skicklig dejt

För bra för ditt eget bästa?

Gör en ökad dejtingvana oss socialt skickliga? Så skickliga att vi framstår som ganska intetsägande?

För några veckor sedan var jag på en god väns 40-årskalas. På festen hölls sju tal, där sex av dem var klockrena. Talarna var avslappnade, fyndiga, stakade sig inte en gång och använde ny teknik så att de kunde spela upp filmsekvenser. Det var väldigt tydlig att de hade stor erfarenhet av att tala inför folk. Jag blev imponerad, vilken klass!

Det sjunde talet kunde inte mäta sig med de andra. Men det hade något annat, hjärta. När min kompis moster, med darrande händer och märkbart tagen, tog fram sitt papper och berättade historier om jubilarens barndom blev jag rörd. Mycket mer än de andra sex talen tillsammans.

Men vad har den här situationen med dejting att göra? Jo, under mina år inom nätdejtingen känner jag att jag har utvecklats från en blyg moster till en skicklig talare. Eller dejtare då. Jag är sällan nervös inför en första dejt, är ganska öppen och har byggt upp en ämnesbank som förhindrar pinsamma tystnader.

Sedan har jag också några anekdoter som funkar, till exempel brukar jag berätta om när tanten som jag var inneboende hos under studietiden tvingade mig att spela Bingolotto varje söndag. Då brukar dejten skratta. Ja, jag dödar lätt en timme eller två utan att göra bort mig. Men har jag satt ett personligt avtryck och visat några av mina mer speciella sidor, som säger mer om hur jag är? Nej, det har jag nog inte för det mesta.


Jag upplever att många som jag dejtat gått åt samma håll. Idag är de flesta dejter ”trevliga”, sett till att man tycks få bra kontakt. Inte sällan kan en dejt anförtro sig om allt från sitt hälsotillstånd till sina familjerelationer. Trots att vi aldrig träffat varandra förut. Och kanske aldrig gör det igen. Det är som om människor, inklusive mig själv, blivit väldigt vana vid att säga vad som helst till vem som helst. Utan att man byggt upp ett förtroende mellan varandra. Ja, det tycks som om vi iklär oss en dejtingfasad.

Jag tror att en ökad dejtingvana ibland kan ställa det till, det kan bli för ”professionellt”. Lite nervositet, tystnader och osäkerhet kan faktiskt skapa en nödvändig friktion. När man sedan känner sig trygg med sin dejt kan man berätta lite mer. Och lite mer. En kontakt kan då växa fram på ett naturligare sätt.

Men, som så många gånger förr handlar allt om att ge saker tid. Jag tycker att det är viktigt att komma ihåg att alla människor har flera lager. Det man hinner visa på en dejt eller två är bara en bråkdel.

Vad tycker ni? Känner ni igen er?
/Har du tankar om inlägget, bloggen, förslag på ämnen eller annat? Skriv gärna en kommentar. Eller mejla mig! Jag heter Chris1980 här på Happy Pancake.

dating


There are 43 comments

Add yours
  1. ViraStina

    Jag tänker att många hanterar dejter ganska professionellt, ungefär som man gör med jobbmöten. Förutom att man oftast inte bestämmer ett uppföljningsdatum för utvärdering av dejten, som man brukar göra i yrkesrollen. Man säger “Vi hörs” istället, och båda vet att det är en lögn. 🙂

    Men folk är nog generellt vana vid att mötas, mingla, kallprata, ytumgås, samarbeta och vara allmänt anständiga i sociala sammanhang. Och så tar de med sig den här proffsigheten till dejten. På gott och ont, naturligtvis.

    Och då får även mer personliga samtalsämnen en ganska distanserad touch, eftersom man framför dem på ett professionellt sätt. Som ett prydligt litet föredrag, med dejten som en artig publik som skrattar på rätt ställen.

    Det är till stor del en fråga om kommunikation och om sårbarhet. Om min dejt visar upp en sorts välrepeterad fasad med förberedda samtalsämnen, kan jag faktiskt ganska lätt ta mig bakom kulissen genom att våga ställa rätt frågor. Om man leder sin dejt in i mer relationsskapande samtalsämnen, kan man plötsligt nå en annan, mer känslomässig nivå.

    Men sitter jag och nickar med, och anammar samma ofarliga, anonyma samtalsstil när jag själv berättar något, kommer inga djupare känslor uppstå. Det är ju bevisat (i den mån det går att bevisa sådant) att känslor byggs upp av samtalsämnen som signalerar intimitet, förtroende och tillit.

    • Christian Persson

      ViraStina,

      Ja, jag känner att jag nog är ungefär likadan på en första dejt som när jag ska träffa en ny kontakt i till exempel jobbsammanhang. Jag känner mig väldigt trygg i den rollen när det gäller jobb och annat, jag vet att den stilen ofta funkar. Att man lyckas etablera och fördjupa kontakten efterhand. Men det funkar ju inte så inom dejtingen, känner jag. Du kan inte räkna med att få visa fler sidor av dig själv om du inte gör ett tillräckligt starkt intryck direkt.

      Så man kan ju verkligen fundera på hur man ska sälja in sig själv. Själv vet jag att jag framstår som väldigt lättsam, “enkel” och så vidare när jag kopplar på min sociala kompetens. Men jag har andra sidor också, som då inte kommer fram. Jag kanske borde satsa på att lyfta fram dem istället.

    • ViraStina

      Ja, alltså, jag kan också vara väldigt vältalig och professionell. Det uppstår aldrig någon pinsam tystnad när jag är med, för jag har dels lätt att prata själv, dels lätt att få andra att prata. Och jag får ofta höra att jag är rolig, allmänbildad, lättpratad mm.

      Men – det räcker inte i dejtingvärlden! Folk vill innerst inne inte sitta och kallprata ytligt, även om det är vad som känns bekvämast och tryggast inledningsvis. De vill bli berörda. De vill börja bygga en närhet och en intimitet. De vill känna sig hörda och förstådda och bekräftade. Men de vet förmodligen inte hur de själva ska bidra till att relationen går åt det hållet.

      Och jag tror att många av alla dessa situationer när man känner att “jo, han/hon var ju väldigt trevlig, men det fattas något” inte handlar om att man är kräsen. De handlar om att man aldrig når den där känslomässiga nivån som väcker mer än bara upplevelsen av en stunds trevligt umgänge. Man rör sig på säkra områden hela tiden. Man utmanar inte. Man ger sig inte ut på tunnare is. Artigt och trevligt – men samtidigt distanserat och intetsägande.

      Då är det helt logiskt att det inte uppstår några djupare känslor.

    • Christian Persson

      ViraStina,

      Helt enig i din analys! Jag tror att många potentiellt bra dejter “vaskas” just på grund av detta.

      Jag vet inte riktigt vad lösningen är. I min värld är fasen där man “pratar allmänt” nödvändig för att kunna bygga vidare på någonting. Det är ju väldigt svårt att annars kunna bilda sig en uppfattning om en person man aldrig träffat förut. För jag vill få en känsla av vem det är jag dejtar, innan jag kan känslomässigt kan beröra någon.

    • Romantisk-tjej

      Jag kan förstå att alla inte kan släppa loss på det känslomässiga sättet från början. Och därför är det så viktigt att träffas flera gånger. Att det fattas något är ganska naturligt första gången. Det hör liksom till. Man kommer knappast få se allt man önskar hos en person efter en timmes träff.

      För mig är alla möten olika. Jag har inget formulär jag går efter. Om du har det är risken stor att du uppfattas som opersonlig. Därför improviserar jag alltid med nya människor. Det som uppstår i nuet får uppstå. Utan mallar. Då blir det bäst eftersom jag bara är mig själv utan fasader. Jag bjuder på mig själv, även mindre smickrande sidor. På det sättet gör jag intryck och blir sällan någon man bara glömmer.

    • ViraStina

      Romantisk tjej:
      Själv är jag dålig på att växla över till personligt djup-prat. Inte för att jag är rädd för det, tvärtom. Men för att jag alltid är osäker på när det är lämpligt.

      Min svårighet har nämligen snarare legat inom området att jag kan bli lite för personlig lite för tidigt. Och det funkar oftast inte. Det skrämmer bort folk.

      Alltså har jag begränsat mig, hållit tillbaka lite, försökt snappa upp rätt tajming… och därmed mosat all form av spontanitet. Att anlägga ett analytiskt perspektiv under lära-känna-samtalet är ett förträffligt sätt att lansera sig själv som totalt inaktuell för någon romantisk fortsättning, har jag lärt mig den hårda vägen.

      Dejten kan visserligen tycka att man är väldigt kul och trevlig, eftersom man lyssnar så uppmärksamt och ställer rätt frågor. Men några starkare känslor brukar man inte väcka med den metoden.

      De som lyckas bäst i dejting, klarar av den här övergången till allt mer personliga ämnen helt naturligt. De lyckas hitta rätt nivå vid rätt tidpunkt, utan att anstränga sig. De framstår som öppna, varma och tillmötesgående och just naturliga. Jag och ganska många andra, riskerar istället att framstå som svala, distanserade eller bara smått kufiska.

      Och det är en av anledningarna till att dejting med främlingar var väldigt svårt för mig, medan relationen växte fram nästan automatiskt med en man som långt tidigare lärt känna mig gradvis, som vän. Honom behövde jag inte analysera eller pejla av rätt nivå med. Jag behövde bara vara mig själv.

    • Romantisk-tjej

      Själv är jag tveksam till att man måste vara så duktig och veta om och när man ska säga “lämpliga” saker. Om killen gillar dig kommer han även gilla dig om du blir personlig, ja till och med därför. Och om det uppstår kemi och/eller att ni befinner er på samma våglängd skräms man knappast av något dylikt. Inte ens när man är sig själv fullt ut, tvärtom.

      En kille som är petig med hur och när man säger något kommer bli svårt att umgås med. Om han inte tycker om min personlighet är det ju inte värt något för mig ändå. Då var det lika bra att han inte ville ses igen. Jag har svårt för misstänksamma killar, de brukar sällan vara min typ.

      När jag var yngre och blyg höll jag inne med allt som var personligt och det har ju knappast gynnat mig. Det fanns säkert killar som hade velat träffa mig om jag bara hade vågat öppna upp mer.

      Min kille är ju bevis på det. Jag var knappast en artig och älskvärd tjej när vi pratades vid på telefon och inte ens när vi träffades sa jag de “rätta” sakerna. Jag dolde ingenting. Jag var i en stor kris i mitt liv, och det har ju han påmint mig om flera gånger. Hur konstigt jag betedde mig och hur ovant det var att träffa en så annorlunda tjej som är som jag…Men utan mina egenheter skulle jag kanske inte heller vara intressant.

      Vi fick vi en bra kontakt. Han gillade MIG helt enkelt och ville spendera allt mer tid med mig. Han frågade redan första gången om vi kunde ses igen nästa dag. I början var det däremot bara jag som ringde, (jag tog på mig den “rollen” eftersom det var jag som frågade om jag fick ringa redan i första mailet) men jag störde mig inte alls på att jag fick ta alla initiativ, för han ville ju faktiskt prata i timmar..Och när vi blev tillsammans var det i stort sett alltid han som sms:ade och ringde först, och så är det oftast än idag.

    • ViraStina

      Nja, jag instämmer inte riktigt i att man är petig om man reagerar på att någon har ett tempo som skiljer sig från sitt eget.

      Jag räknar mig inte som särskilt petig, jag har skaplig förståelse för att folk har olika bråttom. Och jag fick vänta in min nuvarande man en period, för att han var långsammare än jag. Det hade jag inget problem med, för det var inom mina gränser.

      Men någon som rusar fram, skulle jag tappa intresset för. Hur rätt han än verkade inledningsvis.

      Det kan vara att han har för bråttom med förtroenden (berättar alla familjehemligheter på första dejten), för bråttom med att bli seriös (säger att jag är kvinnan i hans liv efter en vecka) eller för bråttom med att vara fysisk (börjar kladda innan han fått några som helst indikationer om att det är okej).

      Jag skulle reagera negativt på allt ovanstående. Jag skulle definitivt föredra om den sortens intimiteter dök upp lite längre fram. Undan för undan. Som signaler på att han börjar lita allt mer på mig, och vill involvera mig alltmer i sitt liv. Som tecken på att han börjar falla för mig! Det ger ett solidare intryck för mig.

      Och ändå lutar jag ändå själv åt det där exemplet med att avslöja familjehemligheterna. Jag är pladdrig och impulsiv och kan mycket väl kläcka ur mig saker som kanske borde sparas åt människor man känner väl.

      För mig är det en fråga om självrespekt och integritet, så jag förstår faktiskt att killar kan bli avskräckta av det. Visst, om någon redan är totalt kär i mig, har han kanske överseende. Men jag ser inte poängen med att riskera att skrämma bort någon som skulle kunna bli intresserad på allvar efter några dejter, när det är en ganska enkel sak att undvika precis i början. Det behöver absolut inte innebära att man får svårt att umgås avslappnat lite senare.

    • Romantisk-tjej

      Vad exakt man ska undvika går inte att säga. Det är något man märker och det kan vara väldigt olika från person till person.

      Jag vill inte ljuga och säga att jag haft flera kärleksrelationer för att det ska låta bra. Alltså säger jag att jag inte haft någon alls. Här kan det bli väldigt personligt. För att jag är ärlig och killen ofta är nyfiken på varför jag varit ensam hela tiden.

      Om killen ansåg att det måste något fel på mig för att jag alltid varit singel ville jag knappast träffa honom. Min pojkvän tyckte inte det var någonting konstigt alls. Han sa bara: “Du kanske bara inte hittat rätt och varför ska man bli ihop med någon om det inte känns hundra” ungefär. Så reagerade knappast killar på HP, de svarade aldrig mer. Och tur är väl det!

      Min kille var inte heller redo för en relation i början. Men det hindrade ju inte honom att vilja träffa mig ändå. Även om jag blev påhängsen och tydligt förälskad.

      Och jag umgicks med min bästa vän trots att han var störtkär i mig. Jag undvek inte honom heller, för vi gillade att hänga med varandra. Trots att vi bara var vänner hela tiden. Och eftersom han inte tog illa upp av bara vänskap träffades vi ändå.

      Om någon är ivrig behöver det inte betyda något dåligt. Om man tonar in varandra bra har jag inget emot att en kille blir personlig. Men om han frågar på utan att stämma av hur jag bemöter det är det en helt annan sak. Eller om han stirrar, har konstigt kroppsspråk, blir närgången eller på annat sätt har en creepy utstrålning – ja, då vill jag helst dra. Då spelar det ingen roll vad han säger.

      För mig handlar allt om samspel. Och ibland känns det naturligast i världen att prata om privata saker om man är på samma plan. Men om jag märker att jag känner mig osäker med någon får den personen inte mycket info. Och när det gäller sådant som adress, namn och att synas på nätet har jag mer integritet än de flesta.

      Stela eller “proffsiga” dejtare har jag haft svårt för. Jag ser när de gör sig till väldigt tydligt och det blir bara pinsamt. Det märks om de har någon sorts mall. Det funkar sällan eftersom jag inte orkar hålla upp fasader själv. Jag är på det humör jag är just då. Ingen behöver undra om jag gillar dem eller inte. För jag gör mig inte till.

      Jag blir ofta misstänksam när folk är för artiga eller bara skämtar om allt. Jag känner mig bättre till mods med personer som kan skifta läge då och då och bli allvarliga. Och då blir det naturligt när jag gör det också. Många av dem jag trivs med blir trygga när de märker hur lätt jag har för att prata om svårare saker.

    • ViraStina

      “Det är något man märker och det kan vara väldigt olika från person till person.”

      Ja, det är otroligt olika från person till person. Och många är av den sorten att de är en aningen reserverade i början, men sedan tinar upp, och öppnar sig allt mer. De kan reagera negativt när någon beter sig som om de redan är gamla bekanta. Det är förstås inget fel på sådana personer, bara för att de behöver lite mer tid.

      Och det finns heller inget som säger att jag – som kan vara väldigt öppen och personlig så fort jag tycker att någon är trevlig – inte passar ihop med en sådan person. Det faktum att jag kan vinna på att försöka spara de allra mest översvallande hjärtligheterna tills den andra personen känner sig lite tryggare, är inget tecken på att vi är fel för varandra och inte kan ha en öppen och tillitsfull relation lite längre fram.

      Flera av mina vänskapsrelationer har växt fram ganska långsamt, från en ganska behärskad artighet till full förtroendenivå så småningom. Idag är de de mest stabila, så det är förstås ingen naturlag att man måste kunna visa alla sina sidor omedelbart för att äkta intimitet ska kunna uppstå.

      Men för mig är det här tempot däremot inte något som jag automatiskt märker. Ibland är det jättetydligt hur snabba folk är med den här relationsutvecklingen. Ibland inte. Ofta har jag gjort felbedömningar. Det är klart att jag önskade att jag hade det i ryggmärgen. Men tyvärr inte. Jag måste vara lyhörd och en gnutta vaksam. På bekostnad av en viss spontanitet, naturligtvis.

      Och det är ju samma sak med tempot vad gäller allt annat i en spirande relation. Vissa tycker det är extremt jobbigt om någon pushar på. Somliga tycker att det måste vara brist på intresse om den andra personen inte följer exakt den egna takten. Min tanke är att ju mer flexibel och kompromissvillig man är på den här punkten, desto fler möjligheter får man.

      Men är det helt fel, så är det. Det finns alltid en individuell gräns för när det går för fort, och en gräns för när det drar ut på tiden för länge utan att relationen går framåt.

    • Romantisk-tjej

      Jag tillhör dem som ser om det är fel redan från början. En personlighetstyp är lätt att se för mig. Men jag släpper inte en person som är vettig och som jag känner mig avslappnad med, kan prata med och som jag har liknande värderingar med.

      Här läser man ofta att många inte träffar dejten igen trots att de hade trevligt, pratade och skrattade hela kvällen. För att det var något som “fattades”. Jag skulle aldrig tänka så. För i såfall skulle jag aldrig träffa mitt livs kärlek. För det fanns saker som fattades första gången. Eller saker jag inte direkt gillade.
      Delvis utmanande grejer eftersom han är ärlig. Sådant som många skulle vänt på klacken för.

      Men jag vet mycket väl om personen framför mig är någon jag trivs med. Så därför missar jag aldrig någon. Istället får jag en killkompis (om han vill). Däremot vet jag inte alltid att jag kommer bli intresserad. Det kan ta några träffar. Och de träffarna går jag på utan att tveka. Jag undersöker alltid möjligheter innan jag säger nej tack.

      Det är självklart att jag vill att folk tänker ungefär liknande om mig. Och inte dissar mig för att jag enligt dem lever fel liv eller säger/gör saker i fel ordning…Då är ju inte den killen intresserad av mig heller. Inte ens som kompis.

      Jag ställer inte om mig för att bli omtyckt. Det har jag gjort för mycket i mitt liv, och det har varken givit mig vänner eller relationer. Jag har fått mer bra kontakter när jag blev äldre, när jag visade mitt rätta jag. Och de som inte gillar mitt rätta jag vill jag självklart inte träffa heller. Det är ofta killar jag inte alls skulle trivas med. Så pass har jag lärt mig genom livet. När jag var yngre ville jag att de (vanliga killarna) skulle gilla mig. Och det gjorde de aldrig. Sedan såg jag ju vilka tjejer de valde. Och de tjejerna var väldigt långt ifrån mig i personlighet.

      Senare i livet fanns det en del vanliga killar som även blev intresserade av mig. Och då var det jag som backade, eftersom vi absolut inte var kompatibla då heller.

      Numera slösar jag inte energi på killar där det är tydligt att de redan från början ifrågasätter min person. Eller där jag ifrågasätter hans person.

      Personkemin är nyckeln för mig. Den har aldrig ljugit för mig. Jag har testat att umgås med killar där det aldrig fanns kemi. Och då uppstod det aldrig senare heller. Detta är även något jag upplevt med vänner. Det är alltså inte förälskelse jag pratar om här.

      Om killen inte dras med det minsta av mig utan istället backar är han inte någon som jag kan leva med. Jag är kanske inte så okomplicerad som han vill att hans tjej (eller ens kompis) ska vara. Jag får ofta höra att jag skiljer mig från de flesta tjejer. Och vill ha då ha en “mainstreamtjej” att visa upp för vänner och familj är jag inget för honom ändå. Ganska enkelt egentligen.

      Jag skulle aldrig stå ut med att dejten långt senare säger att han inte gillar mig. Att allt handlade om hur trevlig och gullig jag var i början. Men att när jag visade mitt verkliga, komplicerade jag drar han. Det är inte ovanligt att relationer tar slut då, redan efter ett halvår, ett år. Då föredrar jag att redan från början att se att killen håller för lite turbulens. Och det gjorde ju uppenbarligen min pojkvän.

      Själv stångar jag inte huvudet blodigt för att se om jag KANSKE kan trivas med den där killen som ger mig så dåliga vibbar. Det är skillnad på där man står ut i max en timma och helst vill åka hem kontra där det växer fram något i samtalet och man vill vara kvar. Den sistnämnda träffar jag alltid igen.

    • ViraStina

      “Jag tillhör dem som ser om det är fel redan från början.”

      Jodå, om det är fel märker även jag det i princip genast. Ge mig en minut! Men jag märker inte lika enkelt om det är rätt. Och enligt mig behöver inte olika tidslinjer innebära att det är fel. Möjligtvis om det är totalt olika tidslinjer, där man står väldigt långt ifrån varandra. Men inte om den ena bara är lite snabbare, och den ena lite mer eftertänksam.

      För de flesta är det mer avskräckande med någon som är för driver på för fort. Alltså kan jag skrämma bort någon som egentligen är väldigt rätt, om jag propsar på att min tidslinje är den korrekta.

      “Jag ställer inte om mig för att bli omtyckt.”

      Nej, det har jag också slutat med sedan jag lämnade den eländiga ungdomstiden. Men jag tycker att man kan anpassa sig inom rimliga gränser. På ett sätt som inte känns som att man måste förställa sig, utan bara exempelvis vänta in varandra rent emotionellt. Hänsyn måste man ju ändå alltid ta i alla relationer så länge de varar.

      Det skulle vara otroligt svårt för mig att hitta någon som synkar exakt med mig. Så istället måste jag vara flexibel, och dessutom hitta en man som är lika flexibel. Men det räknar jag inte som att ställa om sin personlighet, eller som att ifrågasätta varandra. Det handlar bara om att inte dundra fram helt okänsligt och utan lyhördhet i ett tidigt skede.

      “Jag skulle aldrig stå ut med att dejten långt senare säger att han inte gillar mig. Att allt handlade om hur trevlig och gullig jag var i början. Men att när jag visade mitt verkliga, komplicerade jag drar han.”

      Detta har jag faktiskt aldrig varit med om. Jag är på det hela taget väldigt enkel, och dessutom i total avsaknad av skådespelartalang. Så ingen har kommit efter ett antal månader och tyckt att jag har gett en falsk bild av mig själv. Jag har oerhört svårt att se att det ens skulle kunna inträffa med mig!

      Men vad som ofta har hänt, är att jag har drivit på för hårt och varit “för mycket” innan det ens finns en relation. Och det är väldigt många väldigt känsliga för. Jag är däremot inte “för mycket” när relationen väl är etablerad. Det är just i början som jag kan ta för stora kliv. Innan det är naturligt för den andre att börja utbyta förtroenden, eller vad det nu handlar om.

      Och eftersom jag själv kan reagera när någon gör så mot mig, har jag inte det minsta svårt att inse att andra faktiskt kan uppfatta mig på det sättet. Jag uppskattar om en man ger mig tid att landa och tänka efter, ifall jag behöver det. Det är ett bevis på uppmärksamhet och lyhördhet som jag värderar högt. Och då är det ganska självklart för mig att han kan uppskatta samma sak.

    • Romantisk-tjej

      Jag skrev att jag märker om båda vill samma sak. Det är otroligt enkelt, jag har aldrig varit med om att jag fått en chock plötsligt för att killen var en helt annan än den jag trodde. Jag märker om samtalet är på liknande nivå, jag märker om han vill träffa mig eller inte. Det är superenkelt för mig. Och den som gillar mig släpper mig inte. Oavsett om jag gillar honom eller ej. Så har det alltid varit.

      Jag vet inte vad du menar med driva på. För mig går det på automatik, båda vill ses om vi hade en underbar kväll/fika eller vad det nu månde vara. Om det är tveksamheter märker man det också. Och då utgår man från det. Om killen säger nej när jag skriver ett sms efter ett lyckat möte – som lyder ungefär: “Vilken trevlig kväll! Jag ser fram emot att träffa dig igen Vad gör du lördag nästa vecka?” Om då följande händer:

      1. Får inget svar ens på fredagen. 2. Får ett tveksamt svar utan förslag på ny tid.

      Detta betyder förmodligen:

      1. Han har träffat/blivit kär i någon annan. Många dejtar fler än en. Jag har själv varit med om att den där killen som inte svarade dyker upp efter tre månader och blir intresserad. För att förra dejten inte funkade. De vill hinna dejta alla. Så gör alla mina killkompisar. De vill träffa fler – om de kan. Och på kuppen mister de den som var bäst lämpad, för att hon tröttnade på att vänta.

      2. Han blir rädd för han vill egentligen vara fri/har problem med att knyta an.

      Det betyder INTE att jag var för på. Nu har detta scenario ENDAST hänt på dejtingsidor, och endast en gång vid träff. De flesta har velat träffa mig efter ett möte där vi båda hade trevligt. Och de gånger det har skurit sig har jag själv inte velat träffas. Ibland har dock killen föreslagit en ny tid (även då det varit ett trist möte enligt mig) Och då brukar jag testa en gång till OM det finns något litet som ändå var bra. Om jag däremot kände att jag inte trivdes alls säger jag nej. Oftast med en förklaring.

      Om jag ser tillbaka på alla jag träffat kan jag inte se att min påflugenhet i sig skulle vara ett problem. Visst kan man gissa på att det berodde på just det. Men när jag forskat vidare handlade det alltid om att killen ville vara fri, ha kk’s eller hade anknytnings-issues. Då var jag lättad att vi aldrig blev ihop. Att han sa nej till mig var en handling av barmhärtighet. jag skulle nämligen må sk*t om vi hade inlett en relation. Det var ju lätt att kolla hur det gick med deras relationer efteråt…

      När jag var yngre hade jag svårare att se vad killen egentligen ville. Men jag räddades av deras nej. Jag har inte varit med om att en seriös kille dissat mig på grund av påflugenhet. Då har det alltid varit på grund av en annan orsak. Oftast dessa:

      1. Vi hade olika livsstilar som inte var kompatibla.
      2. Han var upptagen.
      3. Han ville vara fri. (särskilt vanligt i tonåren/20-års åldern)

      De gånger då jag inte varit påflugen har jag däremot gått miste om minst ett par seriösa killar. De trodde inte att jag var intresserad. Och vågade inte höra av sig på grund av det. Detta har hänt åtminstone tre gånger som jag minns nu. Och då ångrade jag så in i …… att jag inte ringde och frågade om vi kunde ses. Eller drev på mer. Men jag för blyg.

      Jag hade hört att tjejer ska vänta tills killen tar initiativ. Det sa tjejer redan i högstadiet. De hade väldigt fel. Jag såg tydligt de tjejer som fick killar för att de drev på. Det var aldrig de blyga som fick chansen! Många killar ser inte att man skulle passa dem. De behöver först träffas några gånger. Och för att de gångerna ska bli av måste man driva på. Att vänta ger ingenting, då kommer han snart träffa en annan.

      Men det spelar ingen roll nu. Visst skulle jag velat träffa min drömprins tidigare. Men en sak har jag lärt mig, och det är att smida när järnet är varmt! Killen kommer inte lämna om han tycker om tjejen. Och jag gjorde ju allt man inte skulle göra….Vi kan skratta åt det nu. Men min pojkvän är evigt tacksam att jag drev på, även om han stundtals var rädd. Vi var meant to be, helt enkelt.
      Men först måste han ju träffa mig några gånger för att förstå. Och det var inte alls hans plan att göra. Eftersom han inte visste vad som väntade, så klart. Han ville ju knappast ha en relation så varför skulle han ha bråttom att träffa mig? Därför drev jag på, för jag anade att det skulle bli en bra vänskap. Jag brukar känna på mig sådant. Och snart blev det ju mer än så…

      Något liknande har jag aldrig upplevt förut. De känslorna gick helt enkelt inte att värja sig mot. Och det var samma för honom. Han brydde sig inte ett smack om jag var konstig, hysterisk, rädd eller ångestfylld eller att jag skrev 20 sms och ringde två ggr per dag…Jag har inte varit i närheten av att vara så ivrig med någon annan, kan jag tillägga.

    • ViraStina

      “Om jag ser tillbaka på alla jag träffat kan jag inte se att min påflugenhet i sig skulle vara ett problem. ”

      Nej, jag får intrycket att du är mindre påflugen än jag. 🙂

      Det är nämligen inte ett problem för alla. Jag skulle inte säga att alla kvinnor bör låta bli att ta initiativ rent generellt. Men det finns gott om tillfällen när man vinner på att ligga lågt. Dels om man har haft det ytterst vanliga problemet att en kille säger sig vara intresserad, men likt förbaskat inte agerar utan kommer med upprepade undanflykter – då är det i princip alltid klokast att lägga ner vartenda initiativ så fort man känner igen mönstret. Och vill man inte riskera att hamna där alls, kan man gott vänta in hans initiativ istället.

      Och dels om man är väldigt intensiv och snabb i sin personlighet. Det är som sagt var vanligare att folk reagerar negativt på att någon är för framfusig än på att de tar tid på sig. Långsamheten blir mest ett problem när man förhalar beslut i evigheter och håller någon på halster. Annars är det snarare vanligare att en viss, rimlig avvaktan väcker MER intresse hos den andra parten.

      Men att till exempel överösa någon med kärleksbetygelser eller väldigt personliga detaljer på andra, tredje dejten, eller att visa sitt värsta pms-humör för en främling uppfattas sällan positivt bara för att det är äkta, utan betydligt oftare som maniskt, desperat eller oförskämt.

      Undantaget är möjligtvis vid de där tillfällena när båda har klickat precis samtidigt. Och det är trots allt inte det vanligaste händelseförloppet, utan tvärtom ganska sällsynt.

      Och som sagt var – jag hävdar att min personlighet inte kommer i det minsta kläm för att jag inte avslöjar allt om mig själv direkt, eller för att jag håller igen lite lagom på olika områden. Så länge jag inte uppvisar FEL personlighet (hur nu det skulle gå till) så räknar jag det bara som normal hänsyn till andras integritet och bekvämlighet. Alla vill ju inte behöva hantera alla mina egenheter innan vi ens känner varandra. Det gör dem inte automatiskt till dåliga matchningar.

    • Romantisk-tjej

      Men det jag försöker säga är att de jag kan dela mina egenheter med oftast också är de som öppnat upp, frågat, varit nyfikna. De som faktiskt är intresserade. Då är det väldigt svårt att hålla inne med allt. Särskilt om man är ärlig. Och då får han ju skylla sig själv om han inte tål svaret på hans egna frågor.

      För jag har ingen anledning att ljuga för att det ska låta bra. Och om han är så känslig för att jag är den han är, ja då lär vi knappast funka senare heller. Jag vill känna mig trygg och inte ha en misstänksam kille vid min sida. Eller en som inte tål sanningen. Jag lägger ut texten, det är sådan jag är. Men jag låter alltid killen prata lika mycket, om han vill. Och jag lyssnar mer än gärna.

      Jag har haft bekanta som varit precis så och det har aldrig funkat i längden, de har jag heller aldrig kommit nära. Det har alltid funnits ett avstånd. Likadant är det med dylika dejter. Killar som blir nervösa när inte allt är enligt mallen och ifrågasätter allt jag gör och säger är helt enkelt inga killar för mig.

      Men en kille som vill vara med mig även när jag skickar många sms, blir upprymd och “flippar ur” eller gör eller säger det oväntade, ibland obekväma, han är en kille jag kan lita på senare också. Det har nämligen funkat precis så hittills. De som var reserverade och misstänksamma inför mig höll aldrig i längden. Även när vi försökte. Men de som var öppna för den jag var från början blev goda vänner senare.

      Alla gillar inte passionerade människor. Det skrämmer. Och så får det väl vara. Det ligger i vår kultur att vi ska vara reserverade. Och jag vill inte leva med en person som inte vill öppna upp sitt inre. Vissa kan leva i ett äktenskap i 20 år utan att visa vilka de egentligen är, vad de känner inombords, vad de egentligen tänker. Jag har pratat med många som levt med sådana personer. Som exempel var min pojkvän gift med en sådan person.

      Jag vill bli mycket intim med den jag är nära. Och mycket märks redan från början. Hit-men-inte längre attityden kan betyda otrygg undvikande anknytning, till exempel. Och de killarna är inte bra för mig.

      Man ska inte tvinga sig umgås med folk som inte är kompatibla med ens person. Men som tur är finns det människor som gillar min utlevande sida. Och de skulle inte ens märkt mig om jag var tyst och grå som en mus. Så som jag ofta var förr. Blyg. Jag är fortfarande inte särskilt social och föredrar anonymitet och avskildhet. Men när jag känner mig trygg med en viss person händer det saker, då blommar jag ut, just för honom. Det är så jag funkar.

    • ViraStina

      Men jag får intrycket att du anser att om man inte kan visa sig själv exakt som man är med alla knasiga och jobbiga sidor i princip omedelbart – då är man förljugen, eller tillgjord, och då kommer relationen inte funka i längden.

      Eller missförstår jag?

      Jag håller nämligen absolut inte med om detta. Det kanske gäller vissa. Kanske dig, och de män du intresserar dig för. Men det är ju ingen generell sanning som gäller alla, eller ens de flesta.

      Jag menar att man kan visa en alldeles utmärkt sann bild av sig själv direkt, utan att behöva avslöja rubbet. En äkta, men inte nödvändigtvis fullödig bild. Och jag tror även att det finns massor av lyckliga relationer som har börjat lite mer reserverat, och där man sedan har upptäckt allt mer av varandra, allt eftersom. Det är ju en metod precis lika god som någon annan.

      Själv kan jag som sagt var pladdra väldigt öppet, om jag känner bra kemi. Men allt passar ju inte alla. Och de män jag har dragits till, och haft relationer med, har inte varit av sorten att de sätter sig ner första kvällen och frågar ut mig om allt från 80-talets tonårsnojor till gamla släktskandaler och nutidens hypokondritendenser.

      De har föredragit att ha kul och prata om mer lättsamma saker först, medan vi lärde känna varandra. Och det har inte hindrat dem från att skapa en bra och tillitsfull relation till mig längre fram. Jag försökte känna av dem lite, och anpassa mig någorlunda efter deras nivå. Precis som jag utgår från att de faktiskt försökte anpassa sig efter min nivå så gott de kunde.

      Och jag har noterat att den sortens män lätt kan bli avskräckta när någon är för öppenhjärtig i ett tidigt skede. För dem ger det ett gränslöst intryck. Snudd på opålitligt. Precis som jag själv reagerar när någon tar sig fysiska friheter för tidigt. De diskuterar inte personliga saker hur som helst, utan vill ofta vänta med de djupare förtroendena.

      Det viktiga för mig är inte att man är precis likadana inledningsvis, utan att man synkar allt mer, när tiden går. Att man är lyhörd och tar hänsyn till varandras egenheter, och visar vilja att anpassa sig. Och det brukar vara effektivast att låta den långsammaste bestämma takten. Därmed tonar jag gärna ner mig själv i början.

  2. Fredrik

    Om jag utgår från bloggen så verkar det inte vara så många som dejtar. Åtminstone inte män. Så jag vet inte. Men det kanske gäller de som dejtar frekvent. Lite lustigt, ser reklam för HP i mitt facebook flöde. Reklamen brukar ha typ 20-40 kommentarer från män som uppger att sidan är kass då ingen svarar. Tror det kan vara bra för nätdejtingen om en del män gav upp; om könsfördelningen utjämnas, om de oseriösa går upp i rök. Nätdejting är nog mest för de män som ser extremt bra ut, i synnerhet på bild. Resterande ca 95 % gör nog klokast i att ragga invandra sammanhang.

    • Hasse

      Du ska se bra ut och vara bra på att ljuga. Då faller brudarna som käglor. Ärliga snälla män har inget att hämta på nätet. Kvinnor är exakt lika ytliga som män på nätet, allt annat är bara skitsnack.

      Jag gillar happy för det är åtminstone gratis, andra tar hutlöst betalt för människors kärleksångest.

      Pyssla om i hemmet. Var dig själv 100%. Fundera inte för mycket. Du kanske träffar henne på macken?

    • tjej79

      Det är väl klart att kvinnor är lika ytliga som män på nätet? Det är väl inget konstigt! De som ser jäkligt bra ut klart de har mer förtur än oss andra som ser ut som vanliga medelsvenssons haha nä, men ni fattar vad jag menar. Men, ett utseende väger ju inte hela vägen fram. Det är en viss sorts människor som enbart går på yta och absolut ingenting mer. Sedan är det också intressant vad vi anser är fint på en annan människa och inte, där har vi alla olika preferenser med.

      Ni sitter själva och säger vad ni finner är attraktivt respektive inte attraktivt eller hur 😉

      I en värld där alla velat ha alla. Ja, då hade ingen varit singel….riktigt så, fungerar det ju icke.

    • george

      Om alla oseriösa män försvinner vem ska kvinnorna skriva till då? Det kommer sluta med att också kvinnorna försvinner och det enda som är kvar är snälla seriösa män med tomma mailboxar.

    • ML

      Jag har frågat killar om de upplever att tjejerna på HP brukar vara upptagna och har bara fått svar om att de absolut flesta verkar vara singlar.

      Om jag kollar vilka som tar kontakt med mig så är det till 50% upptagna män som letar efter en älskarinna.

      Så det där med 3 killar för varje tjej, det ger jag inte så mycket för. Det säger inget om möjligheterna att hitta någon som vill ha ett förhållande.

    • ViraStina

      George:
      Men ibland säger du ju att vi ska svara på alla mail, för att det hör till god ton. Nu säger du att vi enbart ska skriva till de seriösa. Förvirrande.

  3. Romantisk-tjej

    Jag tycker det funkar bäst att prata på telefon först, då är det bara att fortsätta på liknande ämnen när man ses. Och då har man dessutom fått en föraning om personen är snacksalig eller inte, om det är okej att prata om personliga saker och inte bara artighetsfraser, om man får utförliga eller enstaviga svar, om allvarliga saker skämtas bort eller tas seriöst, om samtalet kan hållas levande och utvecklas eller om man hamnar i en återvändsgränd.

    • KARL- INGE

      Romantisk tjej

      Jag instämmer med dig och jag har berättat om otaliga dejter som skiljer sig från christian och dom flesta andra här på bloggen !
      Min senaste dejt 14 år yngre och en mogen tjej,, det sprakade det till om ordentligt ,, åtta dagar pratade vi i mobilen åtskilliga timmar varje dag skickade selfie och anförtrodde oss på ett sätt som jag inte upplevt innan,
      vi kände båda att vi var våra soulmate och mer till , hon var inte bara i samma livsfas utan hon är riktigt snygg oxo,
      Nu i helgen som var kom hon till mig på fredagen kl 2 omedelbart så mötte vi varandra med kramar och kyssar hett så luften darrade

      Vi hade en riktigt aktiv och häftig helg , men tyvärr så var hon inte bara vara en toppen älskarinna, samtalspartner , rolig och klok och oerhört empatisk .
      Hon hade med sig champagne rött vin presenter i mängd och hon tog mig med storm och en nivå högre,
      Varför fallerade det efter helgen ,,

      Jag Citerar henne jag märkte att du slog om under söndagen och jag uppfyllde inte dina förväntningar ,
      men jag är innerligt tacksam för ditt fina bemötande den ljuvliga maten och även den underbara njutningen du gav mig så osjälviskt på det sexuella planet ,
      så det jag egentligen vill säga är TACK och jag önskar dig lycka till med nästa kvinna .

      nu efter ett par dagar har hon skrivit ett par st sms och berättar hur mkt hon längtar o älskar mig.

      Varför funkade det inte jo för när jag vaknade på lördags och söndagsmorgonen var hela lägenheten uppstädad typ flyttstädning hon passade upp på mig , att vi kelade otroligt mkt var på +kontot
      men hon sa att jag kunde förvänta mig att hon var sån här , jag hann inte ur sängen förrän hon hade bytt lakan och bäddat snacka om att jag blev stressad och sen hade hon lagat en hotellfrukost med extra allt det var bara att sätta sig till bords.

      OK Alla pessimister och kverulanter vakna upp ! och se hur många underbara kvinnor det finns min dejt är säkert perfekt för ngn som vill ha en het älskarinna omtänksam och underbar men beter sig som en morsa eller betjänt samtidigt dvs hon vill behaga på alla sätt.

  4. Nadine

    Shit! Var hittar man en sån man ?? Jag passar också upp,,gillar de. Men vill få tillbaka samma. Så svårt att hitta en Ledig kille som gör allt det din tjej gjorde

    • KARL- INGE

      Nadine det är min åsikt och känsla att man ska hjälpas åt ungefär lika mkt

      jag vill gärna ha en kvinna som bekräftar och är omtänksam precis som jag mot henne .

      Clabbe jag vet inte vad som är det humoristiska i min sannings story

      och Till dig George jag vet att det ligger utanför din horisont upp till dig att tro vad du vill

      Det är därför som du sitter på bloggen och inte jag 24-7

      NADINE jag gillar din personlighet och dina värderingar i stort och jag tror att du är rolig smart o snygg om du o jag skulle dejta så tro mig här är det raka puckar och omtänksamhet på alla plan

      ja har du inte upplevt en riktig man innan så skulle du få ngt att skriva om här på bloggen Kram kram

  5. KARL- INGE

    Som sagt GEORGE Det handlar om den Egna Inställningen till motsatta könet,

    Här kommer ett par tips till dig håll till godo o släpp din tramsiga prestige o bli en Man..

    Behandlar du din partner med ( Omtänksamhet, Humor, Uppmärksamhet ,Intresse, Kärlek, Generositet, Manlighet ,
    Lägger ner tid o omsorg på att lukta gott o vara fräsh och Sex ett par tim åt gången

    så ökar oddsen att det blir en fortsättning.


Post a new comment

(OBS! Din E-postadress publiceras ej.)