skilsmässa relationer

”Vissa dagar vill jag bara ringa min exman, och be honom att komma till mig.”

Hej!

Jag är en 53-årig kvinna som gick igenom en svår skilsmässa för fem år sedan, med bl a flera vårdnadskonflikter med barnens pappa. Det var inget jag önskat.

Sedan dess lever jag ensam. Jag har haft två relationer, men de har inte riktigt gått min väg. Den senaste en sk öppen relation, inget jag heller önskat. Men det har varit bättre än inget, då det ändå gett mig fysisk och psykisk kontakt och en känsla av att någon bryr sig. Nu är också den relationen i gungan. Männen ville inte ha den närhet jag vill. Det är inte äktenskap och evig kärlek jag söker, bara en nära vuxenrelation. Och de män, som varit intresserade av det, tråkar ut mig och ger mig kvävningskänslor. Det känns som att jag är en bluff och att jag inte orkar låtsas. De komplexa, lite trasiga männen känner jag samhörighet med.

Till saken hör att jag inte har en fast anställning, utan lever på tim- blandat med längre vikariat. Det ger en ekonomisk otrygghet som är fruktansvärd. För övrigt är jobbet ett kreativt jobb som jag brinner för, och det är det jag kan. Men vissa dagar på jobbet på sistone har jag ibland gått in på toaletten och gråtit. Det är svårt att fokusera. Söker hela tiden fasta jobb, även andra branscher, men det är svårt.

När jag skilde mig bestämde jag mig för att inom fem år skulle jag ha ett fast jobb och en ny relation. Fem år har gått, jag famlar i blindo. Jag får svåra ångestattacker, sover dåligt. Jag försöker dejta men halvhjärtat då jag inte orkar hålla skenet av att vara framgångsrik, stark etc uppe. Fastnar inte för någon, och orkar inte försöka skapa nya relationer hela tiden. Skulle kunna få många korta äventyr med yngre män, men det intresserar mig inte. Vill ha någon form av psykisk närhet, även om jag allra minst är puritan. Ser bra ut, men känner mig som ett skal.

Vissa dagar vill jag bara ringa min exman, och be honom att komma till mig. Men då det var en destruktiv relation på många sätt, antar jag att det inte är en bra lösning.

Somliga dagar känns det som att jag inte orkar längre, huvudet brister av tankar. Känner inga vuxna där jag bor, tillbringar alla helger ensam hemma med min 12-åriga son. Ljuger inför kollegor om detta. Ingen vill erkänna att man ingenstans har att ta vägen. Har ett par nära kvinnliga vänner, de bor utomlands. Har en givande hobby och barnen, men det räcker inte för mig. Jag behöver en vuxenrelation.

Tänker gå i pension vid 62, för att åtminstone få någon ekonomisk trygghet, och då tänker jag flytta utomlands. Men det är många år kvar, som jag inte vet hur jag ska ta mig igenom. Varje dag är en kamp, nuet ibland outhärdligt. Mår illa av att se andra som en kort tid efter separation hittar en ny partner.

Vad ska jag göra? Gick ett tag hos en kurator när depressionen var akut, det hjälpte faktiskt något. Den allmänna vuxenpsykiatrin vill inte ta emot mig, jag anses må för bra. Privat har jag inte råd med. Skulle vilja ha någon form av hjälp att klara av att hantera ångesten, att få kraft att reda upp mitt liv. Eller klara av att acceptera det som det är. Skäms för att jag inte klarar av att ”ta mig i kragen”, vara självständig och stark så som idealet i vårt samhälle är.

/”Fast”

Helena svarar

Hej och tack för ditt utförliga brev.

Jag tänker först och främst på att du tidigare gått till kurator och tyckt att detta hjälpt dig. Kan denna möjligheten finnas igen? På många vårdcentraler finns också psykologer. Det hjälper oftast att få dryfta sina tankar med någon för att kunna tänka i andra och nya banor. Du skriver att du får tankar på att ringa din exman och gå tillbaka till en destruktiv relation och att du främst känner samhörighet med trasiga och komplexa män. Detta får mig också att tänka på att du eventuellt behöver gå i samtalsterapi för att förstå varför detta inträffar och vad det är för mönster du återskapar som bidrar till att du endast känner dig som dig själv i relation till vissa typer av män.

Jag förstår din frustration och din längtan efter en ny relation. För de flesta är det viktigt att ha någon att dela vardagen med och att få känna närhet till en annan person, en vuxen. Du skriver att du inte fastnar för någon. Tror du detta beror på att du inte orkar skapa flera nya relationer? Att lära känna nya människor och att skapa nya kontakter kräver mycket energi. Det kräver också ett engagemang. Det låter i ditt brev som att du inte riktigt har den energin just nu. Skulle du kunna samla energi på något sätt för att få upp din nyfikenhet på andra?

Det verkar som om ditt uppsatta mål satt käppar i hjulet för dig. Det är bra att ha mål och tänka kring vad du vill framöver. Du önskar ett fast jobb och en ny relation och det är sunda och kloka mål. Samtidigt är det viktigt att inte hänga upp sig för starkt i detta. Ibland tar livet andra vägar och vissa saker kan vi inte styra över och kontrollera som vi vill. Då är det viktigt att inte banna sig själv för att det inte blivit så än då detta bara leder till negativt tankemönster. Du skriver att du har ett par väninnor som bor utomlands. Skulle du mer aktivt kunna söka efter nya vänner där du bor? Även om du söker en ny partner så kan också vänner fylla en funktion där du kan få lov att dela din vardag och att ha någon att bry sig om och någon som bryr sig om dig. Om ditt barn är med i någon fritidsaktivitet kanske det finns föräldrar där du kan söka kontakt med. Eventuellt också genom din egen hobby. Möjligen kan detta också vara en ingång till att bygga upp nyfikenhet på andra och att träna dig på att skapa och ha goda relationer. Att skapa goda relationer ger oftast energi.

På vägen mot dina mål är det viktigt, i en situation som denna, att fylla livet med mening. Vad tycker du om? Du skriver att du har en givande hobby men att detta inte räcker. Vad skulle du mer kunna tillföra? När man befinner sig i en situation som du gör nu då du inte känner dig tillfreds med livet, är det extra viktigt att hitta de saker som ger dig mening. Detta kan vara saker som verkar små och vardagliga.

Lycka till vidare,
Helena

dating


Det finns 5 reaktioner.

Lämna kommentar
  1. Robyn

    Mm…vad din situation påminner mig mycket om mitt liv. Känns verkligen som man har kört ”FAST” i sitt eget liv. Trots att man kämpar positivt på varje dag så är man i botten igen i slutet av dagen. Jag har fått rådet att ha tålmod och att någon vacker dag kommer saker och lösa sig. frågan är bara ”när..”

  2. Inte längre ensam men singel

    Hej!
    Blev väldigt berörd och känner igen mig i det du skriver. Men förlåt att jag skriver detta… Du ska inte gå tillbaka till ditt ex. Det är det som du känner till. Jag vet, men det är inget bra. Det som är viktigt är att du får rätsida på ditt ekorrhjul och finner glädjen. Gå ut och gå, bara två kvarter, på din rast, gå med inställningen att idag blir en bra dag. Du är anställd för att din chef tror på dig. Sedan behöver du göra en budget med lekpengar. Pengar som du får bränna på vad du vill. Vår hjärna gillar och blir triggad av att handla. Kolla över vart du handlar, kanske hittar du något billigare ställe. Det som hjälper mig är att jag äter mer ekologiska varor. Jag hatade att laga mat, men hittade en sida med familjemat på en sida med sociala medier. Där gillar folk min rätt och kommenterar. Detta gillar jag! Lycka till i livet och glöm inte bort att gå och prata. Kram på dig

  3. Micke

    Jag känner igen mig lite i det du skriver, det liv man lever blir någon slags självuppfyllande profetia. Jag gick igenom en separation efter ett förhållande, som dock bara varade i 6 månader. Men jag tog det hårt, jag drababdes av panikångest och blev lämnad när jag mådde som sämst, jag hade sökt hjälp och fick det via psykvården och började gå i terapi det hjälpte och jag går ännu. Vi lever i en bubbla och tror att det är det är det normala och tror att allt är bra för vi vet inget annat, vilket är fel. Jag å andra sidan fick höra gång på gång det klassiska: vi tar det som det kommer ?? Hon ville inte gå ut med att vi var ett par bland våra gemensamma bekanta. Jag fick alldrig pussa på henne offentligt, aldrig hålla handen, aldrig ta på henne. Jag vile ju inget annat än visa och ge henne all min kärlek. Det hela höll på sluta med en förskräckelse kan jag säga.
    Men jag tror vi vill så gärna leva i en tvåsamhet så att vi gör nästan vad som helst för att det ska fungera, sen om det inte gör det för att det är destruktivt eller inte bra för oss själva på grund av något annat. Då blir det ett nederlag och vi tar på oss skulden och ser det som ett misslyckande, fast det kanske var det bästa som hände. Men det ser man inte när man är mitt i stormens öga.
    Jag mår bra nu men får flashbacks och vill föröska kontakta mitt ex men blir avrådd av mina vänner.
    Du, jag och alla andra är värd något bättre än att gå tillbaks till något destruktivt eller som är dömt att misslyckas.

  4. Claes

    ”Det är inte äktenskap och evig kärlek jag söker, bara en nära vuxenrelation. Och de män, som varit intresserade av det, tråkar ut mig och ger mig kvävningskänslor.”

    Man kan inte äta kakan och ha den kvar. Jag hade en relation med en sådan person. Hon föredrog misshandel, mordförsök och våldtäkt framför en mindre spännande man(jag).
    Varför får du kvävningskännslor av någon som vill samma som du? Får de kvävningskännslor av dej? Hur är/var relationen med dina föräldrar?

  5. Jimmy

    Jag kan inte relatera till hur det är att falla in i en depression efter ett avslutat förhållande, men jag vet hur det är när man inte får pengarna att räcka till. Jag var arbetslös större delen av 2012 och 2013, med några få anställningar som var för korta för att göra skillnad ekonomiskt. För att jag inte hade något jobb och ingen tillräcklig inkomst (fick söka hjälp av socialen några gånger) så kände jag mig ganska misslyckad, och mitt självförtroende sjönk. Det smittade såklart av sig på andra aspekter av mitt liv också, och jag försökte inte ens hitta en partner då jag inte trodde någon skulle vilja ha någon som mig.

    Men mina erfarenheter de där ”mörka åren” har bidragit till att format den person jag är i dag. Och jag har gett mig fan på att aldrig igen ska jag hamna i en situation där jag inte får pengarna att räcka till. Jag fick till slut ett jobb, som innebar en 50 mil lång flytt över en helg. De första veckorna var skitjobbiga, för utöver att jag kände mig pressad på jobbet för att visa mig duktig så jag inte fick sparken, så var jag tvungen att hitta ett nytt boende också, då det jag hade bara var tillfälligt. Jag åkte runt efter jobbet och tittade på rum att hyra, och hade vissa kvällar inte tid att äta. Och jag hade inga pengar att betala hyra och deposition för rummet heller. Men som tur var kunde en kompis låna ut 10.000. Varenda krona behövdes för att täcka de akuta utgifterna. Men nu är det ett år senare, och jag har gått från att inte ha pengar att kunna unna mig något extra utöver det basala, till att snart ha sparat ihop till en kontantinsats för en lägenhet i Stockholm. Detta har varit möjligt för att jag varit fullt fokuserad på vad jag behövde göra.

    Nu är jag redo att försöka finna kärleken. Nu tror jag att jag skulle ha något att erbjuda för rätt kvinna.

    Jag har kanske inga bra tips att ge till brevskrivaren. Jag har varit singel i hela mitt liv, och jag har lärt mig att jag måste lösa mina egna problem. Och jag har heller ingen annan jag måste ta hänsyn till. Men att göra en ekonomisk plan kan vara ett bra första steg. Jag har bokfört alla mina inkomster och utgifter i snart ett år nu. Då får man en överblick över vilka utgifter som är nödvändiga, och vilka man kan göra sig av med. Och det är viktigt att man antecknar precis allt. Varenda liten sak. Det finns många sätt man kan spara in på sina utgifter.

    Och gör upp rutiner för dejtandet. Bestäm dig till exempel för att skriva ett mail i veckan. Det är tufft när man stöter på motgångar, det vet de flesta som testat, men man måste fortsätta försöka.


Kommentera