hej

#metoo ur en singelmans vinkel

Det finns hur mycket som helst att skriva om #metoo. Men här reflekterar jag kring vad kampanjen kan få för effekter för dejtingen.

En ökad misstänksamhet mot män

Det är nog ingen vågad gissning att kvinnors inställning till män försämrats. Om inte ens en helylle person som Lasse Kronér kan bete sig ordentligt, vem f-n ska man då kunna lita på?

För mig, och majoriteten av alla män, känns det fullkomligt befängt att uppfattas som ett potentiellt perverst hot. Att min dejt tvekar att lämna ut sitt telefonnummer, att hon måste ”varna” sina vänner att hon är på middag hemma hos mig eller att räknar med att det finns en risk att jag överfaller henne känns helt sjukt. Och jag måste erkänna att jag förut blev provocerad av att bli betraktad så. Men #metoo, och andra händelser, visar att kvinnors försiktighet är befogad. Vi skötsamma män får tugga i oss det här, utan att ta det personligt.

 

En rädsla för att ta initiativ

Ingen man med en modern och bra människosyn vill kränka en kvinna, till exempel genom att ta på henne om hon inte vill. Beröring bottnar ju i ett ömsesidigt gillande, eller hur? Problemet är dock att någon måste ta första steget. Och fastän det nu är 2017 vilar här ett enormt ansvar på oss män. Det är fortfarande vi som enligt samhällets normer ska driva på, vilket å ena sidan kan utstråla ett attraktivt självförtroende – men läser man situationen fel slår pendeln tillbaka med full kraft. Då är man en av de där männen som bara vill en sak. Jag tror därför att många män idag är livrädda för att göra misstag, vilket ofta leder till passivitet. Så tjejer, kanske får ni försöka avlasta oss genom att själva ta intiativ till fysiska aktiviteter? Avslutningsvis så vill jag vara tydlig med att det så klart är stor skillnad mellan ett fumligt raggningsförsök och att sexuellt utnyttja någon. 

Vilka tankar har ni om #metoo och vilka blir följderna?

Har du tankar om inlägget, bloggen, förslag på ämnen eller annat? Skriv gärna en kommentar. Eller mejla mig! Jag heter Chris1980 här på Happy Pancake.

dating


There are 145 comments

Add yours
  1. Elle_

    Kudos för att du i alla fall ser och förstår varför kvinnor är försiktiga. I övrigt blir jag så besviken över den här sortens reaktioner. Går ni alltid från noll till tafsning när ni är intresserad av en kvinna, och hoppas att det ska fungera? Har ni alltid chansat på det sättet och nu blir ni skraja för att kvinnor som ni begått övergrepp på plötsligt vågar anmäla? Det hoppas jag verkigen inte?
    Ni får väl läsa av situationen. Precis som vi kvinnor måste göra hela tiden, med skillnaden at ni riskerar att försnärma någon medan vi riskerar att bli våldtagna, förstås.
    Och nej, vi kan inte börja ta initiativ för att ni ska slippa slipa på er lyhördhet. Vad tror ni händer om kvinnan tagit initiativ och sedan ångrar sig, och mannen kör på ändå? Det är tillräckligt svårt att få våldtäktsmän dömda ändå. Då kan det ju till och med finnas vittnen som kommer att hävda att “hon var med på det”.
    Med detta sagt: jag tar själv alltid initiativ om jag är intresserad och tycker att han är för långsam eller för trög. Men vet ni? Jag har ett knep. Jag börjar inte med att grappa killen i skrevet eller om baken, förstår ni. Jag använder öonkontakt, tittar på hans läppar, lutar mig framåt, snuddar en hand mot en hand eller på hans rygg. Inväntar gensvar. Backar om inget sådant finns. INTE SVÅRT. SKÄRPNING.

    • Romantisk-tjej

      Jag blir också otroligt förvånad över denna text. För det första sker sådant väldigt sällan med personer man har en privat relation till. Ovälkomna flirtar och närmanden sker på arbetsplatser eller på allmänna platser (krogen, taxin, bussen, tunnelbanan, joggingspåret, på stan i form av “catcalling” eller tafsanden/närmanden).

      Eller – det kan räcka att man åker och kollar på en pryl som ska säljas i en killes hem (eller tvärtom, någon kommer och ska hämta något hos tjejen) Alltså – helt okända killar som jag inte ämnar dejta. Själv har jag blivit telefonterroriserad när jag satt ut vanliga köp/sälj annonser. Eller när jag var ung och sökte bostad. Det slutade med att jag fick sätta ut en killkompis telefonnummer och låta honom prata och göra upp försäljningen hos honom. Hela tiden måste man vara på sin vakt. Endast för att man är tjej!

      Jag har märkt att många triggas av ointresse. För varför skulle en 20-årig tjej vara intresserad av en 45-åring, bara för att ta ett exempel som jag själv ofta var med om när jag var c:a 20. Ju mer man visar att det inte är okej, desto mer kommer de flirta, skicka bilder på snoppen med mera. Jag vet inte vad som triggar dem, varför är det så kul att trakassera någon? Vad får de ut? Det skulle vara intressant att veta.

      När man börjar träffa någon märks det om det finns attraktion. Och då vet båda om de vill vara nära. I annat fall är det inte en förälskelse eller attraktion från båda håll. Jag vet inte hur man kan missa detta…Förhoppningsvis har man dessutom pratat innan man närmar sig dejten… Man har väl sagt att man längtar (eller något ditåt) på telefon? Eller pejlat av läget hos den andra? Jag tror knappast att det normala är att man plötsligt “out of the blue” bara flyger på tjejen som bara var en kompis och inte har några känslor för dig…, jag förstår verkligen inte problemet här.

      Och om det nu skulle vara så att man vill ha fysisk kontakt utan kärlek är det ju heller inga problem. Då antar jag att man frågar det innan? Det är ju många som är kk. Eller bara vill ha sex.

      Och man känner väldigt tydligt om någon verkligen är intresserad av mer än kompis. Hur kan man missa det? Jag trodde det var något grundläggande vi alla har inom oss som sociala varelser. Däremot kan personer med vissa diagnoser ha svårt att läsa av känslor.

    • Christian Persson

      Elle,

      Jag tycker att #meetoo varit väldigt nyttig på många sätt. Vissa mäns vidriga beteende har kommit fram i ljuset och min, och säkert många andra mäns, förståelse för kvinnors utsatta situation har ökat väsentligt. Att kvinnor i den här omfattningen utsätts för olika former av trakasserier/ofredanden är bara tragiskt.

      I det här blogginlägget reflekterar jag över vilka effekter jag tror att #meetoo kan få för dejtandet. Och jag tror helt enkelt att män kommer att bli försiktigare med att ta fysiska initiativ. Då menar jag inte tafsande eller ofredande, här tror jag att de flesta vet var gränsen går. Utan mer generellt. Det kommer att bli viktigare att få kvinnans samtycke till fysisk kontakt eftersom man inte vill göra något som kan uppfattas fel. Det här ser jag bara som något positivt.

  2. Eros

    för min del agerar jag som förut… visar respekt, ser en människa och skulle aldrig drömma om att tafsa eller säga något oanständigt… Hur svårt kan det vara? bemöt hänsynsfullt med respekt så finns det inget att oroa sig för. Jag har inga som helst problem med att visa intresse för en kvinna eftersom jag förutsätter att hon är klok nog att se skillnad på ett seriöst intresse för henne och ett övergrepp. osv. Hittills har en kvinna aldrig missförstått eller blivit förbannad på mig.

    • Elle_

      Nej, jag tror faktiskt att alla vuxna, normalbegåvade män klarar av det. Om de orkar lägga två strån i kors. Tänker man på kvinnan i fråga som en tänkande kännande varelse som har visst människovärde bör det komma alldeles automatiskt. Också tips!

  3. Crazy8000

    Gu vad det har blivit överhajpat med detta ämne.
    Minoriteten gör sig mest hörda för att värka som majoriteten bara för att känslorna ifrån en sida ska bejakas men inte motsatta hållet.
    En händelse blir alla/alltid.

    Det med att få gensvar kan vara väldigt segt också ifrån en hel del på det icke verbala, summa som aria man måste fortsätta med de signalerna lite mer och tydligare ända tills den andre ger gensvar antingen positivt eller negativt. Men att börja ta någon i skrevet på brösten insidan av låren eller baken brukar vara lite för intimt för många oavsett kön.
    Sluta leta negativer.
    Mycket Enklare Än Så Blir Det Inte. Skärpning!

    Tjejer slutar vara passiva och lata med undanflykter för att vara den som driver/eskalerar/bygger!

    Allt är en dubbelriktad väg. Väldigt få kan läsa av defusa/svaga signaler som ni tycker är tydliga men som inte kan uppfattas ens ev dig själv om du blir utsatt för samma. Skärpning!

    • Elle_

      Ledsen, men jag tror inte ett ögonblick på att män är såpass efterblivna. Isåfall skulle de inte klara av att gå på en middagsbjudning eller behålla några vänner heller. Nyckeln ligger i att över huvud taget bry sig om vad kvinnan vill.

    • Elle_

      Ser du inget gensvar är det läge att backa. Chansa aldrig. Om du är såpass dålig på att läsa av små signaler är det ditt enda alternativ eftersom allt annat är egoistiskt och oförskämt. Din attraktion är liksom inte något du till varje pris måste utsätta en annan människa för. Sex och närhet är ingen rättighet. Det går också bra att använda ord om kroppspråk är för subtilt?
      Och var inte orolig, har du lyckats charma henne och hon är intresserad tillbak kommer hon att göra det tydligt för dig, hur trög du än är.

    • Peter

      Elle, vad du beskriver som tydliga signaler är oftast en blick, att det kastas med håret eller leks med fingrarna i det. Är det intresset riktat mot mig eller någon intill? Man får ett fräsande svar om man gissar fel. Man är en mes om man gissar fel åt andra hållet.

    • Elle_

      Peter: Absolut. Om du går fram och stör någon/kräver dennes uppmärksamhet för att du förutsätter att ett kastat hår betyder att hon vill ligga med dig, då löper du risken att bli avsnäst. Det får du nog leva med. Att bli avsnäst är dock inte samma sak som att bli anmäld för våldtäkt.

    • Peter

      Elle, när killen missat att du slickar dig om läpparna och putar lite mer med bysten…

      Jag vet egentligen svaret där med. Han är ett misslyckande som inte förstår sitt eget bästa trots att han kanske inte ens såg dig.

    • Crazy8000

      ELLE
      Det finns en uppsjö med signaler du som tjej missar ifrån män som du kallar för obefintliga.

      Om han skulle ge samma signaler som du ger är frågan om du kommer ens märka dem när det väl sker.
      Har gjort lite för mycket studier i frågan och märkt att tjejer över lag är lika kassa om inte mer många gånger när det gäller att läsa signaler oavsett hur intresset har varit.

      Det är mer än bara pilla/slänga håret, titta ner till höger för dig medans du rodnar vid möte av blick, göra dig extra åtkomlig, titta vid jämna mellanrum, bita läppen, fysisk beröring, bla bla bla…
      Om du själv inte bidrar är det kört. Om du inte är på bestämd och tydlig är du körd. EN i mängden.

      Man måste investera utan att förvänta sig något.
      Vissa andra saker kommer jag inte ens att nämna för många som är i denna blogg snedvriden och tolkar det som de själva vill.

      Vissa tar det tid innan de reagerar, vissa märker inte, en del behöver upprepade gånger för att ge gensvar.

      Allt handlar om att vilja bli förstådd/hörd men ingen vilja förstå/höra. (Du är ett typexempel på detta hur du kommunicerar. en stereotyp)

      Om personen snäser har den attityd problem. Dålig karaktär, låg social kompetens, självupptagen. (Mängdvara)

      Om man vill något måste man förmedla det på ett förståeligt vis. Bara för att du själv förstår vad du förmedlar betyder inte att den andre gör det.
      Väldigt få kan läsa någons tankar och känslor, om det ens är möjligt att läsa andras tankar.

      Gissa spelet som vissa tjejer kör är omoget och självdestruktivt.

    • _Elle_

      Peter: Puta med brösten? Slicka mig om läpparna? Skulle aldrig falla mig in. Vad är det för tjejer du umgås med/fantiserar om? Väldigt få kvinnor beter sig som i porrfilmer, vet du.
      Det har hänt mig att män inte fattat att jag gillar dem. som mer än bara kompis. Då har det hänt att jag frågat om han vill dejta, till exempel. Men då är det inte heller sex jag har varit ute efter, inte riktigt ännu. Annars kör jag hand mot hand eller låta bli att flytta på kroppen om man råkar snudda varandra. Jättelätt att märka vilken respons det får.
      Skulle aldrig döma ut en man som inte ger mig gensvar som dum. Skulle utgå från att han inte känner samma och backa…precis som jag skulle önska att män gjorde med mig.

    • _Elle_

      CRAZY:
      “Det finns en uppsjö med signaler du som tjej missar ifrån män som du kallar för obefintliga.”

      Eh, absolut? Det tror jag säkert. Jag utgår aldrig från att främmande män är intresserade av mig och försöker inte ens titta efter subtila signaler. Om jag inte redan är intresserad tillbaka för då iakttar jag varje liten rörelse och min. Vad vill du säga med det?

      “Om han skulle ge samma signaler som du ger är frågan om du kommer ens märka dem när det väl sker.”
      Om jag inte är intresserad skulle jag sannolikt inte märka det, nej. Och det är ju bra för oss båda, för jag blir ju inte intresserad av en ointressant man för att han signalerar att han vill ha mig, tvärtom faktiskt.

      “Har gjort lite för mycket studier i frågan och märkt att tjejer över lag är lika kassa om inte mer många gånger när det gäller att läsa signaler oavsett hur intresset har varit.”
      Det är det ingen som förnekat?

      “Det är mer än bara pilla/slänga håret, titta ner till höger för dig medans du rodnar vid möte av blick, göra dig extra åtkomlig, titta vid jämna mellanrum, bita läppen, fysisk beröring, bla bla bla…
      Om du själv inte bidrar är det kört. Om du inte är på bestämd och tydlig är du körd. EN i mängden.”
      Jag gör aldrig sådana grejer om inte en kommunikation och en ömsesidig flirt redan inletts, och då aldrig medvetet. Skulle aldrig sitta och pilla med håret och rodna och titta bort för att förföra någon, herregud. Det kanske jag gör om jag blir förförd… men som sagt inte medvetet. ALDRIG. Och jag flirtar aldrig med främmande män (helt ointressant för mig) så eh… jag har mer tid än ett flyktigt ögonblick. Inte KÖRD, nej. När det gäller någon man som jag känner ber jag som sagt om en dejt till slut. Gjorde det senast för ett halvår sedan för jag tyckte att jag fick mixade signaler och orkade inte vänta längre. Fungerade enligt plan. Och ingen risk för övergrepp.

      “Man måste investera utan att förvänta sig något.”
      Man kan be om en dejt. Eller snudda vid en hand. Man behöver inte klämma någon på baken eller kasta sig över hen.

      “Allt handlar om att vilja bli förstådd/hörd men ingen vilja förstå/höra. (Du är ett typexempel på detta hur du kommunicerar. en stereotyp)”
      Tillåt mig småle.

      “Om personen snäser har den attityd problem. Dålig karaktär, låg social kompetens, självupptagen. (Mängdvara)”
      Nej. Det är rimligt att snäsa när någon går över ens gränser och kör på utan att ens försöka läsa av signaler.

      “Om man vill något måste man förmedla det på ett förståeligt vis. Bara för att du själv förstår vad du förmedlar betyder inte att den andre gör det.
      Väldigt få kan läsa någons tankar och känslor, om det ens är möjligt att läsa andras tankar.”
      Det har ingen ifrågasatt.

    • Peter

      Elle, jodå du gör så helt omedvetet. På samma vis som killar sänder sina signaler omedvetet. Hunden viftar på svansen lika omedvetet. Kroppsspråk kallas det för.

    • Elle_

      Peter: Gör mig i alla fall tjänsten att läsa det jag skriver innan du kastar dig på tangenbordet för att försöka mansplaina mig om hur jag själv fungerar?

    • LB

      Det finns en uppsjö med signaler du som tjej missar ifrån män som du kallar för obefintliga.???? Really? Är jag interesserad får du sända vilka signaler du vill jag är endå inte intresserad och då håller du tassarna borta. Är man inte intresserad så skiter man fullständigt i dessa signaler för man är inte intresserad. Svårt? Vill du gå rlängre fråga på en dejt men som sagt, är man inte intresserad så blir det endå nej. Man kan se signalerna men inte vara intersserad och nej tänker verkligen inte gå fram till varje som visar signaler på intresse och säga nej tack inte intresserad. Vem har tid och ork med det?

    • Peter

      Elle, lägg handen på en arm är en medveten handling. Stämmer inte den med dina omedvetna signaler framstår du bara som en misslyckad skådespelare. Och nej, ditt inlägg handlar inte om dig utan om mänskligt beteende. Det är universellt.

    • george

      Elle

      Jag önskar att medelålders kvinnor höll tassarna borta. Men tyvärr får man ett stadigt tag i skrevet av kvinnor man inte känner. Tafsande och allt annat. Var tog respekten vägen? Jag har aldrig tafsat eller varit odräglig. Jag har behandlat kvinnor med respekt. Har gått över till andra sidan gatan om jag sett en ensam tjej kommit gående för att hon inte ska känna sig hotad. Jag går fram till kvinnor jag finner intressanta och sträcker fram handen och presenterar mig. Får man ett kyligt svar tillbaka så går jag därifrån. Då var hon inte intresserad och det respekterar jag. Man får läsa av situationen. Svårare än så är det inte.

  4. Peter

    Vad som har hänt mig flera gånger när jag har varit ute i svängen är att gamla gummor har tafsar på mig. Det är inte en hand som nuddar min arm lite nätt. Det är rätt på rumpan eller värre. Flyttar man sig lite och så kommer hela hon vars bäst före datum är passerat och gnuggar sig mot en. Sånt är lite obehagligt.

    Kom inte till mig och säg att tjejer är några oskyldiga väsen. De är värre än killarna de beklagar sig över när de söker sexuell uppmärksamhet.

    • Elle_

      Alla tjejer/kvinnor är inte oskyldiga väsen. Vem säger det?
      Däremot: hur rädd och hotad känner du dig av tanterna? Är du rädd att de ska stå utanför sedan, eller följa med dig hem på avstånd för att sedan välta omkull dig i en mörk dunge och våldta dig?

    • Peter

      Elle, jag är aldrig rädd när jag är ute. Då rör jag mig i Malmö där det är skottlossning och lite annat någon gång per vecka.

      Men kan du ge en vink om varför tjejer är rädda för att mitt på dagen träffas på en offentlig plats när hon i nästa andetag berättar att hon gjorde stan på Möllan, kanske inte det mest trygga stället, i lördags?

      Egentligen vet jag svaret. Det är en ursäkt för att slippa behöva träffas.

    • ViraStina

      Peter:
      Kanske för att hon var där med kompisar? Kanske för att man känner sig helt anonym på ett uteställe, och trygg så länge man håller sig där i vimlet, men osäker när det gäller att träffa en främling ensam, som faktiskt skulle kunna stalka en på hemvägen? Kanske för att vissa dagar känner man sig ganska tuff och kaxig, och andra dagar ängslig och orolig?

      Kanske för att rädslor inte alltid är helt rationella? Och ska inte behöva vara det heller. Vi är inte alltid rädda för det som är mest riskfyllt. De flesta åker t ex bil utan att tänka på att det är ett väldigt farligt färdmedel. Samma personer kan vara livrädda att gå ensam i skogen en kväll, trots att risken är minimal att det ska hända något just där och då.

      Alla människor är rädda för det som får oss att känna oss utsatta, och utan kontroll. Inte nödvändigtvis för det som statistiskt sett är farligast. Du behöver sannerligen inte ta det som en personlig förolämpning.

      Jag själv har aldrig varit rädd att gå ensam hem genom stan nattetid. Inte ens när jag var ung – till mina föräldrars förfäran. Men jag har alltid varit rädd att berätta för en ny dejt var jag bor. Där har jag varit väldigt försiktig. Mer försiktig med det, än med att åka hem till honom! Så ser min rädsla ut. Den är inte mindre legitim bara för att jag INTE är rädd för andra saker som rent teoretiskt kan vara farligare.

    • tjej79

      Vaddå håller du till på Swing Inn eller då kan jag förstå att “gamla gummor tafsar på dig. Det stället är ju bisarrt. Där är alla lika goa oavsett om de är män eller kvinnor. Peter. För annars kan jag inte förstå vart detta beteende skulle förekomma.

    • Tjej79

      Tja, det kan diskuteras 😂 men, kampanjen Metoo existerar inte därinne. Sämsta stället i hela Malmö om man inte räknar vissa sunkiga lokalpubar med. T om vakterna där hängde ut folk på en fbsida. Stod i nyheterna, det var detta år. Så lång tid skulle det alltså ta innan det hände något.

      Men, där kan jag förstå varför både kvinnor och män inte ser gränser. Där förekommer allt detta beteende som ni lyfter varenda gång. Välj andra ställen så utsätts ni inte i samma grad. Faktiskt. Det är så enkelt. Jag sätter inte min fot där längre. . Jag såg också hur kvinnor betedde sig där. Väldigt desperat därinne. Män betedde sig som äckliga svin därinne och jag klarade inte ens av att ge ett svar tillbaka utan gick bara därifrån ville inte riskera att det skulle bli värre. Så, nej aldrig mer. Gav ändå stället ngr chanser för fick alltid höra. Jamen, det blir skoj. Alltid samma resultat. Jag lämnade stället 😆

    • Andrea

      Det handlar inte om att ett kön är värre än ett annat, #metoo handlar om att tystnad föder tystnad och ingen förändring.
      Det är inte okej att du behandlas så, det är lika illa oavsett om det är man eller kvinna.

      Visst, kanske kvinnor räds våldtäkt av en man mer än män av kvinnor, men respekt gäller båda kön.

      Det är tröttsamt att det så ofta nu när kvinnors problem lyfts så vill en grupp av män tillsynes förminska dem för att deras problem enligt dem inte tas på samma allvar. Problemen är där för båda kön, att lyfta ett köns problem gör inte det andras mindre. Bara inte i fokus då.

    • Peter

      Är det nu så mycket killar som förminskar tjejer? Metoo handlar om hela samhället. Här på hp sitter tre killar inloggade för varje tjej.

      För ett par år sedan sändes radiohjälpen från stortorget. Jag satt och snackade lite med en tjej genom hp samma dag som programledarna skulle släppas ut ur buren. Föreslog träff med att sticka upp där ihop, kanske önska varsin låt. Det blev nej med motiveringen att hon kände sig inte trygg. Alltså stack jag dit själv. Jag hade inte ens kunnat titta på henne utan att det hade varit 25 vittnen till mitt övergrepp, inom 10 meter då. Vi hade nog troligen inte ens fått syn på varandra med den mängden folk där var. Hon hade inte behövt känna sig otrygg, utan det var bara en utmärkt ursäkt för att slippa visa sig i verkliga livet.

    • ViraStina

      Peter:
      Det är klart att vissa kvinnor kommer säga att de känner sig otrygga för att slippa träffas. Det är en ganska “snäll” ursäkt, istället för att säga att du inte är tillräckligt intressant. Men det betyder inte att kvinnors känsla av otrygghet därmed är fejk i det stora hela.

      Jämför det gärna med männens motsvarande ursäkt, som nästan alltid handlar om att de har så extremt mycket att göra just nu, så de hinner inte träffas. Det är precis samma sak. De säger egentligen att jag inte är tillräckligt intressant, men det låter lite hårt, så de lindar in det i en ursäkt om stress istället.

      Och det betyder ju inte att stress hos män därmed är rent påhitt.

      Problem med stress och otrygghet finns på riktigt, även om de kan användas som falska ursäkter ibland. Strunta i VAD folk skyller på när de inte vill träffas i verkligheten. Det är helt ointressant. De vill inte, punkt slut. Det betyder nej. Det är det enda som spelar roll. Gå vidare, fråga nästa person. Något annat funkar inte.

      Att försöka övertyga en tjej om att en viss plats är helt trygg, eller komma med tips åt en kille hur han ska omdisponera sin tid för att hinna dejta mig, kommer naturligtvis inte att fungera.

    • tjej79

      Hon kanske inte ville träffas samma dag som ni började chatta! Dock en poäng i att det var trots allt en offentlig plats. Men, hon tyckte kanske att det var för tidigt?! Vad vet jag.

    • Andrea

      Hm. Asså Peter jag tror varken du läste hela min text, förstod den eller metoo öht.

      Jag sa inte alla killar förminskar tjejer.

      Jag sa att det finns en tendens hos en grupp, en del av alla, att förminska Problem kvinnor har och upplever.
      Med ursäkten att killar i samma situation minsann ingen hade brytt sig om så varför bry när det är kvinnor i den situationen.
      Det är inte rätt/bra/okej för varken män eller kvinnor att behandlas illa, inte låta nej innebära nej och så vidare.

      Att det är färre män än kvinnor på en dejtingsajt förändrar inte det och ärligt talat vad har det ens med metoo att göra?

      Som redan nämnts, bara för att folk använde det som ev ursäkt betyder det inte att det är obefintligt.

      Suck. Men du har ju uppenbarligen ingen vilja att förändra åsikt eller tankebanor så det här var väl slöseri med tid. Men försöka kan man ju alltid.

  5. Crazy8000

    Vilken del?
    För en hel del var dubbelriktat oavsett kön.
    Väldigt många Är tröga och kan inte läsa av signaler som är otydliga. Även för tjejer.

    De du pratar om är minoritets grupp som alltid har funnits och är samma på båda håll. Skillnaden att mannen målas upp som något dåligt och kvinnor som “Go Girl”. Båda sidor är lika kassa på att lyssna på motsatta sidan, det hittar man i mycket med uttrycken “Hon har alltid rätt även om hon inte har rätt” “han förstår inte” “män är efterblivna låg utvecklade” eller som du indirekt förmedlar “efterblivna”. Allt handlar om missförstånd dålig kommunikation och fördomar.

    Felet är att det är för själviskt på båda håll och den ena sidan kräver att den andre ska förstå och lyssna när de själva inte lyssnar eller förstör, bara vad den andre ska.

    Tjejer vill att män ska förstå dem men vill inte göra samma på motsatt håll.
    På grund ut av hur vi blir lärda sedan vi poppar ut hur kvinnor och män ska kommunicera kommer det var missförstånd.
    I dagens läge vill de flesta bli förstådda men vill inte bemöda sig att lära sig att förstå. Rätans sagt har det varit det väldigt länge.

    Om man vill något måste man förmedla det på ett förståeligt vis. Bara för att du själv förstår vad du förmedlar betyder inte att den andre gör det.
    Väldigt få kan läsa någons tankar och känslor, om det ens är möjligt att läsa andras tankar.

    Båda sidor bidrar med sitt skit och många vill inte stå för det i dagens läge

  6. Elin Ek

    Hur känner du inför att du personligen just vänt en kampanj om att våga tala ut om övergrepp till hur svårt och orättvist det är för singelmän ute i samhället?

    I mina ögon är även din reaktion en del i problemet. Det är inte alltid lätt att veta vad en annan människa tänker, men det är faktiskt enkelt att inte ofreda någon.

    Det är också rätt tragiskt att så många vill lägga över ansvaret för varför de är singlar på det andra könet. Din text uttrycker något i stil med; “Om kvinnor bara kunde komma till mig och anstränga sig för att visa att de vill ha mig så skulle jag inte löpa risk att ofreda någon.” Vilket är rätt ironiskt med tanke på att du alltid är så himla noga med att betona att du är en good guy.

    Hela inlägget osar självömkan, stackars män med så mycket ansvar. Det är hårt att vara man idag.

    • Christian Persson

      Elin Ek,

      Jag förstår inte riktigt att du tolkar det som att jag ser negativt på #meetoo. Tvärtom, kampanjen har varit jättenyttig för att belysa de vidrigheter kvinnor utsätts för. Jag tycker också att jag är tydlig med det.

      Sedan reflekterar jag över vilka effekter jag tror att #meetoo kommer att få. Här tror jag kort och gott att män kommer att bli försiktigare med att ta fysiska initiativ. Då menar jag inte tafsande eller ofredande, här tror jag att de flesta vet var gränsen går. Utan mer generellt. Det kommer att bli viktigare att få kvinnans väldigt tydliga samtycke till fysisk kontakt eftersom man inte vill göra något som kan uppfattas fel. Det här ser jag bara som något positivt, så det är inte tal om någon självömkan.

      Däremot är det inte problemfritt att vara man, precis som det heller inte är att vara kvinna. Som man behöver du sällan vara fysiskt rädd för en kvinna och det hotet är såklart det allvarligaste. Men vi brottas med andra typer av frågor, till exempel vilka krav som ställs på en “modern man”. Det kan tyckas som bagateller i sammanhanget, men i allra högsta grad värda att ta på allvar.

    • Elle_

      Christian: Fast nej, det kommer inte bli viktigare. Det har alltid varit lika viktigt. Hänsyn människor emellan är a och o i alla relationer. Om du känner att du är osäker på om du tidigare kränkt kvinnor har du tidigare varit ett as och det är inte för mycket begärt att du slutar vara det. Kvinnor har ingen skyldighet att underlätta för as.
      Vanliga, vänliga män som ser på kvinnor som människor behöver inte ändra sitt beteende vad det gäller att ta kontakt med en kvinna. De ni möjligen kan göra är att skaffa lite ryggrad och säga ifrån när tölpiga killkompisar är igång.
      #metoo handlar inte om era flirttekniker. Och detta att ni undrar hur ni nu ska kunna närma er en kvinna utan att göra bort er är patetiskt. Märker ni inte att hela premissen är sned? Det är inte kvinnors ansvar att bereda vägen för er i ert närmande till oss. Vi vill inte att män som inte respekterar oss alls närmar sig. Respekterar ni oss kommer ni göra rätt automatiskt.
      Det sker våldtäkter varje dag och detta är mäns vanligaste samtalsämne i eftersvallet av #metoo. Det är så sorgligt.

    • Elin Ek

      Jag tolkar inte alls att du ser negativt på #metoo. Du riktar bort fokuset för metoo – vilket är våld och övergrepp och en värld fokuserad på mäns rättigheter och behov – och riktar fokuset på dig själv. Den här kampanjen hade ingenting med dig eller “män som dig” att göra, men ändå känner du behovet att vrida runt rampljuset till dig själv och dina likar (som du själv definierar som andra män). Varför?
      Dessutom undrar du inte över varför så många är offer, men ingen känner en gärningsman. Du gör ingen frågeställning kring varför övergrepp nästan alltid splittrar familjer och vänner (då en familjemedlem eller vän nästan alltid är den som är skyldig). Du säger att du hört, men du har tydligen inte förstått. Då det du tagit med dig ur detta inte är “Vad är det för fel på den värld vi lever i?” utan det du tagit med dig och väljer att här presentera, i ett publikt forum är “Vad innebär detta för mig när jag vill bli/vara intim med en kvinna?”. Jag ser i det en enorm egocentrism som inte är ett medvetet val utan något som präglat hela din existens. Något som är en del av problemet, även om du själv inte vill vara en del av det.

      Jag har mest i tysthet låtit metoo-vågen passera förbi då det är bortom mig varför vi inte kan leva helt jämlikt. Men just ståndpunkter som denna gör det glasklart för mig varför så många känner behovet att sprida just #metoo. För det här sitter så djupt, att männen skall vara i fokus, oavsett om det är på gott eller ont.

    • Elin Ekblom

      Och Christian, jag vill gärna föra en konversation kring detta men vet inte riktigt hur jag skall uttrycka mig tydligt nog utan att det skall låta bitigt.

    • Elin Ek

      “För mig, och majoriteten av alla män, känns det fullkomligt befängt att uppfattas som ett potentiellt perverst hot. Att min dejt tvekar att lämna ut sitt telefonnummer, att hon måste ”varna” sina vänner att hon är på middag hemma hos mig eller att räknar med att det finns en risk att jag överfaller henne känns helt sjukt. Och jag måste erkänna att jag förut blev provocerad av att bli betraktad så. Men #metoo, och andra händelser, visar att kvinnors försiktighet är befogad. Vi skötsamma män får tugga i oss det här, utan att ta det personligt.” – Dina ord. Ord för ord. Men jag inser att du inte väntade dig att dessa ord skulle vändas emot dig. Du trodde nog återigen att du, i denna kalla värld, kunde komma undan med din egocentrism. Du säger att du inte är del av problemet, men någonstans har någon utlevt våld för att du skall vara ren. Jag utlevde våld utifrån någon som “brydde sig” och vet hur hemskt det är. Hur ont det gör att bli överfallen och skuren.

    • Christian Persson

      Elin Ek,

      Jag vet heller inte hur jag ska uttrycka mig för att göra mig förstådd. Jag har aldrig slagit någon, varken man eller kvinna, eller ofredat någon. Jag rör mig heller inte i miljöer är jag sett mäns våld mot kvinnor, vilket inte är detsamma som att det inte hänt. Med den bakgrunden har jag svårt att ta in att jag ska uppfattas som ett hot, kapabel att i stort sett göra vad som helst. Det är väldigt långt ifrån den bild jag har av mig själv och känns konstigt.
      Men med tanke på mäns våld mot kvinnor förstår jag mycket väl varför det är så. Vad andra män gör påverkar hur jag blir sedd som man, så är det bara. Därmed inte sagt att det här “problemet” är störst. Värst är det självklart för de utsatta kvinnorna och det har aldrig varit min tanke att ta fokuset från det. Men i det här inlägget, på en dejtingsajt, valde jag den vinkel jag gjorde. Om det är egocentrism får det vara det.

  7. catwoman

    Bra att ni män, om ni inte har gjort det förut, börjar förstå varför många kvinnor är försiktiga i början. Och javisst, någon måste absolut ta första steget, och det kan vi kvinnor absolut göra, men har ni tänkt på att en del av oss kanske behöver längre tid på oss innan vi känner oss redo? Vi kanske inte känner oss bekväma med att kasta oss över en ny bekantskap redan på första dejten, vi kanske vill ses några gånger och lära känna varandra, utveckla känslor, kanske börja längta… Så om ni tycker att vi är för dåliga på att ta initiativ, så kanske ni bara inte har väntat tillräckligt länge, vi kanske bara har olika tidtabell? Avvakta ett tag, visa att ni är intresserade av oss, vill träffa oss och lära känna oss, tycker om oss, så kommer vi gärna att ta initiativ till mer när det börjar kännas rätt…

    • zerqq

      Tycker du missar ut på en viktig poäng dock.. vilken dejt? vilken tjej att visa intresse? Vi män lever som totalt osynliga för tjejer om vi inte äger en lamborgini diablo och bjuder på kokain. Annars är tjejer fullständigt ointresserade att ens bemöta ett hej.

    • Christian Persson

      catwoman,

      Ja, jag tycker att #meetoo varit väldig nyttig för att öka förståelsen för kvinnors utsatthet. Det är bara tragiskt hur mycket kvinnor får utstå.

      Jag är ju själv en person som gillar att lära känna någon på ett lugnt sätt. Så därför är det bästa ju att träffa någon likasinnad, då uppstår det ju förmodligen inte sådana här problem. Men jag tror att det ligger en press på killar att ta initiativ, annars är risken att man uppfattas som passiv och “mesig”. Och man riskerar att bli bortvald. Men kanske är den pressen ibland obefogad.

    • Elle_

      ZERQQ: Men vet du, det kan inte kvinnor göra något åt, och att du tycker synd om dig för det eller gnäller om det kommer inte att ändra på det. Varken män eller kvinnor går i regel på dejt med, hånglar upp eller blir ihop med någon för att de tycker synd om hen, eller för att någon är snäll nog för att “förtjäna det”. Jag går ju liksom inte fram till en snubbe jag gillar och kvider fram att jag är ensam och faktiskt jättesnäll så nu får han göra sin plikt och dejta mig faktiskt?
      Det finns lika många singelkvinnor som singelmän. Gör dig attraktiv och se till att singelkvinnorna ser att du är det. Fungerar inte nätdejting för dig får du försöka på andra sätt. Det är DITT ansvar. Ingen kommer att pitydejta dig och tro mig, du vill faktiskt inte ha någon pitydejt heller.

  8. Jimmy

    Jag kan förstå att tjejer inte är så intresserade av att läsa inlägg av den här typen. För det problem vi killar har är ganska obetydligt i jämförelse med tjejernas. Jag har aldrig varit rädd för att bli våldtagen, men jag är rädd för att bli misstankliggjord av kvinnor om jag skulle våga ta det där extra steget som kanske krävs för att det ska bli något. Så istället för att göra det är jag passiv.

    Jag var kär i en tjej för många år sedan, och vi var nära vänner. Men jag vågade inte göra något närmande. En kompis var kär i samma tjej, och var betydligt modigare än mig. Han vågade visa sitt intresse fysiskt, och sedan blev de ett par. De gjorde slut senare, och efter att ha samlat mycket mod vågade jag till slut berätta för henne vad jag kände. Men jag var fortfarande inte fysisk. Hon var smickrad, men hade inga sådana känslor för mig, och hade inte anat att jag hade dem för henne.

    Det vi “snälla killar” tycker är så jobbigt, är att killar som vågar vara framåt, och visar sitt intresse genom att röra tjejer, inte på intima ställen utan kanske på armen, ofta är de killar som får tjejer. De får fler one night stands, och de får fler förhållanden. De blir säkert också betraktade som ofredare ibland. Det är en risk de gladeligen tar, för det är värt det. Vi snälla killar tar inte den risken, och vi får heller inte så ofta chansen med tjejer.

    Med detta sagt så önskar jag inte att jag var en av de män som tog för sig bara för att öka chansen för att få ha sex. Jag är helt medveten om att genom att inte riskera att framstå som ett äckel så har jag heller inte samma chans att hitta någon. Jag kommer fortsätta att vara som jag är, och när jag är intresserad av någon kommer jag visa det med ord. Jag är bekväm med ord, mindre bekväm med beröring.

    Så inlägg som detta som Christian har delat med sig av, sådana inlägg behövs också.

    • Elle_

      Men att män och kvinnor är blyga har NOLL OCH INTET med #metookampanjen att göra.
      Och Jimmy: hade tjejen varit intresserad av dig hade hon märkt att du var intresserad av henne. Eller tagit reda på det. Jag lovar. Problemet ligger inte på sättet att närma sig i det fallet. Problemet ligger i att hon inte attraherades från början och det är en helt annan sak.

    • Romantisk-tjej

      Jag tänkte precis som Elle här också. Hon var aldrig intresserad av dig från början. Hon skulle aldrig plötsligt bli det heller, bara för att du började röra vid henne. Det är en djup missuppfattning från många killar.

      Min pojkvän visade inte det minsta intresse för mig (som tjej) via blickar eller ord. Han behandlade mig som en vän. Ändå föll jag för honom. Han hade aldrig närmat sig mig, rört vid mig eller flörtat. Det började som vänskap som ledde till kärlek senare. Och i det fallet var det jag som tog alla initiativ, eftersom jag blev djupt förälskad tidigare än honom.

      Att försöka framkalla intresse med manipulation funkar inte, det kommer inte att hålla i längden. Därför kan man glömma alla spel. Det är ingen väg till äkta kärlek. Kärleken bestämmer man inte över.

      Om man berättar att man är intresserad och får nobben är det bara att gå vidare. Däremot tycker jag man ska våga berätta vad man känner. Det är inte trakasserier, det är ärlighet. Respekt kan man fortfarande ha. Lämna personen i fred om den inte är intresserad tillbaka.

      Jag känner massvis med killar som är lugna och aldrig flörtar, helt enkelt för att de känner sig obekväma med det. Men de har ändå tjejer. Så det har verkligen inget med det att göra.

      Min pojkvän har aldrig gått fram till tjejer eller flörtat i hela sitt liv. Han är den som förälskat sig i tjejer på avstånd men aldrig vågat ta kontakt. Däremot har det funnits många tjejer som tagit initiativ till kontakt med honom. Och han har lätt att få tjejkompisar eftersom han tycker det är lättare att prata med tjejer. Men han är som sagt inte den som tar initiativ.

    • Jimmy

      Jag stöder såklart också fullt ut #metoo-kampanjen. Jag har ingen egen erfarenhet att dela med mig av, jag kan inte dra mig till minnes att jag trakasserat någon tjej, eller att jag sett någon annan göra det. Men så undviker jag också ställen dit folk går för att ragga och vara sociala, för jag trivs inte i sådana miljöer.

      Men jag gjorde vad lite jag kunde och skrev ett stödjande inlägg på Facebook. Och reflekterade över hur många av mina kvinnliga bekanta hade erfarenheter av det här, och hur jag inte vet en enda manlig bekant som är en gärningsman. Men att jag antagligen känner flera stycken utan att veta om det. Och det är en ganska skrämmande tanke.

      Och nej tjejen i fråga var nog aldrig intresserad av mig. Men jag minns hur jag önskade att jag vågat vara mer framåt och visat vad jag kände. Men hon hade nog ändå sett mig som en kompis. Och vi är fortfarande vänner, även om vi inte setts på några år nu. Vi bodde till och med ihop i ett år i ett kollektiv efter jag berättat vad jag kände.

      Jag tycker absolut inte synd om mig själv. Det finns många killar som tycker synd om sig själva, och jag har varit en av dem. Men jag har kommit förbi det stadiet. Jag vet att om jag vill finna kärlek i livet är det upp till mig, och bara mig. Precis som det är med det mesta andra i livet. Det finns inte mycket poäng i att skylla på andra än en själv.

    • ViraStina

      Jimmy:
      En sak många missar är att “snäll” och “framåt” inte är motsatser. Jag gillar killar som är både snälla och framåt samtidigt.

      “Framåt” behöver nämligen inte alls betyda “fysiskt påflugen”. Det betyder bara att man visar intresse på ett aktivt sätt.

      Min egen karl var framåt genom att regelbundet höra av sig till mig, och ta med mig ut på olika dejter och aktiviteter. Han var däremot inte ett dugg fysisk inledningsvis. Det vågade han inte i början. Inte av rädsla för att begå omedvetna övergrepp, utan av rädsla för att bli avvisad.

      Man kan säga att han uppvaktade mig på ganska klassiskt manér en period. Metodiskt och envetet. Och det räckte för att jag skulle förstå att han faktiskt ville något mer. Då kunde jag ge tydligt gensvar, och då löste sig det där med hans försiktighet ganska fort. 🙂

      Men om han inte varit så pass framåt att han vågade ta risken att ringa mig och bjuda ut mig, och fortsatt att göra det en tid – då hade jag missat honom. Jag skulle aldrig ha upptäckt honom, om han inte hade visat mig intresse först.

      Så funkar jag. Det betyder inte att jag gillar de kaxigaste killarna. Långt därifrån. Det betyder bara att om någon behandlar mig enbart som en kompis, kommer jag betrakta honom som en kompis. Jag behöver signaler för att själv bli intresserad. Men de signalerna behöver inte bestå av tafsande. Tvärtom, faktiskt. Ju mer finess, desto större sannolikhet att jag faktiskt blir intresserad.

    • Elin Ek

      Hej Jimmy. Jag tar dig inte som ett äckel, och vänder mig inte ifrån dig då du tycks resonlig och nyanserad. Däremot vill jag säga dig att din knytning mellan sex och relation är ytlig. Ett sexuellt förhållande kan uppstå när helst två parter finner varandra attraktiva. Saken är den att båda parterna kräver att umgänget är ömsesidigt.
      Har du tänkt på att “framåt-killen” är framåt på fel sätt. Om du tänker på ditt sätt att agera med kvinnor kanske ditt sätt är fel i jämförelse med de som skall mottaga budet? Har det slagit dig att kvinnor trots tusentals år av våld och underkastelse vill tro dig och vill känna dig? Jag undrar hur du tänder, och jag kan inte vara den enda.

    • Love

      Du menar alltså att det ligger på mannen om du blir intresserad? Det är ingen nyhet, mannen är alltid den som ska ragga, visa intresse för kvinnor och uppvakta henne. I annat fall blir det kompisfacket direkt. Hur detta kan vara jämställt övergår mitt förstånd. Jag och många män med mig har upplevt att vi har blivit reducerade till fixare, snuttefilt eller bollplank för diverse “killproblem”.

      Så hädanefter kommer jag slösa en minut av min tid innan jag får höra att hon vill ha mig på riktigt. Från och med nu ska jag göra som er tjejer, alltså vänta tills jag får komplimanger, kärleksförklaringar, rubbet! Sedan ska jag (om hon är värdig) visa mitt intresse. Men innan det är hon bara min kompis. Inget annat. Jag gissar att jag kommer förbli singel. Eller vad tror ni?

    • ViraStina

      Love:
      Det är ju tråkigt om du blir provocerad av att jag inte faller för killar som jag inte känner.

      Du hade kanske mått bättre om jag var en sådan som blev blixtkär i killar enbart på grund av utseendet? Eller om jag var typen som flirtade med alla, oavsett om jag kände något intresse eller inte? Bara för att se OM jag kunde bli intresserad av dem senare?

      Sorry, men just den jämställdhetskampen får någon annan föra. Jag tror nämligen inte att den kommer tillföra särskilt mycket åt mänskligheten.

      Och föredrar du att själv vänta på kvinnliga initiativ, står det dig naturligtvis helt fritt. Jag tror inte att det kommer försämra tillvaron för någon annan, faktiskt.

    • Love

      “Föredrar du att själv vänta på kvinnliga initiativ, står det dig naturligtvis helt fritt”.
      Ja och det har jag faktiskt gjort utan resultat. Och nej, jag vill inte ha tjejer som flirtar med alla. Jag vill ha en tjej som flirtar med mig för att hon är intresserad av mig. Men så fungerar det inte. För tjejer behöver tydligen väckas ur sin törnrosasömn av en man som uppvaktar henne. Hon kan inte bara bli intresserad av mig för att jag är den jag är.

    • Elle_

      Love: Om ingen blir intresserad av dig är det liksom ingen annans ansvar än ditt eget. Det är ingen rätt du har, att ha kvinnor som svärmar för dig. Det är inte kvinnors rätt heller, det finns som sagt lika många singelkvinnor som det finns singelmän så kvinnor har ingen fördel här. Det faktum att kvinnor är försiktigare beror på att ni män genom åren missbrukat vår tillit, eller helt skitit i den. Vill du ha en förändring får du börja hos dig. Vi kvinnor kommer inte att lösa ert problem åt er, vi har fullt upp med att värja oss från er och över huvud taget få er att lyssna på oss. Det faktum att kvinnor våldtas i hundratal varje dag är tydligen inte nog för att ni ska kunna lyfta blicken från era navlar/lemmar och sluta tycka synd om er för att ni måste ta initiativ.

    • Love

      Eh..nu får du nog förklara dig. Jag är en vanlig snäll kille som tjejer blir kompis med. Men om jag inte uppvaktar dem får jag heller inte höra att jag är attraktiv och att de vill bli tillsammans med mig. Hur du kopplar ihop detta med trakasserier och våldtäkt förstår jag inte alls. Faktum är ju att jag endast fått tjejer att bli intresserade när jag uppmärksammar dem på ett smörigt sätt, säger att de är attraktiva och öppet flirtar med dem. Då vågar de vara tillsammans ensamma hemma hos mig. Så du menar alltså att när jag börjar uppvakta en kvinna är jag plötsligt inget hot? Men så länge jag är den schyssta kompisen DÅ måste hon se upp, för det betyda att han har något skumt i görningen? Hänger inte med.

    • Love

      Förtydligande:
      De tjejer som jag lärt känna inte varit rädda för mig. Det är inte det jag vill säga här. Jag replikerade på ViraStina som skrev att hon inte blir attraherad av killar som inte visar tydligt intresse. Detta har hon gemensamt med de flesta tjejer jag träffat. De kan de inte bli attraherade av mig om jag inte flirtar först. Alltså är jag bara en oattraktiv kompis fram till det ögonblicket jag uppvaktar henne. Det får mig att känna att min person är ointressant eftersom det är bara handlingarna jag utför som leder till att hon blir kär i mig. Alltså inte att jag är jag (oberoende av smicker och pockande). Av den anledningen väntar jag tills den dagen då en tjej kommer till mig och visar sitt verkliga intresse (och helst också säger att hon är kär och vill bli tillsammans) DÅ först kommer jag att tro att det är på riktigt. Varför är det bara tjejerna som ska få garantier? Jag blir lika knäckt som en tjej de gånger jag fått nej!

    • Elle_

      Love: Men varför berättar du det här om du inte vill implicera att kvinnor ska eller bör ändra på sig för din skull? Du låter åtminstone mycket trumpen över detta faktum, som om du tyckte att det var orättvist på något sätt. Det är som det är. Attraktion fungerar som det gör och om du inte tycker att det är värt det att flirta med en kvinna för att hon ska tänka på dig som mer än en kompis tycker jag att det är ett väldigt bra beslut att lägga ner flirtandet? En del kvinnor kommer att missa dig då, antar jag, men är det ett pris du är beredd att betala är det upp till dig.
      Det har dock inget med diskussionen att göra. Att flirta är en sak, att kliva över gränser och inte ens försöka lyssna på signaler är en annan. Att chansa lite, våga för att vinna och ta för sig av en kvinnas kropp eller envist insistera på uppmärksamhet trots att hon sagt eller signalerat ointresse aktivt…. det är det metookampanjen handlar om.

    • Love

      Jag inser att mitt inlägg var OT men efter att ha läst åtskilliga kommentarer såg jag att jag inte var ensam om det i den här bloggen. Jag reagerade på ViraStinas inlägg eftersom hon tog upp något som verkligen berör mig. Den passiva tjejen som väntar på att killen ska ta kommandot och förföra. Och hur gammaldags jag tycker det är 2017. Att uppvaktningen ska komma från man,det känns väldigt omodernt enligt mig. Så långt replik på hennes inlägg.
      När det gäller Me too håller jag med. Jag har flera bekanta och släktingar som blivit ofredande och våldtagna. En f.d flickvän som hade blivit våldtagen. Hon ansåg sig blivit “psykiskt könsstympad” Hon kunde aldrig mer njuta av sex. Och eftersom jag hade behov av närhet tog det slut. Det var sorgligt. Så på sätt och vis har jag sett eländet som många tjejer utsätts för. Jag blir förvånad när jag hör att detta var en överraskning för många killar. Då inser jag att Jag som kille inte går omkring med stängda ögon i alla fall! Mee too var ingen överraskning för mig. Självklart har man sett ett och annat på krogen också. Och hur snacket går i omklädningsrummen..

    • tjej79

      Jag håller fullständigt med dig i det du skriver Love, det är gammeldags tänk, om vi bortser lite nu från kampanjen.
      Men, jag ska också berätta för dig att jag som kvinna när jag tar intiativ då skrämmer jag iväg män 😉 så, då uppfattas jag kanske som desperat fastän det är 2017 och jag är långt ifrån desperat.
      Överlag tror jag också att män tar mer intiativ än kvinnor generellt. Även jag har hamnat så många ggr i kompisfacket, det är tröttsamt, för att män hellre väljer en “bimbotjej” än mig..så, det har slutat med att nu förblir jag passiv, tänker inte ta fler intiativ, det är slut med det. Vilket också leder till att jag förblir singel eller hamnar i kompisfacket haha.
      Fast jag ser ju inte kompisfacket som ett hinder, jag anser vänskap är en bra grund…men, verkar vara svårt att få det till mer än så. Många vill gärna skilja på det ena och det andra. Att saker och ting kan inte ändras.

      Men, ett intresse uppstår först hos någon och denne någon är ju också den som får visa intresse först för hur ska den andre veta om att det finns ett intresse? Ett intresse kan ju inte uppstå samtidigt eller kan och kan, är väl mer de som rusar in ett förhållande.

      Det är kanske så enkelt att män får oftare intresse, för ofta är det ju att de kan skriva till vem som verkar det som iaf på nätet. Så, länge hon är tjej och trevlig…det har varit många ggr en grund jag fått höra att jag är trevlig ja, men då träffas vi…sedan att vi letar efter helt olika saker, det verkar inte spela någon roll 🙂 jag trodde ändå nu när jag är äldre att det skulle spela en större roll.

    • ViraStina

      Love:
      Jag kan tyvärr inte ändra på mitt eget psyke efter rådande trend, hur praktiskt det än vore.

      Jag blir inte intresserad av män i min omgivning utan anledning. That’s it. Jag betraktar dem som vänner, som kolleger, som grannar eller vad tusan de nu är, tills de på något sätt vill fånga min uppmärksamhet, och försöker få mig intresserad. Det är ingen omodern princip, utan det råkar vara min personlighet. (Och det är sannerligen inte enda området där jag är otrendig, heller.)

      Du gillar inte det. Du vill att jag – eller snarare de tjejer som du attraheras av – ska… vadå? Flirta med dig som en chansning? Bli kär i dig utan att över huvud taget känna dig? Enbart gå efter utseendet och försöka förföra alla som råkar vara snygga? Ligga med karlar som de inte är intresserade av?

      Ja, det finns tjejer som gör det. Leta rätt på dem, vetja. Ännu fler män fungerar så. Men inget av detta passar mig. Inget skulle bli äkta. Att det är 2017 hjälper inte mig. Det skulle bli en pinsam charad ändå.

      Jag har, som så många andra, försökt ändra på min personlighet under första halvan av livet. Försökt tvinga in mig mallar som inte är jag. Apat efter förebilder. Bli som de coola. Och behöver jag säga att det inte funkade? Så numera struntar jag kapitalt i vad som är modernt. Jag har slutat be om ursäkt för vem jag är och hur jag fungerar. Jag följer min magkänsla istället. Det blir bättre då.

      Sedan kan jag ju nämna att när jag väl har blivit intresserad av någon, då finns det inte mycket av passivitet kvar! Vilket inte heller gynnar mig. Men sånt är livet.

      Jag gissar att du tycker att jag är en bortskämd primadonna, som vill kunna välja och vraka. Men sanningen är att min personlighet gör det svårare för mig än för de kvinnor som går ut och tar för sig av tillfälliga relationer och kravlöst sex. Män älskar sånt, som du säkert vet. Det är DE tjejerna som verkligen kan välja och vraka. Mitt utbud är en bråkdel av deras.

      Om du är avundsjuk på mig, så är det ju bara att du kör samma metod. Utrusta dig med tålamod!

    • Love

      TACK för svaret.
      Vart har jag skrivit att en tjejer måste bli kära i mig utan att känna mig? Att jag vill att de ska ligga med mig om de inte är intresserade? (Jag har inte ONS)Nej,jag skrev inte det. Jag skrev att det är jag som alltid måste väcka tjejens intresse. Annars blir vi kompisar för evigt. Det är nästan komiskt hur gärna de vill ligga när jag plötsligt uppvaktar dem. Då förvandlas jag tydligen till en attraktiv kille när jag tidigare bara varit den där kompisen som hon visat noll intresse för i ett halvår. Men hon har aldrig varit intresserad av att själv uppvakta, visa att jag är attraktiv eller vilja ligga med mig. Inte förrän jag slänger fram de magiska orden, flirtandet och faktiskt även fysisk beröring. Då undrar jag: vad är det hon blir kär i? Själva uppvaktandet i sig? Knappast min person, för den har många tjejer fått se under flera månader. Hur snäll, attraktiv omtänksam och trevlig jag varit. Hur kunde hon inte märkt det under så lång tid? Detta måste vara ett fenomen hos tjejer. Har aldrig träffat en kille som agerar likadant, och jag har pratat med många om det här. Killar vet om en tjej är attraktiv. Nej, det betyder inte enbart yta. Det är en kombination av snäll, intelligent, söt, vad hon sänder ut, omtänksam, fin personlighet.
      Och ja, jag har bestämt mig för att inte visa det allra, allra minsta i fortsättningen. Nu får tjejer ta mig f-n förföra mig. Och då kan ingen tjej Mee too anklaga mig (för hittils har jag varit tvungen att ta på tjejer för att få veta om jag är värdig dem).Och jag kommer äntligen få känna mig attraktiv utan att behöva fjanta med utdragna stolar, betala notan och köpa blommor. Också. Word!

    • ViraStina

      Love:

      Du säger att om du uppvaktar en tjej, så blir hon intresserad. Toppen! Vad är bekymret? Är du ute efter en principiell rättvisa? Att varannan tjej ska uppvakta dig istället?

      I så fall kan jag tyvärr inte hålla med dig, för jag är ingen principstyrd person. 🙂

      Diskussionen intresserar mig, eftersom det handlar om varför människor beter sig som de gör, och varför vissa saker väcker intresse hos somliga, medan annat inte gör det. Beteendevetenskap och relationspsykologi är roligt!

      Du har noterat att kvinnor inte visar intresse för dig inledningsvis, men när du börjar visa dem intresse – då upptäcker de plötsligt dig.

      För mig är det helt normalt. Inte mer “fel” än något annat. Inte “rätt” heller. Det är bara så många fungerar. Jag, till exempel. Däremot vet jag inte om det är könsrelaterat. Jag tror nog att det finns många män som funkar så också. Dem brukar dock inte jag hamna i någon flirtsituation med, eftersom jag själv behöver någon som tar initiativet.

      Däremot har vi ju gamla traditioner som säger att mannen ska uppvakta och kvinnan vara passiv. Men för mig är det en helt annan sak. Den handlar om vilka könsroller som gäller när intresset redan finns hos minst en av parterna. Och där kan man ju ha en massa åsikter om vem som bör göra vad, år 2017.

      Men det du pratar om nu, handlar om vad som gör att intresse uppstår från första början. Vad som gör att jag faktiskt upptäcker en kille. Och där kan jag tyvärr inte åberopa någon könsroll eller ideologi alls. Där är jag bara som jag är.

      Jag kan inte byta personlighet och bli en tjej som ser intressanta män överallt, som jag sedan börjar uppvakta. Jag har dock haft många sådana väninnor under årens lopp, så de kvinnorna saknas inte. Men jag förstod aldrig hur de kunde bli så förtjusta i en kille som knappt ens pratat med dem. För mig var det lite barnsligt, faktiskt. Som att dyrka en idolplansch.

      Kanske blir du helt enkelt oftast attraherad av sådana tjejer som behöver att den andra tar initiativet? Det kanske finns massor av kvinnor som har försökt få din uppmärksamhet, men du har missat dem, för att de helt enkelt inte är intressanta för dig? Sånt kan man också fundera över. Sin egen urvalsprincip, alltså.

      Men det låter på dig som att du skulle tycka att det var bättre om en tjej först lärde känna dig (t ex som kollega) och sedan upptäckte att hon faktiskt var intresserad på grund av din personlighet, och då tog initiativ till något mer. Det skulle kännas bättre för dig, än om hon först betraktar dig som neutral, och upptäcker dig först när du börjar visa intresse för henne.
      Har jag uppfattat dig rätt?

      Tja, det är väl ingen konstig önskan. Jag har också en massa önskemål om hur jag skulle vilja att män såg på mig, och hur de visade mig intresse. Och många gånger har jag önskat att jag behärskade koden för hur man uppvaktar en man i den där perioden när intresset finns, men man ännu inte har någon etablerad relation. Jag brukar sabba allting i den känsliga perioden, nämligen.

      Men så länge man ändå hittar någon som ger gensvar och vars intresse man faktiskt uppskattar, tycker jag att man kan vara glad. Om man oftast hamnar i den aktiva, drivande rollen, eller om man oftast hamnar i den mer passiva, mottagande rollen har mindre betydelse enligt mig. Jag ser inte poängen med att kämpa för att det ska vara 50/50 på den punkten. Det finns ju så många som inte får någon av rollerna alls.

    • Love

      Tja, med de tjejer jag har träffat har det inte varit att de upptäckte mig när jag började flirta. Det var snarare att de föll för mina uppvaktnings metoder än att de föll för mig. Upptäckt mig har de garanterat gjort då vi sågs då och då under en ganska lång tid. Och hade många bra och trevliga stunder. Om jag nu måste jobba så hårt för att få en tjej kan jag knappast framstå som en attraktiv kille. Ett som är säkert är att kvinnor aldrig skulle vika sig med att jobba så för att få en man. De skulle aldrig förnedra sig så som män gör. Tjejer sitter och väntar på prinsen på den vita hästen som ska ta henne med storm. De vill ha en kille som bjuder på middagar, skjutsar dem hit och dit, (även till deras väninnor och familj) De vill behandlade som prinsessor helt enkelt. Ändå hojtar de om jämlikhet. Det ekar tomt! Jag tror inte att det har med känslor att göra, dessvärre. Det är invanda föreställningar.
      Om det krävs att jag måste vidröra en kvinna fysiskt, fjäska och pocka och hjälpa henne med diverse göromål (för att jag råkar vara man) innan hon kan känna något pirr för mig är hon inte värd att satsa på. Om det däremot händer något i henne för att just jag är speciell i mig själv, och att jag är den ende kille hon kan tänka på, ja då kan det kanske bli något. Är hellre singel än förnedrar mig på detta sätt igen!

    • ViraStina

      Love:
      Okej, då fattar jag lite bättre.

      Men vet du – det du beskriver är ju mer att låta sig utnyttjas än att visa intresse. Och då har du säkert en poäng i att det är dina tjänster de uppskattar. Inte dig.

      Och det är inte alls den sortens uppvaktning jag syftar till. Jag tänker mer på alla sätt som man kan hålla sig framme helt icke-materiellt, och utan nämnvärd ansträngning.

      Jag kan ta ett högst konkret exempel från ifjol. Det kom en ny kille till mitt jobb. Och ganska snart märkte jag att han gärna sökte mitt sällskap. Han tog omvägar förbi mitt rum, satt bredvid mig på fikat, vände sig ofta direkt till mig när det var många andra med i samtalet, frågade om jag skulle med på lunch…

      Naturligtvis vet jag inte säkert att han var intresserad. Det vet man ju aldrig. Men de små gesterna räckte för att jag skulle “upptäcka” honom. Nu var jag ju i en relation redan då, så i praktiken var han förstås inte intressant. Men tekniken fungerade! Jag fick upp ögonen för honom, utan att han egentligen gjort något alls, mer än att hålla sig framme.

      Och det är alltså den sortens uppmärksamhet jag behöver, om jag ska börja tänka på en kille i andra banor än rent vänskapliga eller professionella. Men jag behöver inga komplimanger, inget tafsande (bevare mig!), ingen storslagen uppvaktning och ingen vit häst. Jag behöver en person som ser mig och uppmärksammar mig och får mig att känna mig intressant.

      Hade han däremot enbart hejat neutralt, aldrig börjat prata med mig spontant och inte gjort sig synlig på det vis han gjorde, då hade jag aldrig ägnat honom en tanke annat än som kollega. Det erkänner jag glatt, trots att det inte ger mig några jämställdhetsmedaljer.

      Men du har fel i en sak: Tjejer förnedrar sig visst. Om du bara anade! Jag lyckades sluta med det, men jag har stångat mig blodig för lite uppmärksamhetssmulor från killar som fått mig att tro att de var intresserade… Och det är oändligt många tjejer med mig som gjort precis samma sak.

      Att vara en pleaser lönar sig dock inte. Man blir bara utnyttjad. Som tjej blir du ofta utnyttjad för sex. Du blir ett booty call. Som kille blir du kanske mer utnyttjad med det du beskriver. Som en serviceinstans.

      Man vinner alltid mer på att sätta gränser och hålla sin standard, oavsett vilket kön man försöker charma.

    • Elle_

      LOVE: Jag förstår om du känner dig utnyttjad om du har bjudit på saker och utfört arbeten gratis etc, i tron att det var vägen till någons hjärta. Och det tycker jag absolut att du kan och bör vara försiktig med i framtiden. Det är inte OK. Tror inte heller att någon seriös kvinna – som du vill ha kvar i ditt liv långsiktigt – skulle utnyttja dig på det sättet. Men som sagt så finns det ett mellanting mellan att bara förhålla sig helt passiv och att köpa dyra presenter och middagar. Jag blir själv bara generad och obekväm av män som ska svassa runt och dra ut stolar, envisas med att bjuda på drinkar och middagar och rent allmänt behandla mig som något slags prinsessa. Dyra presenter skulle få mig att känna mig köpt och f ö tror jag inte att män som beter sig på det där viset ö h t är intresserade av mig egentligen, de vill bara åt hela konceptet och bryr sig inte speciellt om exakt vem de placerat på den där piedestalen, de tar första bästa som de kan få med sig som uppfyller något slags lägstakrav de har, sen tänker de att om jag öser på med romantiska gester blir det nog sex och kärlek till slut. I beg to differ.
      Jag vill bara att han ser mig. Intresserar sig för mig. Hänger på i mina samtalsämnen… har egna, intressanta att bidra med. Har humor, är lite lyhörd och observant och minns det jag sagt tidigare. Ser till att hamna bredvid mig, ler, tar tillfällen i akt att få prata med mig. Kanske ber mig om lästips, kanske har egna. Håller sig lite framme. Är vänlig. Då kommer jag att se honom. (Så gör jag även själv om jag “upptäckt” någon på avstånd.) Märker jag sedan att han är lite extra uppmärksam på just mig, och söker just mitt sällskap framför andras gång på gång, då vågar jag dessutom överväga att han är lite mer intresserad än vara på ett vänskapligt plan. Beter han sig likadant mot flera slår jag det ur hågen, däremot, och då måste han vara väldigt speciell för att jag ska lägga någon extra kraft på honom.
      När/om man börjat umgås på tu man hand gäller samma sak. Inget överdåd, inga rosfång och ingen champagne, tack. Jag lagar hellre mat tillsammans hemma, fixar picknick, fikar på stan, går på bio eller långpromenader etc. Det finns sådana kvinnor också, you see. De kanske inte är den sorten som syns och hörs mest, och det kanske inte heller är de som väljer och vrakar mellan män, men de finns. Jag känner väldigt många.

    • Love

      Ja du har rätt, man blir en serviceinstans. Precis så känner jag. Tjejer är bra på att ta för sig på det sättet. Vi killar skulle vara gladare om de tog för sig mer, tja..fysiskt, om du förstår vad jag menar. Men den biten får vi killar sköta. Åtminstone i början. Varför ska inte tjejer behöva få nobben eller förnedra sig, när vi män alltid får göra det? Det är inte på något sätt mer smärtsamt att bli nobbad bara för att du är tjej. Om det är 50/50 är det bara rättvist. Det tillhör livet att inte alltid få det man vill och gå på nitar. Det som jag kan se med både dig Vira Stina och Elle_ är att ni båda beskriver hur ni vill att män ska bete sig när vi närmar oss er. Men ni skriver inte hur ni brukar göra när ni är intresserade. ViraStina tog ett exempel från jobbet, med den nya killen som visade intresse för just henne. Men skulle du/ni sätta er nära en man och ofta springa in till hans kontor, lägga en extra post it lapp med ett trevligt förslag (som har varit ett av mina uppvaktningsknep) eller andra mer “vågade” framstötar? Jag undrar om ni tjejer verkligen skulle ta till sådant. Och jag kan ta ett exempel där jag skulle kunna träffa en tjej. På träningen. Där finns en tjej som brukar hälsa och ser allmänt trevlig ut. Tanken har slagit mig att hon kan vara singel, eftersom hon tränar sent på helgerna. Ibland har vi varit ensamma. Jag har dock bestämt mig för att låta det vara som det är. Jag kommer fortsätta hälsa och småprata men inget mer. Jag har en känsla av att hon kan vara intresserad. Det kan också vara att hon bara är allmänt trevlig, fast jag har inte sett att hon varit lika pratsam och ler lika mycket åt andra killar. Jag tror att hon vill att jag ska fråga om vi kan slå följe hem, ta en fika eller liknande. Alltså ta nästa steg. Och hon kommer förmodligen tänka att det är min sak att göra, om jag är intresserad. Eftersom jag är kille. Det är jag som skall driva på, helt enkelt. Med tanke på Me too är det lättare om hon frågar om jag vill följa med till bussen, ja till och med fråga typ: vad ska du göra i morgon, vill du ses? Man kan bli misstänkt för att vara en flirtig, jobbig kille som är “ute efter något”, om man kommer med förslag. Så åter igen anser jag att allt skulle bli så mycket lättare om tjejer tog mer kontakt redan från början. Både för min egen skull eftersom jag skulle känna mig smickrad av ett förslag från en tjej, och att jag skulle slippa behöva frammana ett intresse hos henne. Och jag skulle aldrig bli sedd som en sliskig man. Det hoppas jag Me too kommer leda till. Förutom att övergreppen försvinner, förstås.

    • Elle_

      LOVE: Jo, jag har skrivit hur jag gör och också hur jag önskar att män gör på flera ställen här ovan. Och jag kan tyvärr inte ta ansvar för eller beskriva hur någon annan kvinna vill ha det eller gör, eftersom vi ju alla är individer. Jag tar i alla fall initiativ precis så mycket jag vill och vågar. Och jag utgår från att män gör detsamma. Upplever ni att kvinnor är för långsamma eller för passiva får ni väl vänta ut dem då? Det finns ju inget annat rimligt alternativ. Den som är otåligast kommer alltid att behöva kämpa mest, oavsett kön. Allt annat vore ju jättekonstigt. Och med tanke på den otrygghet kvinnor upplever kring män ska ni nog vara hyfsat glada att vi alls fortsätter gå ut… 😀

    • Romantisk-tjej

      Intressant diskussion. Jag är den typ av tjej som alltid tar kontakt med en kille jag är intresserad av. Jag skulle aldrig missa en chans, livet är ju inte så långt som vi tror…Jag skulle missat mitt livs kärlek om jag INTE tog initiativ.

      Jag är mest glad om jag slipper bli “kladdad” på eller bli bjuden på saker. Jag är sådan som vill betala tillbaka annars får jag dåligt samvete om jag inte kan ge något tillbaka. Och det är riktigt jobbigt när man märker att man inte kan bli intresserad av killen som ger en allt. För mig krävs det intresse av personen, jag är inte som “dina” tjejer, snarare tvärtom isåfall. Jag skulle nog börja garva om en kille började med gammaldags uppvaktning…det låter stelt och tillgjort.

      Om jag kollat in en kille så är det inte för mig som att se en idolplansch…För det första är personer IRL tredimensionella, jag ser kroppsspråk, blickar, röst och sätt att agera och mycket mer. Bara stilen säger mig en hel del. Jag kan se om någon är en slarver, estetiskt lagd, känslig eller om han verkar vara macho/tar plats, försöker passa in, om han hänger med i grabbsnacket eller inte, om han verkar hälsosam eller dricker/tar droger/äter bra eller dålig mat…Bara för att nämna några få saker man kan se på avstånd eller när man pratat med en kille.

      När jag upptäckte min pojkvän var det på kompisstadiet eftersom han efterfrågade nya vänner. Men eftersom jag antog att jag skulle träffa honom ensam om vi ska bli vänner var det viktigt att få lite bakgrundsinfo. Jag hittade lite olika saker på nätet som bara såg vettigt ut. Sedan ringde jag upp och då fick jag en seriös känsla från honom direkt. Sättet att uttrycka sig, rösten, vad han svarade…Han var dessutom ganska utlämnande (jag har svårt för stela människor) och verkade inte ta illa upp att jag också var det (jag hade ångest då). Även om jag inte kan vara säker var detta tillräckligt för att jag skulle våga träffas. Jag tyckte vi redan hade fått en bra vänskapsrelation på telefon. Vi hade pratat varje dag i knappt en vecka innan vi sågs.

      När vi sågs kände jag ingen direkt attraktion. Men det var lätt att umgås. Men efter några träffar började jag känna för honom mer än som en vän. Jag försökte intala mig att det INTE skulle bli något för att:

      1. Han ville bara ha vänner. Han hade redan berättat att han absolut ville vara singel i minst ett år efter en uppslitande separation.

      2. Han brukar tydligen inte bli intresserad av sina kompisar. Han har haft flera tjejkompisar. Och några av dem har varit attraherade av honom men han har inte känt något för dem. Och trots att de var mycket nära kan han inte vara med någon sexuellt som han inte är förälskad i. Detta har han berättat redan i våra telefonsamtal. Risken fanns då att det blir samma med mig. Denna “egenskap” uppskattade jag mycket och gjorde mig trygg. Men nu var jag ju på väg att få känslor, och då blev det en oro istället…

      2. Han har barn. Och jag kan inte tänka mig en relation med en kille som har småttingar.

      Men när vi sågs gången efter var jag som i ett rus, det var helt galet starkt. Jag blev märkligt psykiskt och fysiskt påverkad. Kunde inte sova, äta eller fungera normalt. Jag var rastlös. Jag hade blivit djupt förälskad. Men jag var livrädd för konsekvenserna. Jag kunde nämligen inte träffa honom utan att vilja vara nära. Och jag ville få bekräftelse på att han tyckte om mig mer än som kompis, NU…

      Det var en mycket omvälvande period. Det var ett glädjerus utan like, men det var upp och ned med grubbel och ångest för att jag inte fick något svar. För jag visste just den dagen att den här människan kan jag inte leva utan. Det var ingen som helst tvekan om den saken. Riktigt varför visste jag inte. Men känslan var som en tsunamivåg.
      Då var det inte det praktiska så viktigt. Om hade barn eller inte. För det fanns ingen återvändo.

      Jag må vara en dramatisk person ibland, men det är inget jag lagt på mig för att vara spännande. Jag är sådan. Jag blir sällan eller aldrig djupt förälskad. I fantasin kan jag lätt bygga upp olika känslor och scenarier, det är jag expert på. Men det som hände med min pojkvän har aldrig tidigare hänt med någon kille IRL. Och jag har träffat många.

      De flesta killar intresserar mig föga, få blir jag ens vän med för att det bara känns fel, vi är på olika våglängder och jag blir mest trött och längtar hem och vill vara själv, ungefär. Men oftast känner jag bara ingen som helst attraktion, beröring från killar har alltid känts mer eller mindre motbjudande…Så jag tror på att det finns en som är rätt. Det är möjligt att det finns fler också, bara att just jag inte hittat någon som det har känts rätt med förrän jag blev medelålders.

      Det fina är att han känner precis likadant. Trots att han är naturvetare, knappast vidskeplig av sig och litar på vetenskapen har han ändå olika teorier om varför vi måste vara ämnade för varandra. Att det var därför “detta och detta” skedde så att vi skulle ses…För honom är det så stort att det måste finnas något mystiskt bakom 😀

    • ViraStina

      Love:
      Jo, det är så jag själv skulle göra, om jag vore intresserad av någon på jobbet, t ex.

      Om vi säger att jag hade varit singel och den här nye killen hade varit intressant för mig – då hade jag spunnit vidare på det som han redan startat, så att säga.

      Jag skulle ha hållit mig närheten av honom när tillfälle gavs, kanske tagit upp aningen mer personliga samtalsämnen än enbart jobb, och definitivt varit lite “på” om det var någon personalfest eller AW på gång. Då hade jag frågat rakt ut om han tänkte gå. Och så hade jag kontinuerligt utvärderat vilket gensvar/samspel alltihop gav.

      Men jag skulle absolut inte ha tagit initiativ till något fysiskt förrän lååångt senare. När man VET att den andra är intresserad. Att tafsa på någon för att kolla om det finns intresse är så långt borta från mig, att jag aldrig upphör att förvånas över att det finns så många som faktiskt gör det.

      Och om förnedring igen: Min åsikt är att killar oftare upplever att de måste förnedra sig i första stadiet. När det gäller att väcka intresse hos en tjej. Vi kvinnor upplever oftare att vi måste förnedra oss i nästa stadium, när det gäller att komma vidare och försöka skapa något seriöst. Då finns det ingen hejd på hur lågt vi kan sänka oss för att försöka få honom att vilja ha oss på riktigt.

      Jaja, inte alla, naturligtvis. Men många kvinnor har ett och annat genant minne i bagaget av hur vi liksom försökte övertala någon halvt motvillig snubbe att ha en relation med oss. Bara för att vi hoppades att han skulle upptäcka oss som värda mer än bara något tillfälligt.

    • LB

      LOVE

      Hur är det med de kvinnor som visat intresse för dig men du har inte varit intresserad alls? Har du ens sett dom? Eller tyckt att dom var jobbiga? Eller bara ignorerat dom, undvikit dom? Räknas dom inte in i de som visat dig intresse för du inte varit intresserad?

  9. Hope

    Christian!

    1. Jag anser att väldigt mycket i #metoo-kampanjen är av godo, och nödvändigt.
    Att “feministiska” män som Fredrik Virtanen mfl nu får en släng av karma är ju suveränt.
    De har uppenbarligen kommit undan länge nog med svinaktiga beteenden, som våldtäktsförsök etc.

    2. Jag ser dock absolut vissa problem i kölvattnen av denna kampanj.
    Jag tror absolut många “vanliga/skötsamma” män kommer att dra sig än mer för att överhuvudtaget ens möta en blick från en kvinna.
    Varför, jo, för i dagsläget kan vi ses som trakasserande/sexistiska mansgrisar om vi i en dialog/debatt/diskussion, avbryter en kvinna, tycker ni jag överdriver?
    Nej, jag har faktiskt sett ett antal klipp där detta skett, en man och en kvinna, eller flertalet av båda könen, diskuterar något, och i diskussioner förekommer att man hoppar in med respons när den andra släpper till utrymme, och detta klassificeras då som sexism, trots att kvinnorna i samma situation både avbryter varandra samt mannen/männen som är involverade.

    Jag har dessutom läst kvinnors definition av sexuella trakasserier i ett antal olika forum, artiklar etc, och vissa av dem anser att följande är just bevis på ovan.
    – Sexism är när den manliga kollegan tittar på ens datorskärm på jobbet, för att kolla jobbet man utfört, enligt mig finns det en mängd skäl till när det absolut är befogat, men tydligen inte numera.

    “-Bara för att man är i en relation så ska han fan inte tro att han kan gå förbi och röra vid mig när jag tex diskar”, nej det handlade inte om något skamgrepp eller liknande, utan att mannen fysiskt vidrörde kvinnan när han passerade tex en smekning på nederdelen av ryggen eller liknande.

    Det anser jag som väldigt underligt då de kvinnor jag varit tillsammans med under åren, alltid förespråkat vikten av spontan fysisk kontakt, speciellt i vardagssituationer.

    En annan sak jag inte förstår är hur kvinnor utan problem kan väcka en kille med att köra igång med oralsex, ja jag har varit med om det ett par ggr, men samtidigt hävdar att om man petar på en kvinna innan hon hunnit samtycka, ja även i relationer där man delar säng och är tillsammans, då ska detta ses som våldtäkt eller åtminstone sexuella övergrepp.

    Så, ja, jag tror att när ett väldigt bra initiativ som #metoo, som jag absolut tycker har sin plats och är viktig, solkas ner av exemplen ovan, ja då tror jag absolut att en mängd män gör som jag.
    Kort sagt, undviker alla sorters initiativ gällande kontakt med kvinnor.

    Idag när jag via kollektivtrafiken åkte hem från jobbet så var det ett par tjejer som tittade några ggr på mig, jag konstaterade det i ögonvrån, och sedan gjorde jag som vanligt, tittade åt andra hållet så länge de satt kvar.

    Vad blir effekten, jo då de kvinnor som dras till mig, blir intresserade så får de ta all form av initiativ till kontakt med mig, för jag garanterar att jag inte gör det.

    I mitt fall fungerar det ändå, kvinnor tar kontakt, jag vet inte hur det är för andra män.
    Min poäng är dock att jag ser att stora delar av den naturliga interaktionen mellan könen kommer påverkas negativt.

    Inget av ovan är på något som helst sätt ett försvar av de sexistiska grisar som beter sig illa mot kvinnor, men många av oss övriga män anser det nog speciellt intressant att utsätta oss för att bli kallade svin eller liknande bara för att vi är män, och för att minimera den risken (då det nuförtiden uppenbarligen kan räcka med att du tittar på en kvinnlig kollegas skärm, tex med intentionen att hjälpa till med något, eller att du möter en främmande kvinnas blick på tåget) så är det nära till hands att ignorerar kvinnor totalt.

    Och ja, de kvinnor som är riktigt intresserade av en, kommer söka upp en på ett eller annat sätt ändå, men det blir ju knöligare för dem på alla sätt.
    Förr kunde jag gå på vibbarna tjejen sände ut, och man använde de resp sociala skills man har för att ta sig fram till att båda ville träffas.
    Nu får tjejen rakt ut säga att hon vill träffa mig, och nästa steg blir väl att de får skriva på en samtyckesdokument innan man utsätter sig för att tex hälsa med en kram.

    Tjejen jag nu träffar sedan ett bra tag, fick göra just det, rakt ut och väldigt tydligt, alltså tala om att hon ville träffas, ville att jag skulle röra vid henne och att hon ville ha sex.
    Det hade jag tidigare aldrig behövt avkräva, men nu får man ju gå till löjeväckande nivåer för att det på intet sätt ska kunna leda till att missförstånd uppstår.

    Och tror ni att mina exempel ovan är överdrifter så tycker jag ni ska googla och söka lite på youtube, kolla debatt-trådar på olika sociala forum samt stora medier som Aftonbladet etc.

    • ViraStina

      Jag vill inte skriva ut länken, för då hamnar inlägget automatiskt i granskningen. Men skribenten Underbara Clara hade en krönika i Expressen. Där funderar hon över varför män hävdar att de inte vet gränserna för vad som är sexuella trakasserier mot en kvinna, samtidigt som de utan problem kan tolka diverse sociala koder och vaga signaler i alla andra sammanhang mot grannar, vänner, manliga kolleger…

      Och själv har jag aldrig haft det minsta problem med att män med ärliga avsikter inte har vågat visa ett helt normalt intresse för mig. De har liksom inte haft problemet med att känna av gränserna eller pejla vad jag tycker.

      Och de män jag pratar med är faktiskt inte det minsta bekymrade nu heller, i kölvattnet av MeToo.

      De män som på allvar är rädda att bli uthängda nu, de vet mer än väl att de har gjort fel. Garanterat.

    • Hope

      VIRASTINA:

      Jag har läst artikeln tidigare.
      Tror dock du missade min poäng, jag syftade inte på de som är rädda för att bli uthängda, för att de instinktivt vet att de gjort fel.

      Jag pekar på att även män som jag själv, som inte har några skelett i garderoben, men som pga samhällsklimatet inte vill riskera att någon kvinna på något sätt känner sig kränkt och därigenom helt enkelt ignorerar kvinnor till dess att de extremt tydligt klargjort sin intention gällande kontakt/relation med mig.

      Kvinnor tar ju kontakt med mig ändå, så varför ska jag på något sätt riskera något överhuvudtaget, genom att på något sätt initiera kontakt med en kvinna.

      När man på fullt allvar kan anses vara sexistisk om man tex rör vid sin partner i en vardagssitutation, ger en kvinna ett ögonkast, delar ut en komplimang till en kvinnlig kollega osv?

      Nej, jag agerar inte så pga av någon dold/underliggande skamkänsla, utan helt enkelt av riskanalys.

      Risken att på något sätt upplevas kränka någon, är mer “kostsam” än den eventuella kontakten skulle kunna “smaka”.

      Kort sagt är det för mig inte värt lika mycket som det potentiellt skulle kunna kosta.
      Jag brukar uppleva dig som sund i dina inlägg så jag är ganska förvånad över dina antaganden i detta fallet.
      “De som är rädda för att bli uthängda vet med sig att de gjort fel”.

      Visst, finns säkerligen vissa, men många blir nog som jag, man vill bara hålla sig undan det där.
      Jag menar, man anses ju utöva patriarkalt förtryck om man tex sitter lite bredare med benen isär än en kvinna gör.

    • Christian Persson

      Hope,

      Intressant att läsa om dina erfarenheter och jag håller med dig i din analys:

      1. Jag tycker också att #meetoo varit väldigt nödvändig och nyttig.

      2. Kampanjen kommer att göra män, som inte har onda avsikter, mer försiktiga i rädsla för att göra något som kan misstolkas. Det behöver inte vara negativt, tvärtom. Men det kommer att kasta om rollerna lite, tror jag.

    • ViraStina

      Hope:
      Själv tror jag inte en sekund att MeToo-kampanjen kommer leda till att människor generellt slutar ta kontakt på ett vanligt, respektfullt vis.

      Du får det att låta som ett problem för oss kvinnor att vi kommer bli “ignorerade” av män hädanefter. Nu kan jag inte tala för alla andra, men själv har jag svårt att föreställa mig något bekymmer med den saken.

      Jag är absolut inte van vid arbetsmiljöer där man ger varandra komplimanger för utseendet. Annat än om någon har gjort en väldigt uppenbar förändring. Då hör det som bekant till god ton att uppmärksamma det. Oavsett kön.

      Och hittills har ingen man slutat le och hälsa helt normalt på mitt jobb. Den risken bedömer jag som väldigt låg. Men jag skulle faktiskt tycka att det vore udda om mina manliga kollegor kommenterade mitt vardagsutseende när jag möter dem i korridoren. På den fronten är jag alltså helt invand med att bli “ignorerad”.

      Däremot får jag ofta komplimanger för min arbetsinsats. Jag anses vara kompetent, och det är alltid kul att höra. Man kan ju hellre fokusera på den sortens komplimanger om man är rädd att råka förolämpa någon med en utseendekommentar.

    • Elle_

      Håller med Virastina, känner ingen som helst oro för att bli “ignorerad”. Blir jag intresserad av någon och han är intresserad tillbaka löser det sig till slut, är han för långsam eller blyg tar väl jag det avgörande steget, inte mer med det. Är jag inte intresserad är jag bara glad om jag slipper närmanden, tack så mycket. When in doubt: don’t, män. Det är nyckeln. Små steg och känn efter. Inte ett dugg svårt.

    • Elle_

      Crazy: Nej. Jag tänker inte avstå från att anvöända det ordet. Det finns av en anledning. Jag har stått ut med miljarders förminskande av mitt kön i språkat och på andra sätt i hela mitt liv, helt obefogat. Jag orkar inte finna mig i det, vända andra sidan till och dalta med arroganta män mer. Skriver ni föraktfullt till och om mig, svarar jag med samma mynt. Precis som ni gör. Ledsen att behöva göra dig besviken. Eller förresten: Not sorry.

  10. Hope

    Glömde visst att även komplimanger till/mellan kollegor av olika kön numera är förbjudet enligt vissa av #metoo-kvinnorna.
    Eller mer specifikt från man till kvinna. Så jag gjorde bort mig så sent som för två veckor sedan, när jag på morgonen passerade min ena kvinnliga kollegas rum och såg att hon var annorlunda i håret, och sade följande “har du klippt dig, du passar i det”.

    Denna sorts kommentar, som jag tex även för kanske 5 veckor sedan fällde till en manlig kollega, när han varit hos en barberare och fått skägget riktigt coolt fixat, är således också då otillåtet, antar jag.

    Enligt vissa kvinnor hör inte några som helst kommentarer om en kollegas utseende, eller framtoning, hemma på en arbetsplats.

    Så kvinnor, i fortsättningen behöver ni inte fundera på om en man ignorerar er i korridoren, han lär nog göra det medvetet för att inte hamna i skottlinjen och utmålas som trakasserande.

    Här kommer då paradoxen, enligt kvinnorna är det däremot helt ok för dem att uttala sig om våra kroppar, utseende etc.
    När man då undrar över hur det inte kan ses som en konflikt så kan man få höra/läsa motiveringar som, “ni män behöver ju inte vara rädda för oss kvinnor så det är inte samma sak”

    Eller som i en tråd jag läste, där en man (precis som jag) råkat ut för att bli greppad i grenen ute på krogen (av kvinnor), främmande kvinnor som försökt kyssa en, glåpord och utskällning för att man nekat sex etc.

    Då har motiveringen varit, “det är inte samma sak för ni män gillar ju när tjejer/kvinnor tar på er”.

    Ööööhh…. ok.

  11. Nadine

    Du överdriver grovt. Normalt snack på jobbet typ oj du har klippt dig, snyggt. Är normalt att säga. Är det inte helt konstigt att inte säga något alls om en person har ny frisyr,,,,???Alla kvinnor märker om en kille går över gränsen. Och alla tjejer märker om det är en juste avslappnad kille på jobbet som är trevlig mot alla inte flirtar,,,Det är sååå löjeväckande att låtsas titta bort bara för att du inte ska säga något. Sånt märks !!! Det är påklistrad o stelt. Tagga ner Hope !Är en kille social o pratig pratar han med alla. Även tjejerna,,,är en kille blyg o pratar sällan blir det konstigt om just han flirtar jämt med vissa tjejer Det blir bara pinsamt.Sluta löjla er bara. Bete er som ni gör mot en kille som klippt sig eller har en cool outfit Skärpning !!!!

  12. Nadine

    Låter som du har tonvis med lik,,,, varför du inte ens kan ta på dig in partner spontant ??? Låter mer som du är hämmad eller har kontrollbehov. Många som har så inget att skämmas för iofs. Men finns hjälp att få😉var mer naturlig o spontaneous vet ja,,,nu får du massa tjejer säger du så vad är ditt problem egentligen ? Bli ihop med en av dom tjejerna då”för en gång skull ‘Dom vill ju uppenbarligen att du tar på dom oxå.Gör ingen höna av en fjäder😅

    • zerqq

      @Nadine.. om du tror att man kan säga hej till en tjej utan att bli polisanmäld för våldtäkt så är du helt ute å cyklar.

    • Hope

      NADINE:

      1. Skrev jag någonstans att JAG har problem med att prata med kvinnliga kollegor?
      Nej just det, jag skrev ju tex att jag givit ena kvinnliga kollegan en komplimang gällande klippningen/frisyren.

      2. Skrev jag någonstans att jag inte kan ta på min partner i en vardagssituation?
      Nej just det, jag skrev ju att de kvinnor jag varit i relationer med, efterfrågat/önskat just den sortens spontana/fysiska kontakt.

      Ja, jag blir kontaktad av kvinnor/tjejer i olika situationer, och ja jag träffar en sedan en tid, så nej jag har inga personliga problem, då jag aldrig behövt söka upp kvinnor utan vissa av det kvinnliga släktet av någon anledning dras till mig.

      Mina kommentarer var svar på Christians fråga gällande vad vi tror denna kampanj drar med sig.
      I kollektivtrafiken är det väl inte speciellt underligt att man tittar åt ett annat håll, det verkar som du blandar ihop det jag skrivit med dina egna tolkningar.

      För mig blir det ju tvärtom ännu enklare nu, jag är låter kvinnor, som tjejen jag träffar, initiera kontakten, och får henne att bli övertydlig med sina intentioner.

      Nu till min poäng, jag skrev att jag tror detta leder till att interaktionen mellan könen kommer sjunka, då ni nu förväntas ta all kontakt och kvinnor generellt (som grupp) inte är lika vana vid det som män är.

      Så för mig att det ok, men jag anser det tråkigt, för samhällsklimatet blir i många fall mycket mer trevande när “vanliga skötsamma män” inte förväntas initiera någon kontakt, nu kommer du ju vända dig emot sista meningen, men min poäng är att bara för att du anser att det är ok att en trevlig man initierar kontakt med dig så betyder ju inte det att andra kvinnor gör det.
      Däri ligger ju min poäng, vissa kvinnor anser ju att en blick på en buss från “fel man” är ett ovälkommet övergrepp.

      Du skriver att jag överdriver, men jag lyfter ju bara fram exempel från de forumtrådar, debatt-diskussioner etc som jag tagit del av den senaste tiden.
      Så du förstod nog inte vad jag skrev.

      Det mest skenheliga är att vissa tjejer/kvinnor, i diskussioner, faktiskt erkänt att exakt samma blick eller kommentar som upplevs som ett övergrepp från fel man samtidigt från “rätt man/kille” kan anses som en komplimang som tjejen/kvinnan blir smickrad av.

      Så nej, jag får inte problem till följd av förändringen av samhällsklimatet, men en stor grupp kvinnor och en hel del män kommer få det.
      Och jag upplever det som tråkigt även för mig, pga att jag nu känner att jag måste vara så mycket mer medveten om att ute i samhället inte dröja kvar med blicken, inte le i fel läge, alltså mot en kvinna tex på kollektivtrafiken osv.

      Det tror fan att jag inte sitter och ignorerar kvinnorna om vi i fikarummet, eller ett möte, sitter och diskuterar något, jag tror du helt missförstod den delen.

      Bäst jag förtydligar en annan sak; nej, jag har aldrig fått en kommentar om att jag betett mig kränkande, sexistiskt eller liknande.
      Men så länge vissa av er kvinnor som sagt var tar kontakt med mig, så finns det ingen anledning till att riskera att hamna i skottlinjen.

      Jag har bara väldigt svårt för dubbelmoralen hos vissa kvinnor, så klätt av mig med blicken på gymmet, visslat/tutat/kommentera när jag sprungit med bar överkropp ute på sommaren, allt sådant som jag kan le åt eller bara ignorera.
      Det hade absolut klassats som sexuella övergrepp/sexism om det hade varit män som gjort detsamma mot en kvinna i motsvarande situation.

      Sista meningarna kommer reta vissa som har svårt för att man skriver att kvinnor dras till en men det är inte mitt problem.

  13. zerqq

    Tack!!!!! Äntligen får man läsa sånt här! Har försökt påpeka vad som händer oss killar allt för många gånger och alla gånger bemöts det med hat och hån ifrån kvinnor. Och oftast kränker de med att säga man är usel på att fixa kvinnor. Vilket indirekt betyder ett ytterligare bevis på att det lägs över på män att ta initiativ. Och tar man initiativ, så får man möta manshat.. Det är otroligt sorgligt.. och själv drabbas jag också för man har blivit 30 år gammal och aldrig haft en dejt. Trots man är en bra kille, lär ingen lära känna detta.. Och det är helt rätt tycker kvinnor, att det inte är ens rättighet att ha en kvinna. Vad händer om man säger det inte är en rättighet kvinna ska ha jobb då? Jo.. hat.. men att håna män är fullt fritt tycker de flesta kvinnor.. Och ärligt talat.. jag tror inte längre att det finns kvinnor med ett gott hjärta. De är alla onda.

    • Hasse

      För böveln fortsätt vara singel och njut av livet. Slösa inte ditt liv på att försöka tillfredsställa en kvinna för det går inte. 👍

    • Elle_

      Jag håller med George för en gångs skull. Håll dig borta från de onda kvinnorna, vad ska du med dem till? Är det bara kroppen som intresserar dig skulle det vara en ytterst destruktiv relation för kvinnan också, så lägg ner hela grejen. Bäst för oss alla. Finns hjälpmedel för de fysiska behoven.

  14. ML

    Jag tror inte att kvinnors inställning till män har försämrats. Jag tror inte att särskilt många kvinnor är det minsta överraskade.

  15. Nadine

    Är väl inga problem. Tjejer tar redan kontakt med killar dom är intresserade av. Dom som kladdar är mest oattraktiva lite lönnfeta gifta snubbar,,,,💩👴inte dom jag kollar in och pratar med iaf.Kommer inte bli mer kontakt från tjejer nu bara för metoo. Tror inte vanliga killar bryr dig om metoo särskilt,,,,dom kommer fortsätta som tidigare. Är dom Äckliga förblir dom såna innerst inne. Nej tack😫😝långlunchen är över,,,👩‍💻

    • ViraStina

      Här håller jag med Nadine. De män jag känner och pratar med, är noll och intet bekymrade för egen del över metoo. De anser mest att det är bra att äcklen åker dit, typ.

      Och de allra flesta killar kommer inte ändra sitt beteende det minsta. Den absoluta majoriteten kommer göra precis som de alltid har gjort. Några få slemmisar kommer kanske tänka sig för en extra gång innan de tar sig friheter. Och några få blyga killar kommer kanske påstå att de inte längre vågar ta något initiativ på grund av metoo. Trots att de inte vågade det innan heller. Några få folkilskna kvinnor kommer kanske använda metoo som en ursäkt att få vara lika snäsiga mot omgivningen som de alltid har varit.

      Men i övrigt kan vi knappast förvänta oss någon märkbar skillnad alls. Trots att somliga män målar upp en bild av att hjärntvättade kvinnor numera trängs utanför polisstationen för att få komma in och anmäla alla som hejat under dagen. 🙂

      Men folk av båda könen kommer naturligtvis fortsätta ge signaler av intresse precis som förut. Folk kommer längta efter kärlek precis som förut. Vilket kommer vara fullt tillräckligt för att människor ska bli tillsammans i precis samma omfattning som förut. Metoo kommer inte ändra på något av det.

      Den största skillnaden tror jag är att det verkar ha landat hos många att det inte någon speciell typ av män som begår övergrepp. Det går inte att identifiera dem i förväg. Kvinnor har ingen medfödd kunskap om vem man måste vara försiktig med, och vem man kan lita på, och respektlösa män har inga synliga kännetecken. Den insikten hoppas jag stannar kvar i det allmänna medvetandet.

    • Hope

      VIRASTINA:

      Jag är ledsen att behöva förstöra ditt försök till ironi genom att ge dig just ett exempel på det du just nu försökte skämta om.
      Ja, det finns en hel del kvinnor som denna, som anser att för att få hälsa på en kvinna, i förbigående tex vid möte, så måste först samtycke existera. (Som jag skrivit tidigare, om ni tror att jag överdriver så rekommenderar jag att ni googlar, söker på youtube.
      Kort sagt, säger jag hej till någon kvinna jag passerar ute på stan tex vid lunchtid så är det ett övergrepp.

      Kolla tex mellan 1:00-1:10.
      https://www.youtube.com/watch?v=21NWphbQm18

      Jag är inte blyg, men finner det inte värt att initiera kontakt när jag inte vet vilka kvinnor som kommer reagera tex som kvinnan i klippet, och när jag då ändå blir kontaktad av kvinnor så kan jag lika gärna låta er göra jobbet.

      Så hur ska du kategorisera mig, inte blyg, utan framåt och trygg, inte heller på något sätt slemmig (hade jag varit det hade nog inte kvinnor dragits till mig), utan bara helt ointresserad av att utsätta mig för risken att tex bli sedd som någon mansgris/sexist.

      Ganska fascinerande att vissa av er tycker att det finns en konflikt i att vissa av oss män kan ha synpunkter på bieffekter av en sådan här kampanj samtidigt som vi helt stöttar de kvinnor som utsatts och fördömer förövarna.

      Och till er som tjoar om att “ta ert ansvar som män och markera mot era manliga vänner/kollegor när de beter sig illa etc”, bra poäng, men när förväntas vi göra det om vi umgås med likasinnande, alltså andra killar/män som beter sig hyggligt/trevlig mot kvinnor?

      “Ingrip när ni ser övergrepp på kvinnor”, också bra poäng, men återigen, när förväntas jag ingripa om inga övergrepp sker i de miljöer jag rör mig i?

      Sedan finns det ju de där som anser att “män får faktiskt acceptera att vi använder uttryck som alla män begår övergrepp osv”, för att bli kallad sexist är ett litet problem i sammanhanget.

      Ok, med det resonemanget anser ni att det då det är ok att kalla alla kvinnor för prostituerade pga att kvinnor är i enorm majoritet när det handlar om att sälja sex?
      Alla invandrar ska stå ut med att höra att de är kriminella pga att en opropertiornerligt stor del av dömda förbrytare är just invandrare?

      Nej, ni som tycker att det är bra att skuldbelägga män som grupp, ni får nog tänka på att vara lite mer konsekventa i er syn gällande olika frågor.

      Återigen, jag tycker det är jättebra att kvinnor och tjejer nu känner att de kan lyfta fram att de drabbats, och jag hoppas på en förändring av samhället, men nu var Christians fråga hur vi såg på eventuella konsekvenser/bieffekter, och då måste vi kunna föra fram våra funderingar/åsikter utan att vissa åsiktspoliser ska bestämma att yttrandefriheten inte gäller för oss pga av våra kön.

      Såg dessutom att något kvinna i tråden skrev “mainsplaina” inte för mig, det i sin tur är ett bevis på sexism.
      Att baserat på motpartens kön tillskriva motparten ett beteende som hon gjorde är just sexism per definition.
      Tråkigt att det inte ska gå att diskutera utan att sådana skitkommentarer ska komma upp.

    • ViraStina

      Hope:
      Jag hänger inte riktigt med i dina åsikter. Jag vet inte riktigt vad du vill. Eller snarare, hur du önskade att det vore. Det framgår inte riktigt av dina inlägg.

      Metoo är en självgående kampanj. Den har inte startats av någon ond kvinnomaffia för att sprida misstro, utan den har uppstått för att det redan FINNS en misstro hos kvinnor jorden runt.

      Den visar att kvinnor över hela världen tyvärr har anledning att misstro män. Att vi faktiskt inte kan lita på någon, eftersom övergrepp kan begås av vem som helst.

      Du säger att det finns kvinnor som kräver samtycke för att man ska få säga hej till dem. Ska jag vara ärlig, låter det som ett marginellt problem. Det är ingen ironi från min sida. Jag är helt övertygad om att ingen man någonsin på allvar kommer att anklagas för trakasserier baserat på så lösa grunder.

      Men oavsett kommer det alltid finnas folk som tar illa upp över precis vad som helst. T ex att någon hälsar på dem. Det kommer alltid finnas folk som blir upprörda över att barn plingar på vid Halloween och som hävdar att det är hemfridsbrott, det kommer alltid finnas folk som tar illa upp för att någon flirtar med dem, och det kommer alltid finnas folk som tar illa upp för att ingen flirtar med dem. Så har det alltid varit.

      Det är alltså ingenting som Metoo kan åstadkomma. Den som tror det, måste ha en väldigt låg tilltro till kvinnors eget omdöme. Som att det räcker med en käck kampanj – och vips så har vi alla gått på en fet lurendrejartrend och börjar känna oss kränkta över betydelselösa bagateller.

      Riktigt så ser inte mitt liv ut i alla fall.

      Men om Metoo nu skulle skapa misstro – vilket jag hävdar inte är sant, utan jag hävdar att kampanjen enbart sätter strålkastarljuset på en redan befintlig misstro – hur anser du då att kvinnor ska agera i denna kampanj? Vad är “rätt” enligt dig?

      Kort sagt: Hur ska kvinnor kunna uppmärksamma problemet med övergrepp och utsatthet, utan att skapa misstro? Just nu hamnar fokus på att män är rädda att bli utpekade, snarare än på övergreppen. Huvuddiskussionen försvinner ju.

    • Hope

      VIRASTINA:

      Vad jag vill?
      Jag vill ha rätten att respondera till Christians frågeställning om vad vi tror denna kampanj ev kan medföra för konsekvenser gällande interaktionen mellan män och kvinnor.
      Utan att allt jag nämner ska klassificeras som ett försök att styra om debatten till att det är synd om mig.

      “Du tror inte att någon kvinna skulle känna sig kränkt om någon sade hej”, vad du tror är väl ganska irrelevant, det är väl bara att kolla klippet där tjejen rakt ut säger att det är ett övergrepp att hälsa på en kvinna utan tillåtelse.

      Jag tyckte jag vara ganska tydlig men ska försöka göra det ännu tydligare, men då dyker väl ELLE_ upp och kallar det mainsplaining antar jag.

      1. “Kort sagt: Hur ska kvinnor kunna uppmärksamma problemet med övergrepp och utsatthet, utan att skapa misstro?”

      Enkelt, börja med att definiera ramarna. Du anser inte att ett hej på stan är ett övergrepp, du anser inte att en smekning över korsryggen av din partner i förbifarten är övergrepp, du anser kanske inte att bli avbruten av en man i en diskussion är övergrepp etc, etc.

      Men det finns ju uppenbarligen ett antal kvinnor som just tar upp den sortens exempel som övergrepp.

      Du anser ju tex att en komplimang av utseende inte hör hemma på en arbetsplats, newsflash, jag har t.o.m blivit ombedd att ha sex med flera olika kvinnor PÅ arbetsplatser.
      Ska man då inte kunna sprida positivitet runt sig genom att påtala att man tycker den kvinnliga medarbetarens nya frisyr blev bra, eller att den manliga kollegans skägg ser coolt ut?
      Var går gränsen? Är det ok att säga att en tatuering som någon av dem visar upp, blev fin? Eller är det övergrepp enligt dig?

      Är det ok att säga att en ny jacka är snygg, eller betyder det enligt dig att man då gjort sig skyldig till objektifierande då man bevisligen lagt märke till den?

      2. Så vad du kan göra är att tydligt ta avstånd från dessa löjeväckande exempel, kampanjen är bra, men kladdas ner av ren idioti från vissa håll.

      Jag gör det enkelt för mig och ignorerar kvinnor jag inte känner, detta har jag “råd med” då jag av erfarenhet vet att si och så många av er ändå alltid kommer dras till mig som man.
      Så för min del blir effekten mer av ett tråkigare samhälle

      Men konsekvensen för de tjejer/kvinnor samt killar/män, som lever mer på att bygga upp ett initialt intresse genom andra attribut än fysiska, får ju per automatik en mer komplex situation.

      Jag gör mig själv mest rättvisa när man lär känna mig, men då jag samtidigt vet att jag har anletsdrag samt fysik som (rent statistiskt) alltid kommer tilltala en viss volym kvinnor, så har jag ju därigenom en enklare situation gällande den initiala fasen.

      Men de som kanske måste “växa” i motpartens ögon, via dialog/konversation, initiativ, umgänge, humor etc, alltså egenskaper som bara kan visas upp i just en samvaro, de får det ju knöligare när de måste vara så mycket försiktigare för att minimiera risken att kränka motparten.

      Ta dig och mig som exempel.
      I tidigare utbyte av tankar och resonemang så har jag i dig fått bilden av en intellektuellt begåvad, högutbildad kvinna, dessutom med en musikalisk förståelse och ådra.
      Du är med andra ord en bra match för mig, och vi skulle förmodligen ha en väldigt utvecklande och tid tillsammans, om tillfälle uppstod.

      Men, då jag rent krasst ignorerar kvinnor tills dess att de rakt ut säger att de finner mig så tilltalande att de vill träffas, ha sex, umgås, ha en relation osv, och du samtidigt har berättat att du aldrig faller för en man som inte redan visat dig intresse, så skulle vi två aldrig kunnat skapa en relation, eller har jag missat något enligt dig?

      För övrigt så är det underligt att kvinnor inte bemöter exempel som när andra kvinnor anser att övergrepp i relationer är tex om mannen tar på dem i sängen utan att kvinnan först samtyckt, men samtidigt har jag personligen av flera olika kvinnor blivit väckt av att de initierat oralsex, jag har från kvinnorna efterfrågat lite kritik av dubbelmoralen som ofta förekommer gällande den här sortens frågor.

    • Elle_

      Mansplaina är ett fenomen, kvinnor kan också göra sig skyldiga till det. Det är att mansplaina att utgå från att man vet mer om ett ämne än motparten trots att sannolikheten är mycket liten för detta. Till exempel har Peter mycket små möjligheter att berätta något för mig om hur jag själv agerar och beter mig IRL. Särskilt när han inte ens har tagit sig tid att läsa det jag skriver. Men visst, haka upp dig på ett enstaka ord och skit i den stora, viktiga frågan. Allt handlar ju om er män. Hur mobbade, förfördelade ochmissfröstådda ni är. Att komma här och tala om kvinnors utsatthet och otrygghet är förstås lite övermaga. Skit i det nu, nu är det dags att snacka om hur män har svårighet att få del av de kvinnors kroppar som de åtrår, och vilka åtgärder kvinnor genast bör ta för att ordna detta. Vi måste ju tillsammans ta ansvar för männens lustar här, ta ett helhetsgrepp så att ni inte behöver anstränga er så hemskt för att få komma till!

    • Hope

      ELLE_:

      Frågan är om du ens är medveten om att du helt utan vetskap om min intellektuella status, eller erfarenheter, rakt av tog dig rätten att på ett nedlåtande sätt “förklara för mig” hur saker och ting ligger till.
      Kort sagt “mainsplainade” du just själv.

      Resten av ditt inlägg klassificerar jag högaktningsfullt som dynga.
      “Mäns lusta”, “ni män trånar efter kvinnokroppar” bla, bla, bla… har du ens läst något av det jag skrivit? Eller har du läst men har svårt med läsförståelsen?!

      1. Jag tycker det är bra att kvinnor som blir utsatta nu känner att de får stöd och kan uttrycka vad det varit med om. Vad med detta är det du inte förstår?! Hur menar du att jag genom att slå fast detta gång på gång, vill styra om fokus till att män har problem?
      Det är en retorisk fråga då jag redan insett att du inte kommer kunna peka på några valida påstådenden som bevisar motsatsen.

      2. Vadå då trånar, jag har ju skrivit gång på gång att jag ignorerar er, det är kvinnor som söker sig till mig, inte tvärtom.

      Och om du nu vill diskutera fakta så kan vi väl ta våldtäkter, i USA begås flest våldtäkter mot män, om man räknar in övergreppen på interner, men det har du förmodligen helt missat, då du uppenbarligen enbart verkar anse att övergrepp kan drabba kvinnor.

      I en absolut majoritet av misshandelsfallen i Sverige är offret en man, men statistik är förmodligen inte något du håller speciellt högt eller?

    • Elle_

      HOPE: “Frågan är om du ens är medveten om att du helt utan vetskap om min intellektuella status, eller erfarenheter, rakt av tog dig rätten att på ett nedlåtande sätt “förklara för mig” hur saker och ting ligger till.”

      Jag förklarade för dig varför det faktum att jag använde begreppet inte är sexism. Du påstod att det var det, jag hävdar att det inte är det. Det faktum att du inte inser det säger en del om din intellektuella kapacitet.

      “Resten av ditt inlägg klassificerar jag högaktningsfullt som dynga.”

      Och efter detta konstaterande förväntar du dig att jag ska läsa det du skriver och alls by mig om att ge respons på det? Nejtack. Bye.

    • Hope

      ELLE_:

      “Jag förklarade för dig varför det faktum att jag använde begreppet inte är sexism. Du påstod att det var det, jag hävdar att det inte är det. Det faktum att du inte inser det säger en del om din intellektuella kapacitet.”

      Och där gjorde du det igen, antog att jag hade svårt att förstå och att du därför behövde “förklara” alltså “mainsplaina” på nytt.

      Intressant också att medan jag kritiserar något du skrev “som dynga” så går du på personangrepp med ett allt annat än subtilt försök att angripa min nivå av begåvning.

      Dålig släng av härskarteknik, men ganska avslöjande.
      Kan det vara så att du får svårt i situationer där du går in i polemik och motparten är intelligent?

      Intressant också att du skriver om att “jag förväntar mig respons efter det”, nja, du måste uppenbarligen missat min kommentar om att frågan var av retorisk art, och därigenom inte förväntas besvaras.

      Så nej, jag har ingen anledning att driva ytterligare dialog med dig.

    • ViraStina

      Hope:
      Jag har inte kollat på klippet, min dator envisas med att hänga sig av sånt, men min åsikt kvarstår: En kvinna som tycker att ett hej är ett övergrepp, tyckte det redan före Metoo. Hon har helt enkelt den känslan/åsikten. Det är ingenting som en kampanj kan frammana.

      Och huruvida det finns människor som blir kränkta av ett hej, är inte själva kärnfrågan. Kärnfrågan är att enormt många kvinnor har utsatts för övergrepp av olika svårighetsgrad, och att det finns en djupt rotad rädsla för män hos väldigt många kvinnor. Men den delen halkar mer och mer undan, i takt med att debatten istället glider in på risken för orättvisa beskyllningar, och på åsikten att vissa förstorar upp bagateller.

      Du frågar efter var gränserna går, men människor kommer aldrig att enas kring fasta gränser på den här nivån i social samvaro. Det är inte ens önskvärt, enligt mig. Vissa kommer tycka att ett hej är obehagligt, medan andra anser att det är ohyfsat att inte heja. Andra tycker att kramtrenden är obehaglig, medan andra anser att vi får alldeles för lite fysisk beröring i vår kultur. Människor har helt olika bekvämlighetszoner, och det är sådant som man får förhålla sig till. Alla är inte bekväma med komplimanger, till exempel. Och det betyder bara att de som gärna kommenterar utseenden, kan behöva överväga vad de säger, och att de som inte gillar komplimanger, får hålla god min ibland när någon säger något snällt. Konstigare än så är det oftast inte.

      Men Metoo handlar inte om lite olika bekvämlighetszoner, utan om övergrepp som med råge har klampat förbi alla rimliga gränser.

      Och så till detta med dejtingkomplikationer: (Jodå, det gläder mig att du i mångt och mycket trots allt uppfattar mig positivt. Och på samma sätt gillar jag många av de sidor du visar här – du framstår som intelligent, vettig och resonabel, även om jag inte håller med dig i alla sakfrågor! 😀 )
      Visst, det är helt sant att någon som du och någon som jag, kanske aldrig skulle ha mötts oavsett matchning i övrigt, eftersom vi fungerar som vi gör. Om båda vill att den andra ska ta initiativ, då är det ju en helt logisk följd att man aldrig finner varandra.

      Samma sak gäller naturligtvis när två väldigt blyga personer möts. Det har säkert hänt massor av gånger att tänkbara par har missat varandra för att ingen vågar ta första steget. Och det är ju väldigt svårt att göra något åt det.

      En skillnad mellan dig och mig, verkar dock vara att du avstår från att ta initiativ av princip, och för att det inte behövs, medan jag avstår för att tanken inte slår mig att en viss man kan vara intressant förrän han har gjort mig uppmärksam på den saken. Jag styrs alltså varken av pragmatism eller principer i det här fallet, utan av känslor.

      Men å andra sidan har jag tidigare sabbat chansen med flera män eftersom jag var för framfusig. De hade fått mig intresserade först, och när jag då i vanlig ordning tog över med mina driftiga och initiativrika sidor och ville få saker och ting att hända – då backade de genast. Trots att åtminstone jag var övertygad om att de i övrigt var väldigt bra matchningar för mig.

      Risken att man missar någon för att man tog för mycket initiativ, är enligt mig ett precis lika stort problem som risken att man missar någon för att man var för passiv. Själv lyckades jag inte med dejtingen förrän jag – med möda – antog en mer passiv roll.

      Men detta har väldigt lite med jämställdhet att göra för min del. Det är inga könsroller eller principer som påverkar mig, utan min egen personlighet. Och varken Metoo eller någon annan kampanj har haft det minsta inflytande på mitt beteende. De mer primitiva funktionerna, som attraktion, brukar som bekant vara svåra att påverka på djupet. Ytan kan man förstås styra. Att tjata på honom eller inte. Att tafsa på henne eller låta bli. Men det grundläggande är svårare. Kroppen brukar alltid “läcka” signaler, och att försöka dölja dem gör oftast bara att man framstår som konstig.

      Tänk bara på hur folk brukar bete sig när de ska låtsas vara ointresserade… Det finns väl ingenting som avslöjar ens intentioner så tydligt som det skådespelet. Och därför tror jag helt enkelt inte att Metoo kommer att förändra dejtingscenen nämnvärt. Folk kommer fortsätta visa och snappa upp intresse, om intresset finns.

    • Crazy8000

      Slå upp splaining istället för mansplaining är ett direkt riktat ord mot män precis som womansplaining som många tjejer gör väldigt ofta utan att de är medvetna om det.
      Något Feministrörelsen har tagit fram för bland annat att fortsätta med hat avundsjuka och makt utövande.

      Sluta upp med dubbelmoral och granska er själva innan egot får styra.

    • Elle_

      Crazy: Nej. Jag tänker inte avstå från att använda det ordet. Det finns av en anledning. Jag har stått ut med miljarders förminskanden av mitt kön i språket och på andra sätt i hela mitt liv, helt obefogat. Jag orkar inte finna mig i det, vända andra sidan till och dalta med arroganta män mer. Skriver ni föraktfullt till och om mig, svarar jag med samma mynt. Precis som ni gör. (Det jag inte gör däremot, är att ta efter er vad det gäller (brist på) vanligt hyfs och respekt och jag skulle aldrig starta en konversation i den här tonen, vilket ni män gör hela tiden i kommentarsfältet i den här bloggen.) Ledsen att behöva göra dig besviken. Eller förresten: Not sorry.

    • Romantisk-tjej

      Jag håller inte med om att man inte kan göra något åt blyghet. Jag har alltid varit blyg, länge avstått från att gå fram till en kille och säga att jag vill lära känna honom. Men så var jag ju också singel ända fram till en bra bit över 40… Trots att jag fått höra av många att jag är attraktiv. Men det var först när jag vågade ta initiativ som jag började lära känna killar.

      Jag har alltid blivit kontaktad av killar som jag inte känner något för, som jag har väldigt lite gemensamt med. Många har nästan blivit som besatta av mig. Så oattraktiv kan jag knappast vara.

      Min enda chans var att själv kontakta dem jag föredrog och kände skulle passa mig. Med varierande resultat. Många var upptagna men det vanligaste var att en annan tjej hann före. Och därmed fanns ingen tid till mig.

      Att komma först är just det som är det svåraste, även på dejtingsidor. De få seriösa som fanns där försvann illa kvickt om det hittade en annan reko tjej före mig. Och när han är pausad har jag ju ingen chans att kontakta honom. Och jag kom som sagt för sent även där. Den oturen har jag alltid haft. De hinner alltid träffa någon INNAN de träffar mig. Och då är chansen borta, även när han valt fel (i flera fall har killen talat om att det tog slut, men då hade jag redan”vandrat vidare”, jag vill inte vara ett andrahandsval).

      Tjejer är ofta framfusiga när de är intresserad av en kille. Så därför har jag som blyg haft det svårt att konkurrera med dessa tjejer och själv synas. Och om man inte vill synas blir det ju ännu svårare…
      Det räcker ju inte att vifta lite med lillfingret och pipa “hej här är jag” när alla andra tjejer skymmer sikten… 🙂

      Jag tränade på att prata med folk länge och efter några gånger tyckte jag inte det var så läskigt som jag trodde att det skulle vara. Övning ger färdighet. Det är ungefär som att en blyg person måste lära sig att genomföra en föreläsning som krävs på en utbildning eller anställning. Den personen kommer förmodligen träna på att tala inför andra om alternativet är att hoppa av den attraktiva utbildningen/tjänsten. Så varför skulle samma person undvika att anstränga sig om det gäller chansen till en livskamrat?

      Jag har även peppat andra blyga att ta fler initiativ och de har därför hittat både vänner och partners den vägen. Visst gör man bort sig ibland och mår dåligt för stunden, men tids nog träffar man rätt.

    • Peter

      Hope, vad bra skrivet. Tyvärr är det ingen större mening att diskutera med tjejerna här. De är bara ute efter att gnugga sina åsikter i ansiktet på oss killar. Lyssna på argument och åsikter är de helt likgiltiga till.

    • ViraStina

      Romantisk tjej:
      Naturligtvis kan man göra något åt sin blyghet, om man vill det.

      Men vad jag menar, är att man inte kan göra något det faktum att två blyga människor löper stor risk att missa varandra. Att det rinner ut i sanden för att ingen av dem vågar ta initiativ. Det är förstås sorgligt om man låter sig hämmas så pass allvarligt, men alla har sina svårigheter och går på sina minor i livet.

      Det är inget argument som talar emot Metoo-kampanjen, om jag säger så. Jag har missat åtskilliga män beroende på att jag har andra egenskaper än blyghet som krånglar till det. Så är det ju för alla.

      Min egen man har konstaterat att han sumpat diverse chanser genom livet, just för att han varit för blyg. Eller feg, som han själv säger. Han har inte ens riktigt vågat nappa på ganska uppenbara inviter alla gånger. Men han går trots allt inte runt och anklagar kvinnor för detta. Han inser att det är hans eget ansvar.

      Med mig gick han antagligen lite utanför sin vanliga comfort zone, för jag tyckte att han tog ganska tydliga initiativ. Eller också råkade jag bara ha lätt för att uppfatta just hans signaler.

    • Romantisk-tjej

      Själv är jag för nyfiken för att missa en kille…Jag kan inte komma på ett enda tillfälle där jag sagt nej på grund av blyghet. Däremot har jag sagt nej när jag tydligt vet att en kille inte alls passar mig och/eller om killen är obehaglig på något vis, t ex påflugen, överförfriskad, sunkig, att jag vet att han är upptagen osv. Oattraktiv helt enkelt.

      Om jag däremot skulle träffa en intressant kille på ett jobb/fest/aktivitet skulle jag på något sätt klura ut hur jag kan prata med honom på ett naturligt sätt som har med jobbet/aktiviteten att göra. Däremot skulle jag inte gå fram och fråga om vi ska äta lunch ihop, fika eller liknande. Det är jag för blyg för. Men det finns alltid något annat sätt.

      Jag har t o m följt killar på avstånd för att se var han bor…Det gjorde jag redan i skolan. Lite stalker varning på den, men som sagt, jag är vansinnigt nyfiken av mig när det kommer till killar som enligt mig har “det”. 🙂 Och de vill jag inte missa, för de växer inte på träd.

      Jag har dock fått höra av killar efteråt att de inte såg att jag var intresserad…Och just de killarna har jag verkligen flörtat med. Men många killar ser inte sådant. Det har jag hört av väldigt många tjejer, som har precis samma problem. Jag tror tjejer över lag har lättare att läsa av subtila signaler.

      Och eftersom jag alltid varit intresserad av killar som inte är särskilt begivna på dejting och raggande komplicerar det ytterligare. Det krävs att man träffat dem i lugn och ro flera gånger för att något ska hända. Alltså är de tröga i starten. Dessa killar har oftast andra saker de brinner för än att kolla in tjejer.

      Så på det sättet har blyghet hämmat mig. Att jag inte tog initiativ. Men hade de frågat mig om jag vill hänga med ut på en fika/bit mat hade jag aldrig i livet sagt nej, såklart. Men det var alltid de “slemmiga” mycket äldre killarna som frågade mig. Eller de jag fann totalt oattraktiva på ett eller annat vis.

      Vissa har jag blivit vän med och andra har inte varit intresserade alternativt redan träffat någon de är intresserade av. Som jag skrev förut så finns det alltid (och jag menar ALLTID) en annan tjej på samma plats som jag inte orkar stöta mig med, en annan tjej i mitt sällskap som frågat om just han följer med ut INNAN jag hunnit fråga. Och då flyr jag direkt och glömmer honom. Bara tanken på ett triangeldrama skrämmer mig.

      Nu när jag tänker på allt jag gått igenom för att få kärlek gör det mig själaglad att jag slipper leta igen. Det tog verkligen en herrans massa år med snåriga vägar innan jag fann honom.

    • ViraStina

      Romantisk tjej:
      Som tonåring och ung vuxen, missade jag flera killar på grund av blyghet.

      På högstadiet var jag kär i klassens plugghäst, tillika idrottsstjärna. Men han var för populär för att jag skulle våga visa något. Däremot gick vi ofta hem från skolan tillsammans, eftersom vi var de enda som bodde åt det hållet. Och då var han så rolig och gullig och snällt retsam mot mig att jag föll pladask. Under skoldagarna var han helt neutral. Klassiskt högstadiedrama. 🙂

      Ett par år senare, på gymnasiet, fick jag höra via hans kompis att han varit kär i mig hela tiden! Ack ja. Den ungdomen.

      Liknande historier hände både på gymnasiet och universitetet. Killar visade mig ett visst intresse, jag blev intresserad, men vågade inte göra något eftersom jag inte hade så hög status, och för att jag var rädd att bli avvisad och göra bort mig, helt enkelt. Och sedan kom det fram att de också hade varit intresserade, men inte vågat göra mer än vad de gjorde.

      Men den här blygheten försvann i 20-årsåldern, ju mer jag blev vuxen och självständig. Den var inget genomgående karaktärsdrag hos mig, utan mer vana. Det var egentligen rädsla som stoppade mig. Jag var van att inte tro att jag var något, och att hålla mig på min plats i hackordningen. Det vågade jag inte bryta mot som tonåring.

      Och till alla män som tror att de bör bli kaxiga och framfusiga för att lyckas, kan jag berätta att det inte saknades killar på universitetet som betedde sig som om de hade rätt till mig. Det gjorde mig inte det minsta intresserad, utan snarare äcklad. Det var den sorten som fick mig att ängsligt snabbsöka genom folkhavet på kårpuben, för att veta om jag skulle hålla mig tätt intill väninnorna eller inte.

      Nyckeln i mitt fall var en lagom dos av framåtanda. Som min blivande man hade. Han visade ett otvetydigt intresse, men inte genom att kladda på mig eller gå över gränser. Och den nya mannen i mitt liv likaså. De båda har, helt naturligt, kombinerat respekt med framåtanda och tydlighet.

    • Romantisk-tjej

      Oj det låter ju som du var ganska populär ändå.. Jag kommer inte ihåg en enda som ens ville prata med mig i eller efter skolan. Jag var en som ansågs knepig trots att jag ansträngde mig till max att följa alla klädkoder och skratta med i alla skämt o.s.v. Men det hjälpte inte. De såg igenom mig, att jag var hopplöst annorlunda och svår. Inte ens nördarna såg mig. Men så var jag ju inte som dem heller…

      Det var först när jag började gå på uteställen i 17-18-års åldern som killarna började visa intresse för mig. Då bytte jag telefonnummer med någon nästa varje helg. Men det betydde inte automatiskt att vi började träffas. Det var ofta en annan tjej som redan var involverad. Henne kunde man sedan träffa nästa gång jag gick ut, och då fick man passa sig, vill jag minnas…På den tiden hade jag få tjejkompisar att luta mig mot. Och de mer eller mindre elaka fanns alltid i kulisserna. Och de var inte nådiga när de märkte att jag träffade killar som de är eller har varit intresserade av. Det slutade med att jag inte orkade gå dit något mer.

      Senare när jag gick ut på andra ställen kan inte minnas att någon kille kom såpass nära inpå i mitt liv att vi kunde lära känna varandra. Det enda som stod till buds var ONS. Få ville ringa upp och träffas på dagtid. Det var helt enkelt lönlöst att hitta en seriös kille på krogen. Jag har varit runt på många klubbar och uteställen i mitt liv. Träffat massor av folk, sett väldigt mycket. Och jag hittade aldrig någon speciell.

      På olika jobb har det funnits en och annan som visat intresse för mig. Men då har det varit saker som gjort att vi inte började dejta. Allt från att de var upptagna till mansgrisiga…

      För några år sedan var det en kille som var intresserad av mig som jag träffade varje vecka i en aktivitet. Men jag kände inte alls något med honom. Jag umgicks lite med honom som kompis men känslor fick jag aldrig. Något år senare var det en annan kille i samma gäng som mailade mig och ville dejta mig. Men jag kände ingen attraktion alls, tvärtom var det en kille jag hade retat mig på ganska länge, vi hade olika syn på i princip allt. Och var helt olika personer.

      Själv ser jag det som väldigt viktigt att man delar grundläggande livsstil och värderingar. De flesta killar är helt styrda av ENDAST fysisk attraktion. De ser inte helheten, att man ska kunna umgås vardag samt helg, har samma behov av ensamtid, kan och vill göra liknande saker tillsammans och förstå varandra känslomässigt och intellektuellt. Och förutom det är kommunikation a och o. För mig blir det dåligt utan det. Både i vänskap och kärlek. Jag vill kunna ventilera olika vardagsproblem och sätta ord på känslor och då fungerar det sällan om killen är sluten emotionellt eller döljer massor som är jobbigt att prata om.

      Med min pojkvän var det personkemi från början, vilket jag sällan upplever. Vi är högkänsliga, osociala med få vänner, vi har många gemensamma tankar och funderingar som vi aldrig kunnat dela med andra. Det var så underbart att träffa en kille som inte flänger runt med massa kompisar och ex (som jag inte valt att umgås med), det är härligt att han inte gillar uteliv och att han är nykterist. Och att han inte äter kött, eftersom jag har svårt för lukten då jag inte ätit det på 26 år.

      Han kör aldrig med några spel för att få något eller ställa sig i bättre dager. Han är brutalt ärlig. Han står för saker på sitt sätt, har starka åsikter och bryr sig inte det minsta om ifall det är kutym att tänka så enligt “svensson-normen”. Han är ovanligt medveten och intelligent. Och jag gillade att han inte var sådär klyschigt manlig. En outsider på många sätt.

      Hm… det här låter ju som jag sätter min pojkvän på piedestal…:-) Både du och jag Virastina verkar ha lyckats träffa bra pojkvänner som passar just oss. Det är toppen. 🙂 I övrigt är det så mycket som är negativt här.

    • ViraStina

      Romantisk tjej:
      Nej, huga, populär var jag absolut inte! 🙂 Det var en helt annan typ av tjejer som var populära. De som kunde linda killarna kring lillfingret (om vi tänker oss typ årskurs 9 nu), de som blev bjudna på fester, de som vågade käfta mot lärarna, de som alltid hade rätt kläder och som sminkade sig och hade permanentat hår…

      Jag var en skötsam, pluggig, anonym tjej. Gjorde inget väsen av mig, blev aldrig bjuden på fester, hade ärvda kläder och skulle inte drömma om att bråka med någon lärare. Och jag var totalt övertygad om att jag var så hopplös att ingen någonsin skulle titta åt mig. Jag var snarare lyriskt tacksam över att den populära killen ens nedlät sig till att promenera hemåt med fula mig!

      Och några år senare, ute i krogsvängen, var jag aldrig den där tjejen som kunde välja mellan kandidaterna. Jag tror aldrig jag har erbjudits ett enda telefonnummer! Jag hade dock sådana tjejkompisar, så jag såg skillnaden ganska tydligt. Otaliga killkompisar har jag dock skaffat mig.

      Men jag tror i efterhand att jag inte hade riktigt så låg status som det kändes då. Jag jobbar med ungdomar idag, och jag kan känna igen mig själv i vissa av tjejerna. Jag ser hur de betraktar sig själva som fula, trista, hopplösa pluggisar. Hur de nästan skäms för vilka de är. Men som utomstående betraktare kan jag också se att de har en viss status ändå. De tillhör inte de mest populära, men de är inte utstötta. Inte på botten av rangordningen. Och jag kan se att de kommer att blomma, i rätt sammanhang!

      Som ung har man ju dock inte alltid det där perspektivet med att rangordning och status i verkligheten är väldigt skiftande och flexibelt. Man tror lätt att om man inte tillhör det där översta skiktet i klassen, så är man körd. Då ser man sig som hopplöst ful och värdelös i livet i stort. Nyanserna har inte riktigt fallit på plats ännu, och kanske inte insikten om att det mest handlar om att hitta sitt sammanhang, där man kan komma till sin rätt.

      Haha, jag tycker gott man kan sätta sin partner lite lagom på piedestal! De behöver inte vara perfekta övermänniskor för den sakens skull, utan det räcker med att de är perfekta för en själv. 🙂 För att vara lite självkritisk, så var det när jag slutade sätta min exmake på piedestal som relationen började gå utför…

    • george

      virastina

      Sååå nu kommer det fram. Även du trånade efter dom populära pojkarna i skolan. Du som envist hävdat att du inte föll för dom utan föll för dom blyg killarna som var minst populära och som inte gjorde så mycket väsen av sig.. Killarna som satt längst bak i klassen t ex.

      Hoppas folk nu läser detta och går tillbaka till tidigare inlägg av Virastina.

    • ViraStina

      George:
      Ok, jag kan inte svära på att han var allra populärast. Han kanske var tvåa. Jag vet inte riktigt. Han var visserligen bäst i gympa, vilket drog upp statusen. Men samtidigt var han skötsam och mån om betygen, vilket sänkte intrycket för många.

      Men du missade poängen med det hela, i vanlig ordning. Som du säkert vet, eftersom du tycks lägga mina inlägg på minnet, har jag skrivit att jag alltid har fallit för plugghästar. Och han var en av dem.

      För mig var han en snäll plugghäst som gjorde mig sällskap på väg hem från skolan, och gav mig positiv uppmärksamhet. Det var den sidan jag föll för. Det var liksom inte så att jag principiellt avskydde folk som råkade vara populära. Det gör jag inte idag heller.

      En kille som var snäll, begåvad och verkade trivas med mig, hade jag helt enkelt svårt att motstå. – populär eller ej. De andra populära killarna ägnade mig inte en blick. Och alltså var de helt ointressanta för mig.

      Att de var eftertraktade gjorde inte att jag ville ha dem. Jag gick inte runt och olyckligt kär i någon som inte ens visste att jag fanns, eller såg ner på mig. De killarna (och tjejerna!) var som en annan art. Hur skulle jag kunna bli intresserad av en sån?

      Det krävdes den där snällheten mot mig. Den där vänliga uppmärksamheten, och känslan av att han ville mig väl, och av att han betraktade mig som en jämlike. Och den får man inte ofta som grå mus på högstadiet.

      Jag fick en hel del dålig uppmärksamhet av skolans badboy-gäng också. Du vet, de där killarna som du tror att alla tjejer egentligen vill ha. Men att de gick på mig i grupp, tafsade på mig och skrek fula ord efter mig i korridoren, gjorde mig inte det minsta intresserad, faktiskt. Skräckslagen är en bättre beskrivning.

      Det är alltså snällheten och skötsamheten och pluggigheten som är grejen för mig. Inte populariteten. Den frågar jag inte efter, men råkar den finnas så gör det inte att jag tappar intresset automatiskt.

      Så. Blev det klarare nu? 🙂

    • Romantisk-tjej

      Okej, men för mig var det otänkbart att en populär kille skulle följa med mig hem 🙂 Men det hade varit toppen, för då hade jag sluppit de som ofta trakasserade mig på halva vägen hem. Jag föreställer mig att min status hade höjts om så skedde. Om en kille med hög status gillade mig hade jag förmodligen inte varit där jag var. Men det var otänkbart i mitt fall. De populära var mina mobbare både passivt och aktivt.

      Intressant om rangordningar. Jag såg definitivt det när jag gick i skolan. Det fanns ligisterna som bodde i flerbostadhusen som man aldrig vågade säga något till utan att riskera stryk och så fanns det överklassungarna som hade status för att de hade de rätta utstyrseln och självförtroendet. Några hamnade lite mittemellan. Jag passade inte in i någon av dessa grupper.

      Jag var nog väldigt långt ner i status. Sjukligt blyg, vågade aldrig prata (utanför hemmet) och var hyperkänslig, svårt med sociala kontakter och usel i gympan. Hade det varit idag hade jag fått hemundervisning. Jag var ett vrak efter många års mobbing och var tvungen att byta skola för att det skulle hålla. På den tiden fanns det ingen hjälp att få. Det är stor skillnad idag. Bara att stå ut. Jag klarade mig med nöd och näppe för att jag spelade teater. Där kunde jag skaffa mig ett alternativt liv på något sätt och glömma mig själv.

      Arbetet med mig själv började efter skolan. Det var en befrielse för det var som ett fängelse för mig. Då kunde jag även söka mig utanför skolkretsen eftersom jag var vuxen. Och därmed var det lite enklare att hitta plattformar där jag kunde orka fortsätta. Men jag hade det ofta svårt hela tiden med min känslighet. Det blev så tydligt att andra tog lättare på livet än vad jag gjorde. Jag kände ingen som hade de rädslorna jag bar med mig. Det är först nu man pratar om ångest, social fobi o.s.v. Sådant kom aldrig fram i ljuset när jag var barn, tonåring eller i 20-årsåldern. Jag var så ensam om det.

    • ViraStina

      Romantisk tjej:
      Okej, högstatuseleverna i klassen mobbade aldrig mig. De snarare ignorerade mig. Inte utstuderat eller av elakhet, som man kan se ibland, utan av ointresse.

      De reste sig inte absolut inte och gick därifrån om jag satte mig vid deras bord. De sade inga elakheter om vi hamnade i samma grupparbete. De noterade mig knappt. Så jag tror inte det var någon nämnvärd prestigeförlust för den här killen att göra mig sällskap på hemvägen. De aktiva mobbarna var stökpellar från hyreslängorna, förutsägbart nog.

      Att börja på gymnasiet var som att äntligen komma hem, för min del. Jag hamnade i en klass där alla accepterades, utan undantag. Det fanns flera positiva krafter i klassen, som helt enkelt såg till att alla fick vara med. Jag minns ett tillfälle någon vecka in på första terminen, när vi satt ett gäng killar och tjejer vid ett bord i matsalen. Klassens tystaste kille, som knappt vågade öppna munnen på lektionerna, stod mitt i vimlet och såg sig skyggt omkring med sin bricka efter en plats. En av killarna vid mitt bord hojtade högt åt honom:
      -Hallå, kom hit, sitt med oss!

      Och så drogs han in i gemenskapen, han med. Det där var helt nytt för mig! De utåtriktade, roliga killarna som hade hög status, såg till att även en kille som skulle ha varit utmobbad på mitt högstadium, hade en lika självklar plats som alla andra i vår nya klass. Där såg jag plötsligt den enorma effekten av positivt ledarskap i praktiken! Och jag minns känslan av trygghet som det skapade även hos mig själv.

      Men det är ju sällsynt på högstadiet att våga vara så inkluderande. Där törs ingen riskera sin egen status. Och det är extra trist, för den tiden är så viktig i utvecklingen. Som du skriver: om någon populär kille hade vågat gå med dig hem, och struntat i hur det skulle uppfattas, hade det kunnat förändra hela din situation. Hur du själv såg på dig, och hur andra såg på dig.

      Det är sant att man inte pratade om ångest, överkänslighet och liknande tillstånd på 80-talet, när det gällde ungdomar. Man fick ju bara rätta in sig i ledet. Men nu ser man hur vanligt det faktiskt är. Och nu är skolan skyldig att göra anpassningar som ska underlätta även för sådana elever. Hur väl det lyckas ska jag låta vara osagt. 🙂

  16. What_A_Man

    Jag tror du är mycket rätt på det med att detta leder till ökad misstro mot män. Redan nu är man misstänkliggjord från början.

    En av kommentarerna här… Jag har också – flera gånger – råkat ut för tafsande damer när jag har varit ute. Det är väl de som saknar tron på sig själv att kunna charma någon med kraften av sin person som håller på så, i kombination med lite alkohol. Man känner sig inte värst bekväm när någon kommer och gnider hela sin kropp mot en. Första gången reagerar man inte, vi råkade bara stå för nära varandra, men när det bara fortsätter… Har också råkat ut för tafsande bögar (utgår i alla fall från att det var en homo). Han slutade när jag sa till. Men gamla damer slutar inte. (Finns nog en och annan i den yngre kategorin med som har det här i sig).

    Annan kommentar. Jag är inte den som charmar någon ögonblickligen. De som fastnar för mig är de som tillåts (och här gäller tillåter sig) vara i närheten av mig ett slag. Då slår jag genom med personlighet och humor.

    Där skulle nog behövas en liknande kampanj med de goda exemplen. Vad #Metoo åstadkommer är bara att spy bitter galla över alla när det nog snarare är några få som inte kan hantera de sociala reglerna.

    • Nadine

      Nu är du inte tjej så du har ingen aning. Nej det är inte fåkillar dom beter sig så,,,för isåfall skulle inte jag i alla tjejer jag känner vara med om det sedan vi var 13,14. För många är det vardag.man kan inte ha dom kläder man vill. Blir slltidäckliga kommentarer. Blivit lite bättre nu,,,men fortfarande kan killar omringa mig om jag går hem själv på kvällen. Blir livrädd,,,de skojar bara (säger dom ) men för mig är det inte skoj. 😯😶😓🤤På baren har killar tittst upp under kjolen eller sitta o snacka äckel bredvid.killar i gäng är värst. Både ute i gäng o på krogen

    • Elle_

      Nej, det är inte få män. Jag kan räkna upp hundratals incidenter och det har varit olika män varje gång. Framför allt är det inte heller några män runtomkring som säger ifrån. De tiger och samtycker.

  17. tjej79

    Vad sexism, trakasserier, ja tom våldtäkt etc är det står olika för oss alla beroende på vad vi har med oss i bagaget. Men, jag tror också lite som bloggämnet är inne på att det försvårar nog uppenbarligen saker och ting för män för hur ska de kunna veta vart gränsen går? Att man inte ska våga ta kontakt, det tror inte jag Metoo bidrar till, dels är det 2 olika saker och samtidigt ändå inte, för det hänger lite ihop för konsekvensen blir att kvinnor då är rädda för män om vi ska se det grovt. Så, ta kontakt istället som ni alltid gjort, det behöver ju inte bli till ett problem, det skapar man mest själv isf då.

    Men, visst när “hej” är gränsen för någon men, inte för andra. Vi kan likställa det med andra sätt att ta kontakt på, dvs sunda kontakt försök nu som jag pratar om.
    Men, å andra sidan ser jag inte heller det som något större problem då detta visar sig rätt snabbt vilken nivå en människa befinner sig på när man tar kontakt. Någonstans görs saker värre än vad de är. Men, det som är trist är att det görs till helsanningar.
    Det är de som är “rädda, manshatare, bittra, dåliga erfarenheter, som som anser att ett hej = gå över gränsen. Ja, kanske har den personen varit med om något fruktansvärt. Men, återigen hur ska den andre veta det? Och kan man begära att den andre ska fatta det med? Svar nej, det är rätt orimliga krav. Då får vi alla gå tysta genom hela samhället och inte prata med det andra könet.

    Detta “hej” ej sett klippet men vi kan kalla flirta etc med det kan ske på en tågstation, i dags ljus, i en affär, i en mörk gränd kl 2 på natten..ja, vi kanske alla kan tänka att “hej” i den mörka gränden får nog de flesta att kanske bli lite mer rädda jämfört med ett hej i en vanlig affär.

    Vi vet ju redan vart vi kan riskera att det kan ske något. Det har vi lärt oss sedan vi var unga. Men, vi har också haft erfarenheter som vi inte fattat att det kunde ske.
    Jag hade t ex en gympalärare i lågstadiet som hade sitt omklädningsrum i vårt, dvs han var tvungen att gå in i vårt för att komma in till sitt. Den mannen gjorde sjuka saker kan jag tillägga och blev anmäld, och av med sitt jobb tillslut. På gymnasiet hade vi en lärare som sysslade med sexuella trakasserier. Han gick över gränsen flera ggr, där hände aldrig något.
    Så, detta är ju ingen nyhet att detta existerar. Det är bra att det lyfts, för det behövs.

    Det är mer att denna kampanj, Metoo, lyfter hur det faktiskt ser ut..sedan får ju var och en tycka vad man vill om detta. Men, klart att den blir stor när det lyfts i sociala medier. Om en månad är det något annat.
    Men, den når ju inte de med noll självinsikt. Det är ju egentligen här som det faktiskt problemet ligger. Men, den kanske får fler att våga stå upp för det som hänt, för att få bort skamkänslor och rädslor etc som också är en del i detta för jag satt också och funderade på hur sorligt det är att så många fall skett för ett bra tag sedan och vissa sopas bara under mattan.

    Exemplet med när ett par befann sig i en relation där blev jag mer orolig. Om jag uppfattat det rätt? Men, herre gud har de verkligen inte pratat om sina gränser? Räcker det inte nu med att bara kunna säga, jag vill inte just nu….men, det kan man ju göra på ett bra sätt….slänger man ur sig ord som sexism etc jag tror ju inte att det gagnar själva relationen heller. Sedan är ett nej alltid ett nej oavsett om det är en man eller kvinna i förhållandet som säger det, enligt mig.
    Men, man måste ju kunna prata om det med varandra. Annars är det nog rätt kört för den relationen.

    • Romantisk-tjej

      Jag tycker det var nyanserat skrivet av dig. Det är skillnad att bli hejad på mitt i natten på en mörk stig – än av en som sitter bredvid på tåget. I det sistnämnda fallet blir det faktiskt konstigt att sitta bredvid i 4-5 timmar utan att säga ett ord. Likadant på jobbet i en arbetsgrupp. Där är det ohyfsat att inte hälsa när man kommer in på morgonen.

      Detta är sociala koder som i stort sett alla känner till. Därför blir det så märkligt när killar ojar sig över att de aldrig får tilltala en kvinna längre utan att bli misstänkliggjorda och skammade enligt Metoo. Frågan är om man alls satt sig in i allvaret i de här kvinnornas upplevelser.

      Har man inga lik i garderoben finns det ingen anledning att oroa sig. Däremot kan man reagera om man ser någon i bekantskapskretsen, familjen, grannar, arbetskamrater eller på krogen som talar illa om eller ofredar någon. Jag har sett så många killar som håller varandra om ryggen och tänker “höhö det där var väl inte så farligt”….Den kulturen kan faktiskt män göra något åt. Genom att våga vara den som står upp och säger att det där var inte okej.

      Tystnadskulturen är det största problemet anser jag. Den har jag själv sett på nära håll, många gånger dessutom. Jag har oftast varit den som vågat bryta den, med följder som inte varit så trevliga. Det har lärt mig att ohederlighet och rädslor är väldigt vanligt bland folk. Jag är inte den som lätt litar på andra, kanske för att jag har sett en hel del från så kallade beskedliga människor.

  18. Andrea

    Love. Jag är lite nyfiken hur du agerar kring tjejerna du är intresserad av innan du börjar flörta osv?

    Det ligger så mycket i att om någon endast beter sig som att de bara vill vara ens vän, inte visar att de attraheras av en osv så tror jag för de flesta att det inte spelar roll hur bra eller attraktiv han är, man tar inte steget.

    Eller så kanske du haft otur och att de du attraherats av mer faller för den som ger henne bekräftelse/uppvaktningen som fyller nåt hål hon själv har än att hon…
    Typ fallit för dig men inte trodde att du någonsin skulle det för henne och det är när du tydligt visar att du gillar henne mer än som vän som så att säga dammen brister och hon släpper fram allt hon hållt tillbaka.

    Agera som endast kompis och man ser en bara som det.

  19. Jag

    Män vill ha tydliga signaler!
    Kanske ha med två skyltar på dejten, en med en röd gubbe på en med grön gubbe på. Håll upp den gröna för att signalera ja du får göra fysiska närmanden, röd nej du får inte göra fysiska närmanden.

    Problemet löst! 👍

    • ViraStina

      Tänk lite utanför boxen, JAG. 🙂 Att tafsa eller inte tafsa är så binärt.

      Vad sägs om skyltar som inte handlar om ja eller nej till fysiska närmanden, utan om skyltar som visar vilken sorts uppmärksamhet man föredrar?

      En skylt med en hand för den som vill att omgivningen tar kontakt genom att tafsa.
      En skylt med en pratbubbla för den som vill att omgivningen tar kontakt genom att prata.

      Tydligare blir det inte! Man kan t o m tänka sig en STOP-skylt för den som vill bli helt lämnad ifred. Eftersom det trots allt är 2017, bör dessutom naturligtvis båda könen bära med sig skyltar.

      Och jag kanske är fördomsfull nu, men jag tror faktiskt inte att någon överväldigande majoritet skulle välja handskylten. I vilket fall skulle det hjälpa mig att välja rätt män för mig – det vill säga de som helst inleder en bekantskap med att samtala.

  20. Hasse

    Efter metoo så är det bäst att strunta i att närma sig en kvinna. Man har helt enkelt mer att förlora än att vinna. Historien förtäljer också att missförstånd som hänt för 10/20/30 är alltid aktuellt i en kvinnans värld.

    Nä killar vi låter kvinnfolket vara.

    • ViraStina

      De män som inte fixar att skilja normalt umgänge från övergrepp kommer faktiskt inte bli särskilt saknade av kvinnorna, så det är nog en ganska bra idé att de håller sig på sin kant. För allas trevnad, som det brukar heta. 🙂

  21. Hope

    Generellt ganska intressant att vissa kvinnor tycker att vi män inte ska uttala oss då de anser att #metoo är till för kvinnor, och att män istället bör skaffa sig en egen kampanj om man vill uttrycka något.

    En annan sak som jag kan undra över, då män tillskrivs allt ansvar för sexuella trakasserier, och där vi skötsamma män då inkluderas och förväntas ta ansvar för hur andra män beter sig.
    Förväntas vi även ta ansvar för trakasserier utförda av kvinnor som den kvinnliga programledaren på SR?

    Och i så fall hur, är ansvaret vårt och hur förväntas vi stoppa hennes beteende?
    Eller är det tvärtom så att vi män nu då kan klumpa ihop er samtliga kvinnor och kräva att ni tar tag i/styr upp kvinnor runt omkring er, så de skärper sig?
    Såg även att Carola Häggkvist berättade att hon, tillsammans med en annan flicka, blivit utsatt för sexuella övergrepp av en kvinna när hon var väldigt ung.

    https://www.aftonbladet.se/nojesbladet/a/el4gR/kvinnlig-sr-profil-utreds-for-sexuella-trakasserier

    • tjej79

      Metoo skulle från start handlat om båda könen. Då hade det förmodligen fått ett annat utgångsläge. Under förutsättningen att män verkligen hade skrivit om sina erfarenheter. Har inte följt denna kampanj hela tiden så, jag kan inte uttala mig om män skickat in i lika stor grad eller det rör sig om en liten del för allt fokus har från start legat på vad kvinnor blivit utsatta för. Först nu lyfts ju en kvinna i media som sysslat med sexuella trakasserier…men, antar de först skulle tömma ut allt om Martin Timell och Lasse Kronér. På något vis får man också se medias del i det hela vad de väljer att lyfta först och i vilken grad.

      För när det handlar om män som blir utsatta, är detta väldigt dolt i samhället.
      Det har gjorts ett antal, inte i lika stor grad som när kvinnor går ut, med berättelser, från män både i media och på tv som blivit utsatta. För att….
      1. Män själva vågar inte berätta att de blir utsatta, för att det ligger en skam i att ha blivit utsatt av en kvinna. Det ligger också en slags förväntan att som man ska man klara av en kvinna, den förväntan kommer oftast från män med.
      2. Män gör narr av män som blir utsatta (utifrån det jag läst och sett, har dessa utsatta män uttalat sig om dessa problem när de väl försöker söka hjälp och stötta)

      Att ingripa handlar ju snarare kanske om att man ser något som pågår framför en. Annars blir det rätt svårt att säga ifrån.

      Ni skötsamma män förväntas inte ta ansvar. Enligt mitt tycke. Utan det handlar om att jag som person vet inte vem jag kan lita på förrän jag lärt känna en person ordentligt.. Men, det får jag för tusan kommunicera själv till personen. Jag går inte heller runt och är rädd för män, eller drar mig undan eller anser varje man är en potentiell våldtäktsman. Men, jag blir extra försiktig i vissa situationer där jag vet att risken är större att jag kan bli utsatt.
      För sådant samhälle har vi och det kommer vi ha så, länge det existerar människor. Jag har även blivit rädd för kvinnor som inte bett sig friskt i samhället. Men, vissa är lätta att se direkt, andra ej.

      Så, svar ja lite av den smällen får skaran som inte sysslar med sådant ta. Men, ni får också räkna med att det försvinner efter hand man lär känna varandra och får en tillit till varandra. Gäller från bådas håll.

    • Hope

      TJEJ79:

      Hatten av och en eloge till ett bra och genomtänkt svar.
      Håller med om mycket, men har en liten invändning.

      “2. Män gör narr av män som blir utsatta (utifrån det jag läst och sett, har dessa utsatta män uttalat sig om dessa problem när de väl försöker söka hjälp och stötta)”

      Vet inte varifrån du fått den bilden, den har du ju rätt till om det är det du kunnat utläsa.
      Jag skulle dock vilja byta inledningen från Män till kvinnor.
      Jag upplever att det snarare är kvinnor som förlöjligar de män som rapporterar eller träder fram med att de drabbats.

      Men som sagt var, för övrigt tycker jag mycket av det du skrev är bra.

    • ViraStina

      Jag har noterat att en grej skiljer sig åt mellan könen. När någon berättar om övergrepp begångna av en kvinna, har jag aldrig hört den spontana kommentaren från andra kvinnor att “men alla kvinnor gör faktiskt inte så!”

      De flesta kvinnor reagerar med avsky och fördömanden när de får höra talas om övergrepp. Inte med försvar. Även om det är en kvinna som ligger bakom. Jag har svårt att föreställa mig en kvinna som ursäktar en annan kvinnas gränslösa beteende, vare sig det är riktat mot barn eller män (eller mot andra kvinnor). Det ses snarare på sätt och vis som ännu mer motbjudande om en kvinna har förgripit sig på ett barn eller tagit skamgrepp på män på krogen.

      Jag hör väldigt sällan kvinnor säga att det faktiskt är svårt att veta var gränserna går, eller att de är rädda att råka förgripa sig på någon av misstag. Jag hör dem väldigt sällan bagatellisera berättelser om övergrepp, och jag hör dem inte säga “herregud vilken moralpanik, snart får man väl inte krama sin egen unge längre!”

      Jo – i ett fall. När det talas om att en man blir misshandlad av en kvinna. Då lever det fortfarande i viss mån kvar en inställning att det nästan är lite komiskt. Selma och Lilla Fridolf-syndromet. Men sexuella övergrepp från kvinnor…? Nej, där finns en oerhört begränsad acceptans.

      Jag menar alltså att kvinnor som grupp redan idag tar ett väldigt kraftigt avstånd från övergrepp begångna av andra kvinnor.

    • Hope

      VIRASTINA:

      Att du sällan hör en kvinna börja med att nämna “men alla kvinnor inte gör det”, kan väl bero på att ni inte översköljs med det dagligen?!

      Försök se det från det här perspektivet, du sköter dig och stör aldrig någon annan, men du klumpas dagligen ihop med ett gäng idioter som beter sig illa.
      Och anledningen till att du klumpas ihop med dem beror på ditt kön.

      Och varje gång du efterfrågar lite nyans i debatten, så blir svaret “det får du faktiskt ta då din eventuella obekvämlighet är sekundär till offrens lidande”.
      “Män är faktiskt i överväldigande majoritet som förövare”.

      Då tänker man, ok om jag ska bedömas enligt “guilt by association”, i detta fall kopplingen mellan mitt kön och förbrytarpacket, så efterfrågar jag konsekvens.
      Är det då ok att kalla alla kvinnor för prostituerade, då kvinnor är gravt överrepresenterade som säljare av sex?
      Eller ok att kalla invandrare/migranter, för kriminella då de är gravt överrepresenterade när man tittar igenom statistiken på dömda interner?

      Nej, antingen får man inget svar eller också får man någon bortförklaring om att jämförelsen ej är applicerbar eller valid i sammanhanget.

      Många kvinnor verkar inte vilja ta in att den absoluta majoriteten av män (som tex jag själv) är på er sida, vi vill att ni ska känna er trygga, vi är beredda att ensamma hoppa på en 3-4 idioter för att freda en kvinna, vi går långsammare från busshållplatsen eller t.om. byter trottoar, för att undvika att ni känner obehag av att vi går bakom er, vi är beredda att själva åka på skador/stryk, för att minimera risken för er.

      Vi gör det inte för att ställa oss in, utan för att det är det rätta att göra, precis på samma sätt som jag bryter in om jag ser en stor tonårig kille ge sig på en mindre.

      När man själv går omkring och vet allt detta om sig själv, och från utomstående dag ut och dag in, får höra att “ni män gör si och så”, så blir man desillusionerad och ganska uppgiven.

      Du skrev att “man aldrig hör kvinnor säga att de inte vet var gränserna går”, ja men du tror inte det beror på att du aldrig hör någon man påstå att det är ett övergrepp att en kvinna säger “Hej” till honom, eller inte har problem med att en kvinna tittar på hans skärm över axeln, på kontoret, för att kika på ett jobb som gjorts?

      Det är ju det jag försökt påpeka tidigare, jag har inga problem med vanliga gränser, som att man självklart inte går fram och tar på en kvinna, eller tjatar om dejter etc, men de svåra gränserna är ju att en grupp av kvinnor anser att en blick från fel man, ett hej osv, är övergrepp.

      Jag tror de flesta män lätt kan avgöra vad som är gränser som man ej passerar, men som sagt var när den löjeväckande nivån dyker upp, som jag beskrev ovan, då blir det svårt.

      Jag kan ta ett annat exempel från mitt jobb, om jag tittar på en kvinna där så kan hon uppleva det som en komplimang, och hon kanske önskar att jag t.o.m skulle bjuda ut henne, men om en annan man tittar på henne så kan blicken göra henne obekväm och hon upplever det som ett övergrepp.

      Tjejen jag träffar nu är ett klockrent exempel, hon sökte upp mig gång på gång (på jobbet) och om jag tittade på henne så sken hon upp, trots att jag inte dröjde kvar med blicken.
      Sedan när vi började träffas, så visade det sig att hon blev väldigt obekväm av att några andra män på jobbet, hade tittat på henne.

      Så kort sagt, det är inte så konstigt att kvinnor generellt upplever gränsdragningarna hos män som enklare.

    • Hope

      VIRASTINA:

      Jag syftade inte på att jag som man skulle smyga upp bakom ryggen på en kvinna, i mörkret klockan 21, och säga hej!

      Om du hade tittat på klippet jag länkade till så menade den aktuella kvinnan (feministen) att ett artigt “Hej” mitt på dagen, i sällskap av en massa andra människor på offentlig plats, var ett övergrepp i sig.

      Så nej, jag har inte svårt med “normala” gränser, som att ingen ska ta på någon annan, eller agera hotfullt.

      Jag pekar på problemen som uppstår när exemplet ovan klumpas ihop med övergrepp, eller när det uppenbarligen som i exemplet med tjejen jag träffar nu, var ok och uppmuntrande att jag tittade till på henne, medan andra män på samma jobb, som tittat på samma sätt, kändes obehagligt och då enligt vissa ska ses som övergrepp.

      Därav med min poäng att det är enklare för gemene man att rent krasst undvika all kontakt utöver den av professionen framtvingade, alltså interaktionen vid arbete osv.

      Det är lite förbryllande att ingen kvinna verkar vilja ge mig svar på hur man anser att blick-exemplen ska hanteras?!

      Jag gissar att det beror på att de flesta kvinnor vet med sig att det föreligger en stor risk för dubbelmoral och att framställa sig som ytlig.

      Jag var på ICA igår, och en tjej tittade till på mig och våra blickar möttes, jag fokuserade raskt på mina varor men hann se att hon gav mig ett leende samt i ögonvrån se att hon dröjde sig kvar med sin blick även efter.

      Vänder vi på detta så det hade varit en man som tittat till på en kvinna på det sättet så hade dubbelmoralen kommit fram.

      1. Hon blev betraktad av en man hon tyckte var attraktiv, hon hade känt sig uppskattad och kanske lite glad.
      2. Hon blev betraktad av en man hon ej fann attraktiv, då hade hon känt sig obekväm och kanske t.o.m kränkt.

      Jag landar nog vanligtvis i kategori 1, så därav menar jag att jag inte drabbas personligen av förändringen i samhället, men hur menar ni att män generellt ska veta vilka kvinnor som bli kränkta av ett ögonkast?

      Och några av er verkar vilja tro att alla som opponerar sig gällande förträffligheten i kampanjen #metoo, är mansgrisar som antingen vill ta fokus ifrån en kvinnofråga eller har dåliga sociala skills och inte kan/vill förstå skillnaden mellan övergrepp och ok umgänge.

      Ni kan ju läsa följande av Elisabeth Höglund (kvinnlig journalist)

      Samtidigt kan #Metoo få negativa konsekvenser. Känsligheten för vad som skulle kunna kallas sexuella trakasserier kommer att öka. Kvinnor kommer att bli mera observanta – men även män. Risken finns att klimatet mellan män och kvinnor kommer att bli mer spänt och anklagande. Misstänksamheten kommer att öka. Detta är naturligtvis inte bra eftersom män och kvinnor även i fortsättningen måste kunna leva sida vid sida i samhället. Män och kvinnor är inte bara sexuella människor. De är också arbetande, tjänstgörande, anställda, chefer, kollegor, ja allt.

      Så ni som klagar på att Christian lyfter frågan, och att vissa av oss män responderar, jag förutsätter att ni då tar avstånd från Elisabeth Höglund och ser henne som “mansgris” också då.

      För övrigt tycker jag ni ska läsa hela hennes artikel om den folkkära kvinnliga programledaren på Sveriges radio (L***a B***é) och det underliga i att hennes motsvarigheter bland män, Timell, Virtanen, och Kronér har hängts ut med namn.

      Hon är ju en riktig dignitet och har förgripit sig på medarbetare åtminstone sedan 90-talet.

      Jag anar att det som Elisabeth är inne på, beror på att hon är kvinna, samt (min spekulation) att hon företräder vissa värderingar som både SVT, SR och även andra medier vill förknippas med.

      Samma värderingar som gör att den kända och “folkkära” komikern, S***n I****l, samt medias (Aftonbladets och Schipsteds) gullunge E***n F******r, inte outats.

      De har auran av rätt “pk”-värderingar enligt media-Sverige.

      Därav gör man nog vad man kan för att inte outa dessa, trots att det nu är så genomskinligt när de avbokar sina uppdrag, sjuskriver sig, arbetsbefrias etc.

      Man ville ju absolut inte heller gå ut med Virtanens namn, men där blev ju pressen/trycket för stor till slut.

      https://elisabethoglund.se/blogg/nar-ska-media-avsloja-namnet-pa-den-folkkara-kvinnliga-radioprofilen-som-utreds-sexuella-trakasserier/

    • ViraStina

      Hope:

      Mja, både ja och nej!

      Delvis beror skillnaden angående gränser säkert på att män inte uppfattar ett hej som ett ofredande. Men det i sin tur beror ju på att män sällan känner sig hotade av kvinnor generellt. För er kan knappast ett hej vara hotfullt. För oss kan det det, dessvärre, i fel sammanhang.

      Och det har raljerats en hel del över att en hand på låret är ganska oskyldigt och knappast kan räknas som övergrepp. Men häromdagen läste jag om en tjej som suttit ensam på spårvagnen när två killar klev på. Trots att det var tomt, satte sig båda två bredvid henne. Redan där är det hotfullt för en kvinna. Sedan tog en av dem henne på låret, och den andra flinade bara. Solklart övergrepp för mig. Och ytterst hotfullt. Det är inget man bör raljera över och förminska, anser jag.

      Men minst lika mycket beror det på att ingen kvinna som jag känner, anser att det är okej att t ex tafsa på en kille för att visa intresse, eller att kommentera honom sexuellt. Jo, jag fattar att de finns. T o m i min lilla stad finns det ett beryktat uteställe där det går historier om hur både män och kvinnor beter sig.

      Men ändå känner jag ingen “normal” (ursäkta uttrycket) kvinna som inte VET var gränserna går. Och då pratar jag inte om ett standardhej, utan om kladdande och tafsande och snuskiga förslag, etc.

      Jag vet faktiskt inte en enda kvinna i min umgängeskrets som tycker att det är svårt att veta om det är lämpligt att lägga handen i skrevet på en ny bekantskap eller inte. Det finns ingen av mina väninnor som har uttryckt bekymmer över att det är omöjligt att avgöra om hon bör nypa den där främmande puddingen i baken eller inte. Ingen kvinnlig kollega undrar över hur det kommer att uppfattas om hon kommenterar den nye arbetskompisens biceps och axelparti.

      Vi vet helt enkelt att det i princip alltid är olämpligt och riskfyllt att göra så. Skulle någon mot förmodan göra det ändå, beror det vanligtvis inte på att hon tycker gränsdragningen är svår, utan på att hon ger tusan i gränsdragningen.

      Och därför har jag väldigt svårt att tro att det skulle vara så omöjligt för män att lära sig samma sociala koder. Jag tror att de flesta män som kliver över den där gränsen gör det för att de struntar i den.

      Jag instämmer fullständigt med dig att de allra flesta män är bra och vettiga. Det är min bild av män ända sedan barnsben. Och det är sådana män jag har sökt mig till hela livet. För mig är rötäggen undantag, som jag mest observerar i periferin. Men när jag skrev här för en tid sedan att jag ständigt träffar på hjälpsamma gentlemän i vardagen, blev jag hånad – av en manlig skribent som ansåg att jag minsann var både naiv och blåögd!

      Det du. Snacka om dålig manssyn. Men å andra sidan tillskriver jag inte den specifika skribenten någon som helst trovärdighet.

    • Hope

      Och jag vet faktiskt inte en enda man i min umgängeskrets som tycker att det är svårt att veta om det är lämpligt att lägga handen i skrevet på en ny bekantskap eller inte. Det finns ingen av mina vänner som har uttryckt bekymmer över att det är omöjligt att avgöra om han bör nypa den där främmande puddingen i baken eller inte. Ingen manlig kollega undrar över hur det kommer att uppfattas om han kommenterar den nya kvinnliga arbetskompisens biceps och axelparti.

      Som du ser så kunde jag använda din text rakt av, min poäng är att vi inte har svårt med dessa delar.

      I min värld är det självklart att om någon sätter sig som de två männen du refererade till, så kan det upplevas som hotfullt, och dessutom tar en tjej på låret så är det övergrepp även i min värld.
      Så jag vet rent krasst inte var någonstans du hittar män som på allvar tycker att det är ok?

      Men om ett hej då enligt dig, kan ses som hotfullt så förstår jag inte hur du inte kan se att tveksamheter kan uppstå?

      Det är ju det jag pekat på tidigare, att jag tror att när man blandar in vanlig hyfs och klassar det som övergrepp, som tex ett artigt hej, då är det väl inte konstigt att vissa män bara ger upp interaktionen och skippar hejandet, och därigenom försvinner den naturliga kontakten.

    • ViraStina

      Hope:
      Men det är ju när vi tar upp exempel som spårvagnshändelsen, som vi får till svar från män att de tycker det är svårt att veta vad som är övergrepp. Det är den sortens exempel som startar diskussioner om att kvinnor utnyttjar Metoo till bagateller.

      Säger vi att en främling tafsade oss på låret, kommer genast kommentarerna om att det tydligen inte är tillåtet att flirta längre.

      Ni associerar kanske främst “en hand på låret” som något som sker mellan två personer som redan pratat med varandra hela kvällen? Då kan det förstås fortfarande vara en oönskad invit – men det upplevs vanligtvis inte alls som lika hotfullt och kränkande som exemplet på spårvagnen.

      Därav kommentarerna som handlar om att det inte är så farligt, antar jag.

      Men trots allt vet ni ju skillnaden. Du menar att ni män är osäkra på riktigt, samtidigt som du menar att spårvagnsexemplet är ett solklart övergrepp. Det förvirrar mig, för då låter du ju inte det minsta osäker för egen del. Du vet garanterat även skillnaden mellan att säga hej till den kvinnliga kollegan som du möter i korridoren, och att gå upp bredvid en ensam tjej en mörk kväll och säga hej. Och killarna på spårvagnen var knappast osäkra. Jag är övertygad om att de visste precis vad de gjorde.

      Men exakt den sortens förtäckta hot kan förminskas genom att säga att tjejer överdriver, för “det var ju bara en hand på låret, herregud!” Eller “vadå, jag sa ju bara hej, får man inte ens hälsa längre?”

      Utanför sin kontext kan mycket låta som en bagatell. Men i princip alla män VET skillnaden. Du gör det. Andra gör det också. Precis som vi kvinnor vet tämligen väl vilket socialt beteende som är okej, och vilket som inte är det. Frågan är nästan alltid om man bryr sig eller inte. Gränsfallen är sällsynta. Och dem tampas ju även vi kvinnor med.

      Däremot finns det ett skapligt vanligt attitydproblem som bekymrar mig. Häromveckan överhörde jag en diskussion mellan några manliga kolleger på mitt jobb. De pratade om den kvinnliga sverigedemokraten som anmält trakasserier från en partimedlem. En av kollegerna sa ganska insinuerande att “Men de hade ju faktiskt varit ihop tidigare!” och de andra nickade instämmande och pratade vidare om att alltihop var ett överdrivet utspel från en dramaqueen.

      Jag kunde inte tolka detta på annat sätt än att dessa män – mina kolleger – tycker att lite tafsande från en tidigare partner är något kvinnor får acceptera. Eller åtminstone inte bör anmäla, utan i så fall sköta privat. Och för ordningens skull kan jag tillägga att många kvinnor också instämmer i att hennes berättelse sjönk drastiskt i värde när det framkom att de hade haft någon form av relation. Då reducerades den till en bagatell. Trots att det kan ha varit hur hotfullt och kränkande som helst.

    • tjej79

      Hope, kan lyfta ett exempel. Det var ett program som gick för ett bra tag sedan som byggde på sanna berättelser. I ett av avsnitten handlade det om en man som blev utsatt i en relation av sin sambo och när den mannen bad om stötta och hjälp bland sina manliga vänner möttes han av en attityd som var i princip “du är man”, “var inte tramsig” “klarar du inte av din kvinna” etc..minns inte ordagrannt..men, den nivån. Vilket han lyfte. Sedan fick han tillsist hjälp när det gått för långt.

      Men, jo, det förekommer förlöjligande från bägge könen. Man upplever kanske såklart mer beroende på vilket kön man själv är född i, beroende på ens omgivning, ens uppväxt, ens vänner, ens yrke etc.
      Jag tror där det blir som värst, är yrken som är mans- resp kvinnodominerande, det blir lätt en jargong, som föder en attityd i hur vi pratar om kvinnor och män. Men, jag kom ur spåret nu, detta är ngt annat men, som också jag tror bidrar en del.
      Det är något med gruppbeteenden som skapar vissa attityder helt enkelt.

    • ViraStina

      Hope:

      “Därav med min poäng att det är enklare för gemene man att rent krasst undvika all kontakt utöver den av professionen framtvingade, alltså interaktionen vid arbete osv.”

      Naturligtvis. Det har vi kvinnor vetat i alla tider. Det är sjukt svårt att umgås med män på rätt sätt, så att man inte missuppfattas. Men vi vågar det oftast ändå, av någon outgrundlig anledning. 🙂

      Jag fortsätter hävda med en dåres envishet att problemet med folk som tycker att ett vanligt hej är ett övergrepp, är extremt marginellt.

      Jag jobbar en hel del med autistiska personer. Det händer att de har så svårt för interaktion med andra, att de KÄNNER att ett hej är snudd på ett övergrepp. De vet inte hur de ska ge respons, de tycker att den egna rösten låter konstig om de försöker svara, de kan inte se den andra personen i ögonen osv. Det blir helt enkelt socialt påfrestande för dem varje gång någon hälsar. De börjar gruva sig redan i början av korridoren om de ser någon komma i andra änden, för då måste de hälsa någonstans på mitten!

      Men även dessa personer VET intellektuellt att det inte är något övergrepp. De vet mycket väl att folk hälsar för att vara trevliga, och de vet att de måste lära sig förhålla sig till det. De vet att problemet ligger hos dem själva.

      Och att det då skulle vara ett reellt bekymmer att ni män inte skulle våga hälsa normalt, för att diverse kvinnor ska anklaga er för övergrepp… Nä. Till och med människor med grav autism fixar det, med lite ansträngning. Att någon som kallar sig feminist gör en grej av hälsandet på Youtube känns därför inte särskilt representativt.

      Det finns massor av män som säger extremt konstiga saker om kvinnor på internet, och inte lägger jag någon större vikt vid dem och deras utspel. Jag går efter alla vanliga människor som jag träffar varje dag istället. Inte extremfallen.

      “Hur menar ni att män generellt ska veta vilka kvinnor som bli kränkta av ett ögonkast?”

      På samma hemliga sätt som vi förväntas veta vilka män som är våldsamma eller inte… 🙂

      Nej, men seriöst så är frågan felställd. De allra flesta kvinnor blir inte kränkta av välvilligt uppskattande ögonkast. Men vi blir definitivt kränkta av blickar som mest påminner om en bonde som synar boskap.

      Vi begär alltså inte av er män att ni ska veta OM vi vill få blickar eller inte. Vi begär däremot av er att ni ska veta HUR man tittar uppskattande på någon. Det vill säga, med respekten kvar. Och den konsten, min vän, är det alldeles för många som inte behärskar. Eller snarare struntar i.

      Jag kan nog inte ens räkna alla gånger jag har tagit avstånd från Elisabet Höglunds åsikter. Och fler lär det bli. Hon fokuserar på att misstänksamheten är problemet. Jag fokuserar på att sexistiska attityder och övergrepp är problemet.

    • Hope

      VIRASTINA:

      Vänta lite nu… “Hur menar ni att män generellt ska veta vilka kvinnor som bli kränkta av ett ögonkast?”

      På samma hemliga sätt som vi förväntas veta vilka män som är våldsamma eller inte…

      Ok, och om vi då drar den parallellen så brukar ju kvinnors svar vara att “alla män får faktiskt acceptera att vi är rädda för alla, då vi inte kan veta vem som är farlig”, så med det resonemanget så får väl ni kvinnor då acceptera att många män då ignorerar er pga att de då inte kommer veta vilken kvinna som kommer ställa till en scen och hänga ut mannen pga av en blick eller ett hej.

      Du missförstår mig, alla “vanliga” kvinnor, som inte blir rabiata av en blick, är inte problemet, utan att vi inte vet vilken/vilka kvinna/kvinnor som är avvikelsen.

      Ni är inkonsekventa, ni tycker att vi ska ha förståelse för att “ni” är rädda för alla män, men ni vill inte förstå att vi kan komma att betrakta alla kvinnor som potentiella psykfall/ultrafeminister, som då skulle kunna gå loss på oss om en “helt ok” interaktion (enligt mig).

      Det här är ingen stor fråga för mig, men mina svar har hela tiden utgått ifrån att försöka ge respons till Christians ursprungliga frågeställning, “kan detta påverka interaktionen mellan könen”, ja det kan det och det kommer det göra.

      Det är lite samma sak som att vissa kvinnor stör ihjäl sig på om man skulle hålla upp dörren för dem, och andra bli vansinniga om man inte direkt erbjuder sig byta däck…. vi vet inte vilka som tar illa upp av resp händelse.

      En kvinna känner sig kränkt av hjälp, en annan av utebliven hjälp.
      Och vi män ska på något outgrundligt sätt instinktivt veta vilken kvinna som reagerar resp sätt?!

      Jag kan då kosta på mig att ignorera er, jag håller upp dörren för kvinnor som för män, och hälsar på kollegorna på jobbet, oavsett kön, samma sak gäller yrkesmässiga kontakter, tex personal i butiker, bankpersonal osv.

      Men det jag nu gör är att där jag tidigare givit någon slags respons till kvinnor, är att jag som sagt var ignorerar er.
      Och det kan då vara att en kvinna ler mot mig på ICA, eller ger mig någon blick på tåget osv.

      Det påverkar mig inte speciellt, men samhället blir tråkigare, och vissa män och kvinnor kommer påverkas av det betydligt mycket mer än vad jag gör.
      Och med vissa menar jag dem som inte kan locka till ett initialt intresse via fysiska attribut.

      Elisabeth Höglund fokuserade inte alls på misstänksamheten, hon valde att belysa den som en del i sin artikel, då alla andra verkar skita fullständigt i den infallsvinkeln.

      Jag är generellt trött på allt larvigt skuldbeläggande, och det tycker jag man ska kunna peka på samtidigt som man tycker det är bra att tjejer och kvinnor som drabbats av sexism/övergrepp osv, nu vågar lyfta fram det.

      Men idioti som “mansplaining” “manspreading” etc är så löjeväckande.
      Vissa kvinnor har inte utvecklat den egna förmågan till argumentation, och tar då till ett påhittat begrepp, som per definition dessutom är sexistiskt till att börja med (alltså något som enbart tillskrivs oss baserat på vårt kön).

      Detta samtidigt som flickor könsstympas, en religion förespråkar att dräpa homosexuella, stena kvinnor som varit otrogna osv.

      Feminismen har blivit helt skev och #metoo riskerar att kidnappas av samma människor som förstört grundtanken med feminismen.

    • ViraStina

      Hope:

      “…så med det resonemanget så får väl ni kvinnor då acceptera att många män då ignorerar er…”

      Jag är helt övertygad om att en stor majoritet av alla kvinnor accepterar att bli “ignorerade” av män. 🙂 Hur skulle det annars se ut? Folk brukar ju inte springa fram och påpeka vresigt att någon inte flirtade eller hälsade. Jag kanske är ett undantag, men jag anser inte att uppmärksamhet från det motsatta könet är något man kan kräva.

      Att det skulle ha blivit någon skillnad efter Metoo kan jag inte heller notera. Vissa män har ignorerat mig fullständigt. Utan att jag har blivit upprörd. Andra män har hälsat på mig i trappuppgångar och i motionsspår, de har hållit upp dörrar åt mig och börjat prata med mig i simhallen eller i affären. De manliga kolleger som jag trivs bäst med, har kommit in på mitt rum och småpratat. Övriga har låtit bli. Precis som vanligt.

      Jag instämmer alltså inte i din och Christians analys att detta kommer att påverka den normala interaktionen mellan män och kvinnor i stort. I bästa fall kommer det att påverka vissa mäns negativa beteende mot kvinnor, men tyvärr har jag inte så stora förhoppningar om det. De som skulle behöva ta till sig, lär ändå inte lyssna eller ändra sig nämnvärt.

      Och nej, jag tycker inte att vi kvinnor är inkonsekventa. Vi om några kan identifiera oss med känslan att inte veta vem man kan lita på. Vi vet allt om obehaget i att ens kroppsspråk faktiskt kan misstolkas (ibland medvetet!) och att ens ord och handlingar kan vändas emot en, om man har otur. Vi har full förståelse för att ni vill lära känna oss innan ni börjar lita på oss. (Faktum är att jag ofta har förundrats över vilka risker män tar innan de ens känner kvinnan i fråga. Som om fysisk styrka skulle göra dem immuna mot allt från bedrägerier till stalking!)

      Men många av oss har lite svårt att tycka att sannolikheten att en man ska bli anmäld på grund av ett samtal, skulle vara jämbördig med sannolikheten att en kvinna ska utsättas för våld. Och kvinnor har trots allt inte slutat umgås med män, trots den högst befintliga risk som finns för oss. Då känns det väldigt orimligt att tro att män skulle behöva sluta prata med kvinnor för säkerhets skull.

      Och som sagt – hittills har jag inte sett något av det. Men finns det män som är så oroliga att de hädanefter inte vågar heja på främlingar, så tror jag inte att särskilt många kvinnor kommer att anklaga dem för det.

  22. Mll

    Då meetoo fokuserar på ett redan befintligt problem så har jag så svårt att tro att människor med sunt förnuft och som redan vet hur man bör bete sig gentemot sina medmänniskor plötsligt skulle hamna i dålig dager.

    De som på sikt riskerar att få mindre utrymme är personer som har dåligt omdöme.Personer som kränker ,tafsar,våldtar,förminskar i ord text och handlingar kommer förhoppningsvis behöva tänka några steg längre i fortsättningen.

    Visst finns risk att personer blir oskyldigt anklagade.Men är det verkligen skäl nog att alla offer skall tiga ? Skall man säga till sina barn att det är ok att du blir tafsad på och får könsbilder och kränkningar och hot skickat till dig i parti och minut och det är ok att du blir lite våldtagen då och då gilla läget.

    Huvudsaken inga oskyldiga pekas ut.
    Och tänk om folk slutar heja på varandra ,nu när det plötsligt inte är ok att kränka varandra längre?det som har varit en naturlig del av en del av befolkningens vardag hela deras liv.

    • Hope

      MLL:

      Nu kanske du inte vände dig till mig?
      Men vissa frågor du ställde (även om de kan ha varit av retorisk art) känner jag att jag nog bör besvara, om det nu var menat för mig.

      Jag tycker absolut inte att NÅGRA offer ska tiga, och vet inte varifrån du fått den uppfattningen?
      Min poäng har varit att saker som, enligt min mening, inte är övergrepp, en blick, ett hej osv klumpas ihop med reella övergrepp, trakasserier etc, och tar då fokus ifrån de verkligt drabbade.

      Och lägger då grunden för ytterligare polarisering mellan könen.
      Personligen så tycker jag att det är suveränt och nödvändigt att kvinnor känner att de kan lyfta fram övergrepp och synliggöra dem.

      Men jag tycker mig även se ett antal kvinnor som “vill bli inkluderade som offer” genom att hävda att banala skitsaker, “som att fel man tittade på mig” eller “jag kände mig kränkt av han log mot mig”, är övergrepp.

      Idag intervjuades en väldigt känd skådespelerska på tv och när hon frågades om hon upplevt övergrepp så svarade hon…”absolut, ja inte så att någon någonsin våldtagit mig, eller tagit på mig på ett otillåtet sätt, men att män har mer makt, och tar för mycket plats, och det måste ta slut nu”.

      Och det här menar jag är farligt, när man anser att man utsatts för övergrepp och beskriver det som att “män tagit mer plats”, då tycker jag man förringar de riktiga offrens upplevelse.

      Och när vi män fått höra att vi tar för mycket plats, tillräckligt många ggr så tror jag att många män kommer dra sig än mer till att röra sig i miljöer med andra män, där det är ok att vara sig själv och eventuellt ta plats.

      Och om vi män drar oss undan/håller oss undan kvinnor, så får ju kvinnorna hur mycket utrymme att ta plats som helst, så de bör väl bli nöjda och lyckliga då?!

      Detta polariserar ju dock ytterligare.

      För övrigt så tror jag tyvärr att idioterna som tycker att det är ok att tex hålla fast och kladda på en tjej, kommer fortsätta göra det, för de slutar inte vara idioter.
      Medan skötsamma män är de som kommer vara extra observanta och dra sig undan, av de enkla skälet att de är skötsamma.

    • ML

      “If you’re saying to a woman on the street “hey how are you”, that woman doesn’t know if she replies, if she’s inviting you into her space or if she doesn’t reply and he’d like “you’re a fucking bitch” and you kill her.” Det är det du menar som är att hon säger att “hej” är ett övergrepp?

      Hon säger inte att det är ett övergrepp att säga hej. Hon förklarar osäkerheten många kvinnor känner när män hälsar på ett vis som de inte skulle göra till en annan helt random kille. I videon är det också rätt överdrivet fokus på just “kill her”, men det är ju effektivt om man vill göra en poäng. Hon beskriver osäkerheten, jag tror inte att hon menar det bokstavligt. Det är vanligt att överdriva lite för att göra sig en poäng och det gör både kvinnan och, i mycket högre grad, mannen som gör videon.

      Jag har varit förlovad eller gift större delen av mitt vuxna liv, och de flesta killar brukar backa när de sett ringen på mitt finger, inte när jag sagt tack, jag vill sitta här ifred.

  23. MLl

    Hope ; Jag tror ingen kan sia utgången av meetoo än.

    I värsta fall händer ingenting.Personligen hoppas jag att vi alla får oss en tankeställare och tänker efter hur vi beter oss gentemot våra medmänniskor.

    Visst finns en risk att skötsamma män helt drar sig undan all form av kontakt med kvinnor,men jag tror att sannolikheten är ganska minimal.
    Jag tror att män generellt förstår att kvinnor som vinklar ämnet så att det framstår som att alla kvinnor blir kränkta av att en man hälsar eller utbyter en blick inte är i majoritet.
    Men tyvärr så tror jag att de män som i tid och otid lyfter fram dessa kvinnors åsikter och uttalanden som alla kvinnors sanning är samma män som redan har problem med vart gränsen går /struntar i vart gränsen går.

  24. Chloe

    Håller helt med ML och MLL i föregående inlägg.

    Jag tycker din uppmaning till tjejer att själva ta initiativ till fysiska aktiviteter känns lite mossig och inadekvat. Menar du att tjejer skulle vara sämre på att ta första steget än män? Vad grundar du det på? Det är i vilket fall inte det som #metoo handlar om. Det handlar om maktmissbruk, inte misslyckade raggningsförsök. Jag hoppas #meetoo leder till reflektion över samtycke, vad det innebär.


Post a new comment

(OBS! Din E-postadress publiceras ej.)