kärlek

Våga be om egentid

En av mina kompisar har nyligen träffat en tjej. De har setts ganska flitigt, men för ungefär en vecka sedan hamnade den nya kärleken i en liten svacka. Det hade blivit för mycket för henne på sistone och hon behövde några dagar för sig själv. Det fick hon och sedan var hon sig lik igen. Min poäng, våga be om egentid. Det är inget konstigt med det.

Som singel söker man ju någon att dela livet med. När man hittar en sådan person, och börjar dejta på allvar, är det självklart jättepositivt och ger en massa energi. Men, beroende på vilken personlighet man har, det kan också slita på en. En annan människa ska plötsligt in i ens, ibland, intensiva liv. Sover ni ihop kanske dina sömnrutiner rubbas. Du kan inte dra från jobbet när du vill eftersom ni ska äta tillsammans vid en viss tid. Och det kan bli si och så med träningen. Det här kan tyckas som petitesser, men många av oss är rutinmänniskor som är känsliga för förändringar. Det tar en viss tid att ställa om sig, att liksom hitta balansen mellan singelliv och det som kan bli en djupare relation.

Det som händer, i alla fall för mig, under den här omställningsperioden är att jag kan börja tvivla. För man har ju föreställningen att när man träffar den rätta vill man umgås precis hela tiden. Om jag då känner ett behov att ibland vara själv måste det ju vara något fel. Så ska man väl inte känna? Kanske börjar man då hitta på ursäkter, typ att man ska jobba eller hjälpa en kompis. Bara för att få tid och rum att andas. Att ljuga känns inte kul och troligen märker dejten att något inte är som det ska. Något som från början såg bra ut riskerar helt enkelt att rinna ut i sanden.

Därför tycker jag att man ska vara öppen med att behöver tid för sig själv. Men man måste också förklara varför. Till exempel kan man säga att man tycker om personen jättemycket och att man vill fortsätta ses. Men att man är typen som ibland måste vara ensam. Jag tror att många känner igen sig i det och förstår. Gör man inte det är det såklart också helt okej. Men frågan är om relationen då kommer att fungera i det långa loppet.

Har du tankar om inlägget, bloggen, förslag på ämnen eller annat? Skriv gärna en kommentar. Eller mejla mig! Jag heter Chris1980 här på Happy Pancake.

dating


There are 62 comments

Add yours
  1. ViraStina

    Bra inlägg. Jag tror det till stor del handlar om självkännedom, precis som du är inne på, samt om kommunikation. Vet man att man har behov av ensamhet, och är trygg med den insikten, gör man ingen stor grej av det. Då kan man framföra det som den naturligaste saken i världen.

    Och då blir förmodligen inte partnern nervös och osäker heller.

    Annars är det lätt hänt att en vag och osäker kommentar om att man vill vara ifred ett tag, misstolkas som att något är allvarligt fel. Som att han har tröttnat, att man har gjort något dumt, eller någon annan obehaglig känsla som placerar sig som en eländig klump i magen.

    Jag är tolkningsmissarnas okrönta drottning, så jag har en del erfarenhet… 🙂

    • Romantisk-tjej

      För mig är det den naturligaste saken i världen att säga att jag behöver egentid.

      För mig är det normalt att redan påtala det behovet från början. Så att det inte kommer som en trist överraskning för partnern.

      Eftersom vi är särbo tycker jag egentiden faller sig naturligt.
      Om båda varit lediga och har träffats i flera dagar i sträck brukar vi båda känna att vi behöver fixa olika göromål i våra respektive hem. Det kan vara att man behöver fundera, läsa och bara vara ensam i sitt hem, syssla med något intresse eller träning som man inte delar med sin partner, storstäda eller tvätta, träffa en kompis på tu man hand o.s.v.
      Det kan också handla om att man jobbat så mycket att man är för trött för sällskap just den dagen.

      Om man kommer med ursäkter kan man ju inte ha en särskilt öppen kommunikation. Att vara öppen med alla behov är självklarheter för mig. Jag tror också det är viktigt att höra av sig och ha en regelbunden kontakt via sms/samtal när man inte ses.

    • ViraStina

      Jag har också ett stort ensam-behov, och jag har inga bekymmer alls att berätta det för andra. Det tycker jag är hur självklart som helst.

      Men däremot lyckas jag inte riktigt vara lika avslappnad åt andra hållet… 🙂 Inkonsekvent som attan, men om mannen antyder att han vill vara ifred, då blir jag genast kall av oro. “Vadå? Vad har jag nu gjort?” tänker jag reflexmässigt.

      Där är jag tvungen att anstränga mig för att vara förnuftig. Att inte låta feltolkningarna skena fritt. Och jag har faktiskt blivit lite bättre på det med åren!

    • John G

      ViraStina:

      Lite intressant att du skriver precis som du gör.
      Att du måste anstränga dig för att vara förnuftig.

      För om du liknar andra tjejer kan ju det förklara mina erfarenheter.
      Som jag skrivit om längre ner 🙂

    • Christian Persson

      ViraStina,

      Jag känner igen mig. Jag är själv en person som behöver vara själv ibland, så det är absolut inget problem om ens dejt/partner också vill vara det. Det tycker jag bara är bra. Men allt handlar, som vanligt, om kommunikation. Om man märker att dejten inte verkar vilja vara med en, utan att säga varför, har jag också lätt för att tolka det negativt. Typ som att jag är orsaken till det dåliga humöret. Och så har det säkert varit någon gång, men inte alltid. Kanske ville personen bara vara ensam ett tag? Men då måste man säga det, vi kan inte läsa andras tankar. Speciellt inte hos de människor man knappt känner.

  2. Egon Tid

    Jag har såååååååå sjukt mycket “egentid”! Jag har haft “egentid” i 30+ år nu! Ni tjejer är så snälla mot mig som ger mig 100% egentid!

  3. Derya Yedic

    Jag är 28 år gammal och aldrig haft ett förhållande i mitt liv. Och jag förstår inte grejjem om varför folk i detta land

    Vill ingå i afghanistan relationer och vara så påklistrade på varandra att de kväver varandra till döds?

    • Derya Yedic

      Och nej. Inga dejter eller ligg heller. Tjejer har än till idag inte pratat med mig.

      Säger jag hej så avhyser de en på snabbare responstid än fiber i stort vredes hat. Man hinner inte ens komma till j i hej

  4. OriginalPer

    Jag håller på dejta en tjej nu som är väldigt annorlunda andra tjejer jag träffat. I vanliga fall är tjejer jag träffar väldigt pådrivande då de vill träffas nu och typ bli ihop direkt. Men den tjej jag träffar nu har jag chattat med i ett halvår och träffat två ggr med ca 10 dagars mellanrum. Igår ställde hon in en dejt alldeles för sent. Jag har hört många ursäkter men samtidigt vill hon inte vara själv. Jag har varit envis och frågat ut henne och till slut fick jag höra att hon inte haft så lätt. Idag ska jag träffa henne igen. Får se vad det leder till. Kanske är det som med rädda katter att en del behöver mer tid, men när de väl öppnar sig kan de vara värda det.

    • Christian Persson

      OriginalPer,

      Den tjejtypen känner jag igen. Det är lite spännande att träffa någon som är annorlunda och som håller på sin integritet. Jag tycker att det är rätt att ge ens dejt tid ibland, självklart i rimliga doser.

      Lycka till!

    • Romantisk-tjej

      I början vill jag veta ganska snart vartåt det kommer att leda. Kanske för att jag stött på många killar som inte kunnat bestämma sig och försvinner bara för att komma tillbaka efter månader. Killar som ger mig dubbla budskap.

      Det slutar alltid med att allt rinner ut i sanden. Jag har suttit och väntat in när killen ska bestämma sig och missat dyrbar tid att träffa någon annan. Det blir en press som är väldigt jobbig. Vill han eller vill han inte? Istället för att vara förväntansfull och glad blir jag orolig och kanske svartsjuk och tänker att han träffar andra.

      Just därför kan jag kanske upplevas som klängig i början, jag vill höras varje dag men behöver däremot inte träffas varje dag. Men vill ha någon sorts koll på läget vartåt det barkar.

      Nu när jag är i ett förhållande är jag däremot inte alls klängig eller svartsjuk. Jag vet vad min pojkvän känner och att han älskar mig. Och då finns ingen drivande oro som gör att jag måste fråga om alla detaljer vad han gör när vi inte ses eller ens misstänka att intresset har svalnat för att han vill ha egentid.

      Det är skönt att inse att det fanns en förklaring till den oroliga misstänksamma person jag varit. Förklaringen var att jag aldrig blev sedd och älskad av någon tidigare. Och att jag aldrig tidigare träffat en kille som varit SERIÖST intresserad av mig.

  5. John G

    Min enda erfarenhet på området är ungefär ett år gammal.
    Vilket Jag ju även har berättat om tidigare.

    Tjejen som inte ville lämna mig ifred överhuvudtaget. Och trots att jag väldigt tydligt berättat att jag inte är en människa som behöver, eller vill ha, ständig telefonkontakt, så kunde inte hon sluta sms:a och ringa hela dagarna.

    Vilket gör att jag känner igen mig i att ljuga. Jag försökte nämligen det, ljög för henne och sade att jag skulle ut på havet där telefonen inte fungerade och fiska med kompisarna, bara för att få en dag med lugn och ro.

    Och det gick hon med på, med reservationer. För hon ville att vi skulle prata en stund det sista innan jag gav mig i väg. Och att jag skulle höra av mig så fort vi kom tillbaka igen. Så pressen fanns hela tiden.

    Och när jag till sist bad henne om att få egen tid ett par dagar, eftersom jag tyckte att telefonkontakten var för intensiv, så dög inte det. Då var det tack och adjö i stället. Hej då.

    Sedan kan jag inte låta bli, utan jag tänker att det finns en könsaspekt i detta. För någonting jag haft gott om genom livet är tjejkompisar. Som då har träffat killar.

    Och jag känner igen scenariot Christian beskriver. Hur tjejkompisen hamnar i en svacka. Och behöver lite tid för sig själv. Vilket hon också anser vara hennes givna rättighet. Killen får helt enkelt finna sig i hennes beslut.

    Men, när situationen är den omvända. När det är killen som hamnar i en svacka, när det är killen som behöver lite tid för sig själv, ja, då blir det ärligt talat ett Dj–la liv på tjejkompisen. Och det kan också vara samma tjej som tidigare tagit det för givet att den killen, eller någon annan kille, skall lämna henne i fred ett tag.

    “Tror han verkligen att han kan behandla mig hur han vill???”
    “Tror han verkligen att jag bara skall sitta här och vänta på att han behagar höra av sig igen???”

    Är väl de två vanligaste kommentarerna jag hört från tjejkompisarna i den situationen.

    Så enligt mina erfarenheter är det helt enkelt inte samma regler som gäller för killar, som för tjejer.

    • ViraStina

      Min erfarenhet är – förstås – väldigt annorlunda.

      Jag har hur många tjejkompisar som helst som har suttit beredda och varit kroniskt tillgängliga när killen väl behagat höra av sig. När det passar honom.

      Och jag har själv gjort samma sak för många gånger. Låtit bli att hänga med på aktiviteter, för att han KANSKE hör av sig. Höjden av självbedrägeri, utan tvivel.

      Det är ingen slump att Lena Anderssons bok “Egenmäktigt förfarande” blivit en sådan succé. Kvinnan som vill för mycket och blir klängig, mannen som behöver egentid och bara vill ha en kvinna på lut… Jag misstänker att större delen av alla svenska kvinnor känner igen sig i Esters överdrivna hänsyn till Hugo. Hennes förståelse för hans nycker. Hennes självutplåning. De flesta av oss har varit Ester någon gång, och alla känner vi åtskilliga kvinnor som varit det, eller är det fortfarande.

      Men jag tycker inte att det är frihetsbehovet i sig som är problemet, utan kommunikationen. Den bristfälliga överenskommelsen. Att man låter den andra gå i ovisshet, och bara förutsätter att han/hon ska acceptera att närheten varvas med oförutsägbar tystnad och undandragande.

    • John G

      Nu undrar jag dock om vi pratar om samma sak?

      För det du beskriver låter mer som att den ena parten utsätter den andra för någon form av återkommande ghosting?

      “Att man låter den andra gå i ovisshet, och bara förutsätter att han/hon ska acceptera att närheten varvas med oförutsägbar tystnad och undandragande.”

      Och det har jag också sett med tjejkompisar. Både hur de utsätts för det. Och hur de utsätter killar för det. Och när det gäller just ghosting, tror jag nog att killar och tjejer är lika goda kålsupare allihopa.

      För där tror jag inte det handlar om vilket kön man har.
      Det handlar nog mer om vilken personlighet man har?

      Men vad jag pratar om är däremot det Christian pratar om i sitt inlägg.
      När den ena parten BER om tid för sig själv. Och även förklarar varför.

      För då, i den situationen, upplever jag att tjejer har en måttstock för vad killar skall tolerera från dem. Och en annan måttstock för vad de själva skall behöva tolerera från killar.

    • Romantisk-tjej

      Jag känner också igen det där att man blivit en Ester många gånger. Jag har gått och trott att den där killen kanske kommer se mig om jag bara anstränger mig. En dag ska han se hur mycket jag bryr mig om honom, ungefär. Det hände så klart aldrig.

      Numera vet jag att när en kille beter sig undanglidande, inte svarar på sms och sällan hör av sig (eller hör av sig endast när han vill sova med mig) så betyder det att han egentligen inte vill vara tillsammans med mig. Jag är bara något roligt för stunden. Och då är det bara att gå vidare. Jag slösar inte all min energi på en sådan person. Idag vet jag att jag är värd att bli sedd och älskad.

    • ViraStina

      Mja… jag kan inte riktigt se problemet med skilda måttstockar. Däremot med skilda utgångslägen, och därmed olika reaktioner på önskemålet om egentid.

      För övrigt har det här problemet i princip försvunnit från paren i min bekantskapskrets med stigande ålder, inser jag. Även från mina egna relationer. Det var mer en källa till oro och bråk när vi var yngre.

      Men då, i forntiden, handlade alltid vår ovilja till hans egentid om osäkerhet. Tjejerna inbillade sig gärna att i det perfekta förhållandet är man alltid tillsammans. Så som Christian skriver. Ville han vara ifred, eller göra något med killkompisarna, kändes det som ett underkännande. Som att förhållandet var på väg utför.

      Samtidigt visste vi förstås att man inte skulle vara klängig. Alltså var det ingen som sade rent ut att han inte fick göra något på egen hand, eller surade öppet. Det hade ju varit samma sak som att säga att man var osjälvständig och efterhängsen! Men däremot uppfattade förstås ändå killarna oviljan, även om vi försökte dölja den. Och då hamnade man i de där meningslösa bråken: -Är du sur? -Nej, jag är inte sur! -Jo, jag hör ju att det är något! Osv.

      Från killarnas håll var problemet sällan osäkerhet, utan snarare den här självupptagna förväntan att tjejen skulle finnas där på hans villkor. Det vill säga, det var helt okej att vi ville göra saker på egen hand, men de blev sura om det sammanföll med något som de själva planerat. På varenda tjejträff var det alltid någon av kompisarna som uteblev, för då hade hennes kille kommit på att de skulle göra något på tu man hand, t ex. Och då satte alltid tjejen det först. Annars skulle han garanterat säga “Du vill ju alltid att vi ska göra något tillsammans! Men när jag föreslår det, då vill du inte!”
      Men att en kille skulle avboka sin egentid för att ägna sig åt tjejen, det hände inte.

      Som medelålders kan jag inte begripa varför vi inte var tydligare med vad vi tänkte och kände son tjugoåringar. Varför vi så ofta lät det bli missförstånd. Men det är väl själva vitsen med att bli äldre. Man blir klokare.

    • ViraStina

      Romantisk tjej:
      Ja, det stora misstaget man har gjort, är ju att tro att om man bara anpassar sig, och blir som han vill – då kommer han att se mig!

      Om jag bara är tillräckligt förstående, inte kräver något, finns tillgänglig när han vill… Ack, hur grundlurad man har varit i sina dagar. 🙂

    • Christian Persson

      John G, ViraStina, Romantisk-tjej,

      Intressanta synpunkter från er alla!

      Jag tänker några saker. Min känsla är att tjejer är lite sämre än killar på att ha “egna” aktiviteter. Killar kan träna, kolla på Champions League, gå på fotboll, dricka öl och annat utan att det blir en så stor grej. Man “hänger” bara typ medan tjejer mer måste styra upp saker och planera. Därför tror jag lätt att det blir så att tjejen uppfattas som “klängig” och vill att killen ska vara hemma mer. Men enligt mina erfarenheter har killar inget emot att tjejerna hittar på saker på egen hand, det är bara positivt.

      Sedan ska man kanske ta sig en funderare på vilken typ av partner man föredrar. Om man uttryckligen måste säga åt någon att höra av sig mindre, och denna ändå inte gör det, känns förutsättningarna för en bra relation rätt dåliga. Den ene känner sig kvävd och den andre efterhängsen, ingen bra start.

    • John G

      Christian:

      Helt rätt. Tack och lov blev det aldrig någon relation av det heller.
      Bara några dejter.

      ViraStina:

      Jag tror inte orsaken till att problemet försvunnit med stigande ålder beror på ökande klokhet.

      Jag tror i stället det handlar om att männen har resignerat. De har insett hur fullständigt meningslöst det är att försöka diskutera med, och få rätt mot, tjejer. Eller för den delen, att ens få till en kompromiss. I stället har de mer börjat säga, -“Ja, älskling.” för att behålla husfriden.

    • Dold

      CHRISTIAN:

      Jag känner inte riktigt igen att det skulle vara krångligare för en kvinna att gå och träna, eller umgås med väninnorna. Däremot tror jag att kvinnor är mer benägna att ge avkall på sina aktiviteter, medan många män gärna vill fortsätta leva som de gjorde som singlar. Om kvinnan inte gav upp något av sitt, skulle den gemensamma tidsbristen leda till att relationen rann ut i sanden, eller inte blev mer än en sexuell sådan.

    • Christian Persson

      Dold,

      Det du säger låter vettigt, så kan det säkert vara. Jag utgår såklart från hur det ser ut i min bekantskapskrets, där det finns rätt mycket “fotbollskillar”. Ganska ofta framför deras flickvänner kritik mot att de har sin fotboll och de borde vara hemma mer, fastän det kanske bara handlar om att de är borta en gång i veckan. Och de kvällar de är hemma sitter de ändå bara framför tv:n, man hittar liksom inte på något. Då vore det ju bättre om killen fick ha sin fotboll i fred, medan tjejen också kunde hitta på lite aktiviteter. Så vore alla nöjda!

      Ja, tjejer kan också dra och träna. Men jag upplever det som att “polarna” betyder mer för killar än för tjejer, som mer kanske har en bästis.

    • ViraStina

      John G:
      Visst finns den sortens relationer också, men de brukar ju inte räknas som sunda och välfungerande. Jag tänkte mer på alla kvinnor som har blivit klokare på att inse att behovet av en stunds avkoppling från relationen inte nödvändigtvis är ett sjukdomstecken som måste sönderanalyseras. 🙂

      Samt på alla män som har blivit bättre på att inse att de kanske bör kolla upp med partnern INNAN de räknar med att hon är tillgänglig. Och inte surar över att hon redan har bestämt något annat.

      Jo, jag generaliserar förstås. Men jag har sett detta så ofta. Diskuterat det med väninnor. Alla gånger vi har varit förstående för att han väljer polarna före oss. Och varit lika förstående för att vi måste välja honom före våra polare, när han nu för en gångs skull har ansträngt sig för vår skull.

      Skillnaden nu, när jag bygger en ny relation i medelåldern, är påtaglig. Nu vet jag hur viktigt det är att berätta vad man vill. Vilka behov man har. Att lämna orutinerade tonårskillar att gissa hur en lika orutinerad tjej vill bli bemött, är förstås ett ganska uselt utgångsläge. Jag häpnar fortfarande över hur otroligt enkelt och konfliktfritt det är när man faktiskt talar om vad man vill. Varför lärde de inte ut det i skolan?

    • John G

      Tja…

      Och min upplevelse, mina erfarenheter, är helt enkelt att vad jag tycker, vad jag vill, vad jag känner, är inte lika viktigt som vad en tjej tycker, vill, känner.

      Jag kan ge flera exempel på situationer när jag gjort tjejer besvikna. Och då är det Väldigt viktigt att prata om det. Jag måste förstå Varför tjejen har blivit besviken. Så att jag inte gör om samma sak igen. Och det finns inte heller någonting som är för bagatellartat för att prata om. Alla aspekter skall granskas, för att jag i detalj skall förstå varför mitt beteende är fel.

      När det däremot är en tjej som gör mig besviken. Och det kan faktiskt vara samma tjej som jag en månad, ett år tidigare gjort besviken. Ja, då är det inte ens i närheten av lika viktigt att prata om det. För av någon anledning så är Alltid mina upplevelser bagateller. Av någon anledning så överreagerar jag Alltid i sådana här situationer.

      Till och med om tjejen gör mig besviken på exakt samma sätt som jag ett halvår tidigare har gjort henne besviken på, så är det inte samma sak.

      Hon lyckas Alltid, Alltid, Alltid, vrida på och förvränga argumentationen på ett sådant sätt att oavsett vad som har utspelat sig, oavsett vem som har gjort vad, så är allting i slutändan enbart och uteslutande, ändå bara mitt fel.

      Och samma psykologi upplever jag kommer i spel när det handlar om att be om exempelvis egen tid.

      Ber en tjej om egen tid i inledningen av ett förhållande, ja, då skall killen bara rätt upp och ner acceptera det. Inga frågor, inga protester, ingen argumentation, han skall bara ge tjejen det hon vill ha.

      Däremot, som sagt, om en kille ber om egen tid i inledningen av ett förhållande, då måste han också, villkorslöst, vara beredd att svara på följdfrågor. Varför? Vad skall du göra? Hur länge? Och så vidare, och så vidare.

    • Romantisk-tjej

      John G:
      Det låter inte särskilt kärleksfullt att göra saker för husfridens skull…Det handlar kanske om vad för typ av kille man väljer. Om han springer på krogen med grabbarna stup i kvarten så tror jag man vet det från början. Och då kanske man inte kan förvänta sig att han ska ändra sig bara för att man blir ihop? Då är det mer troligt att han då och då väljer grabbarna (och de intressen han delar med dem) framför tjejen.

      Jag såg fram emot att träffa en kille som vill göra det mesta tillsammans med mig. Och som inte har massor av vänner som pockar på uppmärksamhet. Skälet är att jag vill att vi ska vara på liknande våglängd. Jag har själv inte regelbunden kontakt med vänner. Den kontakten är mer sporadisk. Min kille är inte särskilt grabbig alls och går aldrig på krogen. Han känner sig helt malplacerad där. Han hänger inte med något grabbgäng alls.

      Hans intressen är mer av solitär natur. Typiska manliga intellektuella hobbies förvisso, men det mesta av dessa intressen vill han även visa och dela med mig. Förutom det har vi även gemensamma intressen som handlar mycket om att vara ute i naturen. Och det underlättar mycket. För en kille som ofta parkerar sig i tv-soffan med öl, chips och läsk skulle aldrig passa mig. 🙂

    • John G

      Romantisk Tjej:

      Nu måste jag nog påstå att du har fel.
      För visst, när en tjej träffar killen som gärna hänger på krogen med grabbarna, kan man ju tycka att hon skulle resonera som du säger?

      Men tyvärr, det gör hon ju nu oftast inte. För hela din argumentation handlar om logik. Rationellt tänkande. Och det har vi väl redan konstaterat? Att när det kommer till vilken typ av kille en tjej faller för, så har dom två sakerna väldigt lite med det hela att göra.

      I stället är det ju uteslutande kemi, attraktion, spänning, sexuell dragningskraft, som styr handlandet.

      (Och ja, vi har konstaterat att män är precis lika korkade när de instinktivt väljer partner.)

      Sedan tror jag ärligt talat att du hade blivit chokad, om du insett hur många saker som varje dag görs i olika förhållanden, för husfridens skull.

    • Dold

      JOHN G:

      Det låter väldigt osunt med en relation, där man dagligen måste utplåna sig själv för husfridens skull. Av vilken anledning stannar en man i en sådan relation? Han har ju alla möjligheter att skaffa sig ett bättre liv på egen hand.

    • Romantisk-tjej

      Att bli intresserad och attraherad handlar om känslor först och främst, ja. Men förälskelse kan även växa fram ur ett “själsfrändeskap”, att känslan är att detta äntligen är en person som jag kan umgås med och ändå vara mig själv fullt ut. Att längta efter liknande saker, att vara på liknande våglängd att känna sig omtyckt och tycka mycket om. Att ha en speciell växelverkan. Det är inte ofta det händer för mig. Men när det sker förstår jag att det är något exceptionellt.

      Jag är inställd på att träffa någon som ska vara en följeslagare i livet. Jag tror den biten blir viktigare när man levt ett tag. När jag var yngre blev jag kär i en killes stil och utseende. Men när vi umgicks märkte jag att vi inte klickade alls, det fanns ingen kemi mellan oss. Vi längtade efter helt olika saker. Och då spelar det ingen roll hur snygg han var, attraktionen dog om vi inte var på liknande våglängd.

      Men jag har förstått att många ändå chansar och blir ihop trots att det inte finns något på djupet. Och ja, då kanske man måste uppoffra sig och göra saker för husfriden också?

      Jag blir lättare intresserad av en person där jag finner gemensamma nämnare vad gäller livsstil och värderingar. Därför är chansen också större att vi kommer vilja umgås regelbundet. Jag är typen som bara kan bli kär om det uppstår en stark vänskapsrelation till att börja med. Men det betyder inte att alla vänskapsrelationer med killar har något med attraktion att göra.

      Jag och pojkvännen känner att det är “vi två mot världen”, att vi är lite av särlingar som funnit vår respektive hälft. Allt är inte frid och fröjd, vi är båda känslomänniskor som har det ganska tufft i livet. Men när vi finner samförstånd hos varandra blir vi starkare. Vi försöker undvika att snegla på hur man “ska” vara eller hur andra har det. Vi bara lever vårt liv.

    • John G

      Dold:

      Jag Vet verkligen inte. Men självklart har jag några teorier om detta också 🙂

      Först och främst undrar jag om det kan bero på bristande medvetenhet?
      En kille faller för en tjej av samma orsaker som det omvända. Kemi, attraktion, spänningen, den sexuella dragningskraften. Och under en period är han inte kapabel att tänka rationellt och logiskt. Utan den nya förälskelsen slår blå dunster i ögonen på honom, vilket gör att han är väldigt tolerant gentemot tjejen och inte ser, eller bryr sig om, hur hon beter sig.

      När det sedan har gått så lång tid att förälskelsen är förbi, det finns kärlek och vardag kvar, ja, då är han redan så invand med olika beteenden från tjejen, att han inte ens reagerar på dem.

      Skulle han sedan ändå märka vad som händer, och börja reagera på det, så kanske han ändå stannar kvar? Av slentrian och ohejdad vana? Det är tryggare att behålla vad man har än att ge sig ut på en osäker, jobbig, dejtingmarknad igen?

      Eller så börjar han säga i från. Vilket leder till att hans fru tycker han börjar bete sig irrationellt och oresonligt. Och vill att de skall gå i terapi.

      Alternativt är han mannen som i protest mot missförhållandena skaffar sig en älskarinna? För att hämnas på sin tyranniska fru? Är inte det vad gifta män brukar säga till tjejer de raggar på? “Ja, jo, jag är gift. Men det är inte så bra hemma just nu.”

      Och oavsett vilket av de sista två alternativen som händer så är det väl inte ovanligt att de i slutändan skiljer sig. Och går åt varsitt håll?

      Och jag menar, detta är ju egentligen en spegling av varför tjejer tröttnar på sina män.

      De har blivit förälskade i en kille som skapar kemi, attraktion, spänning, sexuell spänning. Men några år senare, när förälskelsen har lagt sig, då vaknar hon helt plötsligt en dag och tycker att de har vuxit i sär. Han är inte längre samma kille som när de en gång träffades. Utan i stället är han ganska ordinär, tråkig, urlakad. Han liknar mest en säck potatis.

      Ja, och tacka f-n för det. För efter tillräckligt många år har hon ju lyckats tämja honom. Hon har tagit ifrån honom allt det som en gång i tiden skapade kemi och sexuell dragningskraft. Han tillåts inte längre vara allt det som inledningsvis gjorde honom spännande och attraktiv.

      Nu är det nog dock väldigt många kvinnor som inte riktigt är medvetna om detta. Hon reagerar inte riktigt på sina tankar utan tror i stället sitt att det minskade intresset beror på andra saker. Mycket på jobbet. Sjuka föräldrar. Jobbiga barn. Och så vidare.

      Men om hon ändå skulle inse varför hon inte längre är lika intresserad av sin man, ja, då gör väl hon samma val som honom? Bättre att behålla vad jag har, än att ge mig ut på en osäker, jobbig dejtingmarknad igen.

      Kanske är det hon som skaffar sig en älskare? För att kunna fly från vardagen.
      Vilket även det i slutändan resulterar i att hon och hennes man skiljer sig. Och går åt skilda håll.

      Och allt detta hade kunnat undvikas.

      För nu snackas det mycket om ärlighet här i bloggen, och i samhället.
      Men sanningen, som jag upplever den, är att när det kommer till just känslor, ja, då har inte män samma utrymme att vara ärliga, som kvinnor har.

      Rent generellt så ser samhället faktiskt fortfarande ner lite på en man som är för känslig, för blödig. En man skall vara stor och stark, han skall tåla både det ena och det andra utan att klaga. Han skall stoiskt stå som en klippa oavsett vad han utsätts för. Det är fjolligt för en man att gråta.

      Okej, det har säkert blivit bättre jämfört med typ vikingatiden. Men rent generellt, i grund och botten, så ser det fortfarande ut så här i förvånansvärt stor utsträckning.

      Och det är också därför som män stoiskt skall hålla fast vid sin kvinna, även om hon är den som trycker ner honom. Allting annat hade ju varit lite omanligt.

      Alltså hade båda scenariona jag målade upp, kunnat undvikas. Det enda som behövs är att kvinnor slutar vara så tyranniska, och att män skaffar sig en större stake, och tar modet till sig att säga ifrån, när det gäller känslor.

      Och märk väl också att jag inte pratar om positiva känslor. En kille som gråter när hunden blir räddad på film anses ju vara lite gulligt. Att passionerat säga till sin flickvän att “Jag älskar dig” faller också inom ramarna för vad som är tillåtet.

      Utan jag pratar om när känslorna leder till någonting negativt. När man känner sig besviken på partnern. När han, hon, gjort respektive ledsen. Då har inte killar samma utrymme som tjejer att uttrycka sig. Tycker jag i alla fall.

    • John G

      Romantisk Tjej:

      Själsfrändeskap, att känslan är att detta äntligen är en person som jag kan umgås med och ändå vara mig själv fullt ut. Att längta efter liknande saker, att vara på liknande våglängd att känna sig omtyckt och tycka mycket om. Att ha en speciell växelverkan.

      Det har aldrig lett till kärlek i mitt liv. Bara till kompisfacket.
      Nä, enligt mina erfarenheter så krävs det just kemi, sexuell dragningskraft, spänning och attraktion för att det skall kunna bli kärlek av det.

    • ViraStina

      John G:

      En gissning från en kommunikationsnörd:

      Jag tror inte att tjejen i ditt exempel i första hand var ute efter att älta dina tillkortakommnden, när hon fortsatte att vrida och vända på ditt beteende. Jag tror att hon var ute efter att få dig att förstå hur hon kände sig. Hur ditt agerande fick henne att må.

      Om du var fokuserad på själva agerandet (vad tusan gjorde jag för fel???) kände hon aldrig att hon nådde fram med sitt budskap. Därför blev det ett ältande och detaljgranskande, som du upplevde det.

      Medan hennes upplevelse förmodligen var “men han fattar ju inte vad jag försöker säga!” Och det är inte så konstigt om du inte gjorde, eftersom många inte ens själva är medvetna om att det enda de vill, är att bli bekräftade i sin känsla. De är egentligen inte särskilt intresserade av händelseförloppet, detaljerna, ordvalet eller ens ursäkter. De vill bara förmedla den jobbiga känslan och få förståelse för den.

      I samma minut som motparten sätter ord på det, släpper ofta behovet av att älta.

      -Oj, det verkar som om du blev besviken över att jag gick ut med grabbarna. Jag förstår ju nu i efterhand att du kände dig övergiven..?

      Och då möts man förvånansvärt ofta av ett “Mmm… men det var inte så farligt…” Och så blir det inte något gräl.

      För då rinner frustrationen av direkt, och personen känner sig plötsligt förstådd. Vilket var grundproblemet, även om hen inte visste det själv. Funkar när man jobbar med barn och deras konflikter också.

    • John G

      ViraStina:

      Jag märker ju nu hur du tar tjejen i försvar.
      På något sätt lyckas du göra även den situationen till att vara mitt fel.

      Men vad säger du om den omvända situationen, när det var tjejen som hade gjort mig besviken? Hur skall du vinkla det till att också vara mitt fel?

    • Romantisk-tjej

      Det är viktigt att kompromissa och gå halva vägen om ett förhållande ska funka. Och så tidigt som möjligt påtala sina behov. Att endast ena partnern bestämmer i ett förhållande blir aldrig jämlikt. Då kommer kärleken ta stryk.

      Du har sett att kvinnan är den som bestämmer var skåpet ska stå, och går till och med så långt och kallar tjejer tyranner. Själv har jag sett tjejer dansa efter killens pipa hela tiden. De flyttar dit killen vill och de har hela lägenheten full med hans elekronik-prylar trots att de själva är teknikminimalister, bara för att ta några exempel.

      Jag skulle själv tänka mig att flytta till en annan ort om min kille fick ett intressant jobb där. Jag är ganska fri på det sättet, jag har inget som binder mig där jag bor nu. Men då kanske jag vill ha ett ord med Hur vi ska bo, till exempel. Alltså kan båda vara med i beslutsprocessen.

    • ViraStina

      Nej, jag vinklade det inte till ditt fel. Tvärtom skrev jag att du knappast kunde klandras, eftersom folk i gemen inte själva vet varför de reagerar som de gör. Och det är förstås ännu svårare för någon annan att förstå det. Det är där utmaningen ligger.

      Jag skrev bara vad jag gissar är en trolig orsak till hennes reaktion. Ingenting om vems “fel” det var. Samt hur man kan försöka undvika att hamna där.

      Det intressanta är att de allra flesta – uppenbarligen även du – automatiskt letar efter vems fel eller ansvar det är att en konflikt uppstår. Det gjorde förmodligen även tjejen i ditt exempel.

      Men på det viset gör man konflikter svårlösliga, eftersom man blandar in prestige. Och framför allt undviker man inte att nya konflikter uppstår. Så mitt förslag – oavsett vems “fel” man själv anser att det är, är att man försöker förstå vilken känsla som driver den andra personens reaktion. Det är sällan det som syns utanpå.

      Bakom ilskan och anklagelserna finns oftast rädsla, besvikelse, osäkerhet…

    • John G

      Romantisk Tjej:

      Och där har du problemet. För när det kommer till känslor så upplever jag att tjejer inte har något som helst intresse av att kompromissa.

      Eller för att använda ViraStinas ord:
      En tjej kräver gärna av mig att jag skall ta hänsyn till och bekräfta hennes känslomässiga upplevelser. Men när omständigheterna är de motsatta, när jag försöker få en tjej att ta hänsyn till, bekräfta, mina känslomässiga upplevelser? Nej du, det är inte lika intressant.

      Och det spelar ingen roll under vilka förhållanden, med vilka ord, jag försöker ta upp ämnet. Hon ser det ändå som ett påhopp, en anklagelse, en konfrontation. Och intar omedelbart en försvarsattityd, gräver ner sig i sin skyttegrav. Och börjar avfyra bredsidor mot mig.

      Och tro mig, jag hade välkomnat en kompromiss i dessa fall. Det är faktiskt just en kompromiss jag försöker få till. Men som sagt, tjejer är helt enkelt, enligt mina upplevelser, inte ett dugg intresserade av att kompromissa.

      ViraStina:

      Ja, jag har blivit väldigt noga med att hålla reda på vem som säger vad i sådana här situationer. Vems “felet” är.

      Jag gjorde inte det tidigare. Utan då var min spontana reaktion i stället att ta ett steg tillbaka. I syfte att avdramatisera situationen.

      Men det slutade också med att jag hela tiden, varje gång, var den som bad om ursäkt. Eller drog det kortaste strået, om man vill uttrycka sig så? Samtidigt som tjejerna aldrig brydde sig om att komma med motsvarande ursäkt tillbaka. Utan när jag hade bett om ursäkt, när de hade fått “rätt,” så var saken enligt dem utagerad.

      Och sedan stod jag där med besvikelsen av att återigen ha blivit beskylld för att ha gjort fel. Trots att det många gånger handlade om att tjejen hade överreagerat.

      Och jag gör inte så längre. Jag vägrar numera att vara den som ensidigt tar på mig skulden för ett gräl. Jag vägrar vika mig, backa, anpassa mig. Om inte tjejen också visar vilja att göra samma sak. Eller med ett annat ord: Kompromissa.

      För rätt skall f-n i mig vara rätt.

    • ViraStina

      Du pratar om att antingen backa, vika sig, anpassa sig – eller att stå på sig och hävda sin rätt. Ingedera är den effektivaste vägen.

      Att försöka avdramatisera en situation genom att backa fungerar inte ifall den andra parten upplever sig ohörd och obekräftad. Antingen fortsätter den andra personen “älta”, i sin jakt efter att bli förstådd, eller också ligger orsaken till irritationen kvar, och kommer poppa upp igen vid första bästa tillfälle.

      Det är därför man måste hitta själva grundkänslan. Vilket förstås kan vara ruskigt svårt. Man får vara något av en psykologisk Dr House ibland.

      Min kille är rena schablonbilden av den tyste, starke mannen som inte pratar om känslor. Blir han irriterad på något jag gör, säger han inget. Han blir bara ännu tystare och mer korthuggen. Biter ihop. Smäller lite hårdare i bildörren.

      Precis som många kvinnor gör, för övrigt. De sväljer reaktionerna och lägger känslorna på hög. De intalar sig att det är onödigt att älta, och de är rädda att göra saken värre, eftersom de inte vet hur de ska ta upp irritationsmomentet på rätt sätt. Bättre att tiga. Tills man exploderar…

      Min kille vet ofta inte ens själv riktigt varför han är irriterad. Än mindre kan han formulera det. Men för mig är det ofta en baggis. Direkt ur verkligheten:

      -Du verkar irriterad för att jag ändrade planerna igår… Tyckte du att jag körde över dig?
      -Hm, jo, lite kanske, sa han.
      -Ja, jag kom på i efterhand att jag inte frågade dig vad du ville. Jag bara utgick från att du ville slippa vara med.
      -Lite avvisad kände jag mig allt, flinade han.
      -Det kan jag förstå, sa jag.

      Och sedan var den spända stämningen borta. Luften var rensad på 30 sekunder. Detta är inte att vika sig, att backa, att leta fel eller kräva ursäkter. Det är heller inte fråga om millimeterrättvisa. Det är bara att bekräfta den andra partens känslor och få honom att känna sig förstådd. Samtidigt fick han förståelse för att jag bara ville vara hänsynsfull.

      Men om man inte ständigt orkar vara känslornas Dr House då? Tja, man behöver inte. Man väljer. Men det roliga är att ju mer inkännande, lyhörd, bekräftande och speglande man är, desto mer möts man själv av förståelse och välvilja. Man gynnas själv av det, jämfört med om man hävdar sin rätt, eller för all del, viker sig eller backar.

    • Dold

      JOHN G:

      Ja, jösses! Teorier lider du ingen brist på! 🙂
      Men jag hoppas att jag missförstår dig, för det är en förfärlig bild du målar upp: skulle kvinnan redan från dag 1 i en relation, gå in för att bryta ner mannen och göra honom till någon helt annan än den hon föll för? Helt enkelt för att kvinnor generellt är tyranner? Medan män är fromma lamm som aldrig får uttrycka känslor?

      Många par borde aldrig ha blivit ett par, i alla fall inte om målet är en relation där kärlek och närhet djupnar och växer för varje år som går. Men många väljer partner utifrån sin lista med ideal, som för det mesta är ganska ytligt formulerad och inte genomtänkt i steg 2. Den påminner om listan som VIRASTINA så klokt rekommenderar, men den är mera materiellt inriktad, och här är några exempel:

      Jag vill ha en ambitiös och framgångsrik man (steg 2: han kommer nästan alltid att jobba, och när han är ledig vill han golfa för att varva ner, så han är så gott som aldrig hemma)
      Jag vill ha en snygg tjej som är mån om sitt utseende (steg 2: en stor del av hennes inkomst kommer att gå till skönhetsprodukter och kläder, och hon kommer aldrig att följa med och campa, som du älskar att göra)

      Valet av partner påverkas även av tryck från omgivningen, och normer om hur vi förväntas leva: man Ska bilda familj; bo i villa, skaffa barn osv. Tiden spelar också in, framför allt för kvinnor som inte är fertila hela livet.

      Resultatet blir ofta, att AB Familj rullar på fantastiskt bra, och allt verkar toppen, åtminstone på ytan – vilket verkar vara det allra viktigaste för många människor. Men inuti bubblar det, och för många män bubblar det över och då dyker de upp på HP. Min största kategori besökare är gifta män, och jag har chattat ganska ingående med flera av dem. Ingen av dem är en hunsad make, nertryckt av en tyrannisk fru. De är tvärtom just framgångsrika, vältränade, kraftfulla män. Men hemma finns ingen närhet, ingen passion kvar och de kan inte tänka sig en tillvaro utan sex. Samtliga älskar sina fruar; en del kan tänka sig att lämna, andra inte. De som inte kan tänka sig att lämna, vill inte lämna sin familj, d v s barnen mer än frun. Några vill inget hellre än att få en sexuell omstart med hustrun, men det är helt enkelt inte möjligt.

      Det finns säkert kvinnor (och män) som straffar sin partner för det ena eller andra, genom att vägra sex. Men jag tror att arbete, hem, småbarnsår tar för mycket kraft och tid från många kvinnor. Speciellt om hon valt mannen i mitt exempel ovan; han som nästan aldrig är hemma, och lämnar det största ansvaret för AB Familj till henne. Visst, hon kanske straffar honom för att han aldrig är hemma, genom att vägra sex, men frågan är om hon orkat även om hon velat?

      Jag har aldrig hört en kvinna uttrycka, att det är fjolligt när en man visar känslor, tvärtom. Däremot har jag hört det från ett otal män, när en annan man visar sin mjuka sida, eller till och med gråter. Utom när det handlar om sport, då är det okej med kramar och tårar. 😉

      CHRISTIAN:

      De sitter framför TV:n och kollar fotboll, kanske? Eller spelar fotbollsspel? 🙂
      Nej, skämt åsido; du har helt rätt i att även kvinnor bör ha sina egna aktiviteter. Eller varför inte ha några gemensamma – träning t ex?
      Jag tror att det är svårt för en relation att utvecklas, om den gemensamma tiden bara tillbringas i TV-soffan.

    • John G

      ViraStina:

      Alltså, det verkar inte spela någon som helst roll vad jag säger. För uppenbarligen kan du hitta vinklingar och göra gällande att jag ändå kan vara effektivare på konfliktlösning, förnuftigare.

      Men vad jag har försökt få fram är att jag tänker inte längre vara den som ensam letar grundkänslan, jag tänker inte längre ensam vara effektivare på att lösa konflikter, jag tänker inte längre ensam vara den ständigt förnuftiga.

      För det är faktiskt även tjejers skyldighet att vara så förnuftiga, så effektiva konfliktlösare, att de också försöker hitta grundkänslorna. De kan helt enkelt inte längre förvänta sig att de i alla lägen skall kunna agera ut sitt missnöje mot mig, och att jag bara skall ta emot utan att säga i från.

      Utan numera sätter jag helt enkelt hårt mot hårt. Numera speglar jag tjejernas agerande. Jag behandlar dem så som de behandlar mig.

      Vilket innebär att försöker hon skuldbelägga enbart mig, för någonting som är bådas, eller hennes, fel, ja, då vänder jag taggarna utåt och biter huvudet av henne.

      Sedan får dina kunskaper i psykologi och kommunikation säga vad de vill om det. Jag bryr mig helt enkelt inte.

      För rätt skall vara rätt.

      Dold:

      Jag tror inte detta är någonting tjejer gör medvetet. Det handlar i stället om ett fullständigt undermedvetet agerande.

      Sedan är det så också, självklart kan en kille prata känslor med en tjej. Så länge hon själv inte är direkt involverad.

      Jag kan exempelvis prata med en tjejkompis om hur besviken jag är på XXXXX XXXXXXX. Det är liksom inga problem.

      Men om jag däremot tar upp att jag är besviken på tjejkompisen jag pratar med? Ja du, då blir det inte nådigt för mig.

    • Dold

      JOHN G:

      Även ett undermedvetet agerande har väl något slags syfte? Och i detta fall kan jag inte förstå vad syftet skulle vara. Det leder ju bara till förlust för båda parter.

      Många människor har svårt att ta kritik, och är konflikträdda, vilket leder till att de går i försvarsställning eller säger det de tror att man vill höra. Jag har i hela mitt liv bara haft en enda manlig vän/kollega/chef som tog till sig min kritik och funderade på det jag sagt innan han svarade. Och då svarade han ofta, att han förstod min reaktion och förklarade hur han själv resonerat, och därmed löste sig det hela på bästa sätt.

    • Anna

      Jösses Amalia, det var mig en lång diskussion som får mig att tänka på konflikter& kommunikation i allmänhet. När jag var yngre hade jag svårt att stå på mig, säga vad jag vill eller ge svars på tal till otrevliga personer i skolan. Vilket jag gav mig den på att bli bättre på.
      Bättre dock, betyder ibland att gå så upp i varv över att försöka bli förstådd över det som motparten anser vara bagatell, få denne att känna sig attackerad och tvärt vilja sluta diskutera. I min iver att “bli bättre” tycks jag istället ha blivit bittert agressiv.

      Det män som kvinnor behöver är det där svåra – Veta vad man verkligen känner, tänker och vill å att i stundens hetta lugnt och tydligt förmedla det.

      Å John G, verkligen beklagligt att de tjejer omkring dig betett sig som de gjort, uppenbarligen finns det dock de som inte gör så och någon gång kanske du möter någon som följer gyllene reglen. Du vet, behandla andra såsom du själv vill bli behandlad.

      Dubbelstandard är alltid beklagligt, viktigt kön det än gäller.

      Å egentid – självklart, man behöver ha ett liv utanför sin partner så att kärleken är en varm del av sitt liv, inte det enda i livet.

    • John G

      Tack Anna.
      För det är upplevelser, känslan, av den dubbelmoralen hos tjejer som jag pratat om hela tiden. Trevligt att någon uppmärksammar det och visar i alla fall lite sympati. I stället för att komma med detaljerade, tekniska förklaringar till vad jag kunde ha gjort bättre. Och/Eller annorlunda.

      Sedan känner jag delvis igen mig i din beskrivning:
      För det du skriver, är ju i princip vad jag har upplevt. Tidigare hade jag svårt att stå på mig, säga vad jag tyckte, ge svar på tal, till otrevliga tjejer. ( Med andra ord alla tjejer jag någonsin har umgåtts med…? Tror jag? ) Beroende på att jag bara kände uppgivenhet, hopplöshet. Jag visste nämligen att jag aldrig kunde vinna en sådan diskussion. Alltså höll jag i stället käften, svalde besvikelsen. Och lärde mig leva med de sura uppstötningarna.

      Men för några år sedan gav jag mig den på att bli bättre på att säga ifrån.
      Och japp, det innebär definitivt att jag har blivit mer aggressiv i mitt argumenterande. Jag vill dock inte säga bittert aggressiv. Men definitivt mer tjurskalligt aggressiv.

      För anser jag att en tjej beter sig illa mot mig, så kommer aldrig mer känslor som uppgivenhet, hopplöshet, få mig att resignera och retirera.

      Och skulle jag en dag träffa tjejen som behandlar mig som hon vill att jag skall behandla henne? Ja du, då kommer förmodligen choken bli så katastrofal att jag bara knall, fall, får en hjärtattack och dör.

      Men, tack i alla fall för en liten bit förståelse.

    • John G

      Dold:

      Jag har ställt din fråga till en kompis.
      Vi jobbar ihop. Och häromdagen kom han in på jobbet när jag satt och läste bloggen. Han blev nyfiken och läste det vi skrivit.

      Nu är det så att jag har nämnt denna kompisen här på bloggen vid något tidigare tillfälle. Han är nämligen som en tjejmagnet. Oavsett var vi är, oavsett vad vi gör, så är tjejer alltid väldigt medvetna om honom. I en lokal så vet tjejer alltid var han befinner sig.

      Sedan varför det är så här vet jag inte? Genetik? Biologi? Kemi?

      Men i alla fall, min uppfattning har alltid varit att kompisen i princip glider på en räkmacka när det gäller tjejer. Både som singel och nu, när han sedan några år haft flickvän.

      Han berättade dock hur han haft brutala gräl med sin flickvän, eftersom hon inte ger honom känslomässigt utrymme. Hon bagatelliserar hans upplevelser av besvikelse exempelvis.

      Och då frågade jag honom Varför han fortsätter vara ihop med en tjej som behandlar honom så?

      Varpå han, faktiskt till min stora förvåning, svarade:
      – Tja, det spelar ju ingen roll. Alla tjejer är ju likadana. Vill man leva med en tjej så lär man sig hantera det, sätter knivskarpa gränser. Eller så lever man ensam.

    • Dold

      JOHN G:

      Min spontana tanke är, att om din arbetskamrat häver ur sig sådana dumheter, så är det inte konstigt att hans flickvän inte tar honom på allvar. 🙂

      Jag vill dock ta både dig och honom på allvar, men samtidigt kan jag inte säga något annat än att ni har fel. Det har vi ju även kommit fram till ett antal gånger här i bloggen: alla kvinnor är inte likadana; inte heller alla män.
      Upplevelsen kan ju vara sådan, men det handlar ju bara om kvinnor ni haft med att göra, inte alla kvinnor som finns.

      Är det inte också så, att vi dras till beteenden och situationer vi känner igen, även om de inte är det bästa för oss, men vi har lärt oss att hantera dem? Och att vi på så sätt också får vår uppfattning om hur världen ser ut bekräftad, om och om igen?

    • John G

      Dold:

      Nu är vi inne på frågan om ägget och hönan.
      Behandlar kompisens flickvän honom så för att han är som han är?
      Eller är han som han är på grund av tjejers behandling?

      Med tanke på mina egna erfarenheter så väljer jag att tro på det andra alternativet.

      Och kanske är det så här också. En tjejkompis uttryckte sig att både män och kvinnor gör saker av bara farten, utan att ens tänka på det. Och så kanske det är i denna frågan också?

      Tjejer bagatelliserar killars känslomässiga upplevelser av bara farten, utan att ens tänka på det? Samtidigt som många män tolererar det av bara farten, utan att ens tänka på det?

      På samma sätt som många män sexuellt trakasserar tjejer av bara farten, utan att ens tänka på det. Samtidigt som många tjejer tolererar det av bara farten, utan att ens tänka på det?

      Och visst, varken jag eller kompisen har träffat alla tjejer i hela världen.
      Men samtidigt hävdas det ju inom exempelvis psykologin att vissa beteenden alltid beror på vissa orsaker. Och att det finns vissa beteenden som är likadana för alla människor i hela världen.

      Men hur kan psykologer säga så? För jag menar, ingen av dem har väl träffat alla människor i hela världen som beter sig på ett visst sätt? Eller alla människor i hela världen överlag?

      Sedan dras vi säkerligen till samma situationer och beteenden. Så länge vi inte är medvetna om att det är vad vi gör. Och baserar sig inte din kommentar lite på förutsättningen att jag är fullständigt omedveten om mitt eget beteende? Andra människors beteende? Och min omgivning i det stora hela?

    • Dold

      JOHN G:

      Av tidigare diskussioner och trådar, har jag förstått att du anser att kvinnor dikterar alla regler; för dejting och i relationer – ja, helt enkelt för alla situationer i livet.
      Jag håller inte med om detta, men jag håller med om att vi alla är produkter av våra livserfarenheter, både kvinnor och män. Så om män är som de är p g a hur kvinnor behandlar dem, då gäller även det omvända.

      Det är stor skillnad på beteenden orsakade av vissa förutsättningar, och att generalisera och säga att alla kvinnor – oavsett bakgrund och livsvillkor – är exakt likadana. Om min erfarenhet av män endast skulle vara, att de är våldtäktsmän och kvinnomisshandlare, betyder det att du – och alla andra män – också är det? Nej, naturligtvis inte.

      Jag håller med om att många beteenden är slentrianmässiga, men jag tror att det finns goda förutsättningar att ändra på detta i en relation, om man tar upp problemet när grälet har lagt sig och man kan ha en sansad diskussion.

      Nej, jag tror inte att du är fullständigt omedveten om ditt eget och omgivningens beteende. Men kanske inte heller helt medveten, och det är inte alls konstigt. Det är ganska vanligt, att barn till missbrukare har relationer med missbrukare, för att ta ett exempel. Det logiska vore ju att sky allt sådant som pesten, men vi väljer det som är bekant eftersom det finns en trygghet i det, även om det inte alls är bra för oss.
      Det jag tänkte på, var hur du beskrivit beteendet hos de kvinnor som omger dig, och hur likartat det är. Och att du kanske undermedvetet dras till kvinnor med ett beteende som är bekant – om än negativt – för dig?

    • John G

      Dold:

      Nu har du uppfattat mig lite fel.
      För så här tror jag att det är. Och lägg märke till att jag också säger TROR. Även om jag mer och mer lutar åt att det är en sanning.

      Väldigt förenklat tror jag att livet är uppdelat i två stora områden.
      Det officiella livet. Som inkluderar arbetslivet, festen med kompisarna, att gå och handla. Egentligen allting man gör där det finns andra människor närvarande och runt omkring en.

      Och det området av livet tror jag att män, av tradition och gammal vana, dominerar. Så fort någonting händer offentligt, så är det mannen som håller i tyglarna.
      Även om vi numera ser stora förändringar i den biten.
      Främst tack vare feminismen.

      Men sedan har vi också det privata livet. Som då utspelar sig mellan mannen och kvinnan när de är ensamma. (Och det spelar ingen roll om man är gifta, sambo, par, kompisar, vänner.) Som då hemma, eller när man går på bio, eller åker i väg någonstans. Egentligen allting man gör bara en kille och en tjej tillsammans, utan andra människor närvarande eller runt omkring en.

      Och det privata området upplever jag att kvinnor, av tradition och gammal vana, dominerar. Så fort någonting händer privat, så är det kvinnan som håller i tyglarna.

      Och jag tror, ärligt och uppriktigt, att det finns betydligt fler män än vi tror, som mår dåligt av sina hemförhållanden. Precis som det finns otroligt många tjejer som mår dåligt på sin arbetsplats.

      Och på samma sätt finns det avvikelser. Män som misshandlar sin fru hemma. Den kvinnliga chefen som trycker ner sina manliga anställda.

      Men om vi tittar på det rent generellt. En gång i tiden förstod inte män på en arbetsplats att de var ojämlika. Därför att de agerade ju bara av bara farten, utan att tänka på det. Precis likadant som män hade agerat i hundratals år mot kvinnor på en arbetsplats. Och resonemanget var kanske att: – Men vadå ojämlikt eller kränkande? Det är ju så här det alltid har varit.

      Och precis samma sak tror jag det är i det privata området i dag. Väldigt, väldigt många tjejer, kvinnor, bagatelliserar mäns känslomässiga upplevelser av bara farten, utan att ens tänka på det. Därför att så har ju kvinnor gjort i många hundratals, tusentals år.
      – Men vadå ojämlikt eller kränkande. Det är ju så här det alltid har varit.

      Och tyvärr finns det ju ingen maskulin rörelse som kan jämföras med feminismen. Som drar ut den här problematiken i ljuset och får igång en debatt. Även om jag tror det hade behövts.

      Sedan måste jag säga att du tillskriver mig alldeles för stora förmågor 🙂
      För jag lovar, jag kan inte förutspå framtiden. Tyvärr, annars hade jag vunnit på Lotto varje vecka.

      Men i alla fall, ja, du hade kunnat ha rätt när du säger att jag omger mig med samma typ av tjejer hela tiden. Bortsett från att våra relationer har ju inte börjat på det sättet.

      Jag menar, hade jag upplevt detta beteendet från en tjej första gången vi träffas, så hade jag ju verkligen inte blivit kompis med dem. Och framförallt, jag hade definitivt inte blivit vän med dem.

      Men detta beteendet visar sig ju inte omgående. För även om man bara är kompisar, vänner, så har man ju inledningsvis i en relation en form av smekmånad. Som varierar i längd.

      Och jag kan säga att under den smekmånaden så har tjejerna jag pratar om varit helt annorlunda. Då har de varit lyhörda, de har respekterat mina åsikter lika mycket som jag respekterar deras. De lyssnar, de förstår, de tar till sig. På samma sätt som jag gör.

      Men sedan händer någonting. Och jag vet inte vad?
      Men självklart har jag en teori 🙂

      Jag tror att efter en tidsperiod, som har varierat från ett par år till…? Fem år? Så börjar tjejerna helt enkelt ta mig för given. Och det är när de tar mig för given, som jag upplever att de mer och mer slutar bry sig om vad jag tycker, tänker, känner. Och i stället mer och mer försöker tvinga igenom sin egen vilja.

      Kanske samma sak som händer i ett äktenskap där man “växer isär?”

      Numera är jag dock betydligt mer vaken för tendenser av detta beteendet. Så frågan är om jag någonsin mer i hela mitt liv kommer bli kompis med en tjej?

    • Dold

      JOHN G:

      När du skriver det, så kommer jag ihåg att du gör undantag för arbetsplatsen. Jag glömde bort det, eftersom jag helt fokuserade på relationer i privatlivet, och ber om ursäkt.

      Här är en kort sammanfattning av hur jag uppfattar det du säger:

      I alla relationer mellan en kvinna och en man, på det privata planet, så kommer kvinnan till en punkt där hon börjar förringa mannens känslor, tar honom för given och börjar bryta ner honom. Och eftersom det sker mer eller mindre omedvetet, så sker det mer av tradition än något egentligt syfte?

      Jag känner inte igen detta, som något vanligt förekommande beteende hos kvinnor. Visst finns det kontrollerande, respektlösa kvinnor som trycker ner sina män, men det finns också män med motsvarande beteende.

      Du skriver något, som jag undrar över: dina tjejkompisar börjar efter en tid, mer och mer försöka tvinga igenom sin vilja. Betyder det, att ni går från en helt jämställd relation, där ni exempelvis gemensamt väljer vilken film ni ska se, till att tjejen vägrar kompromissa: det blir denna film eller ingen alls?
      Nu vet jag ju inte om det är så, men jag kan tänka mig omständigheter, där en relation – oavsett kön på parterna – leder till detta, och jag använder valet av film i mitt exempel:

      Den ena personen är dominant till sin natur; den tar plats och har bestämda åsikter, och argumenterar alltid för sin sak. Den andra personen är lite svävande i sina åsikter; följsam och en aning konflikträdd.
      Person 1 upplever att valet av film har skett på ett demokratisk sätt, och person 2 tycker inte att det är så noga; det viktigaste är att umgås och se en film. Men den här typen av eftergifter – hur bagatellartade de än är – kan gnaga inom en människa, och så småningom upplever sig person 2 alltid bli överkörd, aldrig få sin vilja igenom; gränsen är nådd. Följden blir en till synes helt obefogad reaktion, där person 2 verkar som förbytt, och person 1 är helt oförstående.

      Det är inte ovanligt i relationer, att den ena parten förväntar sig att den andre själv ska komma till insikt om att ett visst beteende inte är okej, i stället för att ta upp saken till diskussion, men de flesta av oss är ju inte tankeläsare. Kommunicera mera! 🙂

  6. Miss Z

    Ibland när jag kollar runt på en del bekanta som är i relationer, får man uppfattningen att när de väl kommit en bit in. Att det där med egen tid faller sig naturligt. Men kanske är när man gått från att dejta och är ett “par”…

    Dejta en nyligen som gärna skulle skriva allt han gjorde från morgon till kväll på den där messenger. Kändes som en konstant rapportering. För en annan känns det mer naturligt att man hörs på kvällen och snackar en stund på telefon sen nåt sms inann man ska sova. Kan gilla korta sms som inte kräver svar utan mer visar på att man ändå tänker på personen.

    För mig egen tid innefattar även att kunna få ha “space” när man inte ses. Man hörs lite men inte denna konstanta rapportering om allt man gör under dagen….

    Och egen tid borde väl ändå vara positivt, man får changs att sakna och längta efter den andra personen. Det borde ju ge tecken på att man vill va tillsammans. Eller?

    • Miss Z

      Christian

      Va skönt att höra fler som är så. Vet inte om det har och göra med hur länge man varit singel…

      Dels det men för egen del kändes det lite kvävande. Ett kort “Tänker på dig” “Puss” känns mer uppskattat än “Nu blir det kaffe på maten” “Nu åker jag hem från jobbet”…

      Vill gärna tro på frihet under ansvar…

    • Keeks

      Håller helt klart med om att rapporteringen snabbt blir ganska kvävande. Speciellt när personen dessutom vill höras varje dag, flera gånger om dagen och prata om samma saker varje samtal.

      Har precis slutat dejta en man, en väldigt rar och trevlig man i stort, men en man som skulle utan tvekan kunna hålla låda 12 timmar i sträck utan att stanna upp för att dra ett andetag. Det stora problemet här var att våra konversationer inte var så mycket konversationer utan en oändlig monolog där det inte fanns plats för varken frågor eller svar utan mitt deltagande blev reducerat till ett “Jaså?” “Jaha…” “Ok” “Ojdå”. Lägg då till att det rapporterades varje samtal samma sak och även i text samma sak som föregående dag och jag var färdig att slita mitt hår.

      Inte bara fick jag inte tid att sakna honom men det hann heller inte hända nånting mellan samtalen som vi faktiskt kunde prata om. Man kan ju dock tycka att det finns hur många samtalsämnen som helst men efter denna envisa detaljrapportering om vad som hänt på jobbet och vad chefen hade sagt och hur mycket trafik det var på motorvägen försvann både fantasi och ork till att hålla samtalet igång.

      Jag menar absolut inte att min partner måste vara mystisk och spännande 24/7 men inte heller måste han upplysa mig om fiberinnehållet i hans frukostflingor 3 ggr om dagen.

      Mer egentid tack!

    • Christian Persson

      Miss Z, Keeks,

      Jag känner igen mig i era berättelser. Jag kan också bli otroligt trött på långa monologer om små, för mig, petitesser i vardagen. Jag vet inte om det beror på att jag för det mesta bott själv, troligen spelar det in. För om du bor ensam småsnackar du ju aldrig med någon. Det mesta i vardagen bara händer, utan att jag vill eller har behov av att prata om det. Om man då träffar någon som ska berätta allt blir det en otrolig kontrast, en väldigt tröttsam sådan. Jag pratar gärna, men då om “riktiga” saker. Om ni förstår.

    • Miss Z

      Christian!

      Konsten att gå från utbyte av artighetsfraser till att diskutera innebörden av “42” eller “Fursten” av Maciavelli finns det få av. Iallafall enligt min erfarenhet. Även om hoppet är långt, verkar det flesta mer inne på att prata om vardagsbestyr som du nämnde “händer”.

  7. Peter

    Något som fascinerar mig är att tjejerna alltid är väldigt upptagna om man försöker få dem att hänga med ut på träff. Men det är väldigt ovanligt att de inte är inloggade här… Få ihop den.

    • Keeks

      Fast…att de är inloggade på pannkakan innebär ju inte nödvändigtvis att de sitter vid datorn och slösurfar. De kan ju vara inne via telefonen och tittar bara till någon gång ibland.

      Eller menar du att du ser att de är konstant aktiva?

      Försöker inte på något vis vara snorkig eller så. Tänker bara att det måste ju inte vara en diss mot dig utan att de faktiskt är upptagna men har någon minut över här och där att kolla sina meddelanden.

  8. Sussi

    Ja detta med egen tid är väl lite av vår nutids stora självklarhet? De profiler man läste redan på nätet basunerade ju allt som oftast ut hur viktigt detta var.

    Vid 42 års ålder och då jag faktiskt haft relationer under större delen av mitt vuxenliv så undrar jag om det verkligen är nyckeln till en hållbar relation.Faktum är att både jag och de jag varit tillsammans med är personer med stort behov av egentid och det har inte varit så stor skillnad på mitt singelliv och då jag haft en relation.

    Jag tycker det är viktigt att vara självständig och att ha egna intressen ( gissa om jag hade problem när jag nätdejtade och killar ojade sig över tjejer som ville bli försörjda ) så otroligt långt ifrån hur jag är som man kan komma.Men frågan är om man verkligen vill ha en hållbar relation om det inte är tiden tillsammans man bör vårda?.Jag och min exman är helt eniga i att om vi hade prioriterat tid med varandra så hade vi troligtvis aldrig skilt oss men vi gled isär just pga detta.

    Jag har gett mig själv ett löfte och det är om jag ger mig in i en relation igen så tänker jag prioritera den personen och jag vill bli prioriterad.Sen tycker jag det är självklart man har egna liv men man måste ändå kunna prioritera bort vissa saker för att satsa på en relation.

  9. Romantisk-tjej

    Tror också det är viktigt att vårda tiden tillsammans. Men det kan också vara svårt att veta vad som är okej att “kräva” av den andre. Vad som ska prioriteras och inte.

    Någon kanske tycker att det är okej att man ses ett par gånger i veckan och andra vill absolut ses varje dag.

    Hur mycket tid ska gå till egentid, är det okej om ena partnern satsar extra mycket på jobbet även om det innebär att man inte ses i lika stor omfattning som tidigare? Betyder det att man kan glida ifrån varandra (det kanske man inte kan veta innan det sker, tänker jag) Men hur gör man för att förebygga det? Sådana frågor kan jag ställa mig. Var går gränsen? Vad har man att jämföra med, alla är ju olika.

  10. Sussi

    Så sant Romantisk tjej det är svårt att veta.
    Men om jag skall se till mig själv och de fel jag gjort i de förhållanden jag haft så är det just det att jag lämnat för mycket utrymme för egen tid.Jag har aldrig krävt att någon skall avvara tid för mig och har istället fyllt tiden med egna projekt och göromål.

    Det är väl först nu när jag verkligen saknar att träffa någon för en varaktig relation som jag också inser hur viktigt det är att vårda tiden ihop att faktiskt kunna prioritera bort annat för att umgås med sin partner.Jag har sett många par göra som jag och min exman gjorde man lever ihop men har inget liv tillsammans.

    • Christian Persson

      Sussi, Romantisk-tjej,

      Knepigt det här. Att inte prioritera varandra är troligen orsaken till många skilsmässor. Men, absurt nog, tror jag också att det kan vara tvärtom. Jag vet hyfsat många par som egentligen har noll liv tillsammans men som ändå lever på som vanligt. Jag antar att man vänjer sig och till slut har glömt bort behovet av närhet. Men så kan det ju hända att man träffar någon, vid sidan av, som ger en den bekräftelsen man saknat i så många år. Och då lever relationen farligt.


Post a new comment

(OBS! Din E-postadress publiceras ej.)