HP bild

Mer oxytocin åt folket!

Hur viktigt är fysisk beröring för att vi ska kunna utveckla starkare känslor för en dejt? Viktigare än vi kanske tror, om ni frågar mig. Effekten av hormonet oxytocin, som sätter i fart i kroppen vid vänlig fysisk beröring, ska inte underskattas. Oxytocinet skapar till exempel förtroende och stärker känslomässiga band mellan människor. En undersökning har bland annat visat att biblioteksbesökare som blivit lätt berörda av bibliotekarien vid utlåningen var mer benägna att lämna tillbaka böcker än andra.

Att dejta idag påminner inte sällan om en typ av arbetsintervju. Man kanske ses över en kaffe, en lunch eller så tar man en promenad. Då försöker man att bilda sig en uppfattning om den andre, innan det är dags att komma till ett beslut. Ofta innebär det att någon av parterna konstataterar ”du verkar vara en fin person, men jag känner inte det där extra ”. Många gånger har jag då tänkt ”nä, hur skulle du kunna göra det?” För förutom en sval hej- och hejdåkram har vi ju bara suttit och glott på varandra.

För att tina upp känslorna, och frigöra oxytocin, vore det ju enkelt att bara börja ta på varandra mer om man nu gillar varandra. Kruxet är att synen på beröring är väldigt individuell. Jag vet att jag har pajat dejter genom att till exempel ta en tjejs hand, då jag kände att det fanns en kemi mellan oss. Men då framstod jag som alltför påflugen och jag passerade någon form av gräns för vad hon tyckte var okej. Lika säker är jag på att jag förlorat genom att vara överdrivet passiv. Fastän den så kallade magin funnits har jag inte riktigt vågat ta initiativ, utan istället backat i rädsla för att göra fel. Och då har tillfället glidit mig ur händerna. Ja, det är inte lätt och vi börjar älta. Vad händer om jag gör si eller så? Vilka signaler sänder jag genom att agera på ett visst sätt?

Men kanske ska vi inte tänka så mycket, utan istället gå på känsla. Om allt känns bra, varför inte hjälpa romantiken lite på traven genom att vara lite mer fysiska? Min egen teori är att vi som varit singlar länge är särskilt oxytocintörstande. Om du inte minns när du senast fick en riktigt varm kram, eller kyss, finns risken att vi faktiskt glömmer bort hur underbart det känns. Och att vi därför lär oss att leva utan denna krydda i livet.


/Har du tankar om inlägget, bloggen, förslag på ämnen eller annat? Skriv gärna en kommentar. Eller mejla mig! Jag heter Chris1980 här på Happy Pancake.

dating


There are 28 comments

Add yours
  1. Arcnice

    Det ligger nog mycket i det du säger. De flesta vill ju ha närhet av något slag.
    Själv har jag varit ofrivilligt singel i hela mitt liv (har dejtat lite grann men inte varit in något jag skulle kalla ett förhållande), och ibland känner jag verkligen saknaden av fysisk närhet till någon.
    För det mesta tänker jag inte på det, men periodvis så är det rätt tungt särskilt som i princip alla mina vänner har förhållande och familj.
    Ibland känns det som att jag aldrig kommer att träffa någon, vilket är smått deprimerande.

  2. Romantisk-tjej

    Jag slipper helst kroppskontakt med främmande personer/kompisar det känns mest närgånget och obehagligt. Då klappar jag hellre alla katter jag ser ute..:-) Katter har en lugnande effekt på mig. De är de enda främlingar jag vill komma nära 😀

    Har alltid tyckt det varit obehagligt att bli kramad av folk utanför familjen redan som barn. Och som vuxen hittade jag aldrig den där känslan av att närhet känns skönt, förutom på ett härligt spa med en proffsig massör, då är det på ett helt annat plan. Då är det mer av en ASMR-känsla, och det tilltalar mina sinnen.

    Närheten med min pojkvän är något jag inte kan leva utan. Det är verkligen bara med honom det ger mig något. Men med andra är det som sagt bara obehagligt, jag vill ha mitt space.

    Jag kan till och med tycka att det är jobbigt att så många måste vill kramas nuförtiden. Även om tanken är god, och personens tillgivenhet är fin. Men jag tar hellre emot sådant på ett mentalt plan.

  3. ViraStina

    Jag tror att beröring måste komma stegvis. Man måste trappa upp. Att ta någons hand helt plötsligt, blir för intimt för många. Det är ett för stort steg, även om det finns kemi.

    En del är duktiga på att hitta svepskäl att röra vid den andra på ett neutralt och icke-laddat vis. Typ röra dem på armen, som för att påkalla uppmärksamhet: -Du, titta på den där hunden! En sån hade min gammelfaster!

    Då drar man nytta av oxytocineffekten utan att dejten känner sig kladdad på. Jag tror det funkar bra, om man gör det trovärdigt. Vilket jag själv sannolikt inte skulle lyckas med.

    • Crazy8000

      Stämmer väldigt bra, plus lite andra saker man ska tänka på med de olika zonerna längden hur ofta hur blicken och så vidare, eskalera framåt en bit, tillbaka lite sedan framåt mer än innan tillbaka med de olika zonerna längd och frekvens.
      Mest vanligaste sättet som våra psyken tillåter innan bekvämligt, men många brukar eskalera för långsamt och det kan bli lite motsatt effekt.

      En annan är att alltid röra vid den andre någon stans till exempel fortsätta hålla i handen vid hälsning och fortsätta hålla hens hand medans ni pratar ända tills den andre tar bort sin hand, där kan man köra ett spell att ta bort handen lekfullt och säger “inte så fort” typ innan hen han ta bort handen.

      Sedan har man den mer befusa som funkar på vissa personer att ta tag någon stans riktigt intimt som om ni vore ett par. Kvinnor brukar köra denna.

    • ViraStina

      Kvinnor har ett större spelutrymme än män, eftersom vi har ett fysiskt underläge. Det är större sannolikhet att kvinnan känner sig hotad av att mannen börjar röra vid henne, än att han skulle känna sig hotad av hennes beröring.

      Och därför kan kvinnor förmodligen ta ut de fysiska svängarna lite mer. Använda lite större gester.

      Men å andra sidan är många män väldigt känsliga för “klängighet”, så det krävs ändå lika mycket finlir och tajming från kvinnligt håll för att inte sabba alltihop. 🙂

    • Romantisk-tjej

      Jag har haft kompisar som är mycket för närhet och jag har lärt mig successivt, men även om vi blir väldigt nära vänner har jag helst sluppit beröringsbiten. Jag är en väldigt uppoffrande person, så jag kan kramas för att vännerna behöver det, men inte för att jag själv vill det. Ingen chans till oxytycin effekt för mig alltså..Är det en främmande person som tar i mig kan jag i värsta fall må illa..Och jag kan verkligen inte ha sex med människor jag inte är kär i heller. Det är rent av skadligt för mig. Spelar ingen roll hur snygga/fräscha de är.

      Men jag får min oxytocin ändå, eftersom jag får beröring av min pojkvän. Det är något helt annat och går inte jämföra med annan beröring. Det var dessutom jag som var fysisk först, jag tog ut svängarna ganska mycket innan vi blev ett par. Jag fick tänka mig för att jag inte blev för klängig…Detta är ovanligt för mig, men är det “rätt” person älskar jag närhet. 🙂 Det var också därför jag var så rädd för att han inte skulle känna samma sak. För jag vet hur svårt det är att hitta någon som jag kan känna så starkt för igen.

      Jag har träffat män hela mitt vuxna utan att känna något särskilt. Jag blev ofta förälskad på avstånd men när jag lärde känna dem blev jag besviken. Och jag har aldrig mått bra när jag haft fysisk närhet med andra. Jag försökte verkligen. Till slut fick jag dricka alkohol för att orka vara nära någon, och det säger väl en hel del.
      Att jag gick emot min vilja och mina känslor för att andra ville vara nära mig. Och då bestämde jag att jag aldrig skulle göra våld på mig själv och så levde i celibat i 15 år. Ofta fick jag höra av andra att det var något fel på mig. Till slut trodde jag dem.

      Men nu är jag övertygad att jag bara är annorlunda, det handlade bara om att jag inte hittat rätt. Jag fick höra av både kurator och två psykologer att jag aldrig kan ha närhet/relationer om jag inte går i terapi för att hitta vad min aversion beror på – och bearbeta det. Men de hade fel, jag hade bara inte träffat rätt person. Det finns så många föreställningar hur saker ska vara. Och myter, som till exempel att erfarenhet är viktigt. Jag och min pojkvän har det fantastiskt bra intimt utan särskilt mycket erfarenheter.

      För mig är intimitet något jag måste bli initierad i med en person jag älskar. Och det är det som skiljer mig från de flesta andra som kan känna fysisk attraktion bara någon är snygg, till exempel.

    • Crazy8000

      Det är du inte ensam om.
      Det brukar kallas Metrosexuell.
      Man måste ha en viss känslomässig koppling till personen.
      Är själv likadan, får inte ut något av det utan att den kopplingen har blivit, därför funkar det inte med de flesta tjejer i med de passiva ensidigt socialt spel där han ska göra och börja göra allt för att hända, hon ska bara finnas.
      Har hellre en klängig för på än en passive.
      Har provat VMF, funkade bara i början när den kopplingen fanns men när jag märkte vi bara skulle vara vänner fick jag inte ut något direkt av det och la ner det.

      På sett och vis hade de psykologerna rätt men inte på det viset de tror, och man behöver inte ändra på den biten, då kan man ifrågasätta varför de som är motsatsen ska vara på det viset och inte är de som behöver göra det.

  4. Skinnylove

    Jag tänker att man får även väga in hur länge man har haft kontakt innan man setts och hur djup kontakten har varit. Har man öppnat upp mejlledes är det mer naturligt att känna för att beröra varandra jämfört med om man knappt hunnit diskutera något på mejl. Vilken inställning man har till personen och dejting överhuvudtaget spelar också in. Upplever man att personen känns inteessant och äkta är det lättare att ge och ta emot den sortens respektfulla närhet.

  5. George

    Jag kan tänka mig att många gillar den närhet men för mig är den obehaglig. Det är likadant med små barn. Har aldrig gillat bebisar. När mammor envist placerat barn i mitt knä utan mitt samtycke tycker jag är jobbigt. Man blir tvingad till nåt man inte gillar. Vissa vill ha mycket närhet andra inte. Sen förstår jag att man kan lära sig leva utan det. Man kan lära sig att leva utan mycket här i livet.

    Intressant ämne det här. Man hade kanske haft mer chans på tjejer om man visat det med en enkel beröring. Men som sagt gillar man det inte så blir det ju genast lite svårare.

  6. Dold

    Jag tycker att vi på bara ett par generationer, har tappat mycket av den naturliga – och helt oskyldiga – beröringen av varandra. I mina föräldrars generation, höll flickor ofta varandra i handen på väg till skolan, eller gick i armkrok. Pojkar höll varandra om axlarna. Flickor borstade varandras hår, och gjorde flätor. Man kliade varandra på ryggen.
    I min egen generation levde lite av detta kvar, men numera är väl risken att bli kallad diverse glåpord om man rör vid en kompis, alldeles för stor, så bäst är att visa alla ömhetsbetygelser elektroniskt…

    • Romantisk-tjej

      Det kan nog stämma att den sortens beröring är ovanligare idag. Däremot tror jag att om man har en nära vän är beröring ganska självklart. Jag har ytliga bekanta som aldrig skulle ta på mig, men jag har haft nära vänner som däremot ofta velat röra mig, men det sker ofta i hemmiljö, i tv-soffan hemma hos min bästa killkompis till exempel. Det kan vara en sådan sak som att sträcka ut benen i den andres knä när man halvligger i soffan. Numera händer det sällan att jag är hemma hos honom eftersom han har en flickvän och jag har en pojkvän. Tidigare var vi båda singlar i många år och träffades varje helg.

      Av någon anledning har jag kommit närmare killkompisarna än tjejkompisarna. Har haft gaykomisar också, och de älskar beröring 🙂

      Däremot är nog mer sällsynt att man rör varandra offentligt , som att hålla handen när man går på stan. Jag och min pojkvän brukar däremot alltid hålla varandra i handen när vi går någonstans.

  7. Anette81

    Kommer aldrig mer att få känna av oxytocinet flöda för ingen kille kommer någonsin mer att få röra mig. Jag är inte bara någon som duger till sex. Jag vill ha något seriöst men det är omöjligt att hitta en vettig kille.

  8. Arcnice

    Att gå ut på någon form av socialdans är ett bra sätt att få känna kroppsnärhet. Dessutom träffar man mycket trevligt folk också.
    En tät foxtrot är väldig mysigt utan att för den delen vara sexuell, även om det kanske kan se så ut för en utomstående betraktare.
    Så prova gärna på att gå på dans! Det behövs mer folk ute på danserna, speciellt män då det oftast är överskott på kvinnor.

    • Arcnice

      Vem har sagt något om mogendans? Gå på en moderndans istället. Hittills har jag aldrig varit med om att det är överskott på män.
      Dessutom behöver du ju inte dansa med gilfarna om du inte vill 😉

    • george

      Mogendans el modernt e samma skrot o korn. Bara gilfar som jagar toyboys.

      När jag var 30 så var jag en del gånger på modern dans. 98% av kvinnorna var över 50år. Den lilla procenten tjejer i min ålder ville aldrig dansa när man försökte be om lov. Skulle man visa att man kunde dansa fick man nöja sig med gilfarna. Det var inte roligt. Så det där med dans rekommenderar jag inte.

    • Arcnice

      Jadu George, jag vet inte var du brukade dansa, men jag går på moderndans i Västernorrland och Hälsingland. Är själv 35 och skulle tippa på att majoriteten av de som är ute på dansen är mellan 30-45 år. Men det finns även de som fortfarande går på gymnasiet och de som passerat 65, även om de inte är så många av dem.

      Denna diskussion är dock lite off topic.

      Jag rekommenderar fortfarande dans. Det är dessutom en hyfsat bra vardagsmotionsform.


Post a new comment

(OBS! Din E-postadress publiceras ej.)