Rookie möter rutinerad räv

 

Vad händer när någon som är helt ny i nätdejtingvärlden möter en individ som varit i gamet i många år? Fullständig kulturkrock? Eller kan de två ytterligheterna lära sig något av varandra?

Själv tillhör jag den senare kategorin. Jag har alltså gått på en hel del nätdejter, vilket såklart satt vissa avtryck hos mig. Till exempel har jag blivit en mycket öppnare person och höjt min sociala kompetens. På minuskontot hittar vi att jag idag är mer skeptisk och att jag har större, ibland alltför stor, distans till allt som har med dejtande att göra. För jag har varit med förr, så att säga. Det som har sett riktigt lovande ut har skitit sig, både en och två gånger.

När två luttrade nätdejtare träffas kan det därför uppstå ett rätt konstigt läge. Båda kanske är överens om att det var en riktigt trevlig dejt, men sen då? Vis av sina erfarenheter vet bägge parterna att det inte är läge att ropa hej. Nej, förmodligen finns det andra kandidater med i bilden och det går inte att riktigt att glädjas. Och att vara den som driver på är riskabelt, tänk om man skrämmer bort sin dejt så att denne väljer någon annan. Det finns alltså en uppenbar risk att två vana nätdejtare helt enkelt schabblar bort något som egentligen kunde blivit väldigt bra.

Om jag, som rutinerad räv, däremot träffar någon som är rookie inom nätdejting upplever jag att det ofta är annorlunda. För en ovan nätdejtare har inte så mycket att jämföra med och är inte bränd på samma sätt. För en nybörjare är det ganska självklart att ett ”vi ses igen” efter en lyckad dejt verkligen betyder något. Hur skulle det kunna ta slut här?

När en ny och en erfaren nätdejtare möts kan det därför uppstå lite problem. Men med bra kommunikation kan det också vändas till något positivt. Här är mina tre tips!

  • Till dig som nätdejtat mycket. Utnyttja den oerfarne nätdejtarens entusiasm och energi. Försök att inte låta tidigare händelser spela för stor roll, utan våga tro på det.
  • Till dig som är ny. Ha förståelse för att din dejt behöver mer tid på sig. Om personen visar svag respons i början behöver det inte bero på dig, det kan handla om andra grejer.
  • Snacka med varandra om vad ni känner och tycker. Öppna kort leder till en ökad förståelse.

/Har du tankar om inlägget, bloggen, förslag på ämnen eller annat? Skriv gärna en kommentar. Eller mejla mig! Jag heter Chris1980 här på Happy Pancake.

 

dating


There are 70 comments

Add yours
  1. John G

    Jag liknar nog den vana, luttrade, återhållsamma dejtaren. Även om jag måste erkänna att mina erfarenheter i väldigt liten utsträckning handlar om just nätdejting. Jag upplevde nämligen nätdejtandet som fullständigt meningslöst. Fyra IRL- dejter på sju år.

    Men i alla fall.

    Jag har startstrecka för att utveckla kärleksfulla känslor. Jag blir väldigt snabbt positivt inställd till människor. Eller i detta fallet tjejer. Men för mig tar det tid att gå från att vara positiv till att bli kär.

    Och därför har det sett ganska likartat ut de senaste gångerna när jag träffat tjejer som det kanske kunde ha blivit någonting med.

    Tjejen blir väldigt snabbt kär i mig. Samtidigt som jag fortfarande bara tycker att hon är en trevlig tjej. Eller för att göra en liknelse, hon har lyft och är halvvägs till stjärnorna, samtidigt som jag fortfarande håller på att taxa ut till startbanan.

    Och då har jag gjort det du föreslår i din tredje punkt Christian.
    Jag har kört med öppna kort. För jag har också uppfattningen att ärlighet borde öka förståelsen. Resultatet har dock blivit att tjejen dumpar mig. Eftersom jag uppenbarligen inte är lika engagerad som hon är. Vi befinner oss helt enkelt inte på “samma plats.”

    Nu i höstas försökte jag då någonting annat, för att försöka få till ett annat resultat. För även den tjejen var upp över öronen förälskad i mig efter vår första dejt. Och då var jag inte ärlig, utan jag försökte med positiv projicering i stället.

    Ni vet, “Fake it til you Make it.”

    Alltså gav jag kärleksfulla gensvar på hennes framstötar. Jag låtsades helt enkelt vara lika kär som hon var. I förhoppningen att jag skulle bli kär i henne längre fram.

    Men, efter några månader var det bara att konstatera, jag blev inte kär i henne. Och när jag då bekände som det var, blev jag beskylld för att ha lurat henne för att få vad jag ville ha. Och när jag sedan tröttnade så dumpade jag henne helt kallsinnigt. Eller typ så.

    Så det är kanske bara att erkänna?
    Jag vet uppenbarligen inte hur man skall dejta. För oavsett vilken metod jag försöker så blir det fel.

    Och nu tycker jag du har beskrivit olika typer av dejtare väldigt bra Christian. Jag tycker dina tips Låter väldigt bra. Jag är bara tveksam till om dom fungerar i verkligheten?

    • Skinnylove

      Sorry, men jag förstår verkligen varför denna tjej kände sig lurad. Du skrev ju själv att du körde “fake it till you make it”. Sorgligt.
      Ärlighet är det enda rätta tycker jag samt att inse att det i många fall tar tid att hitta någon man passar med och där båda utvecklar känslor.

    • John G

      Jag håller med dig SkinnyLove, jag förstår också om hon känner sig lurad. Att hon blir ledsen. Vilket jag också beklagade väldigt mycket när vi avslutade kontakten.

      Och jag håller också med dig om att ärlighet Alltid borde vara det bästa alternativet. Tyvärr har jag lärt mig att så inte alltid är fallet.

      Men man kan ändå mycket väl säga att jag gjorde allting fel med den här tjejen.

      Men samtidigt har jag ingen perfekt fungerande manual för hur sådana här saker skall gå till. Vilket gör att jag måste försöka olika alternativ.

    • Christian Persson

      John G,

      Jag förstår ditt dilemma eftersom jag fungerar ungefär som du. Jag kan också ganska snabbt avgöra om jag gillar någon, men att utveckla starkare känslor tar längre tid. Jag kan förstå om tjejen kände sig lurad, men ur ditt perspektiv tycker jag inte att du gjorde något större fel. För jag menar att man ibland måste utmana sig själv, att våga testa lite. Att “låtsas” vara förälskad kan ju faktiskt vara ett sätt att väcka saker hos en själv. Självklart riskerar man ju att såra sin dejt, men så är det ju när man dejtar. Jag tycker inte att det är konstigt att man behöver några månader på sig för att kunna avgöra vad man känner.

      Men istället för att spela förälskad är det ju såklart bäst att försöka prata om det. För det är ju ingen här som har rätt eller fel, varken den som blir blixtkär vid första dejten eller den som behöver mer tid. Om den ena parten, eller båda, inte har någon som helst förståelse för den andres känslor är det troligtvis ingen jättebra match. Men om man kan prata om det kan man förhoppningsvis hitta en väg som båda kan känna sig bekväma i, där båda måste anpassa sig lite efter den andres tempo. Du måste kanske höja dejtingtakten lite och din dejt dra ner lite på sin, då kan ni förhoppningsvis mötas på mitten.

    • george

      Du gjorde helt rätt. Hade en kvinna behandlat dig på samma sätt och även skitit i dina känslor hade kvinnorna kallat henne en hjältinna. Nu är du skurk för att du har behandlat henne så.

      Hon fick säkert bara smaka på sin egen medicin.

    • Skinnylove

      Christian och ni andra som tycker att det är okej att “låtsas”. Vad innebär det för er egentligen? Att ni beter er på ett sätt ni egentligen inte känner för? Även om ni vet att det kan såra den andra?
      Jag hade tagit rejält illa upp om jag upptäckte att min dejt gjorde så. Det skulle liksom rubba all sorts trygghet.

    • Christian Persson

      Skinnylove,

      Jag uttryckte mig lite fel, ser jag. Jag menar inte att det okej att låtsas att man upp över öronen förälskad i någon om man nu inte är det. Typ att säga “jag älskar dig” eller på andra sätt kraftigt överdriva vad man känner. Jag är mer inne på det som ViraStina tar upp, alltså man kan fortsätta träffa någon man gillar fastän man ännu inte är kär i personen. Det tycker jag är okej, i mitt fall är det enda alternativet då jag inte är typen som blir “blixtkär”. Men om ens dejt blir det kan det ju bli problem och dejten kan känna sig lurad efteråt, om det inte leder till något mer. Men ja, så är det att dejta.

      Och vi har alla olika långa startsträckor. Jag har själv varit i situationen där jag blivit “kär först”, när jag träffat någon med ännu längre startsträcka än jag själv. Så jag vet precis hur jobbigt det kan vara, men det är inte mycket man kan göra åt saken. Det är oerhört sällan som två personer direkt känner samma sak för varandra.

      Jag funderar på att skriva ett separat inlägg om det här, då ämnet känns väldigt viktigt.

    • Skinnylove

      George:
      Vad synd att du tänker så och drar alla kvinnor även en kam. Lika synd att det finns kvinnor som gör samma mot männen.
      Sådant gör att vi som genuint söker något och som kan bete oss utsätts för misstänksamhet och stundvis kan uppleva att det hela är som att söka en nål i höstack.

      Jag har i alla fall inte slutat tro på att det finns partners som har förmågan att skapa fungerande och hållbara relationer.
      Önskar alla en trevlig dag!

    • ViraStina

      Skinnylove:

      Jag skulle aldrig kunna låtsas vara mer intresserad än jag är. Jag skulle inte kunna spela kär. Men däremot dejtade jag länge min nuvarande kille, utan att vara kär i honom.

      Jag trivdes så bra med honom att jag ville ge det hela en chans. Jag visste ju att jag är långsam när det gäller känslor. Många som skriver här, berättar att de vet direkt om de är intresserade eller inte. Sån är inte jag. Det måste växa fram.

      Och nu var han intresserad av mig först, och ville träffas allt mer. Jag hakade på, eftersom det kändes bra. Jag fejkade inget. Men jag kan ju förstå om han ändå tolkade det hela som en sorts bevis på att jag också var intresserad, även innan jag faktiskt blev det. Om någon ständigt säger ja till att ses, då är det ju svårt att inte börja bygga förhoppningar.

      Därför hade jag hela tiden tanken i bakhuvudet att jag inte fick ge sken av mer än jag kunde lova, så att säga. För att inte såra honom.

      Samtidigt tänkte jag att han var en vuxen person, som måste ta ansvar för sina egna känslor. Ger man sig in i dejting, måste man räkna med att man kan bli mer känslomässigt involverad än vad man kanske vill. Det är en emotionell risk man tar, helt enkelt.

    • Romantisk-tjej

      Fast det är väl skillnad, ni var ju vänner? Och du agerade som en sådan. När man dejtar är det inte riktigt samma sak. De flesta förväntar sig att det blir mer, om man säger JA till att ses hela tiden. (Om man inte uttryckligen sagt att man bara vill vara vänner förstås).

      På det sättet är dejting en press att något ska hända, och man kan inte slappna av. Och många säger hellre nej till nästa träff för att slippa pressen om de är osäkra.

    • Skinnylove

      Virastina:
      Håller med dej om att dejting innebär risker och att var och en har ansvar för sina känslor. Det är dock inte lika med att det är ok att låtsas.
      Fast jag förstår av din beskrivning att det inte är det du gjorde, vilket är bra.
      Ja, vad ska man säga, hoppas bara jag slipper utsättas för den typen av människor.

      Jag tänker i övrigt att man har visst ansvar när man närmar sig nya människor. Att inte bete sig hursom avsiktligt.

    • John G

      Men då vet jag verkligen inte hur jag skall göra?
      Eller närmare bestämt, jag skulle behöva en definition av hur ni menar?

      För när ni säger att det är bättre att börja som vänner, vad menar ni då?
      Och hur definierar ni skillnaden mellan att börja som vänner? Och att dejta?

      För sanningen är, och nu kan jag bara vara fullständigt ärlig, att precis som jag skrev till Romantisk Tjej längre ner, så vill jag Aldrig någonsin igen vara Bara vän med en tjej.

      Om inte förmånerna också ingår.

      Och nu kanske ni tycker att jag är småsint, billig, eller vad ni vill kalla det. Men saken är att jag har varit Bara vän med så många tjejer, att jag numera tycker att det är skitjobbigt. Jag mår helt enkelt dåligt av bara tanken på att bli kompis med en tjej, om inte sexet också ingår.

      Alltså är ju kontentan att jag kan mycket väl börja som kompis med en tjej, för att se om kärlek utvecklar sig. Men bara om sex också är en del av ekvationen under kompisfasen.

      Eller menar ni att så fort sex kommer in i bilden så är det dejtande i stället?
      Med ökad press och större förväntningar?

    • Skinnylove

      Nej. Att dejta någon från nätet är inte att vara vänner. Söker du vänskap måste du i så fall skriva det uttryckligen så att det inte blir missförstånd.
      Men alltså det jag menar är att inte göra mer än det man känner för. Låtsas inte vara extra gullig om du inte verkligen känner för det. Håll inte på och hålla hand och kyssas om du verkligen inte känner intresse och attraktion. Skicka inte hjärtan eller annat sådant på sms eller messenger om du inte är förtjust i personen. Vet du inte vad du vill så säg det så får i alla fall den andra personen en chans om hen vill fortsätta träffa dig. Svårare än så är det inte.

    • Skinnylove

      För mig är sex inget jag gör med vänner. Jag vet att en del kan ligga med vänner men då måste det ingå i någon sorts överenskommelse tycker jag.
      För min del om jag ska gå vidare och vara intim med en dejt behöver jag veta att personen har känslor för mig. Menar inte att hen måste älska mig men jag behöver veta att jag betyder något annat än ett ligg.

    • ViraStina

      Jag har verkligen ingen aning.

      Jag gick en vansklig balansgång med någon som tidigare varit en kompis, men som nu ville något mer.

      Hade jag vetat säkert att “nej, det kommer aldrig bli något mellan oss!”, då hade jag förstås varit avvisande på ett tydligare sätt. Men nu visste jag ju inte alls om det kunde bli något. Tanken kändes främmande, men inte oangenäm. Hur agerar man då på bästa sätt?

    • Anette81

      Skinnylove: önskar att killen jag träffade inte hade låtsas eller vad han nu gjorde. Han gjorde precis de sakerna du nämnde.

      Han var extra gullig när vi sågs, han höll handen, pussades, hånglade och skickade hjärtan och sånt i smsen.

      Är det konstigt att jag trodde att han ville något då??

    • ViraStina

      Romantisk tjej:
      Jo, vi var ju kompisar innan. Och i början hängde jag med honom på kompisbasis. Det föll mig inte in att han tänkte något annat.

      Men någonstans började jag inse att han faktiskt gjorde sig väl många ärenden till min stad, för att bara vara kompis. Och i den vevan blev jag tvungen att börja fundera på hur jag skulle bete mig.

      Min spontana reaktion var att backa. För att inte lura honom att tro att det var något mellan oss. Det är så jag alltid har gjort. Om en kille har visat intresse, och jag inte riktigt har tänkt den tanken, då har jag automatiskt dragit i bromsen. Av någon sorts hänsyn.

      Sedan dök känslan av “Fast varför inte…?” upp. Min tidigare teknik var ju värdelös. Den ledde bara till att jag stötte bort alla typer av närmanden, och aldrig gav någon en chans om jag inte var övertygad om att det kunde bli något.

      Och jag var ju aldrig övertygad, eftersom jag inte hade gett dem en chans! Moment 22.

      Här kände jag dock att det fanns en möjlighet. Jag gillade honom ju. Vi trivdes ihop. Och därför bestämde jag mig för att fortsätta träffa honom. Även om det innebar ett visst känslomässigt risktagande. Och en ganska stor förändring av mitt normala beteendemönster.

      Jag körde med så kallad spegling. Det vill säga, jag tog inga steg på “relationstrappan” själv, utan jag lät honom leda. Jag drev inte på alls och tog inga initiativ till att bli mer seriös. Jag bara gav gensvar på samma nivå som han visade, så länge som jag var bekväm med det. Och det råkade ju vara hela tiden. 🙂

      Det funkade bra. Det minskade den där pressen som du skriver om. Det är ingen metod för den som har dåligt tålamod, dock.

    • Romantisk-tjej

      Virastina:

      Det där hade aldrig funkat för mig. Jag kan aldrig vara sådär lagom ljummen med en kille jag är förälskad i. Om jag är det har jag inga känslor och då kan jag heller inte vara nära honom, utan då är han en kompis.

      Jag har aldrig blivit plötsligt förälskad efter att det gått flera månader eller så, sådant vet jag redan när jag lärt känna en kille.
      Sisådär inom en månad vet jag om jag har känslor/är förälskad/kan tänka mig att vara ihop. Oftast långt tidigare – om vi hunnit träffas flera gånger.

      Jag har några killkompisar och med dem har jag redan från början känt att det inte funnits attraktion och det ändrades inte senare heller. Även om jag försökte känna något, eftersom jag så gärna ville vara kär och ha en pojkvän – för en gång skull.

      Jag har aldrig haft en killkompis som inte varit intresserad av mig, så det problemet har jag aldrig haft. Men jag blir sällan själv intresserad, jag vill inte ha fysisk kontakt…utan jag gillar vissa killar utan att det uppstår förälskelse eller attraktion. De är som tjejkompisar, måhända med lite mer dynamik då.. 😀

      Med min pojkvän var det en explosiv känsla, lite som att vara hög..Då visste jag att det här var något stort i görningen. Och så blev det ju också 🙂 Men det hände inte direkt, utan skedde efter att jag lärt känna honom mer. Och då blev det mycket starkt, omskakande, jag kände verkligen att jag levde med honom i tankarna varje minut, och gick som i ett lyckorus med ett fånigt leende, även då vi inte hade chans att träffas på ett tag.

      Känslan att han var rätt var påtaglig. Något liknande har jag aldrig varit i närheten av tidigare, bara i fantasin då 🙂 Och den här känslan trängde igenom trots att det fanns en hel del trassel och hinder i början. Vi var båda i kris och det var inte självklart att vi skulle bli ihop. Omständigheterna gjorde att det blev en del svårigheter. Men kärleken vann…

    • ViraStina

      Romantisk tjej:

      Och jag har i princip aldrig varit den som har varit intresserad först!

      Det är på något sätt omöjligt för mig att fastna för en kille, om inte han redan har börjat driva på. Tills dess är de bara kompisar. Bekanta.

      Jag är blixtsnabb med att veta om jag gillar en person eller inte, så där i största allmänhet. Men jag får helt enkelt inte upp ögonen för en man som potentiell partner, om han inte visar ett tydligt intresse för mig.

      Och det är förstås en av orsakerna till att det aldrig har blivit något av de dejter där jag har försökt ta initiativ. Det har ju inte varit äkta. Det har varit för mycket förnuftigt resonemang (“vi borde kunna passa ihop!”) och för lite känsla.

      För hur gärna män än vill tro att de är logiska och förnuftiga, och inte alls känslostyrda, så blir de aldrig intresserade av en kvinna av rationella skäl! De blir intresserade av känslomässiga skäl. Precis som vi kvinnor. 🙂

    • Romantisk-tjej

      Och jag kan studera någon på avstånd och tycka han verkar spännande…Sedan kanske det visar sig att han är upptagen, så har det varit i de flesta fall. Och då går jag inte vidare med att utforska om han kan vara en potentiell partner, förstås. Men det kan också vara att skenet bedrar, att han visar sig ha vissa ofördelaktiga egenskaper, när jag väl börjar träffa honom. Och då blir han ointressant.

      Jag har lätt att fantisera och vara nyfiken, och i allt det där kan även känslor infinna sig, jag undrar hur det skulle vara att dejta honom o.s.v. Särskilt om han är attraktiv för mig och delar värderingar och känslor. Intresset behöver dock inte djupna, för när jag lär känna en person kan jag snart upptäcka att snygg och trevlig inte räcker. Han kan vara hur tjusig som helst, men det krävs något mer, en själslig och emotionell attraktion.

      Om jag inte känner någon som helst attraktion men ändå har bra personkemi med någon, ja då blir jag gärna vän med honom. Då funkar det som om jag skulle träffa en tjejkompis. Och då blir jag inte förälskad senare heller, för såpass mycket känner jag till om mitt känsloliv.

      Lika lätt som jag har att bli nyfiken på vissa, lika lätt har jag att känna obehag eller dålig magkänsla för andra. Jag har lätt att sondera terrängen, se vad som finns där och lyssna med mina känslor. Jag har inget filter utan känner det jag känner. Ibland kan det hända att killen jag tyckte var intressant inte känner något för mig, och det är tråkigt, men förändrar inte min attraktion. Han blir ju inte en annan bara för att han inte vill ha just mig :-). Utan då kan jag tänka: “vi skulle passa så bra ihop, vad synd att han inte ger det en chans”. men senare inser jag att vi inte var “meant to be”, för om vi var det skulle han väl inse att vi borde vara tillsammans.

    • ViraStina

      Intressant.
      Det tycks mest vara förmågan till fantasi som skiljer oss åt. 🙂 Jag har också väldigt lätt att uppfatta är en människas grundläggande karaktär – jag har enorma känselspröt – men min fantasi har sina begränsningar. Jag har svårt att föreställa mig något så abstrakt som en relation med denna människa, innan jag har något konkret framför näsan.

      Personkemin avgör jag alltså väldigt snabbt, och den är en förutsättning. Det är själva grunden för mitt senare intresse. Det låter som en självklarhet, men det händer ju att folk blir attraherade av någon som de egentligen inte tycker är sympatisk. För mig är det fullständigt obegripligt.

      Å andra sidan har ju det bidragit till att jag aldrig har varit i en destruktiv relation. Jag har alltid bara fastnat för schyssta, trevliga killar med vettiga värderingar. Det har varit samma visa varje gång. Jag har lärt känna någon som jag tycker är sympatisk, kvicktänkt, rolig… Efter en tid (från några timmar till ett antal år) har han börjat visa intresse av att vilja vara mer än kompis. Och då har jag “upptäckt” honom.

      Så träffade jag min nuvarande, och så träffade jag mitt ex. Och några kortare historier därutöver.

  2. Romantisk-tjej

    John G:
    Jag minns att du tidigare skrev om att tjejer du träffade bara ville vara vän med dig. Numera verkar de tvärtom bli kära i dig och du vill bara vara vän med dem. Eller något sånt?
    I övrigt tycker jag att det var dumt av dig att dumpa en tjej som du först låtsades (?) ha känslor för.
    Bättre då att från början tala om att du vill vara vän och inget mer och att du har svårt för att bli kär, så att tjejen vet det och slipper få hjärtat krossat.

    Min pojkvän ville bara vara vän med mig, han sökte just vänner så det fanns ingen press på någon av oss att det skulle bli mer. Han var en av få killar som tog chansen att träffa mig. Och det i sig är en bra början, på dejtingsidor är det en bedrift att få en kille att ses IRL. De försvann ganska snabbt om jag frågade om en träff. Det spelade ingen roll hur intresserade de verkade från början. Därför var det en sådan glädje att få träffa någon, även om det inte var via dejting.

    Vi kunde vara vänner på 4 träffar sedan tog känslorna över, först för mig och sedan för honom. Han behövde lite mer tid än mig. Vi har varit ihop i över ett och ett halvt år nu.

    Och eftersom jag inte hade några känslor för honom i början fanns det ju ingen anledning att låtsas ha det. Han gjorde heller ingenting som tydde på minsta intresse.
    Däremot trivdes vi ihop och hade lätt att umgås, ville göra samma saker. Det gick lätt att prata om känslor, vi både hade det jobbigt just då. Vi var arbetslösa och hade krisade efter att blivit “brända” av andra människor. Vi hade många gemensamma nämnare även fast vi levde olika liv.

    Sedan blev jag blixtkär…det var helt galet faktiskt. Jag var rädd att han inte skulle känna liknande för mig…Men han behövde bara lite mer tid, och sedan blev vi synkade i våra känslor.

    • John G

      Det är sant som du säger Romantisk Tjej.

      Tidigare blev jag placerad i kompisfacket, varje gång.
      Men för ett tag sedan ändrade jag attityd och beteende. Vilket då ger en annan reaktion från tjejerna.

      Och du ger ett väldigt bra tips. Problemet är bara att jag aldrig någonsin igen vill vara just bara kompis med en tjej. Varken på hennes initiativ, eller mitt.

  3. Skinnylove

    Varför måste den nya visa tålamod? Varför kan inte den rutinerande ta sig själv i handen och våga lite mer? Oavsett vad man varit med om är det av värde att fundera vad man vill och vill man verkligen bli ihop med någon så får man ta chansen istället för att “lägga ansvaret på den andra”.
    Varför ska en ny person utsättas för en tveksamhet som beror på gamla dåliga erfarenheter? Visst det är oundvikligt att vara med olika saker genom åren oavsett om man dejtat på eller utanför nätet. Men att låta dem sabba eventuella bra saker är synd. Likaså att möta nya människor med en tveksam inställning. Hur vill du själv bemött?

    • Christian Persson

      Skinnylove,

      Jag håller med dig. Jag tycker också att man ska möta en ny människa med nya ögon. Men om du gång på gång måste “börja om”, med nya dejter, tycker jag inte att det är så konstigt att man påverkas av det. Men då måste man jobba ännu hårdare med sig själv om man nu verkligen vill ha en relation.

  4. Fredrik

    Jag är erfaren i nätdejtingens förnedrande värld. Men inte när det gäller dejting. Varför? Well det är inga som svarar på mina meddelanden. Lite stråkar till den meningen så rullar det krokodiltårar nerför era kinder och ni känner ett stygn av medlidande i era själar som av nätdejting är täckta av förhårdnader och valkar. Hehe.

    • Crazy8000

      Skit brukar dra sig till skit och gafflar att de förtjänar något de inte kan förtjäna fören de har utvecklats själva till den nivån de tror sig förtjäna. (alltså bli en sådan de tror sig förtjäna innan de kan få en sådan)
      Kvinnor brukar gnöla mest om detta när de är i denna sitsen.
      Börjat bli vanligare hos män också för stora delar av feminismen driver dem till det men de fattar inte att de sänker sig till samma nivå genom att göra det.

  5. Crazy8000

    Det blir vad vi gör det till och sänker man sig på grund av något eller inget förblir man en i mängden, lågutvecklad med egenskapad dålig karma.

    I slut ändan kommer den andre tröttna på motparten när den andre har utvecklats förbi motparten för den bara står och stampa. huks fluks är motparten oattraktive.

    Den som har varit med om något är den som har valet att utvecklas framåt (mer attraktive än mängden) eller bli något bakåt (mängdvara).
    Här märker man skillnaden på om personen lär sig till något bättre eller är självdestruktive och destruktive mot andra.
    I sin tur den som har erfarenheten kan visa att den inte sänker sig till resten av det vilsna packet!

    • Romantisk-tjej

      Ja, människor är lättpåverkade och tar efter andras dåliga beteende. Och då blir de bara en i mängden. Det är förrädiskt att testa olika “metoder” för att vinna det man vill ha. Många tror att kärlek är som en tävling. Jag tror inget gott kan komma ur det beteendet, det blir bara på dokusåpa-nivå. De människor som vill vara med dig då är personer som gör likadant och som också format sig efter detta cyniska mönster.

      En dag kanske du inte vet vem du verkligen är om du spelar. Du fastnar i beteendet, det blir din personlighet. Känslolivet tar stryk, det blir svårt att bli riktigt förälskad.

      Numera är man unik om man är respektfull, lägger bort misstänksamhet. På dejtingsidorna fick jag veta att jag var så annorlunda, för att jag hade behållit min oskuldsfullhet och nyfikenhet till medelåldern. Trots många motgångar. Det är tydligen något som sätter griller i huvudet på folk. Att man inte tillåter sig att avtrubbas eller bli förstelnad i gamla roller. Lite som Christian skriver, som rookie är man inte hunnit bli bränd från dejtingen. Och då har man ett annat beteende. Jag föredrar att vara den där rookien trots att jag blivit bränd…Att försöka se allt med nya ögon. Svårt, men det går.

      Jag har aldrig lyckats fungera med en kille som är förhärdad. De blir provocerande av min finkänslighet, min fantasi, ungdomlighet, passion och förmåga att vara närvarande i det lilla och ändå kunna uppleva det sublima.
      För den som själv är cynisk kan det bli besvärande. Det blir osynkat/avigt när man är tillsammans.
      Kärlek har inget med prestige och kontroll att göra, anser jag. Du måste våga vara sårbar. Så trubba inte av den sårbarhet du har genom att bli en trist och stel typ själv!

    • ViraStina

      Jag håller med dig, Romantisk tjej. Det var när jag sänkte garden, började gå på min känsla och vågade vara sårbar, som jag träffade någon.

      När jag försökte vara mer förnuftig, rationell och logisk i dejtingen, funkade det inte alls. Jag vann visserligen respekt från ett antal män, men ingen kärlek.

      Det anses ju lite fjolligt att vara känslostyrd, optimistisk och öppen. Men det är sån jag är i grunden. Jag har aldrig förmått vara cynisk, även om den egenskapen idag har en positiv klang. Som att man är mer medveten och smart.

      Men jag är en blödig mjukis. Jag är ömhjärtad och ömhudad. Jag är en person som tycker synd om julgranen när den kastas ut. Och när jag slutade skämmas för det, träffade jag äntligen en man som inte ser det som något negativt, och inte vill ändra på mig.

  6. Hasse

    En vän till mig miste sin fru, efter 30 års äktenskap. Det tog väl ett år eller två sen frågade han mig om nätdejting. Jag varnade honom att han kommer att bli totalt emotionellt överkörd och så blev också fallet. “Vad har hänt med kvinnorna”, frågade han mig. “Som de beter sig.” Ha ha ja jösses alltså…

    Som gammal “räv” får man vara rädd om sig själv, och verkligen hålla garden uppe och stabilt förankrad, annars riskerar man att bli sinnessjuk.

    Jag önskar att jag kunde få förtroende och respektera “kvinnfolk” igen, men hur det ska gå till vet jag inte.

    • ViraStina

      Jag kan försäkra dig att man som kvinna måste vara oerhört vidsynt – och egentligen väldigt naiv – om man ska lyckas behålla sin tro på manligheten, efter en runda i nätdejtingens värld.

      Dock verkar de flesta av oss kvinnor här inse att mäns beteende på nätdejtingsidor säger mer om fenomenet nätdejting än vad det säger om män.

      Medan ni män tycks fastna i föreställningen att kvinnors beteende på nätdejtingsidor faktiskt säger något om kvinnor. Jag börjar nästan misstänka att ni vill tro det.

    • Hasse

      Snälla jag har sagt en gång att det har inte med kön att göra utan människornas beteende. Måste jag upprepa det varje gång?

    • ViraStina

      Ja, det är ju ganska lätt att tolka dina kommentarer – och ett antal andras – som att du anser att det är något generellt fel på just kvinnor.

    • Hasse

      Men jisses… varför kan inte en man berätta om sina dåliga erfarenheter när det gäller kvinnor? Tyvärr har jag och mina manliga vänner dåliga erfarenheter när det gäller kvinnor. Ska jag ljuga? Ska jag avsluta med ett försvarstal varje gång att det finns dåliga män också? Jag söker kvinnor och berättar vilka kompletta nötter jag/vi har mött på nätet. Varsågod och berätta om hur dåliga män är. Det står er fritt att göra. Det brukar ni inte hålla inne med….

    • ViraStina

      Nope. Det är bara det att kommentarerna från många män här, går ut på att kvinnor är hopplösa, totalt sett. De bär inte direkt prägel av att vilja berätta om de egna svårigheterna i nätdejtingvärlden, utan om att vittna om hur onda kvinnor är.

      Ni behöver verkligen inte lägga in några brasklappar. Det räcker med att ni uttrycker er mindre föraktfullt om kvinnor som grupp, så kommer ingen missförstå era intentioner. Som vi tydligen gör nu…

    • Hasse

      Ok, men det är så tröttsamt när man berättar om sina erfarenheter för kvinnor så kommer det direkt: “Nä så är det inte alls för jag vet hur det är”. Det spelar ingen roll om det är här eller över en kopp kaffe i ett sällskap. Helt enkelt otroligt tröttsamt och det föder förakt oavsett om man vill det eller ej.

    • ViraStina

      Då vänder vi på det, för omväxlings skull!

      Har du generellt en positiv, eller åtminstone neutral inställning till kvinnor? Det har jag till män, nämligen. Annars skulle jag aldrig ha velat träffa en ny.

      Min generella bild av män är att de är vänliga, hjälpsamma, generösa, stödjande, respektfulla och starka. Det är sådana män som jag har vuxit upp med, och sådana som jag har dragits till under årens lopp.

      Och det är därför jag blev så chockerad av nätdejtingen. Den stämde inte alls med min bild. Det var som att stirra i en avloppsbrunn eller nåt. Och jag är uppriktigt glad att jag flydde från den skruvade världen, innan den förvred mig alldeles. Att jag hittade tillbaka till min ursprungliga bild igen.

    • John G

      ViraStina:

      Jag förstår vad du menar, eftersom jag gärna generaliserar tjejer.

      Det beror dock på två saker.
      För det första att jag skriver ur Mitt perspektiv.
      Jag vet att tjejer kan ha problem med killar. Jag vet att killar i bland beter sig som svin. Men det är ju ingenting jag har upplevt personligen. Eftersom jag aldrig har dejtat killar. Och eftersom tjejer många gånger är ganska pigga på att generalisera killar också, tänker jag att det finns ingen anledning att hela tiden förtydliga.

      Lite som Hasse säger. Jag har förklarat detta vid ett par tidigare tillfällen på bloggen. Men kanske skulle alla inlägg ha en förutbestämd fotnot baserad på e- postadress? En fotnot där jag kan lämna den här förklaringe i varje inlägg 🙂

      Sedan finns det tyvärr en annan orsak också.
      Och det är att alla tjejer jag vuxit upp och umgåtts med faktiskt har betett sig efter ett likartat mönster.

      Och jag önskar verkligen, innerligen, att jag kunde säga som du. Att dessa tjejer varit behagliga, vänliga, respektfulla, hjälpsamma, trevliga.

      Eller ja, okej, visst, det har de varit, så länge jag inte sagt emot dem. Så länge jag inte försökt sätta gränser på samma sätt som de sätter gränser gentemot mig.

      Men så fort jag gjort just det, sagt ifrån, sagt emot, satt gränser, ja, då har de ganska omedelbart förvandlats. Och jag har på en eskalerande skala blivit beskylld för att vara okänslig, hänsynslös, löjlig, barnslig, elak, otäck, skrämmande.

      Så enligt alla mina erfarenheter och upplevelser så drar sig tjejer inte för någonting, när det gäller att driva igenom sin vilja. Få som de vill. Eller för den delen, få sista ordet.

      Och detta är ju tyvärr också någonting som gör att jag har väldigt starka reservationer för att öppna mig känslomässigt gentemot tjejer.

      Och återigen tyvärr, så färgar ju det också allting jag skriver här på bloggen.

    • Hasse

      VS: Jag kan inte påstå att jag har bra erfarenheter av kvinnor, för precis som John G skriver så har det fungerat så länge jag bara har “nickat med”. Dock har jag ALLTID respekterat kvinnor och behandlat dem väl. Jag är 50 år, välutbildad och växt upp med två systrar. Mina föräldrar hänger fortfarande ihop efter 55 år.

      Av samma anledning som du beskriver stängde jag också min profil, för att jag helt enkelt inte stod ut med idiotin och att jag är värd bättre.

      Men i min värld finns det en bild av att det alltid är mannen som är ond. “Fula farbrorn” minns väl alla som växte upp på 70-talet. Tyvärr är det oftast kvinnor som förstört för mig… men det är en annan historia. Jag ser det som ren magi att jag INTE hatar kvinnor… för efter allt det jag fått uppleva vore det inte så konstigt.

    • ViraStina

      Men det är ändå väldigt lätt att flika in små ord som gör att det framgår väldigt tydligt att man inte anser sig sitta på en objektiv sanning, utan att man bara berättar om sina egna jobbiga erfarenheter.

      Jag säger inte att jag lyckas klockrent varje gång själv! 🙂 Men eftersom jag faktiskt har en positiv manssyn, är det inget bekymmer för mig att skilja på mina eländiga nätdejtingerfarenheter, och på män i största allmänhet. Och formulerar jag mig klumpigt så att det låter som om jag varnar andra kvinnor från att någonsin lägga energi på män igen (så som män gör hela tiden här, angående kvinnor!) får ni gärna upplysa om det. För annars ger jag ju fel bild av mig själv och min egen åsikt.

      Jag är däremot lite bekymrad över det jag läser här från många män. Det låter ofta som ett generellt och tämligen utbrett äkta kvinnoförakt. Det handlar väldigt mycket om hur kvinnor är. Hur kvinnor gör. Hur man bör hämnas på kvinnor. Det är otroligt nyanslöst och endimensionellt, på ett sätt som jag knappt alls ser från kvinnor, och som jag heller inte såg från män på den här bloggen för ett halvår sedan.

    • Skinnylove

      Klart det är kvinnoförakt och med det beteende blir det “som man bäddar får man ligga” 😉 Eller i de här fallen varken dejta eller ligga. Det är bara att en del här inte har förstått detta.

    • Hasse

      Skinnylove: Ja så kom då ett sånt gammalt “begrepp”; gör du inte som jag säger får du inte ligga. Så skönt att man inte bryr sig längre om era absurda hot.

    • ViraStina

      Nåja, det handlar knappast om att få någon att göra som man säger. Det är sällan jag säger åt min karl vad han ska göra. Och ännu mer sällan som han faktiskt gör det. 🙂

      Men är någon en misogyn drummel får han sannerligen inte ligga med mig. Det är liksom inget hot, utan en ganska självklar följd om man är otrevlig.

      Eller ligger ni män med alla, oavsett hur de beter sig? Det tror jag faktiskt inte. Lite mer självrespekt än så har ni väl. Åtminstone de flesta män jag känner, är faktiskt rätt kräsna.

    • ViraStina

      Hasse:
      Det är fördröjning på inläggen här, märker jag! Det blir lite oordning i svaren.

      Hursomhelst, jag tror man i viss mån tar åt sig mer av det som riktas mot det egna könet. En sorts selektivism. Du säger att du alltid har känt att det är mannen som är den “onda”.

      Men jag har i alla år haft en diffus känsla att det är männen som har rätt, att det är vi kvinnor som ska ändra på oss, att vårt sätt att vara är sämre och mindre värt, att våra behov i relationer inte räknas, att vi är överkänsliga när vi säger ifrån osv.

      Inte så att de män jag har haft i min närhet har försökt trycka ner mig. Utan mer den där samhällsbilden. Samma nivå som du beskriver med den fula farbrorn. Jag har växt upp med bilden av den hysteriska, känslostyrda kvinnan som man inte behöver ta på allvar.

      Kort sagt har jag känt hela livet att jag måste anpassa mig efter männen, om jag vill få en relation att fungera. Min upplevelse har på något vis varit att det måste vara på männens villkor.

      Du och John G säger tvärtom. Och min gissning är att vi har delvis rätt allihop. Men också att vi överdriver betydelsen av det, och skyller för mycket på det motsatta könet. Visst, mannen jag är med nu, skulle säkert kunna köra över mig relationsmässigt på ett väldigt traditionellt manligt sätt i rena farten – om jag lät honom!

      Men han är ingen tankeläsare, så jag måste uttrycka mina behov och kräva respekt för dem. Det är mitt eget ansvar. Och kan han inte svara upp till det – då är det mitt ansvar att lämna honom. Inte att stanna och gnälla över hur hopplösa män är.

      Ni män måste göra samma sak. Det är inte ert jobb att krumbukta er fördärvade för att försöka göra någon kvinna nöjd. När jag läser era inlägg, får jag intrycket att ni har försökt alldeles för mycket med helt fel personer. Och sedan tycker ni att det är kvinnornas fel. Eller?

    • John G

      ViraStina:

      Nu Vet jag inte vad Hasse menar.
      Men jag har en egen fundering i ämnet. Naturligtvis 🙂

      Det finns väldigt många tjejer som använder sex för att få som de vill.

      Om jag, mannen, gör som jag blir tillsagd, gör tjejen nöjd, så får jag sex som någon form av belöning.

      Om jag däremot säger emot, ja, då upplever jag i stället kylskåpet. Och det blir inget sex.

      Och det handlar inte om att jag som man beter mig som en drummel. Det handlar enbart och uteslutande om att jag har mage att stå för mina övertygelser och åsikter.

      Och detta är ju också så vanligt förekommande att det är ett stående inslag i alla typer av tv- serier exempelvis. Hur ett par har motsatta åsikter, tjejen hotar med att mannen får sova på soffan, vilket får honom att ge med sig och ge tjejen rätt.

      Så den här utpressningstekniken är alltså så vanligt förekommande, så välkänd, att tv- författare till och med gör humor av det.

      Nu vet jag i och för sig inte heller om det finns någon motsvarande manlig teknik? Det kanske du vet mer om?

    • John G

      ViraStina:

      Och nu svarade du precis samtidigt som jag skrev mitt förra inlägg.

      Men i alla fall, alltså, jag vet inte hur tydlig jag kan vara?
      För det här är ju exakt en av situationerna jag pratar om.

      “Men han är ingen tankeläsare, så jag måste uttrycka mina behov och kräva respekt för dem.”

      Ja, men självklart. Och för mig fungerar det exakt likadant, så länge det är tjejen som uttrycker sina behov och kräver respekt för dem.

      Men så fort jag försöker göra samma sak, uttrycker Mina behov och kräver respekt för dem, ja, då tar det som sagt hus i helsike.

      Så tyvärr är det så att för mig Låter dina ord väldigt fina. Men de fungerar inte i verkligheten.

      Sedan har jag försökt för mycket, ja. Absolut.
      Jag har försökt vara diplomatisk. Jag har försökt anpassa mig. Jag har försökt bevara vänskapen.

      Men när du säger Fel typ av tjej vill jag gärna ha ditt råd.
      Hur skall jag omedelbart kunna veta när jag träffar på denna typen av tjej?
      För jag menar, detta är inte ett beteende som visar sig första gången vi träffas. Det visar sig kanske inte det första året, de första åren.

      För även om man bara är vänner så har man inledningsvis ändå en form av “smekmånad.” När man är extra tolerant gentemot varandra.

      Utan detta visar sig i stället efter ett par år, några år, när man redan är etablerade vänner. Det visar sig när jag redan är emotionellt engagerad i min vän.

      Så snälla, ge mig ett bra tips om hur jag identifierar den här typen av tjej första gången jag pratar med henne.

    • ViraStina

      Första gången är nog svårt. Men under första månaden borde det inte vara något problem att kolla vem som respekterar att du har en egen vilja och egna behov.

      Det är egentligen två punkter i samma. Dels handlar det om vilka tjejer du dras till. Och som dras till dig. Det är ingen osannolik tanke att en viss sorts tjejer, som är vana att få allting på sina villkor, identifierar dig undermedvetet. Att de helt enkelt uppfattar att de kan köra med dig.

      Och dels handlar det om hur du markerar dina gränser redan från början. Det är lätt hänt att man vill vara så himla lättsam och tillmötesgående i början, att man åsidosätter sina behov. Och sedan står man där med någon som undrar varför man plötsligt har ändrat sig och blivit krävande..!

      Viljan att vara flexibel och diplomatisk kan alltså leda till att man förmedlar fel budskap. Jag har själv gjort det åtskilliga gånger. Jag har gått och hoppats på att mannen i mitt liv ska fatta att bara för att jag städar och diskar i början, så vill jag ju inte göra det resten av livet. Det är ju bara för att jag vill vara extra snäll i början!

      För mig har det varit självklart att han så småningom ska inse att “vänta, du har ju tagit hand om alldeles för mycket sysslor, nu måste vi göra något åt det, annars blir det orättvist!” Så är det ju om jag t ex åker på semester med mina tjejkompisar. Då ser vi det, alltihop.

      Det är bara det att det aldrig har funkat med män. De har varit alldeles utmärkt nöjda med min “snällhet”, och sedan har de tyckt att jag har överreagerat när jag slutligen har sagt ifrån.

      Det betyder förstås inte att INGA män fixar det. Men det betyder att jag uppenbarligen dras till män som inte fixar det. Och därmed är det jag som måste hitta en strategi för det.

      Eftersom du ständigt träffar tjejer som inte respekterar dina behov, är det där du måste lägga energin. Vore jag du, skulle jag demonstrera mina gränser från första början. Till exempel genom att säga nej till saker och ting. “Nej, det har jag ingen lust med, jag vill hellre göra X. Vad säger du om det?”
      Eller “Nej, då passar det inte mig. Men till helgen kanske?”

      Då har du satt nivån redan från början, istället för att försöka ändra ett inarbetat mönster längre fram. Och de som är hopplösa fall, kommer kvickt sålla ut sig själva i ett tidigt stadium.

      Är du en person som ofta känner att du blir överkörd och utnyttjad – då krävs det förmodligen väldigt många vänliga nej innan du automatiskt sänder ut andra signaler. Men till sist kommer folk märka att de inte kan köra med dig. Och då kommer du dra till dig en annan sorts tjejer också. Sådana som inte är intresserade av att hitta någon att köra med.

    • Romantisk-tjej

      Jag funderar på om du har väldigt höga krav, vi är bara människor. Det mesta anser jag att man kan prata om. Vi har haft många gräl, jag och min pojkvän. Men det är så man utvecklas, känslor är inte bara “gulligull”, att vara nära någon är läskigt, oväntade känslor kan komma upp, missförstånd kan uppstå, man har olika sårbarhetströsklar för olika saker. Och genom att vara ärlig MEN respektfull kan man lära sig massor av varandra och komma varandra nära.

      Jag har varit med om klassiska fällor flera gånger, men tagit mig upp. Numera kan min kille säga att jag gått upp i vikt utan att jag blir ledsen. Tidigare blev jag det. Jag hade gått upp 5 kg och han sa flera gånger att jag var smalare när vi träffades…en sådan grej som varenda tjej skulle reagera starkt på. Och jag är inte bättre än att jag också gjorde det. Men med lite förklaringar förstod jag att han älskade mig precis som jag är.
      Det märkte jag inte minst på hur han betedde sig, han var lika attraherad av mig och min kropp, så det fanns egentligen inga tveksamheter.

      Men det sämre självförtroendet blossade upp och det blev en mindre konflikt. MEN – det behöver inte betyda att det måste vara något dåligt.

      Jag är inte överviktig men jag förstår honom, eftersom han själv är väldigt smal. Han kan äta mycket utan att lägga på sig ett gram så det är förstås jobbigt att laga samma mat, fika o.s.v. när jag går upp i vikt av allt gott (till exempel över jul och nyår). Och han bara ser smalare ut än innan….

      Men nu äter jag en frukt och han äter mackor/fika och vi skrattar mest åt det… 😀
      Nu har jag snart gått ner de där kilona, och med lite eftertanke var det bra att han var sporrande i sin ärlighet 🙂

      Man kan faktiskt läka från sitt dåliga självförtroende. Med hjälp av en som älskar en. Min pojkvän är ibland brutalt uppriktig, och jag föredrar faktiskt det framför att han håller inne med något jag kanske får veta om ett år eller mer..Eller inte får veta alls.

      Däremot tror jag att man bör vara mogen nog att kunna hantera när ens partner blir ledsen. Min pojkvän har blivit ledsen också, när jag sagt saker som kommit ut fel på grund av trötthet eller stress. Då har jag gjort mitt bästa för att förklara mig och be om ursäkt, såklart.

      Långsinthet är inte attraktivt och det förstör mycket! Vi säger förlåt till varandra. Och det känns väldigt bra att ingen av oss använder prestige. När något är utagerat kan man gå vidare. Det värsta är nämligen när man inte kan kommunicera. Då fastnar man i dåliga mönster.

    • ViraStina

      Ett tillägg angående tidsperspektivet…

      Jag läser gärna på amerikanska dejting- och relationssidor. Där ges ofta tipset till kvinnor att dejta mannen i minst två år innan det blir tal om att flytta ihop. Detta för att ingen avslöjar alla sina sämsta sidor tidigare än så!

      Men jag som är en lösningsinriktad själ, tror ju att man ganska effektivt kan målsöka och sålla bort just de egenskaper/beteenden som man vill börja undvika! 🙂

    • John G

      Romantiskt Tjej:

      Jo faktiskt, jag har alldeles för höga krav. I alla fall enligt alla de tjejer jag tidigare var kompis med. Och lägg märke till att jag säger “tidigare var.”

      För uppenbarligen var det så jobbigt för dem när jag började sätta gränser, när jag började förklara att jag blev besviken på vissa av deras beteenden, när jag började framhålla Mina känslor och krävde respekt för dem, när jag inte längre lät dem köra med mig, att de sade upp bekantskapen.

    • Romantisk-tjej

      I de fallen skulle du satt gränserna från början. Annars finns det risk att det kommer som en mindre chock om personen plötsligt får höra att hon gör saker som inte är okej, om det hade kunnat passera tidigare.

      Jag har själv haft killkompisar där jag kanske inte satte gränserna tillräckligt. Jag trodde jag hade gjort det, men det visade sig att jag var tvungen att vara ännu tydligare.

      En kompis tafsade på mig fast jag redan sagt tidigare att jag inte var intresserad. Nu hade det varit mycket värre om han var en person jag inte kände, men det var ändå obehagligt. Så efter att ha tagit ett allvarligt snack med honom gjorde han aldrig om det. Och vi fortsatte som vänner. Jag är nämligen inte långsint 🙂 Men jag insåg att jag inte hade satt tillräckliga gränser.

    • John G

      Romantisk Tjej:

      Jag förstår hur du menar.
      Men samtidigt kan jag inte hålla med dig.

      För genom åren har ju tjejkompisarnas “personligheter” också ändrats.
      Saker som inledningsvis var okej, blir med tiden…? Inte okej. I brist på bättre uttryck. Och då har det förväntats att jag skall acceptera deras ändrade attityd. Och inte nog med det. Utan när tjejkompisarna har ändrat attityd så förväntas jag acceptera det i princip utan diskussion.

      Och eftersom jag tidigare i respektive relation har accepterat det, så tycker jag faktiskt att det är väldigt konstigt, och för den delen orättvist, när tjejkompisarna senare inte vill acceptera att jag också genom åren förändras.

      Men, egentligen spelar det ingen roll. För så här i efterhand saknar jag faktiskt inte mina tjejkompisar. Jag är tvärtom glad att vi inte länge umgås. Det enda jag ångrar är att jag slösade bort så många år på att vara deras vänner.

      Men, men, nu vet jag bättre inför framtiden.

    • fredrik

      Min erfarenhet som jag har hämtat från min vänskapskrets är att det just är misogyna drumlar som får ligga mest. De som lurar kvinnor att de är ute efter något seriöst, ljuger om ålder och vips försvinner som i ett trolleritrick när tjejen hör av sig igen när de har fått sitt etc. När de väl har stadgat sig så har de svårt att hålla könet i styr. Ibland tror jag att kvinnor söker män med sitt goda öga stängt. Beklagliga män dessutom, har sagt upp bekantskapen med de flesta av dem. Tänk att vara ute på krogen med en kompis så vet man att fru och kanske barn sitter hemma medans hennes man och deras far är som en målsökande kvinnomissil.

  7. Anette81

    Jag har träffat alla killar jag har haft ett förhållande med på nätet. Från att jag var 15 år. Och efter denna sista killen som jag inte kommer över, som jag tyckte att jag passade så bra med, så kommer jag ger upp allt vad nätdejting och dejting att göra överhuvudtaget. Varit singel i över 2 år nu. Blir 36 år i år och jag hade gärna velat ha ett barn till men jag känner att jag inte kommer hinna det innan 40. För det verkar omöjligt att träffa någon som ens vill ha ett förhållande med mig. Det klickar inte för killar med mig tydligen och man ska ju vara ihop några år innan man skaffar barn så jag vet nu att jag tyvärr inte kommer att få fler barn. 🙁

  8. Martin

    Det hade varit kul om ni intervjuat några vana nätdejtare här på sidan så de kunde dela med sig av sina bästa tips. Jag har varit medlem i många år men anser mig fortfarande som en nybörjare, så alla tips är välkomna =)

    • Romantisk-tjej

      Martin:
      Bra tips! Det hade varit intressant att veta hur man frågar någon om en träff utan att bli ghostad, till exempel. Jag får ofta höra av bekanta och bekantas bekanta, hur svårt det är att få en kille att vilja träffas. Och det var ju exakt så för mig med, jag fick bara brevvänner. Det är ett mysterium för mig att man sätter upp sig på en dejtingsida bara för att få brevkompisar? Finns det inte andra forum för sådant? Många är ju kvar i flera år och verkar aldrig vilja, våga eller orka dejta.

      Jag förstår heller inte denna extrema kräsenhet med åldrar, att man måste visa massor av närbilder och bli utfrågad om det mesta innan det ens är läge att fundera på en fika. Jag själv var mer spontan och kunde tänka mig en promenad eller kopp kaffe/te/glas vin utan för den skull ha hela personens historia och utseende i minsta detalj presenterat för mig. Jag tar hellre alla detaljer IRL isåfall. För det är ändå då det räknas. Det är först då du kan se allt – från utseende till utstrålning, blickar, sätt att uttrycka sig och kroppsspråk – det som VERKLIGEN betyder något. Jag blev förvånad av hur så få tycktes känna till att det är i mötet med en människa man ser hur någon är.

      Hur är man då som person, om man har alla dessa kravlistor som många killar hade?
      De som inte ville se personen först, prata och upptäcka om det är något de stör sig på IRL? Kanske missar han en underbart härlig tjej för att han hakade upp sig på något i ett foto, några ord i ett mail – och därför nobbade henne? Hur jobbigt är det att ta en kopp kaffe eller glas efter jobbet eller någon timme på helgen? När man ändå har några ärenden/jobbar i närheten? Det handlade sällan om att åka långt eftersom jag bor i storstan, och de flesta jag hade kontakt med var ändå i stan varje dag. Alltså en väldigt liten tidsinsats för ett möte som kan förändra ens liv!

      Den av ytterst få killar som ville se mig IRL älskar mig för livet – trots att han är kräsen och aldrig har kunnat föreställa sig att vara tillsammans med en äldre tjej – ja det säger väl en del, tycker jag. Skillnaden är bara att han var en av få som ville träffa mig på riktigt. (eftersom han inte var på en dejtingsida, förmodligen). Och det var hans livs bästa beslut, enligt honom själv. Därför undrar jag varför killar ständigt dissar så bra tjejer…Om ni ursäktar min självgodhet 🙂 Men nu talar jag främst för tjejer jag känner, som heller aldrig får dejta.

    • tjej79

      Kanske för att när man väl är spontan så går det åt *** haha jag har slutat med det. Fick den ena annorlunda dejten efter den andra. Allt från -ojsan, ja min ålder är fel med några år och -ja, det är inte jag på bilden, till en 30min genomgång hur man bygger specialbyggda burar för att fånga fladdermusljud. Jupp, ljudet inte djuret, under en promenad. Därför spontandejtar inte jag längre…ja, just ja glömde han som ville ha sex med efter 5min HAHAH. Så, jag föredrar att man faktiskt tar varandra på pulsen även skriftligt. Det är ju till att föredra om man söker samma anser jag. Även om jag får heta att jag är tråkig som inte vill träffas efter hej, läget, låt oss träffas som första kontakt.
      Så, väljer jag hellre att chatta något längre. Sedan avgörs det andra man inte kan avläsa via mail såklart ute i verkligheten.
      Jag kan inte dejta bara för dejtandets skull. Så, fungerar inte jag. Det betyder inte automatiskt att man är extremt kräsen, har höga kravlistor eller inte är spontan 😉

    • Crazy8000

      Tänk på den att vad du brukar prata om kan ses på samma vis som du såg personen med fladdermusljudet. Efter hur du skriver om lustiga dejter betyder att du verka ha väldigt snäv box angående andra, sådant märker många människor men säger inget och dissar dig bara för de men gör så du tror du har dissat dem.

      Hur som helst kan man sällan få känn via text för det är mest illusionsskapande, de flesta skriver vad de vill vara som person eller tror sig vara, även för att få bästa möjliga resultat vad de är ute efter. Skapa illusion via text är alldeles för lätt.
      Tänk på att majoriteten av personer på kontaktsidor är desperata med obefintlig eller dålig grundvärderingar som de följer för egen del, desperation anpassar sig omedvetet för bästa resultat även om det handlar om att dra rövare, detta är dess värre väldigt svårt att göra IRL om man har minimalt påverkat via media. De flesta går på olika trigger fraser och ord i olika sammanhang som får motparten att måla en illusion omedvetet, våra hjärnor är lata med värds uppfattningen.

    • Crazy8000

      Romantisk-tjej

      Samma sak på båda håll. En orsak kan vara att den som frågar är för vag eller bara frågar om att träffas och tror den andre ska ta över och dra lasset att det blir en träff. även att personen som blir frågad har lågt intresse och kan inte hantera sociala situationer av det slaget, har märkt en del som gnäller om att bli ghostade i den situationen brukar göra samma sak själva och blir lite extra tjuriga offer när de blir behandlade på samma vis.

      Sedan har du de som bara är där för uppmärksamhet och ryggar när den frågan kommer upp.

      Inget att hänga upp sig på, ghostaren förtjänar inte personen som de ghostar ifrån början när de har så pass låg social kompetens, mest troligen alldeles för mycket sociopolitiska drag i sig när de gör på det viset eller narcissistiska då såg personen att den inte kunde utnyttja dig med en ensidig relation där hen får dig att börja tvivla på dig själv för att ha kvar dig på det vis hen vill utnyttja dig.
      Ingen förlust. Bara vinst.
      Och ja det kryllar av sådana och brats på kontaktsidor som är under 40.

    • Romantisk-tjej

      Tjej79:
      Nu menar jag inte att man skulle träffas efter ett “tjenare hur är läget mail”, utan att man skrivit till varandra några dagar. Vissa svarar väldigt snabbt så man hinner ofta få en hel del information om var det är för person på kort tid.

      Många “dejtingexperter” menar att man inte ska skriva för länge för då bygger man upp en bild om personen som inte stämmer överens när man träffas. Och då kan det kännas fel när man ses.

      Och jag har skrivit till killar i två månader utan att det blivit någon dejt. Vi har fastnat i skrivandet, helt enkelt. Eftersom jag fått så många tveksamma svar när jag frågat om vi kan ses på stan för en fika, har jag till slut väntat på att han ska fråga, utan resultat. Om jag t ex skriver till någon på våren vill jag inte att hela sommaren ska gå innan vi ses. Då vill jag så klart utnyttja alla härliga dagar till att träffas ute, hellre än att sitta inne och mejla. Men det var jag ensam om att vilja. Och jag är ganska rätt fram som person, även om jag kan vara blyg. Jag gillar när det händer saker, tycker inte om när något segar…

      Jag hade massor av förslag på saker att göra, bor i huvudstaden så aktiviteter är inga problem, det kryllar av , cafeer, barer och många ställen som lämpar sig för promenader och picknick. Men ändå fick jag inte napp på någon dejtingsida. Fina bilder, en fin presentation, men nej, det blev inga dejter!

      Jag provade till och med att söka i andra städer och när vi fick så pass bra kontakt (som ledde till telefon eller sms) frågade jag om jag kunde hälsa på i hans stad. Jag var noga med att säga att jag tänkte bo på vandrarhem så jag var inte påträngande, utan såg det mest som en semester/weekend resa. Men även om det var entusiasm från början fick jag kalla handen när det började närma sig resan. Som tur var hann jag inte boka tågbiljetter!

      Åtminstone två hade jag jättebra telefonkontakt med, vi pratade i timmar och ringde flera gånger. Men jag förstår inte detta att man ska chatta i evigheter. Det var inget för mig. Jag gillar verkligen att skriva och jag kan få vilken tillknäppt människa som helst att börja prata, eftersom jag känner in personen väldigt lätt och är lyhörd för hur han reagerar på frågor o.s.v. I telefonsamtalen fick jag veta att det var så lätt att prata med mig.
      Kanske var jag för bra för att vara sann? 😀

      Ja, man kan helt enkelt inte göra mer än det jag gjorde, under min tid på dejtingsidor. Och det var bara att konstatera att de flesta var där som ett tidsfördriv och för att chatta och för att få lite sällskap. Men de ville inte umgås och lära känna mig.

    • tjej79

      Crazy800 jag var rak direkt efter de dejterna fastän de ville träffas fler gånger. Jag anser inte det är ok att säga ska vi ha sex efter 5minuter när jag letar efter en seriösare relation.
      Anser inte heller det är ok att en person tar över hela dejten och är inte ett dugg intresserad av en som person utan pratar endast om sitt specialintresse. Intressen i all ära. Men, en nyfikenhet inför andra människor bör finnas. Dessutom fanns det andra saker kring den dejten som inte kändes ok. Han var också en av dem som ljög om ålder och vart han bodde, hemma hos sina föräldrar som 40+ och då får jag väl ha en “snäv box” enligt ditt tycke då.

      Jag har träffat fler trevliga personer med från denna sida. Så, jag tror mycket väl på att man kan få en känsla skriftligt även om du inte håller med i detta. Det handlar om vad som diskuteras och hur pass ärlig en person vågar vara. Gäller både skriftligt och i verkligheten. Nog snarare du som verkar snäv i ditt sätt att tänka som bara tror det ena fungerar.

      “Tänk på att majoriteten av personer på kontaktsidor är desperata med obefintlig eller dålig grundvärderingar som de följer för egen del, desperation anpassar sig omedvetet för bästa resultat även om det handlar om att dra rövare, detta är dess värre väldigt svårt att göra IRL om man har minimalt påverkat via media.

      Vem är det som är snäv och dessutom dömande i sitt synsätt egentligen? Den meningen känns rätt bitter och sådant lyser igenom med 🙂

      Trevlig helg

  9. Skinnylove

    Tjej79:
    Det är helt vettigt. Jag känner flera kvinnor som dejtar på samma sätt.
    Du är varken tråkig, kräsen eller vad en del nu tänker. Det handlar mer om att respektera sina gränser och hushålla med sin tid och energi?
    Du är alltså inte ensam.

  10. Lou

    Har “ögnat ” igenom alla kommentarer å har bara en kommentar, var ni än gör/säger sätt ärlighet i första rummet.
    Finns ingen som helst anledning att “låtsas” för att det kanske kan vända och bli intressant.
    Känns det inte rätt från början….ödsla ingen tid utan sök vidare.


Post a new comment

(OBS! Din E-postadress publiceras ej.)