878ab17bbe06a61ebc96675b8346a3a1

Rädslan för att bli omtyckt

Efter en lyckad dejt svävar du runt på rosa moln och allt känns så härligt. Eller? Så enkelt är det i alla fall inte för mig. Att gilla någon, som också gillar en själv, kan också väcka oroande tankar.

Som långvarig singel tycker jag att man ofta hamnar i en roll som betraktare. Till exempel ser jag kritiskt på mina vänners relationer och kan tänka ”så ska jag inte ha det om jag träffar någon”. Utan att behöva ta något ansvar för en egen relation är det enkelt att vara en besserwisser. I teorin är det mesta lätt.

Men när du träffar någon som du tycker om, som känner samma för dig, övergår teori i praktik. Det går inte bara att betrakta situationen, utan du är själv en del av den. Nu är det du själv som ska ”upp till bevis”, ingen annan.

Jag tror att det här kan vara lite skrämmande för vissa. Dels på ett känslomässigt plan, för kanske bär du på smärtsamma kärlekserfarenheter. Ska jag våga ge mig in i det här igen? Dels när det gäller att kompromissa med det liv du lever nu. För en relation innebär ju förändringar på många sätt. Är jag villig ett ”ge upp” den trygghet som jag trots allt har med mina rutiner?

Min känsla är att det blir allt vanligare att man backar när det börjar hetta till. Skräcken för att ”offra sig själv” blir helt enkelt för stor. Och för att rättfärdiga vårt beteende börjar vi leta fel på vår potentiella partner. Visst bor personen lite väl bort för att det här ska fungera? Eller så kan det bli ett problem att vi har så olika intressen.  Nä, det är nog lika bra att avsluta det här.

Jag tror att vi måste bli bättre på att lära känna oss själva. Om vi gillar någon, men ändå upplever ett motstånd mot att bli mer seriös, ligger problemet troligen hos dig själv. Inte hos din dejt. Mitt tips är att inte fly, utan våga stå kvar fast det kännas väldigt jobbigt. Så småningom upptäcker du förmodligen att det inte behöver vara så dumt att vara två.

 

/Har du tankar om inlägget, bloggen, förslag på ämnen eller annat? Skriv gärna en kommentar. Eller mejla mig! Jag heter Chris1980 här på Happy Pancake.

dating


There are 828 comments

Add yours
  1. Lisa

    Tack för bra inlägg! Känner igen mej där till 100% Tar åt mej och ska tänka på detta nästa gång jag träffar nån som jag “får bra vibbar av men….” av.

  2. George

    Jag tror att det har att göra med tiden också. Förr var jag ung och formbar med all tid i världen. Men se det dög inte åt tjejerna. Idag är jag inte ung, inte formbar och jag har ingen tid över. Men nu är jag populär bland tanterna…

  3. George

    Sen i mitt fall har det aldrig varit svårt att backa. Dem enda kvinnorna som velat dejta mig har alltid varit 40år äldre. Idag är dom runt 20- 30 år äldre. Jag lever då hellre det liv jag har än “offrar” det på en gammal tant.

  4. Hasse

    Bilden får mig att minnas hur roligt och enkelt livet var. Nu får man mest lyssna på bittra fruntimmer med noll vision mer än att hänga på köpcentrum och dricka latte.

    Idag kom en platta med Sonny Clark. Gott kaffe på det. 😘😜

  5. Arcnice

    Känner inte alls igen mig i det du skriver, men så har jag ju tyvärr varit singel i princip hela mitt liv och har inte råkat ut för några smärtsamma kärlekserfarenheter som du uttrycker det.

    Själv avundas jag mest mina vänner som har förhållanden och familj, vilket i stort sett alla mina närmsta vänner har.

  6. Anna

    Lite balans är nog alltid bra och bottnar i att känna sig själv. Stämmer det man anser vara en deal-breaker, så att säga, eller om det är något hos en själv.

    Jag tror att det är bra att hyfsat veta tydligt vad man verkligen inte söker och varför och vice versa med vad Söker.

    Som distansförhållande åtminstone till en början:
    Är det rädsla för att binda upp sig eller är det kanske faktiskt helt enkelt så att motparten är trevlig med mera men egentligen ingen som du ser potienal till något längre?

    Ingen är perfekt och ens stora långvariga kärlek kommer att ha brister och på något vis inte riktigt vara den man helst ville ha. Men det är ju upp till en själv var gränsen går för att “nöja sig”. Omtanke och fysisk attraktion kan skapa den där blinda förälskelsen där någons “brister” blir älskvärda små egenheter som gör dem till dem, speciell för dig.

    Eller så kanske det bara varit så för mig tidigare vilket gör att jag håller undan starkare känslor tills jag lärt känna någon närmre och inte fastnar i enklare saker som något/några gemensamma intressen, gulligt beteende och fina ögon. Utan är vaksam för personlighetsdrag, framtidsdrömmar, intressen mm som krockar väldigt mycket med mig och som troligen kommer skapa problem framöver.
    Sedan är ju frågan om vad som acceptabelt/deal-breaker…

  7. Anette81

    Jag avundas också alla som har ett förhållande. Varit singel i 2 år och 1 månad nu och det känns faktiskt inte bra. Känner mig så ensam

    • Arn

      …och så var det ju det där med att man måste hitta sig själv innan man inleder något nytt – annars blir det inte bra.
      Det funkar inte att bara tråna och avundas och vara missnöjd – man är sin egen lyckas smed. Allt kan man inte påverka, men man måste börja med sig själv.

    • ViraStina

      Du kan inte vänta dig att en annan människa ska kompensera för all den grundläggande kärlek och respekt som du borde ge dig själv.

      Då kommer relationen bli en ständig kamp för den personen att ständigt bevisa sin kärlek, trots att du hela tiden söker tecken på att du inte är värd någon kärlek.

      Och det orkar ju ingen med i längden.

    • Anette81

      Nej det är väl därför alla lämnar mig hela tiden.

      Nej jag har inte sagt att någon ska kompensera mig för all den grundläggande kärlek och respekt som jag inte ger mig själv.
      Så är det väl i alla relationer att man vill bevisa sin kärlek till någon.

    • Arn

      ANETTE81 – Börja med att visa kärlek till dig själv! Du har inget äkta att ge om du inte först älskar dig själv.

    • ViraStina

      Anette:
      Jo, du har sagt det, fast med lite andra ord. Du har sagt att du behöver kärlek från någon annan, för att kunna må bra och tycka om dig själv.

      Men ingen annan kan ge dig det du saknar, det vill säga självrespekt och självkänsla. Den måste du bygga upp själv, inifrån.

    • Anette81

      Jag sa att jag mådde bra när jag var älskad av någon annan, det är säkert fler som håller med om det utan att behöva ha dålig självkänsla.
      Och att jag gillade mig själv när någon visade att dom tyckte om mig. Inget konstigt tycker jag

    • ViraStina

      Och ändå upprepar du en massa negativa påståenden för dig själv:
      “Alla lämnar mig.”
      “Jag kommer få vara ensam resten av livet.”
      “Jag duger inte till någon.”

      Varför försöker du övertyga dig själv om att du är värdelös, när du lika gärna kan säga “Jag har haft ett förhållande i tio år. Alltså kan jag hitta ett nytt långvarigt förhållande”?

      För så länge du envisas med att du är ett hopplöst fall, kommer du vara ett hopplöst fall.

    • Anette81

      För att jag inte tror att jag kan hitta ett nytt långvarigt förhållande. Eftersom jag inte får vara med någon som jag träffar och tycker om.

    • ViraStina

      Och eftersom du är säker på det, blir det en självuppfyllande profetia. Med en så negativ inställning till dig själv och till din framtid, slår du undan de möjligheter du annars skulle ha.

      Det finns ingen annan väg än att börja med dig själv. Innan du har bestämt dig för att samla ihop dig själv och din självkänsla, blir det oerhört svårt att hitta någon. Och ännu svårare att få det att hålla.

    • Anette81

      Jag märker ju det. Ingen av de senaste 3 killarna jag har träffat har ju velat fortsätta att träffa mig.

      Möjligheter jag annars skulle ha??
      Jag är ju singel så verkar inte finnas några möjligheter tyvärr

    • Arn

      ANETTE81 – skulle du vara en hel människa med positiv livssyn så skulle du ha helt andra möjligheter (med allt!!). Vänd på det där eviga ältandet nu. Läs igenom alla svar (inte dina egna neggoinlägg) i din 79-sidor långa tråd, och ta dig en funderare. Du får så många bra tips där, och du har fått så många bra tips här. Då du läst ( vilket jag tyvärr vet att du inte kommer att göra) så bestämmerdu dig hur du vill ha det – ta till lite fananamma och ändra på din syn…eller vara NÖJD i ditt elände.
      …och så visar du psykologen dina inlägg här.

    • ViraStina

      Anette:
      Som Arn skriver, är det din egen livssyn som är problemet.

      Du tror att ditt problem är att ingen vill ha dig. Eller att alla lämnar dig. Eller att du inte duger. Men grundproblemet är naturligtvis att du har fastnat i den övertygelsen. Och så länge du går runt och är säker på att ingen vill ha dig, och att du inte duger, så kommer det vara så. Då gör du det till en sanning.

      Helt enkelt därför att folk inte orkar med någon som inte tror att de är värda något. Det är ett omöjligt slitgöra att försöka fylla på någon annans självkänsla utifrån, om man är i en relation. Det är sånt som knäcker förhållanden.

      Du ska själv fylla på och stärka din självkänsla kontinuerligt. Det är DITT jobb. Inte någon mans jobb. Vare sig du är singel eller inte.

    • Romantisk-tjej

      Fast man ska inte heller sparka på sig själv och sin dåliga självkänsla hela tiden, man kan faktiskt bli älskad även med dålig självkänsla. Både jag och min pojkvän har mer eller mindre dålig självkänsla, beroende på hur man väljer att se det..

      Man får inte glömma att det många gånger handlar om otur. Jag har själv haft maximal otur innan jag träffade min pojkvän. Jag har kärlek att ge i mängder och alla som känner mig vet att jag är den omtänksamma typen. Men det har ju knappast hjälpt mig att få en relation.

      Bara för att man har bra självkänsla är man ju inte garderad att hitta någon som passar. Man är heller inte garderad mot otrohet, som jag sett så många av mina vänner (med bra självkänsla) råkat ut för. En av dem orkar inte mer ha en relation på grund av det.

      Jag har en väninna som aldrig kan behålla en kille, hon är ganska framgångsrik och det skrämmer tydligen bort många killar. Samma sak har jag däremot inte sett hos de killar jag känner som är framgångsrika. De har lättare att behålla en tjej. Så där finns även en till anledning att det aldrig funkar…

      Vill bara att ni ska bredda perspektivet. Självkänsla är inte en garanti för att bli lycklig i kärlek, det har jag sett för många exempel på för att vara säker. Däremot är vi matade med självutveckling, gå till psykologen, äta antidepp o.s.v. Ibland handlar det bara om att det är svårt att nå personer för en relation. Och att det är därför många är ensamma.

      Vi har ju diskuterat hur svårt det är att nå någon på dejtingsidor. Dessutom lever i ett kyligt samhällsklimat där konsumtion och arbete bränner ut oss, att vi inte har tid utveckla något så stort som seriös kärlek. Folk går från den ena till den andre och låter inte känslor ta särskilt stor plats i tillvaron. Detta var tydligt på dejtingsidor där de flesta skrev om sina karriärer och alla tidskrävande hobbies. Sällan om sina känslor!

    • Anette81

      Jag hade nog inte blivit vald av den killen ändå hur hel och positiv jag hade varit .
      Jag har redan läst alla svaren….

    • Anette81

      Virastina:
      Fast det är inte bara min livssyn som är problemet, jag skulle ändå inte få vara med denna killen hur positiv och hur hel jag än var.

      Jag TROR inte att det är mitt problem att ingen vill ha mig, lämnar mig eller att jag inte duger. Jag VET att det är så.
      Det finns folk som klarar av det utan att det förstör ett förhållande.

    • Anette81

      Romantisktjej:

      Precis, man kan faktiskt bli älskad även med dålig självkänsla. Det vet jag med.

      Då är jag en tjej med väldig otur isåfall. Jag har också kärlek att ge i mängder och jag är också en väldigt omtänksam person.

      Håller med dig, bra självkänsla är ingen garanti att det skulle funka bättre eller vara lättare att hitta någon.

    • ViraStina

      Alla har en självkänsla som svajar lite hit och dit periodvis. Det gör min med. Men jag har ändå grundinställningen att människor faktiskt kan tycka om mig. Att det finns gott om människor som vill vara med mig. Att män kan bli intresserade av mig.

      Men om man, som Anette, är övertygad om att ingen man någonsin kommer att kunna gilla en, stå ut med en, acceptera en, vilja stanna hos en – ja, då kommer med stor sannolikhet heller ingen orka göra just det heller.

      Det blir för mycket motvind i relationen. En partner som innerst inne inte ser sig som värd att älskas, får alltför stort bekräftelsebehov, vilket yttrar sig i osäkerhet, klängighet, svartsjuka osv. Precis de beteenden som Anette tidigare har berättat om. Och det skrämmer bort de allra flesta.

      Det är därför man måste börja med att bygga upp sig själv. Det krävs naturligtvis ingen perfekt självkänsla, för det har nog ingen. Självkänsla är dessutom en färskvara. Den måste underhållas, även om den är stabil i grunden. Men en grund måste finnas innan man börjar försöka skapa en relation med någon annan.

    • Arn

      Anette – jag har bra självkänsla, VET att jag är bra, förstår inte varför jag är singel…och skyller mycket på otur. Chansen att någon VETTIG vill vara med mig är ändå större då jag är trygg i mig själv och inte hänger upp mitt liv på en potentiell partner – och att iiiiiiingenting är bra för att jag inte har en partner. Jag har mycket bra i mitt liv – för att jag själv har skapat mycket bra i mitt liv. Jag saknar kärlek, närhet, gemenskap och beröring väldigt mycket egentligen, men jag stannar inte upp och gräver ner mig och ältar för det.
      Hela happy pancake (i princip) består av singlar, som har misslyckats i att hitta den rätta. Många många har blivit lämnade, besvikna, svikna osv, så du är ingenstans unik på den fronten. Ingenstans!!!
      Snälla – skärp dig nu, och lämna ältandet om killar (killen). Se någonting annat som är positivt i ditt liv – din dotter t.ex. Jag själv har inte ens barn att krama och känna gemenskap med, men inte gräver jag ner mig för det!!
      Gör någonting!!! Gör någonting roligt! Åk bort med din dotter i några dagar! Gör om i ditt hem! Köp tulpaner! Gör vad fan som helst som ger dig lite energi och får dig att ta ens ETT steg i rätt riktning (bort från “åååååååh vade det är synd om mig” “iiiiiingen vill ha mig” bla bla bla. Ta lite ansvar nu! Du är ju för fan snart 40!!! Du beter dig allt annat än vuxet!!

    • Romantisk-tjej

      Och jag blev ratad i stort sett av varenda kille på dejtingsidor, och det har nog knappast med dålig självkänsla att göra, jag vågade ju faktiskt fråga om en dejt i de flesta fall.

      Och jag trodde på mig själv när jag startade med dejting. Men efteråt däremot var min självkänsla totalt mörbultad. Och då dök faktiskt min pojkvän upp, när jag mådde som allra sämst..Förutom den misslyckade dejtingen hade jag flera misslyckanden även på andra områden, som jag kämpade med. Fastän jag krisade blev han intresserad av mig. Jag kunde inte ens se honom i ögonen, så dåligt mådde jag..

      I början var han avvaktande för han såg väl hur konstig jag var. Men han var ändå nyfiken på mig och ville trots allt träffa mig redan nästa dag, efter första gången vi sågs.
      Då gick det lättare eftersom jag märkte att vi funkade så bra ihop. Det var som vi kände varandra redan. Vi blev vänner. Det var naturligt att ringa när vi inte sågs. Det stärkte mig och äntligen hade jag något att se fram emot. Mitt i allt detta kaos blev jag plötsligt stormkär, och inom en månad inledde vi en relation. Nu har vi snart varit ihop i 2 år.

      Kärlek är läkande. Om man kan ta emot den. Eftersom jag var i kris/sjukskriven hade jag även psykolog- och läkarkontakt. Men de menade i det skedet att jag inte kunde bli hjälpt utan medicin. Jag bölade nämligen om hur ensam jag var…och att det var kärlek jag behövde, för att jag aldrig haft en pojkvän i hela mitt vuxna liv (sant).

      Min övertygelse om att om jag hittar en person som passar mig skulle det läka mig, höll inte psykologen med om. Inte heller läkaren. Jag måste tydligen älska mig själv först. Ett förhållande kunde jag aldrig klara av. Jag behövde medicin. (Inte terapi, för det kunde jag tydligen inte tillgodogöra mig då, enligt vad de bedömde). Tur då att jag vet själv visste vad jag behövde ;-D Inga medikamenter alls, skulle det visa sig. Men kärlek.

      När de sedan fick se mig “pånyttfödd”, för att jag hade hittat kärleken och kunde lämna det mesta av tråkigheterna bakom mig, blev de lite mer ödmjuka. De ville dock inte se att det berodde på att jag var nu hade en pojkvän. 😀 Jag tror mest att de tänkte att jag var i en euforisk bubbla, som snart kommer spricka…

      Det arbete som en relation innebär – och de känslor som kommer upp i en nära relation – skulle vara svårt för mig att hantera, så dåligt som jag mådde. Men för mig är kärleken en kraft som är oerhört stark, om vi tillåter den att vara det. Ofta raljerar vi om förälskelse, istället för att låta den styra i våra liv. Allt ska vara så pragmatiskt. Jag lät känslorna segra, och ångrar inte det. Har häcken full av det praktiska i livet redan som det är. Behövde något som kunde ta mig till skyarna också. Struntade i om jag mådde dåligt…here i come let it be love ;-D Vi med dålig självkänsla behöver också bli älskade och vi kan ge kärlek. Våga tro på att vi kan det!

    • Anette81

      Virastina :

      Jag hade också kunnat ha den grundinställningen om jag visste att det var sant. Men inget tyder på att någon faktiskt kan tycka om mig, eller vill vara med mig. Har inte ens några kompisar.

    • Arn

      Anette – vad VET man om framtiden?? Tror du någon VET att någonting kommer att hända? tror du någon VET att den kommer att träffa den stora kärleken???
      Nä – man måste TRO på framtiden och leva ett liv så att den tron faktiskt kan bli verklighet. Det gör inte du!

    • Anette81

      Bra att vet det.
      Skönt för dig att du har ett sånt perfekt liv som gör att du mår bra.

      Jag har aldrig sagt att jag är unik.

      Tyvärr är jag helt uttömd på energi. Är trött jämnt, helt orkeslös i kroppen m.m
      Önskar att jag tyckte att något va roligt men jag vet allvarligt talat inget som är roligt längre. Har inget intresse för något längre.

      Skönt att du är så vuxen och mogen.

    • Anette81

      ROMANTISK-TJEJ
      Jag håller helt med dig.
      Jag har också vågat fråga om att träffas.

      Jag tror att man kan bli intresserad av någon fast den inte mår så bra, precis som du skriver. Jag tror också att det kan stärka en. Och tror också att kärlek kan vara läkande om man är mottaglig som du skriver. Om man träffar rätt person, precis som jag tyckte att jag hade gjort. För han fick mig att må bra och fick mig att känna mig bättre.

      Jag vet också vilket jobb det är att ha en relation med någon.

      “Vi med dålig självkänsla behöver också bli älskade och vi kan ge kärlek. Våga tro på att vi kan det!”

      Exakt. Vi behöver precis lika mycket kärlek och vi kan ge lika mycket också om någon vill ge oss chansen

    • Arn

      …och så tar du fram martyrstilen igen… Jo jag är glad över att jag har insett att det främst är jag själv som kan påverka mitt liv 😀

      Rikta den lilla energi du har mot dig själv, så att DU och din dotter har det bra. Inte konstigt att du har slut på energin som du håller på och ältar och tänker negativt. Bort med de tankarna! Du har fokus 100% fel!
      Du har makten!!

    • Arn

      Anette – “Och tror också att kärlek kan vara läkande om man är mottaglig som du skriver. Om man träffar rätt person, precis som jag tyckte att jag hade gjort.”
      RÄTT person kan väl inte vara en som inte gillar/älskar en tillbaka, eller? För att ETT förhållande med TVÅ människor skall funka måste BÅDA TVÅ vilja – annars kan det aldrig vara rätt. Tänk på det!

    • ViraStina

      Arn: Tack för det! 🙂

      Romantisk tjej:
      Jo, min självkänsla fick sig också en törn av nätdejtingen. Jag blev genomgående ratad eller ghostad, och det är klart att det sänker en. Tillfälligt!

      Men det märks på dina inlägg att du har en helt annan självkänsla än vad Anette har. Du brukar skriva i helt normalt positiva ordalag om dig själv, typ att du är en kvinnlig, välvårdad, ungdomlig tjej, men att det tydligen ändå inte dög åt männen. Det är en stor skillnad mot den betydligt mer nedlåtande syn som Anette förmedlar om sig själv, och som jag tror slår undan fötterna för hennes chanser.

      Du har haft tydliga krav, du har inte accepterat vad som helst och du har sett det positiva i livet även utan relation. Du har aldrig antytt att du inte skulle vara värd kärlek, utan du förmedlar tydligt att du ändå alltid har behållit tron på dig själv och på möjligheten att hitta rätt till sist.

      Och sådan är jag med. Visst har jag svackor i självkänslan då och då, men självrespekten finns ändå där någonstans. Med eller utan man. Jag visste hela tiden att det inte var något större fel på mig, även om jag gick på nit efter nit. Jag förstod ju att det var omständigheterna som var fel. Inte jag. Eller männen som helhet.

      Men Anette tror att hennes låga självkänsla beror på att ingen gillar henne. Och att om någon bara började gilla henne, skulle hennes självkänsla reparera sig. Eller misstolkar jag dig, Anette?

      Jag är övertygad om att det omvända gäller: ingen gillar/orkar ha en relation med någon som föraktar sig själv så uppenbart. Själv skulle jag aldrig bli intresserad av en man som har så låg självkänsla att han är övertygad om att ingen står ut med honom egentligen, och ser allting som bevis för det. Det är ju helt avskräckande.

      Och föraktar man sig själv, kommer heller ingen relation i världen kunna fixa det. I så fall blir det bara en ytlig fuskreparation. Man kanske hittar någon som gör att det känns bättre tillfälligt. Men problemen finns kvar under ytan, och kommer med stor sannolikhet börja visa sig på ett eller annat sätt. Kanske som svartsjuka eller något liknande.

      Anette:
      Nej, just nu känns det säkert som att inte någon vill vara med dig. Men tänk om jag har rätt? Tänk om det enbart beror på att du nedvärderar dig själv så hemskt? Tänk om det inte alls handlar om att det är något fel på dig, eller att du inte duger? Utan bara om hur du mår, och vad du signalerar?

      Folk som föraktar sig själva, blir ofta så kallade energitjuvar. Andra människor upplever att de blir dränerade på energi i negativa människors sällskap. Men det är ingen medfödd egenskap. Det är ett beteende, ett förhållningssätt. Något man kan träna bort. Och mår man bra, försvinner ofta det beteendet av sig själv.

      Och återigen, man måste inte vara superlycklig och jättestark och ha ett stålsjälvförtroende. Det är väldigt få människor som lever upp till det. De flesta är ju helt vanliga, med en självkänsla som går lite upp och ner. Men det brukar ju lyckligtvis räcka alldeles utmärkt.

    • Anette81

      Vi har det så bra vi kan ha det med tanke på mitt mående.
      Energin är borta för att jag är deprimerad och har andra psykiska problem

    • Anette81

      Mina chanser?
      Jag har också krav och jag accepterar inte heller vad som helst.

      Kanske annorlunda om man inte har haft förhållande förut.
      Att man inte är lika negativ för man vet inte samma saker som någon som har haft förhållande.

      Jag vet att min låga självkänsla beror på att jag inte gillar mig själv och att ingen annan gör det heller.
      Ja lite så. Om någon valde att vara med mig så skulle min självkänsla reparera sig. Eller ja den skulle bli lite lite bättre iallafall.

      Jag är grymt svartsjuk och det är väldigt jobbigt.

      Jag hade önskat att det bara är för att jag nedvärderar mig själv så hemskt men jag vet att jag inte ser bra och uppenbarligen inte attraherar någon kille fast några har påstått det. Bl a denna killen.

      Jo jag vet att andra människor upplever att de blir dränerade på energi i negativa människors sällskap. Mitt ex tyckte det och dumpade mig.

    • Arn

      Varför gillar ingen dig, enligt dig?

      Vilka signaler ger du till din dotter då du är så där negativ mot dig själv?

    • Arn

      Klart som fan att hon vet om det – känner och suger in. Klart som fan att föräldrars beteende lärs vidare till avkommorna!! Inbilla dig inte att hon inte påverkas.

      Jag har sett en bild på dig. Du kan precis exakt NU sluta gnälla om att du är ful!!

    • Anette81

      Jag säger ju inget nedlåtande till mig själv. Jag tänker ju bara dessa saker då hur ska hon då kunna veta??

      Hur har du kunnat se en bild på mig???

    • Arn

      Barn är känsliga. Det krävs inte ord för att de ska förstå, uppfatta och ta åt sig.

      Du har visst en bild i mastodonttråden på terapisnack…

    • ViraStina

      Anette:
      Att det skulle handla om utseendet är nonsens. Du har berättat om åtminstone två killar som har träffat dig ett tag, men sedan försvunnit.

      Hade det varit på grund av ditt utseende, hade de inte dejtat dig alls. En man kommer inte på efter två månader att “vänta, den här bruden är ju rätt anskrämlig, nu när jag tänker på det!”

      Däremot är det helt rimligt att han efter en tid börjar inse hur låg självkänsla du har och hur mycket du föraktar dig själv. Och då orkar han inte stanna kvar. Även om du själv tyckte att du mådde bättre då, när du var tillsammans med någon, upplevde killen förmodligen inte samma sak. Du jämförde med hur du mått tidigare. Han jämförde snarare dig med helt andra personer, och kände att du var osäker, efterhängsen eller något liknande.

      Alla människor vill vara med sådana som får dem att må bra. Men den som ständigt sänker sig själv, får absolut inte någon annan att må bra heller. Den gör snarare att andra drar sig undan. Och det märks inte bara i vad man säger utåt. Det lyser igenom minst lika mycket i kroppsspråk, hållning, ögonkontakt, röstläge, mimik, gester, handlingar och tusen andra saker.

      Därför ska du börja stärka dig själv , i varenda minut. Du ska själv vara din allra bästa vän. Jämt. Då kommer relationerna med andra människor sakta men säkert bli allt bättre.

    • Arn

      Det behöver inte synas att ett barn uppfattar negativa saker. Det sätter spår med tiden och kan ge problem som större – dålig självkänsla och dålig självbild t.ex. …

    • Romantisk-tjej

      Virastina:
      Jag kan se objektivt på mig själv och se alla de sakerna du räknade upp, hos mig själv. Men det är för att folk har sagt det till mig, bland annat killkompisar, som alla har blivit intresserade av mig som tjej, utöver vänskapen. Det har gett mig självkänsla att jag duger och är attraktiv som tjej. Men det är allt för många killar som svikit och lurat mig och därmed har självkänslan sjunkit. Så i långa perioder ville jag inte veta av killar (annat än mina vänner) på grund av att så få var något att ha.

      I mitt fall ökar självkänslan om jag får höra att jag är bra. Det gäller även på arbeten, där jag inte fått beröm har jag trott jag varit urusel och presterat dåligt samt mått dåligt varje dag på jobbet. Där jag blivit sedd och fått beröm har självförtroendet växt och jag presterar bra därefter.

      Så är det även med människor jag umgås med. För mig hjälper det inte att sitta och gilla mig själv, om jag ständigt är ensam och aldrig får höra att jag är fin från någon annan än gamla snuskhumrar… Däremot kan jag acceptera ensamheten då den till slut blev en vana. Det var liksom inget annat alternativ. Och då hittar man redskap för att stå ut och till och med se fördelarna med att göra precis vad man vill, när man vill och utan någon annans kommentarer eller åsikter.

      Jag tror jag varit på djupare vatten än Anette. Men jag har bara inte skrivit om det så andra ser, på forum på nätet, utan i egna anteckningar och dagböcker. Svartsjuka, sorg, självdestruktivitet, svikna drömmar, ältande om samma kille i minst ett år…allt det där.
      Bearbetade det genom att skriva. Men jag skulle inte stå ut med att bli hackad på, så jag höll det för mig själv.

      Jag klarade aldrig av att ha ett förhållande, som Anette ändå klarat i 10 år. Jag hittade inte personen som jag kände själsfrändeskap med. Alla var mest oseriösa, ytliga, sexistiska eller förstod sig inte på mig. Jag försökte med flera, på dejtingstadiet. Vissa jag har träffat via vänner. Men det blev aldrig bra med någon och de rätta känslorna infann sig aldrig. De hörde inte av sig. Och jag är en sådan som alltid hör av mig när jag sagt att jag ska göra det. En del var respektlösa, och sådant är totalt avtändande i min värld.

      Och så såg jag en fin kille som jag så gärna skulle vilja lära känna, men han såg aldrig mig eller var upptagen. Många fick mitt nummer men ringde aldrig. Några träffade jag ett antal gånger och hoppades på, men vi hann aldrig lära känna varandra förrän något annat som de brann för tog över hand – och det rann ut i sanden. Då tog det mig väldigt hårt. En del var blyga. Då fanns det inget att göra. Andra såg inte att när visade explicita signaler (många killar är blinda för sådant, har hört flera tjejer som upplevt samma). Så var det i år efter år..Överallt. Otur? Dålig självkänsla? Det kan man undra. Men jag tror mest på otur.

    • Anette81

      Virastina :
      Det är bara en som har träffat mig ett tag nu på 2 år. Och detta var denna killen som jag träffade i 2 månader.

      Han hittade ju något snyggare så något med mitt utseendet hade det nog med att göra.

      Han visste redan från början när vi började skriva till varandra att jag inte gillade mig själv och hade låg självkänsla. Så det kan ju knappast kommit som en överraskning för honom.

      Han sa att jag fick honom att vara gladare och så. Dom hade till och med märkt det på hans jobb.
      Klart att man vill vara med någon som får en att må bra, precis det gjorde han ju med mig. Och jag gjorde honom gladare.

      Jag tycker inte att jag har något avvikande kroppsspråk, dålig hållning har jag alltid haft tyvärr och det har nog inte med det att göra. Ögonkontakt har jag alltid tyckt är ganska läskigt att ha med någon okänd. Jag har alltid pratat tyst, tycker inte om att höras.

    • Anette81

      ROMANTISK-TJEJ

      Jag som inte trodde att man kunde vara djupare än vad jag är.
      Då förstår du kanske hur jag känner mig och varför jag gör som jag gör.

      Vi träffades ju när jag var 23år och då var det lättare att träffa någon.

    • Arn

      Anette – nog har du väl (ju!) träffat flera män än en på två år…efter han som mastodonttråden till en början handlar om.

    • ViraStina

      Anette och Romantisk tjej:
      Jag kan naturligtvis inte avgöra vem av er som har eller har haft lägst självkänsla. Men jag kan ju direkt avgöra vilket intryck jag får av det ni skriver.

      Och så funkar det med killar som man träffar IRL också.

      De kommer få ett intryck, baserat till väldigt liten del på vad tjejen säger, och till övervägande del på hur hon beter sig. Så att man berättar för en kille att man har dålig självkänsla, har i princip ingen betydelse. Det behöver inte alls avskräcka honom inledningsvis.

      Han kan tänka “jaja, det säger ju alla!”, och börja dejta ändå. Men när han märker nivån på självföraktet, inser han kanske att det är långt bortom hans ork och vilja att försöka råda bot på.

      Romantisk tjej – du har ju t ex berättat att du aldrig skulle fortsätta söka upp en kille som har dumpat dig. Du var visserligen olycklig i evigheter, men du förnedrade dig inte genom att försöka tjata tillbaka honom. Anette – du gjorde däremot precis detta. Du lämnade inte killen ifred trots att han hittat en annan, utan ville få honom att ändra sig. Och det tyder på en stor skillnad i er grundläggande självrespekt och stolthet.

      Det är sådant som män självklart också lägger märke till. Och det är därför jag vill att Anette ska uppvärdera sig själv, och se sitt eget värde! Jag vill att du ska se att din självkänsla avspeglas i dina handlingar. Och att det gäller även åt andra hållet. Genom att ändra dina handlingar, kan du påverka din självkänsla.

      Man kan bli stärkt av andras omdöme. Det blir de flesta i viss mån, och det är inget fel, även om man inte bygger äkta självkänsla av det. Det visar om inte annat alla de världsartister som hyllas och älskas av miljoner, men ändå är trasiga i sig själva, och tvivlar på sitt eget värde, oavsett hur mycket beröm och uppskattning de får. Har de inte en grundläggande självkärlek, kommer berömmet rinna av. Då kommer de inte tro på hyllningarna.

      Vilket liknar det du har berättat, Anette. När du har fått komplimanger, tror du ändå inte riktigt på dem.

      Och man kan vara känslomänniska ut i fingerspetsarna, och ha en självkänsla som ibland står på svaga, darrande ben. Det är inte heller fel. Men det betyder inte att det därmed är fritt fram att försvaga den ännu mer, genom att ständigt behandla sig själv sämst av alla. Det är då det är extra viktigt att lyfta sig själv, istället för att fortsätta trampa ner sig.

    • Anette81

      Jag sa ju inte massa negativa saker om mig själv när vi träffades.

      För att jag fattade inte hur han bara kunde ändra sig helt plötsligt efter 2 månaders kontakt. Jag har ju inte gjort såna saker förut som jag gjorde mot honom.

      Nej för jag tycker ju inte själv att jag är söt så varför skulle jag tro på det när någon annan säger det?

    • ViraStina

      Anette:
      Återigen – vad du säger, spelar mindre roll. Vad du känner, tänker och tror på insidan, har mycket större betydelse.

      Så om du har en katastrofalt låg självkänsla, märks det ändå. Men ibland tar det ett tag innan andra upptäcker det, eftersom det kanske visar sig lite i taget, via olika situationer.

      Och det kan exempelvis resultera i att en kille tappar intresset undan för undan, ju mer tiden går.

    • Arn

      Anette – då ljuger du antingen här eller i mastodonttråden. Han jag menar började du skriva med i maj och träffade i augusti. Han visste inte om han ville träffas mera och du fattade inte hur intresset plötsligt kan avta efter 3 månaders kontakt.
      VARJE gång samma ältande!

    • Anette81

      Jag kan inte förstå hur det kan synas på utsidan hur jag känner på insidan om mig själv. Om jag inte visar det när jag träffar någon så kan dom ju omöjligt veta det.

    • Anette81

      Jag har inte ljugit om något.
      Jag började skriva med en kille i maj som jag till slut träffade i Augusti. En gång.

      Sen träffade jag en kille i juli som jag träffade en gång för han tyckte inte att vi klickade.
      Och sen började jag skriva med denna sista killen i slutet på augusti och vi hade kontakt i 2 månader.
      Vad har jag ljugit om då?

    • Romantisk-tjej

      Nu har jag iofs inte blivit dumpad eftersom jag inte haft ett förhållande. Men jag har varit efterhängsen trots att killen slutat visa intresse. Om jag t ex träffade en kille ute som jag pratade med varje vecka men som plötsligt visar ointresse ringer jag upp för att veta varför. Jag fick ingen ro när folk bara försvann efter att visat intresse. Jag har förnedrat mig rejält tidvis…

      Jag uppfattar det som svårare att få en kille intresserad av något varaktigt när jag var ung. Alla killar bytte ju tjejer stup i kvarten, eller ville bara ligga. Det var omöjligt att få något att hålla.
      Jag har fått mer personligt intresse av killar när jag blivit äldre. Även om det inte alltid leder till något men fler har blivit intresserade av mig de senaste 10 åren än när jag var 20-30.

      Men om killen redan har en tjej har jag en spärr hos mig själv att jag lämnar honom ifred. Då ser jag ingen anledning att försöka, och jag vill heller inte ha en kille som trånar efter någon annan. Smärtan skulle vara för stor. Jag vill trots allt bli sedd och vara nummer 1 i killens liv. Det hör till mina behov när jag är intresserad av någon.

    • ViraStina

      Romantisk tjej:
      Ja, att avstå från någon som trånar efter en annan, och att som minimum kräva att få vara nummer ett – det är ju ett tecken på självkänsla. Och jodå, jag har också förnedrat mig, och bland annat tjatat om träffar med halvt oengagerade karlar. Mest för att jag trodde att det var vad som krävdes.

      Men jag har aldrig bönat och bett om att bli tagen till nåder av någon som redan dissat mig och uttryckligen sagt att han inte vill träffa mig mer. Det är på en helt annan nivå av bristande självkänsla. Och det är bland annat därför det inte fungerar. Ingen vill ha en person som saknar självrespekt. Då kan man själv inte respektera den personen.

      Jag satte slutligen ner foten ordentligt för mig själv, efter två misslyckade år på dejtingsidor. Då lovade jag mig själv att aldrig mer tjata på en man. Aldrig. Ville de inte träffa mig frivilligt, så skulle jag ändå må bättre utan dem. Det var otroligt befriande!

      Och intressant nog tog det bara en månad efter det, innan min nuvarande kärlek dök upp och såg till att det blev vi två. Utan att jag har behövt tjata på honom en enda gång.

      Anette:
      Självkänslan, eller bristen på den, märks hur man än gör. Vi är flockdjur. Vi är födda till att läsa av sådant i det omedvetna beteendet.

      Vi märker alla omedelbart om någon värderar sig själv lågt. Precis som vi märker vem som värderar sig högt. Vi kanske inte medvetet formulerar det som hög eller låg självkänsla, utan vi kanske tolkar den goda självkänslan som t ex trygghet eller ledaregenskaper. Eller den låga som blyghet eller hävdelsebehov.

      Och det blir förstås lite feltolkningar ibland. Men märks – det gör det.

    • Arn

      ANETTE – “Jag har inte ljugit om något.
      Jag började skriva med en kille i maj som jag till slut träffade i Augusti. En gång.

      Sen träffade jag en kille i juli som jag träffade en gång för han tyckte inte att vi klickade.
      Och sen började jag skriva med denna sista killen i slutet på augusti och vi hade kontakt i 2 månader.
      Vad har jag ljugit om då?”

      Nå kanske inte ljugit, men du ger minsann skenet av att du haft nåt ihop med dessa män. Mannen du träffade i augusti var ju också “så rätt” och “hur kunde han bara tröttna efter 3 månaders kontakt” osv osv. Samma visa VARJE gång. “Dumpad” av någon du inte ens varit ihop med…

      Jag tror att du är i så desperat behov av uppmärksamhet att du tror att varje man du har kontakt med är kär i dig och “är den rätta”. Varje liten hint tar du som en kärleksförklaring. Varje liten smula gör du jättestor. Tragiskt! På riktigt!

      Jag har sagt det förut, och jag säger det igen – jag tror att du får nån slags tillfredsställelse av den (ofta negativa) uppmärksamheten då får av ditt ältande på nätet också. Nu har ännu en tråd kommit att handla bara om dig, dig, dig – ett allmänt blogginlägg. Jag vet, jag är också medskyldig till att du får så mycket uppmärksamhet, men jag önskar att då någon gång förstod. VIRASTINA skriver och förklarar jättebra. Läs och FÖRSTÅ! Hon skriver till DIG och OM dig. GÖR nåt åt ditt liv!!! Det är bra att du ska till psykologen igen, men det är inte hon som ska lösa dina problem. Hon ska bara ge dig lite verktyg. Jobbet måste du göra själv! Som det är nu så får du i det närmaste skylla dig själv att du har det som du har det, för inga tips här och inga tips i den 79 sidor långa tråden på terapisnack har du tagit åt dig. Allt – precis allt (!!) rinner av dig som vatten rinner av en gås. Du agerar som att det inte berör dig! …men det är precis just DIG folk skriver till. …och du fortsätter komma med bortförklaringar.
      Ta tag i ditt liv nu, för hel**te!!! DU skapar ditt eget elände!!

    • ViraStina

      Arn:
      Jag tycker inte att det gör något att tråden kretsar runt Anettes bekymmer, så länge det uppstår allmänna samtal runtomkring. 🙂

      Diskussioner om t ex självkänslans betydelse i dejting, är ju väldigt relevant för många, och det finns olika uppfattningar om vad man själv kan påverka.

      När man kopplar ihop Anettes specifika bekymmer med mer generella fenomen, kommer det fram diverse intressanta aspekter från dig, Romantisk tjej m fl i farten. Det gillar jag!

      Anette:
      Tyvärr tror jag inte heller att ältandet här hjälper dig. Det känns säkert bättre att skriva av sig, men du kommer fortfarande ingenvart. Vi som skriver här, talar antingen om för dig hur du borde göra, eller möter dig med förståelse/empati i det du gör idag. Ingendera kommer att vara dig till hjälp.

      Men en kunnig terapeut skulle stödja dig i att själv komma fram till insikt om hur din livssyn och ditt agerande påverkar ditt liv. Utan att berätta för dig vad som är rätt eller fel.

      Och det skulle hjälpa dig att välja mer klarsynt om du vill fortsätta på samma sätt som du gör nu, eller om du vill ändra något i livet. Och i så fall vad, hur, och i vilken ordning. Jag hoppas psykologen du ska träffa är engagerad och kompetent. För då kan du komma framåt på riktigt.

    • George

      Anette81

      Låt män lära dig hata män. Då kommer du att må bättre. Det är genom hat man börjar tänka mer på sig själv. Det är det du behöver göra. Fokusera på dig själv och din dotter. Männen är inte värda dig. Behandla dom som dom har behandlat dig.

      Det var kvinnor som lärde mig hata kvinnor. Idag behandlar jag dom som skit. Ingen respekt. Är aldrig snäll eller hjälpsam. Det är så dom har behandlat mig. Alla kvinnor är likadana. Precis som alla män är likadana. Kan vi behandla nån illa så gör vi det med glädje. Skadeglädje är den sanna glädjen. I brist på egna succéer kan man alltid glädjas åt andras fiaskon.

      Genom hat kommer du må bättre. Jag mår som en prins idag. Kan jag vara överdjävlig mot nån kvinna så mår jag ännu bättre.

    • George

      Anette81

      En bekant till mig gick igenom en jobbig skilsmässa. Hon led verkligen. Tappade vikt och annat. Det gick en tid och från att älska mannen hon varit gift med till att börja tycka illa om honom. När det hände så började hon må bättre. Hon hade börjat hata mannen som gjorde henne så illa. Hon började äta igen, ge sig ut i livet. Hon började resa och se sig omkring. Hon började helt enkelt leva igen.

      För att du ska komma vidare tänk på allt ont han gjort dig. Tänk aldrig på dom fina stunderna. Med tiden kommer du att tycka mycket illa om honom och då kommer du att vara beredd att möta livet igen.

    • Romantisk-tjej

      Jag kan däremot tycka att vi borde diskutera allmänt om våra egna erfarenheter än att hela tråden används till att övertyga Anette. Varför inte bara låta henne göra som hon vill och diskutera dejtingproblem i allmänhet? Varför kan t ex inte du Arn berätta om dina erfarenheter med dejting? Det skulle göra diskussionen mer intressant. Du dyker mest upp för att tala om att Anette ska skärpa sig.

      Om vi diskuterade dejting skulle säkert fler kommentera här. Nu är det mest en handfull personer som tagit på sig uppdraget att omvända Anette trots att det är tydligt att hon inte är mottaglig och gör som Hon vill. Sedan finns det ett par som nervärderar kvinnor som grupp. Och så blir tråden flera hundra kommentarer lång..Och inget nytt om ämnet.

      Hade önskat mer nyansering. Tror Christian vill ha fler inlägg om olika personers egna erfarenheter och hur de kommit vidare med dejting/relationer. Utan för den skull hacka på någon.

    • Anette81

      Virastina: Jag kunde då inte märka att denna killen hade dålig självkänsla och inte gillade sig själv. Gick inte att se eller märka på hans beteende.

    • Anette81

      ARN:
      Förlåt om jag använder ordet dumpad. Att jag använder fel ord enligt dig.

      Jag tror verkligen inte att varje kille är kär i mig, VERKLIGEN INTE!

      Men som sagt du har inte sett smsen eller vet hur det har varit när jag har träffat denna sista killen så du vet inte alls vad som har hänt när vi har setts, vad vi har skrivit eller vad som har sagts mellan han och mig. Så du vet inte hur du hade tolkat det om du hade vetat om allt.

      Du får tycka att jag är hur tragisk du vill jag bryr mig faktiskt inte ett dugg om det.

      Du kan ju tro det om du vill att jag får någon slags tillfredsställelse av uppmärksamheten jag får men så är det inte.

      Ja jag vet att hon skriver och förklarar bra till mig, jag har inte sagt annat.

      Jag kommer sluta att skriva i blogginläggen här om det gör dig nöjd så slipper du störa dig så otroligt mycket på mig. Ha ett bra liv…….

    • Anette81

      Virastina:

      Tyvärr är psykologen jag går till inte så jättebra men finns ingen annan här just nu så jag får stå ut med henne ett tag till. Kommer att börja en ny psykolog snart eftersom hon jag går till kommer att sluta så småningom.

    • Anette81

      George:

      Om det vore så enkelt att bara hatar killar så hade jag väl gjort det för länge sen.
      Jag tänker ofta på det han gjorde mot mig men känner inte att jag kan hata honom ändå. Kan tycka att så beter man sig inte mot folk.

    • Anette81

      Romantisk-tjej:
      Jag kommer att sluta att kommentera i blogginläggen här så slipper allt handla om mig som vissa verkar tro att jag vill, så..(syftar inte på dig nu)

      Ha det så bra

    • ViraStina

      Romantisk tjej:
      Ämnet i det här inlägget var svårt. Det handlar om rädsla för närhet, och sådana saker. Många av oss är rädda för intima relationer, eftersom det innebär att alla våra svagheter kommer att avslöjas – för den som vi helst vill vara felfria inför! Och en nära relation innebär att en massa gamla undanstoppade minnen från förr skoningslöst dras fram i ljuset och får nytt liv.

      Men de flesta av oss har ingen koll på oss själva på det området. Det kräver en massa självinsikt och medvetenhet om sitt eget undermedvetna beteende. Och det låter sig inte riktigt diskuteras här, tror jag. Det är nog delvis därför det blir få kommentarer om själva huvudspåret.

      Istället hamnar vi i de tradiga beskyllningarna om vilket kön som beter sig sämst, eller i Anettes dilemma. För det är lättare att säga att det är fel på alla av motsatta könet, än att medge att man själv är sårbar och känslig. Det är lättare att säga att man är värdelös, än att börja tänka konstruktivt på vad man faktiskt skulle kunna ändra på. Det är lättare att säga att man har slutat bry sig, och att man hatar, än att våga känna att man faktiskt känner sig sviken och övergiven.

      Så på något vis handlar det ändå om alla våra erfarenheter. Och om hur de har präglat oss.

    • Romantisk-tjej

      Virastina:
      Att ingen skriver om hur sårbara de är utan skyller allt på alla har säkert med att göra att de är rädda för att bli påhoppade i sin sårbarhet. Se bara på hur Anette blir påhoppad här, hon får inte sörja på sitt vis. Hon använder bloggar till att skriva hur ledsen hon är. Det är big no-no. För man måste rycka upp sig, vara positiv! basta! Annars blir folk som tokiga, som det verkar. Trots att de inte känner henne.

      Däremot är det fritt fram att vara cynisk och säga att kvinnor inte är värda något och att man lika väl kan hata dem. Inte särskilt många blir upprörda när dessa killar är i farten, de tänker kanske att det inte är lönt. (Eller så är vissa glada för att någon säger det de själva tänker?) Men däremot replikerar vi ständigt irriterat på att Anette vägrar följa våra råd. Och att hon ältar samma saker trots all hjälp. Det går ju inte…
      Vi kanske måste acceptera att inte alla kan?

      Jag skriver om min sårbarhet och mina erfarenheter. Jag kan mig själv utan och innan som suttit och kontemplerat själv ensam på kammarn i åratal. Och det kommer upp massor av saker nu när jag har ett förhållande. Jag söker ständigt svaren i mig själv och diskuterar det mesta med min pojkvän. Eftersom jag funderat kring kärlek och tvåsamhet innan har jag också många ideer som jag delar med mig. Så att vi ska förstå och stötta varandra trots de mörka moln som vi båda har i våra respektive ryggsäckar. Dålig självkänsla är en av de sakerna…Vi är båda känslomänniskor, det hade aldrig funkat annars. Jag vill vara med en kille som klarar av att vara blicka inåt och vara sårbar.

      Min pojkvän tycker det är fascinerande att jag kan veta så mycket om relationer trots att jag aldrig haft någon. Själv har han haft en väldigt lång relation som var som i ett dunkel i jämfört med den han har nu, med mig. Hon pratade aldrig om känslor överhuvudtaget, och han förmådde inte det själv heller, då han inte fick tillräckligt med respons de gångerna han ville förmedla något. Det har präglat honom.

    • ViraStina

      Romantisk tjej:
      Jag håller inte med om Anette blir påhoppad. Kanske i något enstaka fall, så som alla vi andra också har blivit påhoppade, men generellt har hon fått massor av peppning och uppmuntran. Särskilt i den jättelånga tråden. Det var massor av folk som engagerade sig, för att hon berättade öppenhjärtigt.

      Däremot blir folk frustrerade av att hon inte lyssnar det minsta. Jag tror inte någon egentligen förväntar sig att hon omedelbart ska ändra på hela sitt liv. De flesta inser att det handlar om små steg, om hon ska kunna skapa ett liv hon känner sig nöjd med. Men jag tror heller inte folk riktigt inser att hon just nu är helt oemottaglig. Det LÅTER ju som att hon ber om råd och stöttning, men samtidigt avfärdar hon det konsekvent.

      Det är alltså inte sårbarheten hos henne som irriterar folk. Tvärtom – det är den som får folk att engagera sig i henne! Men oemottagligheten, den provocerar många, märker jag.

      Skriver man i en offentlig tråd, får man dock acceptera att folk kommer med råd och synpunkter. Och även att de har åsikter på ens respons

      Eller som i mitt fall – att man drar generella slutsatser kring vissa saker, och diskuterar dem i ett lite mer allmänt perspektiv. Jag gör det inte för att jag tror att jag kan påverka Anette (så pass mycket vet jag om psykologi) utan för att ämnet intresserar mig som sådant. Det är trots allt väldigt allmängiltiga problem Anette berättar om. Dubbeltydiga signaler från den andre, att känna när man är för påflugen, svårigheter att släppa taget, stolthet, självkänsla etc…

      Vi har alla varit där. Jag känner igen mig i mycket, och det har jag också skrivit om. Skillnaden är bara att hon skruvar allting flera varv extra.

    • Anette81

      Verkar som det är jobbigt att jag har skrivit om mina problem i tråden/trådarna så jag kommer nu att sluta skriva så slipper vi allt om att jag tar upp plats i trådarna med mina problem.

      Ha det så bra alla!

    • Tord

      Har varit singel i snart 55 år (hela mitt liv) så dina 2 år är bara en droppe i havet 🙂 Jag lider inte för det. Har ju katten som att jag trivs som singel

    • Romantisk-tjej

      Är inte det påhopp, det som skrivits här? Jag har aldrig sagt de sakerna om Anette som t ex Arn skrivit. Det var rena påhopp. Tvärtom har jag uppmuntrat Anette, skrivit att jag förstår henne och att jag känner samma sak. Det är vad hon behöver nu. Och det är sådant jag själv behövde som mest när jag var kär i en kille jag aldrig fick, när jag var i tonåren. (även hänt när jag var 35, för den delen). Min storasyster sa samma saker ungefär som Arn skrivit här, och det hjälpte inte det minsta. Tvärtom hatade jag mig själv ännu mer, såg mig som värdelös.

      Jag och min syster blev osams och sedan har kärlekshistorier varit en het potatis som vi aldrig kunnat närma oss när vi träffas. För då har det blivit konflikt. Eftersom hon alltid haft den här hårda “rycka upp sig” mentaliteten. Senare träffade jag en person som var mjuk och inkännande och lät mig sörja även om det tog ett år. Hon berättade om egna erfarenheter och hur hon tacklade dem. Hon inspirerade mig. Även om det tog tid kände jag för första gången ett riktigt stöd.

      Jag är högkänslig och det märker folk. Det var därför jag blev mobbad i stort sett hela min skoltid. Att folk hackar på sårbara människor är ett faktum. Jag håller inte med dig om att andra vill hjälpa när man är sårbar. Då ska man träffa rätt person. Tvärtom blir man ofta utnyttjad. Många i skolan blev triggade när de lyckades trycka ner en person. Och det kan man inte lika lätt med sådana som bara skrattar och går, eller är tuffa tillbaka. Jag var varken en pluggis eller den tuffa i rökrutan – jag var bara känslig. Och det drog till sig de värsta predatorerna.

      Även min pojkvän blev mobbad, men han klarade sig en tid eftersom han var duktig i en idrott som har hög status hos många. Och att han fick en del publicitet och reste mycket.
      Han har lätt till gråt och det var målet för mobbarna. Dessutom gick han sin egen väg och det var heller inte okej. Man ska vara en i fårskocken, nämligen. Många andra känsliga människor jag träffat, till exempel på arbetsplatser eller föreningar har råkat ut för mobbing/utfrysning/hårda ord.

      De där barnen som mobbar blir mer civiliserade som vuxna, men reptilhjärnan finns kvar, mobbingfasonerna ligger latent, men i viss miljö och med viss sorts människor (speciellt handlar detta om människor som följer strömmen), så kommer de sidorna upp igen. Det blir något slags ventil, ett sätt att bonda med andra. Mycket få människor skulle ställa sig upp och säga att nu får det vara nog med trakasserierna på den här arbetsplatsen. Risken är stor att de får andra emot sig, och det är mycket obehagligt för personer som vill bli omtyckta och är sociala. Personer som jag själv – som är oberoende och sällan varit en del i sociala sammanhang eller grupper – har lättare att säga ifrån. Vi är har ändå varit outsiders sedan barnsben, så vi har mindre att förlora.

      Jag har en bra radar när det kommer till vad människor tänker. Och i de flesta fall ser jag redan från början vilka personer som riskerade att hamna utanför för att de hade ett annorlunda sätt eller var särskilt känsliga… En blev utbränd på grund av att hon alltid sågs snett på, och det var så tydligt vilka de flesta människor pratar med och vilka de håller utanför. Jag har själv jobbat med dessa frågor på olika arbetsplatser.

    • ViraStina

      Romantisk tjej:
      Nu hamnar vi i en diskussion om semantik, men nej, jag tycker inte att Arn har gjort några direkta påhopp på Anette. Han har mest skrivit att hon måste skärpa sig, ta sig samman, att hon själv är den enda som har makten över sitt liv, att hennes dotter kan bli påverkad av hennes mående osv.

      Påhopp för mig är betydligt värre än så. Inte bara mothugg. Då ska det vara rena personangrepp, fula tillmälen, anklagelser och liknande. En snabb scrollning gav vid handen att orden “martyr” och “självömkan” använts här, men jag såg inget värre.

      Men naturligtvis kan man ta illa vid sig ändå. Är man ömtålig, kan ett lite hårdare tilltal göra ont, även om det inte innehåller något formellt påhopp. Och jag tycker ju att man kan välja sina ord med en gnutta omsorg, om man misstänker att det är en känslig person där på andra sidan skärmen.

      Känslighet och sårbarhet är dock inte samma sak. Sårbarhet är inte en fast egenskap eller ett statiskt tillstånd, anser jag. Det är mer situationsbundet.

      Starka, tåliga personer kan visa sig ytterst sårbara i vissa lägen. Vid olika livskriser, t ex. Och det normala då, är att de möts av stöd. Inte av förakt.

      Och omvänt kan svaga, osäkra personer upplevas ha en “mur” runtomkring sig. Då syns inte sårbarheten, och då triggas heller inte den där instinkten att gå dem till mötes på samma sätt. Då stöter man istället bort omgivningen.

      Sårbarhet är inte nödvändigtvis att vara ömhudad och känslig, utan att våga riva ner sin försvarsmur. Oavsett hur stark eller svag man är som person.

      Jag tror nästan det är vanligare att osäkra personer har svårare att våga vara sårbara. Ju svagare och mer utsatt man känner sig, desto hårdare mur vill man sätta upp mot världen, för säkerhets skull. En stark människa med stabil självkänsla har ofta lättare att släppa garden.

    • Arn

      ROMANTISK TJEJ – att mina inlägg är påhopp är nog lite att ta i. Håller helt med VIRASTINA där.
      Du har inte läst mastodonttråden va? Där har jag försökt hjälpa Anette på många olika sätt – MÅNGA (!), men då man försöker hjälpa och allt bara rinner av eller bortförklaras med “men…” så är det lätt att man blir lite trött på den otacksamhet man bemöts av. Det är lätt att bli irriterad och kanske lite “högljudd”.
      …men som sagt – att påstå att det jag skrivit är påhopp är nog närmare påhopp från din sida mot mig.

    • Romantisk-tjej

      Arn:
      Jag anser det. Att säga att hon inte beter sig som en vuxen människa, att hon inte tar hand om sin dotter, o.s.v. Finns flera jag känt genom åren som har barn (där barnen är vuxna nu) där barnen är helt okej trots mammans och pappans olika problem. Och de brydde om sina barn. Här får du det att låta som att hon inte kan det, och att du vet bättre hur man ska vara med sitt barn. Tycker man ska ta det lugnt där, du känner inte ens Anette. Hon kan vara underbar mot sin dotter. Eller bara “normal”.

      Och jag tycker du har varit hård i tonen mot henne. Jag skulle inte tåla det du skrivit, om jag var i Anettes sits. Jag skulle få mycket ångest. Jag vill ha stöd. Det är bara det som hjälpt mig. I psykiatrin fanns också det här märkliga förhållningssättet. Och jag mådde mycket dåligt av deras attityd. Jag hade blivit hjälpt om de hade ett lyhört sätt gentemot mig istället för att vara så dömande, hårda och med besserwisser-mentalitet.

      Det var först i kyrkan jag blev sedd, när jag vände mig dit blev jag hel. Folk behandlade mig med respekt och värme och utan motprestationer. Jag kommer vara tacksam mot de här människorna i hela mitt liv, för de är de enda som sett mig genom åren när jag sökt hjälp. Jag kände att jag fick vara mig själv och möttes alltid av leenden. Jag fick också allid höra att jag var så vacker. Det hade ingen annan sagt tidigare. Jag blommade verkligen ut där 🙂

      I skolan tog de mig inte på allvar. Där fick mobbingen fortsätta. Lärarna tyckte eleverna var så hårda, utan retades nog bara lite…Det var först när jag tog upp detta i skolledningen som jag efter mycket om och men och med stöd från min mor och ett syskon – som jag fick byta skola. Men mycket motvilligt. Jag hade hunnit bli en tonåring med attityd, utan det hade det aldrig gått.
      Jag har träffat tre personer i mitt liv som tagit sina liv på grund av mobbing. Det är mycket allvarligt. Och något man måsta bära hela livet. Terapi hjälper inte alla. Såret är kvar.

      Ingen brydde sig på riktigt vad jag gick igenom, jag har fortfarande mardrömmar om den här tiden, fast det gått över 30 år! Och 40 år sedan mobbingen började. Lärarna kände mina mobbares föräldrar, och de talade så gott om sina barn, de var ju så snälla…Här handlar det också om vuxna som inte ville förlora sitt anseende, de ville bli omtyckta/passa in i gruppen o.s.v Det jag skrev om tidigare. Sådant kan få förödande konsekvenser, att hålla varandra om ryggen istället för att vara oberoende och rättvis. Tyvärr är det mycket vanligt.

      Kritiserar du en läkare i psykiatrin kommer ingen ta upp det, utan då är det bara du som mår dåligt. Detta har jag också varit med om, men aldrig fått rätt. Inte ens då det var flera som råkat ut för samma läkare, och som också blivit illa behandlade. Ingen trodde på oss. Det handlar om att läkare fortfarande har makt över patienter. Särskilt de allra svagaste – psykpatienter och äldre. Och ingen vågar kritisera dem, till exempel ledningen på vårdinrättningen. Inte ens patientnämnden gör det. Vi är så ingrodda i att läkare alltid vet vad de gör och att de är en auktoritet som inte får ifrågasättas.

      Virastina: Semantik i all ära, men du förstår nog vad jag menar med sårbarhet. Jag har alltid haft nerverna utanpå kroppen, och för mig är hårda ord smärtsamt och får mig att känna att jag är värdelös. Vi är alla olika!

    • Arn

      ROMANTISK TJEJ – ingenstans har jag skrivit att Anette inte tar hand om sitt barn!! Läs om, läs rätt! …och beskyll mig inte för fel saker!!! Snacka om påhopp!!??!!

      Av olika anledningar VET jag dock att barn påverkas mycket mera av föräldrars beteende än vad som syns utåt. Det kanske kommer fram först som vuxen, men jag vet att jag har rätt i mitt påstående! Påverkan kan ta sig i uttryck på många olika sätt…men påverkan sker.

      …och som sagt så har jag och många andra erbjudit Anette massor med hjälp. Jag har varit snäll och försökt få henne tänka annorlunda i massor med inlägg i mastodonttråden. Läs den så förstår du hur mycket hjälp och förståelse och pepp och hejarop Anette har fått genom åren. …men ingenting har hjälpt.

    • Romantisk-tjej

      Visst är det så att många har en mur runt sig för att orka, det ger dem dessutom mer respekt, ingen respekterar en som gråter, blir arg eller springer ut från rummet. Sådan ses som instabila, därav bygger de upp muren för då får de respekt och ingen tycker synd om dem och ingen kallar dem stackare.

      Som barn hade jag knappast en mur, jag tittade mest ner i golvet, hade alltid ledsna ögon. Jag har sett bilder på mig själv innan och efter jag började skolan. Det är som två skilda människor. Pappa fotade mig och jag älskade att agera framför kameran. Helt underbart coola bilder! Sedan tyckte jag mest jag såg hemsk ut och skämdes när jag såg hur jag såg ut. Jag ville aldrig fotas igen. Jag fick min självkänsla knäckt i skolan. Plötsligt trodde jag på dem som sa att jag var ful, fast jag verkligen inte var det.

      Nu har jag en pojkvän som ständigt bär på någon kamera. Och äntligen vill jag vara med på bild igen. Han tycker jag ser fantastisk ut. Och han kan verkligen konsten, så han borde veta. Även om han är partisk med mig då 😀

      Jag älskade flickiga kläder men blev utskrattad och mobbad om jag så bara hade ett litet spänne i håret. Jag mådde dåligt i mina pojkkläder (tajt jeans och tröja) som var “skoluniformen” på den tiden. Jag ville ha fina klänningar på våren. Det var något jag aldrig kunde ha. Även tjejerna mobbade mig för det. Så jag klädde mig hemma i trädgården där ingen såg mig. Kände mig som en tjej som var tvungen att vara kille för att passa in 🙂

      Nu som vuxen har jag aldrig någonsin jeans eller byxor. Förutom mjukisbyxor hemma då 🙂 Och på vandringsturen förstås. Det är så skönt att få vara den jag är. Kanske därför jag förstår killar som klär sig i tjejkläder, jag umgicks mycket med udda typer i min ungdom. Gick på sådana klubbar o.s.v. Jag letade alltid upp originalen 🙂 Och de gillade mig! Bland dem kände jag mig hemma.

    • Romantisk-tjej

      Arn:
      Jag har själv läst att Anette tackat för alla råd hon fått. Men hon har faktiskt ingen skyldighet att följa dem. Varför inte bara acceptera det? Varför fortsätter du då att svara på hennes kommentarer när hon uppenbart inte vill ta dem till sig? Och varför blir du arg på henne för att hon inte vill göra det du säger? Du är väl inte hennes pappa eller ens släkting? Det är en tjej som skriver på en blogg. För att hon känner för det. Oftast frågar hon inte ens om råd. Hon bara skriver hur illa hon mår.

    • Anette81

      ROMANTISK-TJEJ
      Ja jag tycker inte att jag får sörja på det sätt jag vill, även om det kanske inte är det bästa sättet jag gör det på men ändå.

      Jag är tacksam för hur du har uppmuntrat mig, skrivit att du förstår mig och att du känner samma sak.
      Jag är nog högkänslig som dig.
      Jag försöker att inte ta åt mig av arn’s hårda ord men det är faktiskt inte så lätt. Jag känner mig ganska värdelös faktiskt.

    • ViraStina

      Vilken meta-diskussion! Men eftersom jag är som jag är, tycker jag t o m att det är intressant!

      Jag tror man kan koka ner detta till några få olika åsikter:

      Vissa tycker att man ska ignorera den som “ältar”. Antingen för att man tror att uppmärksamheten bidrar till att hålla kvar personen i det dåliga måendet. Eller också för att man tycker att diskussionen blir långtråkig och tar hela utrymmet.

      Andra tycker att man ska försöka stötta personen. Somliga menar då att “tough love” är rätt metod. Andra att man bara ska försöka vara inkännande och empatisk.

      Min egen åsikt i det hela är att vi omöjligen kan veta från gång till gång vad som är “rätt”. Ingen av oss har någon som helst aning om hur vi bäst hjälper Anette, eller någon annan som har bekymmer. Det låter sig inte göras i en webbdiskussion, av begripliga skäl.

      Kanske har hon fått massor av hjälp genom att skriva, och av att läsa alla svar. Kanske har det tvärtom hindrat henne från att gå vidare. Det får vi aldrig veta, utan som vanligt är alla tvungna att agera efter eget huvud.

    • George

      Romantisk-tjej

      Det du skriver om ditt liv och hur du haft det stämmer väldigt bra in på hur jag har haft det. I mitt fall var det alltid snuskiga skabb till tanter som höll på. Tanter som krafsade än i huvudet och flåsa i örat om hur fint tjockt hår jag har mm. Har samma tjocka hår idag men nu håller jag skallen helt rakad. Det är dessa tanter som fått mig att hata allt vad kvinnor heter. Sen samtidigt har hatet befriat mig. Idag gör jag saker som är betydligt roligare än att umgås med kvinnor. Jag mår kanon och bekymrar mig inte om att jag aldrig bott ihop med nån eller inte har barn. Som du skrev, man gör ensamheten till en vana och lever sitt liv efter det.

  8. Arn

    ANETTE81 – för att du vägrar ta tag i dina egna problem?

    Virastina skriver så bra! Varför VÄGRAR du, Anette, ta åt dig av det som folk genom åren har försökt hjälpa dig med? Du är värre än en gås – precis allt rinner av dig, och så fortsätter du tycka synd om dig själv! GÖR något, för fan!

    • Arn

      …och MED HJÄLP av terapeuten måste DU jobba för att DU ska må bättre! Finns ingen quickfix, men OM du vill må bättre så är det DU, DU och åter DU som ska jobba för det!

    • Nadine

      ARN Du är fanimej mer creepy än anett81,,,,du har läst alla hennes trådar på nätet, har stenkoll på hennes kill historier o dates, har hennes exakta ålder,,du har till och med sett en bild på henne i en tråd, en hon inte ens sett själv,,,,creeeeepy. Du kollar om hon ljugit i sin mastodont tråd,,,få se nu, vilken månad träffade hon den där killen, hm det kan inte stämma, måste gå och kolla mappen med “projekt anette81″😅😂typ,,,fy på dig Anette81, du har ljuuuugit,,,,nu är du dum igen,nu ska du lyssna på ARN 🤗😆😥 !!! 😂hon lyssnar inte på dig och kommer inte göra som du säger. Thats life bro! Lets face it dude. Det är tufft, men tyvärr måste du inse attt du inte har kontroll över över henne! precis som anett81 måste inse att hon inte får den där killen tillbaks. Släpp taget nu, jag lovar, ni klarar det båda två😂ta ett djupt andetag 😥😷😧🌬

    • Arn

      NADINE – jag har inte alls kolla på alla hennes killar (vilket ju tydligt framkommer här) och har inte koll på hennes inlägg heller, men jag råkade vara delaktig i den sjuka mastodonttråden och kommer ihåg en del. Att jag kommer ihåg att Anette satt ut en bild med “är jag så ful?”, typ, men inte hon kommer ihåg vad hon gjort gör väl inte MIG creepy? Anette finns säkert på alla möjliga ställen på nätet, av vilka jag känner till 3 st, för att jag råkar vara på samma – terapisnack, separation.se och här. Hon skriver och ältar samma sak överallt – år efter år. Vem är creepy??

      …och jo, jag kollade i mastodonttråden igår, för jag hade för mig att Anette hade haft flera män på tråden efter att mannen som mastodonttråden inledningsvis handlade om, lämnade henne. …och det hade hon ju. Tror tråden handlar om 3 eller 4 olika män som alla var ” sååå rätt”. Har uppfattat att hennes historier “vacklar lite efter humör” förut.

      Du har rätt NADINE – Anette lyssnar inte på mig. Anette lyssnar inte på NÅGON som försöker/försökt hjälpa. Hon lyssnar bara på dem som visar ens yttepytte lite sympatier…och som får henne ännu längre ner i träsket av självömkan.

  9. Romantisk-tjej

    Om man tycker det är jobbigt att ändra sina rutiner när man träffar någon är man helt säkert inte kär i vederbörande. Att älska någon är att starta ett nytt liv. Det gör man med glädje, annars är det knappast kärlek! Då är det bara en önskan om att ha sällskap. Men att sällskapet inte är värt att kämpa för, ändra sina rutiner för. Då är det nog bara tryggheten/närheten man är ute efter. Men personen är inte rätt. Kärleken är en mycket starkare kraft än så. Det är mycket enkelt: Det känns så starkt att man inte tvekar inte en sekund.

    Alternativt är man inte är en passionerad person, och har svårt att bli kär överhuvudtaget. Många lever ju faktiskt som kompisar fast de är ihop. För trygghetens skull, för barnens skull o.s.v. Och det funkar för dem.

    Jag har träffat många killar men det har inte uppstått kärlek. Jag har träffat dem med liknande intressen, snygga, trevliga. Men jag blir bara kompis med dem. Eller så inser vi att vi är för olika som personer och träffas inte mer.

    För mig är att vara kär en mycket stark själslig tillhörighet och attraktion. Det är en person som skiljer sig mycket från andra. En person jag längtar efter att få prata med, umgås med och som jag känner stark kemi med. En person som behandlar mig med respekt och är öppen och en fin, intelligent människa utan later, en kille som skiljer sig från andra killar, som vågar vara annorlunda, tänka i nya banor. Gärna en kille som endast varit med en eller ett par tjejer, som sällan blir kär. För då vet jag att han verkligen älskar mig och ingen annan. Han vill leva resten av livet med mig.
    Så som min pojkvän.

    Och det blir väldigt konstigt att tänka: “Nu ska jag gå på dejt och bli kär”, man bestämmer inte tid, plats och person för kärlek. Den uppstår ofta där man inte tror den ska uppstå. Jag fick ju inte ens dejta, fast jag skrev till långt över 1000 personer, som ni väl vet vid det här laget. Det var bara en meningslös jakt på något som inte fanns. För det var ju inte dejting som skulle ge mig mitt livs kärlek.

    • george

      Där slog du huvudet på spiken. Jag kan omöjligt känna kärlek till 40år äldre kvinnor. Skulle aldrig i livet offra nåt i mitt liv för dom.

    • Romantisk-tjej

      George:
      Vi vet alla vid det här laget att du inte gillar kvinnor som är äldre. Men du är mer än fixerad vid dem. Jag fixerar mig inte vid alla gubbar som stött på mig genom åren. Det är väl bara att inte bry dig och umgås med folk i din egen ålder. Vad är problemet? Jag umgås inte med äldre gubbar, ingen har tvingat mig heller. Jag lever med en många år yngre kille och vi ser jämnåriga ut och är på samma våglängd i livet.

  10. george

    Romantisk tjej

    Jag umgås inte med medelålders kvinnor. Dom dras till mig som flugor till koskit. Jag gör allt i min makt för att slippa dom. Men nädå dom fortsätter att komma. Inte undra på att man hatar kvinnor…

    • CATWOMAN

      GEORGE: Om det är personer som ofredar dig och förföljer dig trots att du har bett om att få bli lämnad ifred så tycker jag du ska polisanmäla. Ansök om besöksförbud/kontaktförbud. Så ska ingen behöva ha det.

    • George

      CATWOMAN

      Jag har polisanmält kvinnor. Värst var det när jag bodde hemma hos föräldrarna. Tanter smög omkring på vår tomt. Mojjan konfronterade några av dom.

      Många gånger ställde jag mig frågan, varför är dom efter mig? Jag jobbade i affär och mitt jobb var att man skulle vara hjälpsam och trevlig mot kunder. Många tanter missuppfattade det hela och trodde att jag var kär eller intresserad av dom. Jag ser ut som fan själv så mitt utseende kunde inte ha lockat. Nu på senare år har det lugnat sig men man springer ibland på kvinnor som tar sig otrevliga friheter. Jag har aldrig tafsat eller ofredat nån kvinna. I min värld tar man varann i hand och presenterar sig. Inte en näve i skrev och flås i örat.

      Hade en vidrig kvinna efter mig på jobb. Hon har som tur är slutat. Det kvittade vad jag sa eller gjorde. Hon vände det alltid emot mig. Det var jag och inte hon enligt henne. Satt jag ute på balkongen kunde hon köra runt kvarteret gång på gång och försöka få uppmärksamhet. Har vittne på hur hon bar sig åt hemma hos mig.

      Dessa tanter och mina misslyckande med tjejer man varit intresserad av har gjort att man inte har så där höga tankar om kvinnor. Detta hat man känner mot kvinnor har också gett mig andra saker. Man börjar mer fokusera på vad man vill ha ut av livet och vad man kan göra för kul. Livet går inte enbart ut på att finna en partner.

  11. Pnina

    Känner igen mej i berättelsen.
    Har varit singel 15 år.
    Det är väldigt svårt att finna seriös vänskap o kärlek på en dejtingsite.
    Får mest bara sexförslag.
    Är inte rädd för närhet.
    Väldigt många män är otrogna och desperata.

  12. Hann

    Haha….medelålders som kontaktar unga är nog väldigt förekommande. Trots “Tack, men nej tack.” Upprepade gånger. Hissen går inte ända upp.

    Nu har jag inte läst hela tråden, men att “åberopa” otur säger rätt mycket om ens egna inställning till relationer och livet i sin helhet.

    You make your own life.

  13. tjej79

    Anette81: Nu ska jag komma med ngt helt annat. Du har inte funderat på att göra något helt annorlunda? Du befinner dig i en situation där du kanske hade mått bra av att regga dig på vänskaps sidor?! Och av olika anledningar kan man förlora vänner längs åren. Sånt är livet tyvärr.
    Säger inte att detta ska leda till en pojkväns relation som du söker efter. Men, det finns massor av människor på dessa sidor som vill umgås/prata. Det är kanske mer detta du behöver innan du träffar en man?! Ha lite roligt så, du får energi av att ta tag i alla saker. Men, ha kul på dina premisser för är man deprimerad finns inte heller orken som du med beskriver. Men, kanske någon gång framöver?! Det kan ju faktiskt leda till att du får något att se framemot i ditt liv.
    Relationer behöver vi alla och de kan se olika ut. Bara en tanke. Du kan ju kika på det om du vill 🙂

    http://www.tjejkompis.se
    http://www.citypolarna.se

  14. Nasse

    Jag har varit singel i evigheter och är van det. Nu har jag blivit kär i en 20 år yngre tjej. Vi har inte dejtat och hon vet inte hur jag känner, vi jobbar ihop. Känns som hon gillar mig.
    Största hindret är väl åldersskillnaden. Men skulle hon vilja ses (för jag törs inte ta första steget) så skulle jag ta chansen.

    • Salmbäret

      Jag har haft samma situation, bara att jag föll för en 20 år äldre man. Mitt tips är att våga!

      Jag gick i flera månader och funderade på om jag skulle göra något. Till slut bestämde jag mig för att fråga ut honom. Han tackade vänligt nej. Men jag är ändå glad att jag gjorde det (iaf nu några månader senare) och fick veta att mina känslor inte var besvarade. Hade jag inte sagt något hade jag fortfarande gått runt och hoppats.

    • Nasse

      Salmbäret: tufft av dig. Skönt att du fick veta i alla fall, det värsta är att gå i ovisshet. Jag skulle vilja fråga henne, men är rädd att paja vårt jobbförhållande. Hon tycker det är roligt att jobba med mig, och jag vill inte riskera att ses som en creepy typ.

  15. Ulrica

    GEORGE: I vilken ålder befinner du dig själv? Du får det att verka som att du är typ 30, supersnygg, smart, rik, fotomodell och affärsman på högre nivåer. Kaka söker ju ofta maka haha. Kanske tänker dessa mycket äldre kvinnor att du skulle vara något för dem, eftersom de tycker att du lirar i samma liga. Var liiite tacksam ändå, utan dessa kvinnor kanske ditt liv skulle vara fullständigt ofullständigt 🙂

  16. J.A

    CHRISTIAN:
    Återigen mycket bra skrivet. Huvudet på spiken! Tror detta stämmer för många av de vi möter i dejtingvärlden. Lite av det stämmer in på mig själv men jag tycker jag har kommit överens med mig själv att sluta tramsa och våga ta chansen när någon fin person dyker upp. Flera av dessa har dock ryggat tillbaka, enligt min tolkning skrämda av intresset. Många dealbreakers tycks det finnas och jag står för dem alla :P. Enligt dem. Nu sen ett tag har det varit en ny fin person som gläntat på dörren till mitt liv. Och så fin, omtänksam, gullig, snygg, rolig, trevlig, liknande intressen- ja allt man kan tänka sig och vi kommer jättebra överens. En dealbreaker enligt honom är dock det lilla problem att vi bor ca 30 mil ifrån varandra. Vi känner inte varandra tillräckligt bra och kan ju inte umgås till vardags direkt. Därför är det också svårt att gå vidare och veta/ta reda på hur man känner. Hans senaste förhållande slutade inte bra och han har svårt att lita på folk. Ja så vad gör man? Jo man blir placerad i vänzonen och i väntrummet av denna fantastiske kille som nog är en av de bästa människor jag träffat på. Ever. Ska dock tilläggas att detta är lite av en bra erfarenhet eller möjlighet till reflektion för mig då jag inte kan minnas att jag hamnat där förut men vet att jag placerat killar där. Tyvärr.
    Ja så vad nu? Behöver avstånd vara en dealbreaker verkligen eller är det bara ett sätt att avstyra något bra men som känns läskigt?
    Vet ju efter ett par års dejting att det är svårt att hitta någon man klickar med på en gång och som känns så där fantastisk underbar att man vill sjunga rakt ut. Men måste respektera det han sagt. Vi har sagt att vi kan lära känna varandra mer som vänner men det är svårt när man egentligen inte kan hålla sig borta. Någon som har råd att ge utifrån egna erfarenheter?

    • Christian Persson

      J.A,

      Tack, roligt att du gillade inlägget!

      Jag känner igen det där med att man hittar förklaringar till att avsluta något. Avstånd, för mycket att göra på jobbet och en massa annat. Men om man gång på gång hittar “ursäkter” måste man nog titta sig i spegeln och fråga sig om man verkligen VILL träffa någon.

    • J.A

      CHRISTIAN: Ja du är ju en av oss och skriver alltid tänkvärt och det man själv kanske inte kan/orkar eller vill sätta ord på. Ja du har nog rätt. Hoppas då att det går att hitta någon snart som liksom en själv är rädd men bestämt sig för att “hoppa” och våga trots att det är läskigt.

    • Christian Persson

      J.A,

      Tack, kul att höra:).

      Många verkar ju vara lite rädda, så jag tänker att formuleringen “söker någon som bestämt sig för att hoppa och våga trots att det är läskigt” kanske skulle fungera i sin presentationstext. Avväpnande på något sätt.

    • J.A

      CHRISTIAN, ja men det kanske man borde testa 🙂 Förmedlar att man är sårbar men seriös och söker likasinnad. Det hör väl till att vara rädd men ska det få bestämma i längden? Nej det tycker inte jag i alla fall.

  17. Kristina

    “ARN” Jag instämmer helt med din FRUSTRATION och du har mitt fulla stöd!
    NADINE det är inte så konstigt att man börjar leta efter ev. förklaringar el svar på en människa som lyckats stjäla så mycket tid och energi av så många! Det kan faktiskt även visa på ett visst människointresse!
    VIRASTINA du skriver alltid väldigt bra, men för första gången ställer jag mig tveksam mot att du tycker det är ok att använda Anette´s “problem” som en språngbräda, för att få fler att komma med inlägg!

    • ViraStina

      Kristina:
      Språngbräda är nog inte rätt ord. Inspiration känns närmare till hands. Ämnena intresserar mig, och väcker nya tankar hos mig. Och därför tycker jag att det är givande när andra också bidrar med egna reflektioner. Vore jag ute efter språngbrädor bara för att provocera igång diskussioner, skulle jag välja andra, effektivare ämnen. Eftersom jag vet att många inte anser att Anettes inlägg hör hemma här alls, och därför avstår från att kommentera.

      Jag håller inte med om det – jag tycker att hennes ämnen är högst relevanta och kan diskuteras. Personligen försöker jag dock vinkla dem mot lite mer allmängiltiga plan. Och hela hennes berättelse är egentligen väldigt topic i den här tråden – rädslan för att bli omtyckt. Det är förmodligen precis det det handlar om.

      Man kan ju alltid fundera över hur någon skribent som verkar må dåligt, reagerar på kommentarerna. Vissa anser att man inte ska uppmuntra ältandet, osv. Att det stjälper mer än det hjälper. Det är förstås fullt möjligt.

      Men min ståndpunkt är att jag inte kan avgöra hur Anette bör bemötas. Om just hennes inlägg ska behandlas på något särskilt vis. Därför bemöter jag henne som alla andra som skriver här: jag svarar om det är något som intresserar mig. Och blir det konstruktiva inlägg och sidodiskussioner om det, tycker jag att det är positivt.

    • Romantisk-tjej

      Virastina:
      Jag har läst vad du har skrivit i ett par år nu och du är alltid snabb med dina inlägg och du bjuder även lite på dig själv, samt respekterar andra utan för den skull fega ur i en diskusssion 🙂 Det är en balansgång du klarar bra! Ville bara skriva det. Ha en trevlig helg 🙂

    • ViraStina

      Romantisk tjej:
      Åh, tack för det!

      Du och jag är ju inte alltid överens i sakfrågor, men just därför är det så intressant – du lyckas förmedla helt andra aspekter – utan att ta till personliga angrepp – som får mig att tänka i nya banor.

      Det Kristina säger är dock värt att tänka på. Och det gör jag rätt ofta. Jag brukar ägna en tanke eller två åt hur mottagaren reagerar på det jag skriver. Vad som hjälper och vad som stjälper. Men till syvende og sidst kan jag faktiskt aldrig veta. Jag kan bara ha det i åtanke, och göra någon sorts halvkvalificerad gissning. Så som alla andra.

  18. Kristina

    Virastina
    För mig är språngbräda rätt ord ! Och ditt Inspiration fel!
    Jag har väldigt svårt för att tänka mig att någon känner Inspiration av Anette´s inlägg!

  19. Hasse

    40% av Sveriges hushåll är ensamhushåll. Det är rätt beklämmande och säger delvis hur egotrippat samtiden är. Själv har jag enorma problem med tillit. 40%!

    Trevlig helg.

  20. Dold

    Jag tror att många styrs av en rädsla för misslyckande. Det ser jag i alla fall hos de män i åldern 40-50 som jag försökt dejta. De har ofta långa relationer bakom sig; relationer som inte sällan inleddes mer av praktiska skäl och en önskan att följa normer, än djup och passionerad kärlek.
    Om de ska ge sig in i en ny relation, ska så mycket stämma och vara rätt redan från start, så det blir helt orealistiskt. Därför nöjer de sig med den bekräftelse de får av uppmärksamheten från kvinnor på nätdejtingsidor, eller fortsätter leta trots att de kanske hittat en kvinna som är så rätt hon kan bli, om än inte perfekt.

    Själv är jag inte heller så road av att misslyckas, men man uppnår ju ingenting, om man inte försöker.

    • Sussi

      Dold : Detta är precis min upplevelse också.Säkert för att jag dejtar i samma ålderskategori.Rädslan för att misslyckas är så stor att de hellre väljer ensamhet och tillfällig bekräftelse istället för att löpa linan ut.Samtidigt som de är noga med att regelbundet höra av sig för att försäkra sig om att de inte är glömda.
      Jag är också rädd för att misslyckas men backar inte när det klickar med någon.Men jag kan inte tvinga mig på någon vågar de inte så måste jag acceptera men jag har träffat rätt flera gånger men ändå förblivit singel pga någon annans rädsla.

  21. Kvinnan

    Bra inlägg!
    Egentligen tror jag det här det kärlek & sex är mycket enklare än vad vi tror.
    Det finns många problem med nätdejting 2017 som försvårar att hitta “kärlek” och “varaktig relation”.

    1 Att det är så många online; med helt olika agendor, redo eller inte redo. Men där många tror sig själva, eller som lärt sig spelet: att säga sig söka seriöst i hopp om att få sex/rebound. För många söker seriöst och även de som bara vill ha sex gillar mest de som söker seriöst.

    2 Att det är lättare för vissa åldersgrupper; 20-25 och efter 50. Jag själv som är 38, frånskild med två barn är får mest uppmärksamhet av 25-åriga killar som söker sex och 50-60-åriga män som vill ha sex. Jämnåriga och de strax över 40 vill ha yngre. På nätet. I livet så blir jämnåriga intresserad.

    3 Att när man börjar nätdejta så blir det här med att hitta någon ett teoretiserande; hitta den rätta, vara den rätta själv; med god självkänsla/vara sin egen drömpartner mm. Analysera allt, även när man ska “go with the flow”.

    4 Att många pga. att de ej klarar ensamhet, bekräftelsebehov, förhållandenormen är för länge i ett dejtande med fel person.

    För jag tror att när det väl sker på riktigt så kör många ändå, trots rädslor och annat. När attraktion, kemi och passion golvar en. Att rädslan byts ut mot annat; habegär efter just den personen. Sådana ömsesidiga känslor är inte vanligt, därför har nog de flesta personer bara några enstaka stora kärlekar i sitt liv. Men när man börjar nätdejta förväntar man sig mycket av den varan.

    Jag själv har slutat nätdejta, har insett att det ska så mycket till (många konversationer, många dejter, män, väntan) för att jag ska möta en seriös man att jag hellre vill lägga tiden på det som fyller mig med energi; resor, karriären, umgås med mina barn, inreda. Mitt liv går på play igen, och är inte pausat. Vilket gjort mig till en gladare person.

    Men jag önskar er alla tappra dejtare lycka till!

  22. amoriovincit

    Jag lever i en välordnad tillvaro. Lagar all mat själv och sköter alla sysslor i mitt hem själv utan inblandning av någon annan. Jag har levt i två äktenskap och måste säga att jag lever ett betydligt bättre och mer harmoniskt liv som singel. När jag har träffat någon kvinna så har jag fått stora skälvan när det hettat till och de har uttryckt en vilja att flytta ihop eller att gifta oss.
    Man lever också ekonomiskt bättre som singel.

  23. Anette81

    Jag är den enda som är singel i min familj och i min bekantskapskrets. Jobbigt att se alla som lever familjeliv. Medans jag oftast kommer hem till ett tomt hem. Ingen som frågar hur min dag har varit, ingen som ger mig en godnattpuss när jag ska sova, ingen att dela vardagen med.

    • Arn

      Jag kommer ALLTID (du bara oftast) hem till ett tomt hem! “Ingen som frågar hur min dag har varit, ingen som ger mig en godnattpuss när jag ska sova, ingen att dela vardagen med.” Det kan gå dagar då jag inte pratat med en enda människa irl.
      Saknar det såklart…men jag kan inte gräva ner mig för det (vilket du gör)!! JAG måste leva MITT liv och under tiden hoppas på att hitta kärleken i framtiden. En partner som vill ha mig för den jag är – inte p.g.a behov.

  24. Dennis

    Mkt bra inlägg! skulle kunna vara mig du pratar om. Såfort det blir för “seriöst” backar jag. Du sätter ord på det jag känner.

  25. Anette81

    TJEJ79:
    Jag är reggad på en sida som heter aktivitetssidan, inte så mycket aktivitet där jag bor tyvärr.

    Tack för tipsen. Ska kolla på sidorna

  26. Anette81

    ARN:
    Om jag nu inte är ful varför är det inga killar som tittar åt mitt håll då? Varför går killarna på Hp bara in på min sida men aldrig skriver något till mig?
    För att jag tilltalar ingen med mitt utseende. Så enkelt är det.

    • Arn

      Jag är inte heller ful. Jag ser bra ut enligt de flesta (inkl. mig själv), men det är väldigt få som skriver till mig också. Det HANDLAR INTE om utseende! HP är en ytlig plattform, nätet är en ytlig plattform. Det är ute i det verkliga livet man kan leva det verkliga livet.
      Så enkelt är det!!!!!!

      Sluta nojsa om ditt utseende nu!!!

  27. Arn

    ANETTE – Du ska fortfarande inte tro att du är den enda som drabbats av otur/ensamhet/kärlekstörst/obesvarad kärlek/nonchalans på nätet osv osv. Blir så störd då du verkar tro att du är den enda som har otur…eller vad det nu kan vara. Nätet/världen kryllar av singelmän och -kvinnor. Varför tror du det är så??

  28. Nadine

    Hur menar du nu ARN? Bara för att många andra oxå har otur med kärlek så måste Anette81 vara nöjd? Mähhh 🤓dumt resonemang. Varför säger du inte samma sak till alla andra isåf? Typ George som blir trakasserad av gamla damer i så många år nu 😂 Är det mer okay att han skriver det hela tiden,,,,Men du George,,, Det finns många som bara får gamla efter sig. Du är inte ensam 🤔så sluta älta det hela tiden. Tack 😋

    • Arn

      Nu har jag inte följt GEORGE…och tänker inte göra det heller eftersom jag har upplevt ett oändligt samma-samma i det lilla jag läst av honom.

      Anette uttrycker sig som att hon är den enda i världen som är ensam….som inte har någon att komma hem till…inte får kontakt med någon på nätet osv osv. Säger inte att hon måste vara nöjd för det, men tycker hon ska sluta älta och gräva ner sig i självömkanträsket.

  29. Anette81

    Jag menar att jag vet varför killarna inte väljer just MIG…
    Deras anledning att inte välja MIG är pga utseendet. Killar har aldrig någonsin tittat efter mig. Och hur någon ser ut är det första man lägger märke till.

    • Arn

      Sluta nu! Ingen orkar höra eller tro på ditt utseendetrams mera! Då jag kollade i mastodonttråden förra veckan så råkade jag se ett inlägg där du själv skriver att du ser riktigt ok ut. Läs det igen, pränta in det i din hjärna och sluta förminska dig själv! (Hört det förut?)

    • Nadine

      Vad var det jag sa? 😂 HASSE var är du?du får berätta för ARN att det inte går att övertala ANETTE81.Men bered dej på att ARN är lika svår att övertyga,,,Dom är av samma sort tror jag,,,,svårt att gå vidare.Dom kommer sitta här hela året å gaffla om samma sak 😅😆😃därför ARN drar sig som en magnet till ANETTE81: s inlägg 🤗

    • Hasse

      Nadine: Det tar flera dagar för att inläggen ska godkännas… svårt att diskutera då.

      Lycka till på dejten 😍

    • Nadine

      Det ska du fråga dig själv ARN,,,du kan verkligen inte släppa ANETTE81. Tror det är dags nu. 😋
      Tack Hasse 🙂den gick okay. Inga datum bokade för nästa gång. Vi får se 🙄

  30. Kristina

    Det är inte ngt fel på mitt utseende heller, och har aldrig varit, jag har alltid fått höra, du som ser så bra ut, och så är det fortfarande, trots min ålder 66 år. Jag söker män mellan 63-69, har även framfört att man vänligen skall respektera det! Den största delen av mina besökare är 20,30,40,50 år !
    Minst av de jag söker ? Och nu till mailen, inte många, utan väldigt få!? Så här finns en till som ställer sig frågande..
    Undrar om det kan bero på att man kanske är lite för rak, allvarlig osv. mindre lättsam…?
    Och nu till tråden, när jag väl får ett mail tycker jag det är roligt naturligtvis, det första, om sedan det kommer ett till från samma person, börjar jag känna lite annorlunda ? och när det tredje kommer, så börjar jag känna ett krav på mig!? Och så småningom försöker jag avsluta det hela med någon ursäkt som passar..!?
    Det kan kanske vara så, att man vet hur lång tid det tar, och vad som skall gås igenom, innan man känner sig bekväm igen, med en ny partner! Och att göra det om och om igen, som det ju förmodligen blir vid varje ny kontakt! Så det kanske inte bara handlar om rädsla, tänker jag!?

  31. Sara

    Jag måste bara inflika till diskussionen ovan: det är ganska tydligt att Anette81 är deprimerad (hon skriver ju det även själv i ett inlägg). Depression är en allvarlig sjukdom som man inte kan bota genom att skuldbelägga den drabbade personen, eller säga åt denne att skärpa sig! Ett av de vanligaste symptomen på depression är att man ser allt i svart – man har alltså en negativ syn på sig själv, sitt liv och sin framtid. Och man tror att saker kommer förbli så för evigt. Märk väl: detta är alltså en del av sjukdomsbilden.
    Så till Anette: jag beklagar att du mår dåligt, och det är jättebra att du bokat en psykologtid! Ta all hjälp du kan få. Prova gärna någon antidepressiv medicin. Det går att bli frisk, men det kan ta ett tag. Så ha tålamod och försök kämpa på! Försök också att inse att det är depressionen som orsakar dina negativa tankar, och att både dina känslor och tankar kommer att vara annorlunda när du blir frisk. Fram tills dess, försök fokusera på det som är positivt i ditt liv, som din dotter. Kram, och lycka till med tillfrisknandet!

    • Anette81

      Jag vet att jag är deprimerad. Kan man bli något annat när man hela tiden blir lämnad av den man tycker om. Jag vet att man inte kan bli botad genom att försöka att skärpa till sig. Men vet andra det?
      Ja jag ser det mesta i kolsvart mörker. Ser på mig själv väldigt negativt, ja på hela mitt liv och min framtid precis som du skriver.

      Nu ska min psykolog sluta och ska ersättas med någon annan, detta är min tredje psykolog på 2år. Känns sådär att byta hela tiden och behöva berätta om allting igen för någon ny.

      Jag har bokat in en tid med en internetbehandlare i Gävleborgs län efter som Uppsala län där jag bor har dom tagit bort det. Detta är alltså en internetbehandling för depression och jag ska träffa henne för att se om det är något som passar mig.
      Jag vill inte ta några tabletter så det kommer jag inte göra, har redan fått utskrivet tabletter för 2år sedan men vägrar att ta dom. Tror att det kan bli bra ändå utan dom.
      Jag vet också att det går att bli frisk och att det förmodligen kommer ta tid.
      Jag har redan kämpat på i över 2år redan och det är verkligen skitjobbigt men någon gång så kanske jag kommer må bättre.
      Ja depressionen orsakar mycket av mina negativa tankar och känslor och jag hoppas såklart att jag kommer att kunna tänka annorlunda sen.

      Tack för ditt inlägg.

  32. Anette81

    ARN
    Måste ju utstråla någon fulhet eftersom om det är någon kille som någonsin skriver till mig så är de inte speciellt snygga.

    • ViraStina

      Eller också utstrålar du… tja, depression. Det var vi ju inne på redan i den extremlånga tråden. Vi pratade om ifall det är meningsfullt att dejta när man har en depression, som du kanske minns?

      Jag har för mig att du tyckte att man borde kunna träffa någon ändå. Att du tidigare har träffat män, fast du har varit deprimerad då också. Eller om det var så att du har blivit intresserad av killar, trots att de har varit deprimerade. Jag kommer inte ihåg exakt vad som sades.

      Men personligen tror jag det är oerhört svårt att träffa någon för en hållbar relation, när man mår så dåligt som du gör. Man drar inte till sig rätt personer, och man kan heller inte själv ge det som krävs. Du måste få ordning på måendet först.

    • Anette81

      Virastina :
      Men det syns ju inte om man bara träffar mig sådär.

      Ja man borde kunna träffa någon ändå. Jag har bara träffat en som hade psykiska problem och det var denna sista killen. Ingen av dom andra killarna jag har träffat har mått dåligt.

      Uppenbarligen så drar jag inte till mig någon alls.

    • ViraStina

      När du säger att man borde kunna träffa någon ändå – menar du då att man borde kunna dölja sitt mående, så att inte den andre märker att man mår dåligt?

      Eller menar du att killarna borde ha överseende med hur du mår, och vilja skapa en relation med dig ändå?

  33. Anette81

    Jag menar att det finns många som har ett förhållande fast dom mår som mig så varför skulle det inte funka för mig då?

    Spelar ingen roll ändå för det finns ändå ingen som vill vara med mig så….

    • ViraStina

      Jag gissar att de allra flesta som har en depression, och ändå är i en relation, inte skapade relationen just när de mådde som sämst.

      En bra relation ska hålla även om någon av parterna mår dåligt en period. Men att försöka bygga upp ett nytt förhållande med en främmande människa under de omständigheterna är inte det enklaste.

    • Arn

      Kan nog vara svårt att se det positiva sidorna i en person som bara tänker i negativa banor.

      Anette – det finns inga genvägar till lycka.

    • ViraStina

      Ingenting är omöjligt. Men det finns mer eller mindre effektiva sätt.

      Att ständigt slå ner på sig själv och leta fel, och intala sig att man är ful och värdelös, och utgå från att alla kommer att lämna en, och ta varje motgång som bevis för att ingen någonsin kan tycka om en… Det är det MINST effektiva sättet att må bra och hitta en stabil relation.

      Mår man hyggligt och tar hand om sig själv, då har man helt andra förutsättningar. Och det är därför jag tycker att du ska börja i den änden.

    • Anette81

      Det är ju det jag håller på med.
      Nu spelar det ingen roll ändå för att jag kommer som sagt inte får vara med denna killen som jag helst vill, oavsett hur jag mår. Så även när jag står där och mår bra så kommer jag ändå stå ensam utan honom. Ska träffa en internetbehandlare nästa vecka och se om jag platsar att gå en internetbehandling med inriktning på depression. Detta är i ett annat län eftersom i länet där jag bor har det tagits bort. Min gamla psykolog på min vårdcentral kommer att sluta och den nya kommer börja i mitten på mars så innan dess kan jag inte komma dit.

    • ViraStina

      Internetbehandling låter ju lysande. För många har det riktigt bra effekt, har jag hört.

      Och när du väl mår bättre, kommer du känna att du faktiskt mår bra även utan honom. Att varken han eller någon annan är avgörande för ditt mående.

    • Anette81

      Menade inte att någon annan skulle vara avgörande för mitt mående men menar att jag ändå inte får vara med den jag helst vill vara med.
      Vi får se vad som händer.
      Vet ju inte om det funkar på mig.

    • ViraStina

      Och jag menar att du så småningom kommer att märka att du mår bra ändå – utan att vara med honom! 🙂

      Men ge behandlingen en riktig chans. Det tar tid att ställa om. Lova dig själv att nöta på, även om det känns meningslöst en period. Rätt vad det är, får man en aha-upplevelse som startar en ny tankeprocess, och som leder in på nya spår. Man vet aldrig när!

  34. Kaffepaus

    Om tjejerna kunde posta foton på hur de faktiskt ser ut, så skulle chanserna för en dejt nr 2 med samma person öka.
    Har du 3 näsborrar så stå för detta, istället för att låta det bli en överraskning sen på dejten. Raka rör och ärlighet är det som gäller för en lyckad dejt.

    Ingen blir hellre mer intresserad av dig för att du kallar dig för “Inre_harmoni” eller “carpe_diem4ever”. Ok om det är ironiskt, men det kan va svårtolkat på internet.

    Håll inte på med fånigt spel heller. Var ärlig och medvetenandegör dina avsikter och var tydlig med dem. Vill du bara ligga så tala om det. Killar blir iaf aldrig ledsna av att höra det.

    Sist men inte minst. Glöm kärleken! Den kommer du aldrig att hitta på nätet. På sin höjd finner nu nån söt fan som du kan tänka dig hångla upp, men sann kärle? Knappast! För detta krävs att man lär känna varandra på normalt vis, där man redan känner den andres egenskaper och beteenden m.m. Kärlek på nätet är lika obefintlig som kärlek på krogen.

  35. romantisk-tjej

    Jag och min pojkvän mådde båda dåligt när vi träffades. Jag tror att han inte skrämdes bort för han helt enkelt gillade mig som person. Det är ändå en förutsättning. Ibland råkar den man faller för må dåligt. Men jag ser bakom allt det där.

    Om jag får säga det själv, så låter det oerhört cyniskt att endast umgås med folk som är “positiva”. Så människor som mår dåligt och just nu inte orkar fixa till allt, ja de får skylla sig själva. De måste stå ut att leva ensamma? Tvärtom har jag sett att vissa varit ganska ihåliga och tråkiga bakom allt lull-lull.

    Jag känner många positiva personer, men de har egenskaper jag inte skulle orka med. Så allt är inte solsken bara för att någon är framåt och glad. Faktum är att de flesta säger “jag mår bra” om någon frågar. Få visar vad de känner och tänker innerst inne. Många har mycket glada fasader utåt. Men det är bakom fasaden man finner den äkta personen.

    • Arn

      ROMANTISK-TJEJ Anette har mått såhär i flera år – ältat och nött om killar och nedvärderat sig själv. Hon har inte ansträngt sig nämnvärt för att komma ur den negativa snurren.
      Under flera år har hon försökt intala sig själv att hon är ful och att ingen vill ha henne…så nu tror hon själv på det. Svårt att charma någon vettig då…

    • Anette81

      ARN
      Du vet inte vad jag har gjort.
      Jag har bara sagt sanningen. Att jag är ful och att ingen vill ha mig.
      Charma någon vettig? Dom jag vill ha vill inte ha mig.

  36. Anette81

    Precis, killen jag träffade sist nu mådde ju inte heller bra men man kan ju falla för någon ändå.

    Håller med dig romantisk tjej.

    • ViraStina

      Man behöver inte vara superkäck och überpositiv. Det har ingen påstått. Jag har själv haft svackor, precis som de allra flesta. Jag har varit sjukskriven för stress/utbrändhet i två omgångar, och jag har dragits med perioder av ångest av olika sorter. Inget konstigt med det. Jag känner knappt någon som inte har någon form av psykiska problem av och till.

      Men jag har aldrig försökt dejta under de där perioderna. Och jag skulle aldrig ha lyckats heller, om jag hade försökt. Visade någon intresse för mig, stötte jag ju bort dem med mitt negativa sätt. Precis som jag gissar att du gör. Även om det bara gällde vänskap.

      Min ryggmärgsreflex var “Försök inte, du kan omöjligen gilla mig!” när någon försökte närma sig. Det var vad jag signalerade.

      Och med den utstrålningen blir oftast reaktionen hos den andre personen “Öh, okej, om du känner så…” Och så drar de sig undan.

      Det går alltså väldigt fort att upplysa omgivningen om att man inte är värd något. Och de flesta tror på det, om man signalerar det. Vilket man gärna tar som ett bevis själv: “Titta, vad var det jag sa! Ingen gillar mig!”

      Nu har jag lärt mig hantera både min stress och min ångest, så nu har jag ett rätt bra skydd mot att ramla ner i avgrunden. Det är det ABSOLUT bästa jag har gjort. Det har räddat mitt familjeliv, mitt yrkesliv, mitt kärleksliv och min fritid. Jag hoppas verkligen att du gör detsamma.

    • romantisk-tjej

      Nu tror jag iofs inte att jag skulle stöta bort någon som vill lyssna på mitt elände. Tvärtom blir jag förvånad av att de ringer igen. Det har jag varit med om några gånger. Men jag har även varit med om dem som aldrig hör av sig igen, bara för att jag Mådde dåligt. De personerna skulle förmodligen inte orkat med mig om jag blev deprimerad senare heller. Så då är det ju lika bra att de drar redan i början, innan jag fäst mig vid dem.

      Jag blir trygg om personen inte lämnar när jag mår dåligt. Den personen blir ofta en vän har det visat sig. Eller en pojkvän, som senast. Jag behöver sällskap när jag är nere. Men inte av vem som helst såklart. Det måste vara en person jag har förtroende för. Och sådant ser jag ofta väldigt tidigt. Så visst har jag stött bort personer också, men då är det personer jag inte alls trivts med.

    • ViraStina

      Men återigen handlar det om vad som är effektivt, och vad som är att jobba i motvind.

      Det går bevisligen att träffa någon oavsett hur man mår och vem man är. Folk skapar till och med relationer när de sitter i fängelse. Häromsistens läste jag om en svensk kvinna med kändisföräldrar som blev ihop med en uteliggare, och de verkade ju lyckliga. Så ingenting är helt omöjligt.

      Men – det är inte enkelt. Man har oddsen emot sig. Det är enklare att träffa någon om man befinner sig utanför fängelsemurarna. Det är enklare om man har jobb och bostad. Det är enklare om man mår någorlunda bra.

      Jag förstår tanken bakom att man vill träffa någon som orkar med en även när man mår dåligt. Men att dejta när man är på botten är inget tillförlitligt test av vem som pallar. Det kan lika gärna leda till att man drar till sig någon som söker sig till svaga personer som är lätta att utnyttja, till exempel. Och det kan leda till att man skrämmer bort den som skulle ha varit ett fantastiskt stöd, om man bara hunnit bygga upp en känslomässig grund först.

      De flesta lockas inte av tanken på att ta hand om en främling som mår psykiskt dåligt. Men de flesta tycker det är självklart att stötta en nära som mår psykiskt dåligt.

    • ViraStina

      Men de flesta vill förhoppningsvis inte att någon går in i en relation med dem av medmänsklighet. Som en uppoffrande god gärning, liksom.

      De flesta vill nog hellre att någon ska uppskatta dem och trivas i deras sällskap, och de vill få känna att de själva bidrar till att bygga en bra och stabil relation på ett jämbördigt vis.

      Och just den grejen är svår när man föraktar sig själv.

    • romantisk-tjej

      Och jag menar inte att man ska dra sig till personer som mår dåligt. Det är personen i sig jag drar mig till. Men om han Råkar må dåligt av olika omständigheter i livet man inte kan styra över, är det inget hinder för att älska honom, det gör jag oavsett.

      Kärleken väger tyngre än så. Om någon blir kär i mig bara för att jag är glad eller snygg, eller att jag bor nära och är i rätt ålder (praktiska resonemang) skulle jag bli besviken. Det väger för lätt. Då handlar det ju inte om min person. Utan mer om att jag ska hitta en bra partner som matchar önskelistan. Det är ytligt enligt mig.

      Och det finns många killar som inte ens bemödar sig att se vem jag är. Deras strävan är bara att bli ihop med en tjej.

      Min kille var aldrig ute efter att träffa någon för ett förhållande, och absolut inte någon i min ålder. Kärleken till mig var det enda som gjorde att han valde mig. Inte andra omständigheter.

    • Anette81

      ROMANTISK-TJEJ
      Jag håller med dig. Det är ju personen i dig man dras till. Och som du säger om den personen råkar må dåligt just då så kan man ju älska personen ändå.

      “Kärleken väger tyngre än så. Om någon blir kär i mig bara för att jag är glad eller snygg, eller att jag bor nära och är i rätt ålder (praktiska resonemang) skulle jag bli besviken. Det väger för lätt. Då handlar det ju inte om min person. Utan mer om att jag ska hitta en bra partner som matchar önskelistan. Det är ytligt enligt mig.”

      Tycker precis som du skrev här. Jag vill ju att personen ska se vem jag är.

    • ViraStina

      Men ju bättre självkänsla man har, och ju tryggare man är i sig själv, desto större är chansen att någon blir kär i en av RÄTT anledning. För att han uppskattar den person man innerst inne är.

      De exempel som du ger (att någon är snygg eller glad), är ju inte alls nödvändigtvis tecken på en god självkänsla. Det kryllar av snygga, ytligt glada personer med usel självkänsla. Sådana som egentligen inte tror att någon kan tycka om dem, utan de väntar ständigt på att bli avslöjade.

      Och då hamnar de lätt snett i relationerna. Oavsett vilken fasad de visar upp. För att de inte är trygga i sig själva, utan söker bekräftelse utifrån, på grund av sin låga självkänsla.

      Då är risken överhängande att de faller för helt fel person. Någon som kanske är lika snygg, tillhör rätt gäng eller något i den stilen, men inte värderar en i grunden. För om du inte själv anser att du är värd att må bra – då kommer du inte att känna igen när någon annan får dig att må bra på djupet. Om du inte respekterar dig själv, då kommer du inte känna igen när någon annan respekterar dig som den person du är. Om du föraktar dig själv – då är det stor risk att du ständigt söker dig till andra som föraktar dig.

      För det är ju så man behandlar dig själv. Och då känns det logiskt, på ett undermedvetet plan, att andra gör likadant.

      Anette har egentligen två olika problem, om vi ska döma efter det som skrivs här. Dels har hon en katastrofalt låg självkänsla. Dels mår hon dåligt psykiskt och har en depression.

      Naturligtvis hänger de ihop i viss mån – men de är inte samma sak! Man kan må psykiskt dåligt och ha depression/ångest, och ändå ha en stabil självkänsla. Och tvärtom. Man kan han en låg självkänsla utan att ha någon depression eller ångestsjukdom. Men de påverkar varandra. Det är mycket lättare att hantera ångest och depressioner, om man känner att man har ett värde. Om man inte föraktar sig själv. Om man känner att man är värd att må bra.

      Och därför tycker jag att Anette borde börja med att bygga upp sin grundläggande självkänsla. Det skulle hjälpa henne att orka ta sig ur depressionen. Som det är nu, tycks hon nästan inte ens känna att hon faktiskt är värd att må bra.

    • Anette81

      Men jag är ju samma person inombords fast jag är deprimerad. Jag kan ju fortfarande känna känslor, jag kan ju fortfarande älska någon.

      Jag tycker väl inte att jag har fallit för fel personer.
      Killen jag träffade sist fick mig att må bra, om det var på djupet eller inte vet jag inte tror jag.

      “För om du inte själv anser att du är värd att må bra – då kommer du inte att känna igen när någon annan får dig att må bra på djupet. Om du inte respekterar dig själv, då kommer du inte känna igen när någon annan respekterar dig som den person du är. Om du föraktar dig själv – då är det stor risk att du ständigt söker dig till andra som föraktar dig.”

      Både håller med om vad du skriver och inte.

      Jag har ingen självkänsla överhuvudtaget tyvärr. Och ja jag mår dåligt psykiskt och är deprimerad.

      Känns ju inte som jag är värd att må bra eftersom att jag aldrig får vara med personen jag tycker om. Att jag aldrig får känna kärlek för någon och att den känner lika tillbaka.

      Jag kommer att gå internetbehandlingen om jag får det. Hur jag ska bygga upp min grundläggande självkänsla vet jag inte.

    • Arn

      ANETTE du håller med i R-Ts citat “Kärleken väger tyngre än så. Om någon blir kär i mig bara för att jag är glad eller snygg, eller att jag bor nära och är i rätt ålder (praktiska resonemang) skulle jag bli besviken. Det väger för lätt. Då handlar det ju inte om min person.”
      HUR kommer det sig då att du ältar och nojsar om ditt utseende hela tiden?? Vad menar du egentligen? Vad tycker du? Tycker att du skjuter dig själv i foten nu 😁

    • ViraStina

      Anette:
      Naturligtvis är du samma person. Men grejen med en bra självkänsla, är dels att du gör klokare val i dejtandet, och dels att du inte automatiskt förklarar varje motgång med att du är ful och värdelös.

      I ditt fall skulle t ex en stadig självkänsla ha hjälpt dig att begära betydligt mer än en massa sms (även om de var gulliga och jättepersonliga!) och enstaka träffar, för att bli kär i någon. Då skulle du inte ha nöjt dig med den ströuppmärksamhet som du har berättat om här. En person med självrespekt, kräver mer än småsmulor för att bli kär, helt enkelt.

      Och man kan naturligtvis bli dumpad och sviken, även om man har den mest grundmurade självkänslan i världshistorien. Men skillnaden är att när man respekterar sig själv, förklarar man inte dumpningen med att man är ful och värdelös. Det kan förstås ofta kännas så under en begränsad tid. Så har nog de flesta känt tillfälligtvis. Men det blir inte en långvarig sanning, som hos dig.

      Man inser helt enkelt att “nähä, vi passade tydligen inte ihop”. Och så går man vidare. Man kan givetvis sörja och må dåligt – men man sparkar inte på sig själv, genom att upprepa gång på gång att det beror på att “jag är ful, alla lämnar mig, ingen vill ha mig, vad var det jag sa, jag duger inte, det här är ett bevis på det…”

    • Anette81

      Beror på vad man menar med klokare val. Killarna jag har träffat har ju inte varit några dåliga val. Vanliga killar.
      Klart att man tro att det beror på det när ingen vill vara med mig.
      Jag trodde ju att det skulle bli annorlunda längre fram.
      Ingen aning om det skulle vara annorlunda om jag hade någon självrespekt.

      Det vet man ju inte om andra tänker, eftersom att man inte vet vad dom tänker.

    • romantisk-tjej

      För mig är det viktigare att jag får höra att jag är värdefull från andra. Har tidigare gjort affirmationer och försökt “älska mig själv” men det kändes bara konstlat. Jag behövde bekräftelse från vänner och när jag fick det från en vän stärktes min självkänsla.

      Ibland kan jag tycka att jag är värdefull men får jag ingen respons från någon känns det inte tillräckligt att vara värdefull om bara JAG tycker så. När jag fick en nära vän när jag var strax innan 40 tyckte jag att jag kunde vara mig själv mer än innan. Eftersom han gillade mig och accepterade både mina udda “corky” sidor och min person i helhet kände jag att jag lättare vågade vara mig själv även med andra. Tidigare träffade jag sällan personer som gav gehör för vem jag var och jag passade sällan in. Och då var det jobbigare med självkänslan också.

    • romantisk-tjej

      För mig är det viktigare att jag får höra att jag är värdefull från andra. Har tidigare gjort affirmationer och försökt “älska mig själv” men det kändes bara konstlat. Jag behövde bekräftelse från vänner och när jag fick det från en vän stärktes min självkänsla.

      Ibland kan jag tycka att jag är värdefull men får jag ingen respons från någon känns det inte tillräckligt att vara värdefull om bara JAG tycker så. När jag fick en nära vän när jag var strax innan 40 tyckte jag att jag kunde vara mig själv mer än innan Eftersom han gillade mig och accepterade både mina udda “corky” sidor och min person i helhet kände jag att jag lättare vågade vara mig själv även med andra. Tidigare träffade jag sällan personer som gav gehör för vem jag var och jag passade sällan in. Och då var det jobbigare med självkänslan också.

    • ViraStina

      Romantisk tjej:
      Men för att ens kunna ta emot bekräftelse utifrån, måste du ha en grundläggande självkänsla redan. Annars stöter du automatiskt bort berömmet och komplimangerna.

      Och har du en obefintlig självkänsla, hjälper det inte om någon visar intresse för dig heller. Då får du visserligen en tillfällig boost, men snarare av självförtroendet än av självkänslan.

      Är din självkänsla riktigt låg, känns det bra så länge personen bekräftar dig med sin uppmärksamhet och kärlek. Men du kommer hela tiden ändå vara ängslig och gå och vänta på att den där personen ska genomskåda dig, lämna dig och ta bekräftelsen med sig.

      Alla behöver bekräftelse från andra. Vi är ju flockdjur. Men med en bra självkänsla vet du ditt värde inte är beroende av vad någon enskild man tycker om dig.

    • Romantisk-tjej

      Ja men jag anser att personen som ger mig boosten är avgörande för om jag kan ta emot den. En creepy kille på stan som visslar, ropar efter mig och äcklar sig mår jag hemskt av, men om en person som jag respekterar säger något uppskattande om mig, ja då börjar en process inom mig att jag kanske inte är så dum trots allt…. Sedan finns det såklart grader där emellan.

      Jag kan bli väldigt sänkt om folk säger tråkiga saker. Bara en sur blick kan sänka mig, även från en främmande person. Det beror på min högkänslighet.

  37. romantisk-tjej

    Jag dejtade inte under den perioden då jag mådde som sämst. Men jag behövde någon att prata med och råkade då hitta en kille som ville skriva några rader och sa ja till att bli uppringd. En vild chansning. Det var ju aldrig dejting jag var ute efter, utan en vän när jag just då inte hade någon tillgänglig.

    Och det funkade ju trots det dåliga måendet. Han fick mig att kvickna till på ett sätt som jag aldrig hade förväntat mig. Jag stöttade honom i hans kris också. Jag gillade honom så mycket så det var inga problem att bry mig om honom. Jag såg det mer som en ynnest att få göra det! 🙂 Och sedan verkade det ju som jag blev den viktigaste i hans liv. Det är jag fortfarande.

    • Romantisk-tjej

      Det där om han har bestämt sig om att ses i helgen frågade jag min pojkvän precis i början. Jag tyckte inte jag var för på, ville mest veta så jag kunde planera helgen. Och vad jag vet har han aldrig sett det som tjatigt. 🙂

  38. J.A

    ANETTE81 och alla, man ska ju också komma ihåg att det faktiskt är ganska tufft att dejta. Oberoende av hur man initialt mår eller vad för slags självrespekt och självförtroende man har. En hård värld där det är lätt att bli trött och känna hopplöshet. Energi man lägger på människor man fattar tycke för men som i sin tur inte känner detsamma. Virastina har ju rätt när hon säger att de flesta som mår bra då går vidare och inte sparkar på sig själv. Men det är också något man lär sig efter ett tag. Man får hårdare hud även om självförtroendet får sig ett par törnar. Jag hoppas att du kan få den hjälp du behöver och få ta hand om dig själv och din dotter. Sedan kanske du är redo att träffa någon. Men det är helt klart inte lätt att träffa någon det så att säga klickar med och det måste man också komma ihåg. Jag ska t ex. inte lägga för mkt energi på personer som faktiskt inte är intresserade utan gå vidare snabbt och effektivt i så fall. Det har jag lärt mig den hårda vägen XD.

    • Anette81

      Ja det verkar vara oerhört tufft att dejta. Typ omöjligt.

      Precis, man blir trött och känner hopplöshet.

      Jo dom flesta går väl vidare bara men jag har alltid haft svårt att göra det.

      Jo jag hoppas också att jag får någon typ av hjälp.

      Jag har känt mig redo hela tiden att träffa någon.
      Jag har inte svårt att klicka med killar, det är tvärtom. Killarna klickar tydligen aldrig med mig.
      Jag trodde ju verkligen att denna killen var intresserad för hans handlingar och det visade på det.

    • romantisk-tjej

      Det Anette upplever är ungefär samma som jag varit med om. Killar som inte visar intresse (bara jag som vill att det ska gå framåt) eller killar som först visar intresse ,men egentligen vill vara fria och obundna och därför slutar höra av sig när jag visar att jag vill ha mer.

      Och då kommer frågan om vem som är för “på” och allt det där. När jag pratat med äldre personer har de inte varit med om samma problem, det här att man är För angelägen. Det verkar bara naturligt i deras värld. Att vara kär och entusiastiskt är något uppfriskande och roligt. Men nuförtiden skrämmer det folk? Allt ska vara tillrättalagt och inga okontrollerade känslor alls.

      Jag skulle inte vilja ha någon som bara ringer ibland eller sällan säger att han längtar. Och om jag längtar vill jag säga kunna säga det och han blir glad och säger att han längtar till mig också. Väldigt okomplicerat egentligen.. Skräms en kille bort av det är han inte min typ. För jag vill ha en kille dom vill satsa på en relation. Åtminstone inom några veckor efter att ha umgåtts flera gånger och pratat på telefon. Då bör en kille kunna prata om det han känner. Så att jag slipper slösa energi i onödan.

      Många har olika hämningar och svårt att anknyta. Så det hänger inte alltid på en själv. Däremot blir jag rädd när jag är kär, eftersom jag aldrig lyckats tidigare med relationer. Det är bara en logisk följd av allt jag varit om, nämligen att jag misslyckats kapitalt med att hitta kärlek. Och det i sin tur kan göra att jag blir ivrig efter ett svar och kan uppfattas som efterhängsen. Speciellt när jag äntligen hittat en person jag känner att det funkar med. Det gör jag nämligen mycket, mycket sällan.

      Det är så lätt att en bekantskap aldrig blir av. Därför tar jag chansen att lära känna personen innan jag är glömd. Ett första möte är nämligen väldigt viktigt, det är då det går att avgöra om man trivs med varandra. Om inte mötet sker ganska snabbt är risken att det inte sker senare heller. Killen kanske har en annan uppfattning som kanske inte stämmer med verkligheten. Det är min erfarenhet. Eller så är jag bara ett namn och inte en person, eftersom han inte sett mig irl. Och så träffar han andra och snart har det runnit ut i sanden. Men när jag träffar personen blir jag sällan glömd. Därför var det så Tråkigt att ingen ville ta chansen att ses via dejting!

      Min pojkvän fick en helt annan uppfattning om vem jag var när vi sågs. På telefon och mail såg han mig på ett annat sätt. Han hade inte bråttom att ses alls. Men när vi sågs första gången ville han träffa mig redan nästa dag…Han ville att vi skulle bli vänner. Och det ville jag med…till att börja med 🙂

    • ViraStina

      Romantisk tjej:
      Men tror du inte att det där med att killar drar sig undan när man är för “på”, beror på att de inte är tillräckligt intresserade? Ännu!

      När man väl är säkra på varandra, då brukar det ju inte vara något större problem att man vill ses ofta och säger en massa gulliga saker.

      Mitt intryck är att det problemet främst uppstår när man är i olika faser. När den ena känner sig jättekär, medan den andra inte alls har hunnit lika långt känslomässigt. Det är då ett alltför starkt intresse kan kännas kladdigt och påträngande.

      Jag behöver bara gå till mig själv för att känna hur jobbigt det kan vara om någon börjar bete sig nästan som om han hade någon sorts äganderätt, när jag fortfarande är kvar i lära-känna-stadiet…! Det kan definitivt kväva det intresse som jag kanske hade i början.

    • romantisk-tjej

      Att vara på kan man vara på olika sätt. Jag är mest det via telefon och sms, och att jag vill ses. Behöver dock inte vara varje dag. Räcker att ses ett par gånger i veckan, om vi bor nära. Men jag vill att vi har en kontakt , inte bara “vi hörs väl” utan mer regelbunden kontakt. Jag har massor av idéer, saker jag vill göra. Kanske inte så mycket gulliga ord, men jag vill prata, veta mer, vad tycker han, vad vill han o.s.v.

    • ViraStina

      Det där med att vara för “på” borde vara ett forskningsämne inom psykologin..!

      Det är otroligt komplicerat. Åtminstone för mig. Själv tycker jag ju naturligtvis inte att jag har varit för på någon gång. Jag tycker bara att jag har betett mig helt normalt. Jag har föreslagit saker, jag har velat veta var han står, jag har tagit initiativ på en “lagom” nivå… Och alla män påstår ju att de gillar när kvinnor driver på, så att inte allting hamnar på killarna själva i traditionalistisk anda.

      Vi pratar alltså inte om en massa tjat, ett evigt sms:ande eller någon förföljelse, utan om en ganska sparsam och fullständigt vardaglig kontakt. Hur det än är, är jag ganska känslig. Känner jag mig avvisad, drar jag mig själv undan. Jag jagar inga män. Det är jag för skör för.

      Men ändå har min oskyldiga nivå blivit för mycket för männen. Och då har de dragit sig undan en liten bit till. Velat lite ytterligare. Tvekat och gett vaga svar. Varvid jag har blivit en gnutta irriterad, och kanske skickat ett nytt sms, upprepat min fråga eller legat på lite mer i största allmänhet. Typ frågat lite uppfordrande att “nå, har du bestämt dig angående helgen?”

      Och, mina damer och herrar – i det läget har man redan skjutit sig i foten. 🙂 Då har man automatiskt utnämnt sig till Den Tjatiga. Och då är det dessvärre kört, enligt min erfarenhet.

      Detta gäller alltså innan man har någon relation. Innan man vet att det finns något konkret intresse, utan det ligger mer på nyfikenhetsstadiet. När killen väl ÄR intresserad, då ser det ju annorlunda ut.

    • Romantisk-tjej

      Det där om han har bestämt sig om att ses i helgen frågade jag min pojkvän precis i början. Jag tyckte inte jag var för på, ville mest veta så jag kunde planera helgen. Och vad jag vet har han aldrig sett det som tjatigt… 🙂

    • ViraStina

      Jo, det är jag ganska övertygad om. När man inte har kravet på att det måste uppstå en massa pirr och romantik, blir man betydligt mindre hispig och mer tolerant.

      Jag är långt ifrån övertygad om att jag hade fallit för min karl, om vi hade träffats första gången som spända främlingar på en dejt, med det outtalade kravet att bli intresserade av varandra. Han är en sån som vinner i längden. Och under avslappnade former. Det var ju via musicerandet som vi lärde känna varandra.

      I stela, lite mer formella sammanhang kommer han inte alls till sin rätt. Och det gör antagligen inte jag heller.

  39. J.A

    ANETTE81, ja det känns helt omöjligt ibland tycker jag med. Och jag tror säkert du känner dig redo att träffa någon, varför du känner att du klickar med många killar, men helt ärligt så håller jag med flera här i tråden om att du nog ska försöka må bättre själv och bara ta hand om dig innan du riktar din uppmärksamhet mot någon ny att ta in i ditt liv. Det är klart att det säkert går att dejta framgångsrikt när man är i en depression men förmodligen känns misslyckanden mycket värre när man redan är i en sån situation. Förstås kan en annan människas glädje smitta av sig så att du mår bättre. Men också tvärt om. Killarna märker säkert också hur du mår och detta kan upplevas som otroligt skrämmande varför det heller inte “klickar”. Att leva med någon som är i en depression är otroligt jobbigt och krävande och det spelar nog tyvärr in här.
    Och sen det där med att någons handlingar visar att personen bryr sig och är intresserad, det har hänt mig flera gånger nu. Men i något fall tolkade jag läget fel och i något annat blev personen skrämd av att det började bli allvar :/. Men vår tur kommer nog ska du se.

    • Anette81

      Hur kan killar märka hur jag mår när det inte syns direkt på mig? Duktig på att hålla upp en fasad och verka glad när man träffar mig.
      Dessa 3 killar jag har träffat nu förra året kunde omöjligt veta att jag var deprimerad för det syns inte på mig som sagt.

      Jag har redan gett upp hoppet om att träffa någon så det spelar ingen roll.
      Jag har börjat stänga av mina känslor för allting så.

    • ViraStina

      Anette:
      De märker inte nödvändigtvis att du har en depression. De formulerar knappast heller en konkret slutsats att “nej, det funkar inte, hon har för låg självkänsla för mig”.

      Så tydligt är det sällan. Men nästan helt säkert märker de ändå din osäkerhet och ditt dåliga mående på NÅGOT vis. Det gör man.

      Ibland tolkar man det bara som att man inte trivs med verderbörande, utan att riktigt veta varför. Ibland tycker man att personen är för bekräftelsetörstig, eller för desperat, eller för inställsam. Eller tvärtom, för avvisande och fjär. Eller dryg, kaxig och nedlåtande. Det finns massor av sätt att manifestera låg självkänsla och självförakt! Och de flesta av sätten är ganska avskräckande.

      Själv fick jag höra på omvägar för ett par år sedan att jag uppfattades som en “isdrottning”. Det var helt obegripligt för mig, för jag är allt annat än sval och behärskad som person. Men det låg ändå något i det. I perioder när jag har tvivlat på att någon kan vilja vara med mig, har jag hållit upp en vänlig men avståndstagande fasad mot de stackare som närmat sig.

      Det var ju mitt sätt att skydda mig mot att bli sårad. Jag “visste” ju att de ändå inte skulle gilla mig, om de lärde känna mig närmare. Därför hindrade jag dem. Fast omedvetet, givetvis.

      Men själv funderade jag precis som du. Varför funkar det aldrig? Varför försvinner killarna på en gång, trots att de visar intresse först? Vad är det för fel på just mig? Varför duger jag inte?!

      Och felet var enbart att jag inte TRODDE att män kunde bli intresserade av mig. Då kunde de heller inte bli det.

    • Arn

      ANETTE – du har flera gånger skrivit att du alltid är dig själv. Vad menar du med det här då?: “Hur kan killar märka hur jag mår när det inte syns direkt på mig? Duktig på att hålla upp en fasad och verka glad när man träffar mig.” Alltid mig själv – jo tjenare.

      …och som VIRASTINA och J.A snyggt skriver – det syns nog. …och märker inte killen direkt att du mår uruselt så lär han märka det efter ett tag, och det är väl då han väljer att dra. Ett förhållande ska GE (ömsesidigt!!) inte TA (ensidigt).

  40. J.A

    ANETTE81, jag tror verkligen på det du säger. Men att man är deprimerad behöver inte vara något som syns på en. Det gjorde det inte på min fd sambo t. ex. Han förefaller vara pigg, frisk och glad för att han inte vill visa omvärlden hur han mår och känner. Han tar på sig en slags mask/kostym när han träffar människor och lärt sig hur man får folk att tro på det. Eller iaf vad han inbillar sig själv. Många tror nog på den bilden han visar upp, medan vissa andra ser igenom det och personen bakom på en gång. Jag har genom honom lärt mig känna igen detta även hos andra.
    Men det kan vara små saker som avslöjar det, hur man pratar om sig själv, sina nära och kära, jobb och annat. Och om de man möter är bra människokännare och märker av stämningar väldigt lätt. T ex så kan det också skina igenom i text man skriver här och vi är ju flera som märker hur du ser på sig själv. Förmodligen har även de här killarna känt av någon stämning. Eller så var ni inte rätt för varandra helt enkelt.
    Det är klart att du kommer träffa någon. Men jag tror personligen att man måste våga och låta älska sig själv först innan man kan älska någon annan. Det är ett stort steg i sig och en tung ryggsäck du bär. Men jag tror på dig 🙂

    • J.A

      ANETTE81, Virastina har rätt i det hon säger, hur någon mår kan manifesteras på massa olika sätt och/eller genom specifika beteenden. Detta märker andra av även om de kanske inte kan sätta fingret på just vad det är som inte stämmer. Och hur man ser på sig själv/ tror om sig själv blir en sanning på nåt vis. Och som märks för andra trots att man kanske är omedveten om det själv. Hjärnan är ju fantastisk på det viset, att om man tror på något så blir det så.

    • ViraStina

      J.A
      Ja, hjärnan är väldigt lättlurad, på gott och ont! Den kan ju heller inte riktigt skilja på vad vi säger till oss själva, och vad andra säger till oss. Det som upprepas ofta, kommer den börja tro på. Och verkställa i praktiken.

      Så det är viktigt att intala sig att man är bra och värdefull! Hur man tänker om sig själv och hur man tilltalar sig själv spelar stor roll.

      Jag har blivit väldigt noga med att prata snällt till mig själv. Jag har helt slutat med att mobba mig själv med tankar i stil med “Typiskt mig att vara så korkad!” och liknande. Sådana där snabba, negativa bedömningar som skulle ses som totalt oacceptabla om de sades till en kollega, till exempel.

      Och ju snällare jag är mot mig själv, desto gladare och mer tillfreds blir jag! Och även mer förlåtande och mindre dömande mot omgivningen.

      Dessutom stärker det mig när det gäller att inte ta skit från andra. Om man är van att ständigt hacka på sig själv, blir det svårare att sätta gränser utåt Då är man ju mer eller mindre inställd på att bli dåligt behandlad. Då är det normalläget.

    • J.A

      VIRASTINA, men exakt! Du uttrycker det bra :). Man behöver påminna sig själv om detta bara då och då. Älska, peppa och stå upp för sig själv. Hoppas Anette också kan komma till detta.
      Just vad gäller dejting och misslyckanden här tycker jag man är lite extra sårbar bara eftersom man öppnar sig för nya människor gång på gång och det “skiter sig” XD. Men man lär sig så på´t igen.

  41. Anette81

    Virastina :
    Får se först om jag får gå behandlingen.
    Vet inte hur länge den pågår.

    Ska på möte på och får då reda på mer.

  42. Anette81

    Virastina :
    Fast osäker kan man ju vara när man träffar någon ny också. Behöver ju inte bero på något för det.

    Spelar ingen roll nu ändå, han valde inte mig ändå som vanligt.
    Nu höll jag inget avstånd till dom jag träffade utan mer tvärtom.

    • ViraStina

      Osäker kan man naturligtvis vara. Det är inget dåligt.

      Men det är skillnad på att vara osäker i en ny situation, och på att ha en så mörbultad självkänsla att man tror att varje motgång beror på att man är värdelös.

      Tänk dig att du börjar på ett nytt jobb. Då är man ju osäker, av naturliga skäl. Man känner sig lite dum och nervös. Det är förstås helt normalt.

      Om du då gör ett misstag första dagen, och har en bra självkänsla – då blir din reaktion något i stil med “Hoppsan, vad pinsamt! Men sånt händer! Särskilt när man är ny! Nåja, nu vet jag i alla fall hur man INTE ska göra!”

      Har du däremot en alldeles för låg självkänsla – då tänker du istället ungefär “Ånej, vad klantigt! Typiskt mig! Jag är verkligen oduglig! Nu kommer alla se att jag är värdelös!”

      Ser du skillnaden? Och det fina i kråksången är att du undan för undan kan stärka din självkänsla genom att välja att tala till dig själv som i första exemplet! Om du vänjer dig vid att prata snällt och förlåtande till dig själv hela tiden, kommer det höja din självrespekt.

      Även om det känns som att du ljuger för dig själv (eftersom du just nu “vet” att du är värdelös), kommer det ändå fungera. Din självbild kommer att ändras till det bättre, lite i taget.

      Det funkar på samma sätt som hos ett barn. Tänk om din dotter fick höra kommentarer varje dag om att hon var ful och värdelös och att ingen ville vara med henne. Det skulle vara ohyggligt – och det skulle göra att hon trodde på det! Det skulle bli en sanning för henne!
      Men om hon får höra varje dag att hon är fin och bra och fantastisk – då kommer det bli hennes sanning. Vuxna hjärnor fungerar likadant.

  43. Anette81

    Man kan nog känna sig värdelös fast man inte har dålig självkänsla om man gör fel på t ex ett nytt jobb.

    Jo jag förstår skillnaden.

    Jag har fått höra ofta i min uppväxt av mina “kompisar” att jag var ful och så. Klart att det sitter kvar i en.

    • ViraStina

      Man kan känna sig värdelös, ett litet kort tag. Men man fastnar inte i det och tycker att det är sanningen. Man rättar till misstaget istället och går vidare. Man förhåller sig till känslan, och inser att det känns jobbigt för att man är orutinerad. Inte för att man är en värdelös person.

      Jag fick själv höra under hela högstadiet att jag var ful. Jag trodde också på det – då. Det präglade mig under ganska lång tid. Rätt länge var jag övertygad om att ingen någonsin skulle kunna bli intresserad av mig. Jag hade redan ställt in mig på att leva ensam.

      Tills jag insåg att jag inte alls var ful. Jag ser helt normal ut. “Ful” är det första påhopp ungar tar till när de vill jäklas med någon. Det tar ju skruv! Men det har ingenting med någon sanning att göra. Varken för dig eller för mig.

      Ändå har jag ärr kvar i själen, som ömmar ibland. Men det är inget som hindrar mig idag från att leva fullt ut. Idag står jag ofta på scen. Jag, som ville vara osynlig som ung, utsätter mig ständigt för att bli betraktad av hundratals! Och jag får till och med höra att jag är vacker! Det är jag visserligen inte – inte om man pratar om klassisk skönhet.

      Men det är inte utseendet folk ser. Det är utstrålningen och personligheten.

    • Anette81

      Jag tycker inte att jag ser normal ut.

      Många är väldigt utseendefixerade så det är väldigt ofta folk bara går efter utseendet. Det har jag upplevt.
      Så där håller jag inte med dig

    • ViraStina

      Och ändå har killar tagit kontakt med dig, trots att du tror att du inte ser normal ut. Du har haft åtminstone ett längre förhållande tidigare, och du har skaffat barn.

      Alltså ligger inte ditt verkliga problem i utseendet.

      Och de enda personer som bryr sig om utseendet i detalj, är just ytliga människor. Dem vill du ändå inte ha någon relation med. Strunta i dem och ägna dig åt människor med lite djup istället.

      Eftersom jag – som inte har något modellutseende – ändå har hittat bra killar under livet som vill vara med mig, betyder det att utseendet är ganska oväsentligt. De har valt mig, trots att det alltid har funnits snyggare tjejer runt omkring.

    • Anette81

      Virastina
      En kille har tagit kontakt.
      Dom tre killarna jag träffade förra året var det 2 av dom killarna som jag som skrev till först. Den sista killen skrev först.
      Jag har haft bara långa förhållande.
      10år, 3,5 år och 3,5 år

      Ända gångerna jag har blivit vaöd

    • ViraStina

      Ja, vadå “enda gångerna”? Det är fler gånger än många andra! 🙂

      Nu tänker du negativt igen, helt automatiskt. Det är väl toppen att du har blivit vald vid dessa tillfällen? Varför försöker du förminska de erfarenheterna?

      De är ju precis lika verkliga som de gånger du har blivit bortvald! Med andra ord är du precis som de allra flesta. Du blir vald och accepterad ibland, bortvald och nobbad andra gånger. Så ser livet ut.

      Man måste lära sig hantera att man blir bortvald ibland, och inse att sånt händer. Utan att dra slutsatsen att det beror på att man är ful och värdelös. Dra istället slutsatsen att den sortens händelser ingår i livet. För alla. Utan att det gör oss värdelösa.

    • Anette81

      Jo det kanske det är, men väldigt många gånger har jag inte blivit vald av den jag är kär i . Som denna gången. Ja nu tänker jag negativt igen för jag fick inte vara med den jag är kär så det är väl klart att det blir negativt då.
      Förutom att jag blir mer bortvald än vald.

    • ViraStina

      Är man aktiv på dejtingsidor, hör det till att bli mer bortvald än vald.

      Det är ungefär som att söka jobb. Man får kanske napp var tionde gång, eller ännu mer sällan. Inte gör det att man är värdelös.

      Det är ytterst få som kan välja och vraka, vare sig bland jobberbjudanden eller när det gäller kärlek. Man får inse att avvisningar hör till, helt enkelt. Att det tar tid innan man träffar rätt. Att det krävs många grodor innan prinsen dyker upp!

      De flesta har betydligt fler olyckliga crusher i bagaget, än fulländade förhållanden.

    • ViraStina

      Jo, men det är samma sak där.

      De flesta har fler erfarenheter av obesvarat intresse, än av besvarat. Det är få som ständigt möts av beundran, och lugnt kan räkna med att få den de blir intresserade av i verkligheten.

      Alla vi andra får nöja oss med att det klickar någon enstaka gång.

    • Anette81

      Men verkar som att det bara klickar från mitt håll.
      Jag har inte svårt att klicka med killar. Men tydligen svårt att klicka med mig från killarnas håll.

    • ViraStina

      Tja, du har ju tidigare berättat att du har ganska höga krav på utseende och åldersintervall.

      Det kan finnas gott om killar som skulle kunna klicka med dig. Men som du skulle nobba. Och då skulle de männen säga i sin tur att de har lätt att klicka med tjejer, men att det aldrig tycks vara besvarat…

    • Anette81

      Tycker inte att mina krav på utseende är speciellt höga. Vill ha en kille som tar hand om sitt utseende och sin kropp. Får gärna träna. Är det höga krav??
      Ålder? 29-37 har jag satt som åldersintervall.

      Som jag skulle nobba? Det är ju ingen mer än denna förra killen som har hört av sig till mig.

    • ViraStina

      Om du själv blir 36 i år, tycker jag att 37 som övre gräns är ett rätt hårt krav på männen, ja. Det sållar bort massor av killar som kunde vara hur bra som helst.

      Det betyder inte att det är “fel”, dock. Du får ha vilka krav du vill. Men ju mer kräsen man själv är, desto svårare blir det ju. Det måste du ha i åtanke.

    • Anette81

      För att jag vill inte ha en kille som är mycket äldre än mig. Oftast är man inte på samma ställe i livet då.
      Vilken ålder skulle jag sträckt mig till dig?

      Killarna jag har träffat nu senast var alla 37 år.

    • ViraStina

      Jag kan naturligtvis inte avgöra åt dig hur långt du bör sträcka dig. Men att bara acceptera ett år uppåt känns faktiskt väldigt snävt.

      Du kan ju inte påstå att en kille på 39 är på ett annat ställe i livet än du, enbart på grund av sin ålder? Han kanske också är separerad och har ett barn i ungefär samma ålder som ditt?

      Det är betydligt större sannolikhet att en 29-årig kille är i en helt annan fas av livet.

    • Anette81

      Mitt ex var 8år äldre än mig, jag var då 33år och han 41 år. Han hade redan 3 barn och ville inte ha fler. Jag ville ha fler, så då visste jag att jag inte skulle kunna få fler barn om jag skulle vara tillsammans med honom.
      Därför söker jag killar mellan 29-37. För de yngre killarna vill kanske ha barn eller åtminstone ha fler barn. Ju äldre de blir desto större är risken att dom inte vill ha fler barn. Och sen tar det ju några år innan man lär känna någon och skaffar barn och är killen då redan närmare 40 så är han ju över 40 år när man i såfall skaffar barn.

    • Anette81

      ARN:
      Jag tränar inte på gym men jag är ute och rör på mig mycket varje dag, går eller cyklar.
      Så med tränar så menar jag en kille som rör på sig och håller sig i form. Vill inte ha en kille med gubbmage, det är inte attraktivt enligt mig och är inget jag tänder på. Men jag menar inte att han måste se ut som Brad Pitt kroppsmässigt men ta hand om sin kropp ändå. Kille jag träffade sist nu var väldigt vältränad och det var något som jag tyckte var attraktivt.

    • Arn

      Det mest attraktiva är ändå, i mina ögon, en som förutom sitt yttre också tar hand om sitt inre. DET är värdefullt!

    • ViraStina

      Men då är det ju inte åldern du ska fokusera på, utan på om han vill ha fler barn eller inte. Du riskerar att sålla bort vettiga kandidater enbart på grund av den där snäva åldersramen.

      Ange att du söker upp till 42 eller nåt. Det finns gott om män som är i den åldern och vill ha barn.

      Det är betydligt svårare för dig att hitta en 29-åring som vill ha en 36-årig kvinna – med ett barn på köpet. Han är förmodligen mer intresserad av att hitta en jämnårig kvinna att starta en helt ny, egen familj med.

    • Anette81

      Mitt ansikte kan jag tyvärr inte ändra på annat än om jag opererar mig så men jag är ute och rör på mig som sagt och då är jag ju mån om min kropp.

      Mitt inre är fint, för jag är omtänksam, snäll, kärleksfull, m.m

    • Anette81

      Virastina:

      42år känns gammalt för mig tycker jag.
      Inte så lätt hitta någon även om jag hittar någon som vill ha fler barn så måste jag ju också vilja ha barn med den personen.

      Har svårt att tro att det finns några vettiga alls på dessa dejtingsidor, det känns verkligen inte så.

      Svårare men inte omöjligt….

      Kommer ändra till 31/32 och upp till 37 år.

    • Arn

      ANETTE- med att vårda sitt inre menar jag personlig utveckling och sånt.

      Du må vara snäll och omtänksam men i mina ögon är det inte att vårda sitt inre om man slår ner på sig själv på det sätt du hela tiden gör.

      …och jag kan upplysa dig om att de flesta vettiga män avskyr opererade ansikten. En snygg frisyr, lite (!) smink, en välmående själ och ett leende vinner alla skönhetsoperationer.

    • Anette81

      Arn:
      Jo jag förstod nästan att det var det du syftade på.

      Vi får väl se om det ändras.

      Ja jag gillar inte heller opererade ansikte på killar, om det nu är någon som gör det.
      opererar sig alltså som kille

    • Anette81

      Romantisk tjej:
      Någon kanske har varit det.
      Jag har haft 3 långa förhållande.
      Jag träffade dessa killar när jag var yngre så det kanske var lättare då.

      Kan inte lägga in en bild här men jag finns på hp som nettan_81.
      Mindre snygg då låter det bättre?
      Jag känner mig verkligen inte attraktiv.
      Jag har blivit brädade av många tjejer inte bara denna gången. Klart att jag känner mig sviken när jag hoppas så mycket på att det ska bli något när jag är så intresserad av någon men istället väljer dom bort mig och väljer någon annan. Hans nya tjej ser ju bättre ut än mig så klart att jag tänker att det har med utseende att göra då.
      Jag lever ju hela tiden. Ja uppenbarligen verkar det nästan vara omöjligt att hitta någon som känner samma om mig.
      Roligt på vägen? Menar du med killar nu eller?

    • ViraStina

      Som sagt, du gör ju hur du vill med åldern, men enligt mig är det lite knepigt att acceptera 5 – 6 år nedåt, men bara ett år uppåt.

      Varför tror du att killarna skulle vilja ha någon som är fem år äldre, när inte du själv kan tänka dig det?

      Själv körde jag 5 år åt båda håll när jag var medlem. Och det var inte totalt benhårt, utan mer riktlinjer. Jag pratade med folk som var både äldre och yngre än mina krav.

      Angående utseende kontra mående tänker jag ungefär som Arn. Du tycker att det är oattraktivt med killar som är otränade och har gubbmage. Vilket förstås är helt okej.

      Men väldigt många män – jag skulle säga de flesta – tycker att det är oattraktivt med usel självkänsla. Det väger inte upp att du är snäll och omtänksam, ifall du är övertygad om att du är ful och värdelös.

      Lika lite som det väger upp för dig att killen med gubbmage är snäll och omtänksam. Du tycker att männen borde kunna se vem du är, bakom ditt dåliga mående. Men på samma sätt tycker naturligtvis männen att du borde kunna se vilka de är, bakom övervikten.

      Och det säger jag inte för att övertyga dig om att börja gilla gubbmagar, utan för att du måste förstå att det är ditt självförakt som ställer till det för dig. Inte ditt utseende. Det är jättesvårt att bli intresserad av någon som inte ser sig själv som värd att bli intresserad av.

      Fördelen är dock att det är precis lika möjligt att träna upp sin självkänsla, som det är att träna upp sin kropp.

    • Anette81

      Har varit inne och kollat alla från 33-40 i länet där jag söker och det finns ingen som överhuvudtaget ser intressant ut tyvärr.
      Det har jag ingen aning om.

      Menar bara att jag vill gärna ha en kille som är mån om sin kropp och utseende.

      Jo jag vet att det förmodligen inte är så attraktivt med usel självkänsla.

      Men jag kan inte tända på en kille som är tjock eller som har gubbmage och inte tar hand om sig själv, så då kan jag inte se bakom det.

      Men detta är ju inget killarna vet innan dom har träffat mig eller pratat med mig.

    • ViraStina

      Jo, i viss mån kan de förmodligen det. Det beror förstås på vad du har skrivit i din profil, men jag tyckte själv att det var ganska lätt att se när en dålig självkänsla lyste mellan raderna.

      Och att du tycker att få tar kontakt med dig, kan förstås bero på att du främst söker yngre män. Det gör att du får ett väldigt smalt utbud. Nämligen ganska unga killar som inte har något problem med en äldre tjej som har barn sedan tidigare.

      Den kategorin är förmodligen inte jättestor. Men att majoriteten av killar runt 30 förmodligen hellre söker barnlösa tjejer runt 25-30 än ensamstående mammor över 35, betyder naturligtvis inte att du är ful och värdelös.

      Det betyder bara att du har en ganska liten skara potentiella män i urvalet, jämfört med om du sökte bland dem runt 40. Men det valet är ju helt och hållet ditt. Tolka bara inte resultatet som ett bevis på att du är ful. Tolka det som att det är få som matchar dina specifika kriterier.

    • Anette81

      Just nu har jag inte skrivit något alls i min profil.

      Jag har ändrat min åldersintervall nu.

      Jag söker ju killar i länet jag bor eftersom jag har svårt att åka någonstans. Och utbudet är väl inte så stort

    • Arn

      ANETTE – om INGEN mellan 33 och 40 i ditt län ser tillräckligt bra ut för dig – HUR kan du då förvänta dig att killarna ska tycka att du är “tillräckligt snygg”. Det är inget fel på ditt utseende, men någonstans har du (som vi redan konstaterat) en mycket förvriden bild och åsikt om utseende överhuvudtaget.
      Varför får inte männen “välja och vraka”, enligt dig om INGEN av alla män i ditt län duger till dig. Hmmm…

    • Anette81

      ARN
      Troligen för att jag jämför alla killar men killen jag träffade sist.
      Jag förväntar mig inte alls att någon ska tycka att jag är ”tillräckligt snygg”.

      Jag vet väl vad som intresserar mig och vad jag gillar för utseende på killar.

      Har jag sagt att dom inte får ”välja och vraka”,??

      Län kanske var fel ordval, i närheten av där jag bor då.

    • ViraStina

      Ja, man kan verkligen ha olika ideal! Folk säger att jag är lik Charlotte Kalla och det tar jag alltid som en komplimang! 🙂

      Men bara för att ge lite perspektiv: det finns ju massor av män som tycker att Charlotte Kalla är betydligt mer attraktiv än Therese Lindgren.

      För det finns inget svart eller vitt vad gäller utseenden. Inget rätt eller fel. Vissa gillar det ena. Andra gillar något helt annat. Även de som anses vara bland de vackraste i världen, framkallar små rysningar av obehag hos vissa.

      Man hör ofta kommentarer i stil med “Jag fattar inte hur den och den världsstjärnan kan anses vara snygg! Vad ser ni hos honom/henne?” Och de kommentarerna är ofta helt ärliga.

      När jag var i 20-årsåldern, var Cindy Crawford den modell som flest ville se ut som. Ändå kände jag många killar då, som inte alls tyckte att hon var det minsta vacker.

      -Nä, aldrig, hon har ju käkparti som en karl! Hon ser ut som en transvestit!
      Eller något liknande.

      Så att önska sig ett annat utseende, är egentligen bara att önska sig en annan grupp tänkbara intressenter. Inte alls nödvändigtvis fler, eller mer passande.

    • Anette81

      Var glad för det.
      Jag är inte lik någon och tur är det. Ingen vill ju se ut som mig.

      Ge lite perspektiv? Menar du att hon skulle vara ful?
      Hade jag haft pengar så hade jag opererat mig.

    • ViraStina

      Nope, det är ytterst få personer jag tycker är fula.

      Jag menar bara precis det jag skrev: det finns massor av män som föredrar helt andra utseenden än Therese Lindgrens.

      Dina problem skulle vara precis desamma, hur mycket du än opererade dig. Har man gomspalt vinner man förstås på att operera sig. Men att försöka bli mer lik någon annan, underlättar ingenting alls.

    • Arn

      Vem hjälper det då?

      Läs nu och förstå vad VIRASTINA skriver! Hon förklarar så bra och verkar ha ett enormt tålamod.

    • ViraStina

      Nej, du behöver inte nödvändigtvis gilla ditt utseende. Men det är nödvändigt att du inser att det inte är ditt utseende som är problemet.

    • Arn

      Bra VIRASTINA!

      Som det frågats dig förut, Anette – alla människor som är i ett förhållande – tycker du de är snygga? Hur kan det komma sig att någon över huvud taget är i förhållanden då det ändå finns så få “snygga” (vad nu det är…)? Din tes/fantasi håller liksom inte riktigt! Berätta hur du tänker om det!

    • Romantisk-tjej

      Ursäkta om jag verkar nedlåtande, men ser inte Therese Lindgren ut som andra bloggtjejer med fyllda läppar och massor av lager? Alltså inget särskilt?

      Jag tycker att Elsa Hosk slår henne med hästlängder, om vi nu ska prata snygga människor. 🙂

      Men många gillar inte modeller, utan tjejer som är lite fulsnygga. Har pratat med många av killkompisarna om detta. Man kanske tycker ett fint ansikte är attraktivt, men det krävs helt andra saker för att man ska älska någon. Och många blir kära i personer med särskilda utseenden. Som kanske skiljer sig från mängden?

      Bara ett perfekt utseende utan utstrålning och karaktär är ofta platt och ointressant.

    • Anette81

      Romantisk tjej:
      Hon har inte fyllt sina läppar och jag tycker att hon är snygg utan smink också.
      Det är din åsikt jag tycker inte att Elsa Hosk är snygg.
      Nej jag har inte sagt att killar måste gilla modeller. Fulsnygga? Hur menar du då?
      Klart att jag vet att det krävs mer än ett fint ansikte för att älska någon.
      Det har jag faktiskt inte märkt att det är så.

    • Arn

      ANETTE – det är just det! Du ser – någon tycker att A är snygg och att B inte alls är tilltalande, och en annan tycker att B är snygg, men inte A.

      Fattar du nu???

    • Romantisk-tjej

      Okej då har jag sett fel. Är bara väldigt många som har sådana läppar idag, med restylane och liknande. Finns så många kliniker i stan som gör fillers och botox numera. De skulle ju inte gå runt om bara ett fåtal skulle göra korrigeringar.

      Låt vara att Therese Lindgren inte har gjort något sådant då. jag har inte sett henne utan smink så jag kan inte uttala mig. Har däremot sett Elsa utan smink 🙂

      Jag vet att man kan bli lika omtyckt med ett vanligt utseende.

      Fulsnygg är något jag hört folk säga, kan vara att personen inte är symmetrisk i ansiktet, kanske har lite större näsa eller något annat som kan vara annorlunda. En härlig personlighet med utstrålning blir attraktiv även om personen inte är direkt bildskön. Sympatiska personer som bjuder på sig själva blir älskvärda helt enkelt. De har dragningskraft på andra.

      Killar som går efter utseende finns förstås, men dem behöver du inte träffa. De är förmodligen för ytliga, och en sådan kille vill du väl ändå inte ha?

    • ViraStina

      Klart att folk går delvis efter utseendet!

      Men eftersom alla har olika smak, kvittar det. Therese L kommer hitta någon som gillar hennes utseende. Trots att många män inte alls attraheras av den där typiska blondin-looken. Och Elsa H kommer att hitta någon annan, som gillar HENNES utseende.

      Då spelar det ingen roll för Elsa att somliga män tycker att Therese är snyggare. Och vice versa. Det blir helt oviktigt.

      Och jag själv har hittat en man som ser på mig som om jag vore vackrast i världen. Men det var inte mitt utseende som gjorde att han blev intresserad från första början. Det tog han på köpet! 😀 Och han vill absolut inte byta mig mot varken Therese eller Elsa. Trots att båda är snyggare än jag.

      Lika lite som jag vill byta ut honom mot någon random snygging. Varför skulle jag vilja det?

      Så – utseendet har betydelse, men absolut inte i bemärkelsen att man måste se ut på ett visst sätt. Bara i bemärkelsen att den som gillar dig, gillar ditt utseende. För det är en del av dig.

      Och du vill väl ändå inte ha en relation med någon som är så ytlig att han kräver att du ser ut som en superstylad bloggkändis…? En sån man behöver du inte i ditt liv, det lovar jag.

    • Anette81

      Romantisk tjej:

      Då är jag inte ens fulsnygg då utan bara ful?

      Verkar vara svårt och inte hitta en kille som går efter utseende.

    • Anette81

      Virastina:

      Jag är också blondin med blå ögon precis som hon så då är det inte många som skulle attraheras av mig då heller??

      Skönt att du har hittat en man som inte är utseendefixerad.

      Den senaste kille jag träffade(han jag fortfarande tycker om och vill vara med) han skrev till mig pga han tyckte att jag såg bra ut. Så han gick på utseende. “Utsidan gör en nyfiken, insidan gör en intresserad” var hans motto. Han hade inte skrivit till mig annars om han inte tyckte att jag såg bra ut.

    • Romantisk-tjej

      Anette:
      Du vet nog innerst inne att det finns killar som attraheras av dig! Du har haft fler förhållanden än jag ens vågat drömma om, och det innan 40! Jag har haft ETT förhållande, det jag har nu. Jag fick inte ens chansen att få ett barn, eftersom jag aldrig hittade någon när jag var i rätt ålder.
      Och jag är ändå nöjd.

      Jag tror du överdriver när du säger att du är ful. jag är helt säker på att du inte är det. Du känner dig sviken av att du blev brädad av en annan tjej och nu ältar du om att det kanske har med ditt utseende att göra. Men så enkelt är det aldrig. Det finns säkert en kille för dig , men det är alltid svårt att hitta en person där båda känner att det stämmer. Sådant tar tid. Och innan det sker kan du ha roligt på vägen. Tänk på att livet är kortare än man tror. Och därför är det dumt att inte leva när tid finns.

      Virastina:
      Min pojkvän skulle heller aldrig byta ut mig mot någon annan, inte ens en fotomodell som Elsa Hosk. Han fattar inte vad jag menar när jag säger att “sådär snygg är ju inte jag”. Han tycker jag är så mycket vackrare 🙂 Och det är bara att hacka i sig 😀

    • Arn

      ANETTE Några frågor:
      1. Hur definierar du en ful människa?
      2. Varför fortsätter du att intala dig själv att du är ful då många killar har sagt motsatsen.
      3. Ser du själv vad du skriver om den senaste killens motto – just det – det var insidan (antagligen din dåliga självkänsla) som gjorde att han inte blev tillräckligt intresserad. Vad säger du om det?

    • Anette81

      ARN: ANETTE Några frågor:
      1. Hur definierar du en ful människa?
      Kan inte svara på det, någon som mig,

      2. Varför fortsätter du att intala dig själv att du är ful då många killar har sagt motsatsen.
      För att hur vet man att dom säger sanningen, kanske bara är ute efter en sak. För att jag ser ingen snygg tjej när jag ser mig i spegeln. För att jag hela mitt liv har fått höra hur ful jag är av tjejer och även några killar. Så varför skulle jag tro på någon som säger annorlunda?

      3. Ser du själv vad du skriver om den senaste killens motto – just det – det var insidan (antagligen din dåliga självkänsla) som gjorde att han inte blev tillräckligt intresserad. Vad säger du om det?
      Tog det honom 2 månader att komma på det?
      Det känns för jävligt om jag förlorade honom pga det.

    • ViraStina

      Några har sagt (i ungdomen…?) att du var ful.

      Andra har sagt motsatsen (i vuxen ålder?). Bland annat killen som tyckte att ditt utseende väckte nyfikenhet. Vilket för övrigt är en helt normal ytlighet. Den kommentaren bevisar absolut inte att män enbart dras till de allra snyggaste. Ett utseende kan väcka nyfikenhet och intresse av många anledningar!

      Hursomhelst – nu undrar jag naturligtvis varför du väljer att tro på dem som ville vara taskiga. Varför är du säker på att de sa sanningen till dig, medan du utgår från att de som har sagt snälla saker ljuger?

      Är det inte lite mer sannolikt att det är tvärtom? Att de som ville vara elaka, sade vad som helst som de visste skulle såra dig? Och att de som har sagt snälla saker faktiskt har varit ärliga?

      Och en grej till: Det verkar som om du tycker att det är konstigt att det skulle ta två månader för en kille att inse vilken bristande självkänsla du har. Men det är ju trots allt betydligt mer troligt än att det skulle ta två månader för honom att inse att du är ful.

      Hur sannolikt är det att han plötsligt vaknar upp en dag efter två månader och tänker “jösses vad ful hon är, varför har jag inte sett det förrän nu?” Eller genomgick han möjligtvis en avancerad ögonoperation under den där perioden?

      Nej, sorry! 😀 Men att han höll kontakten i två månader är ju ett ganska tydligt bevis på att det i alla fall INTE handlade om utseendet.

    • Anette81

      Virastina:

      Han menade nog överlag att någon han tyckte såg bra ut väckte intresse.

      För att jag ser ju mig själv i spegeln och då ser jag ju vad som är sanning och inte.
      Har bara svårt att se att en sån snygg kille som han skulle kunna tycka att jag såg bra ut. Blev ju inte vald ändå så fattar inte varför jag skulle väcka hans intresse då.

      Han visste ju redan när han började skriva med mig att jag inte gillade mig själv. För det skrev jag. Så varför ens fortsätta att skriva till mig och ännu mindre varför säga att han ville träffa mig om han tyckte att det var så jobbigt med min bristande självkänsla.

      En kombination kanske, utseende och självkänslan

    • ViraStina

      Nja, jag tror ungefär lika mycket på att det skulle vara en kombination, som jag tror på ditt eget omdöme. Att du ser en “ful” person i spegeln, beror bara på att du föraktar dig själv. Det har inget med själva utseendet att göra.

      Det är samma princip som när en hypokondriker är övertygad om att hon är sjuk, för hon känner ju symptomen! Ja, det gör hon säkert – men hon är inte mer sjuk för det. Det är en förvrängd uppfattning, helt enkelt. Ångest, om du så vill. Fråga mig. Jag har koll på den grejen.

      Och en man håller inte kontakten med någon som han tycker är ful. Så pass ytliga är män. Kvinnor också, för övrigt. Skulle du fortsätta dejta någon som du tyckte var ful? Nej – du skulle inte ens gå med på att träffa honom, antar jag. Än mindre sms:a och fortsätta ses då och då.,

      Däremot är de flesta män inte så ytliga att de stannar hos någon som inte respekterar sig själv, även om de tycker att hon är snygg. Utseendet väger inte upp självföraktet. Både män och kvinnor vill ha en partner som ser sitt eget värde.

      Jag har aldrig själv blivit intresserad av en man som stryker efter väggarna och vill gömma sig för att han tycker att han är så ful, och som hela tiden är övertygad om att ingen kan gilla honom, för han är ju så ful och värdelös. Det är helt enkelt inte attraktivt. INGEN kan vara snygg i den rollen.

      Och naturligtvis dras inte män till sådana kvinnor heller. Men om samma kille (med samma ansikte!) går med rak rygg, möter blicken, tar kontakt, pratar vänligt och tryggt med alla och agerar med normal självsäkerhet – då kan han vara hur attraktiv som helst.

    • ViraStina

      Romantisk tjej:

      Eller hur? Man får liksom svälja att mannen i ens liv är helt irrationell och går runt och tycker att man är vacker! 🙂

    • Anette81

      Virastina

      Jo jag vet, har ångest jag med.
      Nej jag skulle inte ens träffa honom då.

      Jag förstår att det inte är attraktivt att tycka så om sig själv.

    • ViraStina

      Ok, kan du då inte landa i känslan att det faktiskt inte handlar om ditt utseende? Du gör det ju bara värre för dig själv då?

      Varje gång det poppar upp i huvudet att du är ful (och det verkar vara väldigt många gånger per dag) borde du försöka ertappa den känslan för vad den är: en ångesttanke. Den är ingen sanning.

      Den är ett påhopp, på samma sätt som det dina elaka kompisar sa inte var någon sanning, utan bara påhopp. De försökte få dig att tro att du var värdelös. Nu försöker ångesten göra samma sak. Och tro mig – ångest är otroligt kreativ! Den hittar precis rätt knappar att trycka på! Den vet var det gör ondast! Den plockar träffsäkert upp det där gamla ekot från förr – att dina kompisar sa att du var ful – och återanvänder det.

      För mig visade sig ångesten som hypokondri, som jag tidigare har berättat. Den försökte inte få mig att tro att jag var ful, utan att jag var allvarligt sjuk. Och som bevis för detta, presenterade den en massa högst reella symptom. Domningar, värk, feber…

      Men – efter att ha fått hjälp, lärde jag mig sluta tänka “Ånej, jag är döende!” varje gång ett nytt symptom visade sig. Istället tänkte jag “Aha, jag har tydligen en ångestattack!”

      Och det tog inte lång tid förrän ångesten klingade av för gott! Nu kan jag få små återfall när jag stressar mycket, till exempel. Men då gör jag likadant. Jag noterar symptomen, och bedömer det som ett litet frustrerat återbesök av ångesten. Oftast får den vända i dörren. 🙂

    • Anette81

      Virastina :
      Varför tittar folk konstigt på mig då?
      Det poppar upp i huvudet nästan dygnet runt skulle jag säga. Tankarna på att jag tycker att jag är ful.

      Nu får jag inte ångestattacker pga mitt utseende utan andra saker.

    • ViraStina

      De tittar inte konstigt på dig. Jag lovar. Det är bara en ångesttanke.

      Jag hade EXAKT samma symptom när jag var tonåring. Folk kollade på mig. Jag trodde att det berodde på att jag var ful. Varför skulle de annars titta?!

      Men så var det naturligtvis inte. De kollade för att folk brukar titta på varandra, helt enkelt. Människor tittar på mig idag också. Men jag är inte ful för det.

      Jag söker själv ofta ögonkontakt och tittar på dem jag möter. Och jag gör det inte för att jag tycker de är fula.

      Vi människor är faktiskt mer benägna på att titta på dem som vi gillar. Tänk på det. 🙂

    • Anette81

      Speciellt tjejer tycker jag kollar konstigt på mig. Fast vissa killar med. Och blicken dom kollar med känns som den är typ, vad ful du är, eller vad konstig du ser ut.
      Jag tycker att det är jobbigt att ha ögonkontakt med någon för då undrar jag bara vad dom har hittat för konstigt på mig att kolla på.
      Alltså att något ser konstigt ut.
      Jag kollar gärna efter en kille om jag finner honom snygg. Men vågar inte få ögonkontakt med honom.

    • J.A

      ANETTE81, det kan ju också vara så att de du upplever kollar på dig, går runt och tänker precis likadant med ångest inombords för sitt utseende.

  44. Anette81

    Jag tycker nog inte egentligen att jag har varit för på.
    Jag har också bara föreslagit till killen att jag ville ses och undrade om han ville ses, bara undrat vad han tyckte om mig och så. Ändå har jag uppfattats som för på.

  45. catwoman

    En liten kommentar vad gäller det där med utseende, och vem man helst vill vara lik… Egentligen ville jag inte bidra till en tråd om utseende och utseendefixering, det är tillräckligt mycket sådant ändå, känner jag, men jag blev ju nyfiken och googlade på Therese Lindgren och Elsa Hosk. Det som slår mig då är att jag tycker att Charlotte Kalla, som Virastina säger att hon ibland sägs vara lik, är mycket snyggare än de två tjejerna.

    Jag funderade ett tag på varför jag tycker det, och kom fram till att det är för att hon, varje gång man ser henne på TV i nån intervju eller så, är så himla glad och entusiastisk. Jag är verkligen inte någon sportnörd, tittar aldrig på skidtävlingar eller nåt sånt, och skulle definitivt aldrig sätta på mig ett par skidor och ge mig ut själv, men ändå är det så att när man hör Charlotte K prata så blir man nästan sugen på att prova. Hela hon utstrålar ju verkligen hur roligt hon tycker det är, till och med när hon blir intervjuad direkt efter målgång, då man kan tänka sig att hon är extremt trött…

    Det kanske inte är någon rättvis jämförelse, eftersom jag bara har sett stillbilder på de andra tjejerna, men de såg faktiskt ganska stela och allvarliga, och, ja, ganska oengagerade ut på bilderna. De såg liksom mer ut som de poserade för kameran än att de hade något de ville förmedla. Så, för mig är helt enkelt glädje och passion attraktivt, (och det gäller även när det gäller killar!) Nån som riktigt brinner för nåt är oftast vacker i mina ögon, även om hen inte är “klassiskt snygg” eller perfekt på alla vis.

    • Anette81

      Fast Therese Lindgren är faktiskt en glad tjej i sina videos och jag blir glad över att se henne och hon älskar att göra det hon gör. Det ser man när hon gör vloggar.

    • ViraStina

      Catwoman:
      Jag håller med om att en person som är livfull, entusiastisk, öppen, varm, passionerad etc, automatiskt blir vacker. Det vill säga, det är utstrålningen som avgör. Inte kindbenen.

      Det är ingen politiskt korrekt klyscha, utan det ÄR verkligen så. Det är de där människorna som har en inre lyskraft som blir magnetiska.

      Anette:
      En helt annan fråga. Du har haft flera längre förhållanden. Hur såg de ut, eftersom du idag är så övertygad om att ingen vill ha dig?

      Tyckte männen då att du var vacker och fantastisk?

      Om ja – varför kan du inte lita på det idag? Varför kan du inte känna att eftersom du har varit älskad i nära relationer tidigare, så kan du naturligtvis bli det igen? Även om jag är skild idag, vet jag ju att min exmake älskade mig i många år!

      Om nej – varför var du då i en relation med dem?

    • Anette81

      Virastina :
      Dom har varit bra. Det första förhållandet jag hade var när jag var 15 år och jag var även förlovad med den killen. Men han började sexchatta med tjejer på nätet och då lämnade jag honom efter 2,5 år. Då kände jag mig inte älskad på slutet. Han försökte sen få mig tillbaka men jag tog inte tillbaka honom.

      Eftersom mitt ex lämnade mig, de 3 killarna jag träffade förra året ville ju inte fortsätta träffa mig så då är jag övertygad om att ingen vill ha mig. För att om inte mitt ex eller någon av dessa 3 killar ville tycka om mig så tror jag inte på att någon kille kan tycka om mig.

      Jag fick höra att dom älskade mig men jag hörde väl aldrig att jag var vacker eller fantastisk. Inte vad jag kan minnas

    • Christian Persson

      catwoman,

      Nu är du ju ingen skidentusiast. Men ett tips är kolla på någon intervju efter att Charlotte Kalla gjort ett riktigt dåligt lopp. Det finns knappt någon i idrottsvärlden som kan vara så tvär och sur. Och så kan man jämföra utstrålningen med när hon är glad. Det är ganska slående faktiskt:).

  46. Anette81

    Dessa 3 killar jag träffade förra året var mycket snyggare än killarna jag har träffat förut. Vältränade, snyggt ansikte, snygg klädstil m.m. Väldigt förvånad att dom ens ville träffa någon som ser ut som mig. Men sen blev jag iofs inte vald så troligen gillade dom inte vad dom fick se i verkligheten. Även om dom hade sett mycket bilder på mig.

    • ViraStina

      Men tror du alltså att ditt ex lämnade dig efter en lång tid, på grund av utseendet?

      Eller att någon som vetat i ett par månader hur du ser ut, skulle ha kommit på först då att ditt utseende inte duger längre?

      Det är ju helt orimligt. Det måste du inse. Det beror inte på det.

      Jag och min exmake skilde oss efter mer än 15 års äktenskap. Jag hade säkert kunna “bevisa” att det berodde på mitt utseende, om jag hade velat. Jag hade kunnat skylla på mina nya rynkor runt ögonen, eller vad som helst.

      Men den mest logiska förklaringen i vårt fall är ju att vi inte längre hade så mycket gemensamt. Att vi hade blivit som syskon.

    • Anette81

      Mitt ex och jag var bara tillsammans i 10 månader. Han sa att han lämnade mig för att jag mådde dåligt. Jag mådde för dåligt för att ha ett förhållande enligt honom.
      Jag var den enda yngre tjejen han hade haft,skilde 8 år mellan oss. Men han valde direkt en äldre tjej igen när han hade dumpat mig. En som var 7-8 år äldre än honom istället.
      Så det var inte utseendet han lämnade mig för.

      Det kan ju skilja på att se någon på kort och i verkligheten. Inte alltid det stämmer.

      Fast jag menade väl mer att det berodde på mitt utseende med dessa 3 killar jag träffade förra året.

    • ViraStina

      Okej, ditt ex sade att du mådde för dåligt för en relation. Det är ungefär vad vi som skriver här säger också.

      Och du har dejtat killar som har sett foton på dig, velat träffa dig och även fortsatt träffa dig en period. Sedan har de dragit sig undan. Den senaste du träffade, skrev ju också något om att du var för osäker eller klängig, eller vad det var.

      Du lade ju ut några av hans sms där han motiverade sig. Ingenstans hade han skrivit “du såg inte ut som jag trodde”.

      Ändå är din egen slutsats att du har svårt att skapa en ny relation på grund av utseendet. Det är en väldigt långsökt förklaring i det läget, måste jag säga.

      Släpp utseendet nu. Fokusera på att lösa ditt verkliga problem istället. Psykologhjälpen är en bra början.

    • Anette81

      Virastina :
      Detta sa ju exet efter 10 månader tillsammans.

      Han tyckte att jag var för på den senaste killen.

      Jag kommer på internetbehandling för depression i 9 veckor nu.

  47. Anette81

    Egentligen spelar det ingen roll varför jag blir lämnad, om det beror på utseende eller inte. Det är det att jag inte får vara med den jag vill vara med. Som denna senaste killen. Han hade allt jag sökte hos en kille. Blir inte lätt om jag träffar en “normal” kille för han kommer aldrig att kunna förstå mina problem jag har. Det förstår man bara om man själv har dessa problem. Därför blev jag så glad när jag träffade denna killen att han verkligen förstod mig.

    • ViraStina

      Men om du får behandling och börjar må bättre, behöver du inte längre någon som “förstår” dig på samma sätt.

      Då räcker det med någon som förstår att du har någon sorts ångestproblematik (men som du förhoppningsvis hanterar alldeles utmärkt) och att du har varit deprimerad.

      Den situationen är ju jag själv i. Och inte var det särskilt svårt att hitta någon som har förståelse för det. Det finns det många som fixar. De flesta har ju själva mått dåligt någon gång! Huvudsaken är att man har förmågan att räta upp livet igen.

      Och eftersom jag mår utmärkt nu och har bra verktyg att hantera eventuella återfall av min ångest, är den inte längre något bekymmer. Ångest och depression är ju dessutom ofta tätt sammanbundna, så minskar det ena, minskar ofta det andra.

      Men befinner man sig på botten, i en helveteskarusell av ångest, depression och dålig självkänsla – då är det väldigt svårt att hitta någon som orkar ta sig an ens problem och vara förstående på den nivå som krävs. Det där måste du bryta med hjälp av ett proffs. Inte med hjälp av en ny partner. Sedan kommer allting bli enklare för dig.

      Människor vill ha relationer som bygger på jämbördighet. De vill inte känna att det hänger på dem att lappa ihop dejtens sargade självkänsla, och riskera att fastna i rollen som evighetsstöttande terapeut.

    • Anette81

      Detta är ju mot depression. Jag har fortfarande social fobi.

      Nja, jag är inte så bra på att hantera min ångest. Vill inte ens ha min dotter hemma när jag får det.

      Jo var hittar man det proffset.

    • ViraStina

      Social fobi är ju ångest. Jag tror t o m att man har börjat benämna det social ångest numera, istället för social fobi.

      Och får du behandling mot depression, kan det mycket väl spilla över på de ångestrelaterade symptomen. Det är stor chans att du kommer märka förbättring även där. Och tvärtom. Om du hittar metoder att hantera din ångest, ska du inte bli förvånad om även depressionen lindras.

      Du vill inte ha din dotter hemma när du får ångest, säger du. Menar du panikångestattacker då?

    • Anette81

      Virastina :
      Det är möjligt att man har bytt namn på det.
      Jo det kanske det gör och det vore ju bra isåfall.
      Jag har inga metoder att hantera min ångest på.
      Ja jag menar panikångestattacker. Nu var det ganska länge sedan jag fick det sist men det kan ju dyka upp när som helst.

    • ViraStina

      Ja, att vänta ut är det vanliga vid panikångest. Men det viktiga är inte själva väntan, utan insikten att man inte kommer att dö, trots att det känns så.

      Man har kanske hjärtklappning och andnöd – men det är falskt alarm! Därför kan man vänta och ta det lugnt. Man fokuserar på att man har en ångestattack, som kommer att gå över. Inte på symptomen.

      Bara vetskapen att larmet inte är sant, gör att man kommer ur ångesten fortare.

      Och det funkar precis likadant vid t ex social ångest. Du tror att du är ful, att alla stirrar på dig, att ingen kan tycka om dig… Men det är falskt alarm. Därför kan du fokusera på att det handlar om ångest nästa gång du tänker att du är ful.

      Tänk inte “Den där personen tittar! Det är för att jag är ful!”
      Tänk istället: “Den där personen tittar! Det gör att jag får ångesttankar! Men det går snart över!”

      Då har du pekat ut rätt bekymmer, och satt ord på det. Då har du talat om för dig själv att känslan är falskt alarm. Känslan att du är ful handlar inte om ditt faktiska utseende, utan om effekter av din sociala fobi.

    • Romantisk-tjej

      Bara för att en kille gjorde slut för att du mådde dåligt betyder inte att nästa kille kommer göra samma sak.
      Jag har haft flera bekanta som mår dåligt och har underbara partners som stöttar, finns där och förstår. Och utan deras partners hade vissa av dem aldrig ens överlevt.

      Nu vet jag inte exakt hur du agerar i ett förhållande, men att säga att man inte klarar det för att man har dålig självkänsla är att ta i. Människor beter sig olika och alla ser inte saken på samma sätt. Det finns killar som inte ens märker att man har dålig självkänsla. Eller inte ser det som en stor grej.

      Psykologhjälp är ganska nytt. Jag har träffat många äldre kvinnor som är gifta som jag märker inte har något vidare självkänsla. Men ändå lever i lyckliga äktenskap. Numera lever vi i självförverkligandets tid, och därför ställer vi höga krav på att våra partners ska vara stabila. Det var lättare att vara osocial förr. Fanns inte så höga krav på social kompetens. Idag bör du även kunna umgås med arbetskollegor på AW och annat utanför arbetstid. Det räcker inte att bara göra ett hyfsat jobb. Kraven har ökat enormt.
      Och de har har spillt över när man söker partner. Förr räckte det med “allmänna intressen” eller en “snäll tjej/kille”, “ordnad ekonomi” i en kontaktannons.

      När jag pratat med terapeuter har de ofta sagt att jag mår för dåligt för att ha en relation. Speciellt när jag berättade att jag behöver någon, att jag känner mig så ensam. Då har de påstått att en relation inte kommer ändra på min känsla. Att det är något jag har inom mig.

      Och då har jag ändå klarat av att leva ensam längre tid än de flesta jag träffat på. Jag ville ändå bli älskad och pröva att ha en relation, en gång i mitt liv, även om jag inte mådde bra.

      Och ironiskt nog fick jag en pojkvän när jag var i en djup svacka av sorg och svek. Men blev ändå älskad. Kanske för att han också vet vad det innebär att må dåligt. Så han lämnade inte mig när jag hade ångest. Och jag gör inte det heller, jag stöttar och ställer upp så gott jag kan. Jag ser inte det som en belastning, jag VILL vara ett stöd.

      Jag har lugnat honom när han haft panikattacker. Det har aldrig någon gjort förut, inte ens hans ex som han levt med många år. Han har gått till psykolog precis innan han träffade mig men det hjälpte inte alls. Han har säger att han förstår olika känslomässiga processer bättre när han pratar och får råd av mig. Han läser även en del böcker i ämnet.

      Han hade dåligt självförtroende och trodde inte han skulle få ett jobb. Han hade varit arbetslös i över ett år. Några veckor efter han träffat mig gick han på intervju för ett jobb han bara vågat drömma om. Och så fick han det ett par veckor senare.

      Jag stöttade honom när han var nervös och ny på jobbet. Jag har följt honom i alla händelser där.

      Det ÄR jobbigt att ha en relation när någon har nervösa besvär. Men det ger så ofattbart mycket när man kan hjälpa. Och det vill man, om man älskar personen. Jag tror faktiskt det är ett tecken på kärlek. Att man är kvar. Man blir som en familj.
      De som vill att allt ska gå som en dans kanske mest bara vill ha det bekvämt?

      Han har ju självklart fina egenskaper utöver sina problem. Och det är dessa egenskaper som jag föll för.

      Det finns självgoda män, det finns många som frossar i dålig mat, festar, röker/snusar eller tar droger. Och det finns män med gubbmagar, män som inte kan prata om sina känslor, sexistiska, världsfrånvända och har skygglappar, gör något kriminellt, som inte kan resonera utanför boxen och har låg intelligens, som döljer saker, som ofta byter tjejer, flirtar med andra, som inte tar ansvar för miljön, äter kött, inte tycker om djur/natur, som inte motionerar, som har dåligt ekonomiskt sinne, som mest tänker på status och karriär, som måste träffas varje dag, som har för många vänner och intressen som går före, är svartsjuk och misstänksam, elak, inte kan anknyta starkt och inte kan älska…

      En kille som är så här kan jag inte leva med. Så för mig får de sämre egenskaperna hellre vara oro/dålig självkänsla, som hos min pojkvän. Alla har ju något som är mindre smickrande, ingen är perfekt. Min kille har dock inte något av ovanstående egenskaper, tack och lov 🙂

    • Anette81

      Jag brukar må väldigt dåligt när jag får en panikattack, mår illa, blir otroligt yr, min mage blir dålig, jag svettas och fryser samtidigt, får en väldigt stark hjärtklappning och får svårt att andas

      Jag tänker inget speciellt när jag tänker att jag är ful.
      Får ingen ångestattack av det.

    • Anette81

      Romantisk tjej:
      Denna killen jag träffade sist ville ju inte träffa mig mer pga att jag var för på och det var ju för att jag var osäker på mig själv så det hade ju också med måendet och göra.

      Då har jag inte träffat någon som förstår för hos mig har dom inte stannat kvar.
      Jag levde med dotterns pappa i 10 år fast jag hade dålig självkänsla.

      Ja jag tror också att man kan leva lyckliga ändå.

      Min psykolog har aldrig sagt till mig att jag mår för dåligt för att ha en relation. Min psykolog vet att jag är ensam eftersom jag inte har några kompisar heller.

      Ja jag vill också vara ett stöd, det var jag för denna sista killen jag träffade, jag stöttade honom hela tiden när han hade jobbiga sjukhusbesök och så.

      Skönt att han har haft dig som sitt stöd och kunnat känna att han kunde få din hjälp.

      Jag tror också att det gör mycket om man är 2 som kan stötta varandra. Jag håller med dig om det, att det ger så ofattbart mycket när man kan hjälpa. Och det är klart att man vill det när man älskar någon.

      Precis, de sämre egenskaperna får hellre vara oro/dålig självkänsla.

      Nej ingen är perfekt

    • ViraStina

      Anette:
      Att folks blickar får dig att reagera med tanken att du är ful – det ÄR ångest. Det är ingen panikångestattack, men det är en ångesttanke. Same same.

      Det är en irrationell obehagskänsla som triggas av en utlösande faktor. I ditt fall av att någon kollar konstigt på dig.

      Att du inte fixar att åka buss är också ångest. Precis som panikångesten. Du har en ångestsjukdom i grunden. Den visar sig på alla de här varierande sätten.

      Och du kan hantera alla varianterna på samma sätt som jag har beskrivit. Genom att notera att det handlar om en ångestattack/ångesttanke, och så väntar du så lugnt du kan tills den har gått över.

    • ViraStina

      Det är definitivt en ångesttanke. Och det är så du ska betrakta den. Inte som någon “sanning”.

      Konstatera bara att blicken från den där personen utlöste en ångesttanke/ångestkänsla hos dig. Och så låter du det gå över.

      En del tar tid, för att se hur länge det dröjer. Och en del graderar känslan varje gång. När någon tittar konstigt, kan du fråga dig själv hur obehaglig den där blicken kändes, på en skala mellan 1 och 10. Var det bara en 2:a? Eller kanske så illa som en 8:a?

      Sådana knep kan hjälpa en att bryta ner ångesten i småbitar, och ta kontrollen över den. Då blir det mer som att man betraktar den utifrån, snarare än att man tillåter den att ta över.

    • Romantisk-tjej

      Jag kan också få obehagliga känslor när någon stirrar. Kanske handlar det om att man vill ha kontroll och vill veta vad den andre tänker? Om jag får det svaret kan jag bli bli lugn: “aha den här personen tänkte så”, då vet jag.

      Problemet är ju att man sällan kan få det svaret. Och då kommer fantasierna rusande i skallen. Ser jag konstig ut? Ser ut som någon personen känner? Är det någon jag träffat förut men som jag inte känner igen? Kanske till och med någon som ser mig varje dag men som jag själv inte upptäckt? Och så vidare…

    • Anette81

      ROMANTISK-TJEJ
      Ja det är nog så att man vill ha kontroll och vill veta vad den andre tänker.
      Nej man kan ju sällan få veta vad dom tänker.

    • ViraStina

      Anette:
      Alla upplever naturligtvis ibland att en blick känns konstig, och att man börjar undra vad den andra personen menade. Men oftast kan man ju släppa det, och inse att man ändå inte kan styra över det. Det blir inte så mycket mer än en kort känsla.

      Men ibland går det överstyr. Man förstorar känslan och kan inte kan släppa den. Man börjar allt oftare uppfatta blickar som negativa och ge dem en illasinnad innebörd (“han tycker att jag är ful!”). Till sist är den reaktionen mer eller mindre automatisk, som i ditt fall – och då har man skapat sig en präktig liten ångest.

      Försök strunta i att grubbla över vad andra tänker. Du kommer aldrig få veta det ändå. Och är man ångestbenägen, leder grubblet aldrig till något bra. Det leder alltid bara till att man blir övertygad om att de tänkte något elakt. Då blir det “sanningen”.

      Det är samma princip som att googla symptom när man är hypokondrisk. Plötslig stämmer allting in på de farligaste sjukdomarna, och man missar alla andra, betydligt mer sannolika orsaker.

  48. ViraStina

    Men Anette, du sa ju själv att du inte skulle bli intresserad av en kille som har så usel självkänsla att han framstår som strykrädd och ber om ursäkt för att han finns.

    Ändå vill du att någon annan ska bli intresserad av dig i samma situation?

    Romantisk tjej pratar om perfektion. Men jag tror inte särskilt många förväntar sig det. De flesta människor – åtminstone de jag har i min närhet – flyr inte för att någon har en depression eller för att självkänslan går upp eller ner.

    Jag har aldrig ens tänkt tanken att jag inte får prata om att jag har varit sjukskriven för utbrändhet, eller om mina erfarenheter av ångest, för att jag måste framstå som perfekt. Jag använder det tvärtom hela tiden som förklaring till varför jag inte längre ställer upp på allting. “Nej, tyvärr, jag börjar känna av stressymptomen igen, så nu måste jag ta det lugnt några dagar:”

    Det har aldrig ens ifrågasatts. Folk är förstående.

    Min kille är naturligtvis inte heller psykiskt perfekt! Och inte min exmake heller. Alla har sitt bagage och sina issues. De har svagheter och problem de med, som alla andra.

    Men det är stor skillnad på att söka det perfekta och på att vara så illa däran som du är för närvarande. Det finns en gråskala däremellan, där de allra flesta befinner sig, med diverse ickeperfekta egenskaper.

    Du behöver inte vara i psykiskt toppskick för att träffa en kille. Vem tusan är det? Men du måste vara tillräckligt stabil för att visa att du vill ha honom för den han är som person. Inte bara att du behöver en räddningsplanka för att du är ensam och mår dåligt. Och det är vad jag tror att du signalerar just nu.

    • Anette81

      Jo jag vet att det låter konstigt men jag hoppas ju att någon vill vara med mig ändå.

      Jag skäms över att jag är deprimerad och mår dåligt.

      Klart att alla har eller haft sina problem, ingen är perfekt som sagt.

      Klart att jag vill ha killen för den han är och inte för att rädda mig från ensamheten. Men just nu skulle jag göra vad som helst för att slippa vara ensam.

    • ViraStina

      Här ska inte skämmas. Skam är bara ytterligare en börda. Du skulle knappast skämmas om du fick ryggskott.

      Det är naturligtvis inte konstigt att du vill träffa någon, och att du hoppas att någon ska gilla dig. Det är fullständigt rimligt. Den sortens önskan försvinner ju inte för att man mår dåligt.

      Det är en helt annan grej som blir konstig. Nämligen att du inser att självförakt inte är attraktivt – men du tror ändå att det är ditt utseende som är problemet i ditt fall.

      Du säger att du själv inte blir intresserade av män som totalt saknar självkänsla. Men sedan drar du inte den parallellen åt andra hållet. Då hittar du på en annan, betydligt mer osannolik förklaring istället: att du skulle vara ful, och att det är därför det inte går så bra.

      Du tror att män inte borde märka att du mår så dåligt. Du tror att du kan dölja det genom att spela glad och vara omtänksam. Men det funkar ju inte. Något kommer att skorra falskt ändå. Och det kommer männen märka. Ibland direkt. Ibland senare.

      Men jag tror inte att din ångest och depression är det stora hindret. Jag känner många som tampas med den sortens problem, och de kan ändå skapa jättebra relationer. Den avgörande detaljen är HUR man hanterar och lever med sina symptom. Om de finns med som följeslagare i bakgrunden, eller om de överskuggar och lamslår hela livet.

    • Anette81

      Nej den önskan blir nog väldigt mycket starkare när man mår dåligt och är ensam.
      Jo jag har förstått att självförakt inte är attraktivt. Därför jag sitter här ensam nu.

      Nu har jag aldrig stött på en kille som saknar självkänsla så.

      Det är möjligt att det inte är dom som är det största hindret.
      Jag hanterar och lever väl inte så bra med mina symptomer.

      Dessa 2 åren har varit de värsta i mitt liv ur 2 synvinklar. 1: pga att exet som lämnade mig tyckte jag mycket om. Och allt med dessa andra killar som inte ville fortsätta träffa mig.
      2: ensamheten som kom iochmed att jag blev lämnad. Jag verkligen hatar att vara ensam. Jag behöver närhet precis som vilken annan frisk människa som helst. Någon som kramar mig, ger en puss och säger att dom tycker om mig.

    • ViraStina

      Ja, men jag garanterar att ensamhet utan depression är betydligt trevligare än ensamhet med depression.

      Och utan depression har man dessutom lättare att ta sig ur ensamheten.

    • ViraStina

      Anette:

      Det finns ju inga garantier i tillvaron. Det finns bara en massa olika faktorer, som antingen underlättar för dig, eller försvårar för dig.

      Att du mår dåligt är ingen garanti för att du aldrig kommer att träffa någon.
      Att du mår bra är ingen garanti för att du kommer att träffa någon.

      Men jag kan däremot garantera att oddsen att träffa någon, är rejält mycket bättre om du mår bra. Och dessutom är livet mycket roligare om man mår skapligt. Vilket sannerligen inte är oviktigt i sammanhanget.

    • Anette81

      Jag har ju träffat dessa 3 killar förra året och jag tror inte att det hade varit någon skillnad om jag hade mått bra när jag träffade dom. Tror inte att någon av dom hade velat fortsätta med mig ändå. För då hade dom klagat på något annat.

      Mycket möjligt att det är lättare att träffa någon när man mår bra men det betyder inte att de vill fortsätta att träffa en ändå.

    • Romantisk-tjej

      Jag tror inte att må bra gör det lättare att hitta rätt person. Däremot är det nog lättare att ta initiativ till att göra saker där man kan träffa nya människor.

      Jag har mått riktigt bra i perioder av mitt liv och då tyckte jag mest att alla andra verkade deppiga och sega. Själv ville jag träffa någon och hitta på roliga saker ihop. Konstigt nog hittade jag ingen pojkvän under alla de här åren.

      Det var när jag mådde som sämst och hade gett upp allt vad dejting heter som han dök upp. Då hade jag försökt hitta någon i flera decennier…

      Mellan varven var jag ensam och trivdes, men under vår och sommarmånaderna när jag var ledig och ville resa, göra utflykter och då jag hade mest energi – var det som allra värst att vara själv. Då ser man alla på jobbet som planerar in sina familjesemestrar.

      Kompisarna hade sina sommarställen eller reste med sina partners. Jag ville inte vara påträngande. Och så satt jag där ensam och fick prompt vänta tills en kompis var i stan och kunde hitta på något åtminstone En dag…Hur gör alla andra? Det har jag alltid undrat. Måste ju vara fler som är singlar och har semester? Bokar ni in semesterveckorna tillsammans med kompisarna?

      Det är verkligen den värsta tiden. Det är ju bara de senaste två somrarna jag har fått njuta av alla ljusa, lediga kvällar med en kille som älskar mig. Sådant som är normalt för andra, åtminstone en period av livet. Men det hade jag bara drömt om att få uppleva tidigare.

      Nu har jag gjort massor med min pojkvän, upptäckt nya badställen, varit på spontana utflykter, planerat och åkt på resor, hittat mysiga favorittillhåll….Och jag får äntligen klä mig i fina klänningar och få vara ifred från äckel-gubbars blickar. Eftersom sådana ofta inte kollar in en tjej som går hand i hand med en kille. Det känns tryggt!

      Tidigare roade jag mig på egen hand, jag blev expert på att göra det mesta ensam. Vänner blir inte samma sak, man är inte Nr 1 på samma sätt som med en partner.
      Det blir mer självklart att träffa partnern på helgen samt minst en dag till i veckan. Vänner träffar jag mer spontant. Vi slänger mest iväg några sms. Jag träffade en vän i helgen några timmar, vi hade inte setts på en månad och det är inget ovanligt.

      Detta med ensamheten är så djupt rotat efter alla år att jag behöver mycket egentid även nu när jag har en partner. Som tur är han också i behov av det. Konstigt nog synkas oftast tiden när vi vill och kan träffas. 🙂

    • ViraStina

      Romantisk tjej:

      Nu blir det definitionsfrågor igen om vad som menas med att “må bra”. Men jag tror ändå vi kan konstatera att om man mår som Anette, och knappt kan ta sig hemifrån för att man man har social fobi och inte kan åka buss, till exempel – då är det ganska svårt att träffa någon. Det är inte så ofta drömprinsen knackar på dörren spontant och sedan blir kvar, utan det fordras oftast att man har möjlighet bege sig någonstans.

      Du tycks ju ändå ha mått tillräckligt bra för att göra aktiviteter på egen hand. Och det ökar onekligen chansen att träffa någon, jämfört med om man sitter hemma.

      Min kille har aldrig ens loggat in på en dejtingsida. Jag lärde känna honom ute bland folk, när jag höll på med min (och hans) främsta hobby – musiken. Hade jag mått så dåligt att jag inte ens kunde lämna huset för att spela och umgås – då hade jag ju aldrig mött honom över huvud taget.

    • Anette81

      Jag sitter sällan hemma. Åker ofta till stan och går runt och kollar i affärer och så. Mitt bussåkande har blivit bättre, men inte helt bra. Jag kan ju fortfarande känna ångest när jag åker.
      Annars är jag mycket ute och går, cyklar och så.

      Killen jag träffade sist hade förstått om jag inte kunde åka överallt för han hade ju lite samma problem.

    • romantisk-tjej

      Ja jag gjorde saker själv. Men jag träffade ju ingen när jag mådde bra. Det var det jag menade. Det var mer slumpen, turen eller ödet som gjorde att jag träffade en kille som passade mig. Och då mådde jag riktigt dåligt, hade självmordstankar veckan innan vi sågs…

      Mitt mående har periodvis varit som Anettes, kunde inte åka till jobbet och var rädd när jag gick ut. Men eftersom jag var ensam fick jag tvinga mig till allt för att klara mig. Andra gånger var det bättre. Som när jag träffade en vän som jag umgicks med mycket. Då mådde jag ofta bra.

      En annan gång funkade saker på jobbet och jag fick mycket bekräftelse. Just då mådde jag bra. Men någon kille fanns inte för mig.

      Mitt mående har mest varit beroende av omständigheter.

      En gnagande ensamhetskänsla har jag haft i mig hela livet. Fram till jag träffade min pojkvän. Då kändes det som någon förstod mig på riktigt. Och en samhörighet jag aldrig känt med någon annan, trots att jag försökt. Inte ens den nära kompisen kunde jag nå på det här sättet. Eller få den här intima känslan att man hör ihop. Svårt att förklara…

    • ViraStina

      Några garantier för ett lyckligt kärleksliv får man ju som sagt var aldrig. Oavsett hur man mår.

      Men jag tror knappast det råder några tvivel om att Anette skulle ha det betydligt lättare om hon inte kände sig totalt under isen.

      Själv skulle jag inte ens ha varit kapabel att engagera mig i någon karl under de perioder jag mådde dåligt. Det var över huvud taget inte aktuellt. Jag hade fullt sjå med mig själv och mina barn. Jag kan liksom inte föreställa mig hur jag skulle ha kunnat lära känna en ny person då, och börjat bygga en relation..!

      Nu har jag dock mått utmärkt större delen av mitt liv. Perioderna av kaos och usel självkänsla har varit undantag. Dels under högstadietiden, när jag ständigt fick höra hur ful jag var. Dels under en tid för ungefär 7 -8 år sedan, när ångesten slog till på allvar. Då var jag fortfarande gift, men det hjälpte ju inte. Min dåvarande make försökte förstås stötta mig allt han kunde. Han försäkrade mig ständigt om hur fantastisk och underbar och värdefull jag var.

      Men jag kunde inte ta emot hans stöd. Precis som Anette, trodde jag inte på de snälla, välmenande kommentarerna. Och än mindre kunde jag ge honom något tillbaka.
      Jag ska inte säga att mitt mående förstörde äktenskapet, för det vore en överdrift. Det fanns betydligt fler faktorer som spelade in. Men jag kan i alla fall säga att min man inte kunde rädda mig från dåligt mående.

      För ångesten kom inifrån mig själv. Jag var tvungen att ta itu med den grejen själv. Och det är vansinnigt jobbigt för en äkta make sedan 15 år att känna pressen på att rädda sin partner från inre demoner, trots att ingenting han gör fungerar. Att förvänta sig att man ska träffa en helt ny människa som ska utföra det jobbet är ännu mer orimligt.

      Efter mina två hopplösa år på dejtingsidor, började jag nästan trilla tillbaka i en sån där kris igen. Jag började – precis som Anette – se varje misslyckande som ett bevis på hur värdelös och oönskad jag var. Jag var frånskild, 40+ och nobbad av alla. Självföraktet började sticka upp sitt fula tryne igen, ångesten gjorde sig påmind, och jag började vänta mig negativa resultat. Jag kan försäkra att det inte förbättrade mina möjligheter!

      Till sist insåg jag vartåt det barkade, så jag satte ner foten i tid. Jag lade ner allt vad dejting hette och började ägna mig desto mer åt min familj, mina fritidsintressen, mina vänner… Jag valde att fokusera på de andra, roliga delarna av mitt liv, istället för det som inte funkade. Och det räckte för att jag skulle vända den negativa utvecklingen.

    • Anette81

      Jag tror faktiskt inte att det hade varit lättare. Jag tror inte denna killen hade stannat kvar ändå.
      Jag verkar inte vara någon som killar faller lätt för.
      I somras när jag träffade denna killen så mådde jag lite lite bättre så jag trodde inte att det skulle bli något problem om vi började träffas och bygga en relation.

      Jag tycker själv att jag har kunnat ge något när jag var i relationen med exet fast jag mådde dåligt.

      Jag har inte direkt påstått att någon annan måste utföra det jobbet åt mig. Utan en lite hjälp på vägen.

      Tipset att regga mig på en dejtingsida fick jag av min bror som tyckte att jag skulle hitta andra att “prata” med när jag försökte komma över mitt ex för 2 år sedan. Jag tyckte väl inte själv att jag var så intresserad av det men jag skapade en sida på hp. Och den ända jag fick kontakt med där var en kille som jag började skriva med i maj förra året och sen träffades vi inte förrens i augusti förra året och han tyckte att jag var för på. Så jag tror att jag ska pausa mig från HP. Det ger mig liksom inget förutom att jag snarare mår sämre.

      Nu är det inte så att jag sitter flera timmar framför hp och letar folk att prata med. Någon gång per vecka loggar jag in.

      Sen är det väl lättare om man har någon att umgås med istället för att alltid sitta ensam. Det gör ju inte depressionen bättre. Men svårt när det inte är så lätt att skaffa kompisar.

    • Arn

      Bra idé! Jag tycker det låter klokt att pausa hp. Du är inte redo för nåt förhållande nu ändå. Det finns många forum att “umgås” med folk istället. …men mitt tips – dra inte upp alla dina negativa tankar och hur synd det är om dig osv på alla forum. Hitta nåt vettigt att prata om stället. Ingen orkar höra på samma historier om och om igen…
      Lycka till!

    • Romantisk-tjej

      Jag tror många förknippar dåligt mående med att man ligger hemma och inte kan ta sig ut. Så fungerar det inte för mig. Jag blir orolig och rastlös och kan jag vila i sängen är det mer ett tecken på att jag är frisk.

      Jag var med om saker som gjorde att jag fick ångest. Sorg, svek från en vän m.m. Jag var tvungen att prata med någon hela tiden. Det blev hjälplinjer men när de var stängda fanns det bara bekanta och vänner, och de orkade inte eftersom jag ältade samma saker och grät hela tiden.

      Jag hade slutat med dejtingsidor men sökte ändå kontakt med folk att prata med. Någon pratade jag med i en vecka men sedan tyckte han att jag skulle söka akut inom psykiatrin…Andra hade inte tid med att prata så mycket som jag behövde. Jag gick till både läkare och terapeut, men fick bara mediciner. Dessa gjorde mig ännu mer ångestfylld, så jag slutade med dem.

      Jag fortsatte söka kontakter online och så hittade jag min pojkvän…vi började skriva och jag frågade om jag fick ringa. Det fick jag. Han sa att jag verkade konstig men han ville ändå prata. Och sedan sågs vi och han ville ses igen. Plötsligt skedde en förvandling, jag blev i stort sett frisk…

      Det var helt osannnolikt men det är klart jag tackade ja till att må bra! Bekymren som jag ältat i månader var som bortblåsta. Sorgerna begravda. Sveken likaså. Jag såg ett ljus för första gången på ett halvår. Jag kände tillförsikt. Jag hade kommit hem!

      Min pojkvän har sina demoner och jag kan faktiskt inte hjälpa honom med det. Jag ser inte det som något som gör att jag måste göra slut. Bara för att jag inte kan hjälpa honom. För det skulle vara som att kapa bort en del av mig själv. Jag vill inte leva med en person för att han är problemfri, jag vill leva med min själsfrände. Och han råkar ha “demoner”, då är det så. Det är inte min uppgift att ta bort alla jobbiga känslor från honom. Men jag stöttar honom ändå, gränslöst. För att jag älskar honom.

      Vi har fantastiska stunder tillsammans, och allt är inte hemskt bara för att man lider av oro. Jag tycker folk verkar besatta av att hitta någon som är glad. Men om man inte känner samhörighet kan personen vara hur rolig och glad som helst, kan jag ändå inte leva med honom, om vi inte båda har känslan att vi hör ihop.

      Därför tror jag inte på att kärleken bara kan slå till om man mår hyfsat bra. Ibland slår den till när det är obekvämt och oväntat. Och det kan ändå vara rätt person!

      Jag har väntat på det här i mer än halva mitt liv. Jag kan verkligen inte vara med en kille som inte är rätt. Det har jag lärt mig genom alla dessa år. Min ensamhet är ett tecken på det. Att jag aldrig fann någon jag passade med, att det alltid kändes obekvämt med alla killar. Några kunde jag bli kompis med, men något mer fanns inte, hur jag än vände och vred på mina känslor.
      Det är svårt att veta var den rätta killen befinner sig.

    • Anette81

      Behöver egentligen inte pausa hp heller för ingen skriver ändå till mig. Men sluta besöka sidan kanske.
      Jag vet inga forum där man ”umgås” med folk.
      Det är din åsikt att jag inte är redo

    • Arn

      Läste precis det här (passar in i denna diskussion) :

      3 ways to fail at everything i life:
      1.Blame all your problems on others
      2. Complain about everything
      3. Not be grateful

      Ett tips ANETTE – googla på “diskussionsforum”

    • Anette81

      ROMANTISK-TJEJ
      Ja jag tror också att många förknippar dåligt mående med att man ligger hemma och inte kan ta sig ut. Så är det inte för mig heller. Jag är inte hemma mycket. Är ute på promenader, går i affärer, går på biblioteket och lånar böcker osv. Jag blir lätt rastlös så att bara sitta kan jag inte.

      Jag var också med om saker som har gett mig ångest. Lämnad, och sen det som utlöste min social ångest.
      Jag känner mig också tvungen att prata med någon men nu har ju min psykolog slutat.

      Jo jag har väl också sökt kontakt med folk för att prata. Men ingen svarar ändå.
      Du hade tur att du hittade din pojkvän fast du inte mådde bra. Därför tror jag att man kan träffa någon ändå fast man inte mår bra.
      Jag mådde ju också otroligt mycket bättre när jag träffade denna sista killen. Mådde bra när jag var med honom. Och han mådde bra när han var med mig. Sen vet jag inte vad som hände. Han hade sina problem och jag tyckte inte mindre om honom för det.

      Precis det jag menar. Att träffar man någon så kan den personen vara en hjälp på vägen.

      Precis man stöttar den man älskar.

      Jag tror också på att kärleken kan slå till även om man inte mår bra.

    • ViraStina

      Nej, det är ingen annans plikt att jaga bort demonerna, för det går ju inte. Det jobbet ligger hos personen själv. Problemet är bara att den som älskar en, gärna VILL jaga bort dem. Och han kan bli oerhört frustrerad av maktlösheten.

      Därför är det ytterst få som orkar gå in i en ny relation med någon som är på botten. Det är tufft nog att stanna i en gammal relation i det läget.

      Min exmake stannade. Precis som jag naturligtvis stannade hos honom när han krisade några år tidigare. Så ingen av oss är typen som skräms av en period med dåligt mående. Skilsmässan blev ett par år senare, och berodde mer på det klassiska vi-växte-isär än på hur vi mådde.

      Men däremot skulle han aldrig ha blivit intresserad av mig under min värsta period. Och jag skulle inte ha blivit intresserad av honom under hans sämsta period. Inte för att vi var några andra, fula, värdelösa personer då. Utan för att vi helt enkelt inte var i skick att skapa något nytt. Det var tillräckligt krävande att bara existera själv.

      Mår man så pass bra att man orkar se något annat än sitt eget lidande – toppen. Jag gjorde dock inte det under den där perioden. Och av det Anette berättar här, låter det som att hon mår värre än vad jag någonsin gjorde.

      Att stanna i en befintlig relation med en trygg och invand nära anhörig under en kris är jobbigt nog, men ändå något helt annat än att försöka börja bygga något nytt under svårast tänkbara omständigheter.

    • Anette81

      Jag tror att dessa “demoner” kan delvis försvinna om man träffar någon som man tycker om för då vet man att den personen finns där om man behöver hjälp.

      Det är möjligt att det är ytterst få som orkar gå in i en ny relation med någon som är på botten men det är inte omöjligt. Det beror på hur man är som person.
      Jag håller med Romantisk tjej där.

      Nu blev ju denna killen tillräckligt intresserad av mig eftersom han valde att skriva, han visste ju inte förrns vi hade skrivit lite vad mina problem var och han berättade om sina och jag såg inga problem med hans problem. Jag hade kunnat vara med honom ändå eftersom jag själv hade liknande problem. Så från mitt håll så hade det inte alls varit omöjligt att inleda en relation med honom. Jag såg honom och inte hans problem.

      Det är möjligt att jag mår värre.

      Fast klarar man av att bygga en relation när den ena mår dåligt så klarar man ju allt tillsammans sen.

    • Romantisk-tjej

      Även om man verkligen är under isen och är ensam är man ju tvungen att gå ut och handla mat, bara för att ta ett exempel. Kanske kan man släpa sig till duschen också. Men jag hade ingen ro att sitta still, men att gå ut var nödvändigt för att ens stå ut. Därför kunde jag förstås åka till ett naturskönt område där en trevlig kille befann sig, om jag ändå måste ut. Det var inte särskilt långt ifrån där jag bor.

      Jag har mått dåligt utan hjälp sedan jag var 20. I perioder. Beroende på saker som påverkat mig i min livssituation. Och då hade jag faktiskt ingen som plockade upp mig. Tro mig, till slut gör man det själv! Och man lär sig efter alla år vad man kan göra när man befinner sig i kris. Det handlar om att överleva.

      Är man rastlös kan man gå ut minst en timma under dygnets 24 timmar. Speciellt om det är ljust större delen av dygnet, och över 20 grader och sol.

      Vi sågs i c:a 2 timmar första gången. Då mådde jag så dåligt att jag inte kunde möta hans blick..Men jag var uppe i varv av allt som snurrade i huvudet att prata var inga problem.

      Jag var så glad att jag hittat någon och blev lugn när han visade att han ville träffa mig. Jag skämdes för att jag mådde så dåligt, var rädd för vad han skulle tänka om mig. Men han litade på mig, han lät mig träffa hans barn redan efter andra träffen.

      Precis som du skriver lämnar de flesta en person de inte känner om den lider av psykiskt smärta. Därför att de tänker att de inte kommer orka med personens alla problem. Så gjorde inte han. Och bara det är speciellt. Han såg bakom mina problem. Han såg MIG.

      Han var nyfiken på mig, han hade aldrig träffat någon annan person som kommer i närheten av mig, och var ovan vid situationen, även rädd. Ändå ville han möta mig. Han skrev i ett sms redan efter första träffen att jag var en speciell och fin människa.

      Jag blir inte avstängd bara för att jag mår dåligt. Speciellt inte om en person som utstrålar vänskap till mig vill träffa mig, lyssna på mig och prata med mig.. Utan att be om något i gengäld.

      Att komma ifrån var det jag längtade till. Men jag orkade inte vara bland folk, utan ville hitta En person jag vågade öppna mig för och som tog emot mig. Jag mår som allra bäst när jag har en intim, mycket nära relation med någon, där jag kan vara helt transparent. Och här var det på väg att bli så. Det kände jag.

      Via honom startade en läkningsprocess. Det har inga psykologer och läkare kunnat ge mig genom åren.

      Han är verkligen ingen terapeut-typ, pratade inte alls mycket om mitt mående öht, utan han bara fanns där. Det var personkemin mellan oss som bidrog till att jag kände mig bättre när jag träffat honom, trots min kris. Och det är unikt, för jag känner mig oftast nervös med andra människor. Har svårt att passa in och får ofta en dålig känsla som gör att jag hellre vill vara själv.

    • Anette81

      Jag kan inte heller bara sitta inne. Sen måste jag ut för att lämna och hämta min dotter på skolan. Och handla osv.

      Jag träffade denna killen i några timmar, vi pratade och satt utanför hans lägenhet vid ett cafe. Han ville gärna ha kontakt genom att sitta med handen på mina axlar, eller råka röra vid mig när vi satt där. Jag vågade inte heller mötas hans blick men det var för att jag var blyg. Jag kände faktiskt också en personkemin mellan oss som fick mig att må bättre när vi träffades.

      Precis, man vill att killen ska se MIG och inte mina problem.

    • ViraStina

      Romantisk tjej:
      Tror du själv att ditt mående har varit ett hinder för dig att träffa någon? Du säger ju att du har försökt i 20 år utan resultat? Eller tror du inte att det har påverkat alls? Är det andra faktorer som har lett till det?

      Jag lägger faktiskt inga värderingar i detta. Lyckas man mot alla odds, så är ju det jättebra.

      Jag bara berättar vad jag tror – nämligen att man har mycket lägre chans att hitta någon om man är i psykiskt dåligt skick. Man kan tycka att det är orättvist, inhumant, ytligt eller vad som helst. Men det ser ju ändå ut så.

      Precis som när man är i fysiskt dåligt skick. Det är ju ingen hemlighet att missbrukare, överviktiga, sjukliga mm också kan hitta bra relationer. Men de allra flesta vittnar om att det är enklare om man har hälsan och tar hand om sin kropp. Det är inte så många som har förmågan att se bortom övervikten eller det ohälsosamma levernet.

      Både du och Anette har berättat att ni inte dras till män som inte har en god fysisk hälsa. Och min erfarenhet är att de flesta heller inte dras till de som inte har en god psykisk hälsa.

      Sedan är det ju inte svart eller vitt. Man måste inte vara elitidrottare och renlevnadsmänniska för att lyckas träffa någon. Lika lite behöver man vara i psykiskt toppskick.

      Men lite lagom sund och hälsosam självrespekt – det underlättar onekligen.

    • Romantisk-tjej

      Om vi ska räkna från när jag flyttade hemifrån har jag varit singel i 25 år. Under denna tid ville jag träffa någon jag trivs med och älskar. Det lyckades jag aldrig med. Jag lyckades förresten inte innan jag flyttade hemifrån heller. Men då var jag däremot inte helt ensam eftersom jag bodde hos mina föräldrar.

      Jag tror att man gör det enkelt för sig om man tror att måendet är orsaken till att jag varit ensam dessa 25 år. Det har nog mer med min personlighet att göra. Jag har aldrig känt mig hemma i något sammanhang. Jag kan drömma om att känna mig hemma med folk, men i verkligheten gjorde jag aldrig det. Jag trivs helt enkelt med väldigt få personer. Jag har aldrig haft många vänner. Det är svårt att gissa var de personerna finns som passade mig. Det kunde jag inte.

      För övrigt är det otur att de killar jag velat lära känna visade sig vara upptagna. Det är ändå ganska många. Och att jag inte bytt nummer när jag pratat med en kille en gång. Sedan var han försvunnen. Då kan jag inte veta om vi skulle funka längre fram.

      Jag håller inte med dig om att personer som mår dåligt psykiskt eller fysiskt är ensamma. Jag har sett så många , sjuka, överviktiga mfl som alla haft partners. En tjej i min familj har legat inne ett HALVÅR på psyket för flera år sedan. Hon hade en kille under tiden hon var inlagd, han hälsade på henne varannan dag. Hon har inte varit singel sedan hon var 13…Killar är galna i henne.

      Jag har haft kompisar som dansar och är superfit och snygga men hade väldigt svårt att hitta kärleken. Idag känner jag en tjej som lyckas med allt, som har bra ekonomi, bra karriär och är snygg. Men hon hittar inte kärleken. Ytterligare en person som också är smal och hälsosam har bara gått på nitar bland killar. Hon är numera avundsjuk på att jag har en kille. Hon har slutat att höra av sig…Förut var det vi som knotade om hur svårt det var att dejta. Hon fick sällan dejter precis som jag och de få hon hade ville inte fortsätta seriöst. Hon försöker väl glädjas åt mig men det blev för jobbigt eftersom hon längtar så.

      En killkompis är oerhört kräsen och vill bara ha en sorts tjejer som ser ut på ett visst sätt. Han ser bra ut och fick massor av förfrågningar och mail på dejtsidor, men de dög inte för honom. Han kunde inte bli intresserad om tjejen inte är exakt så som hans preferenser. Han är ensam. Men inte sjuk.

      Så mental ohälsa är inte orsaken till att man är ensam. Tror snarare på otur, svårighet att befinna sig exakt där personen man passar med befinner sig. Denne ska helst just då vara singel OCH kommit över sitt ex. Samtidigt ska hen också vara öppen för en relation, och kunna anknyta och våga förändra ett inrutat singelliv. Det är svårt att tajma in allt det! Egentligen är det konstigt att allt detta händer ens en gång i livet!

    • Romantisk-tjej

      Virastina:
      Sedan vill jag poängtera igen att jag inte tror folk drar sig till någon med psykisk ohälsa som ett självändamål. Där har du nog rätt. Men det var ju faktiskt inte min pojkväns eventuella psykiska problem jag drog mig till. Utan den han är. Och det är skillnad.

      Om jag stortrivs med någon börjar jag inte rationalisera om han möjligen är tillräckligt frisk. För mig räcker det att jag mår bra med honom 🙂 Att vi kunde kommunicera och förstod varandra samt att jag inom kort blev förälskad i honom gjorde ju inte att något blev sämre heller…

      Och det är så jag själv vill bli sedd. Jag vill inte ha en analys ifall jag mår tillräckligt bra för att vara värdig någon. Jag vill ha en kille som kan känna efter och skippar checklistan.

      På HP var det ofta det pratades o psykfall hit och dit. Det verkar vara på modet att analysera folk och sätta diagnoser.

    • Anette81

      Jag drog mig inte heller till killens psykiska problem utan för att jag gillade honom för den var.
      Samma här, trivs jag med någon så räcker det att jag mår bra av att vara med honom oavsett hans mående.
      Så skulle jag också vilja ses.

    • ViraStina

      Nej, jag syftar heller inte till de som aktivt söker sig till någon som mår psykiskt dåligt. Även om det finns sådana också.

      Men det är en riskabel väg att gå. Jag jobbar nämligen mycket med ungdomar i riskzonen. Och det ska inte stickas under stol med att det finns skrupelfria människor som letar upp dessa sköra ungdomar och drar dem i fördärvet. Det kan handla om droger, sexuellt utnyttjande eller liknande.

      Där är den svaga självkänslan en stor riskfaktor. De tror helt enkelt inte att de är värda en sund relation. Därför accepterar de att bli illa behandlade. Att stärka självkänslan är därför en viktig del i det förebyggande arbetet för att skydda tonåringar.

      Klart att folk kan träffa någon även om de t ex är allvarligt sjuka. Men jag känner en kille som varit singel i princip hela livet. Han är svårt sjuk i en tarmsjukdom. Han menar att det är väldigt svårt att träffa någon när man ofta blir liggande hemma i magsjukeliknande attacker. Han tvingas ju ofta avboka allting i sista stund! Och han kan inte äta vad som helst, eller gå på restaurang utan detaljerad planering och kontroll. Dessutom blir han trött fort och somnar tidigt på kvällarna.

      Hade han däremot varit i en stabil relation när han blev sjuk, hade det varit en helt annan sak. Men det är krångligt för honom att lära känna nya människor. Det blir inte alls på samma villkor som för fysiskt friska.

      En annan kille jag känner, är frånskild och har ett barn med ett svårt medfött handikapp. Hans liv kretsar kring syrgastuber, infektionsrisker, personliga assistenter dygnet runt och plötsliga livshotande tillstånd hos barnet. Han säger att han inte ens kan tänka på att dejta. Det finns inte i hans världsbild.

      Båda dessa killar menar att sjukdomarna har gjort det otroligt mycket svårare för dem att träffa någon. Det är ganska hopplöst för dem att ens hitta fungerande sätt att lära känna nya tjejer på ett vänskapligt plan.

    • Anette81

      Även om jag inte gillar mig själv eller hur jag ser ut så tycker jag väl att jag på något sätt borde kunna ha en sund relation med någon. Jag accepterar inte att bli dåligt behandlad, som nog har märkts på hur jag har agerat mot denna killen.

      Det är nog svårare och träffa någon som du säger om man är allvarligt sjuk, som killen du känner. Psykisk ohälsa kan man ju “bota” så man kan ju bli frisk från det om man vill, det kan man ju inte om man har har haft en allvarlig sjukdom hela livet.

    • Romantisk-tjej

      Virastina:
      Det är en viss skillnad på en person som har en kronisk sjukdom som begränsar livet så som det gör för den killen du skrev om. När man är tillsammans med någon vill man ju kunna göra samma saker.

      Men dålig självkänsla är ju inget hinder för det. Som jag skrev tidigare blev jag av med en stor del av min ångest när jag träffade min pojkvän. Det är dock inte troligt att en kronisk sjukdom går över när man är kär, även om det skulle vara fantastiskt om det var så.

      Däremot tror jag att acceptansen blir större om den med en sjukdom hittar en person som lever på liknande sätt. Jag och min pojkvän har själsliga smärtor, så det är inget främmande för oss om någon plötsligt får panik eller gråter, till exempel. Eller känner stark oro för något som andra inte ens tänker på.

      Däremot skulle ju en person som är superstabil och inte särskilt känslig, bli ganska paff och börja undra. Många killar jag har träffat har inte gråtit sedan de var barn…Det är klart att det blir en kontrast om det är något som är lika naturligt som att skratta i mitt liv är något främmande för en annan som aldrig eller sällan reagerar så, eller ens träffar personer som är på det sättet. De skulle förmodligen tycka att det tyder på instabilitet och negativitet. Något dåligt.

      Men jag och min pojkvän ser det inte så, för oss är det bara normalt.

      Att man skulle vara mer benägen att stanna kvar hos en partner när hen blir sjuk senare i relationen tro jag inte alltid är fallet. Då kan det istället bli att man inte orkar med, att man vill ha tillbaka den gamla versionen och inte känner sig hemma med partnern. Slitningarna gör att man går isär.

      Om någon har alkoholproblem och inte orkar göra något åt saken kommer det förmodligen ta slut. Likaså om någon får en depression så att allt ställs på ända, att man inte längre kan göra det man alltid gjort tillsammans. Den ena partnern kanske inte längre vill ha sex och närhet p.g.a. depression. Då är det svårt att hålla ihop förhållandet.
      Kärleken riskeras att ta slut, man kanske bara blir vänner. Man orkar kanske inte bo ihop o.s.v.

      Men visst finns det de som är kvar hos varandra och står ut. Men då är det ju knappast på grund av kärlek, utan för att det blir för krångligt om man har hus tillsammans och kanske minderåriga barn. Då försöker man ändå. Men i de fallen är det ofta inte tal om kärlek. Istället är det vanligt att det är porrsurfande, otrohet, gräl eller bara stiltje.

    • ViraStina

      Romantisk tjej:

      Jag tror att många skräms minst lika mycket av psykiska problem som av fysiska. Många ännu mer!

      Det finns ju inget rätt eller fel i detta. Jag tror att en hel del handlar om igenkänning. Man går till sig själv, sin uppväxt och så vidare, och tycker undermedvetet att vissa grejer är helt okej, medan annat känns totalt oöverstigligt.

      Många skulle t ex säkert tveka att ge sig in i en relation med någon som de visste behövde njurtransplanteras inom kort. Det är stora risker, och det kan påverka hela vardagslivet med infektioner, trötthet, biverkningar av mediciner osv. Och dessutom kan ju psykiska problem komma i kölvattnet, eftersom det är en livshotande sjukdom. Men kronprinsessan tvekade inte. 🙂

      Andra tycker att depressioner och ångest är oerhört avskräckande. De har kanske ingen erfarenhet av psykiska problem, eller väldigt dåliga erfarenheter från tidigare.

      Men det enda jag egentligen vill förmedla till Anette, är att hennes svårigheter att träffa någon, med största sannolikhet inte beror på hur hon ser ut, eller att hon inte “duger”.

      Lägger man ihop allting hon har berättat här, så tyder det allra mesta på att det inte är hennes utseende som är är problemet. Inga män i hennes närhet verkar ha tyckt det. Däremot har en och annan antytt att hon var för “på”. Någon annan tyckte att hon mådde för dåligt för att ha en relation.

      Det betyder ju inte att det är en absolut sanning att hon mår för psykiskt dåligt för att kunna ha en relation. Någon sådan tvärsäker sanning finns förstås inte. Det betyder bara att det är troligt att det är hennes mående snarare än hennes utseende som har ställt till det hittills.

      Och att om hon vill ändra något för att öka sina möjligheter, vore det bättre att försöka förbättra den psykiska hälsan än att operera om sig.

      Det sista kan du väl hålla med om i alla fall, Anette? 🙂

    • Romantisk-tjej

      Nej men som jag skrev så är ju min kille högkänslig och det avskräcker säkert många. Men jag har ju liknande personlighetsdrag, så då är det ju såklart inte lika avskräckande.

      Nej Anetre borde verkligen inte operera sig! Det hoppas jag hon inte gör. Men jag hoppas hon hittar en kille som älskar henne och att han är såpass övertygande att hon tror på det 🙂

    • Anette81

      Virastina:

      Duger gör jag uppenbarligen inte p.g.a. mina psykiska problem. Så även om det inte skulle bero på mitt utseende så beror det ju i så fall på att jag inte duger för att jag råkar vara deprimerad.
      Får hoppas att det räcker för att jag ska duga sen. Alltså förbättra den psykiska hälsan.

      Men det här med åldersintervall som vi diskuterade förut. Jag hade ju 29-37 år som ålder på killar jag sökte efter. Han jag träffade valde ju en 25åring istället, och hon är 25år och valde en 37årig kille med barn. Så alltså borde det inte vara omöjligt att jag kunde träffa en 29årig kille.

    • Anette81

      Romantisk-tjej
      Jag trodde verkligen att det skulle bli den här killen jag träffade sist som skulle vara den som älskade mig.
      Detta var också en kille som jag tyckte om och som jag kände samhörighet med, men han tyckte tydligen inte likadant. 🙁

    • ViraStina

      Inget är omöjligt. Bara mer eller mindre sannolikt. Och det är mer sannolikt att killar runt 40 blir intresserade av dig, än killar under 30. Hur det än är, är det vanligare att män hellre söker något yngre kvinnor än äldre.

      Du får alltså fler att välja på, om man vill uttrycka det så. Vill du ha yngre män, kommer det alltid vara färre. Färre som tar kontakt, färre som svarar, färre som vill ha ett bonusbarn…

      Det måste ju inte vara ett problem. Trots allt räcker det om du hittar en enda. Men eftersom du så lätt börjar tro att det är få som kontaktar dig för att du är ful, inte duger osv, kan det ju vara värt att tänka på att ditt åldersspann förmodligen sållar bort många.

      Jag är 43. Om jag skulle sätta upp en ny profil idag, där jag sökte män mellan 35 och 44, skulle jag sannolikt inte få lika många svar som om jag sökte mellan 40 och 50. Det gör mig varken ful eller värdelös, utan bara realistisk.

      Skulle jag söka från 23, skulle jag däremot få ett gäng omogna fetischister på halsen, men det är en annan historia. 🙂

    • Anette81

      Dom som har varit mest inne på min sida på hp har varit mycket äldre än vad jag är och såna är jag verkligen inte intresserad av. 50+ alltså.

      Nu är det ju så att jag inte får kontakt med någon på hp ändå. Så egentligen så spelar min åldersintervall ingen roll känns det som.
      Jag har ändrat ålder på dom jag söker till 32-40 .

    • ViraStina

      Men du hade ju inte ens en presentationstext, sade du häromsistens.

      Då är det också ganska svårt att få napp. Särskilt från seriösa. Men i övrigt tänker jag inte ens försöka övertyga dig om att vara aktiv på dejtingsidor, eftersom jag själv inte alls har någon bra erfarenhet.

      Det funkar ju uppenbarligen för vissa, men jag var inte en av dem.

    • ViraStina

      Jag hade en alldeles för lång presentationstext. Tror jag. Eller också var den bara fel på något annat sätt.

      Å andra sidan verkade många inte ens läsa den, så jag hade nog kunnat skriva precis vad som helst. Du kanske skulle prova att göra det?

      “På fritiden ägnar jag mig ofta åt sopsortering och jag bilar gärna betonggolv nattetid. Har jag inget annat för mig, brukar jag försöka hinna studera innehållet i avloppsbrunnen, eller slå mitt personliga rekord i att vika origami av kassakvitton.”

      Om inte annat får du kanske igång ett samtal med den som faktiskt läser och reagerar.

      Nä, tyvärr har jag inte några seriösa förslag vad gäller profiltexten, eftersom jag själv inte lyckades särskilt bra. Men jag vet rent generellt att det inte är effektivt att räkna upp sitt CV, eller spalta upp vilka krav man har på sin partner. Man ska försöka slå an en personlig ton, och visa vilken sorts människa man är. Inte hur mycket man har åstadkommit, eller hur kräsen man är.

      Du får experimentera.

  49. Anette81

    Jag tror inte att jag hade tagit mer initiativ om jag mådde bra. Hade ju varit lika blyg för det.

    Det var väl de som denna killen gjorde,dök upp när jag mådde dåligt och hade lagt dejtingsidorna åt sidan. Men det slutade ju inte bra ändå.

    Jag sitter ensam på sommaren också eftersom jag inte har några kompisar.

    Jag gör alla saker jag kan göra, ensam.

  50. ViraStina

    Romantisk tjej:
    Att du alltid har känt dig annorlunda och utanför, har ju med psyket att göra. Det är givetvis ingen sjukdom eller något fel att känna sig annorlunda. Det är ingen diagnos. Men det handlar ändå om det psykiska välmåendet.

    Jag kunde inte träffa någon så länge jag kände mig ful, utanför och annorlunda. När jag började gymnasiet fick jag massor av nya kompisar. Jag umgicks i ett stort gäng, och kände mig äntligen helt accepterad.

    Men såren från högstadiet var fortfarande kvar. Jag visste visserligen att mina nya kompisar gillade mig som vän. Men trots att den ena efter den andra skaffade pojk-och flickvänner, var det aldrig aktuellt för mig. Det var fortfarande en helt vansinnig tanke för mig att någon kille skulle gilla mig mer än som kompis.

    Inte förrän på universitetet kom jag ikapp. Då först hade min självkänsla landat i att jag dög. Att jag var omtyckt och respekterad, och att jag faktiskt var värd en bra kille. Och först då började killar visa intresse för mig. Innan dess hade jag varit ganska osynlig.

    • Anette81

      Jag har inte heller alltid känt mig som att jag passar in.

      Jag tror att det är lättare om man har kompisar att umgås med, då blir man inte lika ensam.

    • Arn

      Läs vad jag skriver – sök dig till gemenskaper!! Hitta olika diskussionsforum där du kan diskutera annat än bara hur synd det är om dig. Börja nån kurs! Börja träna i grupp! GÖR nåt!!!! Skyll inte ifrån dig precis allt!!!

    • Arn

      Spela inte dum nu igen!
      Ursäkta nu, men du är så jävla otacksam.

      Det händer väldigt ofta att man träffar nya vänner och t.o.m partners via diskussionsforum.

    • Arn

      För mig får du må hur jävla kasst du vill och sitta där i din ensamhet! …men du har INGEN rätt att klaga och gnälla då du motarbetar ALLA förslag och ALL hjälp du får!
      Tänk på det nån gång!!

    • Romantisk-tjej

      Arn:
      Anette har rätt att klaga precis som alla andra också gör här, finns många som gjort så i flera år trots att även de får råd och hjälp.

      Men du är på just Anette hela tiden. Verkar som den som har mest problem är du, eftersom du inte lämnar Anette ifred.

    • Romantisk-tjej

      Virastina:
      Ja det har med mitt psyke att göra. Att jag är den jag är. Men vad menar du; att jag skulle försöka bli någon annan för att passa in? Det har jag försökt med när jag var yngre. När jag blev äldre vet jag att det är en dålig väg att gå. Nu försöker jag acceptera den jag är istället.

      På så vis är det också lättare att rätt personer dras till mig. Jag har ingen fasad eller låtsas vara något jag inte är, t.e.x försöker vara gladare än jag är o.s.v. Jag har träffat många med sådana fasader, och de har spelat väldigt bra. Sedan har jag sett att det var helt annorlunda när jag väl lärt känna dem.

      Jag föredrar personer som bara är. Så är min pojkvän. Han bryr sig inte det minsta om status eller vad andra killar gör. Han har inga ideer om vad som är manligt eller inte. Han bara är sig själv utan ängslighet vad andra ska tycka. Han vill inte ha en titel på Linkedin/facebook fast han har doktorerat. (För de flesta andra verkar det viktigt, däremot.) Istället kan han skriva om något jobb han hade i ungdomen…Något som inte har status på samma sätt. Det är så befriande!

      Han spelar inga spel, men har däremot lätt att se när andra gör det.

    • Arn

      ROMANTISK-TJEJ Har du läst mastodonttråden på terapisnack? Gör det så kanske du förstår bättre.

      Där har jag och många andra kommit med många bra förslag. Här har jag och många andra försökt hjälpa på olika sätt…men nä – INGEN hjälp tas emot. Anette lyssnar bara till dig som är den i princip enda som håller med henne lite och framför allt stryker henne medhårs. Anette behöver vakna och skärpa sig och få proffshjälp – inte skylla ifrån sig.

    • Arn

      ANETTE – jag har också mått väldigt dåligt, men jag har insett att det inte hjälper att klaga och gräva ner sig. Jag har insett att det är JAG som ska se till att mitt liv blir bättre, om jag inte gillar det som jag har det. Försök nångång fatta det du också – utan att alltid skylla ifrån dig.

      Allting kan man inte påverka till 100 % – som att träffa rätt partner t.ex, men i det stora hela kan man påverka MASSOR själv, bara man vill. Men du vill ju inte…

    • ViraStina

      Romantisk tjej:
      Nej, jag menar verkligen inte att du skulle ha försökt bli någon annan! 🙂 Det är sällan nån bra metod, som bekant.

      Jag tänkte mer på det du skrev längre upp, att du inte trodde att ditt mående hade med ensamheten att göra.

      Men om du hade varit en sån som passade in, som trivdes i stora sällskap osv – tror du inte att det hade varit enklare för dig då? Hade du inte sannolikt varit mindre ensam då?

      Åtminstone har det varit så i min bekantskapskrets ända sedan barndomen. De som var mer bekväma i diverse olika sammanhang och situationer, och som alltid verkade passa in – de var sällan ensamma. De hade alltid både vänner och sedermera partners.

      Och på mig själv märkte jag att ju mer trygg och bekväm jag blev med mig själv, desto lättare hade jag att få vänner. Och så småningom även intresserade män.

      Nu betyder inte “fler vänner” nödvändigtvis “bättre”. En del hade väldigt lätt att skaffa kompisar och byta partners, men de verkade ha lite svårare att behålla dem. Det är ju en annan aspekt på det hela.

      Men för mig har det alltid hängt ihop. Perioderna med låg självkänsla har startat negativa spiraler. Jag har inte orkat ta itu med det sociala, och därmed blivit mer ensam än vad jag egentligen vill. Och det har fått mig att känna mig ännu mer låg. Jag har övertygat mig själv allt mer om att ingen vill umgås med mig. Och det har naturligtvis blivit en självuppfyllande profetia.

      I de bra perioderna har jag däremot lätt att komma i kontakt med folk, och andra tycks söka sig till mig, snarare än att jag behöver leta. Det ger istället en positiv spiral.

    • Romantisk-tjej

      Om jag inte trivs med vissa människor spelar det ju ingen roll om jag kan sitta och prata och skratta med dem? Om man känner sig utanför i vissa sällskap har jag ju ingen nytta av att “klara av” att vara där. Lika lite som jag får ut något av att vara tillsamanns med en kille för att slippa vara ensam. Jag ville såklart hitta en kille som jag mådde bra med, som passade mig och som jag förmådde bli förälskad i. Och som känner samma sak med mig.

      Och det har inte med mående att göra i mitt fall. Det hjälper inte att gå i terapi, den personen jag trivs med kommer ju inte plötsligt att dyka upp bara för att jag gått i terapi. Och jag kommer ju inte plötsligt gilla någon jag inte gillat tidigare heller.

      Nu dök han upp, och det när jag hunnit bli en bra bit över 40. Och det har heller inte med terapi att göra. Eller någon sorts självinsikt. Det var helt enkelt en kille jag tyckte om och som jag kände samhörighet med. Och han kände likadant. Och där det fanns en chans eftersom han var singel och ville lära känna mig. Ett sammanträffande som kanske bara händer en gång i livet.

      Jag känner en kvinna som gått 8 år i terapi utan att hitta en kille. Hon har aldrig haft ett långt förhållande eller funnit någon som passar. Hon är över 60 nu. Hon vill verkligen inte vara ensam. Men det är ju inget som terapeuten kunat trolla fram. Den här kvinnan är ungdomlig och träffar mycket folk, men det hjälper ju inte.

    • ViraStina

      Men om du hade varit en person som trivdes naturligt i stora sällskap hade det ju inte känts jobbigt. Då hade du minglat runt för nöjes skull, och mött massor av människor – som du dessutom förmodligen hade känt gemenskap med, eftersom de också antagligen hade varit extroverta sällskapsexperter.

      Och ju fler sammanhang man trivs i, desto fler människor träffar man och desto större är sannolikheten att man hittar någon som passar.

      Om man är en ensamvarg minskar ju tillfällena att möta någon. Såvida man inte tvingar ut sig själv. Och då blir det knappast bra ändå.

      Jag behöver bara titta på en nära släkting till mig, en tjej i övre tonåren. Hon vill inte umgås med kompisar, och absolut inte gå ut på krogen eller hänga på någon dejtingsida. Hon föredrar att sitta hemma och ägna sig åt sin lite nördiga hobby.

      Och helt krasst – sannolikheten är ju inte överhängande att hon kommer att träffa någon kille den närmaste tiden. Visst, det KAN hända. Men de flesta av hennes jämnåriga som är “ute i svängen” och lär känna andra, kommer naturligtvis skaffa sig pojkvänner långt före henne. Många har det redan.

      Jag ser det inte som något problem, märk väl, eftersom denna tjej inte är ett smack intresserad av någon relation i dagsläget. Men om hon känt sig ensam och udda, om hon egentligen skulle ha velat gå ut med sina jämnåriga, om hon hade velat ha en pojkvän, men hindrats av social fobi – då hade det ju plötsligt varit ett stort problem.

      Social fobi är alltså inte det perfekta utgångsläget för att hitta en partner, om jag ska skruva till det lite. Det är naturligtvis inget hundraprocentigt hinder. Men kommer man över det någorlunda, har man plötsligt en helt annan marknad. Oavsett om man söker utåtriktade eller introverta personer.

    • Romantisk-tjej

      Nu känner jag inte alls igen mig i din beskrivning av en person som inte gillar att vara med folk. Men jag har inte hittat rätt folk när jag var ute. Jag har gått på krogen sedan 80-talet till 00-talet..mer än de flesta, skulle jag gissa. Även varit på många fester. Men sedan tröttnade jag på det. Folk var för ytliga, och min önskan att hitta en likasinnad gick aldrig i uppfyllelse.

      På alla jobb jag haft har jag träffat folk, men man väljer ju inte dem. Och även där kände jag sällan att jag passade in.
      Samma sak var det i skolan.

      På senare år har det inte gett mig särskilt mycket att flänga runt och sedan ändå sitta ensam. Jag mår bättre att ha en vän som jag kan vara helt mig själv med utan fasader. Jag trivs med en mycket nära kontakt där man pratar om “svårare” saker utan att det ses som att man är negativ eller för komplicerad. Jag vill vara med i personens liv vara en del av det den upplever. Jag vill kunna vara mitt “galna” jag och resonera på mitt sätt utan för den skull bli fnyst åt eller bli sedd som konstig.

      Ofta är det inte sådant jag tar upp som folk pratar om i sina kompisgäng. Där verkar det mest handla om att passa in, skratta och hålla med. Folk i min ålder har jag öht sällan något gemensamt med.

      Jag har varit i föreningar och gått kurser och pratat med folk. Även då har jag mest längtat efter någon mer intim “äkta” kontakt. Jag har inte något behov av att bara “träffa folk” som ett självändamål. Jag är däremot väldigt social och pratglad om jag hittar någon jag trivs med. Ofta är jag den människan i deras liv som kommer dem närmast och ger mest. Och jag får alla förtroenden och hemligheter som inte ens deras närmsta familj känner till. Samma sak är det med mig, jag ger ut allt till en enstaka person som jag får förtroende för.

      Men som sagt, det är svårt att veta var den personen befinner sig. Oavsett om jag träffar 100000 st människor eller 10 st.

    • Romantisk-tjej

      Virastina:
      Och så kan jag tillägga att jag knappast var skygg på dejtingsidor heller. Där skrev jag ju till 1000-tals. Och det var ju bara jag som ville träffas. Jag har alltså gjort det mesta som finns för att hitta en nära kontakt. Det är det ingen tvekan om. Att jag tröttnat på stora sällskap ibland (för att jag inte gillar ytligheten) har knappast försämrat mina odds.

      Många jag känner har aldrig träffat så många människor som jag öht. Under tiden jag träffade folk var de flesta hemma med sin familj, sin make/maka och barn. Jag var ute på helgerna och även mitt i veckan på barer/konserter i typ 20 år.

      Jag har haft mycket mer tid att sondera terrängen eftersom jag aldrig haft en period i mitt liv där jag varit bunden vid hemmet. Jag har fått bra människokunskap eftersom jag pratat med så många olika typer. Allt från överklasstyper till uteliggare.

      Så det går inte att jämföra mig med någon som sitter hemma med sina specialintressen och är rädd att träffa folk. Jag kunde inte bärga mig till nästa helg. Jag älskade uteliv då.

      Jag önskade förstås att jag hittade min drömkille, och var ofta ledsen för att jag aldrig gjorde det.
      Det fanns inte så många andra ställen att hitta en partner än uteställen. men jag gick även dit främst för musiken. Men skulle självklart inte banga om det dök upp någon som var intressant!

      Jag försökte också med många. Men det var aldrig rätt personer av olika skäl. Viis var upptagna, många ville bara ha sex, en del hörde inte av sig, en del hade alkoholproblem o.s.v.

    • ViraStina

      Romantisk tjej:

      Men då kan man nog inte riktigt jämföra dig med Anette heller. Då har du förmodligen alltid haft helt andra förutsättningar.

      Hon har berättat här att hon (periodvis?) inte ens klarar av att åka buss, och att hon heller inte har körkort, om jag minns rätt. Och då känns det som att det blir svårt att börja knyta nya kontakter. Även om man tycker att man orkar lägga en massa energi på en ny bekantskap, blir man ändå beroende av att träffa en person som alltid är beredd att komma till en själv.

      I det läget skulle åtminstone jag rekommendera att man börjar med att försöka få hjälp att komma ur de ångestsyndrom som begränsar livet på den nivån.

    • Anette81

      Virastina:
      Nu var det faktiskt så att det var jag som åkte till denna killen hela tiden, åkte 1,6 mil med buss för att kunna träffa honom.
      Nej jag har inte körkort.

    • ViraStina

      Anette:
      Men du har berättat tidigare att du har försökt träna att åka buss, någon enstaka hållplats i taget. Och att du har svårt att få jobb, eftersom du inte riktigt fixar att åka buss.

    • Romantisk-tjej

      Jag tycker det är jobbigt att bli stirrad på tunnelbanan, för där blir man verkligen uttittad, man sitter mittemot andra. Men jag klarar det, om jag måste. Bussar är lättare, åtminstone när det inte är rusning. Jag åker sällan i rusning nu heller.

      Men jag har också haft perioder där jag inte velat gå ut, träffa grannar, gå till affären för att jag inte orkat prata med just de jag möter, för att jag skäms för att må dåligt. Däremot är det en annan sak att träffa folk i stan man inte känner, till exempel sitta på ett fik mitt på dagen där ändå de flesta kollar på datorn eller är uppe i ett samtal.

      I en stor stad är det lätt att försvinna i mängden och det har jag haft nytta av när jag mått dåligt. Men jag har även tagit långa skogspromenader.

      Men på senare år undviker jag stimmiga miljöer, jag blir trött av det. Så därför var det så otroligt skönt att träffa min pojkvän utomhus när vi lärde känna varandra. Och han är inte typen som springer på krogen, han dricker inte ens. Vilket jag lätt kan anpassa mig till, även om jag druckit mycket tidigare. Men nu har jag inget behov av det på samma sätt. Någon flaska vin på sommarpicknicken har det blivit, och på nyår. Men det är allt.

      Jag skrev inte specifikt om Anette utan jag menar att det ofta inte har med det psykiska måendet att göra att man inte hittar den person man vill leva med. Jag är ju ett bevis på det, för övrigt. Om en kille skulle undvika mig för att jag har ångest är det inte en kille jag vill leva med senare heller. För mig är det väldigt viktigt, för jag vill ha ett långvarigt förhållande där kärleken ställer sig över sådant som att man har ångest eller orolig. Sådant anser jag att man står ut med om man älskar någon.

      Och i fallet med Anettes dejt var det väl uppenbart att hans känslor inte räckte till. Att han inte var kär öht. De träffades ändå en del (minst två-tre ggr?) och sms:ade och ringde, som jag förstod det?

      Om jag står ut med det så kan väl en annan person stå ut med mig? Detta gäller inte vem som helst såklart, men en person jag för övrigt trivs med, är sympatisk, intressant, har liknande värderingar och har sund utstrålning och dessutom pratade om att må dåligt redan från början utan några tabun, ja den personen vill jag träffa igen.

      Min pojkvän är så mycket mer än sin ångest, han är så intressant att jag aldrig skulle tänka “men oj vad orolig han är för småsaker, nej han vill jag inte träffa igen”. Istället tänkte jag: “oj vad lätt det flyter på när vi pratar, vad skönt att han inte är rädd att prata om svårare saker som svek och kriser, nu behöver jag inte känna mig konstig/löjlig för att jag mår dåligt” och sedan önskade jag att vi kunde bli vänner och ses regelbundet. Det var min tanke redan första gången. Eller ja, förresten, redan i telefonsamtalen.

      Det var en så otrolig befrielse från det vanliga, karriär, resor och familjprat som man får stå ut med på jobbet eller i andra sociala sammanhang där man lär känna folk. Sådana samtal ger mig ingenting. Det känns ytligt och pålagt. Man vet inte ens om folk gillar en eftersom alla går med påklistrade mingel-leenden. Eller för den delen; i dejtingsammanhang då det ofta känns som man är på anställningsintervju…
      Nej sådant funkar inte för en sådan som mig 🙂

      .

    • Romantisk-tjej

      Och felet är väl att jag träffat för mycket folk i sådana mingelsituationer istället för i så här privata sammanhang som med min pojkvän. Felet är nu att folk inte vill träffas på det sättet. När jag frågade på dejtingsajter fick jag ju nobben. Så jag skulle inte hitta en person som passar mig, för de på mingelfesterna var inte mina typer först och främst .

      Och för det andra blir det inga nära kontakter på uteställen, man byter inte telefonnummer och ses igen. Det är inte socialt accepterat i många sammanhang att flyga på folk. Man pratar lite under kvällen. That’s it. Alltså funkar det inte att träffas där det är mycket folk. Utan man måste hitta sätt att ses på tu man hand på ett avslappnat sätt. Och det är det som är det svåra att få till!

      Dejting låter perfekt i teorin. Och om folk vill träffas på ett avslappnat sätt utan krav (bara genom att lära känna varann) så hade det varit enklare. Men så fungerar det inte. Att träffas på tu man hand utan krav är det som funkar bäst för mig. Men jag råkar sticka ut från mängden eftersom det bara var jag som ville det.

    • Anette81

      Virastina :
      Ja det har jag berättat.
      Nu övar jag på att åka buss från där jag bor till Gävle. 1,6 mil enkel resa och det är fortfarande jobbigt att åka.
      Ja det blir ju svårt att ta mig till jobbet om jag ska jobba i Gävle och inte klarar av att åka buss.

    • Anette81

      ARN:
      Dom gångerna vi sågs hemma hos honom. Han var hemma hos mig 1 gång resten av gångerna var vi hos honom och då var det ju jag som åkte dit.
      7 gånger hos honom och 1 gång hos mig.

    • Anette81

      ROMANTISK-TJEJ

      Jag tror som du att det har inte så ofta med det psykiska måendet att göra att man inte hittar den person man vill leva med.
      Nej man vill ju hitta någon som orkar med en fast man har ångest. Och älskar en ändå.

      Jag vet ju bara vad han har sagt var anledningen till att han inte ville mer.

      Precis. Jag hade ju lätt stannat kvar hos denna killen trots hans problem eftersom jag tycker om honom.

    • Arn

      ANETTE – som du vrider på det och bortförklarar allt nu så anser du att ditt mående inte har någon som helst inverkan på att du inte har hittat någon att leva med. Du bortförklarar och skyller ifrån dig så mycket du bara kan! Klart man KAN träffa någon då man mår dåligt, men som VIRASTINA (och andra) så många gånger skrivit så är nog de människorna väldigt få som faller för en som uppenbart mår skit och i det närmaste avskyr sig själv.
      Chanserna att träffa någon VETTIG ökar markant då man är rakryggad, klarsynt, glad och mår bra, men det är inte lätt ändå. Det har ingen påstått, och det tror jag ingen heller tycker.

      Ta ansvar över ditt liv!!! Gör nåt konkret istället för att gnälla, skylla ifrån dig och tycka synd om dig! (hört det förut?) I EN bemärkelse är det synd om dig – att du inte fattar din egna del i hur ditt liv ser ut. Ingen annan!!

    • ViraStina

      Romantisk tjej:

      Jag tror som sagt var att väldigt många människor står ut med att man har vissa ångestsyndrom, eller att man har en period med depression osv.

      Det har de flesta i min bekantskapskrets haft varianter av – inklusive jag själv – och det har inte hindrat oss från att ha relationer.

      Men jag kan faktiskt inte på rak arm komma på någon som var i skick att dejta och lära känna en ny människa på djupet, när de mådde som sämst. Jag har skjutsat vänner till psykakuten mitt i natten, och även om de då själva trodde att en ny relation skulle rädda dem, eftersom de kände sig så enormt ensamma och övergivna, skulle jag ändå inte ha rekommenderat dem att börja dejta förrän de mådde bättre.

      Återigen – ingenting är omöjligt. Man har ju t ex läst veckotidningsreportage om par som träffats på onkologen, mitt under den tuffaste cancerbehandlingen. Men då har ju artikelns fokus legat på att det var en i det närmaste osannolik solskenshistoria. Att de möttes trots alla odds!

      Jag tycker alltså att Anette lägger för mycket skuld på sig själv, när hon dömer ut sig som ful och värdelös, för att hon inte lyckas hitta en relation under en period när hon lider av svår depression och social ångest. Det är helt enkelt en jättekämpig situation!

      För mig blir det samma princip som att en cancerpatient som genomgår en cellgiftbehandling och mår illa dygnet runt, anklagar sig själv för att inte duga, eftersom hon inte lyckas träffa någon när hon mår som sämst.

      Men några månader senare mår samma patient kanske mycket bättre och är på väg att tillfriskna! Då kanske hon är i ett helt annat känslomässigt läge, även om hon inte är formellt friskförklarad än.

      Hittar man någon ändå, när man är mitt i en kris, är det förstås bra. Men man bör förstå att det inte är något fel på en bara för att man INTE gör det. För att inte stampa ännu mer på sin självkänsla.

    • ViraStina

      Jag har för övrigt träffat alla männen i mitt liv (tre jag har haft en riktig relation med) i sociala sammanhang.

      En på jobbet. Det varade dock bara några månader, så det är kanske lite gränsfall att ens räknas.
      Min exmake träffade jag på universitetet, en sen kväll på kåren. Det höll i 20 år. 🙂
      Och min nuvarande kärlek lärde jag känna när vi sprang ihop på olika musikevenemang. Vi hade gemensamma bekanta och rörde oss i samma kretsar.

      Så vi har liksom mötts i folkvimlet. Men alltid i den formen av folkvimmel där jag har känt mig bekväm och hemmastadd. När jag har känt att jag är på rätt plats i livet, helt enkelt.

      Jag stortrivdes på det där jobbet där jag blev ihop med en kollega. Jag stortrivdes på universitetet. Och jag stortrivs i fortfarande i mina musiksammanhang. Det var miljöer där jag hade bra självkänsla och kom till min rätt. Där jag aldrig tvivlade på om jag dög. Jag passade in och mådde bra. I sådana miljöer är för övrigt ångesten lättare att hantera för mig också. Den får aldrig samma grogrund att äta sig in och blir aldrig förlamande.

      Jag har däremot aldrig lyckats träffa någon under omständigheter där jag har känt mig dum, felplacerad, mindervärdig, utanför… Den känslan gör mig oattraktiv och ointressant. Och ångesten får dessutom ett guldläge att övertyga mig om hur misslyckad jag är.

    • Romantisk-tjej

      Fast nu pratade jag inte om drastiska saker, som att ligga på akuten. Självklart att man inte inleder en relation där. Men mår man dåligt och har dålig självkänsla så är man ju inte i en akutsituation hela tiden. Utan man vänjer sig vid att man är sådan och hittar knep för att stå ut ändå. Jag mådde dåligt i flera månader, hade självmordstankar och planer.

      Men bara för att jag hade det betyder det ju inte att jag inte kunde prata med en person jag började få ett förtroende för. Tvärtom, det var ju just det som var mitt behov just då. Jag var för rastlös för att sitta och pyssla med en hobby hemma, eller ligga på soffan och koncentrera mig på en bok.

      Jag behövde prata om mina grubbel som tog över mig dag som natt. Mitt sätt att hitta en person att prata med var via hjälplinjer och psykiatrin. Men det tog inte slut där, grubblen var kvar. Och då sökte jag en vän, någon som kunde ställa upp och lugna mig. Så jag började söka online. Jag orkade inte skriva, jag var för dålig för det.

      Men jag orkade prata och även lyssna till en viss gräns. Jag hittade några som ville prata. En fick jag prata med i några dagar, sedan ansåg han att jag var för sjuk. Den andra hade själv problem, så han var inte förvånad. Jag pratade med honom i två veckor. Han hade intressanta saker att säga om sin egen sjukdom, men hjälpte inte mig så mycket. Men det var bättre än inget just då. Sedan åkte han på semester. En kille sa direkt att jag var färdig för akuten… Han svarade inte när jag ringde någon dag senare.

      Tjejer ville inte prata med mig alls. Det är svårare för mig att träffa tjejer, de flesta riktiga vänner har varit killar. Jag tycker de har högre i tak med att man får vara excentrisk och udda. Tjejer tenderar vara för ordentliga och korrekta, och de har krav att deras kompisar också ska vara sådana. I teaterkretsar däremot, som jag var i ett tag, var det mer jag som var den mest “ordentliga” 🙂

      Nåja, till slut fick jag alltså prata med min pojkvän. I flera timmar…Sedan skrev han att jag var lite märklig och annorlunda. Men att det ändå var givande att prata med mig. Och på den vägen är det. Han avfärdade inte mig. Och sedan när vi sågs var han förvånad, fortfarande lite avvaktande. Däremot kunde vi prata om allt. Det kändes tryggt. Jag började må bättre, och jag behövde inte hjälplinjerna. Såg fram emot våra möten och samtal.

    • Romantisk-tjej

      Jag har däremot aldrig trott att en kille skulle ogilla mig, killar har alltid flörtat med mig, redan när jag började gå på disco som 17-åring. Men jag visste vad jag var intresserad av och det var sällan någon av dessa killar. Vi var helt enklet för olika. Och jag kände sällan attraktion för någon. För övrigt har det alltid varit äldre killar som gillade mig. Och jag ville vara med jämnåriga.

      Iskolan slängde jag långa blickar efter ett excentriskt geni som hade få vänner. Han var inte den altruistiska, mysiga typen, men oj vad spännande han var. Andra tjejer rynkade på näsan “va?? vad ser du i honom?” Jag fick stora skälvan bara hans rockärm nuddade mig en gång haha 😀 Jag var knappast intresserade av de tuffa moppekillarna iallafall. Och inte heller den välklädda stroppen med pengarna.

      Och killkompisar har alltid velat vara med mig som tjej, men jag var inte attraherad av just dem.

      Och detta har återigen inget med min självkänsla att göra.

      Att du blev attraherad av killar för att du var i sammanhang där du kände dig bra, är väl toppen. Men så funkar det inte för mig. En kille som är attraktiv för mig när jag är i rätt sammanhang är lika attraktiv för mig när jag är i tråkiga sammanhang och mår pest. För mig är det personen som är det viktiga, inte mitt mående….

    • ViraStina

      Jag menar snarare att jag inte är attraktiv för män när jag mår dåligt.

      När jag KÄNNER mig ful, hopplös, töntig, utanför, misslyckad osv – då söker helt enkelt inte män kontakt med mig.

      Det beror inte alls på att jag är fulare då. Jag ser alltid ungefär likadan ut. Men min utstrålning är totalt annorlunda. Jag har nämligen inte förmåga att spela käck och glad och social. Känner jag mig underlägsen, märks det. Känner jag att jag inte duger i ett visst sammanhang, märks det.

      Givetvis ganska subtilt. Det är ju inte så att folk tittar och pekar och säger “oj vilken konstig typ, kolla vilken dålig självkänsla!”

      Men det är små små saker som inte går att dölja. Det är hållningen, ögonkontakten, röstläget…

      Jag har märkt det vid åtskilliga tillfällen. Till exempel när jag har blivit ivägskickad på en kurs via jobbet, och inte känner någon annan deltagare. Om jag är trygg och självsäker och mår bra, då drar jag i princip till mig folk. Andra deltagare kommer fram och pratar under kafferasten och jag hittar lätt nya, tillfälliga kompisar att gå och käka lunch med.

      Om jag däremot har en sämre period och känner mig ful och seg och tråkig – då får jag ofta stå ensam. Då är det som att jag skickar ut dåliga vibbar som skrämmer bort folk. Även om jag till det yttre beter mig som vanligt.

    • Anette81

      ARN:
      Jag bortförklarar inte alls allting, jag anser bara inte att allt har med mitt mående att göra till varför jag inte träffar någon.
      Jag vet att chanserna kan vara större om man mår bra men romantisk tjej är ju exempel på att man visst kan träffa någon fast man mår dåligt och det är det jag syftar på.

      Vilken tur att du är så rakryggad, glad och mår bra då.

    • Anette81

      Virastina:

      Nog för att jag mår dåligt men jag har ju inte behövt åka till psykakuten p.g.a. mitt mående. Jag har klarat mig utan mediciner för det är en sak jag vägrar att ta, antidepressiva.
      Jag har inte upplevt det som att det har varit svårt att lära känna folk nu när jag mår dåligt. Jag hade inga problem att lära känna dessa 3 killar förra året.

      Det är lätt att lägga mycket skuld på sig själv och döma ut sig själv som ful och värdelös för att man inte träffar någon, jag vet att jag troligen gör det med mig själv. Jag vet ju också att jag är i en svår depression och har social ångest. Och att inte kunna ta sig någonstans är ju inte direkt en sak som gör det lättare att träffa någon.
      Nej det kanske inte är något fel på mig för att jag inte har lyckats träffa någon nu när jag mår dåligt. Eller jag har ju lyckats att träffa 3 killar förra året ändå, även om det inte blev något med dom så lyckades jag ju få till en träff.

      Jag har träffat alla mina killar från nätet på olika dejtingsidor. Så att jag har inget att jämföra med.

      Är nog bara några få som ändå folk tycker är attraktiva fast dom mår dåligt. Alltså som ser bakom måendet så att säga.
      Jag ser inte heller annorlunda ut när jag mår dåligt. Eller ja möjligtvis att jag ser tröttare, ledsnare och blekare ut.

      Jag har alltid haft dålig hållning för jag har väl försökt att inte synas typ, gillar inte att se folk i ögonen, känner mig väldigt obekväm med det. Pratat tyst har jag alltid gjort så det spelar ingen roll om jag mår bra eller inte. Är alltid blyg och försiktig.

    • Romantisk-tjej

      Virastina:
      Jag jag känner till att glada personer drar till sig andra. Jag är ingen käck typ själv, men jag kan vara det, utan problem. Om det krävs. Jag har mycket av teatermänniska i mig. Men – jag föredrar att någon gillar mitt rätta jag från början. Att de gillar mig för den allvarliga människa jag är. Och det är många killar som gillar en tjej som ler hela tiden. Men den typen av killar är sällan min typ.

      Du anar inte hur många gånger jag fått höra att jag måste le. Hade jag en cool bild på mig själv från en studio fick jag mest höra att jag inte log…snacka om att man slet sitt hår! De såg ju inte MIG.. De ville bara ha det där förbaskade leendet..GAH…
      Jag hade hellre hört att de sa att jag såg spännande och mystisk ut. Sånt som en kille faktiskt kan få se ut…

      Jag har olika sidor. En sida jag har är att jag kan bli uppspelt, även euforisk. Sådan blev jag till exempel när jag var kär. Trots att det knappt hade gått några veckor sedan jag var helt under isen.

      Men när man är sådan gäller det ju att den andre också hänger med i mina känslomässiga tempo. Och det har jag varit med om att det kan vara ett hinder. Den andre måste vara lika uppspelt annars blir det obalans.

      På träffar har jag ibland varit ett yrväder och då har personen inte kunnat kontra i mina skämt o.s.v. De blir mest generade. Min bästa vän och jag har interna skämt och vi kan säga ett ord och så förstår vi varandra direkt, eftersom vi känner varandra väl. Men det är sådant man får när man redan lärt känna någon.

      Hur som helst funkar jag endast på tu man hand. Och då vill jag prata om allt annat än ytliga saker.

    • Romantisk-tjej

      Virastina:
      Om jag är på en kurs går jag fram och pratar med en ensam person som ser osäker ut, för mig är det inte något krav att någon ska vara glad för att jag ska prata.

      Tvärtom kan jag uppleva att den som sitter ensam kanske är för blyg, ledsen eller tror att de andra inte vill prata med just henne. Och då kanske hon blir glad om jag sätter mig där. Jag är ofta ensam om att göra sådana oväntade saker. Det förvånar mig att andra verkar tar det för givet att en dylik person definitivt vill stå i ett hörn ensam.

      Och ibland vill ju personen vara själv och det är heller inga problem, då sätter jag mig vid ett annat bord. Men jag tycker faktiskt man måste sträcka ut handen till människor som är tysta också och inte bara låta de glada och spralliga ta all plats.

    • ViraStina

      Jag vet inte om det verkar som att jag tycker att man ska spela glad och göra sig till? Att man ska vara tvångsmässigt social?

      Det tycker jag inte. Tvärtom, faktiskt. Skådespeleri funkar bara en kort period. Om man är bra på det, vill säga. Är man usel, som jag, funkar det inte alls.

      Jag tycker helt enkelt att man ska vara sig själv när man dejtar. Är man allvarlig, så är man. Då ska man inte låtsas vara uppsluppen. Är man tyst och blyg, så är man. Då blir det bara fånigt om man försöker spela utåtriktad. Är man pladdrig och yvig, som jag, ska man sannerligen inte spela svårmodig och glamouröst mystisk.

      Att vara sig själv är alltså avgörande för att dejtingen ska bli bra. Och här kommer mina tvivel in angående Anettes nuvarande situation.

      Det är stor skillnad på att vara allvarlig och på att vara deprimerad. Det är skillnad på att vara blyg och på att ha social ångest. Det är skillnad på att vara osäker, och på att förakta sig själv.

      Depressioner och ångest är formella sjukdomsdiagnoser. Inte personlighetsdrag. Och åtminstone jag var inte mig själv när jag mådde som sämst. Jag kände inte igen mig själv. Att dejta då, hade varit att dejta under falsk flagg.

    • Anette81

      Klart att det skillnad på att vara allvarlig och på att vara deprimerad. Och på att vara blyg och på att ha social ångest. Och klart att det är skillnad på att vara osäker, och på att förakta sig själv.
      Det håller jag med om.

      Var så länge sen jag mådde bra så minns inte hur jag var då.

    • ViraStina

      Anette:
      Nej, du har inte varit på psykakuten, men andra har det. Och det finns ett liv efter den upplevelsen också. 🙂 De två vänner jag har som hamnat där i total kris, har båda bra relationer idag.

      Men just där och då, tycker jag ju inte att det hade varit någon bra idé av dem att försöka dejta. Måendet kom ju i första hand.

      Jag har skrivit förut att man naturligtvis inte behöver gå i ett saligt lyckorus för jämnan. I så fall skulle ingen någonsin kunna ha en relation. Men någonstans går en gräns. Den varierar förstås för alla.

      Fråga dig själv om du tror att du t ex skulle kunna bli intresserad av en främling som var intagen på akutpsyk, och just då befann sig i sitt mest utsatta läge i hela livet. Han kanske är psykotisk, utåtagerande, våldsam…

      Jag tror det skulle vara svårt för dig att se det attraktiva i den mannen just då. Men den kvinna som är gift med honom sedan länge och älskar honom, hon kan förmodligen göra det. Hon kan se bortom symptomen. Men för en främmande kvinna blir det oerhört svårt.

      Och även om du inte alls är är lika illa däran, är det ändå samma princip. Någonstans går en gräns för hur dåligt du kan må, och främmande män ändå fatta intresse för dig. Den gränsen är både flytande och individuell. Vissa pallar mer. Andra mindre.

      Fundera över var din egen gräns går gällande män. Hur dåligt kan en kille må, utan att det påverkar din möjlighet att bli intresserad/behålla intresset för honom? Tänk dig en skala över psykiska problem, från lindriga till värsta tänkbara. Föreställ dig nu att du redan har en pojkvän, och att han får en lindrig depression. Det är ena änden av skalan. Tänk dig sedan den psykotiske främlingen som slår omkring sig. Han är i andra änden av skalan.

      Att bli intresserad av en ny person, eller stanna hos en partner med lindriga problem är förhållandevis lätt. Att stanna hos en partner med svåra problem är tyngre, men det går. Att fatta tycke för en allvarligt sjuk främling är däremot nästan omöjligt.

      Någonstans däremellan går din gräns. Och det gör det även för de män du träffar. Ju mer du själv kan röra dig åt hållet med lindriga problem, desto fler män kommer att kunna se dig bakom symptomen.

    • Anette81

      Nej en sån kille skulle jag såklart inte bli intresserad av. Jo det skulle vara svårt att se något attraktivt i honom för jag skulle väl bara se hur hans dåliga sidor var.
      Jo för den kvinnan skulle ju känna honom bättre och veta hur han är i vanliga fall.

      Denna killen försvann ju inte direkt när han fick reda på mina problem och det berodde väl på att han kände igen sig.

      Det är väl ungefär lika mycket som den här kille mådde som är min gräns.
      Och han mådde ju som mig förutom depressionen.

      Just nu finns det ändå inget intresse av att dejta någon. Jag tänker mycket på denna killen fortfarande.

    • ViraStina

      Anette:
      Ja, det är ganska troligt att han upptäckte efter en tid att du mådde för dåligt för honom. Det behövs ju inga ångestattacker eller liknande för det. Det kan räcka med att han tyckte att du var för ängslig eller vad som helst. Eller antagligen bara “nej, hon känns inte helt rätt”, utan närmare analys.

      De flesta sätter sig ju inte ner och poängsätter den andras psykiska mående i detalj och funderar över hur mycket de orkar med, utan det blir mer en sammanlagd känsla. En intuition.

      Du har sagt tidigare att du är bra på att spela glad. Att hålla en fasad. Men det märks ju ändå så småningom. Och träffas man inte särskilt ofta, tar det säkert någon månad innan man börjar ana att det är något som inte stämmer.

    • Anette81

      Men jag mådde ju nästan som honom så konstigt att jag mådde för dåligt för honom då.
      Vet inte om jag är bra på att spela glad men det är den fasaden jag har haft utåt. För att inte folk ska veta att jag mår dåligt. Fast denna killen visste ju att jag inte mådde bra så där behövde jag inte ha en fasad. Och sen var jag faktiskt glad på riktigt när jag hade kontakt med honom

    • Arn

      ANETTE “Jag bortförklarar inte alls allting…”
      Där gör du det igen! Du är för jävla otrolig på att skylla ifrån dig!!

      “Jag vet att chanserna kan vara större om man mår bra men romantisk tjej är ju exempel på att man visst kan träffa någon fast man mår dåligt och det är det jag syftar på.”
      Man kan vinna på lotto också, men det är jävligt korkat att låta bli att jobba i väntan på den stora lottovinsten. 😛

      “Vilken tur att du är så rakryggad, glad och mår bra då.”
      Jo du 🙂 Jag är glad för att jag jobbat mig upp till det! Det ger ett mycket större livsvärde. Try it – you’ll like it! Ja just ja…men du vill ju inte.

    • Arn

      ANETTE – hur menar du nu? Hur är det PÅ RIKTIGT? Du har så många olika versioner…
      “Och att inte kunna ta sig någonstans är ju inte direkt en sak som gör det lättare att träffa någon.”

      Du åkte ju buss till killen, eller? KAN du åka buss eller kan du inte åka buss?

    • ViraStina

      Men människor söker inte alls nödvändigtvis någon på samma nivå som sig själv. Han vill kanske (undermedvetet) ha någon som mår bättre än han själv.

      Och det där med att berätta att man mår dåligt, och tro att det ska räcka, håller inte riktigt. Särskilt inte om du spelar glad. Då kommer han först tycka att det var ju inte så himla farligt. Han kanske tycker att du överdrev. Men sedan visar det sig ändå mer och mer.

      Jag dejtade en kille som var sjukskriven för stress, till exempel. Det berättade han på en gång, men inte märktes det något inledningsvis. Men sedan visade det sig att han inte orkade med mig i längden! Jag var för intensiv för honom.

      Nu hade det nog inte blivit något i det fallet ändå, men själva principen är ju att man helt enkelt inte kan veta hur någon mår, förrän man börjar lära känna varandra. Oavsett vad de har berättat. Och då kan man komma fram till efter en tid att nej, det funkar inte. Även om man kanske tyckte första tiden att det inte är något problem.

    • Anette81

      Virastina :
      Jag tror det skulle vara jobbigt för mig att ha en “normal” kille. För jag tror inte att han skulle förstå mina problem. Och att jag inte kan göra samma sak som han skulle vilja.

      Men om han vill ha någon som mår bättre än han själv så blir det ju jobbigt om hon vill göra saker som inte han klarar av.

      Han frågade mig och jag svarade ärligt
      Jag spelade inte glad när jag träffade honom, jag var glad på riktigt.

      Jo men våra problem låg ju på samma nivå.

    • ViraStina

      Men som jag sa, så spelar det egentligen ingen roll vad du sa till honom om ditt mående. Han lägger ändå in sin egen tolkning i det, till en början.

      Sedan börjar han se vad det innebär i verkligheten. Och det gör man ju inte omedelbart.

      Då kan det visa sig att det där du har berättat, var ett betydligt mindre problem än han först tänkte sig. Eller tvärtom. Det kan visa sig att det var mycket jobbigare än han hade kunnat föreställa sig.

    • Anette81

      Virastina:

      Ja det spelar ingen roll för det är ändå jag som står som förlorare på slutet nu igen. Jag kommer inte ägna mig något mer åt dejtingsidor iallafall, dom är helt meningslösa och jag upplever inte att det finns seriösa folk där. Jag känner mig besviken på killar just nu, gör en sak och menar något annat.

    • ViraStina

      Jag skippade nätdejtingen till sist, för att den fick mig att må dåligt. Man måste ha hårdare hud än vad jag har. Och du är kanske likadan.

    • Anette81

      Ja jag är nog likadan. Mår ju knappast bättre av nätdejtingen. Den ger inte mig någonting. Så ingen förlust att skippa den.

    • Romantisk-tjej

      Just det här med skådespeleri och fasader skulle jag säga är vanligare än att man bara visar vad man tycker och känner. Jag har sett många exempel på det. Någon som pratar neutralt med en person på jobbet som jag vet att de avskyr, till exempel. Eller någon som skrattar i sociala sammanhang (som låter som ihåligt skratt enligt mig) men de gör det för att de tror att det krävs, eller för att de inte vill bli illa sedda, eller att någon ska fråga om det hänt något. Det vill de inte berätta, för då kanske lite av fasaden de byggt upp rämnar, att det inte passar in i sällskapet o.s.v.

      När de pratar med en person högre upp, typ chefen, pratar de annorlunda än med kollegorna, för att ta ett exempel. Min pojkvän har fått en del frågor och undringar, men då sticker han ut endast lite från de här normerna hur man ska vara. Han är noggrann duktigare än många andra. Men det märks tydligt även om man gör små saker utanför ramarna, och sådant har jag också upplevt.

      Det finns många som presterar halvdåligt på ett jobb, har halvbra ideer, men de får massor av kredd på grund av att de vet hur man för sig socialt.

      Man lär sig tidigt att inte visa hur man mår inför andra. Detta gäller även när man är uppspelt och glad, sådant retar många också! Helst ska man vara lite lagom neutral, le ofta, skratta lite men inte för mycket. När flera tjejer träffas på krogen eller i något sammanhang där alla sitter vid ett bord verkar det kutym att skratta åt allt, och jag har aldrig förstått det. Har alltid haft svårt för tjejgäng! Samma är det för min pojkvän, han passar inte in i grabbgäng heller.

  51. Arn

    ANETTE – googla på diskussionsforum. Jag gjorde det för din skull och hittade en länk med en massa olika forum. Tyvärr fick den länken tydligen inte publiceras här i tråden, eftersom den kommentaren tags bort.
    Jag upprepar – GÖR nåt!!

  52. Romantisk-tjej

    Anette:
    Åldrar är inte viktiga när man är kär. Däremot är det vanligt att man har åldersintervaller på dejtingsidor. Och tyvärr vill många inte gå utanför dessa.

    Jag har en syster som är gift med en kille som är 13 år yngre. Han var 25 när de träffades, hon var 38, alltså nästan i din ålder. Ingen av dem ville ha barn och de har varit tillsammans i 11 år.

    Att hitta en kille kring 30 som kan tänka sig att ha barn är inte omöjligt. Om ni träffas spontant och ni blir kära finns det väl inget som hindrar att ni även bildar familj, även om du har ett barn redan. Många har ju bonusbarn, jag känner flera stycken som även har egna barn förutom bonusbarnen.

    • Anette81

      Jag hade ju 29-37 år som åldersintervall men tydligen så var det inte så bra att ha den åldersintervallen.

      Nu skulle jag gärna vilja ha ett barn till om jag nu kan få det. Är väl runt 30 man börjar fundera på familj om man inte har gjort det redan tidigare.

    • Romantisk-tjej

      Jag såg många killar med liknande åldersintervall på HP. Ju äldre killarna är desto vanligare är att de söker mycket yngre än sig själva. En välbehållen ungdomlig kille på 45-50 år kunde ha ett åldersintervall på 30-45.

    • Anette81

      Jag känner inte mig som 35år alls, och folk gissar på att jag är runt 27år när man ber dom gissa. Så därför satte jag från 29 år för jag tror att det finns någon kille som gärna träffar en äldre tjej, kanske inte med barn men ändå.

    • Romantisk-tjej

      Det är underligt att han ville träffa dig 8 gånger om han inte var intresserad. Jag har aldrig varit med om det själv. En kille som inte är intresserad brukar vara svårt att stämma träff med ens en andra gång. Han har ofta annat som han prioriterar mer.

      Så alla dessa träffar samt fina sms tror jag alla skulle tolka som intresse utöver det vanliga. Alltså mer än vänskap. Därför förstår jag att du blev så besviken.

      Det tråkiga är att man aldrig kan vara säker på någons avsikter. Ibland träffar man på människor som beter sig som att de är intresserade men så visar det sig att det bara var tomma känslor.

      Det är nog oftare man träffar på ditt dilemma inom dejtingvärlden. Där är det ju naturligt att man skriver till och dejtar mer än en person. Och sedan ska man välja.
      Och då är risken överhängande att det råkar bli man själv som blir den bortvalda.

      Detta hände mig när jag skulle dejta en kille. Samma dag som vi skulle ses hörde han av sig och skrev att en annan tjej hade hunnit träffa honom först, eftersom hon befann sig i närheten några dagar innan vi skulle ses…Och han föll som en fura för just henne. Så därför pausade han. Han var en av få killar som flaggade för att han skulle pausa och varför. Men det var lätt att räkna ut att de som pausade redan hittat en tjej.

    • Arn

      ROMANTISK-TJEJ – det krävs ju några gånger innan man vet vad den andra går för. och om ANETTE blev ivrig, kontrollerande och för på, så förstår jag bra att killen tröttnade.

    • Romantisk-tjej

      Arn:
      Om någon är kontrollerande och på märker man det långt innan 8 gånger. Dessutom kan man alltid prata med en person och lugna denne, om man nu verkligen är intresserad av vederbörande.

      Utan kommunikation kan man inte lära känna en person. Alla människor har någon eller några underliga sidor. Men jag förstår inte att man inte ser det redan inom 3-4 träffarna, minst. Ofta ser jag saker jag inte gillar redan den första timmen med någon.

    • Arn

      En del negativa saker kommer fram först om ett år då man lär känna varandra!
      …och om ANETTE upplevdes vara för på kanske det t.o.m var hon som bestämde att hon skulle hälsa på osv. Vi har ju läst förut att hon inte slutat messa trots att hon blivit ombedd att göra det. Vi hör bara hennes (obekräftade och eventuellt modofierade) version här.

    • Romantisk-tjej

      Ja det är möjligt, jag har dock känt min kille i två år i sommar, och jag såg hur han var redan från början. Självklart kommer nya saker upp, men inget som chockat mig eller gjort att jag gillat honom mindre. Jag kan räkna ut ett och annat vad en person är kapabel till när jag lärt känna en person. Olika sätt att agera och reagera i olika situationer säger mycket om människor. Även saker personen varit med om i uppväxten.

      Jag har dessutom stor människokännedom både intuitivt samt erfarenhetsmässigt. Och jag försöker ta reda på saker istället för att döma ut människor. Jag har en ödmjukhet inför folk som lider. Jag vet att livet i sig är tufft. Det vet alla människor som har förmåga att tänka och känna.

      Vi har gått igenom olika kriser ihop och det har snarare stärkt oss än tvärtom. Vi har insett hur lika vi är i grunden, att vi har kunnat stötta varandra och alltid vet att vi finns för varann. Det är en känsla som jag aldrig riktigt fått uppleva ens med någon familjemedlem. Det är unikt.

      Det är så få personer som jag passar med. För jag har verkligen försökt. Jag behöver en som står mig nära och som vill träffas regelbundet, för att kunna må bra och känna mig trygg. Bara kompisar hjälper inte fullt ut. Jag behöver det kärlek kan ge samtidigt som jag tycker mycket om att ge själv. Jag vill prata om hur dagen har varit, att följa en person, planera semestrar och aktiviteter ihop. Ha något att se fram emot.

      För att få en sådan kontakt vi har kräver det att man vågar närma sig de djupare lagren hos både sig själv och sin partner.

      Vi säger ofta saker samtidigt på sms och samtal. Vi tänker på liknande sätt och olika sorts känslor är inte främmande för oss. Jag kan må dåligt av att han mår dåligt, men så är det ju även när det gäller nära vänner och familj, hur ofta avslutar någon kontakten med sitt barn för att hon/han har ångest? Oftast stöttar man ju även när barnet är vuxet.

      Så varför skulle man lämna sin själsfrände och älskade bara för att den har ångest? Det finns inget som säger att blodsband är starkare. Det vet jag som haft flera kompisar som är adopterade.

    • Anette81

      Romantisk tjej –
      Ja jag uppfattar också det som ett intresse från hans sida. Han var inte svårt att stämma träffar med. Ja jag kände mig så besviken och ledsen. Jag trodde ju att han var intresserad på riktigt.
      Fick ju den känslan.
      Fast när han och jag träffades så var det bara mig han träffade. det var 2 veckor innan han skickade det där smset till mig som han träffade denna tjejen som han fortfarande är tillsammans med.

      Precis man märker ju hur någon är långt innan man har träffats 8 gånger t ex.
      Jag ser också snabbt saker jag inte gillar hos den andra. 1:a eller 2:a gången.

    • Anette81

      ARN:
      Nej det var faktiskt så att det var han som sa att han kunde köra mig till busshållplatsen, han som sa att jag kunde komma hem till honom om jag var i närheten, han som sa att han kunde komma hem till mig. Så det var hans initiativ typ 6 av 8 gånger.

    • ViraStina

      Tänk på att många människor (främst män om jag ska generalisera) gärna har en vänner-med-förmåner-relation. KK, om man så vill. Då säger åtta gånger ingenting om något djupare intresse. Och nej, det behöver inte ens handla om sex i praktiken. Det är själva grejen att de vill ha någon på lut. Känslan av att de kan sms:a någon när de vill, men att de inte behöver satsa eller anstränga sig.

      Så enbart åtta träffar på två månader, trots att man bara bor någon mil ifrån varandra – då skulle jag definitivt inte räkna honom som seriöst intresserad.

      Inte nu för tiden, alltså. Förr gjorde jag också det. Nu vet jag bättre.

      Och om man får känslan av att man måste driva på… Att det inte händer så mycket ifall man inte själv pushar. Om veckorna går och man känner själv att man egentligen skulle vilja träffas oftare, men han inte har samma vilja. Om han slingrar sig gång på gång och säger “det är så mycket nu”.

      Då kan man också vara tämligen säker på att det inte kommer bli mer än vad man har i dagsläget. Då är han nöjd med nivån (mycket sms och få träffar) och kommer med största sannolikhet inte vilja utöka relationen till något mer.

    • Anette81

      Nu hade vi ju ingen sån relation.
      Ok, jag känner annorlunda.
      Vi smsade lite för mycket så han tyckte att det blev för mycket.

    • Arn

      ANETTE- mina frågor är obesvarade! Var det du som smsade för mycket eller ni?
      KAN du åka buss eller kan du inte?

    • Anette81

      ARN
      Vad spelar det för roll? Mår du bättre av att veta det?
      Så att du kan tjata ännu mer om att allt är mitt fel och att allt berodde på mig…

      Nej tack!

    • Arn

      ANETTE – hoppas du inser att det är viktigt att hålla sig till samma historia/”sanning” då man skriver så mycket som du gör….

  53. Romantisk-tjej

    Jag tycker 8 gånger låter väldigt mycket. Jag visste det mesta om min pojkvän på mindre än den tiden. Vi sågs 5 gånger på en månad. Sedan hade jag två resor (som redan var planerad innan jag träffade honom). Men på dessa fem gånger hade vi redan fått starka band. Trots att han inte gett mig tydliga besked hade jag en stark känsla vartåt det barkade. Han ville ofta höra av sig och han pratade ofta om känslor.

    Sedan sammanstrålade vi på en annan ort efter min ena resa. Och där fick vi flera dagar tillsammans och sov tillsammans. Efter det blev vi ihop. Han ändrade sin facebookstatus på telefonen, det var hans sätt att säga att vi var ihop. Efter att ha varit tillsamamns dag och natt i 4 dagar sa han att han älskade mig, första gången. Vi var som nyförälskade tonåringar.

    Självklart kan man ha krävande jobb och barn som tar upp tid så att man inte alltid kan träffas. Det behöver inte alltid tyda på ointresse. Jag tycker man märker om killen slingrar sig för att han inte vill ses, eller om det är något viktigt han behöver göra. Han kanske vill ses när han är utvilad. Det är nog väldigt olika för olika personer.

    Nu visste jag att min pojkvän var en kille som behöver mycket egentid. Men trots det har han alltid längtat efter mig och tycker det är jobbigt när han är ensam hemma bara några nätter.

    Jag vill inte kräva träffar, jag vill att han ska känna att han gärna få ta sin tidoch jobba med saker hemma hos sig. Så vill jag själv ha det. Dessutom behövde jag landa emellanåt eftersom jag var så uppe i varv av alla känslor. I så fall räcker det att skicka sms och prata en gång per dag.

    Dessutom har jag svårt för killar som säger ja och amen varje gång man frågar, då vet man ju inte om han bara är snäll och inte kan säga nej, alltså är det inte alltid att han träffas för att han verkligen vill det själv.

    Bor man långt ifrån varandra är det väl inte konstigt att man bara ses varje helg, och det blir ju c:a 8 ggr på 2 månader.

    I telefonsamtal kommer man varandra väldigt nära, om man redan berättat mycket om sig själv och hur man känner för olika saker, hur man lever, vad man vill, vad man har för värderingar, vad man längtar till o.s.v. i flera timmar.

    När vi setts några gånger ser jag hur vi fungerar tillsammans. Jag kan inte tänka mig en kille som kan ha en kk. Jag vill inte ens träffa en kille som har sex med en tjej han inte är förälskad i. Jag är kräsnare än många andra just på den punkten.

    Jag ser direkt om någon spelar eller har oseriösa avsikter. Och då blir jag sällan intresserad öht.

    • Anette81

      8 gånger kan vara mycket beroende på hur långa träffarna är. Vi hade mestadels lite längre träffar.
      Jag upplevde inte att han slingrade sig från att träffas förrens mot slutet när han ville ha egentid.

    • Romantisk-tjej

      Ja nu tänkte jag på lite längre träffar på tu man hand, att man sitter och pratar eller gör aktiviteter ihop. Då brukar det visa sig om man är på samma våglängd eller om det “bara” är allmänt trevligt, så som det kan bli med en bekant.

    • ViraStina

      Romantisk tjej:
      Det finns ju aldrig någon entydig signal. Man måste lägga ihop allting – och egentligen titta mer på vad personen INTE gör än på vad han gör.

      Han skickade gulliga sms. Ja – men han ringde aldrig. Att sms:a är mindre ansträngande, mer distanserat. Det ska man ha i bakhuvudet.
      Han gick med på att ses åtta gånger på ett par månader. Ja – men han sa ifrån när Anette ville ses mer. Då backade han.
      Han tog initiativ i början. Ja – men han gjorde inga ansatser att flytta fram positionerna trots att veckorna gick.

      Åtta gånger är lite efter två månader, om man tänker sig en träff första veckan, och åtminstone två träffar per vecka fortsättningsvis för att det ska kunna klassas som ett någorlunda allvarligt menat intresse. Såvida man inte bor väldigt långt ifrån varandra.

      Och finns det praktiska hinder av det slaget, behövs det ju någon sorts kompensation för det på andra områden. Till exempel att man har tät telefonkontakt istället, och kanske ser till att få en hel helg tillsammans efter ett antal veckor.

      Men något avstånd att tala om var det ju egentligen inte i Anettes fall. Som jag har förstått det, var inte ens alla dessa åtta tillfällen riktiga träffar, utan mer skjuts till bussen, typ. Där hinner man ju inte riktigt lära känna varandra. Och om man inte kan avsätta tid att träffa en potentiell pojk/flickvän vid åtminstone två tillfällen i veckan ens de första månaderna, hur ska man då ha tid att skapa en riktig relation..?

      Och mycket riktigt visade det sig ju att den här killen hade gott om tid att lägga på nästa kvinna. Mäns prioriteringar och vilja till ansträngning säger ofta enormt mycket mer om deras verkliga intresse, än hur många sms de skickar. Sms är noll ansträngning.

      Jag kan inte säga något om att Anette trodde att han menade allvar. Jag har själv gjort exakt samma sorts felbedömning. Flera gånger, dessutom. Men nu när jag tittar i backspegeln på de killarnas beteende, inser jag att jag enkelt kunde ha sett tecknen på bristande intresse, om jag hade tittat efter dem. Exakt samma saker som Anettes dejt visade upp.

    • Romantisk-tjej

      Nu trodde jag att de hade en lång och krånglig resväg. Och då är det INTE konstigt att ses en gång i veckan. Många jobar till 18-19 på kvällen OCH har barn…

      Jag har aldrig varit med om att en man velat träffa mig ens 5 gånger om han inte har något intresse av mig. Men det kanke handlar om att jag ofta träffat män som har haft fullt upp med annat i sitt liv än sätta av olika träffar med tjejer bara för att de inte har annat att göra?

      Våra sms kan vara långa som mindre noveller, och att orka sms:a på det viset visar att man verkligen är intresserad, särskilt om man svarar inom 5 minuter…Min pojkvän är helt ovan vid sms, han har skrivit “jag blir sen” och liknande korta notiser till sin exfru. Då skrev han inte ens “jag älskar dig” till sitt ex en enda gång. På 14 år.

      Det märktes hur ovan han var vid sms i början, när vi träffades. Han sa att han aldrig messar folk. Men nu är det mest han som messar, till och med mer än jag. Han har vant sig, och vill skicka olika saker till mig. Vilket alltid är en överraskning. Det kan vara något på jobbet likväl som något han bara måste visa mig. Eller så skriver han att han saknar mig och så har vi våra olika emojis och bilder och gåtor som betyder vissa saker bara för oss.

    • Anette81

      Virastina :
      Jag vågade inte heller ringa till honom. Fast jag ville något med honom.

      Jag skrev detta smset till honom: Du får säga till om jag är för på med att träffas, 🤔

      Då svarade han: Det är väl gränsfall…men det var mysigt igår. Känner att jag behöver andas lite den här veckan. Har knappt tid med mig själv. Kommer få jobbiga besked efter sjukhusbesöken, dålig känsla på det.
      Jo men det var lugnt. Kommer inte smsa lika mycket den här veckan. Ska ju jobba o allt annat ju… Har inte tid och ork. Har aldrig skickat så här mycket sms nångång. Mm förstår men vill bara ha andrum och vara i fred några dagar. Orkar och tänker inte diskutera och svara på dina funderingar. Som du kände på dig själv är du för på som ett plåster 😝. Du har för mycket tid över och jag knappt någon tid alls. Orkar bara inte just nu….

      Han blev lite sur när jag frågade honom vad han tyckte om mig.

      Jag skrev: Vad tycker du om mig?
      Va är vi egentligen? 😂 Kompisar, dejtar? 🤔

      Då svarade han: Måste man bestämma sånt? 🙈 jobbiga frågor ju. Vi har setts max 3 timmar så jag vet inte.Svårt att säga eftersom du kändes för blyg/nervös första tillfällena. Du hamnade på plus sist när du såg på mig, rörde vid, log, skrattade. Du ser bra ut, jag blir attraherad. Du är omtänksam. Du verkar kontrollerande, det är minus. Ställer obekväma frågor som kan leda till konflikt i onödan. Det är väl spontana tankar. Egentligen vet jag inte, vi har umgåtts för lite än anser jag för att få en rättvis bild av dig.

      Fast vi hade setts mer än 3 timmar.

      Vi har setts längre stunder 5 gånger iallafall.

      Ja korkade jag såg väl inte det ni tydligen såg att han gjorde och inte gjorde.
      Är väl så när man är dum i huvudet som jag. Bara inse att jag är värdelös på alla sätt. Varför välja mig när han kunde få en 25 åring utan barn som inte var ett psykfall som mig. Är väl inget svårt val direkt.
      Känner mig så ledsen, besviken och totalt värdelös bara. Tänker fortfarande på honom varje dag och gråter fortfarande över honom. 🙁

    • Anette81

      ROMANTISK-TJEJ.
      Han jobbar till 19-19.30 varje dag varann vecka när han inte har sin dotter.
      Ja jag tycker också att det är konstigt att träffas 8 gånger om man inte vill något med personen

    • ViraStina

      Romantisk tjej:
      Och jag har varit med om åtskilliga gånger att män skickar många, långa och gulliga sms – utan att det har betytt något alls!

      Eller jo, det har betytt att de tycker att jag vore behändig att ha på lut. Att jag är bättre än ingenting. Att jag duger tills vidare. Tills de hittar kvinnan i sitt liv.

      Men jag har aldrig varit med om att någon kille har lagt en massa tid, energi och engagemang för att få träffa mig, utan att verkligen mena något allvarligt.

      Och för att föregå motargumenten: självklart KAN det hända. Allt kan hända här i världen. Det finns sol-och-vårare, det finns psykopater och andra manipulatörer som kan föra en bakom ljuset.

      Men i ett allmänt perspektiv säger en mans praktiska ansträngningar för att kunna ses, oändligt mycket mer än hans vilja att sms:a. En kille som är intresserad på riktigt, ser till att få träffa tjejen. Han skyller inte på avståndet när det bara är två mil. Och när han inte kan träffa henne – då ringer han regelbundet och vill prata, bara för sakens skull.

      Sms är helt enkelt en väldigt opålitlig markör för intresse. För många killar betyder det bara att han tycker att hon är trevlig, och att det “kanske kan bli nåt”, medan tjejen sitter på andra sidan och läser varje meddelande hundra gånger och bygger fantasier.

    • ViraStina

      Men snälla Anette.
      Jag skrev ju att jag gjort precis samma sak som du. Jag har också trott att gulliga sms, långa chattkonversationer och löften om att “klart vi ska ses framöver!” har betytt något.

      Jag har gått på den niten flera gånger. Men jag räknar mig ändå inte som korkad. 🙂

      Naiv, kanske. Godtrogen. Men det är inga dåliga egenskaper. Dem ska man vara rädd om! Däremot måste man försöka bli en gnutta luttrad, för sin egen skull. Så att man inte blir sårad i onödan.

    • Romantisk-tjej

      Sms:en här ovan som Anette skrev skvallrar tydligt om ointresse och att han mest blev irriterad av att han inte fick tid att fundera. Om jag hade fått de sms:en hade jag nog trott det var kört från början.

      Jag har fått sms av killar som är korta och obetydliga och där svarsintervallen var långa. De sa mig ingenting. De kanske bara var nyfikna eller ville ha sex någon gång. Jag har fått sms två gånger som löd: “kul att träffas, du var snygg”. för sådär 7 år sedan när jag dejtade en period. De sms.en sa heller inte så mycket.

      Men har man en regelbunden mess kontakt med stort intresse och täta svar brukar det tyda på något. Och då menar jag inte gulliga sms generellt, utan att de skvallrar om något mer, ett intresse. Eller att det man skriver väcker något hos den andre.

      Efter att jag och min pojkvän setts första gången skrev han “du är verkligen en fin människa” och det efter ett samtal där jag satt en bra bit ifrån honom med solglasögon, eftersom jag inte kunde möta hans blick…Och det var ett gott betyg efter denna träff. Och dessutom väldigt fint sagt. Vänskapligt.

      Inte något om att jag är snygg, sexig eller annat ytligt. Istället sa han redan på plats att det vore kul att fortsätta prata/sola på samma plats i morgon. Det vill säga mitt på dagen, innan han skulle hämta barnen på dagis.

      Alltså inget mys i soffan i helgen som däremot många andra killar skulle försöka med.
      Jag har mest dugit till sex, killar som till och med ringer/sms:ar vid 3 på morgonen och ber mig komma över…Inte för att jag någonsin visat att jag velat något sådant, utan för killarna inte ens kollat in vem jag är. Och att en kille vill ha en bara till sex är så otroligt oattraktivt i mina ögon.

      Att jag däremot får lära känna någon för att EVENTUELLT bli intresserad senare är ovanligt. För om jag inte är intresserad av mer i början drar de flesta. Och då blir det max två träffar.

    • Anette81

      Virastina :
      Aja det spelar ingen roll nu ändå.
      Jag förlorade och de andra tjejen vann.

      Dessa saker har iallafall betytt något dom andra gångerna när jag har träffat killar.

      Ja jag är alldeles för godtrogen. Tror gott om alla.

    • Anette81

      ROMANTISK-TJEJ

      Dessa smsen är skickade i slutet av våran kontakt, alltså efter 2 månader.

      Vi skrev inte bara en massa gulliga sms utan det var om vardagliga saker och så med.

    • Anette81

      Är så avundsjuk och svartsjuk över att hon får vara med honom och inte jag.
      Jag gjorde inget fel ändå duger jag inte. Jag kämpade ju för honom 🙁

    • Romantisk-tjej

      Ok, jag läste att du fick de sms:en efter 3 timmar? Då ber jag om ursäkt att jag tolkade fel. Men om det var i slutet är det väl ännu värre? Jag tänker att om man måste fråga om man är kompisar eller dejtar efter att det gått så lång tid och dessutom får svaret “det verkar jobbigt ju” ja då låter det inte som något större intresse ifrån den personen.

      Ni träffades väl inte som kompisar från början, var det inte från en dejtingsida?
      Jag skulle vara mycket medveten om att jag sårade en kille om jag gick på 8 dejter och dessutom hade sex med honom. Då skulle jag verkligen förstå om han blev knäckt, om jag plötsligt inte ville träffas längre, OCH till råga på allt börjar dejta en annan seriöst. Det spelar ingen roll att han är kille. Det är lika svinigt beteende oavsett kön.

      Jag har gått på två dejter med en kille som jag var osäker på om vi hade tillräckligt mycket gemensamt och jag kände ingen attraktion. Men han var trevlig. Jag hade dåligt samvete när jag märkte att han ville träffas väldigt snart igen. Jag tog beslutet efter lite betänketid att inte träffas en tredje gång eftersom jag inte ville lura honom. Och då gav jag honom samtidigt fria händer att träffa andra, och han kunde släppa mig redan innan han hade involverat sig känslomässigt. Just den här killen tror jag inte skulle bli en vän heller, så då var det ju ingen ide att träffas en tredje gång.

      I min värld är det ett sjukt dåligt beteende att träffa någon så pass många gånger utan att ge klara besked. Särskilt när du visade att du tydligt var så engagerad och kär i honom.
      Och efter en sådan här händelse skulle jag aldrig lita på den killen igen.

    • Anette81

      Det messet med när jag frågade vad vi var, det var 1 vecka innan han bad om egentidsveckan.
      Ja det är ju det jag menar. Att det känns så förjävligt.

      Jo vi träffades på en dejtingsida.

      Då kanske du förstår hur jag kände/känner mig.

      Han verkar tydligen inte tycka att han har sårat mig. 8 träffar och sex var tydligen inget speciellt för honom.
      Ja han träffade ju henne utan att jag visste. Men jag hade misstankar om att han träffade någon annan, min magkänsla sa det.

      Jag tycker också att det är ett sjukt dåligt beteende att träffa någon så pass många gånger utan att ge klara besked.
      Han visste ju att jag var kär i honom.

      Jag har bara fått bekräftat ännu mer att man inte kan lita på killar.
      Kommer aldrig mer att kunna lita på en kille.

    • ViraStina

      Anette:
      Ja, man kan tycka att det är ett dåligt beteende att träffa någon 8 gånger innan man bryter – men du måste ställa in dig på att en annan kille kan träffa dig i 8 månader, och ändå tycka att du bara är en tillfällig historia.

      Män är generellt sett inte alls onda. Det är inte många som aktivt går in för att lura en. Men de är ju mänskliga, och många följer ofta minsta motståndets lag. Så om du accepterar att träffa honom under villkor som i hans värld betyder “casual” – då kommer han tro att du är helt nöjd med det arrangemanget.

      Många kommer inte alls anstränga sig för att ta reda på hur detta eventuellt kan drabba dig känslomässigt i förlängningen.

      Jag förstår att du vill att männen ska ta mer ansvar för det känslomässiga. Att de dels ska undvika att ge dig falska förhoppningar, dels förstå när du är intresserad på riktigt, och dels vara ärliga nog att säga att de inte har tillräckligt intresse innan det går för långt.

      Jag har känt precis samma sak. Utnyttjad, nästan. Som att jag har blivit blåst på en massa tid och energi och känslor.

      Men det absolut bästa sättet att skydda sig mot fler besvikelser, det är att i första hand förstå att män ofta funkar annorlunda än vad du gör. De kan bete sig helt bakvänt i dina ögon, men de menar inget illa. De gör sitt bästa, de med. Faktiskt.

      Och i andra hand måste du förstå att det är du själv som ska lära dig parera besvikelser, genom att inte uppvärdera vissa saker som killar gör. Du ska inte förstora deras handlingar, utan alltid ha realitetsglasögonen på dig. Tro folk om gott, men titta även efter sånt som tyder på svagt intresse.

    • Anette81

      Virastina :
      Jag kommer inte våga att träffa fler killar.
      Jag vill inte behöva må dåligt varje gång något sånt här händer.

      Ja, man kan tycka att det ä

      Män är generellt sett inte alls onda. Det är inte många som aktivt går in för att lura en. Men de är ju mänskliga, och många följer ofta Ja, man kan tycka att det är ett dåligt beteende att träffa någon 8 gånger innan man bryter – men du måste ställa in dig på att en annan kille kan träffa dig i 8 månader, och ändå tycka att du bara är en tillfällig historia.

      Nej det har jag märkt att dom inte gör.
      Jo jag känner mig faktiskt utnyttjad på tid, energi och känslor.

    • ViraStina

      Du ska inte behöva må dåligt. Det är det som är grejen.

      Om du lär dig hur man skiljer en mans äkta intresse från ett “vi-får-se”-intresse, och inte engagerar dig mycket mer och mycket snabbare än vad killen gör, då kommer du inte må dåligt.

      Man mår nämligen inte speciellt dåligt när en “vi-får-se”-förhoppning kraschar. Man mår bara dåligt när jättestora förväntningar kraschar.

    • ViraStina

      Du kan vara iskall, sval eller ljummen – bara du inte kastar iväg alla känslor helt huvudstupa, innan du egentligen har någon mottagare. Då är det egentligen du som sårar dig själv, även om det känns som om det är killens fel.

    • ViraStina

      Jag tror tyvärr inte den taktiken kommer fungera särskilt länge…

      Det är bättre att du lär dig känna igen seriöst intresse, och att inte erbjuda ditt hjärta till någon alldeles för tidigt, innan han har visat att han vill och förmår ta emot det.

      Du pratar mycket om att du själv känner dig värdelös – men hur har killarna visat sig värdiga dig?

    • Anette81

      Verkar vara svårt att känna igen det.

      Eftersom ingen har varit intresserad så har dom inte visat något

    • ViraStina

      Men de som du har träffat och varit intresserade av? Det har ju varit några stycken i alla fall. Och du har haft längre förhållanden.

      Vad gjorde de männen för att visa sig värdiga dig? Det vill säga, vad var det som ledde till att du fastnade för dem, började lita på dem och inledde relationer med dem?

      De måste ju ha demonstrerat på något sätt att de ville vara med dig. Så vad har du för krav och förväntningar på en kille för att du ska tycka att han är värd att satsa på? Hur ska han visa att han bryr sig om dig? Att du är viktig?

    • Anette81

      För att jag blev kär i dom och tyckte väl att dom såg bra ut.
      Vet inte om dom gjorde något för att visa sig värdiga mig.
      De skrev eller sa det typ.
      Och dom höll inte på och skrev med massa andra, utan bara mig och träffade bara mig.

      Bara skriva eller prata med mig. Vilja träffa mig ofta, ja jag vet typ inte.

    • ViraStina

      Anette:
      Okej, det låter som att du efterfrågar exklusivitet tidigt. Det har du nämnt förut också.

      Med andra ord – du vill att killen ska visa att han vill ha just dig, genom att välja bort alla andra alternativ. Kanske genom att stänga ner sin profil på dejtingsidan, bland annat. Det får dig att känna dig speciell. Korrekt?

      Då måste du hitta sätt att ta reda på vilka killar som är beredda att göra just detta för din skull. Innan dess rekommenderar jag verkligen att du inte låter dina egna känslor rusa iväg.

      Jaha, tänker du, hur vet man det då? De kan ju hävda att de inte träffar någon annan, men ändå ha kvar sin sida, utifall att någon roligare dyker upp…

      Ja, så är det – och därför är det bästa sättet att låta HONOM föreslå det. När killen ifråga börjar tycka att ni båda ska ta ner era profiler, då vet du att han verkligen vill det. Då betyder det något för honom.

      Låt inte känslorna dra iväg innan han själv tar upp ämnet med att vara exklusiva. När han säger att han inte längre har lust att träffa någon annan (utan att du har ställt någon fråga!) då vet du också att han är seriös.

      Vänta in honom, alltså. Låt det vara hans förslag. Då är du så säker som man kan vara på att han menar allvar.

    • ViraStina

      Tillägg:
      Jag tycker att du ska tänka ut vilka fler saker du vill ha i en relation. Exklusivitet är en sak. Att han ska vilja träffa dig ofta är en annan.

      Det är tydliga och konkreta önskemål som är lätta att utvärdera. Därmed blir det också lätt för dig i praktiken att sålla bort de som inte lever upp till detta. Men då ska du heller inte acceptera en massa undanflykter, typ att han skyller på hur mycket han har att göra.

      Antingen är det viktigt för dig att han kan/vill ses mycket, eller också är det inte viktigt. Kompromissa inte med dig själv. Du kommer aldrig bli nöjd om du försöker acceptera något som du innerst inne inte kan acceptera.

      Försök tänka ut någon mer faktor som är avgörande för dig.

    • Anette81

      Ja på ett ungefär så menar jag nog.
      Men det är nog omöjligt att hitta en kille som faktiskt skulle göra det. Killar verkar vilja ha massa alternativ att välja på. Alltså fortsätta att vara aktiva på dejtingsidorna för att ha något att välja på om inte det första duger åt dom.

      Som sagt tror jag knappt att det finns några killar som faktiskt skulle göra de.

      Har aldrig varit med om att någon kille har tyckt att det har varit konstigt att jag har föreslagit det.

      Därför tyckte jag att det var konstigt att denna killen reagerade så stark.

    • Anette81

      Exklusivitet, träffas ofta, inte för långt avstånd, ärlighet, trogen, kunna prata om problem, finns säkert fler saker men kommer inte på just nu.

      Men han kan ju faktiskt ha mycket att göra.

    • ViraStina

      Men vilket ovärdigt beteende att skicka ett sånt sms om det har tagit slut med någon! Det låter som något tonåringar skulle kunna göra, när de har dumpat varandra efter en vecka.

      Skicka sms till de man har “konkurrerat” med tidigare? Allvarligt?

    • Arn

      Hur vet hon vem du är och hur vet hon att du ens existerar? Kan det vara så att du skickat meddelanden till honom fortsättningsvis…? Att du är en orsak till deras kraschade förhållande? Att du förstört för dem?

    • Anette81

      Skrev fel, mess ska det stå. Hon skickade via messenger på fb. Min telefon verkar leva sitt egna liv.
      Ja jag ingen aning varför hon skickade detta till mig.
      Fast hon har ju inte konkurrerat med mig.

    • Anette81

      För efter att han hade skickat det där smset att han hade träffat en annan så kollade jag på hans fb om han hade någon på sin vännerlista som bodde i den staden hon bodde i. Hittade då henne och skrev och frågade om hon träffade någon som hette S_____.
      Varför undrar du svarade hon och då förstod jag att det var hon.

    • Arn

      ANETTE, sad to say, men ditt beteende är sjukt!! Snacka om att vara kontrollerande! Man blir spyfärdig!

    • Romantisk-tjej

      Om jag bara hade låtit killen ta initiativ hade det nog inte hänt så mycket. Jag tror inte att det bara är killens jobb att visa intresse. Är jag intresserad av någon syns det på kilometers avstånd. Jag kan helt enkelt inte vara neutral då. Jag kan spela i andra situationer (om det krävs) men aldrig när jag är kär.

      I ditt fall var det en person som fanns i din närhet via din hobby. Och då hade du mer tid, du visste att han fanns där.. Och då kan man ta det lugnare.

      Men för mig skulle inte din metod funka 🙂 Och dessutom går jag sönder om jag inte får vara tillsammans och hålla om den jag är kär i. Han är MYCKET tacksam för att jag drev på. Jag öppnade upp sidor han inte tänkt på sedan han var 20…

      För just då var han inte ute efter att dejta. Han ville leva ensam efter separationen och träffa lite nya vänner. En relation var det sista han ville ha.

      Så därför skulle han inte tänkt på mig om jag bara hörde av mig sporadiskt. Förmodligen skulle andra höra av sig innan och han skulle haft fullt upp med dem istället. Ibland krävs det att man smider medan järnet är varmt…Sedan kan det bli försent.

      Inte för att han hittar någon annan kärlek, utan för att han skulle vara upptagen med nya bekantskaper och planer. Och då skulle förmodligen jag rinna ut i sanden. För han hade ju inte hunnit lära känna mig då.

      Men när kärleken väl slog till var det ju den som segrade. Och det visar väl tydligt att det var äkta. Det hade aldrig skett om jag inte hade snabbat på processen lite. Nu så här i efterhand är vi båda nöjda med att arrangemanget blev som det blev. Det hade inte kunnat bli bättre den sommaren, det är helt klart.

      Det var vissa saker som var tvungna att ske för att vi skulle kunna lära känna varandra. Och det var att tid fanns för att träffas några gånger innan vi skildes åt.
      Sedan var vi borta från varann och hade betänketid.

  54. Anette81

    Förstod att det inte skulle funka mellan dom. Att det inte skulle funka för honom att ha en “normal” tjej. Att hon inte skulle orka med hans problem att inte kunna göra samma saker som henne.

    • ViraStina

      Jag behöver väl inte säga att jag tycker du ska hålla dig undan. Blanda dig inte i mer. Alls. Svara inte. Fortsätt gå framåt.

    • Anette81

      Hon gjorde slut för att dom bråkade om hans panikångest och att hon tyckte att det var så att man skulle rätta sig efter honom hela tiden. Och hon hade tydligen inga känslor kvar för honom.

    • ViraStina

      Nej, du vill inte ha någon som redan har valt bort dig en gång.
      Då blir du automatiskt det där andrahandsvalet. Pausunderhållningen. Den som får duga tills vidare.

      Och det vill du inte. Du kommer inte klara av den nedvärderingen. För det ÄR en nedvärdering.

      Du vill, precis som alla andra, hitta någon som väljer dig i FÖRSTA hand. Inte någon som nöjer sig med dig, medan han håller ögonen öppna efter andra alternativ. Du vill hitta någon som glömmer alla andra alternativ när han har träffat dig!

      Och det var det jag gjorde när jag började dejta min kille. Jag kollade efter tecken på att han faktiskt ville vara med just mig. Att han prioriterade mig. Inte att jag bara kunde duga som kvinnligt sällskap ett tag.

      Det är svårt att göra den bedömningen ibland, som du vet. Man kan bli lurad. Men fördelen med att ha blivit dumpad en gång, är att då vet man säkert, ifall han mot förmodan skulle komma krypande en andra gång.

      Då har du redan svaret på att han inte värderar dig tillräckligt högt. Du har facit. Då vet du redan att han bara hoppas på att du ska vara desperat nog att ställa upp som tillfällig inhoppare ett tag.

    • Anette81

      Nej jag vill väl inte ha någon som redan har valt bort mig en gång.
      Svårt bara när man tycker om någon.

      Blev jag inte nedvärderad när han inte valde mig då? Och isåfall klarade jag inte av det speciellt bra. 🙁

      Jo det är väl en sån kille jag vill hitta. Men jag vet ju att vi skulle passa bättre tillsammans.

      Jag vet att han inte kommer att komma
      krypande.

    • ViraStina

      Jo, på ett sätt blev du nedvärderad när du blev bortvald. Men bara av honom.

      Det sänker inte ditt värde totalt sett. Så funkar det inte. Ditt värde är inte beroende av vad en viss man tycker och tänker. Det är beroende av vad du tycker och tänker om dig själv.

      (Nu menar jag “värde” som i självkänsla etc. Inte som i människovärde, naturligtvis!)

      Men att han har valt bort dig en gång, visar tydligt att han inte värderar dig tillräckligt högt. Och därmed duger han inte åt dig. Det är därför du aldrig ska skicka tjat-sms, för övrigt. Man tjatar inte om att bli tagen till nåder av någon som har sagt att de inte vill träffa en! Då är det du själv som sänker du själv ditt eget värde!

      Och genom att stå fast vid vissa krav och förväntningar, till exempel att aldrig acceptera ett låtsasförhållande med någon som bara vill ha en på lut, behåller man sitt eget värde helt intakt. Oavsett vad som händer runtomkring.

    • Anette81

      Jag vet att mitt värde egentligen inte har med vad någon tycker eller tänker om mig men det har blivit så att jag ser det så. Att vill killen inte ha mig så har jag inget värde. Då är jag tydligen inte värd att ha.

      Var det inte mer så att jag inte dög åt honom snarare än tvärtom?
      Jag valde ju honom men blev inte vald tillbaka. Eftersom han inte värderade mig tillräckligt högt så måste det ju betyda att jag inte duger.

      Tyvärr har jag ju skickat tjat-sms till honom. Ville ju bara att han skulle välja mig, fast det gjorde han ju inte ändå. Han valde henne och nu 4månader senare så är han ensam igen.
      Fel val eller inte, enligt mig så valde han fel men som sagt det var ju hans val.
      Eftersom han har sagt att ha hatar mig så är det ju ingen risk att jag kommer höra något mer från honom någonsin igen. Så han kommer knappast att bli så desperat att han kommer höra av sig till mig som han nu hatar.

    • Arn

      Hatar dig för att du tjatat och inte respekterat det han sagt?
      Så har det visst slutat förut några gånger…så att du blivit blockad på fb t.ex.
      Lär du dig ingenting av dina misstag?

    • ViraStina

      Anette:
      Det kvittar vad han tycker om dig. Det är hans bekymmer. Det viktiga här, är att han inte duger åt dig, eftersom han inte värderar dig tillräckligt.

      För varför skulle du nöja dig med en man som inte sätter dig främst? Det vore ju ett nerköp för dig.

    • ViraStina

      Okej, omformulering:

      Hur kan du tycka att en man som inte värderar dig, duger åt dig?

      Hur kan du ens tänka tanken att nöja dig med någon som tidigare har ratat dig?

      Ge mig ett enda skäl..?

    • Anette81

      För att han gjorde ett felaktigt val bara. Är villig att ge honom en chans till om han hade tillåtit mig.

    • Arn

      ANETTE- att den andra tjejen var “fel” gör inte dig mera “rätt”. Ni var båda fel! Släpp honom nu!

    • ViraStina

      Anette:
      Jag håller med Arn här. Den här killen gjorde inte ett felaktigt val när han valde bort dig.

      Du betydde inte tillräckligt för honom. Alltså nobbade han dig. Det var ett helt korrekt val! Han ska naturligtvis försöka hitta en kvinna som i hans ögon konkurrerar ut alla andra.

      Han har visat tydligt att den kvinnan är inte du. I så fall hade han redan valt dig.

      Och det är därför han inte duger åt dig. Det finns inte ett enda skäl i världen för dig att tråna efter en man som inte trånar efter dig.

    • Anette81

      Han och jag var betydligt mer lika än han och den andra tjejen
      Fattar inte hur jag inte kunde betyda något för honom.

      Konstigt att jag dög så bra i början då.

      Lycka till att han kommer hitta någon tjej som står ut med hans problem som jag gjorde.

    • ViraStina

      Du “dög” i början för att han då höll på att ta reda på mer om dig, och känna efter. Det är ju så det funkar.

      Sedan spelar det ingen roll huruvida ni är lika, eller om du är bra på att “stå ut” med hans problem. Det är inte sånt som skapar attraktion och kärlek.

      Män kommer inte bli intresserade av dig för att du själv har liknande problem, eller för att du är duktig på att uthärda deras svagheter.

    • Anette81

      Tydligen inte av några andra skäl heller verkar det som.

      Nej det är möjligt att det inte är det som skapar attraktion och kärlek men bättre att vara med någon som vet hur det är än en som inte har en aning och bara tycker att det är jobbigt.

    • ViraStina

      Bättre att vara med någon som förstår än som inte förstår – jo, för all del. Men det är alltid helt värdelöst att vara med någon som inte är tillräckligt intresserad.

      Ni kanske “förstår” varandra i bemärkelsen att ni har liknande psykisk problematik. Men det hjälper ju inte, om man inte känner att detta är mannen/kvinnan i mitt liv. Kände han inte det för dig, gjorde han trots allt helt rätt som inte gick vidare med dig.

      Det hade varit jättekonstigt om han hade behållit dig utan att verkligen vilja vara med just dig. I så fall hade han ju bara utnyttjat dina känslor för sin egen skull. Det hade inte alls varit en ömsesidig relation i så fall.

    • Anette81

      Hur kan han ens ha trott att dom skulle ha haft något gemensamt??
      Jaja han kan ju som sagt försöka hitta någon som klarar av det. Lär ju inte bli lätt men duger inte jag så….
      Denna tjejen klarade knappt 4 månader, 2 månader i förhållande.
      Och jag som ville vara med honom dög inte.

    • ViraStina

      Du använder ordet “klarar” som om relationer går ut på att hitta den som är starkast och orkar stå ut längst.

      Och ordet “duger” som om det gäller någon sorts prov på vem som bedöms ha rätt kapacitet för att leva med en viss person.

      Men relationer funkar inte som anställningsintervjuer. Du ska inte prestera eller vara duktig för att “duga” i en relation. Känslor bygger inte på vem som har är tåligast och har rätt erfarenhet.

      Jag fick ett väldigt klokt råd av min exmake när jag var deppig efter min misslyckade nätdejtingperiod, och tyckte att jag uppenbarligen inte dög åt någon.
      -Duger är fel ord, sa han. Byt ut det mot “passar”. Alla duger. Men få passar.

      Prova det, du också. Det ger faktiskt ett lite annorlunda synsätt. Både på sig själv och på dem man möter. Duger gör de flesta män. De är ju vanliga trevliga människor. Men de passar kanske inte mig för det. Och vice versa. Jag duger alldeles utmärkt. Men jag passar verkligen inte alla män.

    • Anette81

      Alltså att man hittar en partner som orkar med de psykiska problem man har. Att den personen klarar av att leva med en sån person.

      Ja att man inte duger med det man har att komma med.

      Då undrar jag isåfall varför jag inte passade åt honom??

    • ViraStina

      Ingen aning!
      Varför passar inte alla killar dig, trots att de är kanske både snälla och trevliga? De duger kanske alldeles förträffligt som partner, och de har kanske jätteförståelse för ångest. Men det betyder ändå inte att du därmed automatiskt blir intresserad av dem.

      Du får aldrig veta vad det är som gör att någon inte fastnar tillräckligt för dig. Ofta vet de inte ens det själva. Det känns bara inte “rätt”.

    • Anette81

      Eftersom jag inte har haft kontakt med så många killar, eftersom dom inte svarar när man skriver men de få jag har skrivit med är ju t ex dessa 3 killar förra året och enligt mig så passade dom mig men dom tyckte inte lika om mig.
      De killar jag har haft förhållande med har jag blivit ett par med i princip direkt.

    • ViraStina

      Men det finns massor av män som du till att börja med aldrig blir ett dugg intresserad av. Gå in på närmaste Ica-butik eller vad som helst. Du kanske inte alls kan förklara varför, och det är inga uppenbara fel på dem. Du känner bara inte att de har “det”.

      Och sedan finns det nog män som du kanske tyckte verkade intressanta inledningsvis, men sedan kom du på att nja, det var nog inte riktigt rätt ändå.

      Du kanske inte har mött särskilt många på dejtingsidorna, men tittar du tillbaka i livet har du med stor sannolikhet en och annan erfarenhet av det slaget.

      Och det kan finnas män som har tyckt att du borde gilla dem. För att ni var lika på något vis, eller för att de ansåg att de förstod dig och att det borde göra dig intresserad.

      Kanske kommer du att lära känna någon i framtiden som tycker att ni passar väldigt bra ihop, och som inte alls förstår varför han inte duger, när du inte känner samma sak för honom. Han kommer förstås aldrig kunna övertyga dig om bli intresserad av honom heller, även om han skulle skicka en massa sms. För du vet att han inte är rätt.

      Sånt händer. Det behövs inga förklaringar till det.

    • Anette81

      Nej jag har inte haft någon kille efter mig som jag inte har gillat tillbaka.
      För att jag har knappt haft någon kille efter mig.

      Nu har det alltid varit den omvända situationen.

    • Romantisk-tjej

      Jag har inte varit med om att en kille plockat ner sin profil för min skull. Det anser jag är väldigt ovanligt. Att ens få en dejt är ju redan ett för stort steg för de flesta killar. Och först måste det ju ske innan han ska pausa.

      Man orkar inte vara kvar på en dejtingsida så länge tills den killen dyker upp.

      En anledning att jag varit ensam upp till medelåldern är för att ingen kille givit mig exklusivitet och av sin tid. Men jag skulle säkert ha några eller många förhållanden om jag stod ut med att komma i andra hand, eller där relationen står på en vansklig grund. De gånger jag dejtat ett tag har det alltid kommit upp saker som gör det nästan omöjligt att fortsätta.

      Jag skulle aldrig klara en kille som inte kan anknyta helt till mig. Då skulle jag bli svartsjuk och odräglig. Det är ju först nu jag kan ha ett förhållande, för att jag hittat en kille som verkligen bara vill ha mig och vågar komma mycket nära samt öppna upp sitt inre. Men det är verkligen ovanligt. De flesta gillar friheten och att kolla in andra. De har svårt att fästa sig vid en person.

      Många killar har också svårt att bli riktigt förälskade. Det är som om de inte når de djupare lagren i sitt känsloliv. Det är väldigt viktigt för mig att han kan det. Jag vill inte vara ensam om den känslan i en relation.

      Sedan är det alla praktiska saker som vi tagit upp tidigare, att han måste singel OCH inte har kvar känslor för någon annan, att han är öppen för en ny relation just nu, att vi delar värderingar och livsstil. Och det viktigaste: att vi upptäcker varandra! Det är det allra svåraste under en relativt kort tid när man fortfarande har kropp och knopp i behåll…

      Min pojkvän får stora skälvan när han pratar om hur vi fick kontakt. För honom handlade det om sekunder hit eller dit för om han ens skulle synas där jag såg honom. Det kunde lika väl blivit helt annorlunda, att vi aldrig hade upptäckt varandra. Och det står han inte ens ut att tänka på… 🙂
      Och jag har tänkt samma sak, det var inte självklart att jag skulle kolla en grej online som gjorde att jag fick syn på honom, det var verkligen bara tillfälligheter som gjorde att vi “korsade vägen” exakt samtidigt.

    • Anette81

      Tror också att det är ovanligt att killar plockar ner sina profiler för en tjejs skull.
      Ja dejter är ju omöjliga att få till.
      Ja det verkar vara väldigt ovanligt att någon kille vill ge EN tjej exklusivitet och av sin tid.

      Därför jag också blivit svartsjuk.

      Ja det verkar som killar har svårt att bli kära.

      Fast jag tycker det verkar som killar kan gå vidare så lätt och snabbt hittar en ny tjej. Varit med om det 2 gånger nu.

    • ViraStina

      Romantisk tjej:
      Och hittar man ingen kille på dejtingsidan som är beredd att göra det man behöver – då måste man ju gå vidare.

      Man kan inte börja övertyga sig själv att han nog kommer att fastna för mig så småningom, om jag bara fortsätter acceptera hans villkor. Så som Anette har gjort. Och jag med, för den delen.

      Anette visste att den här killen fanns kvar på dejtingsidan, men hon tolkade hans ganska vaga kommentar om att han ändå inte “hade tid att träffa någon” som att hon därmed var den enda. Det är inte riktigt hållbart. Jag tolkar en sådan kommentar som att han gärna VILL träffa fler, egentligen.

      Man måste vara realistisk i sin bedömning. Annars lurar man sig själv. Och skyller det sedan på mannen.

      Vet man med sig att man t ex behöver tidig exklusivitet, då får man leta efter det i det lilla urval som finns kvar. För det är ju inte särskilt många som är beredda att sluta skriva med andra, avboka andra dejter osv, så fort de får kontakt med någon. De flesta vill se om det finns någon sorts potential att bygga vidare på, innan man lägger alla ägg i samma korg.

      Hur lång den processen är, varierar ju för alla. Man får försöka hitta en matchning så gott det går, och anpassa sig i den mån det är möjligt. Ju hårdare krav man har, desto snävare urval.

      Jag behövde inte någon tidig exklusivitet, eftersom jag ser dejting som en prövoperiod. Men jag hade andra behov som jag helt krasst krävde av min (blivande) pojkvän. Bland annat hade jag som krav att vara prioriterad. Jag vägrade vara någon som man träffar ibland, när det finns lite tid över och man inte har något roligare för sig. Det hade jag fått nog av. Jag behövde någon som verkligen gjorde plats för mig i sin tillvaro. Oavsett hur upptagen han påstod sig vara.

      Hade han inte visat från första början att han var beredd att göra det, hade jag inte involverat mig med honom överhuvudtaget.

    • Anette81

      Jag tolkade inte hans kommentar på samma sätt som dig.
      Jag trodde verkligen inte att han ville träffa någon annan när han skrev så.

      Jo det är nog svårt att hitta någon som ger en tidig exklusivitet.

      Jag vill också ha det som krav som du skriver här.
      Att vara prioriterad. Jag vill inte heller vara någon som man träffar ibland, när det finns lite tid över och man inte har något roligare för sig.

      Någon som verkligen gör plats för mig i sin tillvaro. Så vill jag också ha det.

    • ViraStina

      Anette:
      Man brukar säga att antaganden är roten till allt ont.

      I ditt fall – antagandet/tolkningen att han menade att han inte träffade andra. Om du hade väntat och låtit tiden och hans handlingar utvisa det istället för att anta något, hade du kanske inte farit lika illa.

      Min kille började uppföra sig alltmer som en pojkvän när månaderna gick. Folk började fråga mig om vi var tillsammans. Men jag svarade alltid “nej, vi bara träffas ibland”.

      För han hade ju inte sagt något annat. Jag vägrade anta att jag var hans flickvän. Jag fortsatte lugnt betrakta mig som en singel som dejtade. Jag kände mig helt fri att dejta även andra, även om jag inte gjorde det i praktiken. Men det var viktigt mentalt för mig att behålla den inställningen.

      Jag ville nämligen ha ett frivilligt “committment” från honom att vi var ett par. Jag ville inte ställa ledande frågor eller tjata. Det har aldrig kommit något gott ur det för mig. Jag hade bestämt mig för att vänta in honom, istället för att försöka driva fram något.

      Hade han inte hela tiden trappat upp och konsekvent visat i handling hur viktig jag var för honom, hade jag naturligtvis inte väntat i månader på att han skulle säga något. Men nu gjorde han allting som jag kunde förvänta mig. Utom just att formulera i ord att han ville att vi skulle vara tillsammans.

      Men till sist hamnade vi i läget att han under ett samtal utbrast nästan bestört att han absolut inte vill att jag skulle betrakta mig som singel längre.
      -Då är vi alltså ett par officiellt, menar du? sa jag.
      -Det har jag tyckt länge, sa han.

      Så kan det gå när man “antar” saker och ting utan att kommunicera. 🙂

      Jag tycker det låter utmärkt att du också vill vara prioriterad, och inte bara finnas till hands när det passar killen. Det tyder ju på att du har en självkänsla och självrespekt!

    • Anette81

      Virastina:

      Det är möjligt att det är så.

      Det är kanske så att jag inte hade farit lika illa om jag hade väntat och låtit tiden och hans handlingar utvisa det men nu blev det inte så.

      Jag tjatade inte fram något heller jag bara frågade vad han tyckte om mig.

    • ViraStina

      Nej, jag vet att det inte är menat som tjat från din sida.

      Men många män uppfattar ändå undermedvetet den typen av frågor som press och påtryckningar.

      Män säger gärna att de kommunicerar rakt. De är övertygade om det själva. 🙂 Men i själva verket består en stor del av deras kommunikation av outtalade budskap, via deras handlingar.

      De tycker ofta att de är tillräckligt tydliga, även om de inte har sagt något. Som min kille. Och i ärlighetens namn är de faktiskt ofta tillräckligt tydliga. Om vi verkligen tittar efter!

      För jag var ju faktiskt ganska säker på att han menade allvar med mig. Det kändes. Han hade verkligen förmedlat det. Det var mer den slutgiltiga, formella bekräftelsen jag behövde.

      Men hur kände du när du ställde den där frågan? Jag tror faktiskt inte att du var helt övertygad då om att han verkligen menade allvar. Din fråga kom mer ur ett osäkert tvivel än ur trygghet, eller hur? Du kände förmodligen att det rådde obalans och att du ville mer än han.

      Så egentligen hade han nog också förmedlat ganska tydligt var ni stod. Fast utan ord. Frågor om förhållandet blir därför ofta överflödiga och pressande. Och frågar man ändå, och får höra att “det är svårt att svara på” , “det är för tidigt att säga” eller liknande – då är det definitivt dags att backa rejält.

    • Anette81

      Jag hade inte blivit sur om en kille hade frågat mig samma sak.

      Jag undrade mest vad han tyckte om mig och om han tyckte att jag var tillräckligt intressant.
      Jag kände ingen direkt osäkerhet utan var mest nyfiken om han tyckte så som jag hade uppfattat det.
      Jag hade ingen aning att det var så han hade förmedlat. Men jag är inte så bra på att tolka vad killar menar. “Män är från mars, kvinnor är från venus” typ, att man inte fattar vad dom menar ibland.

  55. Anette81

    Han är tydligen sjukskriven i 6 veckor nu pga sin panikångest. När vi träffades så jobbade han. Så han måste må sämre nu än förut.

    • Arn

      …men som DOLD skriver så har knappast dutt respektlösa beteende hjälpt honom – kanske snarare stjälpt.
      Sluta stalka! Du kan bli polisanmäld!

    • Anette81

      Hans mående har knappast något med mig att göra, inte jag som gav honom panikångest, det fixade han nog så bra själv.

    • Nadine

      Sååå typiskt att tjejer alltid får skulden för killens problem, den har man hört förut😁 killen har väl ingen ARN som tjatar på honom att skärpa sig och stalkar honom 😋,,,, Nätstalking,,,,om du inte gör som han säger blir han arg som ett bi 🐝 Och så kontrollerar han andra trådar för att kolla att Anette81 inte ljuger. Minnes anteckningar på Anette81?Helgens hobbysyssla,,,nu ska vi skälla på henne,,,whoaaa😲akta dig, snart är han i gasen igen.Arn är verkligen fixerad vid Anette81👹😡

    • Dold

      NADINE:

      Menar du att det är acceptabelt att stalka en kille, men inte en tjej? Och att stalkning inte kan vara ännu mera skrämmande för en person som redan lider av panikångest? Att bli stalkad kan förstöra även en frisk och stark människas hela tillvaro. Den här killen har dessutom en dotter och han hade en flickvän som han försökte bygga en relation med. En hel del att oroa sig för, förutom sin egen hälsa, med andra ord.
      Att vara så självupptagen och respektlös, att man stalkar någon som uttryckligen bett att få bli lämnad ifred – och till råga på allt kallar det kärlek – är ett skamligt och fullständigt ovärdigt beteende.

    • Nadine

      Fattar inte vad du menar,,,,har jag nånsin skrivit att anette81 är bra som stalkar? Nä jag vet inte vad hon gör på sin fritid, inte ens vad hon skrivit om i andra bloggar,,,som däremot ARN har all koll på😂Denna man tycks leva för att kolla vad Anette81 gör, om hon ljugit om sin ålder eller vem hon gick på date med,,,,snacka om vilka anteckningar den snubben sitter med,,,ja han har sten koll,ägnar helst helgen åt att skriva hur fel Anette81 är istället för umgås med vänner.så här har vi två människor med problem, om du ens varit uppmärksam på det,,,,😋😅

    • Nadine

      Om du tror att han vill hjälpa har du fel. För isåf hade han tagit hennes nummer eller mejl. Han retar sig på henne för att något triggar i honom,,,han blir tvångsmässig av det o måste svara argt hela tiden. Han tycker han att han gjort något fint🎖som försöker hjälpa,,,det blir hans förkläde för att få avreagera sig😲😤Andra har fattat att det inte biter på henne,,,,men han måste fortsätta för sin egna skull förstår du väl😂😆det är uppenbart🤓

    • Arn

      NADINE – och du verkar fixerad vid mig 😀 Tack! Det värmer…trots att du inte verkar vara så stabil du heller 😀 😀

    • Arn

      NADINE!! Du har ingen jävla rätt att hitta på saker om mig!! Jag har följt med i mastodonttråden på terapisnack och jag har sett vad ANETTE har skrivit här. Jag har inte en enda jävla anteckning om vad som hänt, men eftersom jag verkar smartare än du är så har jag ett bra minne.
      Du har dessutom ingen jävla aning om någonting om mig – vad jag gjort i helgen osv.
      Sök hjälp för fan!

    • Dold

      NADINE:

      Nej, men du skrev att “…tjejer alltid får skulden för killens problem” och det kan man ju tolka som att du tycker att det är killens problem om han blir stalkad av en tjej, och mår dåligt av det. Och att den stalkande tjejen är helt utan skuld.

      Men det kanske inte alltid är så bra att ge sig in i en diskussion om man inte känner till hela bakgrunden? Det kan ju ganska lätt leda till misstolkningar och missförstånd.

      Din och ARN:s konflikt håller jag mig utanför.

    • Nadine

      Dold, killar kan skriva riktigt sjuka saker här utan att du eller andra reagerar. Det var det jag menade,,,men en tjej verkar få alla att gå i taket. Då är de synd om killen bara,,,nä tack,,,😝 ARN och jag har ingen konflikt, han mår inte bra och såna männskor undviker jag helst. Jag menar kolla själv hur arg han blev nu, han verkar ursinnig för att jag närmade hans ömma punkt typ,,,sök hjälp vet ja! 🤒😭Var är Hasse förresten? 😂kom fram där du gömt dig! 😎😚

    • Dold

      NADINE:

      Jag håller inte med.
      Jag har själv reagerat ett antal gånger, bland annat när din kompis Hasse var som mest flitig med att beskriva hur odugliga kvinnor är, och hur bra det är att gå till prostituerade.
      Vilka dessa “alla” är som går i taket, förstår jag inte heller. De flesta som skriver här, försöker väl hjälpa Anette?

      Personligen tycker jag synd om alla som blir stalkade, och jag ser inget som kan vara förmildrande för den som ägnar sig åt sådant.

      Jag uppfattar inte heller, att du gör ditt bästa för att undvika ARN? Du kommenterar ju gärna allt han skriver. Vilket du förstås är i din fulla rätt att göra, liksom han har motsvarande rätt att kommentera det Anette skriver. Vi som besöker den här bloggen är fria att välja om/vad vi vill läsa och kommentera, sen är det är upp till moderator vad som släpps igenom, och får stå kvar.

    • Dold

      NADINE:

      Jag skrev ett svar till dig igår, men det har tydligen fastnat på vägen. Förhoppningsvis dyker det upp snart.

  56. J.A

    VIRASTINA, bra skrivet om att behålla det egna värdet intakt! Som du verkar ha varit med om också (jag, Anette och många fler med) så är det ju tyvärr så lätt att lura sig själv i vissa situationer t. ex om man blir dissad/dumpad och intalar sig att personen verkade visa känslor och man bara inte kan tolka vad som gick fel. Redan där vet man ju oftast själv hur det verkligen ligger till men man velar och det är svårt att gå vidare. Det du skriver är verkligen huvudet på spiken och sammanfattar hur man kan tänka för att lättare släppa taget. Tack för en konkret liten påminnelse 🙂

    • ViraStina

      Ja, jag tror att man väldigt ofta vet instinktivt att man inte är tillräckligt viktig för en viss person. Men man övertygar ändå sig själv om att hans handlingar måste betyda något, bara för att man så gärna vill tro det. Trots att en massa varningssignaler finns där.

      Det finns ju en tumregel som säger att om man är så osäker på hans känslor att man måste börja ställa frågor – då är de inte tillräckligt starka.

      Man ska helt enkelt inte behöva tvivla. Man ska känna sig trygg i vetskapen att han vill vara med mig precis lika mycket som jag vill vara med honom. Annars är det något som inte stämmer.

    • J.A

      VIRASTINA, ja eller hur. Det är sorgligt men iof bra att vissa saker rinner ut i sanden. Man får snarare vara glad att man sluppit de killarna som faktiskt inte trånat efter en tillräckligt mycket. Haha :). Som du också skriver till Anette ovan. I mitt fall har flera av de kommit krypande tillbaka efter ett tag av glömska. Glömskan/ kontaktuppehållet har gjort att jag gått vidare och sett på det som hänt med de realistiska ögon jag inte hade i ögonblicket. “Moving on”. ANETTE, det finns andra för oss.

    • Anette81

      Ja det finns säkert men hur många träffar man på som passar en så bra som jag tyckte att han gjorde med mig? Det är svårt att hitta någon som passar bra med en, och när jag gjorde det från mitt håll så ville han inte ha mig ändå.

    • J.A

      ANETTE81, ja jag håller med och har ju varit med om precis samma som dig. Och flera ggR. Det är jättesvårt att klicka så med någon men eftersom de tydligen inte känt samma för oss så är vi värda bättre, de som nämligen känner lika för oss. De finns tror jag. Men vi kan inte hitta dem om vi håller fast vid de här tidigare “surdegarna”. Och man kan ju tyvärr inte “tvinga” eller tjata sig till ömsesidig förälskelse. Resultatet blir det omvända och som VIRASTINA skriver förlorar man sig själv på det viset. Man nedvärderar sig själv och tappar i värde/aktning hos sig själv. Och ja för den man tjatar på också. Vi är inte pausunderhållning damnit! 😉

    • Anette81

      Jag kommer iallafall inte att leta efter någon kille mer.
      Det tar för mycket på mitt psyke och allt annat när man inte blir vald och det är inte värt det så därför kommer jag ge upp killar helt och hållet.

    • J.A

      ANETTE81, det tycker jag låter som en bra idé faktiskt. Det finns ju annat som kräver fokus just nu.

    • Arn

      ANETTE det hjälper inte att bara DU tycker att ni passade så bra ihop. Det behövs en halva till – att HAN tycker likadant. Nu har ju du, genom ditt tjatande och stalkande fått honom att hata dig. Kanske dags att ödmjukt krypa till korset och ta lärdom…och göra annorlunda nästa gång. På det där sättet får du alla som du är intresserad av att hata dig.

    • Arn

      ANETTE- du bryr dig faktiskt inte…för du vill inte må bättre. Åtminstone inte GÖRA nåt för att må bättre.

      Det där med att du inte tänker titta på killar mera är absolut bara bulĺshit, tyvärr kan man väl säga. Jag har läst det av dig så många gånger förut… 😉

    • Anette81

      ARN
      Det har gått 7 månader och har inte ens kollat åt någon kille så tro vad du vill.
      Det intresserar inte mig ett dugg längre.

  57. Romantisk-tjej

    I många fall är det kvinnan som inte känner sig tillräckligt viktig. Om hon frågar, säger han att hon är det, men hon får inte den uppskattningen hon behöver spontant. Mannen vill inte göra sig till, han vill känna att han kan vara sig själv och att det borde räcka.

    Men tjejen vill jobba på förhållandet för att få det mer kärleksfullt och starkt, hon ville få uppskattning och hon ville att killen ska komma med initiativ, ha drömmar om framtiden o.s.v.

    Om hon slutade ordna med saker hamnade förhållandet i stiltje. Men han ser det inte så. Till slut bestämde hon att ta en paus…Då blev han helt chockad och förstod inte vad han har gjort för fel.

    Detta är så vanligt, jag har både hört om flera par som har det så här, och träffat flera. En tjej som jag känner, ville absolut inte göra slut för hon älskade sin sambo. Men hon märkte att förhållandet blev mer och mer livlöst. Hon ville ha tillbaka lite av förälskelsen, drömmarna och närvaron. När hon tog upp det med sin sambo blev det till slut gräl, och sedan förändrades en del och han blev mer närvarande inledningsvis. Men snart var de kvar i de gamla gängorna igen.

    Ingen av dem vill vara utan den andre, trots allt. Och eftersom de bor ihop var det svårt att hålla sig borta någon längre tid. Killen vill inte gå i parterapi, han tycker inte att han gjort något “fel”.

    Vilka råd kan man ge?
    De grälar då och då, men samtidigt tycker de om varandra men saknaden av något mer gnager hos den här tjejen ganska ofta.

    Jag tror inte man kan hitta en perfekt partner. Man kan däremot känna om man är älskad, som Virastina skrev. Men hur kärlek manifesteras skiljer sig mycket från person till person. Ofta har man en personlig uppfattning om hur en relation ska se ut. Vissa pratar knappt, de är nöjda med kärleken som den är, andra gillar att höra att de är bra och älskade och få bekräftelse ofta.

    Ibland ser jag par som är väldigt artiga mot varandra, frågar mycket, som om de nyss lärt känna varandra och därför är sådär nyfikna och spända av förväntan vad partnern sa säga. Men då har det visat sig (till min förvåning) att de känt varandra i flera år…

    • ViraStina

      Det låter som att de egentligen strävar åt samma håll, men att de inte kan förmedla vad de behöver så att den andra förstår.

      Kan man lansera idén om en kommunikationskurs istället för terapi? Terapi får ofta folk att associera precis som mannen i det här exemplet: att någon har gjort fel. Det känns lite som att bli dragen inför skranket, kan jag tänka mig. Att man ska anklagas av den andra parten och få höra alla sina tillkortakommanden av en expert.

      Men om syftet är att båda ska lära sig förstå varandra för att undvika missförstånd..? Att ingen har rätt eller fel, utan att det är på lika villkor?

      Det handlar ju ytterst om välvilja i relationen. Vill jag min partners bästa? Gör jag det på ett sätt som han uppfattar? Och anstränger jag mig tillräckligt för att se den goda viljan i allt han gör?

      En väldigt könsstereotyp klassiker som jag och min kille ofta hamnar i, är när jag vill ventilera ett problem. Det kan vara oro över ekonomin, krångel på jobbet eller vad som helst. Inget som han kan lösa, alltså, utan jag vill bara få det ur mig och kanske få lite sympati och förståelse.

      Men hans automatiska reaktion när han märker att jag har ett problem, är att genast lösa det åt mig och se till att jag blir bekymmersfri igen. Det är ju hans sätt att visa omsorg! Och när det inte finns någon konkret lösning, kan han istället försöka muntra upp mig med en kommentar att det nog inte är så farligt, eller något i den stilen.

      Vilket blir helt fel, eftersom jag inte vill få höra att jag bara överreagerar. Men när man har tagit reda på sådana här egenheter hos varandra, får man en helt annan förståelse. Då ser man plötsligt en massa tecken på kärlek och omtänksamhet istället för att bli irriterad över olikheterna.

      Och om jag kan förmedla till honom att det inte finns någon lösning just nu, utan att jag bara behöver någon som lyssnar en stund, då blir det konkret för honom. Då är det inte bara ett meningslöst “ältande”, där han är helt maktlös, som han annars skulle ha tyckt.

      Han måste alltså få veta att det jag behöver i just det läget, inte nödvändigtvis är det som känns mest logiskt för honom att ge, utan något helt annat. Då kommer han vilja gå mig till mötes och ge mig det.

      Och jag gissar att paret i ditt exempel behöver hjälp med att dels uttrycka sina önskemål på ett konkret sätt, dels att se varandras ansträngningar. Om grunden finns där, brukar det funka bra.

    • Romantisk-tjej

      Kommunikationskurs låter definitivt bättre än en terapeut 🙂

      Jag har också förstått att killar gärna vill lösa problem hellre än att bara lyssna och säga något i stil med: “vad hemskt det måste vara, jag förstår dig”. Och det vill man ju höra ibland. Min pojkvän löser vissa praktiska problem, men de känslomässiga tycker han att jag är mer lämpad att lösa själv. Och då kan han säga saker som “jag tror du fixar det själv” .

      Jag är både och, jag föreslår t ex att han ska lyssna på mindfulness klipp från YouTube (men jag letar inte fram dem åt honom) och jag föreslår terapi. Men om det är något han inte vill eller tror på respekterar jag det. Jag tjatar aldrig. Istället ger jag mycket sympati, stöd, omtanke och tröst.

      Jag försöker också analysera kring problemen, och hur de uppstod. Det kan vara frustrerande eftersom vi inte alltid har svaren. Han hade inte ångest tidigare, innan barnen kom. Det är efter dem han blev “sjuk”.

      Jag själv har haft dåliga nerver sedan jag var 6 år. Att börja skolan var mest oro, hade jämt en klump i magen, kunde inte äta frukost eftersom jag var så nervös. Jag hade klarat mig mycket bättre om jag hade fått hemundervisning. Men sånt fanns inte på den tiden. Jag var så olik alla barn. Mycket mer känslig. Jag älskade att leka, men vågade aldrig leka med andra än mina syskon. Jag hade någon enstaka kompis i mellanstadiet som också var udda, men på ett mer autistiskt sätt. Vi försökte ändå vara kompisar.

      Jag var mycket fantasifull, det var mitt fantiserande som gjorde att jag ändå stod ut. Samma verktyg tog jag även till i min ensamhet när jag var vuxen. För jag hade aldrig kompisar som stöttade mig, utan var mest för mig själv. Jag hade en syster jag träffade ibland, men hon stod inte ut med att jag inte kunde lösa mina problem här och nu, hon blir irriterad om jag inte gjorde det hon föreslog. Hon gillade inte att jag ältade samma saker.

      Senare sprang jag på mer ödmjuka människor i livet som gav mig inspiration att klara saker och som fick mig att glömma andra. Dessa människor hjälpte mig desto mer! Det var inga terapeuter i den meningen, men personer med vishet och ödmjukhet.

      Min pojkvän var driven och hade massor av intressen när han växte upp. Han klarade saker socialt även om han hade få vänner och ingen tjej. Han var bra på sina hobbies, tjänade pengar tidigt, och var proffs inom en idrott. Han hade en period i skolan han blev mobbad. Men han var inte nervös och rädd på det sättet som jag var. Han blev mest mobbad för att han vågade göra precis det han kände för. Han brydde sig inte om vad andra tyckte. Och det tyder ju egentligen på styrka.

      Jag har levt med ångesten vid min sida i alla år. Men min pojkvän däremot är ganska ny med sin. Där är skillnaden, tror jag, Jag har vant mig vid att ha det så här, medan han trodde han skulle klara mycket mer, och att han skulle vara samma person som han var innan ångesten dök upp. Själv har jag inget bättre att jämföra med. Så därför verkar det ibland som jag är starkare än honom. Men det kanske bara handlar om vana och att jag inte har så stora krav på att klara allt i livet.

    • ViraStina

      Ja, mitt grundtänk i välvillig kommunikation, är att försöka förmedla ungefär:

      “Jag förstår hur du känner/tänker/menar. Du säger si, eller gör så, för att det är ditt sätt att hjälpa och stödja mig. Jag uppskattar verkligen din omtanke! Men det jag behöver just nu för att må bättre, är snarare X och Y. Skulle du vilja göra det för mig?”

      När jag pratar med honom, formulerar jag mig naturligtvis inte så högtidligt och uppstyltat. 🙂 Men detta är mitt eget känslomässiga utgångsläge, som jag ser till att ha i huvudet innan jag tar upp en diskussion med honom. Jag fokuserar på hans välvilja, och på att berätta vad jag faktiskt behöver.

      I praktiken kan det kanske snarare låta något i stil med följande:
      -Åååh vilken jobbig dag jag har haft! Orkar du lyssna en stund, så att jag får avreagera mig lite?
      -Hm, ja, du är ju fruntimmer, du! säger han lite vänligt retsamt.

      För han har ju lärt sig..!

      Jag tror att många kvinnor avfärdar män som okänsliga och dåliga lyssnare, för att de inte så gärna lägger huvudet på sned och bekräftar våra känslor. Men om vi (som har män som är typiskt maskulina på den punkten) kan se omtänksamheten i att de faktiskt vill rycka in och lösa våra problem, då tolkar vi dem mycket mer välvilligt, istället för att bli irriterade.

      Det du säger om tjat tror jag är viktigt. Man kan inte tjata på sin partner. Särskilt inte om terapi och liknande. Man kommer så otroligt mycket längre med att utgå från sina egna behov, och så se ifall partnern är beredd att gå en till mötes – frivilligt!

      Min erfarenhet är att män gärna gör det, om man bara lyckas förmedla vad det skulle betyda för en själv.

    • Romantisk-tjej

      Jag träffar nog sällan väldigt maskulina typer, eftersom jag inte är attraherad av dem. Jag känner sällan samhörighet med killar som är på det sättet. Varken som vänner eller som partner.

      Jag tycker de som är känslosamma är mer givande att umgås med OCH de kan oftast förstå mig bättre. Det blir mindre distans och mer intimitet och de går upp i kärleken på riktigt.

      Jag har hört och läst om alla tjejer som aldrig får sina känslomässiga behov tillfredställda av sina män, utan de gör allt för att anpassa sig till maskulina normer istället. Det blir tjejkompisarna som får bli bollplanken för dem.

      Själv vill jag dela allt med pojkvännen, särskilt det som rör oss som par. Men även om jag mår dåligt av något vill jag kunna sms:a honom på jobbet och han ringer mig när han får tid över. Han gör samma sak med mig. Jag gillar den jämlikheten, att ingen ska behöva känna sig löjlig om vi krisar. Det är skönt att slippa höra att man är hysterisk, så som många män gärna påstår att kvinnor är (för att de känner saker).

      Min kille skulle aldrig säga “har du mens/pms eller” för att jag är ledsen/upprörd/nedstämd. För han har ju också dessa känslor inom sig. Han censurerar inte känslor för att han är man, han har till och med påstått att det är manligt att gråta..

    • ViraStina

      Romantisk tjej:
      Jag har alltid dragits till typiskt maskulina män, men det behöver inte vara det minsta problem, har jag lärt mig, sent omsider.

      De har varit lösningsinriktade, och mer för att agera än att prata. De har varit självständiga ledartyper, med stort rättspatos, och de har varit hjälpsamma, lojala, omtänksamma och generösa.

      Och de har slitit sitt hår över hur kvinnor (jag!) är. De har försökt göra “rätt” i relationen, men ofta landat i frustration, eftersom de har känt att deras ansträngningar inte har gett det resultat de har hoppats på.

      De har tyckt att jag är irrationell och obegriplig, men däremot aldrig att jag är löjlig! En sådan man skulle jag aldrig acceptera. Men de har känt sig maktlösa när deras hjälp (typ räkna upp konstruktiva förslag) inte har fallit i god jord.

      Och de har varit ganska bokstavliga. När jag har känt att de har riktat sina ansträngningar helt fel, har jag sagt halvt desperat “Men varför LYSSNAR du aldrig!”
      Varvid de naturligtvis har svarat “Det gör jag väl, jag står ju här och lyssnar just nu!”

      Typisk återvändsgränd!

      Men även stereotypt maskulina män (den tysta, starka typen) är emotionella och kan hantera känslor hur bra som helst. De är beskyddande, och inte ett dugg rädda för kvinnors känslor och reaktioner, om de bara förstår varifrån känslorna kommer. De vill ju inte känna att det är deras fel!

      Det har lärt mig att vara mer tydlig. Jag uttrycker mer känslor nu – och får mer respekt och förståelse än när jag försökte skärpa mig och inte vara så typiskt kvinnlig. Exempel:

      Häromsistens fick jag ett litet psykbryt när jag var hos min pojkvän. Det orsakades av en massa väckta minnen, oro och sorg i en enda röra. Men det visste ju inte han. Han såg bara att jag började stortjuta över… ja, ingenting.

      Han blev förstås helt tagen på sängen och undrade hur det var fatt.
      Jag hulkade fram en harang om den där sorgen som gjort sig påmind, och att jag behövde att han höll om mig, men han hade ju vänt sig bort och jag trodde att han var irriterad så jag vågade inte… buuuuääää… Typ.
      -Men snälla nån, sa han bara, och höll om mig. Inget mer.

      Lite senare sa jag till honom hur glad jag var att han bara tröstade mig. Att han inte hade kläckt ur sig att jag var löjlig eller borde skärpa mig.
      -Menar du att någon har gjort det tidigare då? frågade han nästan upprört.

      Nej, det har egentligen ingen gjort. Inte när jag har varit ärlig. Som den här gången. Men tidigare, när jag har försökt vara rationell och “logisk” – då har jag ju mötts av rationella “logiska” svar från männen, istället för den där omsorgen som jag egentligen behövde.

    • romantisk-tjej

      Ja den starka trygga maskulina typen är nog vad de flesta drömmer om…Men jag ser mer dessa killar som dominanta och lite av Pappa-figurer som ska förklara hur allt ligger till. Och då känner jag mig bara som en liten flicka. Jag har svårt att tända på det. Nu hårddrar jag lite, alla är ju inte så stereotypa…

      Jag känner att jag behöver en jämbördig man, en som inte alltid måste vara stark. Jag tycker att det räcker att det är en kille, för mig är det stor skillnad redan där. Men om han dessutom är maskulin blir det ett för långt avstånd. Så pojkaktig killar är mer min typ. 🙂

      Härligt att din pojkvän ville trösta dig så när du var ledsen 🙂 Är glad för din skull!

    • ViraStina

      De mjukare, mer djupsinniga killarna har aldrig tittat åt mig! 🙂 När jag har träffat på konstnärssjälar, har jag nästan känt att de tycker att jag stör. Att jag är i vägen.

      Kanske för att jag inte är så där väldigt ljuv och kvinnlig i sättet alla gånger. De vill väl ha en tydlig skillnad, de också.

      Så de där männen som gärna sitter och pratar om livets gåtor i timtal, de har sökt sig till helt andra tjejer. Förmodligen till de mer romantiska och kvinnliga. Mer eteriska! Kanske är jag för jordnära. Eller bara inte tillräckligt feminin?

      Jag har istället blivit uppmärksammad av de mer typiska killarna. De som stämmer mer med schablonbilden, men med ett nördigt/kufiskt inslag. De som är händiga, starka, tekniska och ganska grabbiga.

      Men på ett positivt sätt! Jag har aldrig dragit till mig några chauvinister, och hade jag gjort det, hade de åkt ut igen lika fort.

      Männen i mitt liv har heller inte varit några mansplainers som ska förklara tillvaron för mig. De har nästan varit lite åt andra hållet, och utgått från att jag har koll på samma saker som de.

      Men de har velat vara kompetenta och dugliga och omhändertagande. De har velat få uppskattning för det de gör. De har ansträngt sig för att göra mig glad med praktiska insatser, och den enda belöning de har velat få, är se att det lyckades. De har aldrig begärt att jag ska göra saker för dem i gengäld. De har drivits av viljan att hjälpa mig, men de har inte efterfrågat hjälp tillbaka. På så vis har de velat vara den starka.

      Min exmake har berättat i efterhand att när han gjorde saker för min skull, kändes det nästan som att jag inte kunde ta emot det. Han fick känslan att jag inte blev enbart glad, utan liksom ville ta udden av hans gest, genom att alltid göra något tillbaka. Ungefär som om man ger någon en present av välvilja, och så envisas personen med at