beautiful-creatures-movie-kiss

Romantiker eller realist?

Finns det en, eller möjligtvis ett fåtal, individer som vi liksom är skapta att leva tillsammans med? Eller är utbudet av potentiella partners betydligt större? Ja, här är romantikern och realisten i mig inte helt överens, vilket komplicerar saken.

Vad man svarar på frågan ovan beror såklart på vilka erfarenheter man har. Har man känt den där euforin och starka samhörighetskänslan med någon är det otänkbart att en annan person på jordens yta skulle kunna få en känna likadant. Har man inte varit med om det här, vilket jag faktiskt tror att rätt många inte har, finns det förmodligen en lite bredare syn när det gäller partnerval. Jag tror att man är mer öppen i kärleksletandet eftersom man inte har den där ”perfekta” att jämföra med.

Enligt den här teorin borde det ju därför vara en fördel att inte ha varit lyckligt förälskad när man söker kärlek. Man är inte lika ”kräsen”. Och man går inte runt och älter att man redan träffat den man ville dela livet med, men som man nu förlorat.

Men här tror jag att man måste tänka om och vända situationen till sin fördel. För om du träffat ”den rätta” en gång vet du vad kärlek innebär och hur den ska kännas. För mig är det här en sorts trygghet, som i svåra stunder skänker hopp. För jag tror att det kan finnas fler ”den rätta”, som kan få mig att känna samma sak som den förra ”rätta”. Samtidigt inser jag vilken sanslös tur jag måste ha för att det ska bli verklighet. Och det kan kännas sjukt frustrerande.

Det känns som om kampen mellan romantikern och realisten slutar oavgjort. Som den romantiker jag är tror jag absolut att det kan finnas någon som är så jäkla rätt för mig. Och tvärtom. Men realisten säger att det ska till ganska mycket för att just våra vägar ska korsas, så det kanske är dags att sluta drömma. Vilken av romantikern och realisten som till slut får övertaget på mig? Det får framtiden utvisa.

 

Hur tänker ni?

/Har du tankar om bloggen, förslag på ämnen eller annat? Skriv gärna en kommentar. Eller mejla mig! Jag heter Chris1980 här på Happy Pancake.

dating


There are 118 comments

Add yours
  1. george

    Jag har svårt att bli kär. När jag väl bli det så har jag alltid varit själv om det jag känner. Det har aldrig hänt att personen jag varit kär i varit kär i mig. Därför har kärlek bara varit en plåga. Så jag ser realistiskt på det hela. Det ska ske fan så mycket som ska klicka om kärlek ska uppstå för bägge parter.

  2. george

    Tog jag dessutom upp det hela med tjejen jag var kär i så var svaret det samma varje gång

    -Vill inte förstöra vår vänskap med att bli tillsammans med dig.

    Det är plågsamt att bara vara vän om man vill mer. Då är det bättre att aldrig ses mer. Så jag sa alltid upp bekantskapen med dessa tjejer.

    • catwoman

      Det är ett svar som jag absolut kan förstå! Jag har själv resonerat så en gång i tiden, min bästa kompis under studietiden visade sig efter ett tag vilja bli mer än kompisar. Jag sade precis så till honom, att jag inte ville riskera vår vänskap. Vi hängde jämt, hade så kul, tänk om det skulle bli förstört? En outhärdlig tanke. Men han framhärdade. I flera år. Till slut så insåg jag att “jamen kanske ändå…”, jag insåg att det här var en person jag verkligen inte ville vara utan, även om jag inte var förälskad i honom så hade vi ett speciellt band.

      För att göra en lång historia kort så blev vi så småningom ihop, och efter ungefär ett halvår, när jag hade börjat bli riktigt “varm i kläderna”, börjat få riktigt djupa känslor, och kände mig helt säker på att han verkligen var den som jag ville leva med i resten av livet, vid det laget hade han lagom tröttnat på mig och dumpade mig. Sen hade jag alltså varken min pojkvän eller min bästa vän kvar. Jag blev verkligen förkrossad, jag tror att det är mitt livs värsta upplevelse, det tog många år att komma över. Det kan faktiskt fortfarande göra ont när jag tänker på det. Så, såhär i efterhand kan jag säga att jag borde ha hållit fast vid det jag sade först, och litat på mitt eget omdöme, och inte ha riskerat vår vänskap. Det hade i alla fall jag mått mycket bättre av.

  3. Jag

    Intressant inlägg Christian… Jag träffade min riktigt stora kärlek i livet för 25 år sedan… Jag älskade henne totalt villkorslöst! Visst hade jag mött kärlek innan henne men inte alls på den nivån… Men vi var så unga… För unga… Det höll inte och åtminstone första halvåret efter hon försvann så förde jag en förtvivlad kamp för att försöka upprätthålla ett liv utan henne.

    I dag 25 år senare kan jag konstatera att visst finns det fler som kan väcka den riktigt starka kärleken i mig… Men idag är jag mer realist, jag inser att chansen inte är så förtvivlat stor att just HON skulle trilla över mig. Jag har levt som singel i 15 år nu, jag trivs jättebra med det och har ett komplett liv och är varken frustrerad eller ledsen att vara ensam.

    Men visst skulle det vara alldeles fantastiskt att få uppleva den villkorslösa kärleken igen… Romantikern i mig har inte gett upp hoppet om det… men realisten i mig tror nog inte riktigt på det längre… Det lär helt enkelt visa sig. 🙂

    • Christian Persson

      Jag,

      Tack! Och intressant att höra om dina erfarenheter.

      Har du funderat något på om det är några särskilda personlighetsdrag som du faller för? Och vilka egenskaper du själv brukar bli omtyckt för? Jag har börjat tänka lite så, för att bättre veta vad jag ska leta efter. Det var kanske ingen slump att du och din riktigt stora kärlek fattade tycke för andra, det var kanske en riktigt bra match personlighetsmässigt. Och det kan ju finnas fler som henne.

    • Jag

      Mina ex har varit väldigt olika varandra både till sätt och utseende… men generellt faller jag för ödmjuka kvinnor som står med fötterna på jorden. när jag är ute på krogen och så tittar jag sällan på kvinnorna med djup u-ringning som merparten män verkar titta på, utan mer på de tjejerna som klär sig snyggt men blygsamt s.a.s. du förstår säkert vad jag menar.

    • Miss Z

      Jag!

      Har länge försökt upprätthålla tron på villkorlös kärlek….

      I mitt senaste förhållande fick jag veta av mitt ex att något sådant existerar inte, det är endast sånt en mamma/pappa tjänner för sitt barn…

      En liten del av mig tror fortfarande på det.

      Ge inte upp hoppet helt att finna den. Kanske om fler vågar tro på den kanske den blir mer verklig…

  4. Hasse

    Romantik är skapat av Hollywood. Vardagen ser betydligt tristare ut med jobb etc. Men de flesta tittar ju på filmen och flyr verkligheten.

    Kvinnor älskar den världen med riddare på vita hästar, och därför ratar de vanliga killar på löpande band. Vi blir vänner och axeln att gråta på när snubben på hästen skuttat vidare.

    • romantisk-tjej

      Det finns många som drömmer om kärlek långt från Hollywood. Om du frågar mig är den världen klyschig, och jag skulle aldrig falla för något i den stilen. Jag tycker det förutsägbara är mer spännande. Hollywood romantik verkar oerhört tillrättalagt. Därför jag aldrig ser romkoms eftersom de är så förbaskad ensidiga…

      Om man inte kan känna förälskelse för en person spelar det ingen roll om man bor i en etta med kokvrå eller palats. Man blir uttråkad oavsett.

    • ViraStina

      Hasse:
      Medan ni män absolut inte drömmer om några Hollywoodbrudar, utan om vanliga gråa, oglamourösa medelålders kvinnor… Eller vänta, hur var det nu?

      Faktum är att de allra flesta kan skilja på film och verklighet. De singelkvinnor jag känner, drömmer om en helt vanlig snubbe att dela vardagen med. De skulle, precis som jag, känna sig väldigt malplacerade med någon konstig hjälte-wannabee.

      Jag är själv skapligt romantisk, fast inte vad gäller attribut. Jag kräver inga blombuketter, och jag vill verkligen inte ha någon som sjunger serenader nedanför balkongen. Min kärlek går hellre på den lokala pizzerian än på finkrogen, han har hellre flanellskjorta än kostym, och vita hästar är inte riktigt hans grej.

      Men han kör 20 mil enkel resa bara för att kunna vara med mig en ledig dag! Det är äkta romantik! Hans aldrig sinande omsorg, och hur han månar om mig- det tycker jag är jätteromantiskt!

    • george

      Hasse

      Håller med dig. När trubbelhunken var dum så dög man som klagomur. Har fått stå ut med en massa snyft och gråt. Tur är att man inte längre umgås med kvinnor. Har alldeles för mycket på “G” för att hinna med barnsligheter som kärlek. Har tusen saker jag vill göra innan man lägger benen i väderet. En kvinna hade bara satt käppar i hjulen. Kärlek är till för dom som är unga och formbara.

  5. Nasse

    Jag blir lätt kär. Är romantiker längst inne. Men är samtidigt realist. Just nu har jag blivit kär i en 20 år yngre tjej. Realisten i mig förstår att åldersskillnaden kan vara ett problem. Samtidigt kan jag inte bortse från hur bra det känns med henne, och att jag tänker på henne, saknar henne när vi inte ses. Har börjat få vibbar från henne nu när vi känner varann bättre. Skulle hon vilja ses, då hoppar jag på. Bryr mig inte om åldersskillnaden.

  6. Skinnylove

    Går man runt och funderar och ältar den tidigare stora kärleken, är man kanske inte redo för en ny? Eller fattar jag fel?

    Det handlar delvis om tur detta med att hitta rätt, så jag tror inte man hjälper sig själv något genom att sluta drömma. Vad är alternativet? Att ge sig och vara med “vem som” i något som är så pass viktigt som vem man ska leva sitt liv med? Jag förstår att det finns nyanser mellan den absolut rätta och “vem som”, men det är ändå en viktig sak värt att vänta för.

    • Christian Persson

      Skinnylove,

      Ja, går man runt och ältar gamla kärlekar är man nog inte redo för något nytt. Men jag tänker mer att man liksom jämför med stora kärlekar, även om man kommit över dem. Man minns tillbaka hur det kändes med den där “perfekta” personen och söker hela tiden efter den känslan, som man snabbt vill ska infinna sig. Jag tror inte att det alltid är så konstruktivt att resonera så.

  7. KARL- INGE

    Verkligen intressant och igenkännande dilemma!
    jag är mkt kräsen, men samtidigt vet jag att möjligheten finns att jag kan bli lycklig med rätt så många olika typer av kvinnor . Om jag räknar till åtta st så är det rätt antal som jag har träffat på kvinnor som jag inte har kunnat glömma,, minnena av senaste var det 5 år sen och den längsta kärleken är det 40 år sen och det känns nästan lika starkt i dag som då jag upplevde det . Där kemin fullständigt har tagit luften ur mig och allt verkar varit perfekt jag är helt övertygad om att det är ömsesidigt och att dom inte kan glömma mig heller. Men omständigheter har gjort att det inte fått ngn chans till att gå vidare med.
    PGA moral gift mm
    men jag har haft lyckliga och underbara förhållande 2-3 år med ett antal kvinnor

    Men med stigande ålder har jag blivit allt mer tillknäppt och svårflirtad ( kräsen

  8. S.J

    När det gäller mig så känner jag mig själv så mycket bättre nu som äldre. Har inte lika mycket krav på mig själv och bryr mig inte så jättemycket om vad andra tänker längre.
    Jag vet lite mer vad jag vill med ett förhållande.
    Framför allt så vet jag vad jag INTE vill ha…. Därför jämför jag gamla förhållanden med nya för att jag vill ha nåt bättre:)

    • romantisk-tjej

      Jag vet också vad jag inte vill ha. Jag har aldrig haft ett förhållande tidigare men vet ändå vad jag gillar och inte. Jag ingick aldrig relationer eftersom de kändes fel, var upptagna eller visade för skralt intresse. Det var aldrig rätt personer för mig.

      Den svåra biten är att korsa samma väg som personer som är rätt. Det kanske finns 100 tals som skulle passa men man vet inte var dessa killar befinner sig någonstans. Och om de ens är singlar.

  9. Agda

    För att bli handlöst förälskad måste man vara beredd på just det – att kasta sig handlöst in i något. Tro mig, jag har varit så förälskad. Men att jag har varit det betyder inte att jag har lätt för det. Försöker hitta de mekanismer som gör att jag vågar gå så helhjärtat in i något igen.

  10. romantisk-tjej

    Håller med dig om det. Tror många är väldigt kontrollerade och inte klarar av att släppa loss. Dessvärre kommer man inte nära sina känslor och hittar bara fel.

    Jag har mycket av ungdomlighet kvar och är inte hämmad utan låter förälskelsen blomma ut. Men då är det väldigt svårt att spela svår…känslorna tar över handen och det är underbart och smått galet 🙂 Men det krävs att motparten kan hantera det också 🙂

  11. KARL- INGE

    ROMANTISK-TJEJ

    vi är nog väldigt lika varandra för det första är det en otjänst mot mig och mot partnern och mot livet självt att spela svår eller att inte våga kan leva ut känslorna , jag kan inte heller stoppa mina känslor är alldeles för mkt känslomänniska . Jag är hellre lycklig 1 år och riskera att bli lessen och knäckt ett år ..
    än att förneka mig att uppleva den där underbara känslan ett år jag är inte rädd för smärtan som jag vet kan komma , sånt är livet. Det verkar vara väldigt många män som trots tuff attityd inte vågar leva sina liv.
    Jag tror kvinnor är modigare dels pga att dom har större skyddsnät typ många väninnor som stöttar och drar med dom ut på en massa äventyr så dom inte sitter hemma och grubblar

    • S.J

      Håller med er där, Romantisk tjej och Karl-inge!
      Jag är också känslomänniska även om det inte låter så:)
      Däremot måste nog killen visa några känslor först eller i alla fall nånting….
      Efter skilsmässan har killar bara varit sexuellt intresserade!
      Jaa, det är en viktig bit i ett förhållande absolut men det går inte att bygga på…. Måste finnas nåt mer för mig. Att man kan prata med varandra till exempel

    • romantisk-tjej

      Ja prata är viktigt. För mig är det ohållbart om en kille tiger som muren. Jag behöver lära känna en person via kommunikation. I början var min pojkvän inte så bra på att säga vad han behövde. Han sa ofta att han känner mycket men inte vad. Han var inte van vid och att uttrycka känslor så som jag gör. Även fast han är en mycket känslosam kille, mer än alla jag träffat.

      Innan han träffade sin exfru skrev han mycket poesi, och han är verkligen grym på det. I poesiskrivande avslöjas mycket om vad man är för person…jag läste en del av hans diktsamling när vi var på lära känna stadiet. På det sättet såg jag mycket av honom, starka saker som avslöjar mycket.
      Med mig fick han snart inspirationen tillbaka, och började skriva spontant igen.

      Man lär sig så mycket när man är tillsammans, man växer som människa. Speciellt om man vågar ta upp brännande ämnen, vågar ta konflikter. Det är moget och säger en hel del om en individ. De som bara drar så fort det bränns kommer ju inte klara av allt man måste gå igenom i en relation. Det är ju ofta tufft att leva så nära en annan människa.

      Karl Inge: Jag tror du har rätt. Många killar missar många chanser för att de inte vågar vara sårbara och ta känslomässiga risker. Jag har träffat många sådana killar. Och som jag skrev förut, är det ofta inte min typ om de skyr det okända. Rädsla är okej, men man kan ändå våga att öppna locket och se vad som finns där.
      Du har levt ett spännsnde, färgstarkt liv 😉 Kanske för att du är nyfiken också?

      Jag blev väldigt förvånad av hur många på dejtingsidor som vägrade att träffas spontant. Själv hoppar jag gärna på något oväntat och chansar, om det är inom hyfsat trygga ramar. Man vet ju aldrig vad man kan missa.

      Det jag upplevde när jag blev förälskad var mycket starkt, och helt oväntat. Många skulle nog förknippa det med galenskap, skrämmande, kunde inte stoppa mig själv, var som blixtnedslag haha…men jag lät det bara vara och såg vad det ledde mig. Jag njöt av ruset och var glad att jag kan uppleva en sådan eufori när jag var 45. Kanske bara händer en gång på en hel livstid. Tidigare har jag fått upp liknande känslor i tankar och drömmar, jag har alltid haft starka känslor och fantasier inom mig. Men nu skedde det första gången med en person, i verkligheten.

  12. John G

    Jaaa…
    Mina funderingar ser ut så här.

    Någonting jag upplevt med i princip varenda tjej jag känt, det är att de vill träffa killen som klart och tydligt visar att hon är “den enda.”

    Det får liksom inte råda några som helst tvivel om att det bara är henne killen är intresserad av. Han måste utan tveksamheter förmedla hur fantastisk, snygg, sexig, närmast unik, hon är. Han måste utan några som helst tvivel få henne att känns sig utvald.

    Och kanske kan man här dra en parallell till Hollywoodromantiken? För brukar inte sådana filmer handla om just hur en kille blir så betagen av en tjej att han glömmer precis allting annat? Nu kommer jag i och för sig inte ihåg riktigt? Har inte sett en romantisk film sedan “Änglarnas stad,” eller “Nothing Hill,” beroende på vilken av dem som kom först?

    Men i alla fall, om man har så höga, närmast orimliga, förväntningar, bäddar man då inte för en hel del besvikelser? Är inte det lite som att bygga ett luftslott? Som sedan riskerar att haverera när det visar sig att man kanske inte passade så bra ihop ändå?

    Ungefär som tjejen jag träffade i höstas upplevde. För att få någon som helst möjlighet att utforska om hon kanske var “den enda,” så kände jag mig tvungen att spela en charad för att leva upp till hennes förväntningar. Vilket sedan slutade i besvikelse när jag efter några månader upptäckte att, “Nej, hon var inte Den Tjejen.”

    Eller för den delen, tjejerna riskerar ju också att råka ut för killen som vet detta. Och utnyttjar det. Han använder “den enda”- tekniken för att få det han är intresserad av, sex. Vilket leder till besvikelse och sorg när det visar sig att han också Bara var intresserad av just sex.

    Så enligt mig är ju detta ett väldigt romantiserat, närmast naivt, sätt att se på saken.

    Men så säger jag också därför att jag är realist ut i fingerspetsarna.

    Jag Vet att det finns så många okända faktorer i en sådan här kärleksekvation, så jag kan inte från första ögonblicket påstå att någon enda tjej är “den enda.” Jag vet i och för sig att alla tjejer har potential att Bli “den enda.” Men jag kan ju inte med gott samvete säga till en tjej att hon är det, första gången vi träffas. Eller för den delen, andra gången heller.

    Och nu låter det väl som att jag inte är romantiskt på något enda litet sätt?
    Men så är det faktiskt inte. Jag är i och för sig, som sagt, realist ut i fingerspetsarna. Men bara inledningsvis. För OM en tjej visar potential till att vara just “den enda,” ja, då ändrar jag växel. Och då finns det Ingen som kan mäta sig med mig i romantik.

    Så kanske kan man säga att jag är en realistisk romantiker?
    Och inte en romantiskt realist? Vilket verkar vara vad de flesta tjejer är?

    • Romantisk-tjej

      Jag förstår inte varför du skulle vara tvungen att spela en charad. Du hade lika väl kunnat säga som min pojkvän, att han inte söker ett fast förhållande just nu, (i hans fall: han ville vara ensam ett år efter sin separation). Vilket var en absolut sann känsla för honom då. Men så slog kärleken till efter sisådär en månad. Jag trivdes i hans sällskap, och då spelade det ingen roll om han inte var kär i mig just då.

      Visst var jag orolig när jag plötsligt blev förälskad i honom, eftersom vi skulle vara vänner. Men det löste ju sig snart när han också upptäckte att han hade fått starka känslor för mig. Och då blev han mer på än jag var…vilket förvånade mig, för han visade inget som helst intresse i början. Senare har jag fått höra att han tyckte jag var snygg redan första gången han såg mig. Men det dolde han verkligen. Vi tog nakenbad spontant på andra träffen eftersom det var så varmt 🙂 Men inte ens då kollade han in mig på det sättet som de flesta andra killar skulle gjort. Jag respekterade honom väldigt mycket för det. Och jag kände mig trygg.

      Jag har haft en mycket intensiv kontakt med vänner också. En kille som är 15 år yngre än mig är min bästa vän. Vi gjorde allt tillsammans och jag fick en helt ny självkänsla med honom. Vi har varit goda vänner i många år. Jag blev aldrig attraherad av honom, han var däremot kär i mig i hela två år. Men han tyckte ändå det var okej att bara vara vänner. Idag är han lycklig med en flickvän 🙂

    • Romantisk-tjej

      Och jag vill bara tillägga att känna att man hör i hop med någon är starkare än någon Hollywoodfilm. Jag såg aldrig sådana filmer när jag var i tonåren, jag inspirerades mest av klassiska böcker och poesi och senare av musik och dans, både klassiskt och modernt.

      Hollywood uppfann inte kärleken mellan två människor. Där har du fel.

      Jag har alltid känt mig utanför och olik andra, och min dröm var att ha en vän och pojkvän i ett, som kunde följa mig i livet och förstå mig och älska mig och få uppleva kärleks eufori, sådant hade jag redan inom mig när jag var barn.

    • Ada

      Eller är det kanske så att de tjejer du nämner vill få veta att du har ett ärligt intresse av att lära känna just henne för att se om det kan bli något? Nu för tiden är det tyvärr ofta ytligt och många ska finnas på gång samtidigt. Annars har jag svårt att tro att så många tjejer skulle jämföra verkligheten med romantiska filmer. Bland mina väninnor finns inte ens någon som ser på sånt. Klart man inte kan säga direkt (åtminstone inte jag) att någon är “den enda”. Men jag tror på ärlighet. Om man vill träffa rätt så tror jag inte man ökar chanserna genom falskspel eller testa så många som möjligt samtidigt. Tror det finns ett fåtal som stämmer in till 100 % för riktigt stark kärlek. Upplevde det som gift för 30 år sen och kanske hinner jag uppleva det igen 😁

    • ViraStina

      Jag tror lite som Ada.

      Det finns ingen vettig kvinna som kräver att du ska se henne som “den enda” redan från början. I så fall vore du väldigt creepy, och det är det få som efterfrågar.

      Och det strider ju även mot det du har sagt tidigare – att alla kvinnor dras till playern, som leker runt och kan få vem han vill.

      Däremot vill ju de flesta mötas av en uppriktighet. Det vill säga – att du LETAR efter den rätta. Inte att du bara söker efter kontinuerlig pausunderhållning. Tjejer som söker en varaktig relation, vill veta att du är ärlig i själva sökandet.

      Men jag känner då ingen som anser att du måste veta att hon är kvinnan i ditt liv redan på första träffen.

      “Vilken knäppgök, det kan han väl inte veta så här tidigt!” är den vanliga reaktionen på det.

    • John G

      Ada, Romantisk Tjej, ViraStina:

      …?
      Näää, jag skiter i det. Jag orkar inte. Tyck och tro vad ni vill. Jag bryr mig inte.

      Med ett undantag.
      ViraStina, playern är väl den killen som får tjejer att känna sig speciella, utvalda, unika, utan att vara allvarliga för ens fem öre?

    • ViraStina

      Jag tänker lite mer på detta med att vara “den enda”.

      När man precis lär känna någon, vill man absolut inte känna att han redan har planerat in bröllop och barnbarn. Det skulle ju få vem som helst att lägga benen på ryggen.

      Men när man väl har etablerat en riktig relation, vill vi kvinnor naturligtvis ha en partner som inte bara försöker få oss att känna att vi är speciella, utan som faktiskt TYCKER det. Och det är skillnad, hävdar jag.

      Det där med att FÅ någon att känna sig speciell, för mer tankarna till att ständigt försöka imponera. Att det inte är riktigt äkta, utan mer charader, som du skriver.

      Men en kille som på allvar tycker att jag är speciell, och som upplever att han har haft tur som mött mig – han kommer ju få mig att känna det också, helt automatiskt. Då blir det inga charader.

    • ViraStina

      Men ingen tjej som dras till en player, missar ju att han flummar runt med massor av andra tjejer! Det är aldrig någon överraskning, om man säger så. Där VET man att man inte är speciell.

      Man hoppas kanske bli det så småningom. Men det är snarare nån sorts jag-ska-förändra-honom-mekanism som ligger bakom fascinationen i de fallen, tror jag.

    • John G

      Jahaaa…
      Ny dag, nya krafter. Jag försöker igen 🙂

      Ada, Romantisk Tjej, ViraStina:

      RT, nu fungerade uppenbarligen det du säger för dig och din pojkvän. Eftersom ni är ihop numera. Men enligt mig så kvarstår faktum. Väldigt många killar känner sig nog tvingade att spela just charader. Därför att det är enda sättet för dem att leva upp till tjejernas högt uppskruvade förväntningar.

      Sedan handlar det inte om att planera framtiden och eventuella bröllop. För ja, det kan nog kännas olustigt för motparten. Det kändes i alla fall olustigt för mig. Jag har ju träffat ett par tjejer som gjorde precis just det. Vilket fick mig att dra öronen åt mig.

      Men, jag kan bara hänvisa till Sophies svar.
      “Jag känner igen det, jag blir mer intresserad av en kille om han ger sådant intryck att jag är speciell…”

      Jaaa… Okej… Men…
      Jag menar, när jag träffar en tjej så VET jag INGENTING om hur speciell hon är. Jag VET ingenting om Vem hon är. Jag VET ingenting om vad hon tycker och tänker. Vad hon vill med livet. Vilka åsikter hon har. Jag VET ingenting om hennes personlighet. Kan vi ha en diskussion om ett känsligt ämne utan att det utvecklas till krig? Eller kommer vi vara som hund och katt?

      Vad kan hon? Hur ser hennes erfarenheter ut? Har hon lika skruvad humor som jag? Eller ligger hennes ribba högre än min? Har hon samma tankar som jag när det gäller hur hon vill bo? Har hon samma åsikter som jag när det gäller invandring? Klimat? Ekonomi? Konsumtion?

      Jag VET helt enkelt INGENTING om allt det som kanske kan göra henne speciell för mig.

      Men Ändå är jag tvungen att agera, spela charader, på ett sätt som får henne att Känna sig speciell. För om jag inte gör det, ja, då anser hon att jag är slätstruken, kanske nonchalant? Hon ser mig kanske som vek? Obeslutsam? Eller vad vi nu pratar om som får henne att se på mig som både ointresserad, och ointressant. Och så väljer hon bort mig till förmån för killen som får henne att känna sig speciell.

      Men, enligt mina erfarenheter så är sannolikheten väldigt stor att den killen tänker precis likadant som jag gör. Skillnaden mellan honom och mig är bara att jag är ärlig om det.

      Och RT, nej, när det gäller detta så fungerar det inte att vara ärlig. För om jag förklarar allt detta för en tjej, vilket jag gjort åtskilliga gånger, ja du, då är det omedelbart kalla handen. Och så väljer hon bort mig, till förmån för killen som i stället lurar henne med sina charader.

      Och hur vet jag att den killen spelade charader?
      Jo, jag ser det på slutresultatet. Hur tjejen efter en tid förkrossad och arg häver ur sig om hur hon återigen har lyckats träffa killen som inte menade vad han sade.

      VS, ja, de tjejer jag känner som har lurats av en player har varit medvetna om att han strular med en massa andra tjejer. Men, de har inte blivit medvetna om det förens Efter att de “fastnat i nätet.” Det är först Efter att de har engagerat sig känslomässigt i honom som de upptäcker alla de andra tjejerna. Och då är det liksom redan försent.

    • ViraStina

      Mina erfarenheter är raka motsatsen.

      Jag tror aldrig jag har sett att någon kvinna har blivit lurad, och trott att playerkillen lever klosterliv. En del av lockelsen med honom tycks snarare vara att han kan få vem han vill. Och att det höjer hans status.

      Alltså, precis samma fenomen som gör att de kvinnor som äter män till frukost, ändå aldrig saknar nya anbud från förhoppningsfulla kandidater. De tycks alla tro att just de är den som ska få playern att slå sig till ro.

      Det handlar antagligen om en extra skruvad version av att få känna sig speciell: “Om hon ratar alla de andra för MIN skull – då måste jag verkligen vara unik!”

    • S.J

      Men JOHN G, vad träffar du för tjejer?
      Självklart kan man inte vara den ende på första träffen!
      Men när det börjar bli ett förhållande efter ett tag så vill man ju vara den ende…. Är man sen uttalat ihop så är det en självklarhet i alla fall för mig.
      Inte vill jag ha nån som springer efter andra och flirtar eller är otrogen….

    • John G

      Kanske var uttrycket “den enda” lite fel?
      Men ord som speciell, utvald, unik, exceptionell i stället?
      Fungerar det bättre?

    • ViraStina

      Jag tror inte det är uttrycket som är fel, utan det låter mer som om det handlar om dålig synkning.

      Alla vill väl känna sig speciella i en relation, till att börja med. Män också. Jag tror inte att ni killar skulle nöja er med en relation där ni känner att ni är helt utbytbara. Typ att ni bara är en statist i den där Hollywooddrömmen som nämndes här ovanför, och att ni lika gärna kan ersättas med grannen, bara ni ställer upp på ett sagobröllop.

      Ni vill ju också känna att kvinnan uppskattar just er – för den ni är och det ni gör. Så att vilja vara speciell och unik för sin livskamrat är ju fullständigt naturligt och självklart.

      Men frågan verkar snarare vara hur snabbt man vill känna att man är speciell. Och då är vi inne på den gamla diskussionen om olika tidslinjer och tempo. Om att man går olika fort fram.

      Jag själv är långsam, och behöver mycket tid. Jag vill absolut inte känna att jag är speciell på DET viset i början. Då blir det ju stalkervarning. Men om killen har förmåga att visa lagom nyfikenhet, och att han är intresserad av att ta reda på mer om mig under första träffen – då känner jag mig speciell och utvald på “rätt” sätt. Och jag tror det är mer den sortens känsla av utvaldhet som efterfrågas, faktiskt. Man vill inte bli dyrkad, utan helt enkelt bara sedd och hörd.

      Det är ju så jag själv gör också. Jag försöker lyssna intresserat och ställa följdfrågor. Att nyfiket be folk att berätta mer om sig själva, är en fantastisk metod för att få dem att känna sig speciella och viktiga, utan att man blir creepy.

    • J.G

      Kul att vara förälskad i en tjej i över två år, ställa upp på en massa saker för att kanske lyckas övertala henne att man duger som pojkvänsmaterial, men gång på gång se tjejen välja andra killar… Tjejer vet verkligen hur man ska utnyttja beta-orbiters. Jag blir bara ledsen när jag läser sånt här svineri! Stackars kille som råkade ut för en sådan hänsynslös tjej.

    • ViraStina

      J.G
      Att går runt i två år och vara snäll funkar absolut inte för att försöka övertyga någon om att bli intresserad av dig.

      Det är nämligen exakt lika värdelöst att köra den metoden som tjej, kan jag upplysa om. Vi kvinnor får inte heller någon välförtjänt belöning i form av kärlek för att vi är snälla, duktiga och skötsamma.

      Vill du att någon ska bli intresserad av dig, måste du visa intresse. Annars signalerar du bara att du är kompis – och då kommer naturligtvis de flesta betrakta dig just som en kompis.

      Men på vilket sätt man ska visa intresse, och hur mycket, och vid vilken tidpunkt – det lär vi aldrig bli överens om på den här sidan. 🙂 Alla tycks ha sina egna referensramar.

      Den med bäst fingertoppskänsla och anpassningsförmåga vinner, gissar jag.

    • J.G

      Det kan stämma, men att veta om att någon är förälskad i en, och utnyttja det till sin egen vinning är inte precis kännetecknet på en bra person.

    • ViraStina

      J.G
      Nej, men det enda man kan göra åt det, är att själv lära sig sålla bort sådana människor.

      Man ska inte stanna så länge. Man ska inte hoppas så länge. Man ska istället identifiera vilka som verkar ha ett äkta intresse, som kan utvecklas till något mer, och vilka som faktiskt aldrig kommer att kunna ge tillbaka det man hoppas på.

  13. Sophie

    Jag känner igen det, jag blir mer intresserad av en kille om han ger sådant intryck att jag är speciell.. Är det unikt för tjejer /kvinnor eller är det inte något som gäller för alla?
    Jag har aldrig varit kär, men ser fram emot att få uppleva det 🙂 30år och alltid varit singel :). Har nätdejtat i snart ett år och kommit ut på träffar i verkligheten vilket har varit kul och lärorikt men det har inte lett till något mer.. Kanske är jag fast i den romantiska drömmen eller så är jag rädd för känslor som kan uppstå.

    • John G

      Sophie:

      Nu är detta Mina funderingar. Jag har inga vetenskapliga förankringar för min teori, utan jag baserar den på egna observationer, erfarenheter och funderingar.

      Och då Tror jag det är så här, lägg märke till stora T i Tror, att det gäller alla människor till en viss gräns. För jag menar, vem gillar inte att känna sig speciell och utvald av en annan person?

      Men, samtidigt Tror jag att tjejer har ett större, tydligare, behov av det än vad killar har.

  14. Kristina

    Ja, att prata med varandra är väl ändå ganska självklart 🙂
    Men, att prata om varandra är inte lika självklart 🙁
    Det är inte något jag skulle acceptera, och definitivt inte på nätet !

  15. Hasse

    Min erfarenhet av dejting i mogen ålder är att kvinnor söker drömmannen. De har efter ett flertal misslyckade förhållanden bakom sig nu så högt ställda krav att endast Brad Pitt duger.

    Deras självbild är så skruvad att de tror att en normalbegåvad man faller för putande läppar och badrumsselfies. Suck. Dubbelsuck.

    Jag är less på att leva som singel men alternativet är motbjudande.

    Så desperat blir jag aldrig.

    • Romantisk-tjej

      Nu är det väldigt många som inte skulle ta putande badrumsselfies. Jag är en av dem 🙂 Jag hade till och med studiofoton i mitt album. Men mest vanliga vardagsfoton i olika miljöer utomhus. Jag testade lite olika. Selfies blir väldigt dåliga, så sådana hade jag aldrig ö h t.

      Det var många “Brad Pitt typer” på dejtingsidor, upp-pumpade, bar överkropp, bilar, exotiska resor o.s.v. De valde jag genast bort. Faktum var att jag blev besviken på att så många killar var så ytliga!

    • ViraStina

      Om de spänniga Brad Pitt-killarna och de plutande badrumsselfie-tjejerna håller sig till varandra, kan ju alla andra (jag t ex) helt enkelt strunta i deras ideal. 🙂

      Min exmake konstaterade träffsäkert att jag såg ut som en “glad och nördig bibliotekarie” på min profilbild. Det var dock inte särskilt framgångsrikt. Bibliotekarielooken ligger kanske inte högst upp på svenska mäns önskelista, vad vet jag?

    • Kristina

      Ja a då! och det fortsätter, även “män” i min ålder ! Bara överkroppar, med linnen, solglasögon, ett glas i handen.. Suck från mig med Hasse !

    • george

      Hasse

      För mig är det helt tvärtom. Får freda mig från medelålders kvinnor. Jag klär mig som en uteliggare som inte sett tvål o vatten på 20år. Trots det så ränner kvinnorna efter mig. Är skitless på detta… Har polare som klär sig betydligt bättre men det är alltid mig kvinnorna går till… Blä o usch…

    • george

      Som du skrev… När dom kommer från trasiga förhållande med skitstövlar i unga år så duger bara dom snälla nuförtiden. Eftersom jag ser snäll ut o att dom kommer ihåg mig som snäll när jag var yngre så blir jag ett hett byta för dessa medelålders tanter. Skit är det. Jag får äran å rensa upp i röran samt öppna plånkan för att försörja dampfaderns ungar…

    • catwoman

      Alltså… är det verkligen bara jag som har nästan helt bytt bekantskapskrets flera gånger sedan jag var tonåring? Det är inte bara George här ovanför, utan ett antal andra killar också, som klagar på att “kvinnor som ratade mig när de var unga nu kommer och är intresserade, men nu är jag minsann inte intresserad, dög det inte förr så duger det inte nu”, ungefär… Ingen av de killar som ratade mig när jag var i tjugoårsåldern bor ens i samma del av landet som jag numera, inte övriga killkompisar från den tiden heller, möjligen med något enstaka undantag. Finns det verkligen inga helt nya bekantskaper, av motsatt kön, i er egen ålder, som ni kan göra nuförtiden???

    • ViraStina

      Catwoman:
      Jag har också väldigt svårt att se detta scenario framför mig. Det är sällan jag möter några ungdomskompisar när jag är ute. Och då bor jag ändå i en högst överskådlig stad. Förmodligen skulle jag inte känna igen särskilt många av dem heller, för den delen.

      Är det måhända återkommande klassträffar man syftar till?

      Hur vanligt är det i så fall att folk plötsligt har bytt preferens helt och hållet, och att de som var klassens populäraste plötsligt kommer på att töntarna har blivit jätteintressanta, så här i medelåldern?

      Jag har inte gått på en enda klassåterträff (delvis beroende på att jag var en tönt) men när andra har berättat om sina reunions, har de snarare vittnat om att alla snabbt föll in i sina gamla roller. Fast möjligtvis lite mer civiliserat.

      Någon som har erfarenhet kan väl ge sin bild av detta! Jag vill veta! 🙂

    • george

      Catwoman

      Facebook… Tvingades att radera kontot för att slippa gamla föredetta intressanta kvinnor. Dom som tog kontakt var nyskilda och på jakt efter nån bättre. En snäll åsna som gärna öppnar plånkan..

      Facebooksförbannelse…

    • ViraStina

      Att få Facebookförfrågningar låter ju inte så där himla alarmerande. Blir du verkligen så upprörd över det?

      Skulle jag reta upp mig över varje oönskad Facebookfråga, skulle jag ju aldrig få vara annat än arg.

    • george

      catwoman

      När man var ung så kom det aldrig fram tjejer för att prata eller stötta på en. Då höll dom sig borta. Lyckades man få prata med nån tjej blev det max tre ord dom sa. (Dra åt helvete).

      Men idag när man är i medelåldern kan man knappt gå utanför dörren där hemma. Nu är tanterna på ska ni veta. Gå ut på restaurang själv är ett helvete. Man får inte vara ifred. Bara för att man är själv så behöver man inte leva i misär. Det är skönt att få skämma bort sig ibland. Och då vill man vara ifred. Det är väl inte för mycket begärt. Så det beteende tanterna har idag hade dom inte som unga.

      Jag var hos en massör och skulle höra om hon kunde lösa upp muskelknutor i rygg kom det fram en medelålders kvinna o tjafsade om vad som var SÅÅÅ skönt mm. Hade jag varit 20år och en 20årig tjej hade varit där så hade hon inte sagt ett ljud och hon hade inte rekommenderat nåt alls utan bara gått därifrån.

      Som ung dög man inte åt tjejerna och idag duger inte tanterna åt mig. Inte konstigare än så.

    • george

      ViraStina

      Det var knappast frågan om vänförfrågningar.

      Jag blev gärna vän med dom. Det var efteråt som skiten började. Då ville dom ses mm. Jag var ju en sån snäll kille när vi gick i skolan. Och nu när dom var skilda så ville dom träffa en snäll man som gärna försörjde deras ungar. Jodå, pratet om att det var dyrt att vara ensamstående förälder kom ganska tidigt in i bilden. Så nu passade det att komma. Jag är snäll och säkert en åsna också.

      Sen är det märkligt att det bara är medelålders kvinnor här inne som klagar. Sällan en yngre tjej. kan de va så att det är fler äldre kvinnor på dejtingsidor än yngre tjejer?

    • george

      Det klagas friskt på om hur män beter sig mot kvinnor. Inte hur kvinnor beter sig mot män. Men det är ju klart att kvinnor är änglar och skulle aldrig göra nåt elakt, sjukt eller idiotiskt mot nån man…

    • ViraStina

      George:
      Som du säkert har noterat, är det väldigt få 23-åriga killar här inne också. Det är mest medelålders herrar som sitter här. Man kan undra varför..?

      Men du missar en sak när du säger att vi medelålders kvinnor “klagar”.

      Det vi har klagat på, är främst den skeva bild som råder bland männen. Nämligen att ni tror att det är så extremt enkelt för oss att dejta, och att vi bara är bortskämda.

      Vi har även klagat på hur män beter sig dejtingsidor, och vi har till stor del samma erfarenheter av det: killarna tar gärna kontakt, men de är livrädda att ses på riktigt. De kan maila i evigheter, men de vågar inte lämna tangentbordet.

      Däremot är det väldigt få av oss som har klagat på män i allmänhet. Det är ni män som skriver saker i stil med “inte konstigt att man hatar kvinnor”, och hänvisar till egna upplevelser.

      Ingen av oss kvinnor har ju sluppit diverse skamliga förslag från gamla ofräscha gubbar under livet, om jag säger så. Många har även varit med om betydligt värre saker än så. Och många av oss har åtskilliga gånger blivit bortvalda till förmån för en mycket mer spännande tjej! Vi har insett att det inte lönar sig att vara den snälla, duktiga flickan!

      Men vi sitter ändå inte hemma på kammaren, indränkta i bitterhet och hatar män. Är det kanske så att vi kvinnor är lite tåligare..? Inte så lättkränkta? 🙂

    • S.J

      Min erfarenhet är att män BARA vill ha sexuella möten!
      Det är trist, för jag villa absolut ha mycket sex men bar med EN man

  16. J.A

    Jag har upplevt det där en gång, det var bitvis som på film faktiskt. Är nu fundersam om det var min enda chans och om jag kommer hitta det/den/de speciella personen/erna igen? Det verkar ju inte så just nu. Jag har aldrig sett mig själv som en romantiker men har insett att jo den finns nog där inne när man rotar runt lite och förknippat med vissa situationer eller föreställningar. Jag har svårt att bli kär och där sitter då passande realisten på ena axeln och talar om hur det ska vara. CHRISTIAN, jo men har man upplevt kärlek så vet man lite mer vad det är man söker samtidigt som man kanske jämför nya personer man möter med sin gamla kärlek. Nu är det ju en hjälp på vägen eftersom jag vill ha en helt annan typ av person än han var, med undantag från vissa saker. De bra sakerna :).
    Man vet hur det ska kännas men när det gång på gång inte är just det som händer så växer ju onekligen besvikelsen. Jag tror också som Christian att det måste finnas flera som är så där rätt för en men det ska ändå en hel del till för att man ska springa på just dem. Hm knepigt och ja väldigt frustrerande. Hur som tror jag att romantikern och realisten kan kompromissa, de båda finns där av en anledning, som en yin och yang som kompletterar varandra och kanske hjälper mig välja väg. Jag är just nu väldigt mkt realist men vill gärna ta fram romantikern till våren :D. Och som i ditt förra inlägg Christian, det är nog realisten i mig som också är den rädda av de två så romantikern behöver minsann släppas loss lite grann XD.

    • ViraStina

      Jag har snott Hans Roslings uttryck, och räknar mig som “possibilist”. 🙂

      Det vill säga, jag tror att väldigt mycket är möjligt! Och vad gäller relationer, är jag helt övertygad om att egentligen vem som helst kan bygga ett drömförhållande. Man behöver inte ha en osannolik tur och möta en på miljonen. Det handlar mer om vad man gör av själva mötet. Och kontakten. Och känslan.

      Hur man bemöter och respekterar varandra i vardagen, är enligt mig mycket mer avgörande än hur mycket kemi man hade inledningsvis. Jag tror helt enkelt att det vimlar av potentiella själsfränder. Jag har sett så mycket som tyder på det!

      Kärlek är en handling, som det brukar heta. Om man GÖR kärlek, då växer den! Både hos en själv och hos partnern!

    • Romantisk-tjej

      Attraktion är väldigt viktigt, det måste finnas med redan från början. Jag vill oftare ha kompisförhållanden än kärleksförhållanden. Jag kan inte bli kär i någon även om jag skulle vilja, det har jag försökt många gånger. Därför är benägen att tro att det finns “den rätte” för mig. Och chansen är så liten att man hittar dem som är rätt, så det kanske bara blir en gång.

      Jag var väldigt öppen för nya kontakter. Och i och med det skulle jag ha fler chanser om bara fler killar också kunde tänka sig att träffas förutsättningslöst som kompis till att börja med.

      Det jag inte förstår är varför det finns så många killar som kan vara spontana med sex, men absolut inte med ett vanligt möte där man pratar över en kopp kaffe. Att ha sex med en helt främmande människa är hur creepy som helst för mig. Alltså är det helt omvänt i min värld; jag tar gärna ett glas eller en kopp kaffe och pratar och känner efter om jag vill ses igen. Men det funkade inte på dejtingsidor.

      Jag kan slå vad om att jag lättare skulle få napp om jag frågade killar på stan. Men det var ett för stort steg för mig, det är jag helt enkelt för blyg för. Det sociala spelet med alla regler gör att det mest ses som desperat.

      Om man ses ute ska man ha tur att han är singel, är på samma ställe, att vi ser varandra och sedan tar steget till kontakt. För att behålla kontakten bör man byta mobilnummer. Och det är inte alltid det känns att det är läge efter att ha pratat lite. Ofta försvinner han i mängden igen. Det finns få ställen där man kan träffas. Jag har gått på klubbar/krogen i 25 år utan att träffa någon.

    • ViraStina

      Romantisk tjej:
      Men du har sagt tidigare att du och din pojkvän träffades enbart som vänner, utan attraktion? Att du kom på först efter några träffar att du ville mer.

      Vad innebär det då för dig att det finns attraktion “från början”? Är det vid bokstavligen första ögonkastet? Alltså, omedelbart när du ser någon, kanske t o m på håll? Eller räcker det att det känns något litet pirr under första träffen? Eller kanske att det börjar kännas rätt någon gång under de första träffarna?

      Jag har lärt mig om mig själv att det räcker utmärkt med att jag uppskattar personen från början. De första minuterna. Om mitt första intryck är att han är trevlig och sympatisk – då kan attraktionen uppstå betydligt senare. Något pirr behöver jag däremot absolut inte känna så tidigt. Den sortens kemi har snarare vilselett mig genom livet…

    • J.A

      VIRASTINA, men det tror jag nog också. Men haft det lite motigt på sistone vad gäller dejting så mitt hopp är lite malätet/gnagt i kanten på. Men det där pirret för en person tror kan vara något som växer fram. Och jag hoppas det möjligtvis kan göra det för min “vän” jag dejtat nu senast. För för första gången någonsin fanns det där på en gång för mig. Och jag vill ju gärna tro att det betyder nåt annat än att vi bara kommer fortsätta vara kompisar.

    • Romantisk-tjej

      Virastina:
      Jag kanske uttryckte mig slarvigt när jag skrev att jag måste bli attraherad i början. Jag menar inte vid första anblicken utan inom de närmsta veckorna under ett regelbundet umgänge med träffar och telefonsamtal. I mitt fall var det på 4:e träffen jag kände så.

      Även om jag redan prövade i tanken (på tredje gången) hur det skulle vara om detta var en riktig dejt. Men eftersom han bara ville vara vän och dessutom hade barn (jag ville inte ens dejta en kille med barn) så slog jag ifrån mig den tanken.

      Sedan kom förälskelsen helt apropå efter 4:e träffen, då blev jag bara “drabbad”, den känslan var starkare än alla tvivel. Den slog över mig som en tsunamivåg när jag var på väg hem. Och då var det mer en oro för att han inte kommer känna likadant. För jag bara måste få vara med honom.
      Förutom oron var det en fantastiskt euforisk känsla. 🙂

      Attraktion kan också vara att jag tycker en kille ser bra ut och är sympatisk i sättet. Men det betyder inte alltid att jag blir förälskad och därmed vill vara nära. Jag kan mycket väl bli kompis med en kille som är attraktiv. Vi kanske bara inte är på samma våglängd. Och då blir jag sällan intresserad.

      Men attraktionen KRÄVS för att jag ska bli intresserad. Det kan vara sådant som en person som tar hand om sig och ser hälsosam ut, att han är ren, luktar gott och är välvårdad. Det är mitt utgångsläge. Men sedan är det så många andra själsliga parametrar som gör att vi har personkemi. Att just vi två matchar. Det är inget jag styr över. Jag lägger inte band på mina känslor, när jag känner något är det sant.

      Sedan måste man jobba på att kärleken håller efter förälskelsefasen. Man måste kunna se det fina i det lilla, att uppskatta småsaker i vardagen. Att man har en liknande livsstil är också viktigt. Men även våga närma sig svåra problem och missförstånd som kan uppstå. Och försöka reda ut dem. Då tror jag man kan ha en chans till en varaktig kärlek.

    • Christian Persson

      J.A,

      Ja, det kan vara en fördel att veta hur det ska kännas. Å andra sidan kan det ju vara lite problematiskt om “den stora kärleken” egentligen visat sig vara helt fel typ, som du beskriver. Då kan man ju inte riktigt lita på att ens instinkt är rätt och då kan man bli osäker.

  17. KARL- INGE

    NASSE KÖR! njut av det fina så länge det går det är väl underbart att vara lycklig och risken finns alltid !! men ökar kanske i ditt fall men det är ju en krydda i sig
    jag instämmer att det kan vara en speciell
    känsla att konkurrera ut 15-20 år yngre män Det är ju ett kvitto på att du är en livsglad och stark man.. men du ska upptäcka att det är tufft att hålla jämna steg med så mkt yngre.
    Jag håller tummarna att hon är mogen och vet vad hon vill lycka till

    PS all kärlek och lycka är bara tacka och ta emot den bästa gåvan i livet

  18. Erik

    Jag är realist.
    Dejting fungerar inte. HP fungerar inte.
    För “gammal” rent kronologiskt för att vara intressant för andra än de redan utslitna eller “mogna” (dvs härdade av hårda erfarenheter eller i ett stadium av livet av familjeliv och förändrade prioriteringar).
    Kort sagt, inte längre intressant pga trångsynthet och åldersnoja ..

    Nu kommer 50% av alla som läser att kalla det för “pessimism” .. eftersom de saknar kapacitet att tänka utanför inskränkta mönster där ärlighet och frispråkighet inte tolereras (eftersom det inte är begripligt eller kontrollerbart).

    Av resterade 50% så kommer en liten andel tro sig ha en aning om vad jag pratar om, men helt missuppfatta det och göra sin egna tolkning och spinna vidare med förvridna utvikelser. Bespara mig det tack.
    En liten andel kan dock ha förmågan att förstå sanningen och intelligens nog att begripa vad det innebär att vara realist och inte en – av många felaktigt kallat för “optimist” – naiv individ utan vilja och/eller förmåga att våga sticka ut utanför normer och förväntningar.

    • Elle_

      Vad konstigt det låter. Du är ung för din ålder, men alla som intresserar sig för dig är “de redan utslitna eller ”mogna””? Du är inte intressant eftersom folk har åldersnoja… men du har själv ingen åldersnoja?
      Är du såpass övertygad om att det inte kan finnas kvinnor i din ålder som är lika unga i sinnet som du? Men den övertygelsen kallar du inte åldersnoja?

      Ursäkta, men i mina öron låter det som gubbsjuka, helt utan någon som helst självinsikt… 😀

    • Erik

      Elle – Ja det är uppenbarligen så att du saknar den intellektuella kapaciteten att tänka utanför de små ramar som ditt liv består av. Allt du inte förstår eller kan greppa, alternativt tycker låter “fel” är lika med något negativt och värt att ge skällsord. (och försök inte ens ursäkta dig med att du inte alls sa något skällsord .. utan att det är jag som lägger värderingar i .. bla bla bla .. vi vet alla vad och hur du menade).
      Egentligen är din kommentar så löjlig och patetisk att jag inte borde svara, men då jag har tråkigt ikväll så ger jag dig ett par minuter av min tid ändå.

      Det finns säkert någon “i min ålder” som är på samma nivå som jag. Men å andra sidan så är det nu du som är rätt inskränkt och trångsynt. Varför måste alla alltid träffa folk “i din egen ålder”?! Varför är folk som du så fulla av åldersnoja att minsta lilla skillnad (ofta mer än ett par 3-4 år) så börjar ni skrika “gubbsjuka” eller andra barnsliga glåpord, i brist på mer intellektuellt avancerade argument.

      Min poäng grundar sig givetvis på MINA erfarenheter .. jag kan omöjligen veta vad andra har upplevt eller tänker och tycker. Och MINA erfarenheter har till dags dato visat att det i “min ålder” fördelas med ungefär 75% tjejer som redan har barn – ofta delvis vuxna – redan är ärrade av ett familjeliv, tyvärr ofta ärrade av en jobbig skilsmässa ..
      Av de återstående 25% så är en stor del mentalt omogna men fysiskt slitna – t ex som ett ex till mig som lever kvar i tonårslivet som groupie åt rockband, vid 48 års ålder och lika lite intresse att ta hand om sig själv och sin kropp som en get på en soptipp.

      En liten liten andel är tjejer som precis som mig, inte funnit det motiverat att stressa fram ett familjeliv utan trygghet eller långsiktighet .. lika lite som de anser att en kronologisk ålder av nödvändighet måste genomsyra ens liv genom att avspeglas i en speciell typ av livsstil och levnadsval.

      MEN med detta sagt, så är min åsikt att de som av EGEN vilja väljer att leva ett liv med andra värderingar än jag, andra prioriteringar och en annan livssyn … ja då är det DERAS val och inget jag på något sätt har några invändningar emot .. annat än om de ser ner på mig för att jag INTE vill samma sak eller får ha mina åsikter om att den typen av personlighet inte går hand i hand med min.

      Ett sist exempel. Om en tjej väljer att i yngre år dejta drägg, killar som ljuger och som bara ger tillfällig spänning men inte en långvarig trygghet (lite bad boy tendenser, utan att vi nu går in på den fulla definitionen eller tar den diskussionen igen .. ) … och då dissar lugnare killar som då varit villiga att ge av sin fulla känslouppmärksamhet … för att sen senare i livet “ångra” sig och med/eller utan barn och dåliga erfarenheter i bagaget .. plötsligt anse att den lugnare killen “duger”, och då förvänta sig samma fulla känslouppmärksamhet och vilja att villkorslöst vara eftertraktade ..
      Ja förhoppningsvis inser du själv var min poäng handlar om här (du kan helt klart byta ut killens perspektiv mot en tjejs med liknande erfarenheter .. det är inte könsspecifikt, men jag är dock hetro så mina erfarenheter går bara åt det hållet).

      Så, nu har du fått en halvtimme av min tid … gör vad du vill med den. Ignorera, bli förbannad, tyck att jag är en idiot, gubbsjuk eller vad f-n du än väljer att tycka. DET problemet är helt och hållet ditt. Mitt enda “problem” består och har alltid bestått i att inte vara tillräckligt attraktiv/spännande/odräglig för att duga mer än som “vän” …

  19. musiktjej38

    Jag adderar mina tankar och synpunkter som troende och med mina egna erfarenheter av attraktion/ kärlek mellan kvinna och man. Som jag tolkar budskapet i Bibeln så säger Gud att om du inte kan vara utan, inte emotstå, sluta attraheras starkt av en speciell människa, ja låt gå, gift dig då med honom eller henne! Ta hand om begäret efter den här speciella personen och gör det under värdiga former. Det ska alltså handla om att man dras så enormt till en av motsatt kön att det invaderar hela ens existens. Vad göra? Vad göra om detta förhindrar dig att fungera som medmänniska och vara i stånd att hjälpa och stötta andra människor längs din livsväg?

    Så långt så väl. Jag har känt så ytterst få gånger hittills i mitt liv, och då alltid alldeles självklart varit villig att ingå äktenskap. Mina motpartners , mina kärlekar, har ej varit inne på detta med äktenskap. Men jag funderar en del kring människor som känner denna starka åtrå till så många olika. Eller som om åtrån kommer i små “skvättar” men aldrig är tillräcklig och avgörande. Jag funderar över hur den åtrå ser ut, som är ljummen/begränsad, och hur lyckat det då är att ge efter för den mer sparsamma typen av åtrån till höger och vänster? Och jag tänker att det förfarandet kan väl vara “okej” (på sin höjd) men att kontaktförsöken, kontaktytorna då ska innefatta just dessa människor, som kan bli attraherade lite hit och dit, testa med den och den. Borde inte människor som fungerar så söka sig till likar?

    Romantiker eller/och realist. Jag kan tycka att det är just realistiskt att det sollras lite i leden, missförstå mig rätt, inget föraktfullt. Dels, tycker jag, så SÖKER man inte kärleken/åtrån till en speciell person, den mer “drabbar” en, även om det är en härlig känsla om detta är besvarat. Jag tycker att den starka åtrån söker mig! Inte jag den. Den omvälvande starka åtrån som kan drabba en, söker ju sitt. Det är upp till oss människor att ta ansvar och göra något bra och hedervärt av den. Låter kanske högtravande. Men de få gånger jag upplevt den här starka dragningskraften/åtrån/kvinna-man-kärleken, så har jag nästan känt mig attackerad! Det här begäret har letat sig in i mitt blodomlopp och i märgen av min själ. Hur stå emot? Och bör jag stå emot? Det som slutligen fått mig att ge efter är den egna förvissningen om att JA, jag kan äktas med den här mannen, JA, jag är beredd att möta allt längs livets väg om jag får vara nära den här mannen.

  20. Ada

    JOHN G
    Verkar konstigt att just du träffat tjejerna som kräver omedelbar bekräftelse, men visst finns de även om jag inte tror att det stämmer på majoriteten. Men det existerar även bland män ska du veta. Efter min senaste första (och sista) träff som var trevlig och varade ett par timmar, ringde mannen efter 1 TIMME och ville ha besked om hur jag kände!!!

    • Romantisk-tjej

      Ada:
      Jag har träffat många killar som vill att allt ska ske NU. De har bestämt sig för att nu ska jag hitta en tjej och ibland känns som de tar första bästa. De är inte intresserade vem man är, speciellt inte om de bara är ute efter sex i första hand. Men lyckligtvis ser jag sådant redan från början, så då är det bara att gå vidare.

    • John G

      Ada:

      Och tvärt emot dig så tror jag att min beskrivning stämmer in på majoriteten. Och därför är det kanske inte så konstigt att jag har träffat en hel del av dem?

  21. KARL- INGE

    ADA
    jag har en kompis som är en liknande person som du beskriver han gick på dejt men en kvinna som hade hund dom trampade runt i tre timmar i skogen
    han ringde mig så fort dom skildes åt och berättade om denna fin kvinna
    som han ville gå vidare med
    efter en kvart ringer han igen och är knäckt Han har ringt upp tjejen och ska sitta och gulla med henne i mobilen tror han .
    hon ber honom att fara så klart och säger att de var 30 min sen dom skildes åt
    Jag skrattar och säger att får söka för det där för han är troligen lite stalker . det var inte första ggr som det har skett liknade ,, en ggr kom en kvinna på gymmet och bad mig att prata med honom för att han hade missförstått hennes trevliga öppna sätt så han började ringa kvällar och nätter efter att han fått reda på hennes namn . Ja det gick så långt att jag hotade honom med stryk om han inte la av genast . och det gjorde han och hon var tacksam och bjöd hem mig på en fin middag.

    • Ada

      Några dagar efteråt hade han kontakt med en kompis till mig och drog i väg till stan där hon befann sig, helt oanmäld och ville få bjuda på middag. Ändå hade hon sagt att hon inte ville ses.

      Blev ett + för dig då att du sa ifrån.

  22. Ada

    ROMANTISK TJEJ
    Han var på jakt efter någon att vara ihop med, spelade nog inte så stor roll vem. Tror inte sexet var det mest avgörande i första hand, det märktes att han sökte sällskap. Efter ett tag här så har man lärt sig att tolka signaler och “läsa mellan raderna”. Det visar sig rätt snabbt vad som efterfrågas.

    JOHN G
    Då får vi fortsätta tro som vi vill, för tanken är ju fri.

  23. Ada

    VIRASTINA
    Så bra du beskrev det om känslan av att vara speciell längre upp i tråden i dag. Vi var nog många som kände igen oss där 👍

  24. _scrubs_

    Jag har slutat att drömma tyvärr. Internetdejting här på HP och andra ställen har mest fått mig att tappa hoppet mer och mer eftersom chansen är så liten som jag ser det, att matcha hyfsat bra på de flesta plan med någon. Men samtidigt är jag också en romantiker innerst inne, och vill tro att det händer något i framtiden. Helst innan man försvinner från denna jord, hade ju varit hur perfekt som helt 🙂

    Jag ser inte speciellt bra ut och är dessutom rätt kort för att vara kille, och det tillsammans gör att det är snudd på omöjligt att få kontakt med någon. Gäller även utanför internet med.
    Utsidan ger ju insidan en chans, och det har jag märkt mer och mer sista tiden. Mina vänner som är längre och ser bättre ut behöver knappt anstränga sig, Själv blir man avvisad innan man ens fått en chans att få visa vem man är.

    Det roliga med allt detta klagande som får mig att låta väldigt bitter, cynisk och sur är att mina vänner ser mig som en väldigt glad och positiv person. Och det är jag också utåt mot alla människor. Och socialt begåvad dessutom. Så det påverkar inte hur jag möter andra.

    Vet inte vad jag ville få sagt riktigt med detta.. Blev lite utdraget ovanför och spårade ur lite.

    Men jag tror också att det finns flera rätta. Har bara inte samma energi längre att försöka leta upp henne.

    • Nadine

      Du får ta för dig av damerna, George 😅snacka om ilands problem,,,, klaga på att det är för många som flirtar med dig 😂 många killar skulle jubla om dom fick så många förslag som dig 🤓 förresten du har säkert åderbråck själv 🙄😋 så då är det väl inget att yvas över hehe 😁 kom igen nu 😃😅

    • george

      Hasse

      Gärna. Det finns en go tant i Skåne. Du kan få adressen dit. Det fina är att om du träffar henne så räcker det med att du säger hej sen ringer bröllopsklockorna. Hon är inte alls sjuk på nåt sätt. Bara lite kärlekstörstig.

    • george

      scrubs

      Kvinnan Hasse ska få adressen till har inget emot att ha en trekant. Så du kan följa med när Hasse hälsar på henne.

      Du får kanske fjäska lite om du ska vara med i sängen. Jag tror att det räcker att du säger att hennes vattniga blå ögon är de sexigaste du sett.

  25. KARL- INGE

    ADA ja då vet man att man blivit gammal när sexet inte spelar så stor roll

    För mig personligen så kan jag t, o m överinse med smärre nycker och konstigheter bara dom är riktigt bra i sängen .
    personligheten är självklart nr 1 utseendet min typ och att dom är smala och riktigt bra älskarinnor då faller jag .
    jag kan t o m acceptera att dom ser ordinära ut bara dom är bra i sängen och är uthålliga pallar ett par timmar i sträck några ggr i veckan

  26. Kristina

    Jo, man är realistisk när man förstår att kroppen åldras !
    Trots en muskel lite här och där..rår man inte på allt ! Det kommer även att drabba er..
    Så att trampa, och att göra narr av människor, som jag lovar inte själva tycker det är speciellt roligt att befinna sig i det läget, utan försöker bara bita ihop, och göra det bästa av situationen !
    Och beträffande sex så handlar det väl om kvalitet, före kvantitet!?

    • KARL- INGE

      KRISTINA

      Det ena utesluter inte det andra och kvinnor fungerar normalt bäst efter en inledning på en halvtimme
      ATT acceptera åldrandet är en sak !! och att bromsa åldrandet med träning och god livsfilosofi , och bra mat är ngt annat det är bara att konstatera att dom senaste 30 åren har 70åringarna blivit 20 år yngre
      man är som man känner sig och lever och gläds åt livet på ett helt anat sätt idag gungstolen används inte vid 45 år i dag inte ens 90 år. ps muskler mår bäst av att tränas oavsett var dom sitter

  27. KARL- INGE

    ok jag är 61 om ett par mån hur gammal är du jag trodde jag var överåldrig för såna här sidor

    men det finns alltså ännu mer patetiska fall än mig då

    angående ditt sätt att uttrycka dig så inte vet jag var du hör hemma om inte är säker själv utan bara tror dig vara ngt .. Nej det är klart jag inte vet hur du fungerar men det var känsligt tydligen , jag gör som du gissar och generaliserar

    UPPLYSNINGSVIS har jag människor i min absoluta närhet som drabbas av både det ena och andra och fortfarande är livsglada och spralliga vid 88 år jag har jobbat på hem för pensionärer och paöllitativ vård och jag vet vad ålderdom är så snacka inte om vad jag kan veta

  28. KARL- INGE

    KRISTINA
    Siffror som talar sitt eget språk och i dag finns det hjälp att få till förbättringar på många sätt oavsett problem det finns inga hopplösa fall nästan men det måste finnas en positiv inställning och glädjas åt livet och vad det kan erbjuda just dig oavsett problematik , men dom flesta här grottar ner sig och tycker synd om sig själva vad du har för speciellt fel vet ju inte jag ,,
    men beklagar dig om du är svårt drabbad och har en hopplös situation men ngn stans tror du ju ändå på att du ska få ut ngt av ett normalt förhållande annars är det ju långsökt att var på HP då det måste finnas andra möjligheter om du har handicap

    Lyckliga relationer
    En ny studie från Sahlgrenska akademin i Göteborg visar att av dagens 70-åringar är det betydligt fler, både bland kvinnor och män, som har ett aktivt sexliv jämfört med 70-åringar för 30 år sen. Ökningen bland kvinnorna är så stor som från 12 till 34 procent och bland männen 47 till 66 procent. Allt fler uppger också att de har mycket lyckliga relationer.

  29. KARL- INGE

    MISS Z

    du tror på villkorslös kärlek

    Jag tror,, att alla former av relationer så finns det ju ngn form av avtal uttalade eller outtalade
    Du kanske är mkt vidsynt och tolerant accepterar otrohet att han åker på semester med polarna istället för dig gör av med era gemensamma resurser för egen del han ljuger och behandlar dig illa

    kan du med handen på bibeln säga att det är helt ok och att det inte kommer att påverka din syn och känsla för honom då
    Grattis då är du unik liksom nelson Mandela moder Teresa och Dalai lama

    Berätta gärna din hemlighet vad som gör dig så stark och med så omutlig kärlek jag blir med i din fanclub då

  30. ViraStina

    Se så, jag vet att det är svårt för dig att avstå från skvaller och personangrepp, men gör ett försök i alla fall. Övning ger färdighet.

  31. MammaVän

    Hej
    Nu måste jag skriva till er. Alltså dessa män skriver att söker seriös, ta kontakten men sedan borta.., hmmmm
    Va är det äntligen förväntar de sig?! Förstår mig inte på det😏
    Mycket upprört att att spendera tid på visa o sen tar det evighet innan svar…, då börjar man undra om inte dessa män har ett föhålande men vill träffa någon sidan om🙃😏
    Haha…, väx upp män😉

    • ViraStina

      Då gör vi ett nytt försök.

      Det är inte helt lätt för dig, det här, ser jag. Jag hade mina förhoppningar, men det tog ju tyvärr inte lång tid i den här tråden innan du helt enkelt var tvungen att spydigt kommentera det jag hade skrivit. Utan att jag nämnt dig överhuvudtaget.

      Prova nu att skriva ett helt nytt inlägg som INTE handlar om mig. Eller varför inte svara någon annan. Funkar varje gång. Med omedelbar verkan.

  32. KARL- INGE

    MAMMAVÄN

    Hej vännen ! vad tråkigt att du har blivit så respektlöst behandlad ,
    men det kan ju också finnas giltiga skäl till att det tar tid innan svaret kommer.
    det riktiga livet kanske kräver att man måste utföra olika saker
    Jag tror tyvärr att dina misstankar är sanna i vissa fall det finns en hel del gifta skrupelfria kvinnor och män som utnyttjar pannkakan för att tillfredställa sina behov och därmed skada andra människor.
    Det finns också en form av kultur där man helt enkelt inte talar om att man mist sitt intresse utan tystnar bara JAG håller med dig men det gäller lika mkt kvinnor, väx upp män och kvinnor visa lite klass

  33. Ulla Olsson

    Män bjuder inte på sig själv längre. Jag minns min man som alltid kom med blommor och höll upp dörren för mig. Sådana män finns inte längre. Min Hugo var en romantisk gentleman.

    • george

      Dom får inget för besväret. Hade det gett nåt o va gentleman hade fler män hakat på. Gentleman betraktas oftast som mespropp å såna vill tjejerna inte ha…

    • george

      Drar man ut en stol till en kvinna så säget hon alltid.

      Ja kan dra ut stolen själv

      Ellrt håller upp en dörr.

      Ja kan öppna själv.

    • Bullvar

      Det är klart det finns män med klass, man ger på samma sätt man blir behandlad.
      Är du trevlig, glad och en humanisk människa, så är det klart som tusan att du får din så väl förkänade uppassning av din blivande fina man.

    • Bullvar

      Det är klart det finns män med klass, man ger på samma sätt man blir behandlad.
      Är du trevlig, glad och en humanisk människa, så är det klart som tusan att du får din så väl förtjänade uppassning av din blivande fina man.

  34. ViraStina

    George:
    Ja, det är alltid lika roligt när folk gör misstaget att skriva inlägg på webben om att andra borde använda sin tid bättre än att skriva inlägg på webben. Det är liksom självmål av högsta graden.

    Och ännu roligare blir det när de tror att de kan dra slutsatser av hur andras privatliv ser ut, baserat på detta.

    Själv var jag på spelning hela lördagen till långt in på natten, jag har spelat ikväll och jag ska spela imorgon kväll samt på torsdag. Och till helgen ska jag träffa kärleken. Så jag grubblar över var jag ska klämma in den där nya hobbyn som jag har blivit rekommenderad för att inte riskera att bli sedd som en loser av bedömarna här inne.

    Men bland vill man ju trots allt slappa hemma framför datorn också.

  35. Johan

    Minimalist. Vad nu det betyder, jag gillar kvinnor som har koll på vad det är som gör de lyckliga och inte fokuserar på fel saker. Problemet är ömsesidighet och kommunikationsstörningar i kemin.
    Människor är överlag hjärntvättade i relationsspelet, dravel är vad det är. Sunt?Absolut kakofoni.

  36. Guldlockar

    Håller helt med dig!
    Det där att vägarna ska korsas när man går där samtidigt är det som är svårast… Båda måste vara mottagliga för kärlek på samma nivå när man träffas!

  37. RedLynx

    Varför är de män som uppvaktar eller intresserade av mig redan gifta?
    Jag är öppen och pratar gärna med “alla” utan att konstant värdera om det kan vara en gnista mellan oss.
    Har noterat att de som ber att få ta kontakt igen visar sig vara gifta eller sambo.
    Dvs helt ointressant för mig. Skulle aldrig nedvärdera mig själv att komma i andra hand samt respekt för andra osv.
    Några föslag varför det är så? Hur ska jag få singlar intresserade istället?

    • Maud

      Jag tror inte det beror på dig eller ditt beteende REDLYNX, de som är upptagna har svårt att få napp, så de får envist ligga på de som inte dissar dem totalt från början.

    • Annikaa R

      Så är det nog Maud, och själv dissar jag inte att prata med någon som är trevlig o jag inte vet ngt om (dvs det är ju inte skrivet i pannan om man är upptagen eller ej 🙂 )

  38. Weronica svensson

    Har blivit intresserad av en man.men han e väldigt inne på tankesättet(efter 2 relationships o två barn)att inte öppna sig o bli kär igen.för han vill inte prata känslor.men ja som e medmänsklig av mig o gillar honom som in i helvete vill få honom att se annorlunda på livet o kärleken o öppna sig o släppa in mig i hans liv.hur gör jag? Vill inte driva bort honom med att va för klängig… /Weronica ❤


Post a new comment

(OBS! Din E-postadress publiceras ej.)