878ab17bbe06a61ebc96675b8346a3a1

Rädslan för att bli omtyckt

Efter en lyckad dejt svävar du runt på rosa moln och allt känns så härligt. Eller? Så enkelt är det i alla fall inte för mig. Att gilla någon, som också gillar en själv, kan också väcka oroande tankar.

Som långvarig singel tycker jag att man ofta hamnar i en roll som betraktare. Till exempel ser jag kritiskt på mina vänners relationer och kan tänka ”så ska jag inte ha det om jag träffar någon”. Utan att behöva ta något ansvar för en egen relation är det enkelt att vara en besserwisser. I teorin är det mesta lätt.

Men när du träffar någon som du tycker om, som känner samma för dig, övergår teori i praktik. Det går inte bara att betrakta situationen, utan du är själv en del av den. Nu är det du själv som ska ”upp till bevis”, ingen annan.

Jag tror att det här kan vara lite skrämmande för vissa. Dels på ett känslomässigt plan, för kanske bär du på smärtsamma kärlekserfarenheter. Ska jag våga ge mig in i det här igen? Dels när det gäller att kompromissa med det liv du lever nu. För en relation innebär ju förändringar på många sätt. Är jag villig ett ”ge upp” den trygghet som jag trots allt har med mina rutiner?

Min känsla är att det blir allt vanligare att man backar när det börjar hetta till. Skräcken för att ”offra sig själv” blir helt enkelt för stor. Och för att rättfärdiga vårt beteende börjar vi leta fel på vår potentiella partner. Visst bor personen lite väl bort för att det här ska fungera? Eller så kan det bli ett problem att vi har så olika intressen.  Nä, det är nog lika bra att avsluta det här.

Jag tror att vi måste bli bättre på att lära känna oss själva. Om vi gillar någon, men ändå upplever ett motstånd mot att bli mer seriös, ligger problemet troligen hos dig själv. Inte hos din dejt. Mitt tips är att inte fly, utan våga stå kvar fast det kännas väldigt jobbigt. Så småningom upptäcker du förmodligen att det inte behöver vara så dumt att vara två.

 

/Har du tankar om inlägget, bloggen, förslag på ämnen eller annat? Skriv gärna en kommentar. Eller mejla mig! Jag heter Chris1980 här på Happy Pancake.

dating


Det finns 284 reaktioner.

Lämna kommentar
  1. Lisa

    Tack för bra inlägg! Känner igen mej där till 100% Tar åt mej och ska tänka på detta nästa gång jag träffar nån som jag ”får bra vibbar av men….” av.

  2. George

    Jag tror att det har att göra med tiden också. Förr var jag ung och formbar med all tid i världen. Men se det dög inte åt tjejerna. Idag är jag inte ung, inte formbar och jag har ingen tid över. Men nu är jag populär bland tanterna…

  3. George

    Sen i mitt fall har det aldrig varit svårt att backa. Dem enda kvinnorna som velat dejta mig har alltid varit 40år äldre. Idag är dom runt 20- 30 år äldre. Jag lever då hellre det liv jag har än ”offrar” det på en gammal tant.

  4. Hasse

    Bilden får mig att minnas hur roligt och enkelt livet var. Nu får man mest lyssna på bittra fruntimmer med noll vision mer än att hänga på köpcentrum och dricka latte.

    Idag kom en platta med Sonny Clark. Gott kaffe på det. 😘😜

  5. Arcnice

    Känner inte alls igen mig i det du skriver, men så har jag ju tyvärr varit singel i princip hela mitt liv och har inte råkat ut för några smärtsamma kärlekserfarenheter som du uttrycker det.

    Själv avundas jag mest mina vänner som har förhållanden och familj, vilket i stort sett alla mina närmsta vänner har.

  6. Anna

    Lite balans är nog alltid bra och bottnar i att känna sig själv. Stämmer det man anser vara en deal-breaker, så att säga, eller om det är något hos en själv.

    Jag tror att det är bra att hyfsat veta tydligt vad man verkligen inte söker och varför och vice versa med vad Söker.

    Som distansförhållande åtminstone till en början:
    Är det rädsla för att binda upp sig eller är det kanske faktiskt helt enkelt så att motparten är trevlig med mera men egentligen ingen som du ser potienal till något längre?

    Ingen är perfekt och ens stora långvariga kärlek kommer att ha brister och på något vis inte riktigt vara den man helst ville ha. Men det är ju upp till en själv var gränsen går för att ”nöja sig”. Omtanke och fysisk attraktion kan skapa den där blinda förälskelsen där någons ”brister” blir älskvärda små egenheter som gör dem till dem, speciell för dig.

    Eller så kanske det bara varit så för mig tidigare vilket gör att jag håller undan starkare känslor tills jag lärt känna någon närmre och inte fastnar i enklare saker som något/några gemensamma intressen, gulligt beteende och fina ögon. Utan är vaksam för personlighetsdrag, framtidsdrömmar, intressen mm som krockar väldigt mycket med mig och som troligen kommer skapa problem framöver.
    Sedan är ju frågan om vad som acceptabelt/deal-breaker…

  7. Anette81

    Jag avundas också alla som har ett förhållande. Varit singel i 2 år och 1 månad nu och det känns faktiskt inte bra. Känner mig så ensam

    • Arn

      …och så var det ju det där med att man måste hitta sig själv innan man inleder något nytt – annars blir det inte bra.
      Det funkar inte att bara tråna och avundas och vara missnöjd – man är sin egen lyckas smed. Allt kan man inte påverka, men man måste börja med sig själv.

    • ViraStina

      Du kan inte vänta dig att en annan människa ska kompensera för all den grundläggande kärlek och respekt som du borde ge dig själv.

      Då kommer relationen bli en ständig kamp för den personen att ständigt bevisa sin kärlek, trots att du hela tiden söker tecken på att du inte är värd någon kärlek.

      Och det orkar ju ingen med i längden.

    • Anette81

      Nej det är väl därför alla lämnar mig hela tiden.

      Nej jag har inte sagt att någon ska kompensera mig för all den grundläggande kärlek och respekt som jag inte ger mig själv.
      Så är det väl i alla relationer att man vill bevisa sin kärlek till någon.

    • Arn

      ANETTE81 – Börja med att visa kärlek till dig själv! Du har inget äkta att ge om du inte först älskar dig själv.

    • ViraStina

      Anette:
      Jo, du har sagt det, fast med lite andra ord. Du har sagt att du behöver kärlek från någon annan, för att kunna må bra och tycka om dig själv.

      Men ingen annan kan ge dig det du saknar, det vill säga självrespekt och självkänsla. Den måste du bygga upp själv, inifrån.

    • Anette81

      Jag sa att jag mådde bra när jag var älskad av någon annan, det är säkert fler som håller med om det utan att behöva ha dålig självkänsla.
      Och att jag gillade mig själv när någon visade att dom tyckte om mig. Inget konstigt tycker jag

    • ViraStina

      Och ändå upprepar du en massa negativa påståenden för dig själv:
      ”Alla lämnar mig.”
      ”Jag kommer få vara ensam resten av livet.”
      ”Jag duger inte till någon.”

      Varför försöker du övertyga dig själv om att du är värdelös, när du lika gärna kan säga ”Jag har haft ett förhållande i tio år. Alltså kan jag hitta ett nytt långvarigt förhållande”?

      För så länge du envisas med att du är ett hopplöst fall, kommer du vara ett hopplöst fall.

    • Anette81

      För att jag inte tror att jag kan hitta ett nytt långvarigt förhållande. Eftersom jag inte får vara med någon som jag träffar och tycker om.

    • ViraStina

      Och eftersom du är säker på det, blir det en självuppfyllande profetia. Med en så negativ inställning till dig själv och till din framtid, slår du undan de möjligheter du annars skulle ha.

      Det finns ingen annan väg än att börja med dig själv. Innan du har bestämt dig för att samla ihop dig själv och din självkänsla, blir det oerhört svårt att hitta någon. Och ännu svårare att få det att hålla.

    • Anette81

      Jag märker ju det. Ingen av de senaste 3 killarna jag har träffat har ju velat fortsätta att träffa mig.

      Möjligheter jag annars skulle ha??
      Jag är ju singel så verkar inte finnas några möjligheter tyvärr

    • Arn

      ANETTE81 – skulle du vara en hel människa med positiv livssyn så skulle du ha helt andra möjligheter (med allt!!). Vänd på det där eviga ältandet nu. Läs igenom alla svar (inte dina egna neggoinlägg) i din 79-sidor långa tråd, och ta dig en funderare. Du får så många bra tips där, och du har fått så många bra tips här. Då du läst ( vilket jag tyvärr vet att du inte kommer att göra) så bestämmerdu dig hur du vill ha det – ta till lite fananamma och ändra på din syn…eller vara NÖJD i ditt elände.
      …och så visar du psykologen dina inlägg här.

    • ViraStina

      Anette:
      Som Arn skriver, är det din egen livssyn som är problemet.

      Du tror att ditt problem är att ingen vill ha dig. Eller att alla lämnar dig. Eller att du inte duger. Men grundproblemet är naturligtvis att du har fastnat i den övertygelsen. Och så länge du går runt och är säker på att ingen vill ha dig, och att du inte duger, så kommer det vara så. Då gör du det till en sanning.

      Helt enkelt därför att folk inte orkar med någon som inte tror att de är värda något. Det är ett omöjligt slitgöra att försöka fylla på någon annans självkänsla utifrån, om man är i en relation. Det är sånt som knäcker förhållanden.

      Du ska själv fylla på och stärka din självkänsla kontinuerligt. Det är DITT jobb. Inte någon mans jobb. Vare sig du är singel eller inte.

    • Romantisk-tjej

      Fast man ska inte heller sparka på sig själv och sin dåliga självkänsla hela tiden, man kan faktiskt bli älskad även med dålig självkänsla. Både jag och min pojkvän har mer eller mindre dålig självkänsla, beroende på hur man väljer att se det..

      Man får inte glömma att det många gånger handlar om otur. Jag har själv haft maximal otur innan jag träffade min pojkvän. Jag har kärlek att ge i mängder och alla som känner mig vet att jag är den omtänksamma typen. Men det har ju knappast hjälpt mig att få en relation.

      Bara för att man har bra självkänsla är man ju inte garderad att hitta någon som passar. Man är heller inte garderad mot otrohet, som jag sett så många av mina vänner (med bra självkänsla) råkat ut för. En av dem orkar inte mer ha en relation på grund av det.

      Jag har en väninna som aldrig kan behålla en kille, hon är ganska framgångsrik och det skrämmer tydligen bort många killar. Samma sak har jag däremot inte sett hos de killar jag känner som är framgångsrika. De har lättare att behålla en tjej. Så där finns även en till anledning att det aldrig funkar…

      Vill bara att ni ska bredda perspektivet. Självkänsla är inte en garanti för att bli lycklig i kärlek, det har jag sett för många exempel på för att vara säker. Däremot är vi matade med självutveckling, gå till psykologen, äta antidepp o.s.v. Ibland handlar det bara om att det är svårt att nå personer för en relation. Och att det är därför många är ensamma.

      Vi har ju diskuterat hur svårt det är att nå någon på dejtingsidor. Dessutom lever i ett kyligt samhällsklimat där konsumtion och arbete bränner ut oss, att vi inte har tid utveckla något så stort som seriös kärlek. Folk går från den ena till den andre och låter inte känslor ta särskilt stor plats i tillvaron. Detta var tydligt på dejtingsidor där de flesta skrev om sina karriärer och alla tidskrävande hobbies. Sällan om sina känslor!

    • Anette81

      Jag hade nog inte blivit vald av den killen ändå hur hel och positiv jag hade varit .
      Jag har redan läst alla svaren….

    • Anette81

      Virastina:
      Fast det är inte bara min livssyn som är problemet, jag skulle ändå inte få vara med denna killen hur positiv och hur hel jag än var.

      Jag TROR inte att det är mitt problem att ingen vill ha mig, lämnar mig eller att jag inte duger. Jag VET att det är så.
      Det finns folk som klarar av det utan att det förstör ett förhållande.

    • Anette81

      Romantisktjej:

      Precis, man kan faktiskt bli älskad även med dålig självkänsla. Det vet jag med.

      Då är jag en tjej med väldig otur isåfall. Jag har också kärlek att ge i mängder och jag är också en väldigt omtänksam person.

      Håller med dig, bra självkänsla är ingen garanti att det skulle funka bättre eller vara lättare att hitta någon.

    • ViraStina

      Alla har en självkänsla som svajar lite hit och dit periodvis. Det gör min med. Men jag har ändå grundinställningen att människor faktiskt kan tycka om mig. Att det finns gott om människor som vill vara med mig. Att män kan bli intresserade av mig.

      Men om man, som Anette, är övertygad om att ingen man någonsin kommer att kunna gilla en, stå ut med en, acceptera en, vilja stanna hos en – ja, då kommer med stor sannolikhet heller ingen orka göra just det heller.

      Det blir för mycket motvind i relationen. En partner som innerst inne inte ser sig som värd att älskas, får alltför stort bekräftelsebehov, vilket yttrar sig i osäkerhet, klängighet, svartsjuka osv. Precis de beteenden som Anette tidigare har berättat om. Och det skrämmer bort de allra flesta.

      Det är därför man måste börja med att bygga upp sig själv. Det krävs naturligtvis ingen perfekt självkänsla, för det har nog ingen. Självkänsla är dessutom en färskvara. Den måste underhållas, även om den är stabil i grunden. Men en grund måste finnas innan man börjar försöka skapa en relation med någon annan.

    • Arn

      Anette – jag har bra självkänsla, VET att jag är bra, förstår inte varför jag är singel…och skyller mycket på otur. Chansen att någon VETTIG vill vara med mig är ändå större då jag är trygg i mig själv och inte hänger upp mitt liv på en potentiell partner – och att iiiiiiingenting är bra för att jag inte har en partner. Jag har mycket bra i mitt liv – för att jag själv har skapat mycket bra i mitt liv. Jag saknar kärlek, närhet, gemenskap och beröring väldigt mycket egentligen, men jag stannar inte upp och gräver ner mig och ältar för det.
      Hela happy pancake (i princip) består av singlar, som har misslyckats i att hitta den rätta. Många många har blivit lämnade, besvikna, svikna osv, så du är ingenstans unik på den fronten. Ingenstans!!!
      Snälla – skärp dig nu, och lämna ältandet om killar (killen). Se någonting annat som är positivt i ditt liv – din dotter t.ex. Jag själv har inte ens barn att krama och känna gemenskap med, men inte gräver jag ner mig för det!!
      Gör någonting!!! Gör någonting roligt! Åk bort med din dotter i några dagar! Gör om i ditt hem! Köp tulpaner! Gör vad fan som helst som ger dig lite energi och får dig att ta ens ETT steg i rätt riktning (bort från ”åååååååh vade det är synd om mig” ”iiiiiingen vill ha mig” bla bla bla. Ta lite ansvar nu! Du är ju för fan snart 40!!! Du beter dig allt annat än vuxet!!

    • Romantisk-tjej

      Och jag blev ratad i stort sett av varenda kille på dejtingsidor, och det har nog knappast med dålig självkänsla att göra, jag vågade ju faktiskt fråga om en dejt i de flesta fall.

      Och jag trodde på mig själv när jag startade med dejting. Men efteråt däremot var min självkänsla totalt mörbultad. Och då dök faktiskt min pojkvän upp, när jag mådde som allra sämst..Förutom den misslyckade dejtingen hade jag flera misslyckanden även på andra områden, som jag kämpade med. Fastän jag krisade blev han intresserad av mig. Jag kunde inte ens se honom i ögonen, så dåligt mådde jag..

      I början var han avvaktande för han såg väl hur konstig jag var. Men han var ändå nyfiken på mig och ville trots allt träffa mig redan nästa dag, efter första gången vi sågs.
      Då gick det lättare eftersom jag märkte att vi funkade så bra ihop. Det var som vi kände varandra redan. Vi blev vänner. Det var naturligt att ringa när vi inte sågs. Det stärkte mig och äntligen hade jag något att se fram emot. Mitt i allt detta kaos blev jag plötsligt stormkär, och inom en månad inledde vi en relation. Nu har vi snart varit ihop i 2 år.

      Kärlek är läkande. Om man kan ta emot den. Eftersom jag var i kris/sjukskriven hade jag även psykolog- och läkarkontakt. Men de menade i det skedet att jag inte kunde bli hjälpt utan medicin. Jag bölade nämligen om hur ensam jag var…och att det var kärlek jag behövde, för att jag aldrig haft en pojkvän i hela mitt vuxna liv (sant).

      Min övertygelse om att om jag hittar en person som passar mig skulle det läka mig, höll inte psykologen med om. Inte heller läkaren. Jag måste tydligen älska mig själv först. Ett förhållande kunde jag aldrig klara av. Jag behövde medicin. (Inte terapi, för det kunde jag tydligen inte tillgodogöra mig då, enligt vad de bedömde). Tur då att jag vet själv visste vad jag behövde ;-D Inga medikamenter alls, skulle det visa sig. Men kärlek.

      När de sedan fick se mig ”pånyttfödd”, för att jag hade hittat kärleken och kunde lämna det mesta av tråkigheterna bakom mig, blev de lite mer ödmjuka. De ville dock inte se att det berodde på att jag var nu hade en pojkvän. 😀 Jag tror mest att de tänkte att jag var i en euforisk bubbla, som snart kommer spricka…

      Det arbete som en relation innebär – och de känslor som kommer upp i en nära relation – skulle vara svårt för mig att hantera, så dåligt som jag mådde. Men för mig är kärleken en kraft som är oerhört stark, om vi tillåter den att vara det. Ofta raljerar vi om förälskelse, istället för att låta den styra i våra liv. Allt ska vara så pragmatiskt. Jag lät känslorna segra, och ångrar inte det. Har häcken full av det praktiska i livet redan som det är. Behövde något som kunde ta mig till skyarna också. Struntade i om jag mådde dåligt…here i come let it be love ;-D Vi med dålig självkänsla behöver också bli älskade och vi kan ge kärlek. Våga tro på att vi kan det!

    • Anette81

      Virastina :

      Jag hade också kunnat ha den grundinställningen om jag visste att det var sant. Men inget tyder på att någon faktiskt kan tycka om mig, eller vill vara med mig. Har inte ens några kompisar.

    • Arn

      Anette – vad VET man om framtiden?? Tror du någon VET att någonting kommer att hända? tror du någon VET att den kommer att träffa den stora kärleken???
      Nä – man måste TRO på framtiden och leva ett liv så att den tron faktiskt kan bli verklighet. Det gör inte du!

    • Anette81

      Bra att vet det.
      Skönt för dig att du har ett sånt perfekt liv som gör att du mår bra.

      Jag har aldrig sagt att jag är unik.

      Tyvärr är jag helt uttömd på energi. Är trött jämnt, helt orkeslös i kroppen m.m
      Önskar att jag tyckte att något va roligt men jag vet allvarligt talat inget som är roligt längre. Har inget intresse för något längre.

      Skönt att du är så vuxen och mogen.

    • Anette81

      ROMANTISK-TJEJ
      Jag håller helt med dig.
      Jag har också vågat fråga om att träffas.

      Jag tror att man kan bli intresserad av någon fast den inte mår så bra, precis som du skriver. Jag tror också att det kan stärka en. Och tror också att kärlek kan vara läkande om man är mottaglig som du skriver. Om man träffar rätt person, precis som jag tyckte att jag hade gjort. För han fick mig att må bra och fick mig att känna mig bättre.

      Jag vet också vilket jobb det är att ha en relation med någon.

      ”Vi med dålig självkänsla behöver också bli älskade och vi kan ge kärlek. Våga tro på att vi kan det!”

      Exakt. Vi behöver precis lika mycket kärlek och vi kan ge lika mycket också om någon vill ge oss chansen

    • Arn

      …och så tar du fram martyrstilen igen… Jo jag är glad över att jag har insett att det främst är jag själv som kan påverka mitt liv 😀

      Rikta den lilla energi du har mot dig själv, så att DU och din dotter har det bra. Inte konstigt att du har slut på energin som du håller på och ältar och tänker negativt. Bort med de tankarna! Du har fokus 100% fel!
      Du har makten!!

    • Arn

      Anette – ”Och tror också att kärlek kan vara läkande om man är mottaglig som du skriver. Om man träffar rätt person, precis som jag tyckte att jag hade gjort.”
      RÄTT person kan väl inte vara en som inte gillar/älskar en tillbaka, eller? För att ETT förhållande med TVÅ människor skall funka måste BÅDA TVÅ vilja – annars kan det aldrig vara rätt. Tänk på det!

    • ViraStina

      Arn: Tack för det! 🙂

      Romantisk tjej:
      Jo, min självkänsla fick sig också en törn av nätdejtingen. Jag blev genomgående ratad eller ghostad, och det är klart att det sänker en. Tillfälligt!

      Men det märks på dina inlägg att du har en helt annan självkänsla än vad Anette har. Du brukar skriva i helt normalt positiva ordalag om dig själv, typ att du är en kvinnlig, välvårdad, ungdomlig tjej, men att det tydligen ändå inte dög åt männen. Det är en stor skillnad mot den betydligt mer nedlåtande syn som Anette förmedlar om sig själv, och som jag tror slår undan fötterna för hennes chanser.

      Du har haft tydliga krav, du har inte accepterat vad som helst och du har sett det positiva i livet även utan relation. Du har aldrig antytt att du inte skulle vara värd kärlek, utan du förmedlar tydligt att du ändå alltid har behållit tron på dig själv och på möjligheten att hitta rätt till sist.

      Och sådan är jag med. Visst har jag svackor i självkänslan då och då, men självrespekten finns ändå där någonstans. Med eller utan man. Jag visste hela tiden att det inte var något större fel på mig, även om jag gick på nit efter nit. Jag förstod ju att det var omständigheterna som var fel. Inte jag. Eller männen som helhet.

      Men Anette tror att hennes låga självkänsla beror på att ingen gillar henne. Och att om någon bara började gilla henne, skulle hennes självkänsla reparera sig. Eller misstolkar jag dig, Anette?

      Jag är övertygad om att det omvända gäller: ingen gillar/orkar ha en relation med någon som föraktar sig själv så uppenbart. Själv skulle jag aldrig bli intresserad av en man som har så låg självkänsla att han är övertygad om att ingen står ut med honom egentligen, och ser allting som bevis för det. Det är ju helt avskräckande.

      Och föraktar man sig själv, kommer heller ingen relation i världen kunna fixa det. I så fall blir det bara en ytlig fuskreparation. Man kanske hittar någon som gör att det känns bättre tillfälligt. Men problemen finns kvar under ytan, och kommer med stor sannolikhet börja visa sig på ett eller annat sätt. Kanske som svartsjuka eller något liknande.

      Anette:
      Nej, just nu känns det säkert som att inte någon vill vara med dig. Men tänk om jag har rätt? Tänk om det enbart beror på att du nedvärderar dig själv så hemskt? Tänk om det inte alls handlar om att det är något fel på dig, eller att du inte duger? Utan bara om hur du mår, och vad du signalerar?

      Folk som föraktar sig själva, blir ofta så kallade energitjuvar. Andra människor upplever att de blir dränerade på energi i negativa människors sällskap. Men det är ingen medfödd egenskap. Det är ett beteende, ett förhållningssätt. Något man kan träna bort. Och mår man bra, försvinner ofta det beteendet av sig själv.

      Och återigen, man måste inte vara superlycklig och jättestark och ha ett stålsjälvförtroende. Det är väldigt få människor som lever upp till det. De flesta är ju helt vanliga, med en självkänsla som går lite upp och ner. Men det brukar ju lyckligtvis räcka alldeles utmärkt.

    • Anette81

      Vi har det så bra vi kan ha det med tanke på mitt mående.
      Energin är borta för att jag är deprimerad och har andra psykiska problem

    • Anette81

      Mina chanser?
      Jag har också krav och jag accepterar inte heller vad som helst.

      Kanske annorlunda om man inte har haft förhållande förut.
      Att man inte är lika negativ för man vet inte samma saker som någon som har haft förhållande.

      Jag vet att min låga självkänsla beror på att jag inte gillar mig själv och att ingen annan gör det heller.
      Ja lite så. Om någon valde att vara med mig så skulle min självkänsla reparera sig. Eller ja den skulle bli lite lite bättre iallafall.

      Jag är grymt svartsjuk och det är väldigt jobbigt.

      Jag hade önskat att det bara är för att jag nedvärderar mig själv så hemskt men jag vet att jag inte ser bra och uppenbarligen inte attraherar någon kille fast några har påstått det. Bl a denna killen.

      Jo jag vet att andra människor upplever att de blir dränerade på energi i negativa människors sällskap. Mitt ex tyckte det och dumpade mig.

    • Arn

      Varför gillar ingen dig, enligt dig?

      Vilka signaler ger du till din dotter då du är så där negativ mot dig själv?

    • Arn

      Klart som fan att hon vet om det – känner och suger in. Klart som fan att föräldrars beteende lärs vidare till avkommorna!! Inbilla dig inte att hon inte påverkas.

      Jag har sett en bild på dig. Du kan precis exakt NU sluta gnälla om att du är ful!!

    • Anette81

      Jag säger ju inget nedlåtande till mig själv. Jag tänker ju bara dessa saker då hur ska hon då kunna veta??

      Hur har du kunnat se en bild på mig???

    • Arn

      Barn är känsliga. Det krävs inte ord för att de ska förstå, uppfatta och ta åt sig.

      Du har visst en bild i mastodonttråden på terapisnack…

    • ViraStina

      Anette:
      Att det skulle handla om utseendet är nonsens. Du har berättat om åtminstone två killar som har träffat dig ett tag, men sedan försvunnit.

      Hade det varit på grund av ditt utseende, hade de inte dejtat dig alls. En man kommer inte på efter två månader att ”vänta, den här bruden är ju rätt anskrämlig, nu när jag tänker på det!”

      Däremot är det helt rimligt att han efter en tid börjar inse hur låg självkänsla du har och hur mycket du föraktar dig själv. Och då orkar han inte stanna kvar. Även om du själv tyckte att du mådde bättre då, när du var tillsammans med någon, upplevde killen förmodligen inte samma sak. Du jämförde med hur du mått tidigare. Han jämförde snarare dig med helt andra personer, och kände att du var osäker, efterhängsen eller något liknande.

      Alla människor vill vara med sådana som får dem att må bra. Men den som ständigt sänker sig själv, får absolut inte någon annan att må bra heller. Den gör snarare att andra drar sig undan. Och det märks inte bara i vad man säger utåt. Det lyser igenom minst lika mycket i kroppsspråk, hållning, ögonkontakt, röstläge, mimik, gester, handlingar och tusen andra saker.

      Därför ska du börja stärka dig själv , i varenda minut. Du ska själv vara din allra bästa vän. Jämt. Då kommer relationerna med andra människor sakta men säkert bli allt bättre.

    • Arn

      Det behöver inte synas att ett barn uppfattar negativa saker. Det sätter spår med tiden och kan ge problem som större – dålig självkänsla och dålig självbild t.ex. …

    • Romantisk-tjej

      Virastina:
      Jag kan se objektivt på mig själv och se alla de sakerna du räknade upp, hos mig själv. Men det är för att folk har sagt det till mig, bland annat killkompisar, som alla har blivit intresserade av mig som tjej, utöver vänskapen. Det har gett mig självkänsla att jag duger och är attraktiv som tjej. Men det är allt för många killar som svikit och lurat mig och därmed har självkänslan sjunkit. Så i långa perioder ville jag inte veta av killar (annat än mina vänner) på grund av att så få var något att ha.

      I mitt fall ökar självkänslan om jag får höra att jag är bra. Det gäller även på arbeten, där jag inte fått beröm har jag trott jag varit urusel och presterat dåligt samt mått dåligt varje dag på jobbet. Där jag blivit sedd och fått beröm har självförtroendet växt och jag presterar bra därefter.

      Så är det även med människor jag umgås med. För mig hjälper det inte att sitta och gilla mig själv, om jag ständigt är ensam och aldrig får höra att jag är fin från någon annan än gamla snuskhumrar… Däremot kan jag acceptera ensamheten då den till slut blev en vana. Det var liksom inget annat alternativ. Och då hittar man redskap för att stå ut och till och med se fördelarna med att göra precis vad man vill, när man vill och utan någon annans kommentarer eller åsikter.

      Jag tror jag varit på djupare vatten än Anette. Men jag har bara inte skrivit om det så andra ser, på forum på nätet, utan i egna anteckningar och dagböcker. Svartsjuka, sorg, självdestruktivitet, svikna drömmar, ältande om samma kille i minst ett år…allt det där.
      Bearbetade det genom att skriva. Men jag skulle inte stå ut med att bli hackad på, så jag höll det för mig själv.

      Jag klarade aldrig av att ha ett förhållande, som Anette ändå klarat i 10 år. Jag hittade inte personen som jag kände själsfrändeskap med. Alla var mest oseriösa, ytliga, sexistiska eller förstod sig inte på mig. Jag försökte med flera, på dejtingstadiet. Vissa jag har träffat via vänner. Men det blev aldrig bra med någon och de rätta känslorna infann sig aldrig. De hörde inte av sig. Och jag är en sådan som alltid hör av mig när jag sagt att jag ska göra det. En del var respektlösa, och sådant är totalt avtändande i min värld.

      Och så såg jag en fin kille som jag så gärna skulle vilja lära känna, men han såg aldrig mig eller var upptagen. Många fick mitt nummer men ringde aldrig. Några träffade jag ett antal gånger och hoppades på, men vi hann aldrig lära känna varandra förrän något annat som de brann för tog över hand – och det rann ut i sanden. Då tog det mig väldigt hårt. En del var blyga. Då fanns det inget att göra. Andra såg inte att när visade explicita signaler (många killar är blinda för sådant, har hört flera tjejer som upplevt samma). Så var det i år efter år..Överallt. Otur? Dålig självkänsla? Det kan man undra. Men jag tror mest på otur.

    • Anette81

      Virastina :
      Det är bara en som har träffat mig ett tag nu på 2 år. Och detta var denna killen som jag träffade i 2 månader.

      Han hittade ju något snyggare så något med mitt utseendet hade det nog med att göra.

      Han visste redan från början när vi började skriva till varandra att jag inte gillade mig själv och hade låg självkänsla. Så det kan ju knappast kommit som en överraskning för honom.

      Han sa att jag fick honom att vara gladare och så. Dom hade till och med märkt det på hans jobb.
      Klart att man vill vara med någon som får en att må bra, precis det gjorde han ju med mig. Och jag gjorde honom gladare.

      Jag tycker inte att jag har något avvikande kroppsspråk, dålig hållning har jag alltid haft tyvärr och det har nog inte med det att göra. Ögonkontakt har jag alltid tyckt är ganska läskigt att ha med någon okänd. Jag har alltid pratat tyst, tycker inte om att höras.

    • Anette81

      ROMANTISK-TJEJ

      Jag som inte trodde att man kunde vara djupare än vad jag är.
      Då förstår du kanske hur jag känner mig och varför jag gör som jag gör.

      Vi träffades ju när jag var 23år och då var det lättare att träffa någon.

    • Arn

      Anette – nog har du väl (ju!) träffat flera män än en på två år…efter han som mastodonttråden till en början handlar om.

    • ViraStina

      Anette och Romantisk tjej:
      Jag kan naturligtvis inte avgöra vem av er som har eller har haft lägst självkänsla. Men jag kan ju direkt avgöra vilket intryck jag får av det ni skriver.

      Och så funkar det med killar som man träffar IRL också.

      De kommer få ett intryck, baserat till väldigt liten del på vad tjejen säger, och till övervägande del på hur hon beter sig. Så att man berättar för en kille att man har dålig självkänsla, har i princip ingen betydelse. Det behöver inte alls avskräcka honom inledningsvis.

      Han kan tänka ”jaja, det säger ju alla!”, och börja dejta ändå. Men när han märker nivån på självföraktet, inser han kanske att det är långt bortom hans ork och vilja att försöka råda bot på.

      Romantisk tjej – du har ju t ex berättat att du aldrig skulle fortsätta söka upp en kille som har dumpat dig. Du var visserligen olycklig i evigheter, men du förnedrade dig inte genom att försöka tjata tillbaka honom. Anette – du gjorde däremot precis detta. Du lämnade inte killen ifred trots att han hittat en annan, utan ville få honom att ändra sig. Och det tyder på en stor skillnad i er grundläggande självrespekt och stolthet.

      Det är sådant som män självklart också lägger märke till. Och det är därför jag vill att Anette ska uppvärdera sig själv, och se sitt eget värde! Jag vill att du ska se att din självkänsla avspeglas i dina handlingar. Och att det gäller även åt andra hållet. Genom att ändra dina handlingar, kan du påverka din självkänsla.

      Man kan bli stärkt av andras omdöme. Det blir de flesta i viss mån, och det är inget fel, även om man inte bygger äkta självkänsla av det. Det visar om inte annat alla de världsartister som hyllas och älskas av miljoner, men ändå är trasiga i sig själva, och tvivlar på sitt eget värde, oavsett hur mycket beröm och uppskattning de får. Har de inte en grundläggande självkärlek, kommer berömmet rinna av. Då kommer de inte tro på hyllningarna.

      Vilket liknar det du har berättat, Anette. När du har fått komplimanger, tror du ändå inte riktigt på dem.

      Och man kan vara känslomänniska ut i fingerspetsarna, och ha en självkänsla som ibland står på svaga, darrande ben. Det är inte heller fel. Men det betyder inte att det därmed är fritt fram att försvaga den ännu mer, genom att ständigt behandla sig själv sämst av alla. Det är då det är extra viktigt att lyfta sig själv, istället för att fortsätta trampa ner sig.

    • Anette81

      Jag sa ju inte massa negativa saker om mig själv när vi träffades.

      För att jag fattade inte hur han bara kunde ändra sig helt plötsligt efter 2 månaders kontakt. Jag har ju inte gjort såna saker förut som jag gjorde mot honom.

      Nej för jag tycker ju inte själv att jag är söt så varför skulle jag tro på det när någon annan säger det?

    • ViraStina

      Anette:
      Återigen – vad du säger, spelar mindre roll. Vad du känner, tänker och tror på insidan, har mycket större betydelse.

      Så om du har en katastrofalt låg självkänsla, märks det ändå. Men ibland tar det ett tag innan andra upptäcker det, eftersom det kanske visar sig lite i taget, via olika situationer.

      Och det kan exempelvis resultera i att en kille tappar intresset undan för undan, ju mer tiden går.

    • Arn

      Anette – då ljuger du antingen här eller i mastodonttråden. Han jag menar började du skriva med i maj och träffade i augusti. Han visste inte om han ville träffas mera och du fattade inte hur intresset plötsligt kan avta efter 3 månaders kontakt.
      VARJE gång samma ältande!

    • Anette81

      Jag kan inte förstå hur det kan synas på utsidan hur jag känner på insidan om mig själv. Om jag inte visar det när jag träffar någon så kan dom ju omöjligt veta det.

    • Anette81

      Jag har inte ljugit om något.
      Jag började skriva med en kille i maj som jag till slut träffade i Augusti. En gång.

      Sen träffade jag en kille i juli som jag träffade en gång för han tyckte inte att vi klickade.
      Och sen började jag skriva med denna sista killen i slutet på augusti och vi hade kontakt i 2 månader.
      Vad har jag ljugit om då?

    • Romantisk-tjej

      Nu har jag iofs inte blivit dumpad eftersom jag inte haft ett förhållande. Men jag har varit efterhängsen trots att killen slutat visa intresse. Om jag t ex träffade en kille ute som jag pratade med varje vecka men som plötsligt visar ointresse ringer jag upp för att veta varför. Jag fick ingen ro när folk bara försvann efter att visat intresse. Jag har förnedrat mig rejält tidvis…

      Jag uppfattar det som svårare att få en kille intresserad av något varaktigt när jag var ung. Alla killar bytte ju tjejer stup i kvarten, eller ville bara ligga. Det var omöjligt att få något att hålla.
      Jag har fått mer personligt intresse av killar när jag blivit äldre. Även om det inte alltid leder till något men fler har blivit intresserade av mig de senaste 10 åren än när jag var 20-30.

      Men om killen redan har en tjej har jag en spärr hos mig själv att jag lämnar honom ifred. Då ser jag ingen anledning att försöka, och jag vill heller inte ha en kille som trånar efter någon annan. Smärtan skulle vara för stor. Jag vill trots allt bli sedd och vara nummer 1 i killens liv. Det hör till mina behov när jag är intresserad av någon.

    • ViraStina

      Romantisk tjej:
      Ja, att avstå från någon som trånar efter en annan, och att som minimum kräva att få vara nummer ett – det är ju ett tecken på självkänsla. Och jodå, jag har också förnedrat mig, och bland annat tjatat om träffar med halvt oengagerade karlar. Mest för att jag trodde att det var vad som krävdes.

      Men jag har aldrig bönat och bett om att bli tagen till nåder av någon som redan dissat mig och uttryckligen sagt att han inte vill träffa mig mer. Det är på en helt annan nivå av bristande självkänsla. Och det är bland annat därför det inte fungerar. Ingen vill ha en person som saknar självrespekt. Då kan man själv inte respektera den personen.

      Jag satte slutligen ner foten ordentligt för mig själv, efter två misslyckade år på dejtingsidor. Då lovade jag mig själv att aldrig mer tjata på en man. Aldrig. Ville de inte träffa mig frivilligt, så skulle jag ändå må bättre utan dem. Det var otroligt befriande!

      Och intressant nog tog det bara en månad efter det, innan min nuvarande kärlek dök upp och såg till att det blev vi två. Utan att jag har behövt tjata på honom en enda gång.

      Anette:
      Självkänslan, eller bristen på den, märks hur man än gör. Vi är flockdjur. Vi är födda till att läsa av sådant i det omedvetna beteendet.

      Vi märker alla omedelbart om någon värderar sig själv lågt. Precis som vi märker vem som värderar sig högt. Vi kanske inte medvetet formulerar det som hög eller låg självkänsla, utan vi kanske tolkar den goda självkänslan som t ex trygghet eller ledaregenskaper. Eller den låga som blyghet eller hävdelsebehov.

      Och det blir förstås lite feltolkningar ibland. Men märks – det gör det.

    • Arn

      ANETTE – ”Jag har inte ljugit om något.
      Jag började skriva med en kille i maj som jag till slut träffade i Augusti. En gång.

      Sen träffade jag en kille i juli som jag träffade en gång för han tyckte inte att vi klickade.
      Och sen började jag skriva med denna sista killen i slutet på augusti och vi hade kontakt i 2 månader.
      Vad har jag ljugit om då?”

      Nå kanske inte ljugit, men du ger minsann skenet av att du haft nåt ihop med dessa män. Mannen du träffade i augusti var ju också ”så rätt” och ”hur kunde han bara tröttna efter 3 månaders kontakt” osv osv. Samma visa VARJE gång. ”Dumpad” av någon du inte ens varit ihop med…

      Jag tror att du är i så desperat behov av uppmärksamhet att du tror att varje man du har kontakt med är kär i dig och ”är den rätta”. Varje liten hint tar du som en kärleksförklaring. Varje liten smula gör du jättestor. Tragiskt! På riktigt!

      Jag har sagt det förut, och jag säger det igen – jag tror att du får nån slags tillfredsställelse av den (ofta negativa) uppmärksamheten då får av ditt ältande på nätet också. Nu har ännu en tråd kommit att handla bara om dig, dig, dig – ett allmänt blogginlägg. Jag vet, jag är också medskyldig till att du får så mycket uppmärksamhet, men jag önskar att då någon gång förstod. VIRASTINA skriver och förklarar jättebra. Läs och FÖRSTÅ! Hon skriver till DIG och OM dig. GÖR nåt åt ditt liv!!! Det är bra att du ska till psykologen igen, men det är inte hon som ska lösa dina problem. Hon ska bara ge dig lite verktyg. Jobbet måste du göra själv! Som det är nu så får du i det närmaste skylla dig själv att du har det som du har det, för inga tips här och inga tips i den 79 sidor långa tråden på terapisnack har du tagit åt dig. Allt – precis allt (!!) rinner av dig som vatten rinner av en gås. Du agerar som att det inte berör dig! …men det är precis just DIG folk skriver till. …och du fortsätter komma med bortförklaringar.
      Ta tag i ditt liv nu, för hel**te!!! DU skapar ditt eget elände!!

    • ViraStina

      Arn:
      Jag tycker inte att det gör något att tråden kretsar runt Anettes bekymmer, så länge det uppstår allmänna samtal runtomkring. 🙂

      Diskussioner om t ex självkänslans betydelse i dejting, är ju väldigt relevant för många, och det finns olika uppfattningar om vad man själv kan påverka.

      När man kopplar ihop Anettes specifika bekymmer med mer generella fenomen, kommer det fram diverse intressanta aspekter från dig, Romantisk tjej m fl i farten. Det gillar jag!

      Anette:
      Tyvärr tror jag inte heller att ältandet här hjälper dig. Det känns säkert bättre att skriva av sig, men du kommer fortfarande ingenvart. Vi som skriver här, talar antingen om för dig hur du borde göra, eller möter dig med förståelse/empati i det du gör idag. Ingendera kommer att vara dig till hjälp.

      Men en kunnig terapeut skulle stödja dig i att själv komma fram till insikt om hur din livssyn och ditt agerande påverkar ditt liv. Utan att berätta för dig vad som är rätt eller fel.

      Och det skulle hjälpa dig att välja mer klarsynt om du vill fortsätta på samma sätt som du gör nu, eller om du vill ändra något i livet. Och i så fall vad, hur, och i vilken ordning. Jag hoppas psykologen du ska träffa är engagerad och kompetent. För då kan du komma framåt på riktigt.

    • George

      Anette81

      Låt män lära dig hata män. Då kommer du att må bättre. Det är genom hat man börjar tänka mer på sig själv. Det är det du behöver göra. Fokusera på dig själv och din dotter. Männen är inte värda dig. Behandla dom som dom har behandlat dig.

      Det var kvinnor som lärde mig hata kvinnor. Idag behandlar jag dom som skit. Ingen respekt. Är aldrig snäll eller hjälpsam. Det är så dom har behandlat mig. Alla kvinnor är likadana. Precis som alla män är likadana. Kan vi behandla nån illa så gör vi det med glädje. Skadeglädje är den sanna glädjen. I brist på egna succéer kan man alltid glädjas åt andras fiaskon.

      Genom hat kommer du må bättre. Jag mår som en prins idag. Kan jag vara överdjävlig mot nån kvinna så mår jag ännu bättre.

    • George

      Anette81

      En bekant till mig gick igenom en jobbig skilsmässa. Hon led verkligen. Tappade vikt och annat. Det gick en tid och från att älska mannen hon varit gift med till att börja tycka illa om honom. När det hände så började hon må bättre. Hon hade börjat hata mannen som gjorde henne så illa. Hon började äta igen, ge sig ut i livet. Hon började resa och se sig omkring. Hon började helt enkelt leva igen.

      För att du ska komma vidare tänk på allt ont han gjort dig. Tänk aldrig på dom fina stunderna. Med tiden kommer du att tycka mycket illa om honom och då kommer du att vara beredd att möta livet igen.

    • Romantisk-tjej

      Jag kan däremot tycka att vi borde diskutera allmänt om våra egna erfarenheter än att hela tråden används till att övertyga Anette. Varför inte bara låta henne göra som hon vill och diskutera dejtingproblem i allmänhet? Varför kan t ex inte du Arn berätta om dina erfarenheter med dejting? Det skulle göra diskussionen mer intressant. Du dyker mest upp för att tala om att Anette ska skärpa sig.

      Om vi diskuterade dejting skulle säkert fler kommentera här. Nu är det mest en handfull personer som tagit på sig uppdraget att omvända Anette trots att det är tydligt att hon inte är mottaglig och gör som Hon vill. Sedan finns det ett par som nervärderar kvinnor som grupp. Och så blir tråden flera hundra kommentarer lång..Och inget nytt om ämnet.

      Hade önskat mer nyansering. Tror Christian vill ha fler inlägg om olika personers egna erfarenheter och hur de kommit vidare med dejting/relationer. Utan för den skull hacka på någon.

    • Anette81

      Virastina: Jag kunde då inte märka att denna killen hade dålig självkänsla och inte gillade sig själv. Gick inte att se eller märka på hans beteende.

    • Anette81

      ARN:
      Förlåt om jag använder ordet dumpad. Att jag använder fel ord enligt dig.

      Jag tror verkligen inte att varje kille är kär i mig, VERKLIGEN INTE!

      Men som sagt du har inte sett smsen eller vet hur det har varit när jag har träffat denna sista killen så du vet inte alls vad som har hänt när vi har setts, vad vi har skrivit eller vad som har sagts mellan han och mig. Så du vet inte hur du hade tolkat det om du hade vetat om allt.

      Du får tycka att jag är hur tragisk du vill jag bryr mig faktiskt inte ett dugg om det.

      Du kan ju tro det om du vill att jag får någon slags tillfredsställelse av uppmärksamheten jag får men så är det inte.

      Ja jag vet att hon skriver och förklarar bra till mig, jag har inte sagt annat.

      Jag kommer sluta att skriva i blogginläggen här om det gör dig nöjd så slipper du störa dig så otroligt mycket på mig. Ha ett bra liv…….

    • Anette81

      Virastina:

      Tyvärr är psykologen jag går till inte så jättebra men finns ingen annan här just nu så jag får stå ut med henne ett tag till. Kommer att börja en ny psykolog snart eftersom hon jag går till kommer att sluta så småningom.

    • Anette81

      George:

      Om det vore så enkelt att bara hatar killar så hade jag väl gjort det för länge sen.
      Jag tänker ofta på det han gjorde mot mig men känner inte att jag kan hata honom ändå. Kan tycka att så beter man sig inte mot folk.

    • Anette81

      Romantisk-tjej:
      Jag kommer att sluta att kommentera i blogginläggen här så slipper allt handla om mig som vissa verkar tro att jag vill, så..(syftar inte på dig nu)

      Ha det så bra

    • ViraStina

      Romantisk tjej:
      Ämnet i det här inlägget var svårt. Det handlar om rädsla för närhet, och sådana saker. Många av oss är rädda för intima relationer, eftersom det innebär att alla våra svagheter kommer att avslöjas – för den som vi helst vill vara felfria inför! Och en nära relation innebär att en massa gamla undanstoppade minnen från förr skoningslöst dras fram i ljuset och får nytt liv.

      Men de flesta av oss har ingen koll på oss själva på det området. Det kräver en massa självinsikt och medvetenhet om sitt eget undermedvetna beteende. Och det låter sig inte riktigt diskuteras här, tror jag. Det är nog delvis därför det blir få kommentarer om själva huvudspåret.

      Istället hamnar vi i de tradiga beskyllningarna om vilket kön som beter sig sämst, eller i Anettes dilemma. För det är lättare att säga att det är fel på alla av motsatta könet, än att medge att man själv är sårbar och känslig. Det är lättare att säga att man är värdelös, än att börja tänka konstruktivt på vad man faktiskt skulle kunna ändra på. Det är lättare att säga att man har slutat bry sig, och att man hatar, än att våga känna att man faktiskt känner sig sviken och övergiven.

      Så på något vis handlar det ändå om alla våra erfarenheter. Och om hur de har präglat oss.

    • Romantisk-tjej

      Virastina:
      Att ingen skriver om hur sårbara de är utan skyller allt på alla har säkert med att göra att de är rädda för att bli påhoppade i sin sårbarhet. Se bara på hur Anette blir påhoppad här, hon får inte sörja på sitt vis. Hon använder bloggar till att skriva hur ledsen hon är. Det är big no-no. För man måste rycka upp sig, vara positiv! basta! Annars blir folk som tokiga, som det verkar. Trots att de inte känner henne.

      Däremot är det fritt fram att vara cynisk och säga att kvinnor inte är värda något och att man lika väl kan hata dem. Inte särskilt många blir upprörda när dessa killar är i farten, de tänker kanske att det inte är lönt. (Eller så är vissa glada för att någon säger det de själva tänker?) Men däremot replikerar vi ständigt irriterat på att Anette vägrar följa våra råd. Och att hon ältar samma saker trots all hjälp. Det går ju inte…
      Vi kanske måste acceptera att inte alla kan?

      Jag skriver om min sårbarhet och mina erfarenheter. Jag kan mig själv utan och innan som suttit och kontemplerat själv ensam på kammarn i åratal. Och det kommer upp massor av saker nu när jag har ett förhållande. Jag söker ständigt svaren i mig själv och diskuterar det mesta med min pojkvän. Eftersom jag funderat kring kärlek och tvåsamhet innan har jag också många ideer som jag delar med mig. Så att vi ska förstå och stötta varandra trots de mörka moln som vi båda har i våra respektive ryggsäckar. Dålig självkänsla är en av de sakerna…Vi är båda känslomänniskor, det hade aldrig funkat annars. Jag vill vara med en kille som klarar av att vara blicka inåt och vara sårbar.

      Min pojkvän tycker det är fascinerande att jag kan veta så mycket om relationer trots att jag aldrig haft någon. Själv har han haft en väldigt lång relation som var som i ett dunkel i jämfört med den han har nu, med mig. Hon pratade aldrig om känslor överhuvudtaget, och han förmådde inte det själv heller, då han inte fick tillräckligt med respons de gångerna han ville förmedla något. Det har präglat honom.

    • ViraStina

      Romantisk tjej:
      Jag håller inte med om Anette blir påhoppad. Kanske i något enstaka fall, så som alla vi andra också har blivit påhoppade, men generellt har hon fått massor av peppning och uppmuntran. Särskilt i den jättelånga tråden. Det var massor av folk som engagerade sig, för att hon berättade öppenhjärtigt.

      Däremot blir folk frustrerade av att hon inte lyssnar det minsta. Jag tror inte någon egentligen förväntar sig att hon omedelbart ska ändra på hela sitt liv. De flesta inser att det handlar om små steg, om hon ska kunna skapa ett liv hon känner sig nöjd med. Men jag tror heller inte folk riktigt inser att hon just nu är helt oemottaglig. Det LÅTER ju som att hon ber om råd och stöttning, men samtidigt avfärdar hon det konsekvent.

      Det är alltså inte sårbarheten hos henne som irriterar folk. Tvärtom – det är den som får folk att engagera sig i henne! Men oemottagligheten, den provocerar många, märker jag.

      Skriver man i en offentlig tråd, får man dock acceptera att folk kommer med råd och synpunkter. Och även att de har åsikter på ens respons

      Eller som i mitt fall – att man drar generella slutsatser kring vissa saker, och diskuterar dem i ett lite mer allmänt perspektiv. Jag gör det inte för att jag tror att jag kan påverka Anette (så pass mycket vet jag om psykologi) utan för att ämnet intresserar mig som sådant. Det är trots allt väldigt allmängiltiga problem Anette berättar om. Dubbeltydiga signaler från den andre, att känna när man är för påflugen, svårigheter att släppa taget, stolthet, självkänsla etc…

      Vi har alla varit där. Jag känner igen mig i mycket, och det har jag också skrivit om. Skillnaden är bara att hon skruvar allting flera varv extra.

    • Anette81

      Verkar som det är jobbigt att jag har skrivit om mina problem i tråden/trådarna så jag kommer nu att sluta skriva så slipper vi allt om att jag tar upp plats i trådarna med mina problem.

      Ha det så bra alla!

    • Tord

      Har varit singel i snart 55 år (hela mitt liv) så dina 2 år är bara en droppe i havet 🙂 Jag lider inte för det. Har ju katten som att jag trivs som singel

    • Romantisk-tjej

      Är inte det påhopp, det som skrivits här? Jag har aldrig sagt de sakerna om Anette som t ex Arn skrivit. Det var rena påhopp. Tvärtom har jag uppmuntrat Anette, skrivit att jag förstår henne och att jag känner samma sak. Det är vad hon behöver nu. Och det är sådant jag själv behövde som mest när jag var kär i en kille jag aldrig fick, när jag var i tonåren. (även hänt när jag var 35, för den delen). Min storasyster sa samma saker ungefär som Arn skrivit här, och det hjälpte inte det minsta. Tvärtom hatade jag mig själv ännu mer, såg mig som värdelös.

      Jag och min syster blev osams och sedan har kärlekshistorier varit en het potatis som vi aldrig kunnat närma oss när vi träffas. För då har det blivit konflikt. Eftersom hon alltid haft den här hårda ”rycka upp sig” mentaliteten. Senare träffade jag en person som var mjuk och inkännande och lät mig sörja även om det tog ett år. Hon berättade om egna erfarenheter och hur hon tacklade dem. Hon inspirerade mig. Även om det tog tid kände jag för första gången ett riktigt stöd.

      Jag är högkänslig och det märker folk. Det var därför jag blev mobbad i stort sett hela min skoltid. Att folk hackar på sårbara människor är ett faktum. Jag håller inte med dig om att andra vill hjälpa när man är sårbar. Då ska man träffa rätt person. Tvärtom blir man ofta utnyttjad. Många i skolan blev triggade när de lyckades trycka ner en person. Och det kan man inte lika lätt med sådana som bara skrattar och går, eller är tuffa tillbaka. Jag var varken en pluggis eller den tuffa i rökrutan – jag var bara känslig. Och det drog till sig de värsta predatorerna.

      Även min pojkvän blev mobbad, men han klarade sig en tid eftersom han var duktig i en idrott som har hög status hos många. Och att han fick en del publicitet och reste mycket.
      Han har lätt till gråt och det var målet för mobbarna. Dessutom gick han sin egen väg och det var heller inte okej. Man ska vara en i fårskocken, nämligen. Många andra känsliga människor jag träffat, till exempel på arbetsplatser eller föreningar har råkat ut för mobbing/utfrysning/hårda ord.

      De där barnen som mobbar blir mer civiliserade som vuxna, men reptilhjärnan finns kvar, mobbingfasonerna ligger latent, men i viss miljö och med viss sorts människor (speciellt handlar detta om människor som följer strömmen), så kommer de sidorna upp igen. Det blir något slags ventil, ett sätt att bonda med andra. Mycket få människor skulle ställa sig upp och säga att nu får det vara nog med trakasserierna på den här arbetsplatsen. Risken är stor att de får andra emot sig, och det är mycket obehagligt för personer som vill bli omtyckta och är sociala. Personer som jag själv – som är oberoende och sällan varit en del i sociala sammanhang eller grupper – har lättare att säga ifrån. Vi är har ändå varit outsiders sedan barnsben, så vi har mindre att förlora.

      Jag har en bra radar när det kommer till vad människor tänker. Och i de flesta fall ser jag redan från början vilka personer som riskerade att hamna utanför för att de hade ett annorlunda sätt eller var särskilt känsliga… En blev utbränd på grund av att hon alltid sågs snett på, och det var så tydligt vilka de flesta människor pratar med och vilka de håller utanför. Jag har själv jobbat med dessa frågor på olika arbetsplatser.

    • ViraStina

      Romantisk tjej:
      Nu hamnar vi i en diskussion om semantik, men nej, jag tycker inte att Arn har gjort några direkta påhopp på Anette. Han har mest skrivit att hon måste skärpa sig, ta sig samman, att hon själv är den enda som har makten över sitt liv, att hennes dotter kan bli påverkad av hennes mående osv.

      Påhopp för mig är betydligt värre än så. Inte bara mothugg. Då ska det vara rena personangrepp, fula tillmälen, anklagelser och liknande. En snabb scrollning gav vid handen att orden ”martyr” och ”självömkan” använts här, men jag såg inget värre.

      Men naturligtvis kan man ta illa vid sig ändå. Är man ömtålig, kan ett lite hårdare tilltal göra ont, även om det inte innehåller något formellt påhopp. Och jag tycker ju att man kan välja sina ord med en gnutta omsorg, om man misstänker att det är en känslig person där på andra sidan skärmen.

      Känslighet och sårbarhet är dock inte samma sak. Sårbarhet är inte en fast egenskap eller ett statiskt tillstånd, anser jag. Det är mer situationsbundet.

      Starka, tåliga personer kan visa sig ytterst sårbara i vissa lägen. Vid olika livskriser, t ex. Och det normala då, är att de möts av stöd. Inte av förakt.

      Och omvänt kan svaga, osäkra personer upplevas ha en ”mur” runtomkring sig. Då syns inte sårbarheten, och då triggas heller inte den där instinkten att gå dem till mötes på samma sätt. Då stöter man istället bort omgivningen.

      Sårbarhet är inte nödvändigtvis att vara ömhudad och känslig, utan att våga riva ner sin försvarsmur. Oavsett hur stark eller svag man är som person.

      Jag tror nästan det är vanligare att osäkra personer har svårare att våga vara sårbara. Ju svagare och mer utsatt man känner sig, desto hårdare mur vill man sätta upp mot världen, för säkerhets skull. En stark människa med stabil självkänsla har ofta lättare att släppa garden.

    • Arn

      ROMANTISK TJEJ – att mina inlägg är påhopp är nog lite att ta i. Håller helt med VIRASTINA där.
      Du har inte läst mastodonttråden va? Där har jag försökt hjälpa Anette på många olika sätt – MÅNGA (!), men då man försöker hjälpa och allt bara rinner av eller bortförklaras med ”men…” så är det lätt att man blir lite trött på den otacksamhet man bemöts av. Det är lätt att bli irriterad och kanske lite ”högljudd”.
      …men som sagt – att påstå att det jag skrivit är påhopp är nog närmare påhopp från din sida mot mig.

    • Romantisk-tjej

      Arn:
      Jag anser det. Att säga att hon inte beter sig som en vuxen människa, att hon inte tar hand om sin dotter, o.s.v. Finns flera jag känt genom åren som har barn (där barnen är vuxna nu) där barnen är helt okej trots mammans och pappans olika problem. Och de brydde om sina barn. Här får du det att låta som att hon inte kan det, och att du vet bättre hur man ska vara med sitt barn. Tycker man ska ta det lugnt där, du känner inte ens Anette. Hon kan vara underbar mot sin dotter. Eller bara ”normal”.

      Och jag tycker du har varit hård i tonen mot henne. Jag skulle inte tåla det du skrivit, om jag var i Anettes sits. Jag skulle få mycket ångest. Jag vill ha stöd. Det är bara det som hjälpt mig. I psykiatrin fanns också det här märkliga förhållningssättet. Och jag mådde mycket dåligt av deras attityd. Jag hade blivit hjälpt om de hade ett lyhört sätt gentemot mig istället för att vara så dömande, hårda och med besserwisser-mentalitet.

      Det var först i kyrkan jag blev sedd, när jag vände mig dit blev jag hel. Folk behandlade mig med respekt och värme och utan motprestationer. Jag kommer vara tacksam mot de här människorna i hela mitt liv, för de är de enda som sett mig genom åren när jag sökt hjälp. Jag kände att jag fick vara mig själv och möttes alltid av leenden. Jag fick också allid höra att jag var så vacker. Det hade ingen annan sagt tidigare. Jag blommade verkligen ut där 🙂

      I skolan tog de mig inte på allvar. Där fick mobbingen fortsätta. Lärarna tyckte eleverna var så hårda, utan retades nog bara lite…Det var först när jag tog upp detta i skolledningen som jag efter mycket om och men och med stöd från min mor och ett syskon – som jag fick byta skola. Men mycket motvilligt. Jag hade hunnit bli en tonåring med attityd, utan det hade det aldrig gått.
      Jag har träffat tre personer i mitt liv som tagit sina liv på grund av mobbing. Det är mycket allvarligt. Och något man måsta bära hela livet. Terapi hjälper inte alla. Såret är kvar.

      Ingen brydde sig på riktigt vad jag gick igenom, jag har fortfarande mardrömmar om den här tiden, fast det gått över 30 år! Och 40 år sedan mobbingen började. Lärarna kände mina mobbares föräldrar, och de talade så gott om sina barn, de var ju så snälla…Här handlar det också om vuxna som inte ville förlora sitt anseende, de ville bli omtyckta/passa in i gruppen o.s.v Det jag skrev om tidigare. Sådant kan få förödande konsekvenser, att hålla varandra om ryggen istället för att vara oberoende och rättvis. Tyvärr är det mycket vanligt.

      Kritiserar du en läkare i psykiatrin kommer ingen ta upp det, utan då är det bara du som mår dåligt. Detta har jag också varit med om, men aldrig fått rätt. Inte ens då det var flera som råkat ut för samma läkare, och som också blivit illa behandlade. Ingen trodde på oss. Det handlar om att läkare fortfarande har makt över patienter. Särskilt de allra svagaste – psykpatienter och äldre. Och ingen vågar kritisera dem, till exempel ledningen på vårdinrättningen. Inte ens patientnämnden gör det. Vi är så ingrodda i att läkare alltid vet vad de gör och att de är en auktoritet som inte får ifrågasättas.

      Virastina: Semantik i all ära, men du förstår nog vad jag menar med sårbarhet. Jag har alltid haft nerverna utanpå kroppen, och för mig är hårda ord smärtsamt och får mig att känna att jag är värdelös. Vi är alla olika!

    • Arn

      ROMANTISK TJEJ – ingenstans har jag skrivit att Anette inte tar hand om sitt barn!! Läs om, läs rätt! …och beskyll mig inte för fel saker!!! Snacka om påhopp!!??!!

      Av olika anledningar VET jag dock att barn påverkas mycket mera av föräldrars beteende än vad som syns utåt. Det kanske kommer fram först som vuxen, men jag vet att jag har rätt i mitt påstående! Påverkan kan ta sig i uttryck på många olika sätt…men påverkan sker.

      …och som sagt så har jag och många andra erbjudit Anette massor med hjälp. Jag har varit snäll och försökt få henne tänka annorlunda i massor med inlägg i mastodonttråden. Läs den så förstår du hur mycket hjälp och förståelse och pepp och hejarop Anette har fått genom åren. …men ingenting har hjälpt.

    • Romantisk-tjej

      Visst är det så att många har en mur runt sig för att orka, det ger dem dessutom mer respekt, ingen respekterar en som gråter, blir arg eller springer ut från rummet. Sådan ses som instabila, därav bygger de upp muren för då får de respekt och ingen tycker synd om dem och ingen kallar dem stackare.

      Som barn hade jag knappast en mur, jag tittade mest ner i golvet, hade alltid ledsna ögon. Jag har sett bilder på mig själv innan och efter jag började skolan. Det är som två skilda människor. Pappa fotade mig och jag älskade att agera framför kameran. Helt underbart coola bilder! Sedan tyckte jag mest jag såg hemsk ut och skämdes när jag såg hur jag såg ut. Jag ville aldrig fotas igen. Jag fick min självkänsla knäckt i skolan. Plötsligt trodde jag på dem som sa att jag var ful, fast jag verkligen inte var det.

      Nu har jag en pojkvän som ständigt bär på någon kamera. Och äntligen vill jag vara med på bild igen. Han tycker jag ser fantastisk ut. Och han kan verkligen konsten, så han borde veta. Även om han är partisk med mig då 😀

      Jag älskade flickiga kläder men blev utskrattad och mobbad om jag så bara hade ett litet spänne i håret. Jag mådde dåligt i mina pojkkläder (tajt jeans och tröja) som var ”skoluniformen” på den tiden. Jag ville ha fina klänningar på våren. Det var något jag aldrig kunde ha. Även tjejerna mobbade mig för det. Så jag klädde mig hemma i trädgården där ingen såg mig. Kände mig som en tjej som var tvungen att vara kille för att passa in 🙂

      Nu som vuxen har jag aldrig någonsin jeans eller byxor. Förutom mjukisbyxor hemma då 🙂 Och på vandringsturen förstås. Det är så skönt att få vara den jag är. Kanske därför jag förstår killar som klär sig i tjejkläder, jag umgicks mycket med udda typer i min ungdom. Gick på sådana klubbar o.s.v. Jag letade alltid upp originalen 🙂 Och de gillade mig! Bland dem kände jag mig hemma.

    • Romantisk-tjej

      Arn:
      Jag har själv läst att Anette tackat för alla råd hon fått. Men hon har faktiskt ingen skyldighet att följa dem. Varför inte bara acceptera det? Varför fortsätter du då att svara på hennes kommentarer när hon uppenbart inte vill ta dem till sig? Och varför blir du arg på henne för att hon inte vill göra det du säger? Du är väl inte hennes pappa eller ens släkting? Det är en tjej som skriver på en blogg. För att hon känner för det. Oftast frågar hon inte ens om råd. Hon bara skriver hur illa hon mår.

    • Anette81

      ROMANTISK-TJEJ
      Ja jag tycker inte att jag får sörja på det sätt jag vill, även om det kanske inte är det bästa sättet jag gör det på men ändå.

      Jag är tacksam för hur du har uppmuntrat mig, skrivit att du förstår mig och att du känner samma sak.
      Jag är nog högkänslig som dig.
      Jag försöker att inte ta åt mig av arn’s hårda ord men det är faktiskt inte så lätt. Jag känner mig ganska värdelös faktiskt.

    • ViraStina

      Vilken meta-diskussion! Men eftersom jag är som jag är, tycker jag t o m att det är intressant!

      Jag tror man kan koka ner detta till några få olika åsikter:

      Vissa tycker att man ska ignorera den som ”ältar”. Antingen för att man tror att uppmärksamheten bidrar till att hålla kvar personen i det dåliga måendet. Eller också för att man tycker att diskussionen blir långtråkig och tar hela utrymmet.

      Andra tycker att man ska försöka stötta personen. Somliga menar då att ”tough love” är rätt metod. Andra att man bara ska försöka vara inkännande och empatisk.

      Min egen åsikt i det hela är att vi omöjligen kan veta från gång till gång vad som är ”rätt”. Ingen av oss har någon som helst aning om hur vi bäst hjälper Anette, eller någon annan som har bekymmer. Det låter sig inte göras i en webbdiskussion, av begripliga skäl.

      Kanske har hon fått massor av hjälp genom att skriva, och av att läsa alla svar. Kanske har det tvärtom hindrat henne från att gå vidare. Det får vi aldrig veta, utan som vanligt är alla tvungna att agera efter eget huvud.

    • George

      Romantisk-tjej

      Det du skriver om ditt liv och hur du haft det stämmer väldigt bra in på hur jag har haft det. I mitt fall var det alltid snuskiga skabb till tanter som höll på. Tanter som krafsade än i huvudet och flåsa i örat om hur fint tjockt hår jag har mm. Har samma tjocka hår idag men nu håller jag skallen helt rakad. Det är dessa tanter som fått mig att hata allt vad kvinnor heter. Sen samtidigt har hatet befriat mig. Idag gör jag saker som är betydligt roligare än att umgås med kvinnor. Jag mår kanon och bekymrar mig inte om att jag aldrig bott ihop med nån eller inte har barn. Som du skrev, man gör ensamheten till en vana och lever sitt liv efter det.

  8. Arn

    ANETTE81 – för att du vägrar ta tag i dina egna problem?

    Virastina skriver så bra! Varför VÄGRAR du, Anette, ta åt dig av det som folk genom åren har försökt hjälpa dig med? Du är värre än en gås – precis allt rinner av dig, och så fortsätter du tycka synd om dig själv! GÖR något, för fan!

    • Arn

      …och MED HJÄLP av terapeuten måste DU jobba för att DU ska må bättre! Finns ingen quickfix, men OM du vill må bättre så är det DU, DU och åter DU som ska jobba för det!

    • Nadine

      ARN Du är fanimej mer creepy än anett81,,,,du har läst alla hennes trådar på nätet, har stenkoll på hennes kill historier o dates, har hennes exakta ålder,,du har till och med sett en bild på henne i en tråd, en hon inte ens sett själv,,,,creeeeepy. Du kollar om hon ljugit i sin mastodont tråd,,,få se nu, vilken månad träffade hon den där killen, hm det kan inte stämma, måste gå och kolla mappen med ”projekt anette81″😅😂typ,,,fy på dig Anette81, du har ljuuuugit,,,,nu är du dum igen,nu ska du lyssna på ARN 🤗😆😥 !!! 😂hon lyssnar inte på dig och kommer inte göra som du säger. Thats life bro! Lets face it dude. Det är tufft, men tyvärr måste du inse attt du inte har kontroll över över henne! precis som anett81 måste inse att hon inte får den där killen tillbaks. Släpp taget nu, jag lovar, ni klarar det båda två😂ta ett djupt andetag 😥😷😧🌬

    • Arn

      NADINE – jag har inte alls kolla på alla hennes killar (vilket ju tydligt framkommer här) och har inte koll på hennes inlägg heller, men jag råkade vara delaktig i den sjuka mastodonttråden och kommer ihåg en del. Att jag kommer ihåg att Anette satt ut en bild med ”är jag så ful?”, typ, men inte hon kommer ihåg vad hon gjort gör väl inte MIG creepy? Anette finns säkert på alla möjliga ställen på nätet, av vilka jag känner till 3 st, för att jag råkar vara på samma – terapisnack, separation.se och här. Hon skriver och ältar samma sak överallt – år efter år. Vem är creepy??

      …och jo, jag kollade i mastodonttråden igår, för jag hade för mig att Anette hade haft flera män på tråden efter att mannen som mastodonttråden inledningsvis handlade om, lämnade henne. …och det hade hon ju. Tror tråden handlar om 3 eller 4 olika män som alla var ” sååå rätt”. Har uppfattat att hennes historier ”vacklar lite efter humör” förut.

      Du har rätt NADINE – Anette lyssnar inte på mig. Anette lyssnar inte på NÅGON som försöker/försökt hjälpa. Hon lyssnar bara på dem som visar ens yttepytte lite sympatier…och som får henne ännu längre ner i träsket av självömkan.

  9. Romantisk-tjej

    Om man tycker det är jobbigt att ändra sina rutiner när man träffar någon är man helt säkert inte kär i vederbörande. Att älska någon är att starta ett nytt liv. Det gör man med glädje, annars är det knappast kärlek! Då är det bara en önskan om att ha sällskap. Men att sällskapet inte är värt att kämpa för, ändra sina rutiner för. Då är det nog bara tryggheten/närheten man är ute efter. Men personen är inte rätt. Kärleken är en mycket starkare kraft än så. Det är mycket enkelt: Det känns så starkt att man inte tvekar inte en sekund.

    Alternativt är man inte är en passionerad person, och har svårt att bli kär överhuvudtaget. Många lever ju faktiskt som kompisar fast de är ihop. För trygghetens skull, för barnens skull o.s.v. Och det funkar för dem.

    Jag har träffat många killar men det har inte uppstått kärlek. Jag har träffat dem med liknande intressen, snygga, trevliga. Men jag blir bara kompis med dem. Eller så inser vi att vi är för olika som personer och träffas inte mer.

    För mig är att vara kär en mycket stark själslig tillhörighet och attraktion. Det är en person som skiljer sig mycket från andra. En person jag längtar efter att få prata med, umgås med och som jag känner stark kemi med. En person som behandlar mig med respekt och är öppen och en fin, intelligent människa utan later, en kille som skiljer sig från andra killar, som vågar vara annorlunda, tänka i nya banor. Gärna en kille som endast varit med en eller ett par tjejer, som sällan blir kär. För då vet jag att han verkligen älskar mig och ingen annan. Han vill leva resten av livet med mig.
    Så som min pojkvän.

    Och det blir väldigt konstigt att tänka: ”Nu ska jag gå på dejt och bli kär”, man bestämmer inte tid, plats och person för kärlek. Den uppstår ofta där man inte tror den ska uppstå. Jag fick ju inte ens dejta, fast jag skrev till långt över 1000 personer, som ni väl vet vid det här laget. Det var bara en meningslös jakt på något som inte fanns. För det var ju inte dejting som skulle ge mig mitt livs kärlek.

    • george

      Där slog du huvudet på spiken. Jag kan omöjligt känna kärlek till 40år äldre kvinnor. Skulle aldrig i livet offra nåt i mitt liv för dom.

    • Romantisk-tjej

      George:
      Vi vet alla vid det här laget att du inte gillar kvinnor som är äldre. Men du är mer än fixerad vid dem. Jag fixerar mig inte vid alla gubbar som stött på mig genom åren. Det är väl bara att inte bry dig och umgås med folk i din egen ålder. Vad är problemet? Jag umgås inte med äldre gubbar, ingen har tvingat mig heller. Jag lever med en många år yngre kille och vi ser jämnåriga ut och är på samma våglängd i livet.

  10. george

    Romantisk tjej

    Jag umgås inte med medelålders kvinnor. Dom dras till mig som flugor till koskit. Jag gör allt i min makt för att slippa dom. Men nädå dom fortsätter att komma. Inte undra på att man hatar kvinnor…

    • CATWOMAN

      GEORGE: Om det är personer som ofredar dig och förföljer dig trots att du har bett om att få bli lämnad ifred så tycker jag du ska polisanmäla. Ansök om besöksförbud/kontaktförbud. Så ska ingen behöva ha det.

    • George

      CATWOMAN

      Jag har polisanmält kvinnor. Värst var det när jag bodde hemma hos föräldrarna. Tanter smög omkring på vår tomt. Mojjan konfronterade några av dom.

      Många gånger ställde jag mig frågan, varför är dom efter mig? Jag jobbade i affär och mitt jobb var att man skulle vara hjälpsam och trevlig mot kunder. Många tanter missuppfattade det hela och trodde att jag var kär eller intresserad av dom. Jag ser ut som fan själv så mitt utseende kunde inte ha lockat. Nu på senare år har det lugnat sig men man springer ibland på kvinnor som tar sig otrevliga friheter. Jag har aldrig tafsat eller ofredat nån kvinna. I min värld tar man varann i hand och presenterar sig. Inte en näve i skrev och flås i örat.

      Hade en vidrig kvinna efter mig på jobb. Hon har som tur är slutat. Det kvittade vad jag sa eller gjorde. Hon vände det alltid emot mig. Det var jag och inte hon enligt henne. Satt jag ute på balkongen kunde hon köra runt kvarteret gång på gång och försöka få uppmärksamhet. Har vittne på hur hon bar sig åt hemma hos mig.

      Dessa tanter och mina misslyckande med tjejer man varit intresserad av har gjort att man inte har så där höga tankar om kvinnor. Detta hat man känner mot kvinnor har också gett mig andra saker. Man börjar mer fokusera på vad man vill ha ut av livet och vad man kan göra för kul. Livet går inte enbart ut på att finna en partner.

  11. Pnina

    Känner igen mej i berättelsen.
    Har varit singel 15 år.
    Det är väldigt svårt att finna seriös vänskap o kärlek på en dejtingsite.
    Får mest bara sexförslag.
    Är inte rädd för närhet.
    Väldigt många män är otrogna och desperata.

  12. Hann

    Haha….medelålders som kontaktar unga är nog väldigt förekommande. Trots ”Tack, men nej tack.” Upprepade gånger. Hissen går inte ända upp.

    Nu har jag inte läst hela tråden, men att ”åberopa” otur säger rätt mycket om ens egna inställning till relationer och livet i sin helhet.

    You make your own life.

  13. tjej79

    Anette81: Nu ska jag komma med ngt helt annat. Du har inte funderat på att göra något helt annorlunda? Du befinner dig i en situation där du kanske hade mått bra av att regga dig på vänskaps sidor?! Och av olika anledningar kan man förlora vänner längs åren. Sånt är livet tyvärr.
    Säger inte att detta ska leda till en pojkväns relation som du söker efter. Men, det finns massor av människor på dessa sidor som vill umgås/prata. Det är kanske mer detta du behöver innan du träffar en man?! Ha lite roligt så, du får energi av att ta tag i alla saker. Men, ha kul på dina premisser för är man deprimerad finns inte heller orken som du med beskriver. Men, kanske någon gång framöver?! Det kan ju faktiskt leda till att du får något att se framemot i ditt liv.
    Relationer behöver vi alla och de kan se olika ut. Bara en tanke. Du kan ju kika på det om du vill 🙂

    http://www.tjejkompis.se
    http://www.citypolarna.se

  14. Nasse

    Jag har varit singel i evigheter och är van det. Nu har jag blivit kär i en 20 år yngre tjej. Vi har inte dejtat och hon vet inte hur jag känner, vi jobbar ihop. Känns som hon gillar mig.
    Största hindret är väl åldersskillnaden. Men skulle hon vilja ses (för jag törs inte ta första steget) så skulle jag ta chansen.

    • Salmbäret

      Jag har haft samma situation, bara att jag föll för en 20 år äldre man. Mitt tips är att våga!

      Jag gick i flera månader och funderade på om jag skulle göra något. Till slut bestämde jag mig för att fråga ut honom. Han tackade vänligt nej. Men jag är ändå glad att jag gjorde det (iaf nu några månader senare) och fick veta att mina känslor inte var besvarade. Hade jag inte sagt något hade jag fortfarande gått runt och hoppats.

    • Nasse

      Salmbäret: tufft av dig. Skönt att du fick veta i alla fall, det värsta är att gå i ovisshet. Jag skulle vilja fråga henne, men är rädd att paja vårt jobbförhållande. Hon tycker det är roligt att jobba med mig, och jag vill inte riskera att ses som en creepy typ.

  15. Ulrica

    GEORGE: I vilken ålder befinner du dig själv? Du får det att verka som att du är typ 30, supersnygg, smart, rik, fotomodell och affärsman på högre nivåer. Kaka söker ju ofta maka haha. Kanske tänker dessa mycket äldre kvinnor att du skulle vara något för dem, eftersom de tycker att du lirar i samma liga. Var liiite tacksam ändå, utan dessa kvinnor kanske ditt liv skulle vara fullständigt ofullständigt 🙂

  16. J.A

    CHRISTIAN:
    Återigen mycket bra skrivet. Huvudet på spiken! Tror detta stämmer för många av de vi möter i dejtingvärlden. Lite av det stämmer in på mig själv men jag tycker jag har kommit överens med mig själv att sluta tramsa och våga ta chansen när någon fin person dyker upp. Flera av dessa har dock ryggat tillbaka, enligt min tolkning skrämda av intresset. Många dealbreakers tycks det finnas och jag står för dem alla :P. Enligt dem. Nu sen ett tag har det varit en ny fin person som gläntat på dörren till mitt liv. Och så fin, omtänksam, gullig, snygg, rolig, trevlig, liknande intressen- ja allt man kan tänka sig och vi kommer jättebra överens. En dealbreaker enligt honom är dock det lilla problem att vi bor ca 30 mil ifrån varandra. Vi känner inte varandra tillräckligt bra och kan ju inte umgås till vardags direkt. Därför är det också svårt att gå vidare och veta/ta reda på hur man känner. Hans senaste förhållande slutade inte bra och han har svårt att lita på folk. Ja så vad gör man? Jo man blir placerad i vänzonen och i väntrummet av denna fantastiske kille som nog är en av de bästa människor jag träffat på. Ever. Ska dock tilläggas att detta är lite av en bra erfarenhet eller möjlighet till reflektion för mig då jag inte kan minnas att jag hamnat där förut men vet att jag placerat killar där. Tyvärr.
    Ja så vad nu? Behöver avstånd vara en dealbreaker verkligen eller är det bara ett sätt att avstyra något bra men som känns läskigt?
    Vet ju efter ett par års dejting att det är svårt att hitta någon man klickar med på en gång och som känns så där fantastisk underbar att man vill sjunga rakt ut. Men måste respektera det han sagt. Vi har sagt att vi kan lära känna varandra mer som vänner men det är svårt när man egentligen inte kan hålla sig borta. Någon som har råd att ge utifrån egna erfarenheter?

    • Christian Persson

      J.A,

      Tack, roligt att du gillade inlägget!

      Jag känner igen det där med att man hittar förklaringar till att avsluta något. Avstånd, för mycket att göra på jobbet och en massa annat. Men om man gång på gång hittar ”ursäkter” måste man nog titta sig i spegeln och fråga sig om man verkligen VILL träffa någon.

    • J.A

      CHRISTIAN: Ja du är ju en av oss och skriver alltid tänkvärt och det man själv kanske inte kan/orkar eller vill sätta ord på. Ja du har nog rätt. Hoppas då att det går att hitta någon snart som liksom en själv är rädd men bestämt sig för att ”hoppa” och våga trots att det är läskigt.

    • Christian Persson

      J.A,

      Tack, kul att höra:).

      Många verkar ju vara lite rädda, så jag tänker att formuleringen ”söker någon som bestämt sig för att hoppa och våga trots att det är läskigt” kanske skulle fungera i sin presentationstext. Avväpnande på något sätt.

    • J.A

      CHRISTIAN, ja men det kanske man borde testa 🙂 Förmedlar att man är sårbar men seriös och söker likasinnad. Det hör väl till att vara rädd men ska det få bestämma i längden? Nej det tycker inte jag i alla fall.

  17. Kristina

    ”ARN” Jag instämmer helt med din FRUSTRATION och du har mitt fulla stöd!
    NADINE det är inte så konstigt att man börjar leta efter ev. förklaringar el svar på en människa som lyckats stjäla så mycket tid och energi av så många! Det kan faktiskt även visa på ett visst människointresse!
    VIRASTINA du skriver alltid väldigt bra, men för första gången ställer jag mig tveksam mot att du tycker det är ok att använda Anette´s ”problem” som en språngbräda, för att få fler att komma med inlägg!

    • ViraStina

      Kristina:
      Språngbräda är nog inte rätt ord. Inspiration känns närmare till hands. Ämnena intresserar mig, och väcker nya tankar hos mig. Och därför tycker jag att det är givande när andra också bidrar med egna reflektioner. Vore jag ute efter språngbrädor bara för att provocera igång diskussioner, skulle jag välja andra, effektivare ämnen. Eftersom jag vet att många inte anser att Anettes inlägg hör hemma här alls, och därför avstår från att kommentera.

      Jag håller inte med om det – jag tycker att hennes ämnen är högst relevanta och kan diskuteras. Personligen försöker jag dock vinkla dem mot lite mer allmängiltiga plan. Och hela hennes berättelse är egentligen väldigt topic i den här tråden – rädslan för att bli omtyckt. Det är förmodligen precis det det handlar om.

      Man kan ju alltid fundera över hur någon skribent som verkar må dåligt, reagerar på kommentarerna. Vissa anser att man inte ska uppmuntra ältandet, osv. Att det stjälper mer än det hjälper. Det är förstås fullt möjligt.

      Men min ståndpunkt är att jag inte kan avgöra hur Anette bör bemötas. Om just hennes inlägg ska behandlas på något särskilt vis. Därför bemöter jag henne som alla andra som skriver här: jag svarar om det är något som intresserar mig. Och blir det konstruktiva inlägg och sidodiskussioner om det, tycker jag att det är positivt.

    • Romantisk-tjej

      Virastina:
      Jag har läst vad du har skrivit i ett par år nu och du är alltid snabb med dina inlägg och du bjuder även lite på dig själv, samt respekterar andra utan för den skull fega ur i en diskusssion 🙂 Det är en balansgång du klarar bra! Ville bara skriva det. Ha en trevlig helg 🙂

    • ViraStina

      Romantisk tjej:
      Åh, tack för det!

      Du och jag är ju inte alltid överens i sakfrågor, men just därför är det så intressant – du lyckas förmedla helt andra aspekter – utan att ta till personliga angrepp – som får mig att tänka i nya banor.

      Det Kristina säger är dock värt att tänka på. Och det gör jag rätt ofta. Jag brukar ägna en tanke eller två åt hur mottagaren reagerar på det jag skriver. Vad som hjälper och vad som stjälper. Men till syvende og sidst kan jag faktiskt aldrig veta. Jag kan bara ha det i åtanke, och göra någon sorts halvkvalificerad gissning. Så som alla andra.

  18. Kristina

    Virastina
    För mig är språngbräda rätt ord ! Och ditt Inspiration fel!
    Jag har väldigt svårt för att tänka mig att någon känner Inspiration av Anette´s inlägg!

  19. Hasse

    40% av Sveriges hushåll är ensamhushåll. Det är rätt beklämmande och säger delvis hur egotrippat samtiden är. Själv har jag enorma problem med tillit. 40%!

    Trevlig helg.

  20. Dold

    Jag tror att många styrs av en rädsla för misslyckande. Det ser jag i alla fall hos de män i åldern 40-50 som jag försökt dejta. De har ofta långa relationer bakom sig; relationer som inte sällan inleddes mer av praktiska skäl och en önskan att följa normer, än djup och passionerad kärlek.
    Om de ska ge sig in i en ny relation, ska så mycket stämma och vara rätt redan från start, så det blir helt orealistiskt. Därför nöjer de sig med den bekräftelse de får av uppmärksamheten från kvinnor på nätdejtingsidor, eller fortsätter leta trots att de kanske hittat en kvinna som är så rätt hon kan bli, om än inte perfekt.

    Själv är jag inte heller så road av att misslyckas, men man uppnår ju ingenting, om man inte försöker.

    • Sussi

      Dold : Detta är precis min upplevelse också.Säkert för att jag dejtar i samma ålderskategori.Rädslan för att misslyckas är så stor att de hellre väljer ensamhet och tillfällig bekräftelse istället för att löpa linan ut.Samtidigt som de är noga med att regelbundet höra av sig för att försäkra sig om att de inte är glömda.
      Jag är också rädd för att misslyckas men backar inte när det klickar med någon.Men jag kan inte tvinga mig på någon vågar de inte så måste jag acceptera men jag har träffat rätt flera gånger men ändå förblivit singel pga någon annans rädsla.

  21. Kvinnan

    Bra inlägg!
    Egentligen tror jag det här det kärlek & sex är mycket enklare än vad vi tror.
    Det finns många problem med nätdejting 2017 som försvårar att hitta ”kärlek” och ”varaktig relation”.

    1 Att det är så många online; med helt olika agendor, redo eller inte redo. Men där många tror sig själva, eller som lärt sig spelet: att säga sig söka seriöst i hopp om att få sex/rebound. För många söker seriöst och även de som bara vill ha sex gillar mest de som söker seriöst.

    2 Att det är lättare för vissa åldersgrupper; 20-25 och efter 50. Jag själv som är 38, frånskild med två barn är får mest uppmärksamhet av 25-åriga killar som söker sex och 50-60-åriga män som vill ha sex. Jämnåriga och de strax över 40 vill ha yngre. På nätet. I livet så blir jämnåriga intresserad.

    3 Att när man börjar nätdejta så blir det här med att hitta någon ett teoretiserande; hitta den rätta, vara den rätta själv; med god självkänsla/vara sin egen drömpartner mm. Analysera allt, även när man ska ”go with the flow”.

    4 Att många pga. att de ej klarar ensamhet, bekräftelsebehov, förhållandenormen är för länge i ett dejtande med fel person.

    För jag tror att när det väl sker på riktigt så kör många ändå, trots rädslor och annat. När attraktion, kemi och passion golvar en. Att rädslan byts ut mot annat; habegär efter just den personen. Sådana ömsesidiga känslor är inte vanligt, därför har nog de flesta personer bara några enstaka stora kärlekar i sitt liv. Men när man börjar nätdejta förväntar man sig mycket av den varan.

    Jag själv har slutat nätdejta, har insett att det ska så mycket till (många konversationer, många dejter, män, väntan) för att jag ska möta en seriös man att jag hellre vill lägga tiden på det som fyller mig med energi; resor, karriären, umgås med mina barn, inreda. Mitt liv går på play igen, och är inte pausat. Vilket gjort mig till en gladare person.

    Men jag önskar er alla tappra dejtare lycka till!

  22. amoriovincit

    Jag lever i en välordnad tillvaro. Lagar all mat själv och sköter alla sysslor i mitt hem själv utan inblandning av någon annan. Jag har levt i två äktenskap och måste säga att jag lever ett betydligt bättre och mer harmoniskt liv som singel. När jag har träffat någon kvinna så har jag fått stora skälvan när det hettat till och de har uttryckt en vilja att flytta ihop eller att gifta oss.
    Man lever också ekonomiskt bättre som singel.

  23. Anette81

    Jag är den enda som är singel i min familj och i min bekantskapskrets. Jobbigt att se alla som lever familjeliv. Medans jag oftast kommer hem till ett tomt hem. Ingen som frågar hur min dag har varit, ingen som ger mig en godnattpuss när jag ska sova, ingen att dela vardagen med.

    • Arn

      Jag kommer ALLTID (du bara oftast) hem till ett tomt hem! ”Ingen som frågar hur min dag har varit, ingen som ger mig en godnattpuss när jag ska sova, ingen att dela vardagen med.” Det kan gå dagar då jag inte pratat med en enda människa irl.
      Saknar det såklart…men jag kan inte gräva ner mig för det (vilket du gör)!! JAG måste leva MITT liv och under tiden hoppas på att hitta kärleken i framtiden. En partner som vill ha mig för den jag är – inte p.g.a behov.

  24. Dennis

    Mkt bra inlägg! skulle kunna vara mig du pratar om. Såfort det blir för ”seriöst” backar jag. Du sätter ord på det jag känner.

  25. Anette81

    TJEJ79:
    Jag är reggad på en sida som heter aktivitetssidan, inte så mycket aktivitet där jag bor tyvärr.

    Tack för tipsen. Ska kolla på sidorna

  26. Anette81

    ARN:
    Om jag nu inte är ful varför är det inga killar som tittar åt mitt håll då? Varför går killarna på Hp bara in på min sida men aldrig skriver något till mig?
    För att jag tilltalar ingen med mitt utseende. Så enkelt är det.

    • Arn

      Jag är inte heller ful. Jag ser bra ut enligt de flesta (inkl. mig själv), men det är väldigt få som skriver till mig också. Det HANDLAR INTE om utseende! HP är en ytlig plattform, nätet är en ytlig plattform. Det är ute i det verkliga livet man kan leva det verkliga livet.
      Så enkelt är det!!!!!!

      Sluta nojsa om ditt utseende nu!!!

  27. Arn

    ANETTE – Du ska fortfarande inte tro att du är den enda som drabbats av otur/ensamhet/kärlekstörst/obesvarad kärlek/nonchalans på nätet osv osv. Blir så störd då du verkar tro att du är den enda som har otur…eller vad det nu kan vara. Nätet/världen kryllar av singelmän och -kvinnor. Varför tror du det är så??

  28. Nadine

    Hur menar du nu ARN? Bara för att många andra oxå har otur med kärlek så måste Anette81 vara nöjd? Mähhh 🤓dumt resonemang. Varför säger du inte samma sak till alla andra isåf? Typ George som blir trakasserad av gamla damer i så många år nu 😂 Är det mer okay att han skriver det hela tiden,,,,Men du George,,, Det finns många som bara får gamla efter sig. Du är inte ensam 🤔så sluta älta det hela tiden. Tack 😋

    • Arn

      Nu har jag inte följt GEORGE…och tänker inte göra det heller eftersom jag har upplevt ett oändligt samma-samma i det lilla jag läst av honom.

      Anette uttrycker sig som att hon är den enda i världen som är ensam….som inte har någon att komma hem till…inte får kontakt med någon på nätet osv osv. Säger inte att hon måste vara nöjd för det, men tycker hon ska sluta älta och gräva ner sig i självömkanträsket.

  29. Anette81

    Jag menar att jag vet varför killarna inte väljer just MIG…
    Deras anledning att inte välja MIG är pga utseendet. Killar har aldrig någonsin tittat efter mig. Och hur någon ser ut är det första man lägger märke till.

    • Arn

      Sluta nu! Ingen orkar höra eller tro på ditt utseendetrams mera! Då jag kollade i mastodonttråden förra veckan så råkade jag se ett inlägg där du själv skriver att du ser riktigt ok ut. Läs det igen, pränta in det i din hjärna och sluta förminska dig själv! (Hört det förut?)

    • Nadine

      Vad var det jag sa? 😂 HASSE var är du?du får berätta för ARN att det inte går att övertala ANETTE81.Men bered dej på att ARN är lika svår att övertyga,,,Dom är av samma sort tror jag,,,,svårt att gå vidare.Dom kommer sitta här hela året å gaffla om samma sak 😅😆😃därför ARN drar sig som en magnet till ANETTE81: s inlägg 🤗

    • Hasse

      Nadine: Det tar flera dagar för att inläggen ska godkännas… svårt att diskutera då.

      Lycka till på dejten 😍

    • Nadine

      Det ska du fråga dig själv ARN,,,du kan verkligen inte släppa ANETTE81. Tror det är dags nu. 😋
      Tack Hasse 🙂den gick okay. Inga datum bokade för nästa gång. Vi får se 🙄

  30. Kristina

    Det är inte ngt fel på mitt utseende heller, och har aldrig varit, jag har alltid fått höra, du som ser så bra ut, och så är det fortfarande, trots min ålder 66 år. Jag söker män mellan 63-69, har även framfört att man vänligen skall respektera det! Den största delen av mina besökare är 20,30,40,50 år !
    Minst av de jag söker ? Och nu till mailen, inte många, utan väldigt få!? Så här finns en till som ställer sig frågande..
    Undrar om det kan bero på att man kanske är lite för rak, allvarlig osv. mindre lättsam…?
    Och nu till tråden, när jag väl får ett mail tycker jag det är roligt naturligtvis, det första, om sedan det kommer ett till från samma person, börjar jag känna lite annorlunda ? och när det tredje kommer, så börjar jag känna ett krav på mig!? Och så småningom försöker jag avsluta det hela med någon ursäkt som passar..!?
    Det kan kanske vara så, att man vet hur lång tid det tar, och vad som skall gås igenom, innan man känner sig bekväm igen, med en ny partner! Och att göra det om och om igen, som det ju förmodligen blir vid varje ny kontakt! Så det kanske inte bara handlar om rädsla, tänker jag!?

  31. Sara

    Jag måste bara inflika till diskussionen ovan: det är ganska tydligt att Anette81 är deprimerad (hon skriver ju det även själv i ett inlägg). Depression är en allvarlig sjukdom som man inte kan bota genom att skuldbelägga den drabbade personen, eller säga åt denne att skärpa sig! Ett av de vanligaste symptomen på depression är att man ser allt i svart – man har alltså en negativ syn på sig själv, sitt liv och sin framtid. Och man tror att saker kommer förbli så för evigt. Märk väl: detta är alltså en del av sjukdomsbilden.
    Så till Anette: jag beklagar att du mår dåligt, och det är jättebra att du bokat en psykologtid! Ta all hjälp du kan få. Prova gärna någon antidepressiv medicin. Det går att bli frisk, men det kan ta ett tag. Så ha tålamod och försök kämpa på! Försök också att inse att det är depressionen som orsakar dina negativa tankar, och att både dina känslor och tankar kommer att vara annorlunda när du blir frisk. Fram tills dess, försök fokusera på det som är positivt i ditt liv, som din dotter. Kram, och lycka till med tillfrisknandet!

    • Anette81

      Jag vet att jag är deprimerad. Kan man bli något annat när man hela tiden blir lämnad av den man tycker om. Jag vet att man inte kan bli botad genom att försöka att skärpa till sig. Men vet andra det?
      Ja jag ser det mesta i kolsvart mörker. Ser på mig själv väldigt negativt, ja på hela mitt liv och min framtid precis som du skriver.

      Nu ska min psykolog sluta och ska ersättas med någon annan, detta är min tredje psykolog på 2år. Känns sådär att byta hela tiden och behöva berätta om allting igen för någon ny.

      Jag har bokat in en tid med en internetbehandlare i Gävleborgs län efter som Uppsala län där jag bor har dom tagit bort det. Detta är alltså en internetbehandling för depression och jag ska träffa henne för att se om det är något som passar mig.
      Jag vill inte ta några tabletter så det kommer jag inte göra, har redan fått utskrivet tabletter för 2år sedan men vägrar att ta dom. Tror att det kan bli bra ändå utan dom.
      Jag vet också att det går att bli frisk och att det förmodligen kommer ta tid.
      Jag har redan kämpat på i över 2år redan och det är verkligen skitjobbigt men någon gång så kanske jag kommer må bättre.
      Ja depressionen orsakar mycket av mina negativa tankar och känslor och jag hoppas såklart att jag kommer att kunna tänka annorlunda sen.

      Tack för ditt inlägg.

  32. Anette81

    ARN
    Måste ju utstråla någon fulhet eftersom om det är någon kille som någonsin skriver till mig så är de inte speciellt snygga.

    • ViraStina

      Eller också utstrålar du… tja, depression. Det var vi ju inne på redan i den extremlånga tråden. Vi pratade om ifall det är meningsfullt att dejta när man har en depression, som du kanske minns?

      Jag har för mig att du tyckte att man borde kunna träffa någon ändå. Att du tidigare har träffat män, fast du har varit deprimerad då också. Eller om det var så att du har blivit intresserad av killar, trots att de har varit deprimerade. Jag kommer inte ihåg exakt vad som sades.

      Men personligen tror jag det är oerhört svårt att träffa någon för en hållbar relation, när man mår så dåligt som du gör. Man drar inte till sig rätt personer, och man kan heller inte själv ge det som krävs. Du måste få ordning på måendet först.

    • Anette81

      Virastina :
      Men det syns ju inte om man bara träffar mig sådär.

      Ja man borde kunna träffa någon ändå. Jag har bara träffat en som hade psykiska problem och det var denna sista killen. Ingen av dom andra killarna jag har träffat har mått dåligt.

      Uppenbarligen så drar jag inte till mig någon alls.

    • ViraStina

      När du säger att man borde kunna träffa någon ändå – menar du då att man borde kunna dölja sitt mående, så att inte den andre märker att man mår dåligt?

      Eller menar du att killarna borde ha överseende med hur du mår, och vilja skapa en relation med dig ändå?

  33. Anette81

    Jag menar att det finns många som har ett förhållande fast dom mår som mig så varför skulle det inte funka för mig då?

    Spelar ingen roll ändå för det finns ändå ingen som vill vara med mig så….

    • ViraStina

      Jag gissar att de allra flesta som har en depression, och ändå är i en relation, inte skapade relationen just när de mådde som sämst.

      En bra relation ska hålla även om någon av parterna mår dåligt en period. Men att försöka bygga upp ett nytt förhållande med en främmande människa under de omständigheterna är inte det enklaste.

    • Arn

      Kan nog vara svårt att se det positiva sidorna i en person som bara tänker i negativa banor.

      Anette – det finns inga genvägar till lycka.

    • ViraStina

      Ingenting är omöjligt. Men det finns mer eller mindre effektiva sätt.

      Att ständigt slå ner på sig själv och leta fel, och intala sig att man är ful och värdelös, och utgå från att alla kommer att lämna en, och ta varje motgång som bevis för att ingen någonsin kan tycka om en… Det är det MINST effektiva sättet att må bra och hitta en stabil relation.

      Mår man hyggligt och tar hand om sig själv, då har man helt andra förutsättningar. Och det är därför jag tycker att du ska börja i den änden.

    • Anette81

      Det är ju det jag håller på med.
      Nu spelar det ingen roll ändå för att jag kommer som sagt inte får vara med denna killen som jag helst vill, oavsett hur jag mår. Så även när jag står där och mår bra så kommer jag ändå stå ensam utan honom. Ska träffa en internetbehandlare nästa vecka och se om jag platsar att gå en internetbehandling med inriktning på depression. Detta är i ett annat län eftersom i länet där jag bor har det tagits bort. Min gamla psykolog på min vårdcentral kommer att sluta och den nya kommer börja i mitten på mars så innan dess kan jag inte komma dit.

    • ViraStina

      Internetbehandling låter ju lysande. För många har det riktigt bra effekt, har jag hört.

      Och när du väl mår bättre, kommer du känna att du faktiskt mår bra även utan honom. Att varken han eller någon annan är avgörande för ditt mående.

    • Anette81

      Menade inte att någon annan skulle vara avgörande för mitt mående men menar att jag ändå inte får vara med den jag helst vill vara med.
      Vi får se vad som händer.
      Vet ju inte om det funkar på mig.

    • ViraStina

      Och jag menar att du så småningom kommer att märka att du mår bra ändå – utan att vara med honom! 🙂

      Men ge behandlingen en riktig chans. Det tar tid att ställa om. Lova dig själv att nöta på, även om det känns meningslöst en period. Rätt vad det är, får man en aha-upplevelse som startar en ny tankeprocess, och som leder in på nya spår. Man vet aldrig när!

  34. Kaffepaus

    Om tjejerna kunde posta foton på hur de faktiskt ser ut, så skulle chanserna för en dejt nr 2 med samma person öka.
    Har du 3 näsborrar så stå för detta, istället för att låta det bli en överraskning sen på dejten. Raka rör och ärlighet är det som gäller för en lyckad dejt.

    Ingen blir hellre mer intresserad av dig för att du kallar dig för ”Inre_harmoni” eller ”carpe_diem4ever”. Ok om det är ironiskt, men det kan va svårtolkat på internet.

    Håll inte på med fånigt spel heller. Var ärlig och medvetenandegör dina avsikter och var tydlig med dem. Vill du bara ligga så tala om det. Killar blir iaf aldrig ledsna av att höra det.

    Sist men inte minst. Glöm kärleken! Den kommer du aldrig att hitta på nätet. På sin höjd finner nu nån söt fan som du kan tänka dig hångla upp, men sann kärle? Knappast! För detta krävs att man lär känna varandra på normalt vis, där man redan känner den andres egenskaper och beteenden m.m. Kärlek på nätet är lika obefintlig som kärlek på krogen.

  35. romantisk-tjej

    Jag och min pojkvän mådde båda dåligt när vi träffades. Jag tror att han inte skrämdes bort för han helt enkelt gillade mig som person. Det är ändå en förutsättning. Ibland råkar den man faller för må dåligt. Men jag ser bakom allt det där.

    Om jag får säga det själv, så låter det oerhört cyniskt att endast umgås med folk som är ”positiva”. Så människor som mår dåligt och just nu inte orkar fixa till allt, ja de får skylla sig själva. De måste stå ut att leva ensamma? Tvärtom har jag sett att vissa varit ganska ihåliga och tråkiga bakom allt lull-lull.

    Jag känner många positiva personer, men de har egenskaper jag inte skulle orka med. Så allt är inte solsken bara för att någon är framåt och glad. Faktum är att de flesta säger ”jag mår bra” om någon frågar. Få visar vad de känner och tänker innerst inne. Många har mycket glada fasader utåt. Men det är bakom fasaden man finner den äkta personen.

    • Arn

      ROMANTISK-TJEJ Anette har mått såhär i flera år – ältat och nött om killar och nedvärderat sig själv. Hon har inte ansträngt sig nämnvärt för att komma ur den negativa snurren.
      Under flera år har hon försökt intala sig själv att hon är ful och att ingen vill ha henne…så nu tror hon själv på det. Svårt att charma någon vettig då…

    • Anette81

      ARN
      Du vet inte vad jag har gjort.
      Jag har bara sagt sanningen. Att jag är ful och att ingen vill ha mig.
      Charma någon vettig? Dom jag vill ha vill inte ha mig.

  36. Anette81

    Precis, killen jag träffade sist nu mådde ju inte heller bra men man kan ju falla för någon ändå.

    Håller med dig romantisk tjej.

    • ViraStina

      Man behöver inte vara superkäck och überpositiv. Det har ingen påstått. Jag har själv haft svackor, precis som de allra flesta. Jag har varit sjukskriven för stress/utbrändhet i två omgångar, och jag har dragits med perioder av ångest av olika sorter. Inget konstigt med det. Jag känner knappt någon som inte har någon form av psykiska problem av och till.

      Men jag har aldrig försökt dejta under de där perioderna. Och jag skulle aldrig ha lyckats heller, om jag hade försökt. Visade någon intresse för mig, stötte jag ju bort dem med mitt negativa sätt. Precis som jag gissar att du gör. Även om det bara gällde vänskap.

      Min ryggmärgsreflex var ”Försök inte, du kan omöjligen gilla mig!” när någon försökte närma sig. Det var vad jag signalerade.

      Och med den utstrålningen blir oftast reaktionen hos den andre personen ”Öh, okej, om du känner så…” Och så drar de sig undan.

      Det går alltså väldigt fort att upplysa omgivningen om att man inte är värd något. Och de flesta tror på det, om man signalerar det. Vilket man gärna tar som ett bevis själv: ”Titta, vad var det jag sa! Ingen gillar mig!”

      Nu har jag lärt mig hantera både min stress och min ångest, så nu har jag ett rätt bra skydd mot att ramla ner i avgrunden. Det är det ABSOLUT bästa jag har gjort. Det har räddat mitt familjeliv, mitt yrkesliv, mitt kärleksliv och min fritid. Jag hoppas verkligen att du gör detsamma.

    • romantisk-tjej

      Nu tror jag iofs inte att jag skulle stöta bort någon som vill lyssna på mitt elände. Tvärtom blir jag förvånad av att de ringer igen. Det har jag varit med om några gånger. Men jag har även varit med om dem som aldrig hör av sig igen, bara för att jag Mådde dåligt. De personerna skulle förmodligen inte orkat med mig om jag blev deprimerad senare heller. Så då är det ju lika bra att de drar redan i början, innan jag fäst mig vid dem.

      Jag blir trygg om personen inte lämnar när jag mår dåligt. Den personen blir ofta en vän har det visat sig. Eller en pojkvän, som senast. Jag behöver sällskap när jag är nere. Men inte av vem som helst såklart. Det måste vara en person jag har förtroende för. Och sådant ser jag ofta väldigt tidigt. Så visst har jag stött bort personer också, men då är det personer jag inte alls trivts med.

    • ViraStina

      Men återigen handlar det om vad som är effektivt, och vad som är att jobba i motvind.

      Det går bevisligen att träffa någon oavsett hur man mår och vem man är. Folk skapar till och med relationer när de sitter i fängelse. Häromsistens läste jag om en svensk kvinna med kändisföräldrar som blev ihop med en uteliggare, och de verkade ju lyckliga. Så ingenting är helt omöjligt.

      Men – det är inte enkelt. Man har oddsen emot sig. Det är enklare att träffa någon om man befinner sig utanför fängelsemurarna. Det är enklare om man har jobb och bostad. Det är enklare om man mår någorlunda bra.

      Jag förstår tanken bakom att man vill träffa någon som orkar med en även när man mår dåligt. Men att dejta när man är på botten är inget tillförlitligt test av vem som pallar. Det kan lika gärna leda till att man drar till sig någon som söker sig till svaga personer som är lätta att utnyttja, till exempel. Och det kan leda till att man skrämmer bort den som skulle ha varit ett fantastiskt stöd, om man bara hunnit bygga upp en känslomässig grund först.

      De flesta lockas inte av tanken på att ta hand om en främling som mår psykiskt dåligt. Men de flesta tycker det är självklart att stötta en nära som mår psykiskt dåligt.

    • ViraStina

      Men de flesta vill förhoppningsvis inte att någon går in i en relation med dem av medmänsklighet. Som en uppoffrande god gärning, liksom.

      De flesta vill nog hellre att någon ska uppskatta dem och trivas i deras sällskap, och de vill få känna att de själva bidrar till att bygga en bra och stabil relation på ett jämbördigt vis.

      Och just den grejen är svår när man föraktar sig själv.

    • romantisk-tjej

      Och jag menar inte att man ska dra sig till personer som mår dåligt. Det är personen i sig jag drar mig till. Men om han Råkar må dåligt av olika omständigheter i livet man inte kan styra över, är det inget hinder för att älska honom, det gör jag oavsett.

      Kärleken väger tyngre än så. Om någon blir kär i mig bara för att jag är glad eller snygg, eller att jag bor nära och är i rätt ålder (praktiska resonemang) skulle jag bli besviken. Det väger för lätt. Då handlar det ju inte om min person. Utan mer om att jag ska hitta en bra partner som matchar önskelistan. Det är ytligt enligt mig.

      Och det finns många killar som inte ens bemödar sig att se vem jag är. Deras strävan är bara att bli ihop med en tjej.

      Min kille var aldrig ute efter att träffa någon för ett förhållande, och absolut inte någon i min ålder. Kärleken till mig var det enda som gjorde att han valde mig. Inte andra omständigheter.

    • Anette81

      ROMANTISK-TJEJ
      Jag håller med dig. Det är ju personen i dig man dras till. Och som du säger om den personen råkar må dåligt just då så kan man ju älska personen ändå.

      ”Kärleken väger tyngre än så. Om någon blir kär i mig bara för att jag är glad eller snygg, eller att jag bor nära och är i rätt ålder (praktiska resonemang) skulle jag bli besviken. Det väger för lätt. Då handlar det ju inte om min person. Utan mer om att jag ska hitta en bra partner som matchar önskelistan. Det är ytligt enligt mig.”

      Tycker precis som du skrev här. Jag vill ju att personen ska se vem jag är.

    • ViraStina

      Men ju bättre självkänsla man har, och ju tryggare man är i sig själv, desto större är chansen att någon blir kär i en av RÄTT anledning. För att han uppskattar den person man innerst inne är.

      De exempel som du ger (att någon är snygg eller glad), är ju inte alls nödvändigtvis tecken på en god självkänsla. Det kryllar av snygga, ytligt glada personer med usel självkänsla. Sådana som egentligen inte tror att någon kan tycka om dem, utan de väntar ständigt på att bli avslöjade.

      Och då hamnar de lätt snett i relationerna. Oavsett vilken fasad de visar upp. För att de inte är trygga i sig själva, utan söker bekräftelse utifrån, på grund av sin låga självkänsla.

      Då är risken överhängande att de faller för helt fel person. Någon som kanske är lika snygg, tillhör rätt gäng eller något i den stilen, men inte värderar en i grunden. För om du inte själv anser att du är värd att må bra – då kommer du inte att känna igen när någon annan får dig att må bra på djupet. Om du inte respekterar dig själv, då kommer du inte känna igen när någon annan respekterar dig som den person du är. Om du föraktar dig själv – då är det stor risk att du ständigt söker dig till andra som föraktar dig.

      För det är ju så man behandlar dig själv. Och då känns det logiskt, på ett undermedvetet plan, att andra gör likadant.

      Anette har egentligen två olika problem, om vi ska döma efter det som skrivs här. Dels har hon en katastrofalt låg självkänsla. Dels mår hon dåligt psykiskt och har en depression.

      Naturligtvis hänger de ihop i viss mån – men de är inte samma sak! Man kan må psykiskt dåligt och ha depression/ångest, och ändå ha en stabil självkänsla. Och tvärtom. Man kan han en låg självkänsla utan att ha någon depression eller ångestsjukdom. Men de påverkar varandra. Det är mycket lättare att hantera ångest och depressioner, om man känner att man har ett värde. Om man inte föraktar sig själv. Om man känner att man är värd att må bra.

      Och därför tycker jag att Anette borde börja med att bygga upp sin grundläggande självkänsla. Det skulle hjälpa henne att orka ta sig ur depressionen. Som det är nu, tycks hon nästan inte ens känna att hon faktiskt är värd att må bra.

    • Anette81

      Men jag är ju samma person inombords fast jag är deprimerad. Jag kan ju fortfarande känna känslor, jag kan ju fortfarande älska någon.

      Jag tycker väl inte att jag har fallit för fel personer.
      Killen jag träffade sist fick mig att må bra, om det var på djupet eller inte vet jag inte tror jag.

      ”För om du inte själv anser att du är värd att må bra – då kommer du inte att känna igen när någon annan får dig att må bra på djupet. Om du inte respekterar dig själv, då kommer du inte känna igen när någon annan respekterar dig som den person du är. Om du föraktar dig själv – då är det stor risk att du ständigt söker dig till andra som föraktar dig.”

      Både håller med om vad du skriver och inte.

      Jag har ingen självkänsla överhuvudtaget tyvärr. Och ja jag mår dåligt psykiskt och är deprimerad.

      Känns ju inte som jag är värd att må bra eftersom att jag aldrig får vara med personen jag tycker om. Att jag aldrig får känna kärlek för någon och att den känner lika tillbaka.

      Jag kommer att gå internetbehandlingen om jag får det. Hur jag ska bygga upp min grundläggande självkänsla vet jag inte.

    • Arn

      ANETTE du håller med i R-Ts citat ”Kärleken väger tyngre än så. Om någon blir kär i mig bara för att jag är glad eller snygg, eller att jag bor nära och är i rätt ålder (praktiska resonemang) skulle jag bli besviken. Det väger för lätt. Då handlar det ju inte om min person.”
      HUR kommer det sig då att du ältar och nojsar om ditt utseende hela tiden?? Vad menar du egentligen? Vad tycker du? Tycker att du skjuter dig själv i foten nu 😁

    • ViraStina

      Anette:
      Naturligtvis är du samma person. Men grejen med en bra självkänsla, är dels att du gör klokare val i dejtandet, och dels att du inte automatiskt förklarar varje motgång med att du är ful och värdelös.

      I ditt fall skulle t ex en stadig självkänsla ha hjälpt dig att begära betydligt mer än en massa sms (även om de var gulliga och jättepersonliga!) och enstaka träffar, för att bli kär i någon. Då skulle du inte ha nöjt dig med den ströuppmärksamhet som du har berättat om här. En person med självrespekt, kräver mer än småsmulor för att bli kär, helt enkelt.

      Och man kan naturligtvis bli dumpad och sviken, även om man har den mest grundmurade självkänslan i världshistorien. Men skillnaden är att när man respekterar sig själv, förklarar man inte dumpningen med att man är ful och värdelös. Det kan förstås ofta kännas så under en begränsad tid. Så har nog de flesta känt tillfälligtvis. Men det blir inte en långvarig sanning, som hos dig.

      Man inser helt enkelt att ”nähä, vi passade tydligen inte ihop”. Och så går man vidare. Man kan givetvis sörja och må dåligt – men man sparkar inte på sig själv, genom att upprepa gång på gång att det beror på att ”jag är ful, alla lämnar mig, ingen vill ha mig, vad var det jag sa, jag duger inte, det här är ett bevis på det…”

    • Anette81

      Beror på vad man menar med klokare val. Killarna jag har träffat har ju inte varit några dåliga val. Vanliga killar.
      Klart att man tro att det beror på det när ingen vill vara med mig.
      Jag trodde ju att det skulle bli annorlunda längre fram.
      Ingen aning om det skulle vara annorlunda om jag hade någon självrespekt.

      Det vet man ju inte om andra tänker, eftersom att man inte vet vad dom tänker.

    • romantisk-tjej

      För mig är det viktigare att jag får höra att jag är värdefull från andra. Har tidigare gjort affirmationer och försökt ”älska mig själv” men det kändes bara konstlat. Jag behövde bekräftelse från vänner och när jag fick det från en vän stärktes min självkänsla.

      Ibland kan jag tycka att jag är värdefull men får jag ingen respons från någon känns det inte tillräckligt att vara värdefull om bara JAG tycker så. När jag fick en nära vän när jag var strax innan 40 tyckte jag att jag kunde vara mig själv mer än innan. Eftersom han gillade mig och accepterade både mina udda ”corky” sidor och min person i helhet kände jag att jag lättare vågade vara mig själv även med andra. Tidigare träffade jag sällan personer som gav gehör för vem jag var och jag passade sällan in. Och då var det jobbigare med självkänslan också.

    • romantisk-tjej

      För mig är det viktigare att jag får höra att jag är värdefull från andra. Har tidigare gjort affirmationer och försökt ”älska mig själv” men det kändes bara konstlat. Jag behövde bekräftelse från vänner och när jag fick det från en vän stärktes min självkänsla.

      Ibland kan jag tycka att jag är värdefull men får jag ingen respons från någon känns det inte tillräckligt att vara värdefull om bara JAG tycker så. När jag fick en nära vän när jag var strax innan 40 tyckte jag att jag kunde vara mig själv mer än innan Eftersom han gillade mig och accepterade både mina udda ”corky” sidor och min person i helhet kände jag att jag lättare vågade vara mig själv även med andra. Tidigare träffade jag sällan personer som gav gehör för vem jag var och jag passade sällan in. Och då var det jobbigare med självkänslan också.

    • ViraStina

      Romantisk tjej:
      Men för att ens kunna ta emot bekräftelse utifrån, måste du ha en grundläggande självkänsla redan. Annars stöter du automatiskt bort berömmet och komplimangerna.

      Och har du en obefintlig självkänsla, hjälper det inte om någon visar intresse för dig heller. Då får du visserligen en tillfällig boost, men snarare av självförtroendet än av självkänslan.

      Är din självkänsla riktigt låg, känns det bra så länge personen bekräftar dig med sin uppmärksamhet och kärlek. Men du kommer hela tiden ändå vara ängslig och gå och vänta på att den där personen ska genomskåda dig, lämna dig och ta bekräftelsen med sig.

      Alla behöver bekräftelse från andra. Vi är ju flockdjur. Men med en bra självkänsla vet du ditt värde inte är beroende av vad någon enskild man tycker om dig.

    • Romantisk-tjej

      Ja men jag anser att personen som ger mig boosten är avgörande för om jag kan ta emot den. En creepy kille på stan som visslar, ropar efter mig och äcklar sig mår jag hemskt av, men om en person som jag respekterar säger något uppskattande om mig, ja då börjar en process inom mig att jag kanske inte är så dum trots allt…. Sedan finns det såklart grader där emellan.

      Jag kan bli väldigt sänkt om folk säger tråkiga saker. Bara en sur blick kan sänka mig, även från en främmande person. Det beror på min högkänslighet.

  37. romantisk-tjej

    Jag dejtade inte under den perioden då jag mådde som sämst. Men jag behövde någon att prata med och råkade då hitta en kille som ville skriva några rader och sa ja till att bli uppringd. En vild chansning. Det var ju aldrig dejting jag var ute efter, utan en vän när jag just då inte hade någon tillgänglig.

    Och det funkade ju trots det dåliga måendet. Han fick mig att kvickna till på ett sätt som jag aldrig hade förväntat mig. Jag stöttade honom i hans kris också. Jag gillade honom så mycket så det var inga problem att bry mig om honom. Jag såg det mer som en ynnest att få göra det! 🙂 Och sedan verkade det ju som jag blev den viktigaste i hans liv. Det är jag fortfarande.

    • Romantisk-tjej

      Det där om han har bestämt sig om att ses i helgen frågade jag min pojkvän precis i början. Jag tyckte inte jag var för på, ville mest veta så jag kunde planera helgen. Och vad jag vet har han aldrig sett det som tjatigt. 🙂

  38. J.A

    ANETTE81 och alla, man ska ju också komma ihåg att det faktiskt är ganska tufft att dejta. Oberoende av hur man initialt mår eller vad för slags självrespekt och självförtroende man har. En hård värld där det är lätt att bli trött och känna hopplöshet. Energi man lägger på människor man fattar tycke för men som i sin tur inte känner detsamma. Virastina har ju rätt när hon säger att de flesta som mår bra då går vidare och inte sparkar på sig själv. Men det är också något man lär sig efter ett tag. Man får hårdare hud även om självförtroendet får sig ett par törnar. Jag hoppas att du kan få den hjälp du behöver och få ta hand om dig själv och din dotter. Sedan kanske du är redo att träffa någon. Men det är helt klart inte lätt att träffa någon det så att säga klickar med och det måste man också komma ihåg. Jag ska t ex. inte lägga för mkt energi på personer som faktiskt inte är intresserade utan gå vidare snabbt och effektivt i så fall. Det har jag lärt mig den hårda vägen XD.

    • Anette81

      Ja det verkar vara oerhört tufft att dejta. Typ omöjligt.

      Precis, man blir trött och känner hopplöshet.

      Jo dom flesta går väl vidare bara men jag har alltid haft svårt att göra det.

      Jo jag hoppas också att jag får någon typ av hjälp.

      Jag har känt mig redo hela tiden att träffa någon.
      Jag har inte svårt att klicka med killar, det är tvärtom. Killarna klickar tydligen aldrig med mig.
      Jag trodde ju verkligen att denna killen var intresserad för hans handlingar och det visade på det.

    • romantisk-tjej

      Det Anette upplever är ungefär samma som jag varit med om. Killar som inte visar intresse (bara jag som vill att det ska gå framåt) eller killar som först visar intresse ,men egentligen vill vara fria och obundna och därför slutar höra av sig när jag visar att jag vill ha mer.

      Och då kommer frågan om vem som är för ”på” och allt det där. När jag pratat med äldre personer har de inte varit med om samma problem, det här att man är För angelägen. Det verkar bara naturligt i deras värld. Att vara kär och entusiastiskt är något uppfriskande och roligt. Men nuförtiden skrämmer det folk? Allt ska vara tillrättalagt och inga okontrollerade känslor alls.

      Jag skulle inte vilja ha någon som bara ringer ibland eller sällan säger att han längtar. Och om jag längtar vill jag säga kunna säga det och han blir glad och säger att han längtar till mig också. Väldigt okomplicerat egentligen.. Skräms en kille bort av det är han inte min typ. För jag vill ha en kille dom vill satsa på en relation. Åtminstone inom några veckor efter att ha umgåtts flera gånger och pratat på telefon. Då bör en kille kunna prata om det han känner. Så att jag slipper slösa energi i onödan.

      Många har olika hämningar och svårt att anknyta. Så det hänger inte alltid på en själv. Däremot blir jag rädd när jag är kär, eftersom jag aldrig lyckats tidigare med relationer. Det är bara en logisk följd av allt jag varit om, nämligen att jag misslyckats kapitalt med att hitta kärlek. Och det i sin tur kan göra att jag blir ivrig efter ett svar och kan uppfattas som efterhängsen. Speciellt när jag äntligen hittat en person jag känner att det funkar med. Det gör jag nämligen mycket, mycket sällan.

      Det är så lätt att en bekantskap aldrig blir av. Därför tar jag chansen att lära känna personen innan jag är glömd. Ett första möte är nämligen väldigt viktigt, det är då det går att avgöra om man trivs med varandra. Om inte mötet sker ganska snabbt är risken att det inte sker senare heller. Killen kanske har en annan uppfattning som kanske inte stämmer med verkligheten. Det är min erfarenhet. Eller så är jag bara ett namn och inte en person, eftersom han inte sett mig irl. Och så träffar han andra och snart har det runnit ut i sanden. Men när jag träffar personen blir jag sällan glömd. Därför var det så Tråkigt att ingen ville ta chansen att ses via dejting!

      Min pojkvän fick en helt annan uppfattning om vem jag var när vi sågs. På telefon och mail såg han mig på ett annat sätt. Han hade inte bråttom att ses alls. Men när vi sågs första gången ville han träffa mig redan nästa dag…Han ville att vi skulle bli vänner. Och det ville jag med…till att börja med 🙂

    • ViraStina

      Romantisk tjej:
      Men tror du inte att det där med att killar drar sig undan när man är för ”på”, beror på att de inte är tillräckligt intresserade? Ännu!

      När man väl är säkra på varandra, då brukar det ju inte vara något större problem att man vill ses ofta och säger en massa gulliga saker.

      Mitt intryck är att det problemet främst uppstår när man är i olika faser. När den ena känner sig jättekär, medan den andra inte alls har hunnit lika långt känslomässigt. Det är då ett alltför starkt intresse kan kännas kladdigt och påträngande.

      Jag behöver bara gå till mig själv för att känna hur jobbigt det kan vara om någon börjar bete sig nästan som om han hade någon sorts äganderätt, när jag fortfarande är kvar i lära-känna-stadiet…! Det kan definitivt kväva det intresse som jag kanske hade i början.

    • romantisk-tjej

      Att vara på kan man vara på olika sätt. Jag är mest det via telefon och sms, och att jag vill ses. Behöver dock inte vara varje dag. Räcker att ses ett par gånger i veckan, om vi bor nära. Men jag vill att vi har en kontakt , inte bara ”vi hörs väl” utan mer regelbunden kontakt. Jag har massor av idéer, saker jag vill göra. Kanske inte så mycket gulliga ord, men jag vill prata, veta mer, vad tycker han, vad vill han o.s.v.

    • ViraStina

      Det där med att vara för ”på” borde vara ett forskningsämne inom psykologin..!

      Det är otroligt komplicerat. Åtminstone för mig. Själv tycker jag ju naturligtvis inte att jag har varit för på någon gång. Jag tycker bara att jag har betett mig helt normalt. Jag har föreslagit saker, jag har velat veta var han står, jag har tagit initiativ på en ”lagom” nivå… Och alla män påstår ju att de gillar när kvinnor driver på, så att inte allting hamnar på killarna själva i traditionalistisk anda.

      Vi pratar alltså inte om en massa tjat, ett evigt sms:ande eller någon förföljelse, utan om en ganska sparsam och fullständigt vardaglig kontakt. Hur det än är, är jag ganska känslig. Känner jag mig avvisad, drar jag mig själv undan. Jag jagar inga män. Det är jag för skör för.

      Men ändå har min oskyldiga nivå blivit för mycket för männen. Och då har de dragit sig undan en liten bit till. Velat lite ytterligare. Tvekat och gett vaga svar. Varvid jag har blivit en gnutta irriterad, och kanske skickat ett nytt sms, upprepat min fråga eller legat på lite mer i största allmänhet. Typ frågat lite uppfordrande att ”nå, har du bestämt dig angående helgen?”

      Och, mina damer och herrar – i det läget har man redan skjutit sig i foten. 🙂 Då har man automatiskt utnämnt sig till Den Tjatiga. Och då är det dessvärre kört, enligt min erfarenhet.

      Detta gäller alltså innan man har någon relation. Innan man vet att det finns något konkret intresse, utan det ligger mer på nyfikenhetsstadiet. När killen väl ÄR intresserad, då ser det ju annorlunda ut.

    • Romantisk-tjej

      Det där om han har bestämt sig om att ses i helgen frågade jag min pojkvän precis i början. Jag tyckte inte jag var för på, ville mest veta så jag kunde planera helgen. Och vad jag vet har han aldrig sett det som tjatigt… 🙂

    • ViraStina

      Jo, det är jag ganska övertygad om. När man inte har kravet på att det måste uppstå en massa pirr och romantik, blir man betydligt mindre hispig och mer tolerant.

      Jag är långt ifrån övertygad om att jag hade fallit för min karl, om vi hade träffats första gången som spända främlingar på en dejt, med det outtalade kravet att bli intresserade av varandra. Han är en sån som vinner i längden. Och under avslappnade former. Det var ju via musicerandet som vi lärde känna varandra.

      I stela, lite mer formella sammanhang kommer han inte alls till sin rätt. Och det gör antagligen inte jag heller.

  39. J.A

    ANETTE81, ja det känns helt omöjligt ibland tycker jag med. Och jag tror säkert du känner dig redo att träffa någon, varför du känner att du klickar med många killar, men helt ärligt så håller jag med flera här i tråden om att du nog ska försöka må bättre själv och bara ta hand om dig innan du riktar din uppmärksamhet mot någon ny att ta in i ditt liv. Det är klart att det säkert går att dejta framgångsrikt när man är i en depression men förmodligen känns misslyckanden mycket värre när man redan är i en sån situation. Förstås kan en annan människas glädje smitta av sig så att du mår bättre. Men också tvärt om. Killarna märker säkert också hur du mår och detta kan upplevas som otroligt skrämmande varför det heller inte ”klickar”. Att leva med någon som är i en depression är otroligt jobbigt och krävande och det spelar nog tyvärr in här.
    Och sen det där med att någons handlingar visar att personen bryr sig och är intresserad, det har hänt mig flera gånger nu. Men i något fall tolkade jag läget fel och i något annat blev personen skrämd av att det började bli allvar :/. Men vår tur kommer nog ska du se.

    • Anette81

      Hur kan killar märka hur jag mår när det inte syns direkt på mig? Duktig på att hålla upp en fasad och verka glad när man träffar mig.
      Dessa 3 killar jag har träffat nu förra året kunde omöjligt veta att jag var deprimerad för det syns inte på mig som sagt.

      Jag har redan gett upp hoppet om att träffa någon så det spelar ingen roll.
      Jag har börjat stänga av mina känslor för allting så.

    • ViraStina

      Anette:
      De märker inte nödvändigtvis att du har en depression. De formulerar knappast heller en konkret slutsats att ”nej, det funkar inte, hon har för låg självkänsla för mig”.

      Så tydligt är det sällan. Men nästan helt säkert märker de ändå din osäkerhet och ditt dåliga mående på NÅGOT vis. Det gör man.

      Ibland tolkar man det bara som att man inte trivs med verderbörande, utan att riktigt veta varför. Ibland tycker man att personen är för bekräftelsetörstig, eller för desperat, eller för inställsam. Eller tvärtom, för avvisande och fjär. Eller dryg, kaxig och nedlåtande. Det finns massor av sätt att manifestera låg självkänsla och självförakt! Och de flesta av sätten är ganska avskräckande.

      Själv fick jag höra på omvägar för ett par år sedan att jag uppfattades som en ”isdrottning”. Det var helt obegripligt för mig, för jag är allt annat än sval och behärskad som person. Men det låg ändå något i det. I perioder när jag har tvivlat på att någon kan vilja vara med mig, har jag hållit upp en vänlig men avståndstagande fasad mot de stackare som närmat sig.

      Det var ju mitt sätt att skydda mig mot att bli sårad. Jag ”visste” ju att de ändå inte skulle gilla mig, om de lärde känna mig närmare. Därför hindrade jag dem. Fast omedvetet, givetvis.

      Men själv funderade jag precis som du. Varför funkar det aldrig? Varför försvinner killarna på en gång, trots att de visar intresse först? Vad är det för fel på just mig? Varför duger jag inte?!

      Och felet var enbart att jag inte TRODDE att män kunde bli intresserade av mig. Då kunde de heller inte bli det.

    • Arn

      ANETTE – du har flera gånger skrivit att du alltid är dig själv. Vad menar du med det här då?: ”Hur kan killar märka hur jag mår när det inte syns direkt på mig? Duktig på att hålla upp en fasad och verka glad när man träffar mig.” Alltid mig själv – jo tjenare.

      …och som VIRASTINA och J.A snyggt skriver – det syns nog. …och märker inte killen direkt att du mår uruselt så lär han märka det efter ett tag, och det är väl då han väljer att dra. Ett förhållande ska GE (ömsesidigt!!) inte TA (ensidigt).

  40. J.A

    ANETTE81, jag tror verkligen på det du säger. Men att man är deprimerad behöver inte vara något som syns på en. Det gjorde det inte på min fd sambo t. ex. Han förefaller vara pigg, frisk och glad för att han inte vill visa omvärlden hur han mår och känner. Han tar på sig en slags mask/kostym när han träffar människor och lärt sig hur man får folk att tro på det. Eller iaf vad han inbillar sig själv. Många tror nog på den bilden han visar upp, medan vissa andra ser igenom det och personen bakom på en gång. Jag har genom honom lärt mig känna igen detta även hos andra.
    Men det kan vara små saker som avslöjar det, hur man pratar om sig själv, sina nära och kära, jobb och annat. Och om de man möter är bra människokännare och märker av stämningar väldigt lätt. T ex så kan det också skina igenom i text man skriver här och vi är ju flera som märker hur du ser på sig själv. Förmodligen har även de här killarna känt av någon stämning. Eller så var ni inte rätt för varandra helt enkelt.
    Det är klart att du kommer träffa någon. Men jag tror personligen att man måste våga och låta älska sig själv först innan man kan älska någon annan. Det är ett stort steg i sig och en tung ryggsäck du bär. Men jag tror på dig 🙂

    • J.A

      ANETTE81, Virastina har rätt i det hon säger, hur någon mår kan manifesteras på massa olika sätt och/eller genom specifika beteenden. Detta märker andra av även om de kanske inte kan sätta fingret på just vad det är som inte stämmer. Och hur man ser på sig själv/ tror om sig själv blir en sanning på nåt vis. Och som märks för andra trots att man kanske är omedveten om det själv. Hjärnan är ju fantastisk på det viset, att om man tror på något så blir det så.

    • ViraStina

      J.A
      Ja, hjärnan är väldigt lättlurad, på gott och ont! Den kan ju heller inte riktigt skilja på vad vi säger till oss själva, och vad andra säger till oss. Det som upprepas ofta, kommer den börja tro på. Och verkställa i praktiken.

      Så det är viktigt att intala sig att man är bra och värdefull! Hur man tänker om sig själv och hur man tilltalar sig själv spelar stor roll.

      Jag har blivit väldigt noga med att prata snällt till mig själv. Jag har helt slutat med att mobba mig själv med tankar i stil med ”Typiskt mig att vara så korkad!” och liknande. Sådana där snabba, negativa bedömningar som skulle ses som totalt oacceptabla om de sades till en kollega, till exempel.

      Och ju snällare jag är mot mig själv, desto gladare och mer tillfreds blir jag! Och även mer förlåtande och mindre dömande mot omgivningen.

      Dessutom stärker det mig när det gäller att inte ta skit från andra. Om man är van att ständigt hacka på sig själv, blir det svårare att sätta gränser utåt Då är man ju mer eller mindre inställd på att bli dåligt behandlad. Då är det normalläget.

    • J.A

      VIRASTINA, men exakt! Du uttrycker det bra :). Man behöver påminna sig själv om detta bara då och då. Älska, peppa och stå upp för sig själv. Hoppas Anette också kan komma till detta.
      Just vad gäller dejting och misslyckanden här tycker jag man är lite extra sårbar bara eftersom man öppnar sig för nya människor gång på gång och det ”skiter sig” XD. Men man lär sig så på´t igen.

  41. Anette81

    Virastina :
    Får se först om jag får gå behandlingen.
    Vet inte hur länge den pågår.

    Ska på möte på och får då reda på mer.

  42. Anette81

    Virastina :
    Fast osäker kan man ju vara när man träffar någon ny också. Behöver ju inte bero på något för det.

    Spelar ingen roll nu ändå, han valde inte mig ändå som vanligt.
    Nu höll jag inget avstånd till dom jag träffade utan mer tvärtom.

    • ViraStina

      Osäker kan man naturligtvis vara. Det är inget dåligt.

      Men det är skillnad på att vara osäker i en ny situation, och på att ha en så mörbultad självkänsla att man tror att varje motgång beror på att man är värdelös.

      Tänk dig att du börjar på ett nytt jobb. Då är man ju osäker, av naturliga skäl. Man känner sig lite dum och nervös. Det är förstås helt normalt.

      Om du då gör ett misstag första dagen, och har en bra självkänsla – då blir din reaktion något i stil med ”Hoppsan, vad pinsamt! Men sånt händer! Särskilt när man är ny! Nåja, nu vet jag i alla fall hur man INTE ska göra!”

      Har du däremot en alldeles för låg självkänsla – då tänker du istället ungefär ”Ånej, vad klantigt! Typiskt mig! Jag är verkligen oduglig! Nu kommer alla se att jag är värdelös!”

      Ser du skillnaden? Och det fina i kråksången är att du undan för undan kan stärka din självkänsla genom att välja att tala till dig själv som i första exemplet! Om du vänjer dig vid att prata snällt och förlåtande till dig själv hela tiden, kommer det höja din självrespekt.

      Även om det känns som att du ljuger för dig själv (eftersom du just nu ”vet” att du är värdelös), kommer det ändå fungera. Din självbild kommer att ändras till det bättre, lite i taget.

      Det funkar på samma sätt som hos ett barn. Tänk om din dotter fick höra kommentarer varje dag om att hon var ful och värdelös och att ingen ville vara med henne. Det skulle vara ohyggligt – och det skulle göra att hon trodde på det! Det skulle bli en sanning för henne!
      Men om hon får höra varje dag att hon är fin och bra och fantastisk – då kommer det bli hennes sanning. Vuxna hjärnor fungerar likadant.

  43. Anette81

    Man kan nog känna sig värdelös fast man inte har dålig självkänsla om man gör fel på t ex ett nytt jobb.

    Jo jag förstår skillnaden.

    Jag har fått höra ofta i min uppväxt av mina ”kompisar” att jag var ful och så. Klart att det sitter kvar i en.

    • ViraStina

      Man kan känna sig värdelös, ett litet kort tag. Men man fastnar inte i det och tycker att det är sanningen. Man rättar till misstaget istället och går vidare. Man förhåller sig till känslan, och inser att det känns jobbigt för att man är orutinerad. Inte för att man är en värdelös person.

      Jag fick själv höra under hela högstadiet att jag var ful. Jag trodde också på det – då. Det präglade mig under ganska lång tid. Rätt länge var jag övertygad om att ingen någonsin skulle kunna bli intresserad av mig. Jag hade redan ställt in mig på att leva ensam.

      Tills jag insåg att jag inte alls var ful. Jag ser helt normal ut. ”Ful” är det första påhopp ungar tar till när de vill jäklas med någon. Det tar ju skruv! Men det har ingenting med någon sanning att göra. Varken för dig eller för mig.

      Ändå har jag ärr kvar i själen, som ömmar ibland. Men det är inget som hindrar mig idag från att leva fullt ut. Idag står jag ofta på scen. Jag, som ville vara osynlig som ung, utsätter mig ständigt för att bli betraktad av hundratals! Och jag får till och med höra att jag är vacker! Det är jag visserligen inte – inte om man pratar om klassisk skönhet.

      Men det är inte utseendet folk ser. Det är utstrålningen och personligheten.

    • Anette81

      Jag tycker inte att jag ser normal ut.

      Många är väldigt utseendefixerade så det är väldigt ofta folk bara går efter utseendet. Det har jag upplevt.
      Så där håller jag inte med dig

    • ViraStina

      Och ändå har killar tagit kontakt med dig, trots att du tror att du inte ser normal ut. Du har haft åtminstone ett längre förhållande tidigare, och du har skaffat barn.

      Alltså ligger inte ditt verkliga problem i utseendet.

      Och de enda personer som bryr sig om utseendet i detalj, är just ytliga människor. Dem vill du ändå inte ha någon relation med. Strunta i dem och ägna dig åt människor med lite djup istället.

      Eftersom jag – som inte har något modellutseende – ändå har hittat bra killar under livet som vill vara med mig, betyder det att utseendet är ganska oväsentligt. De har valt mig, trots att det alltid har funnits snyggare tjejer runt omkring.

    • Anette81

      Virastina
      En kille har tagit kontakt.
      Dom tre killarna jag träffade förra året var det 2 av dom killarna som jag som skrev till först. Den sista killen skrev först.
      Jag har haft bara långa förhållande.
      10år, 3,5 år och 3,5 år

      Ända gångerna jag har blivit vaöd

    • ViraStina

      Ja, vadå ”enda gångerna”? Det är fler gånger än många andra! 🙂

      Nu tänker du negativt igen, helt automatiskt. Det är väl toppen att du har blivit vald vid dessa tillfällen? Varför försöker du förminska de erfarenheterna?

      De är ju precis lika verkliga som de gånger du har blivit bortvald! Med andra ord är du precis som de allra flesta. Du blir vald och accepterad ibland, bortvald och nobbad andra gånger. Så ser livet ut.

      Man måste lära sig hantera att man blir bortvald ibland, och inse att sånt händer. Utan att dra slutsatsen att det beror på att man är ful och värdelös. Dra istället slutsatsen att den sortens händelser ingår i livet. För alla. Utan att det gör oss värdelösa.

    • Anette81

      Jo det kanske det är, men väldigt många gånger har jag inte blivit vald av den jag är kär i . Som denna gången. Ja nu tänker jag negativt igen för jag fick inte vara med den jag är kär så det är väl klart att det blir negativt då.
      Förutom att jag blir mer bortvald än vald.

    • ViraStina

      Är man aktiv på dejtingsidor, hör det till att bli mer bortvald än vald.

      Det är ungefär som att söka jobb. Man får kanske napp var tionde gång, eller ännu mer sällan. Inte gör det att man är värdelös.

      Det är ytterst få som kan välja och vraka, vare sig bland jobberbjudanden eller när det gäller kärlek. Man får inse att avvisningar hör till, helt enkelt. Att det tar tid innan man träffar rätt. Att det krävs många grodor innan prinsen dyker upp!

      De flesta har betydligt fler olyckliga crusher i bagaget, än fulländade förhållanden.

    • ViraStina

      Jo, men det är samma sak där.

      De flesta har fler erfarenheter av obesvarat intresse, än av besvarat. Det är få som ständigt möts av beundran, och lugnt kan räkna med att få den de blir intresserade av i verkligheten.

      Alla vi andra får nöja oss med att det klickar någon enstaka gång.

    • Anette81

      Men verkar som att det bara klickar från mitt håll.
      Jag har inte svårt att klicka med killar. Men tydligen svårt att klicka med mig från killarnas håll.

    • ViraStina

      Tja, du har ju tidigare berättat att du har ganska höga krav på utseende och åldersintervall.

      Det kan finnas gott om killar som skulle kunna klicka med dig. Men som du skulle nobba. Och då skulle de männen säga i sin tur att de har lätt att klicka med tjejer, men att det aldrig tycks vara besvarat…

    • Anette81

      Tycker inte att mina krav på utseende är speciellt höga. Vill ha en kille som tar hand om sitt utseende och sin kropp. Får gärna träna. Är det höga krav??
      Ålder? 29-37 har jag satt som åldersintervall.

      Som jag skulle nobba? Det är ju ingen mer än denna förra killen som har hört av sig till mig.

    • ViraStina

      Om du själv blir 36 i år, tycker jag att 37 som övre gräns är ett rätt hårt krav på männen, ja. Det sållar bort massor av killar som kunde vara hur bra som helst.

      Det betyder inte att det är ”fel”, dock. Du får ha vilka krav du vill. Men ju mer kräsen man själv är, desto svårare blir det ju. Det måste du ha i åtanke.

    • Anette81

      För att jag vill inte ha en kille som är mycket äldre än mig. Oftast är man inte på samma ställe i livet då.
      Vilken ålder skulle jag sträckt mig till dig?

      Killarna jag har träffat nu senast var alla 37 år.

    • ViraStina

      Jag kan naturligtvis inte avgöra åt dig hur långt du bör sträcka dig. Men att bara acceptera ett år uppåt känns faktiskt väldigt snävt.

      Du kan ju inte påstå att en kille på 39 är på ett annat ställe i livet än du, enbart på grund av sin ålder? Han kanske också är separerad och har ett barn i ungefär samma ålder som ditt?

      Det är betydligt större sannolikhet att en 29-årig kille är i en helt annan fas av livet.

    • Anette81

      Mitt ex var 8år äldre än mig, jag var då 33år och han 41 år. Han hade redan 3 barn och ville inte ha fler. Jag ville ha fler, så då visste jag att jag inte skulle kunna få fler barn om jag skulle vara tillsammans med honom.
      Därför söker jag killar mellan 29-37. För de yngre killarna vill kanske ha barn eller åtminstone ha fler barn. Ju äldre de blir desto större är risken att dom inte vill ha fler barn. Och sen tar det ju några år innan man lär känna någon och skaffar barn och är killen då redan närmare 40 så är han ju över 40 år när man i såfall skaffar barn.

    • Anette81

      ARN:
      Jag tränar inte på gym men jag är ute och rör på mig mycket varje dag, går eller cyklar.
      Så med tränar så menar jag en kille som rör på sig och håller sig i form. Vill inte ha en kille med gubbmage, det är inte attraktivt enligt mig och är inget jag tänder på. Men jag menar inte att han måste se ut som Brad Pitt kroppsmässigt men ta hand om sin kropp ändå. Kille jag träffade sist nu var väldigt vältränad och det var något som jag tyckte var attraktivt.

    • Arn

      Det mest attraktiva är ändå, i mina ögon, en som förutom sitt yttre också tar hand om sitt inre. DET är värdefullt!

    • ViraStina

      Ja, man kan verkligen ha olika ideal! Folk säger att jag är lik Charlotte Kalla och det tar jag alltid som en komplimang! 🙂

      Men bara för att ge lite perspektiv: det finns ju massor av män som tycker att Charlotte Kalla är betydligt mer attraktiv än Therese Lindgren.

      För det finns inget svart eller vitt vad gäller utseenden. Inget rätt eller fel. Vissa gillar det ena. Andra gillar något helt annat. Även de som anses vara bland de vackraste i världen, framkallar små rysningar av obehag hos vissa.

      Man hör ofta kommentarer i stil med ”Jag fattar inte hur den och den världsstjärnan kan anses vara snygg! Vad ser ni hos honom/henne?” Och de kommentarerna är ofta helt ärliga.

      När jag var i 20-årsåldern, var Cindy Crawford den modell som flest ville se ut som. Ändå kände jag många killar då, som inte alls tyckte att hon var det minsta vacker.

      -Nä, aldrig, hon har ju käkparti som en karl! Hon ser ut som en transvestit!
      Eller något liknande.

      Så att önska sig ett annat utseende, är egentligen bara att önska sig en annan grupp tänkbara intressenter. Inte alls nödvändigtvis fler, eller mer passande.

    • Anette81

      Var glad för det.
      Jag är inte lik någon och tur är det. Ingen vill ju se ut som mig.

      Ge lite perspektiv? Menar du att hon skulle vara ful?
      Hade jag haft pengar så hade jag opererat mig.

    • ViraStina

      Nope, det är ytterst få personer jag tycker är fula.

      Jag menar bara precis det jag skrev: det finns massor av män som föredrar helt andra utseenden än Therese Lindgrens.

      Dina problem skulle vara precis desamma, hur mycket du än opererade dig. Har man gomspalt vinner man förstås på att operera sig. Men att försöka bli mer lik någon annan, underlättar ingenting alls.

    • Arn

      Vem hjälper det då?

      Läs nu och förstå vad VIRASTINA skriver! Hon förklarar så bra och verkar ha ett enormt tålamod.

    • ViraStina

      Nej, du behöver inte nödvändigtvis gilla ditt utseende. Men det är nödvändigt att du inser att det inte är ditt utseende som är problemet.

    • Arn

      Bra VIRASTINA!

      Som det frågats dig förut, Anette – alla människor som är i ett förhållande – tycker du de är snygga? Hur kan det komma sig att någon över huvud taget är i förhållanden då det ändå finns så få ”snygga” (vad nu det är…)? Din tes/fantasi håller liksom inte riktigt! Berätta hur du tänker om det!

    • Romantisk-tjej

      Ursäkta om jag verkar nedlåtande, men ser inte Therese Lindgren ut som andra bloggtjejer med fyllda läppar och massor av lager? Alltså inget särskilt?

      Jag tycker att Elsa Hosk slår henne med hästlängder, om vi nu ska prata snygga människor. 🙂

      Men många gillar inte modeller, utan tjejer som är lite fulsnygga. Har pratat med många av killkompisarna om detta. Man kanske tycker ett fint ansikte är attraktivt, men det krävs helt andra saker för att man ska älska någon. Och många blir kära i personer med särskilda utseenden. Som kanske skiljer sig från mängden?

      Bara ett perfekt utseende utan utstrålning och karaktär är ofta platt och ointressant.

    • Anette81

      Romantisk tjej:
      Hon har inte fyllt sina läppar och jag tycker att hon är snygg utan smink också.
      Det är din åsikt jag tycker inte att Elsa Hosk är snygg.
      Nej jag har inte sagt att killar måste gilla modeller. Fulsnygga? Hur menar du då?
      Klart att jag vet att det krävs mer än ett fint ansikte för att älska någon.
      Det har jag faktiskt inte märkt att det är så.

    • Arn

      ANETTE – det är just det! Du ser – någon tycker att A är snygg och att B inte alls är tilltalande, och en annan tycker att B är snygg, men inte A.

      Fattar du nu???

  44. Anette81

    Jag tycker nog inte egentligen att jag har varit för på.
    Jag har också bara föreslagit till killen att jag ville ses och undrade om han ville ses, bara undrat vad han tyckte om mig och så. Ändå har jag uppfattats som för på.


Kommentera

(OBS! Din E-postadress publiceras ej.)