IMG_0374

Lyckat event!

Förra veckan kickade vi igång vår första singel-aw tillsammans med våra samarbetspartners Knut bar, Speedd8 och J&A matchmaking. STORT TACK alla ni som kom och gjorde måndagens event så fantastiskt! Det blev verkligen superlyckat och vi kunde inte vara nöjdare med kvällen. Minst 150 personer kikade förbi för att ta en öl efter jobbet och lära känna nya människor och stämningen var på topp! Det här kommer vi garanterat att göra om.

Klockan 18 kom de första gästerna. Alla fick välja en klisterlapp med antingen färgen grön (singel!) gul (kanske, lite blyg) och röd (upptagen) – att fästa på tröjan. Som tur var så valde ALLA gröna lappar (woho)! Det fylldes snabbt på med partysugna människor och redan halv 7 var lokalen nästan full! Det var tur att vädergudarna var med oss så att vi kunde öppna upp uteplatsen och låta folk njuta av kvällssolen. När klockan slog 7 var det dags för speeddating som Speedd8 höll i. Allt var gratis under kvällen och det var först till kvarn för att testa på. Intresset blev så stort så vi körde två sittningar. Kul grej tyckte de som testade! Några slog det gnistor om direkt och de satt kvar och pratade ända tills vi stängde restaurangen…

I baren serverades öl, vin och Knut bars norrlands-inspirerade drink lingon-mojjito till extra snälla priser. Mia Adams var DJ och spelade grymma skivor hela kvällen. Det var en sådan där underbar sommarkväll där man kunde sitta ute länge utan att frysa <3.

/Var du på eventet eller har du förslag på andra typer av aktiviteter du skulle vilja gå på? Lämna jättegärna en kommentar! 
Ps! Om du syns på någon av bilderna och inte vill det, så mejla oss så tar vi bort den på en gång! love@happypancake.com

dating


There are 33 comments

Add yours
    • Mini

      Varför inte komma med ett konkret och genomförbart förslag till hur du önskar att ett event bör utformas för att passa flera?

      Att det anordnats ett event behöver väl inte utesluta att det i framtiden blir fler event på andra platser tex?

  1. Martin

    Hur var genomsnittsåldern? Om man ska sitta på ett tåg 2-4 timmar för att komma dit vore det ju skoj att veta att det åtminstone fanns någon i ens åldersgrupp.

    • Cecilia Salamon

      Hej Martin! Vi pratade länge om vi skulle sätta någon ålder på eventet, men vi kände att vi inte ville utesluta någon! Däremot kommer vi till nästa event (den 4:E sept!) att ha åldersgrupper på speeddatingen. Det var väldigt blandade åldrar på detta event, vilket faktiskt blev en härlig mix. Den gruppen som vi saknade mest var i så fall yngre killar – så de är extra välkomna! 😉

    • george

      Det tråkiga är att många yngre killar har erfarenhet av att det är mest äldre kvinnor på såna här event. Det kanske är lägligt för er yngre tjejer att vända på det hela så att yngre män lockas att komma på eventen.

  2. ViraStina

    Ser ju ut att ha varit välbesökt, med folk i alla åldrar! Det utbudet borde ju inte ens de värsta pessimisterna här ha kunnat klaga på..?

    Hur väl det skulle funka utanför storstäderna låter jag dock vara osagt. Jag är inte alls säker på att singlarna i min norrländska stad skulle gå man ur huse för ett sånt här evenemang. Där skulle det kanske bara dyka upp en handfull.

  3. Romantisk-tjej

    Jag har varit på flera speeddating-event men det passade aldrig mig. Jag tycker att det är väldigt snävt hur man “ska” vara. Jag upplevde mest att allt skulle skämtas om och vara hurtigt och alltid pratas om samma saker. Själv har jag ingen beröringsskräck för ämnen av mer allvarlig karaktär.

    Att mingla tyckte jag mest var besvärande. Det blir alltid de vanliga frågorna var bor du och vad jobbar du med. Sedan stannar det där med alla intetsägande frågorna haglande om alla jobb och utbildningar bakåt i tiden, vilka skolor man har gått på och var man bor. Helst vilken gata man bor på också…(Hur svårt är det att räkna ut att de flesta känner sig obekväma med att lämna ut alla sina hitta.se-fakta till nya människor?) Jag pratar hellre t ex om varför jag söker mig dit, och hur jag ser på relationer, vänskap och kärlek. Alla fakta lämnar jag gärna därhän. Jag kryssar inte in honom som dejt bara för att “hans systers bästa vän bott på samma gata som jag”…

    Vad killarna jobbar med, deras utbildning och var de bor någonstans i stan intresserar mig föga. När vi pratar märker jag ändå om han är något för mig. Och då behövs inga fakta av det slaget. Jag dömer en människa på bemötande, blickar, utstrålning, sätt att prata, kroppsspråk samt värderingar. Inte på meriter. Hur är magkänslan? Är han sympatisk eller spelar han bara sympatisk? (verkar han genuin och ödmjuk?). Många bygger upp fasader.

    Jag har t ex inga problem med att killen är arbetslös, (min pojkvän sedan två år tillbaka var arbetslös när vi träffades). Jag själv var arbetslös under drygt ett halvår när jag var på dejtingsidor. Jag tycker helt andra saker är viktigt. Och skiljer man sig så mycket från de flesta andra i vad som är viktigt blir det svårt att mötas. Då ska man ha väldig tur att hitta någon på liknande våglängd som man själv.

    • ViraStina

      Det där med utbildning är ju en intressant grej för mig, som tidigare haft övertygelsen att jag måste ha en man som har ungefär samma utbildningsnivå som jag själv.

      Tills jag mötte en som inte hade det. 🙂

      Men det lustiga är att jag inte behöver fråga om den saken. Jag märker det direkt ändå. Så fort jag börjar prata lite närmare med någon, vet jag om det är en universitetsnörd eller inte. Därför har jag inget minne av att jag någonsin har ställt frågor av den sorten till någon som jag varit intresserad av. Möjligtvis “Var pluggade du någonstans då?” utan att han ens har sagt något om sin utbildning.

      På samma sätt visste jag direkt när jag lärde känna min nuvarande kärlek (för ett antal år sedan, som kompis) att han inte hade någon längre utbildning. Jag utgick helt enkelt ifrån att han hade gått något tvåårigt praktiskt gymnasium – och det visade sig stämma.

      Jag tror inte jag är ensam om den här förmågan. De flesta känner nog ganska väl vad det är för sorts människa man har framför sig. Man kodar raskt av den sociala statusen. Och sedan babblar man nog bara på, mest för att ha något att säga. Att fråga om utbildning, jobb, bostad och liknande formalia, anses förmodligen vara ganska neutralt.

      Men det ÄR inte särskilt neutralt. För många är det en avgörande fråga. Vare sig de är medvetna om det eller inte. Annars skulle de nog inte ens ta upp ämnet…

    • Romantisk-tjej

      Virastina:
      Jag har inte märkt att särskilt många män har den förmågan. De ser det de vill se. Sedan får man övertyga dem om att man inte är sådan de trodde, typ att man inte är som något av deras ex, tjejkompisar, systrar eller andra kvinnor som passerat i deras liv. Har personen vistats med folk i samma kretsar i större delen av sitt liv är det svårt att ta in att man skiljer sig från det egna klientelet.

      Men en person som träffat många olika typer av människor, gått igenom en hel del tuffa saker i livet kan ha en helt annat sätt att bemöta andra. Killen som inte oroar sig om vad som är kutym att säga som inledningsfras kanske aldrig ens frågar om var man bor eller var man jobbar. De vet redan att man befinner sig i samma stad (och det räcker). De behöver inte adressen på första träffen. De är intresserade av helt andra saker.

      Jag har märkt att många spinner vidare på samma fråga i absurdum eftersom de inte har förmågan att göra en övergång från ett ämne till ett annat i en dialog. Därför kommer man in på detaljer i utbildning och vilken gata man bor på och hur många år sedan man gjorde det och det, vilket årtal o.s.v. Det blir inte särskilt spirituellt utan väldigt kantigt.

      Nu pratar jag alltså om irl dejting, alltså när man minglar eller sitter med någon på speeddejting eller liknande.

    • ViraStina

      Romantisk tjej:
      Ja, om folk har förutfattade meningar, då ser de nog enbart det de vill se.

      Ungefär som att George vägrar tro att det kan ligga någon sanning i det Mini säger. Och trots att det syns på bilderna här ovanför att det absolut inte var övervägande mormödrar på HP-kvällen, är han övertygad om att det inte kan vara så i verkligheten. Alltså måste det Mini säger vara “skitsnack”.

      Fascinerande.

      Men det jag tror att de flesta kan bedöma ganska väl, är utbildningsnivå, social status, livsstil, intressen och liknande. Även om vi gör det halvt omedvetet.

      Om vi själva är stillsamma hemmasittare som ägnar fritiden åt brittiska deckare och kryddodling på balkongen, söker vi oss oftast inte till vildpannorna som vill cykla enhjuling runt Afrika eller simma med späckhuggare. Om jag vill leva ett enkelt liv på landet med vedspis och egna höns, dras jag inte till storstadskillarna med lyxbilar och märkeskläder.

      På något vis avgör vi direkt vad det är för sorts person vi har framför oss. Och i mitt fall, där jag var insnöad på nördiga akademiker, sållade jag konsekvent bort killarna utan högre studier i bagaget. Det var inget jag hade kryssat i någon tillvalsruta på dejtingsidorna, eller något jag nämnde för mina singelväninnor som försökte tussa ihop mig med lämpliga kandidater. Jag formulerade det inte ens ordentligt för mig själv. Det bara blev så ändå. Helt automatiskt.

    • Romantisk-tjej

      Du menar att det står i pannan på folk om de t ex gillar brittiska deckare och odlar på balkongen? Nja…jag har nog aldrig träffat någon som har sett så specifika saker om mig. 🙂

      Man väljer inte vem man dejtar på speeddejting. Där träffar man alla. Däremot kryssar man i de man vill träffa en andra gång på en riktig dejt. När man minglar och några står bredvid pratar man vanligtvis med just dessa. Det kan ju bli väldigt konstigt om man vänder sig bort då 🙂
      Vad jag sysslar med är det ingen som gissat rätt på än så länge. Inte heller mina intressen.

      Många kanske får för sig att man är som deras ex, även om det mesta skiljer. Det har att göra med att de påminns om henne och varje gång det vankas partneraktiviteter, dejting eller liknande. Och då blir det svårt att se en ny tjej med nya ögon. Det är snarare det som kan vara ett hinder. Det kan räcka att jag sa en sak på ett visst sätt som han kände igen och sedan börjar han hitta fler saker (omedvetet) som liknar henne.

      Sedan har vi ju alla dessa som menar att tjejer är si och så. Och då får de ju det bekräftat om man är “tjejig” inom ett område. Jag anses nog väldigt feminin, mjuk och känslig. Men å andra sidan är jag inte särskilt barnkär och det är ovant för många. De tror ofta tvärtom…

      Idag är jag lättad för att jag inte skaffade barn. Jag har alltid levt som jag är 20 år, åtnjutit stor frihet inte haft några måsten och gjort vad jag vill. Jag kan se det som en befrielse att ingen kommer efter mig. Medans andra pratar om att de vill föra släkten vidare. Till vilken nytta då, tänker jag…Att säga det verkar provocera människor. Jag tror det är lättare för en kille att komma undan med sådant. Med en kille kan jag dessutom lättare diskutera kring dessa ämnen på ett förnuftsmässigt sätt.

      Nu skulle jag inte ta upp det på en första dejt, men det var bara ett exempel på hur olika man ser på saker. Allt är inte så sammansatt som man tror.

      Jag minns en dejt där jag berättade att jag var högkänslig och killen skruvade på sig och berättade att hans ex var just det och att det aldrig funkade…Och vips så var den dejten körd…
      Men…När jag träffade min pojkvän var det han som sa att han var högkänslig och jag tyckte det var toppen. Många killar är kyliga bakom sin charmiga yta, men pojkvän charmar inte folk. Och för mig var han genuin med sitt sätt att aldrig spela eller göra sig till. Han har heller inga skygglappar, han ser det han ser. Ingen ängslighet för att vara omanlig vilket gör att det inte blir en allt för stor kontrast mellan oss. Vi kan nå varandra ända in i själen.

      En annan sak som kan vara avgörande för vad man får för bemötande är klädseln. Den verkar signalera en hel del har jag märkt. Jag hade olika outfit på olika event och då skiljde sig också antagandet om min person, min utbildningsnivå/intressen.

      Jag själv har aldrig gått efter utbildningsnivå. Som jag skrev tidigare är inte fakta intressant för mig i inledningsskedet. Då är bemötande och personlighet mer avgörande. Om killen är intressant, kan bemöta mig i samtal och helst även lite originell har han vunnit mitt intresse. Jag är inte mycket för “svensson-killen” (det brukar vara ömsesidigt). Det var ju alltid de “vanliga” killarna (de som sällan ifrågasatte utan följde mängden) som mobbade mig i skolan.

      Förutom detta är det estetiska intrycket viktigt för mig. Med det menar jag inte ett perfekt utseende. Men det måste attrahera mig i någon grad. Jag har svårt för övervikt och gubbigt utseende. Det hälsosamma attraherar mig. Vältränad är inte viktigt för mig (som tydligen är attraktivt för många andra), utan hellre smal.

      Har träffat många skarpa hjärnor som inte passat in i akademiska världen. Men även folk utanför samhället och i den akademiska världen. Så länge killen tänker själv är jag med. Jag föredrar vishet och fritänkande framför dogmer. Så därför är inte ett bevis “se här, jag har gått den här utbildningen” ett bevis på att killen är intelligent eller ens passar mig. Det är helt andra saker som avgör för min del. Alltså blir frågan om utbildning en överflödig fråga. Likaså adress. För faller jag för en person bryr jag mig inte ett skvatt om var han bor.

    • ViraStina

      Det behöver inte stå i pannan på människor vilka intressen de har. Jag brukar träffa rätt ändå. Antagligen för att de flesta signalerar det ganska tydligt genom allt från klädstil till ordval och kroppsspråk.

      Utbildning har väldigt lite med intelligens att göra. Men desto mer med kunskapstörst. Själv står jag inte ut med en partner som är ointresserad av att lära sig nya saker. Och där blir utbildningsnivån en hint om vilken inställning personen har till sin omvärld.

      Utöver detta handlar det naturligtvis om kulturkrockar. Själv är jag uppvuxen i ett typiskt LO-hem där ingen av mina föräldrar ens hade gymnasieutbildning. Jag står alltså med en fot i arbetarvärlden och en fot i den akademiska världen. Jag passar inte riktigt in i någon av dem. 🙂

      Och jag skulle ljuga om jag sa att jag kan diskutera precis alla ämnen med min nya kärlek. De “fördomar” jag hade om honom sedan tidigare, var ju inga fördomar. Han är inte intresserad av språk, litteratur eller psykologi. Och jag är inte intresserad av hans praktiska områden.

      Men det var jag som gjorde våra olikheter till ett problem. Inte han. Jag trodde att jag måste kunna älta mina specialämnen med min partner. Men han fick mig att förstå att det inte är nödvändigt. Det går utmärkt att täcka det diskussionsbehovet på andra sätt. Med vänner, kollegor osv.

      Och även om han inte vill sitta i skolbänken, drivs han av en ständig lust att lära sig nya saker. Fast inte så mycket teoretiska ämnen!

    • Romantisk-tjej

      Ja men tyvärr är ju inte alla som en själv. Jag läser av en människa på ett kick, och har väldigt sällan fel. Däremot har jag fått varna andra som ofta inte ser sådant lika bra.

      Min pojkvän såg inte heller vem jag var i början. Han noterade bara att jag inte hade några som helst likheter med hans ex. (Och då kunde ju jag pusta ut…) Han har aldrig träffat en tjej som är lik mig. Jag var en helt ny “typ” för honom. Men han kände sig väldigt trygg med mig och visade många personliga och även mindre smickrande sidor väldigt tidigt utan att skämmas.

      Han levde och bodde med en kvinna i mer än ett decennium utan att lära känna henne. Han levde med mig i ett halvår och kände mig utan och innan.

      Jag är glad att han inte satt mig i något fack. Det har jag heller aldrig gjort med honom. Han är kunnig inom väldigt olika områden. Han är vetenskapsman men har även jobbat inom hantverk och en period gick han in i det militära. Han har skrivit mycket, poetiska texter och skönlitteratur. Han är matematisk och logiskt tänkande. Han kan vara både maskulin och feminin, men han sätter inga sådana etiketter på sig själv. Han är befriad från normer och bryr sig inte om hur andra lever sina liv, han bara gör det han känner för.

      Jag har aldrig brytt mig om meriter. Och väldigt lite om vad någon jobbar med. För jag kommer förmodligen aldrig dejta en kille på hans eller mitt arbete. Jobbet är den enda platsen jag kommer på där jag och min pojkvän aldrig umgåtts med varandra de här två åren tillsammans.

      Det som intresserar mig är om vi kan möta varandra i kommunikation, medvetenhet, uppriktighet och känslor, det är ofta de svåraste bitarna att pussla ihop i en relation. Så det är därför jag mest är intresserad hur den biten funkade när jag dejtade.

    • ViraStina

      Det är alltså inte meriterna som intresserar mig, utan synen på kunskap och lärande.

      Samt detta med kommunikationen. Det är stor skillnad på hur människor kommunicerar och uttrycker sig, och utbildningsnivån utgör en inte oväsentlig del inom det området.

      Det är inte problemfritt att ha alltför olika bakgrund. Vare sig det gäller utbildning, etnicitet, religion, ålder, samhällsklass eller något annat.

      Med min exmake var det inte kommunikationen som skilde sig, utan istället den sociala bakgrunden. Vi hade väldigt olika referensramar i vissa sammanhang som orsakade missförstånd.

      Kulturkrockar, som sagt var. Men det är inget som jag anser att man ska undvika rent generellt. Frågan är bara hur mycket man är beredd att anpassa sig.

    • Romantisk-tjej

      Min erfarenhet är att killar alltid frågar efter meriter. Ofta tror de att jag har ett jätteintressant jobb/utbildning. Och det brukar ofta skära sig redan där. Men min pojkvän var ett undantag från de flesta jag träffat. Inte bara när det gäller mindre jobbprat utan även att vi fick en omedelbar kontakt utan stela inledningsfraser.

      När jag ringde upp första gången hade vi inte träffats. Men det var det hur lätt som helst att föra en konversation trots att jag hade mycket ångest just då. I det läget var jag bara desperat efter någon som lyssnade. Så jag frågade bara helt apropå om jag fick hans nummer. De flesta killar hade redan dissat mig direkt efter ett sådant samtal. Jag mådde verkligen dåligt då. Men eftersom jag inte visste vem han var mer än ett par mail fram och tillbaka, så hade jag inget att förlora.

      Det skulle visa sig att han också behövde någon att prata av sig med…Och sedan blev allt självklart. Vi hade redan lämnat ut så mycket om oss själva så nu såg vi fram emot att träffas. För mig är detta den bästa tänkbara situationen att träffa någon. “Cut the crap”, helt enkelt. Inga konstlade middagar där man sitter och stirrar varandra i ögonen och försöker komma på något som låter bra att säga.. Det var så skönt att slippa! Dejting är verkligen inget för mig.

      Jag har ingen grupp jag tillhör gällande samhällsklass, religion o.s.v Jag har ofta känt mig främmande i andra familjer. Oavsett deras bakgrund. Jag passar sällan ihop med folk i min egen ålder. De flesta jag haft nära kontakt med är mycket yngre. Så även min pojkvän. Men inte så mycket yngre att vi har olika referensramar. Jag vill inte vara tillsammans med någon som är så pass ung som c:a 30-35. Då märks det stora skillnader.

      Min pojkväns familj skiljer sig rejält från min, Inte så mycket i samhällsklass och ingen av oss har växt upp med någon religion. Men de är vitt skilda i personligheter. Min familj är en brokig skara av väldigt olika individer och det var mycket livligt och mycket diskussioner. Det var hårdare uppfostran och regler än hos kompisarna och inget curlande alls. När jag blev vuxen släppte de tyglarna och jag fick göra vad jag ville, de la sig aldrig i vilka jag träffade, hur jag levde eller vad jag valde för utbildning/jobb.

      Min pojkväns familj är mer reserverade, alla är likadana och har snäva ramar kring hur man ska leva. De lägger sig i och känns kontrollerande och småsinta. Särskilt för att min pojkvän inte vill anpassa sig till dem. Men varför skulle han? Han blev vuxen för över 20 år sedan…Den typen av ankdammsmentalitet är bara obekväm för mig.

      Så att hitta någon där precis allt stämmer är omöjligt. Därför har jag mest varit ensam och haft få vänner som jag trivs med. Jag umgås aldrig med folk jag mår dåligt av längre. Jag anpassar mig mindre.

  4. george

    Trevligt att se. att det nån gång kommer unga tjejer som de yngre männen kan lära känna. I normala fall brukar det vara 50åriga kvinnor och 30åriga män på såna här aktiviteter. Dom yngre tjejerna brukar skina med sin bortovaro.

    När jag var yngre runt 30år och deltog i såna här liknande aktiviteter så var det 90% kvinnor i 50-70års åldern som var med. Dom få unga tjejer som förvirrat sig dit var alla män på. Man hade inte en chans att prata med dessa unga tjejer som var i ålder med mig. Man kan säga att det var gott om kvinnor då men att ragga på mor och mormödrar var inte så kul. Så därför slutade jag upp med att delta i sånt trams som singelaktiviteter och dyl.

  5. Mini

    George : jag har deltagit i flera singelevent och min erfarenhet är att det är gott om tjejer i 30 årsåldern , förre killar och de som deltar är i 50 årsåldern.

    Jag har flera kollegor i 30 årsåldern som önskar finna en partner och de tjejerna tar alla chanser träffa killar irl.De är less på enstaviga massmail, onsförslag och dickpics.

    • george

      Mini

      Den sagan du drog upp har man hört förut.

      Kom till vår förening där finns jättemånga unga tjejer i din ålder.

      Mormödrar var det enda som fanns när man kom dit.

      Männen som av nån anledning var kvar sa att det nästan aldrig varit en ung tjej med.

      Så den sagan du berätta har jag hört femtioelva gånger…

    • Apan

      På speeddating är det är även gott om tjejer i 30-årsåldern som bara är ute efter uppmärksamhet och bekräftelse, det märks enklast på att de inte bryr sig om att besvara matchningar eller att de redan på eventet kommer med krav till arrangören om att deras uppgifter inte ska lämnas ut vid matchning (men att de ska få killarnas uppgifter förstås).

    • Elle_

      Vad taskigt av de trettioåriga tjejerna att inte ställa upp så att herrarna har något ungt och fast att flirta med! Dagens kvinnor har verkligen ingen känsla för rättvisa eller vanligt hederligt hyfs. Bjuder varken på sin uppmärksamhet, sin tid eller sin kropp till snälla män som faktiskt aldrig våldtagit en endaste kvinna. Istället går de bara på event de själva tycker är roliga och hånglar bara med män de vill hångla med. Ouppfostrat!

  6. Mini

    Men George jag pratar om nutid hur det såg ut när du var i 30-årsåldern har jag ingen aning om.

    Tycker det ser ut att vara gott om tjejer på bilderna ovan och inte ser de ut att vara så mycket äldre än
    killarna på bilderna heller.

  7. Mini

    Apan : Jag kanske missförstår men att man inne besvarar en matchning brukar väl betyda att man inte är intresserad ? .I min värld har det inget med uppmärksamhet att göra.

    Jag har varit på speeddejting och de killar jag jag känt att jag matchar med har inte besvarat matchningen.Det tyder jag som att de inte var intresserade av just mig.Tror att det är samma om
    en tjej inte besvarar matchningen faktiskt.

    Sen är inte alla bekväma med att lämna ut sina personuppgifter till främlingar.Men om det är bra eller dåligt när man dejtar låter jag vara osagt.

    • Apan

      Matchning betyder alltså att man träffats och efter det har båda personerna kryssat för varandra på en lista. Varför skulle man sitta och kryssa för personer man egentligen inte är intresserad av om inte bara för att se vilka som är intresserade av en? Det är egoistiskt och svinigt att göra det tycker jag.

      Hela poängen med speeddate är ju att man ska få varandras kontaktuppgifter om man är intresserade av varandra. Hur ska man annars kunna kontakta varandra för fler dejter?

    • Romantisk-tjej

      Jag kryssade aldrig i killar jag inte kunde tänka mig att träffa en andra gång. Det är mest besvärande om de skulle fråga om en dejt och jag måste säga nej. Särskilt om jag själv kryssat i just honom.

      Så jag förstår inte vitsen med att utsätta sig för det? Skulle kännas tungt att behöva göra någon besviken samtidigt som han måste undra varför jag kryssade i honom när jag inte vill dejta honom. Snacka om att ställa till det för sig i onödan!

    • Apan

      De jag tänker på bemödade sig inte ens med att svara nej utan de ignorerade en bara. Tråkigt, för jag trodde att speeddating skulle vara bättre än vanlig nätdejting om man var seriös.

  8. Jimmy

    Det skulle vara kul med andra typer av event. Jag har personligen aldrig gillat att gå på krogen. För hög musik, för mycket människor, man förväntas dricka. Inget av det lockar mig. Ändå kommer jag nog testa detta om ni gör det igen efter skrivande stund. Man måste ju testa för att ha chans att lyckas.


Post a new comment

(OBS! Din E-postadress publiceras ej.)