dejta med diagnos

”När ska jag berätta om min diagnos?”

Hej!

Är så att jag har högfungerande autism. När jag börjar träffa nån ny kille, vänner också för den delen, så ställs jag alltid för samma dilemma. När, var och hur ska jag berätta om min diagnos?

Berätta på en gång och bli dömd på förhand eller vänta till senare med att berätta. Just för att få chansen att bli dömd för den jag är. Istället för bli dömd på förhand pga fördomar?
Har egen lägenhet, ingen godeman eller liknande, jobbar minst heltid. Alltid gått i vanlig skola & klass. Men vissa verkar tro att bara för att man har en autism diagnos är man är instängd i en ”bubbla”, måste ha assistent, inte kunna göra saker utan just sin assistent. Fast det finns ju så mycket grader av autism, vissa har grov autism ihop med någon annan/andra diagnoser. Och så finns de vi som bara har lite…

Det som påverkar mig mest med min diagnos är att jag har ett litet litet talfel på vissa bokstäver. Vilket håller mig tillbaka socialt med nya människor. Kan ju gå månader utan att jag ens tänker på mina diagnos. Om någon frågar om jag skulle vilja vara född utan/ta ett piller som tog bort min diagnos, så kan jag inte ärligt svara ja på den frågan. För skulle jag gått miste om en del vänner/upplevelser? Varit lika stark som jag är i dag efter allt jag fått gå igenom under mina snart 30år?

Så när i en relation ska jag ”komma ut”? För blir ju inte mer naken än i det ögonblicket. Kan det vara så att jag har fördomar mot att andras fördomar?

Mvh
undrande A

Helena svarar

Hej undrande A och tack för ditt mail!

Så som jag förstår det frågar du när i en relation det är tid att berätta saker som man bär som känns svåra. Och hur du kan berätta om detta på ett så bra sätt som möjligt för dig.

Du verkar ha erfarenhet av att ha blivit dömd på förhand och att utsättas för andra människors fördomar då du berättat på en gång. Detta kanske bidrar till att du funderar. Du beskriver i ditt brev att du fungerar som de flesta andra och möjligen märks diagnosen inte på dig. Symtomen på diagnosen är givetvis en del av dig och något du bär på och lever med. Som du skriver vill du bemötas som den person du är och inte bemötas med fördomar. Att berätta om något som kan vara skambetonat är svårt på grund av att rädslor ofta finns i vägen. Kanske vet du inte om det ligger något i dina rädslor och tankar kring detta. Antingen har du själv negativa erfarenheter av att berätta om diagnosen eller har du kanske sett eller hört andra som har det. Du undrar om du har fördomar mot andras fördomar. Jag tror snarare att det är en rädsla du bär på. Du bär kanske på en rädsla om vad andra ska tycka om dig och din tolkning av vad du tror att andra tänker om just autism.

Det viktigaste är att alltid tänka på vad som känns bäst för dig. Mår du bäst av att vänta med att berätta till du känner dig mer trygg så ska du det. Du behöver inte fundera över vad andra kanske tänker för du har rätt att vänta med att berätta tills du är redo. De allra flesta människor förstår vad som bidragit till att du velat vänta med att berätta och uppskattar troligen att du väljer att vara ärlig med dem i er relation. Det är ju ett sätt att komma närmre en annan person och förstå den bättre. Du skriver att du inte blir mer naken än i det ögonblicket då du ”kommer ut”. Det är fint beskrivet. Därför är det extremt viktigt att du känner dig trygg i just detta ögonblick. I och med att då du berättar blottar dig så behöver du veta att mottagaren kommer kunna ta hand om det du berättar. Detta för att du inte ska få negativa erfarenheter av att berätta om diagnosen. Du efterfrågar hur och när man kan berätta. Du ska berätta när du känner dig trygg. Hur du ska berätta beror givetvis på vad du känner dig bekväm med att berätta men generellt skulle jag råda dig att förklara vad diagnosen innebär för dig, både vad du upplever positivt och vad du upplever mindre positivt och vad som är svårt. Försök att själv inte hamna i förklaringar om vilka som är de vanligaste symtomen vid en autismdiagnos utan hålla dig till att berätta om dig själv för att den du säger det till ska ha en chans att bättre lära känna dig och förstå hur du är.

Till sist så tänker jag på att du skriver att du håller dig tillbaka socialt med nya människor på grund av talfel. Du beskriver inte detta som något problem men i förlängningen kanske det är jobbigt för dig att känna att du hämmas. I just den frågan rekommenderar jag att du antingen tar kontakt med en legitimerad psykolog som kan hjälpa dig med det. Alternativt att du läser på om acceptansbegreppet för att komma till ro med den verklighet du lever i och för att på så sätt kunna förändra ditt beteende.

Lycka till,
Helena

dating


Det finns 17 reaktioner.

Lämna kommentar
  1. A

    Det ligger nog mycket i det du säger. Så att kanske ta kontakt med nån på vuxen rehab vore nog ingen dum idé. Då jag nog aldrig har accepterat det fullt ut om jag ska tänka efter. 🙂

  2. Yoron

    Var som du är, inget att oroa sig för. Tror inte det finns någon utan sina egna egenheter. Stavfelet går kanske att rätta till, eller också inte. Men rätt kille kommer knappast att hänga upp sig på sådant. Och när det gäller autism? Den märks absolut inte i det, och hur, du skriver, och jag tror du har hittat sätt att få det att fungera. Det brukar ju ofta vara så med just hög fungerande människor att dom ser flera lösningar på ett problem 🙂

    Mvh
    Yoron.

  3. Oscar

    Blir jag tacksam och inte sur.Intressant ämne. Jag har själv en ADD-diagnos och har funderat en del kring detta. Jag tror också att det absolut viktigaste är att man är trygg i diagnosen och i den man är. Samt att man kan berätta om hur det påverkar just dig. Det är ju som sagt stor spridning och handlar ju egentligen inte om diagnos eller ej utan om hur du är som person och att det finns vissa delar som kan vara svåra att få ihop/inte fungerar som ”alla andra”. På sitt sätt inte konstigare än att man har en allergi eller fobi eller bara väldigt starka åsikter om något.

    Jag har mötts av olika reaktioner när jag berättat om det (och har varit olika trygg i det också då jag inte haft diagnosen i så många år), men för det mesta har det inte varit några problem. Om sedan egenskaperna i sig lett till att det inte blivit något är ju svårt att säga. Jag brukar vänta ett tag just för att personen ska skaffa sig en uppfattning först, alla är vi ju mer än vår diagnos.

    Tror också det är bra att fundera på vad det finns för bra sidor med diagnosen. Att jag inte kan fokusera på tråkiga saker betyder också att jag kan fokusera väldigt bra på roliga saker. Att jag ibland inte blir helt klar med projekt betyder också att jag har en väldig kreativitet och att det händer saker. Att jag har svårt med tidsuppfattning gör att jag sällan säger nej till att hitta på något.

    Samt hur man kan bli bemött. Jag vet att jag gärna byter arbetsuppgift, men om jag blir påmind så blir jag tacksam och inte sur. Jag kan behöva någon som bromsar ibland. Om jag tar på mig för mycket så är det för att jag vill väl, inte för att jag bara säger det.

  4. Oscar

    Svårt att skriva långt när skärmen hoppar omkring (första meningen ska uppenbarligen bort). Kom på att jag missade en sak: då en av mina söner har en liknande diagnos så brukar det bli en öppning för att ta upp det. Eller om man talar om närliggande ämnen. Tycker allt som oftast att det fallit sig naturligt (men så blir det inte så många tillfällen heller…). Och det är inte helt osannolikt att den du dejtar också kan relatera till en diagnos. Det har hänt att det varit på gränsen till en fördel.

  5. sötnos

    Ingen är en diagnos bara så därför tycker jag att det inte spelar någon roll med att berätta för andra om detta.
    Blir det ett problem med möten med andra människor då kan jag tänka mig att man är tvungen att berätta att man faktiskt har en diagnos.

  6. maiden

    vilket väldigt intressant ämne. de flesta jag känner har någon form av ”diagnos”, från väldigt enkla grejer till lite svårare. det jag känner generellt är att det ger karaktär till personerna som har dem. de får fler… dimensioner?… kan man säga så? jag är inte själv helt ”normal” – tack och lov för det. jag brukar skylla mina egenheter på att jag har en ”autismhjärna” och det säger jag både högt och utan skam : )
    min åsikt är att du under inga omständigheter ska skämmas för vem du är och hur du är. det kommer att finnas folk som är arslen oavsett hur du är eller inte är, det kommer ingen ifrån. men jag håller med en av ovan talare – ingen kille värd titeln som din pojkvän skulle någonsin bry sig om en sådan petitess. om din diagnos ställer till det i nära relationer, som t ex en borderline-diagons så anser jag att du borde lite fint lägga fram detta efter att ni träffats ett par gånger men inte vänta så länge att han känner att han blivit förd bakom ljuset. har du inget i diagnosen som gör att du beter dig underligt så vänta att berätta tills du känner dig trygg eller strunta i det helt och håller – som en annan ovan skrev: du är inte din diagnos!
    lycka till : )

  7. Krosskriss

    Jag kan säga att jag har både aspberger och adhd men precis som du säger så har jag bara lite av dom typerna.
    Man märker det på olika sätt hos mig och jag kan ha lite skriv/tal fel ibland men det är inget som hindrar mig dock.

    Är det någon du är intresserad av så tycker jag att du ska berätta det efter iallafall 2:a daten på det sättet vet du att han/hon är intresserad så pass att den vill träffa dig igen.
    Men jag tycker inte du bara ska ta och säga att du har autism utan bryt isen försiktigt.
    Hoppas detta hjälps och lycka till.

  8. ViraStina

    Min erfarenhet av diagnoser gällande adhd, autismspektrat, Tourettes, bipolaritet och liknande, är att många blir förvånade när de får veta.
    -Va, har han asperger? Men det märks ju inte?

    Folk har ibland konstiga föreställningar om vad dessa diagnoser kan innebära, och de tänker sig något uppseendeväckande. När de får veta att vännen, kollegan eller grannen har en diagnos, inser de att man inte alls behöver vara nämnvärt avvikande.

    Inget svar på frågan dock, mer än att du kanske inte ska berätta det första du gör. Låt personen se att du är en helt vanlig människa först.

  9. Henrik Hedberg

    Vilket skitsvar…
    ”Gör det som känns bäst för dig.”

    Hade ju hoppats på lite mer specifika anvisningar från en professionell.

    Hoppas verkligen inte personen behövt betala en spänn för det svaret, för det hade vilken amatörpsykolog som helst kunna ge henne.
    Slutsvaret, gå till en psykolog, är det inte just vad hon gjort när hon skrev hit? Men psykologer är inte gratis.

  10. Grymskaft

    Jag vet hur besvärligt det kan vara, har själv Aspergers visserligen högfungerande men det sätter ändå käppar i hjulet. Jag fick min diagnos i vuxen ålder men efter att jag fått den så har jag tyvärr bara dåliga erfarenheter vad gäller dating. Allt går bra till den dagen man talar om att man har en diagnos och helt plötsligt är man konstig, men som sagt det är jag det, bäst vore det att träffa någon med samma diagnos då hamnar man ju på samma våglängd direkt. Fast jag ser det så här, tycker dom att jag är konstig efter att jag har berättat så är det deras förlust inte min och accepterar dom den inte så var dom inget å ha till att börja med. Så mitt råd till dig är att köra med öppna kort, är det en bra person så accepterar han/hon dig som du är och gör dom inte det så är det inget å ha. 🙂

  11. kelme

    Kan absolut relatera till det som ”undrande A” berättar. Man behöver inte ens ha diagnos av en läkare för att kunna känna att man inte vill lägga korten på bordet direkt om ens egenheter. Själv har jag dysmorfofobi eller BDD som det också kallas, och det har förstört mycket för mig. Det enda positiva med det hela är att jag är väldigt förstående för andras handikapp. Det har t o m blivit så att jag skyggar bort från människor som verkar vara ”för hela”.

  12. sötnos

    Varför gör många en diagnos till något så stort.
    Tror inte det är diagnosen i sig som gör att man ändrar inställning och behandlar personen annorlunda.
    Tror mer det handlar om att NÄR man får veta att en person har en diagnos så tänker man på alla saker man ska göra tillsamans som par,man tänker hur ska denna person klara av att vara med i alla olika samanhang när den har denna diagnos osv.
    Alla människor har svårt med vissa saker,vara social tillex.
    Men någon som har en diagnos har vissa svårigheter som är svårare än hos andra personer utan diagnos.
    Ska man berätta på rätt sätt så är det bästa att förklara om sina svårigheter mer än sin diagnos för det är så svårt att veta vad som innebär med en titel,ibland kan man ha samma diagnos med fast man inte alls fungerar på samma sätt.
    Sen kan man förklara hur man själv tänkt att det ska funka i en relation och kanske komma till nån bra lösning fastän man har olika svårigheter.

  13. lukas

    Hej A.

    Jag tycker att du skall vara ärlig, om du har ett talfel, visst, det är inget viktigt, men du låter så medveten om det så det är inte ett problem.

    Problemet är väl att den typ av autism som blir ett problem i ett förhållande, inte kommer fram förräns efter ett tag då man får se hur ens partner reagerar på vissa situationer.

    Av personlig erfarenhet, så är det helt uteslutet med att bli involverad med en individ med en autistisk diagnos. Då jag inte vill gå in i en relation med vetskapen om att det kan bli till en tärande, kvävande vårdtagande relation. För att partnern inte förstår social interaktion.

    Har du inte dom problemen, då har du inte problem. Det är inte talfel som ställer till det, det är oförmågan till insikt och öppenhet, icke närvarande sympati och kompromissförmåga.

    Lycka till.

  14. Gångtrött

    Hej A!

    Jag tycker inte att du fått ett bra svar av Helena och jag tror inte att det är speciellt konstigt. Helena har inte själv varit i situationen och kan inte ge handfasta tips, då blir det allmänt hållna psykologfloskler du får. Sådana floskler är inte dåliga, men de ger dig inte de konkreta tips du, som jag förstår, till stor del efterfrågar.

    Jag har däremot erfarenhet. Ganska stor sådan eftersom jag har flera funktionsnedsättningar och har nätdejtat +5 år. Använder rullstol, har bipolär sjukdom och diabetes (den som känner mig och läser detta vet att jag skrivit detta, men det skiter jag i).

    Det första, och mest i ögonfallande, är ju rullstolen. När det gäller den har jag prövat både att visa detta direkt i profilen och att inte göra det. När jag visat det i profilen (med bild) har det förstås varit skönt att slippa det med att måsta berätta det senare, men det har också dragit till sig många personer som har en ”omvårdande” personlighet, och det är ju inte vad jag söker. När jag inte har det i profilen (som nu), så får jag, precis som du säger att du vill att det ska vara, möjlighet att lära känna andra och de mig utan fördomar eller i mitt tycke märkliga och enerverande associationer som en rullstol tycks ge. Å andra sidan måste jag ju någon gång berätta om det för att inte chockera när det vankas dejt. 🙂 För mig är inte heller att jag använder stol något som bryder mig. Det har hänt att personer brutit kontakten efter att jag berättat. Visst känns det inte kul när någon gör så, men då är ju frågan om den personen var speciellt intressant egentligen. Kanske inte. Kanske inte alls. 😉 De som brutit kontakten är dock ytterst få, och när det blivit så har det oftast varit för att mitt ”när och hur” för att berätta inte varit optimerat (se tipsen längre ned).

    Autismen liknar bipolariteten i form när det gäller att berätta om den på nätdejtingsajter. Bipolariteten är inget jag skriver eller skrivit om i profilen. Det är något jag vill ta när jag känner personen bättre. Detta för att det inte syns och har andra, beteende- och egenskapsmässiga fördomar/märkliga associationer kring sig. I båda fallen – rullstol och bipolaritet – har det blivit bättre med åren, men många är fortfarande väldigt rädda och har underliga föreställningar om vad det innebär. Som du skriver är ju både du och jag människor med drömmar, känslor och önskningar som vem som helst. Jag tar det sakta, sakta – prövar mig fram och tar in personens reaktioner på det. Är det här en person som jag är intresserad av? Ja, då vill jag ju berätta. Är det däremot inte något som ska/kan bli något mer än en erotisk eskapad i kärlekens förlovade däld så tänker jag att det inte alla gånger behövs.

    Diabetesen kommer av bara farten, det är ju inget speciellt i sammanhanget när jag ändå leder diagnos-VM. 😉

    Tips då? Ett STORT är att använda humor! Skämta om det när du berättar eller kring det, det visar att det är en del av dig och inget du skäms för, att du har en avslappnad attityd kring det. Nu förstår jag ju av vad du skriver att du inte kanske är just där ”ännu”, men det kommer! Ett annat är att öva, öva, öva. Prata med folk, pröva att berätta på olika sätt och i olika stadier. Jag väntar ett tag med att berätta tills jag känner att det är en person jag verkligen är intresserad av och jag har ett standardsätt att berätta som börjar bli lite uttjatat för mig nu, men det funkar. Med tiden lär du dig hur och när det funkar bäst för dig. Det kommer också att göra att du blir säkrare i dig själv och att ingen ska kunna ”nå” dig på det planet, det ska inte behöva göra ont att random person som inte känner dig ratar dig för det. Ett tredje är att när du väl berättat vara öppen om det. Människor har naturligtvis en massa frågor, hur de än tar det. Jag kör då en uppräkning av ”standardfakta” och försöker bjuda in personen att undra saker.

    Talfelet är väl det som liknar rullstolen mest i meningen att det är något som behöver tas innan du träffar en person tänker jag. Detta alltså ifall det märks. Nu berättar du inte i detalj vad det är, så det är svårt att säga, men även här är humor ett stort tips. Skämta och säg att ditt tal ”slinter lite på gomseglet ibland”, att du ”snubblar lite på de vackra [bokstäverna som talfelet rör] av poetiska orsaker” eller något helt annat.

    För de sociala svårigheterna ger Helena bra tips. Ifall du känner att det hämmar dig i stor omfattning, ta kontakt med psykolog. Du kan gå genom din husläkare, genom annan läkare du har kontakt med eller vända dig direkt till en privat psykolog. Kostnadsmässigt kan det vara bra att kontrollera om den privatpraktiserande har avtal med Landstinget där du bort. Däremot tycker jag att detta med ”acceptans” är ett gissel. Det handlar ju inte om att du ska ”acceptera” din gudagivna plats i tillvaron. Visst, att acceptera saker i meningen att kunna se dem som en del av sig själv utan att skämmas är bra, men för att nå dit måste många, många, många delmål först nås. Att prata om ”acceptans” är som att säga till någon att bygga ett hus när personen inte kan spika. Om du vill göra detta själv föreslår jag att du tittar på Kognitiv beteendeterapi och då främst exponering, hur du gradvis kan utsätta dig för jobbiga situationer för att få bukt med eventuell hämning.

    Hoppas detta var några braiga tips och lycka till i dejtingdjungeln!


Kommentera