959779dfc272dcf6cecc057ed4613315

Norrlänningar bäst på äktenskap?

Egentligen talar siffrorna sitt tydliga språk. Det är norrlänningarna som är duktigast på att få relationer att hålla. Men är det bara djup kärlek som är förklaringen? Och påverkas synen på äktenskapet beroende på var i landet man bor?

I helgen kom våren till Skåne på allvar och nyförälskade par poppade upp som svampar ur marken i parkerna. Våren och sommaren är verkligen romantikens tid, men säg den lycka som varar. I september och oktober, när mörkret kommer, är det högkonjunktur för skilsmässoansökningar. I brist på egna kärleksäventyr satte jag tänderna i SCB:s skilsmässostatistik och jag hittade tydliga svar. Stockholmare skiljer sig mest och norrlänningar minst. Storstadens anonymitet och den höga graden av social kontroll på landsbygden lyftes fram som två förklaringar.

Själv växte jag upp i ett mindre samhälle utanför Ystad, en kommun som också visade upp relativt låga skilsmässotal i undersökningen. Ystad är visserligen så långt från Norrland man kan tänka sig, men det är landsbygd. Då, på 80-90-talet, var det i min värld helt otänkbart att par skilde sig. I min lilla by, med cirka 300 invånare, var det under många år inte en enda skilsmässa. Men så kom till slut dagen då ett par som var bekanta med mina föräldrar separerade. Och vilket snack det blev. Jag kan än idag minnas vilken tragedi det här målades upp som, vilket fatalt misslyckande det var för hela den här familjen.

När jag idag ser tillbaka på den här situationen tänker jag faktiskt främst vilket mod den här mannen och kvinnan visade. Att de vågade bryta upp från något dåligt, trots allt prat som de såklart visste skulle komma. Och trots att de föll rejält på byns sociala ranking.

Jag funderar också på hur min uppväxt format min bild av äktenskapet, en frågeställning som är särskilt aktuell då jag nu återigen bor där jag är född. Själv är jag inte rädd för ”skammen” att skilja mig. Om någon skulle se mig som en förfärligt dålig människa för att jag inte kunnat lova evig kärlek får det väl vara så. Det är förmodligen personer som jag ändå inte skulle komma särskilt bra överens med.

Däremot har jag stor respekt för vissa andra konsekvenser av en skilsmässa. Om den blir ”smutsig” är det inte lätt att leva på en mindre ort. Att i olika sammanhang konstant behöva springa på varandra är säkert oerhört tufft, samtidigt som det måste väldigt svårt att starta om sitt liv. Tänk att till exempel behöva se den man älskar, som inte älskar en tillbaka, i stort sett varje dag. Eller att få alla föräldrar i sonens fotbollslag mot sig då man var den som var ”skyldig” till att det blev som det blev. Även om jag tycker att de här människorna har helt fel måste jag ändå dras med dem. Det går inte att gömma sig, som i en större stad.

Men skulle jag stanna kvar i ett dött äktenskap av rädsla för följderna? Jag hoppas att jag aldrig behöver ställas inför det beslutet, men jag hoppas att jag vågar vara modig. Därför hoppas jag också att norrlänningarna är lyckliga på riktigt! Vad tror ni?


Högst andel nyskilda av den vuxna befolkningen (18+) i promille, 2015

Botkyrka 10,4
Bollebygd 9,1
Sigtuna, 8,4
Upplands Väsby 8,3
Sundbyberg 8,3

Lägst andel nyskilda av den vuxna befolkningen (18+) i promille, 2015

Övertorneå 1,3
Arvidsjaur 1,5
Storuman 1,6
Malå 2,0
Vimmerby 2,2

Källa: SCB

/Har du tankar om inlägget, bloggen, förslag på ämnen eller annat? Skriv gärna en kommentar. Eller mejla mig! Jag heter Chris1980 här på HappyPancake.

dating


There are 15 comments

Add yours
  1. John G

    En teori som jag tror på är att norrlänningar och landsbygdsmänniskor inte lever lika mycket med den “slit och släng”- mentaliteten som råder i städerna?

    Och det som tidigare handlade om materiella ting, telefoner, bilar, tv- apparater, har nu också börjat drabba saker som äktenskap och förhållanden.

    Det måste hela tiden vara nytt och fräscht.
    Blir det för gammalt är det tråkigt och passé?

    • Ajoki

      Människa är trogen om saknas tillfälligheter?
      Statistik visar att ju större stad, destö högre procent singelhushåll.
      Statistiken kan bero på att i Norrlands är mer landsbygd och inte så många stad.
      Men i pite och sådant kan vara lika trist som i ngn annan stad.

      I den HP ser jag ingen skillnad emellan norrlänning och stockholmare, både tjejer säger att “ingen vill träffa mig, karlar har inte tid o.s.v.”. 😉

  2. Norrland

    Det är så jävla svårt att hitta människor här uppe i glesbygden, så när man väl gör det håller man fast för glatta livet; på bekostnad av själ, vett och sans.

  3. KLas-Jööran

    Jag skulle kunna kosta på mig att gissa mig till att signaturen “Norrland” har en poäng. Komikern, tillika Pitebon, Ronny Eriksson hade nån gång på det glada 90-talet en stand-up grej om att det var så hög andel ensamhushåll i Stockholm, punchlinen var nåt i stil med “Uppe där ja’ kom ifrån så ta’ man ba nån man int’ ä’ schläkt me’. Nä, nu överdrev ja’, man ta’ nån man int’ ä’ nära schläkt me’.”

    • ViraStina

      Och långt åker vi!

      Jag har haft rätt kul åt vissa som dissar folk från grannkommunen. Själv höll jag koll på kommunerna inom 15 mil. Och i slutändan träffade jag en kille som bor 20 mil bort.

    • ViraStina

      Romantisk tjej:
      Du bor i någon av storstäderna, har jag för mig? Det är en annan syn på avstånd där, har jag lärt mig!

      Men det fanns ju killar här också, som inte alls hade tid eller möjlighet att ses, trots att det bara var nästgårds. Fåniga bortförklaringar, naturligtvis. Två av de som gick med på att ses, bodde en respektive drygt två timmar bort med bil.

      När någon verkligen vill ses – då är inte ens 20 mil något större hinder. Även om jag förstår att man kanske inte skriver in ett så långt avstånd i sina sökkriterier.

      En bekant till mig här i samma stad, dejtar en kille i sydligaste Sverige, och de verkar lyckliga. 🙂

    • Romantisk-tjej

      Ja det är en annan syn på avstånd här. Men det är irrelevant eftersom 90% av de miljoner som bor i mitt område dejtar någonstans i city. (cafeer, barer, parker, promenader, kulturaktiviteter m.m) Så då spelar det ingen roll om avståndet är 500 meter eller en mil. Man dejtar ändå i stan. Så det var knappast avståndet som gjorde att de inte ville dejta.

      De flesta jobbar dessutom i eller nära stan även de som bor två mil utanför. Alltså är de ändå i stan varje dag i stort sett.

      Så nej i mitt fall var det inte avstånden som var ett hinder, utan oviljan att dejta.

  4. Småstadskvinna

    I Norrland med omnejd är personer mer relationsorienterade, livsstilen över lag är mer familjeorienterad. De flesta där vill mellan åren 25-50 ha familjelivet, på gott och ont. Det är barn, radus, bil, sommarstuga, familjeresor, träning, umgänget/aktiviteter i och kring familjen som gäller. Det finns inte lika många personer, framförallt inte singlar i omlopp som man träffar på jobb, krogen mm. Och när folk skiljer sig så kan de inte bete sig hur som helst genom att ligga runt, ghosta och dumpa på sms, för att med all sannolikhet känner man någon som känner personen ifråga och folk drar sig inte för att fråga eller skvallra runt; Ja Stefan är ett svin (player finns inte) som låg tre gånger med na och sen försvann. Så de hamnar i nya seriösa förhållande rätt snabbt igen. För där uppe blir man ihop, det finns inte att dejta nån ett år som i Stockholm samtidigt som dejtar (läs;ligger) med andra.

    Och jag är väl mer av en småstadsmänniska, även om jag bor i Stockholm. Jag tycker hur kärlekssvängen fungerar i småstaden är sundare. Jag är så trött på ängsliga och oseriösa Stockholmare så en norrlänning är det jag drömmer om.

    • ViraStina

      Det är en viss singelbrist norröver, det ska sägas. Kanske inte i teorin – många är ju ensamma. Men i praktiken. Orterna kan vara små och det är långa avstånd.

      Man umgås heller inte alltid på det där viset som gärna beskrivs i dejtingbloggar och artiklar. Då handlar det om krogen, restauranger, barhäng, bio, fester, resor.. Artiklarna illustreras med bilder på eleganta uppklädda människor som dricker champagne i lyxig miljö. Käcka tips från livsstilsmagasin går ut på att man ska flirta på rätt sätt i den där fina miljön, och att det bara är att testa sig fram och träna, eftersom det alltid dyker upp nya slipsklädda kandidater, ungefär.

      Det är ingenting som jag kan identifiera mig med överhuvudtaget. Inte för att det inte går att leva ett sådant liv i de norrländska städerna. Men bor man i Bollnäs, Dorotea, Sveg eller Övertorneå, ser oftast inte dejtingvärlden ut på det viset.

      När jag hälsade på kärleken förra helgen, var vi några kompisar som gjorde en utflykt med fyrhjulingarna. Fleecejackor, kängor och termoskaffe. Inte alls glamouröst. Men kul hade vi!

    • Romantisk-tjej

      Jag tror inte det är vanligt att dejta på det viset, alltså i glamorös miljö. Det är nog vanligare att ta en fika på stan.

      Många jag skrev till drack inte alkohol och då är det också mindre troligt att ses på tillställningar med champagne.

      Jag träffade min pojkvän utomhus (utanför stan) på de första 4 träffarna. Vi badade och promenerade. På 4:e träffen bjöd han hem mig (efter en promenad).

      Hans barn var dessutom med på två av de fyra första träffarna 🙂 Eftersom det inte var dejting blev det mer avslappnat och förutsättningslöst.

      Han dricker inte och går därför aldrig ut på pubar och barer.
      Jag själv har däremot gått ut mycket genom åren men tröttnade för flera år sedan.

    • ViraStina

      Nej, jag tror inte heller att alla storstadsbor lever på det viset. Men på något vis är det det idealet som visas upp. Som att det är så det borde vara! Och diskussionerna landar dessutom gärna i det utgångsläget.

      Flera gånger har ju männen här påpekat att kvinnor minsann dras till killar med pengar och statussymboler. Då har det pratats om lyxrestauranger och sportbilar. Var då? tänker jag. Inte i min värld i alla fall. De männen har uppenbarligen en dragning till kvinnor som är min raka motsats, och lever ett totalt annorlunda liv än min enkla svenssontillvaro. Det låter som att de söker kvinnor som hör hemma i en James Bond-film.

      I min stad finns det ingen restaurang som är så dyr att jag inte har råd att gå dit själv, om jag skulle vilja. Och sportbilar..? Det förknippar jag mest med bortskämda ungdomar som har rika föräldrar och inte har något begrepp om pengars värde. Inte med någon man som jag skulle vilja dejta.

      Men champagne älskar jag! 😀

  5. Sussi

    Det är stor skillnad på småstad och storstad.Jag har för länge sedan slutat försöka förklara för mina vänner i småstaden jag är uppväxt i hur det ser ut i storstan.

    Våra konversioner såg mest ut enligt följande :
    Va var han gift ? Utan att säga det ? Svar :ja

    Va? Vill de inte träffas irl ?
    Svar : nej

    Va ? Är det bara ons som gäller ingen som vill träffa någon för att inleda ett förhållande ?

    Svar :nej

    Men slutade han bara höra av sig ? Helt tvärt?

    Svar :ja

    Nu är jag alltid tyst om mina dejtingerfarenheter när jag besöker min hemstad ( by) och försöker glädjas med mina vänner som bor kvar och som inte alls har några större bekymmer på kärleksfronten.

    Virastina: Alla lever såklart olika de dejter jag varit på har handlat om promenader och fika i princip.Ingen har gått därifrån ruinerad.Jo jag har också undrat varför killarna härinne verkar behöva slå på så stort när de dejtar ?kanske för att de i övrigt verkar ha väldigt höga krav på tjejerna ? Och då duger kanske inte en fika för någon utav dem?

  6. All.in.Twin

    Jag tror att varför fler skiljer sig i storstäderna är för att den psykiska ohälsan är mer utbredd där. Tror att det rotar sig i att när människor mår dåligt och inte vet varför och då är det lätt att övertyga sig själv om att det är yttre faktorer som gör att man mår dåligt.


Post a new comment

(OBS! Din E-postadress publiceras ej.)