original-28716-1400711342-16

Låt vännerna visa vägen

Kan våra vänners egenskaper säga något om vilken typ av partner vi söker? Ja, det tror jag. Kanske kan det därför vara sunt att titta över vänkretsen för att se vilka personlighetsdrag vi värdesätter.

När ni läser det här är jag precis hemkommen från en vecka på Teneriffa. Jag var där med en av mina bästa vänner och vi hade sju härliga dagar med sol och bad. Så behöver det inte vara och då tänker jag inte bara på vädret. Det är alltid lite speciellt att åka iväg bara två stycken eftersom det blir ett väldigt intensivt umgänge. Fastän man är polare kan man prioritera olika saker, vilket kan leda till smärre konflikter. Ja, det är ungefär som att vara i en relation. Om än under en begränsad period.

Under ledigheten funderade jag på vilka av mina kompisar som jag kunde gjort en sådan här resa med. Vissa hade jag kunnat ha kul med under ett par dagar. Några hade jag kunnat festa loss med och haft några fantastiska utekvällar ihop med. Andra hade jag kunnat göra enskilda aktiviteter tillsammans med. Ett fåtal, däribland min Teneriffavän, skulle jag trivas med under en längre tid.

När jag började tänka efter vilka egenskaper dessa ”utvalda” personer har slog det mig att de påminner väldigt mycket om varandra. De är alla stabila i humöret, lojala, trygga, självständiga och låter mig vara den jag är. De är inte världens mest spontana människor, det ska erkännas. Och ibland kan deras förutsägbarhet vara aningen irriterande. Men facit ljuger inte, det är den här typen av lugnare individer som jag helt klart funkar bäst med.

I jakten på en partner tror jag att det är bra att vara medveten om det här, alltså vilka karaktärsdrag som synkar med den personlighet du själv har. Troligen är det den bästa kombinationen, även om det självklart inte är så enkelt. Motsatser kan också attrahera. Men om jag skulle inleda en relation med någon som har ett ojämnt humör, som inte håller vad den lovar och som inte klarar av att driva sig själv skulle det förmodligen gå käpprätt åt skogen. Med självinsikt och förståelse för vårt eget beteende kan hjärtesorg ibland undvikas.


/Har du tankar om inlägget, bloggen, förslag på ämnen eller annat? Skriv gärna en kommentar. Eller mejla mig! Jag heter Chris1980 här på Happy Pancake.

dating


There are 50 comments

Add yours
    • JB6708

      Det år så enkelt… om man har försökt att få vänner men misslyckats… då kanske man inte bara bör klandra omvärlden. Utan ta en titt på sig själv och vart man har försökt finna vänner.

      Någonstans är det ens eget ansvar att analysera misslyckanden. Jag har inte många vänner, jag har många bekanta. För mig är det en otrolig skillnad.

      Tittar jag på varför det är så, då ser jag hur jag själv har agerat och detta har då satt stop för vänskap. Skulden ligger hos mig och inte hos de som valt att inte bli min vän. Jag måste ändra på mig för världen kommer inte att ändra på sig.

      Det är så enkelt…

    • Arn

      Ja det där eviga “ingen tycker om mig”. För det första är det aldrig sant, och för det andra så är det ju precis så – se dig själv i spegeln. Vad kan du jobba med? vad kan du göra annorlunda? Hur kan du utvecklas? Det handlar inte att göra om sig för att passa in, utan det handlar om att utvecklas för att skapa större möjligheter. Att bara göra lika lika hela tiden och beklaga sig för att inget händer är ju döfött…och då får man nog skylla sig själv. Alla kan utvecklas! …det gäller bara att ha viljan.

    • Nobody

      Ingenting egentligen. Finns olika orsaker. En del är tyvärr menade att gå ensamma genom livet. Andra behöver inte ens anstränga sig för att få vänner. Har man något andra gillar som de kan identifiera sig med så är det lättare. Allt handlar om att få andra att trivas i ens sällskap. Det är intressant att studera hur människor beter sig när man hamnar i en ny grupp. I början är alla som isolerade öar. Lite tystlåtna och reserverade. Efter ett tag börjar folk klumpa ihop sig. Det är två som hänger mest tillsammans. Kanske en tredje försöker hänga lite med de två. Han är inte lika bundis men försöker ändå. Nöjer sig med att få vara med på ett hörn. Människor söker instinktivt den som är på samma nivå i livet och som man identifierar sig med. Udda figurer hamnar utanför. Livet är skoningslöst på den punkten.

      Men en tröst kan vara att ingen egentligen bryr sig om någon annan. Vi är alla ensamma. Inte ens de närmsta släktingarna och vännerna bryr sig särskilt mycket. Värnar kanske lite om vår omsorg men den enda riktiga vännen du har är du själv. Du är den ende som bryr dig över dina med- och motgångar. Andra människor skiter ärligt talat i dig. Hur mycket man än vill så kommer någon annan aldrig att förstå en fullt ut. Har man tur möter man någon som förstår en lite grann åtminstone och det är ju trevligt. Frågan är om det är nödvändigt? Folk är ofta ensamma i varandras sällskap. Då är det bättre att vara för sig själv.

  1. S.J

    Klok tankebana Christian, jag tror det ligger mycket i det.
    Så därför är det svårt att träffa nån på dejtingsajter. Man hinner inte lära känna varandra!

  2. Tord

    Jag är en som valt att inte ha vänner. Mina enda vänner är mina djur. Djur orsakar inte konflikter som jag lätt kan få med människor. Min katt har snarare en lugnande effekt på mig

    • Ada

      Hmm…låter negativt att välja bort vänner, men naturligtvis upp till dig. Riktiga vänner brukar inte ge konflikter. Möjligen meningsskiljaktigheter som man även kan få nya infallsvinklar av. Diskussioner och komprommisanden som gör att man tänker till och utvecklas.

      Håller för övrigt med ARN om att man har ett eget ansvar att söka vänner om/när man behöver det. Att vara negativ och beklaga sig gör knappast bekantskapskretsen större.

    • Crazy8000

      Du behöver inte oroa dig för vänner, trenden är att bete sig som en Narcissist, de skapar bara oro tar energi för att fö sitt eget ego.
      Förstår att du väljer bort vänner för dessa är inga vänner egentligen, de är psykiska parasiter.
      Stöter själv bort detta avskummet väldigt snabbt, de som bara beter sig som den psykiska sjukdom är låg utvecklade får som måste härma för att de har ett behov att passa in.

  3. Maria

    Vad är det då som gör att vänner av motsatt kön fortfarande bara är vänner? Vilken är den där sista pusselbiten för att det ska bli något extra med en person?

    • george

      Maria

      Den frågan har jag alltid undrat över. Varför sattes jag alltid i kompisfacket av tjejer jag ville mer med som ung, idag är det obytta roller. Nu hamnar kvinnorna i det facket. Intresset tror jag är svaret.
      Som ung var tjejerna inte intresserade. Idag som äldre är jag inte intresserad av äldre kvinnor

    • Crazy8000

      Något liknande George berättar fast mycket mer komplex mental grej med fler delar som spelar in.

      Kemi i största del handlar om energi fält vi avger, beroende på hur den vibrerar avgör om det blir vissa saker (frekvens styrka fas till varandra). Detta styrs av din tankeverksamhet under ditt medvetande. har man en fantasi mall i en av de omedvetna medvetandes nivåerna hur någon ska vara blir det där efter, bestämmer man sig väldigt tidigt hur den personen ska vara till en och har en permanent beslut på det förblir i den sitsen eller max. detta behöver inte ens vara du som har gjort ett permanent beslut det räcker den andre har gjort det.

      Sedan har vi den delen att båda inte make it happen med att skapa fysisk attraktion.

      Vi alla behöver vissa triggande händelser av något slag för att det ska skapa något.

      Finns en väldigt enkelt ordspråk som stämmer många gånger “In order to have a friend you must first be a friend” stämmer väldigt bra med kärlek och partner också.
      Den ena måste starta det hela för inget händer av sig själv. Annars blir ni bara som två katter kring en het gröt.

  4. george

    På radio P3 relationsprogrammet.

    Dom tog upp följande. ..

    När en singelkillar söker tjej är det mycket få tjejer som ringer.

    Men när en singel tjej söker kille då är det många killar som ringer.

    Märkligt. Troligtvis samma fenomen på dejtingsidorna. Men när kvinnorna närmar sig medelåldern då tar dom över rodret. Då är det mindre män som söker kvinnor.

    Intressant eller?

    • Hasse

      Ett program för tonåringar är kanske inte en källa jag hade valt för att diskutera vuxenrelationer. Jag orkade lyssna på stimmet i två minuter.

  5. george

    Tittar man sen på singelföreningae

    föreningar som vänder sig till yngre medlemmar så är det fler killar som är medlemmar.

    singelföreningar som vänder sig till medelåldern så är det fler kvinnor som är medlemmar

    varför är det sådana skillnader?

    Är det för att kvinnor blir intressantare ju äldre dom blir eller tappar männen intresse för kvinnorna?

    • ViraStina

      Om man inte står ut med det naturliga åldrandet, är det inte konstigt att man tappar intresset för det motsatta könet när man själv åldras.

    • george

      Helt rätt. Vi är många män som inte gillar åldrandet. Finner ingen mening med att ta kontakt med nån jag inte finner tilltalande. Tyvärr så är jag tydligen ytterst tilltalande för många tanter.

    • ViraStina

      Du tilltalas inte av medelålders kvinnor – och yngre kvinnor tilltalas uppenbarligen inte av dig. Hårda bud.

      Jag lovar att det är lättare om man kan acceptera den åldersgrupp man själv tillhör. 🙂 De som enbart dras till människor i en helt annan liga, har det naturligtvis mycket kämpigare.

      Men det är ju ditt val.

  6. Romantisk-tjej

    Christian:
    Jag har tänkt på det med motsatser och det har aldrig funkat för mig. Jag har haft vänner som är det, och visst, en del saker har varit spännande med dem, men den där samstämmigheten har bara uppstått när jag träffat någon som är på min våglängd. Annars har det mest varit att vi är skilda öar och aldrig riktigt kunnat närma oss känslomässigt. Vi kan ha kul och så..men sedan skär det sig på olika sätt.

    De killar som attraherat mig har ofta varit outsiders precis som jag själv. Ofta är det den personen som inte naturligt sitter och pratar med alla andra i en grupp, grannar, kolleger m fl. De kanske ofta tycker helt annorlunda än gemene man, har ett annat sätt att se på saker. Eller så är de osociala, har en annorlunda livsstil, gillar inte att kallprata, föredrar att vara för sig själva och fundera m.m

    Min pojkvän berättade en sak som var igenkänning för mig. Han berättade om en tjej på hans jobb som har en effekt på alla, De som aldrig ler i vanliga fall började fjäska och göra sig till. Både män och kvinnor. Bara genom att finnas i rummet sätter den här personen stämningen. Min pojkvän står utanför “spektaklet” och ser vad som händer. Han förundras av att alla gör likadant. Han själv pratar med henne som om han pratade med alla andra. Han förstår inte varför alla hans kolleger, även de mest reserverade, plötsligt blir så exalterade.

    Precis i hans sits har jag varit många gånger. Jag står utanför och ser på. Istället för att följa med strömmen tar jag ett steg tillbaka och undrar vad som sker. Jag är en betraktare av andra. Men jag dras inte med för att någon pratar mycket eller vad det kan vara. Jag tar det för vad det är.

    Jag förundras över gruppdynamik. Och att en person ofta sätter agendan och att alla runt omkring ser det som självklart. Den här personen ges oftast företräde, får mer utrymme att göra det den vill, och får alltid beröm. Sådant reagerar jag på men få andra gör det, utan tar det bara för givet, att det är så. Den som alla flockas kring måste vara något speciellt, ungefär.

    Och det är bara en sak av många där jag och min pojkvän är lika, det är att vi inte är “flockdjur” 🙂

    • Crazy8000

      Även en del som egentligen inte är flockdjur får den uppmärksamheten har jag märkt.
      Råkar hamna i den sitsen ibland och ser de som beter sig som en i mängden (får) komiska men störiga när de fjäskar på olika vis. CREEPY!

    • John G

      Romantisk Tjej:

      Vad jag blir nyfiken på är hur tjejen i fråga reagerar på uppmärksamheten?
      För jag känner människor, både killar och tjejer, som alltid befinner sig i uppmärksamhetens centrum.

      Men, det finns en skillnad mellan dessa människor.

      Vissa av dem jobbar nämligen för att vara just där, i centrum. De visar sig på styva linan, de spelar pajas, de spänner sig och skryter ganska mycket med vad de har och äger. De kan inte sluta prata om allt de gjort, alla ställen de varit på. Och så vidare.

      Dessutom märker man på dem hur egocentriska de är. För de njuter av all uppmärksamhet. Och de ser sällan längre än till just att andra människor uppmärksammar dem. Deras kick är helt enkelt att stå i fokus.

      Och dessa människor anser jag har så dåligt självförtroende att de hela tiden måste få bekräftelse på att de överhuvudtaget existerar.

      Sedan finns den andra kategorin. De skrävlar inte, de gör faktiskt inte mycket väsen av sig överhuvudtaget. Men ändå har de en dragningskraft lika stark som ett svart hål. Alla som kommer i deras närhet dras till dem, utan att de anstränger sig på något enda sätt.

      Och en skillnad jag lagt märke till jämfört med den första kategorin, är att dessa människor mitt i all uppmärksamhet, ändå är kapabla att SE Andra människor. De blir inte bländade av uppmärksamheten, utan de SER den som inte är lika uppmärksammad. Och det är faktiskt väldigt tilltalande 🙂

      Så om tjejen du pratar om tillhör kategori två, tja, då kanske din pojkvän skulle vara glad att hon jobbar med honom? För jag menar, är det inte positivt om sura arbetskamrater i stället ler och är glada?

    • Christian Persson

      Romantisk-tjej,

      Jag känner också att det där med “samma våglängd” blir allt viktigare. Annars har jag, rent historiskt, nog sökt mig rätt mycket till motsatser. Jag har tyckt att det varit spännande att träffa tjejer som inte varit så “lugna” som jag. Det har varit uppfriskande på något sätt, men för det mesta har det också skurit sig i längden. Sådana händelser får man såklart ta lärdom av.

      Sedan är det ju rätt intressant att fundera över varför man söker partners som verkligen inte är som en själv. Kan det handla om att man inte riktigt gillar den man själv är?

  7. romantisk-tjej

    Problemet är att detta är en energisk person som sätter agendan hur man ska jobba. Långa dagar, tar för sig så att de som inte råkar vara lika energiska (men väldigt noggranna) hamnar i skymundan. Bland annat.

    Det handlar troligtvis om kategori 2 här. Inte mycket skryt utanför mer av duktig flicka som vill kunna allt. Och vara överallt samtidigt. Och de vill bestämma hur saker ska skötas.

    Alla lever inte för jobbet. Alla tycker inte aw är höjdpunkten på veckan, eller andra aktiviteter där man ständigt träffar arbetskompisar. Det blir allt vanligare att jobbet tar upp all tid, resan dit och sedan alla aktiviteter runt omkring. De som vill göra ett bra jobb men uppskattar andra värden som familj, vänner, partner, intressen blir lidande i en sådan kultur.

    • John G

      Njaaa…

      Jag tycker mer det låter som en kategori 1.
      “Problemet är att detta är en energisk person som sätter agendan hur man ska jobba. Långa dagar, tar för sig så att de som inte råkar vara lika energiska (men väldigt noggranna) hamnar i skymundan. Bland annat.”

      Okej, hon är energisk och vill sätta agendan. Typiskt bekräftelsebehov. Om hon nu inte har en arbetsledande position? För då skall hon vara energisk och sätta agendan.

      Men, tar för sig så att andra hamnar i skymundan? Tja, därför att hon inte ser dem. Hon är så bländad av och nöjd med all uppmärksamhet kollegorna ger henne.

      Och det låter verkligen inte som en kategori 2 för mig.

      Sedan spelar det ingen roll att det i detta fallet är en tjej. Jag har sett samma beteende hos killar också. Tyvärr brukar det visa sig i förlängningen att dessa personer är ganska destruktiva.

      Vilket kategori 2 faktiskt inte är. För de har kapaciteten och viljan att Ge lika mycket som de får.

  8. george

    Sen när jag hade Facebook när jag var yngre så var jag med i nåt som hette singel i sverige. Där chatta jag med några kvinnor som hade upptäct en sak. Där fanns många yngre män som klaga på att det inte fanns så många yngre tjejer. Och dessa kvinnor upptäckte också att det fanns gott om äldre kvinnor som klagade på att det inte fanns så många äldre män.

    Kan det vara så att ni kvinnor som klagar på att ni aldrig fick till en dejt eller träffa en man IRL var i medelåldern? Jag tycker att det allt som oftast klagas mest från medelålders kvinnor än från yngre kvinnor.

    • ViraStina

      Ja, det har vi ju skrivit många gånger. När det pratas om att “alla” kvinnor kan välja och vraka på dejtingsidorna – då syftar man till alla kvinnor i 25-årsåldern… 😀

      Och det finns gott om herrar i medelåldern, som anser att dessa tjejer är ytliga och kräsna, om de inte vill dejta 15 år äldre snubbar. Stor humor!

      Men IRL är det inget problem att hitta män som söker kvinnor i sin egen åldersgrupp. Inte heller efter 40. Det tycker jag mest är ett nätdejtingfenomen.

    • george

      Jag ser det även i IRL. Att medelålders kvinnor inte har det så lätt. Varför efterlyste en äldre kvinna i nån tråd tidigare män. Hon ville ha mer män till dansen. Men eftersom där är mest medelålders kvinnor på modern dans så uteblir männen som inte har intresse av dom äldre kvinnorna.

    • george

      Precis virastina. Upp till en viss ålder är det kvinnors marknad. Man ser bevis överallt för det. På radio p3 sa Hanna eller vem det nu var att när det är en tjej som söker killar så ringer högvis med killar till radion. Men om en kille söker tjejer så ringer det knappt nån. Det finns alltid undantag men överlag så är det de yngre kvinnornas marknad på dejtingsidor o IRL.

    • george

      Vill en kvinna hitta nån och ha sex med så har hon det mycket lättare än en man att få det. Jag tror inta att dom fulaste kvinnorna får jobba år ut o år in för att träffa nån att ha sex med som vi män får göra.. Vi hade världens fulaste och idiotiska kvinna på jobb o hon tumlade runt i sängen var o varannan helg. Själv har man knappt fått se en damcykel på 25år.

    • ViraStina

      Ja, på dansgolvet är det definitivt brist på män. I alla åldrar. Men det betyder bara att män inte så gärna går på dans. Själv dansar jag inte, men jag spelar. Och i musikbranschen är det för övrigt ett rejält överskott på män. Det var ju en musiker som lade beslag på mig..!

      Så man får söka sig till rätt sammanhang om man vill öka sina chanser!

      Jag ser hela tiden att medelålders män söker sig till medelålders kvinnor IRL Bland vänner, kolleger osv har singelkvinnorna runt 40 inga som bekymmer att hitta intresserade män i samma ålder om de ger sig ut. Inte de runt 50 heller.

      Det finns gott om frånskilda medelålders män – och de är ofta mycket ivrigare än kvinnorna att ge sig ut på marknaden igen, direkt efter separationen. Kvinnorna har oftare behov av att vara singel ett tag.

      Men på dejtingsidorna verkar de flesta ha svårt att lyckas. Det är nog mer ungdomarnas marknad.

    • ViraStina

      George:
      Men den kvinna som söker en seriös och långvarig relation, och inte nöjer sig med att “tumla runt i sängen” – hon har lika svårt att hitta en passande man, som ni män har att hitta en kvinna.

    • Andrea

      Kanske för att det stör oss mindre och “plenty more fish in the sea” fortfarande känns helt sant. Plus att ens liv är mer i rörelse och det finns mycket som singel att lägga tid på sig själv såsom karriär med mera. Det sticker kanske mindre ut i ens omkrets att vara singel om man är under 30 eller början av 30-åren. Skulle jag på 27 år säga.

      I medelåldern kanske livet är mer… Stabilt och att vara singel känns mer av, så man vill ha något långvarigt med mer kort varsel så varje “misslyckande” känns mer.

      Finns la de tvärtom förstås, både män och kvinnor, som hade långvarigt förhållande 20-30årsåldern och snarare söker sällskap på fritiden än ny sambo och äktenskap.
      Som mina föräldrar.

  9. romantisk-tjej

    Jag hittade aldrig någon kille som var intresserad av något seriöst förhållande när jag var yngre. Killar har börjat bli intresserade av att lära känna mig först långt senare, när jag passerat 40-årsåldern. Med ett undantag – dejtingsajter.

    Killarna som varit intresserade av mig har varit allt mellan 28-55. En del har blivit vänner med, andra har jag inte klickat med. Men intresset har funnits för både förhållanden och vänskap efter 40. Så jag känner inte igen det att det var lätt att hitta killar som ung. Ligga med – ja. Men inget mer.

  10. catwoman

    Håller med Romantisk Tjej här, jag har haft betydligt lättare att hitta intresserade killar/män nu efter 40 än när jag var 20-25. Så det där med att alla yngre tjejer alltid kan välja och vraka stämmer inte heller…

  11. ViraStina

    Jag funderar över detta med om partnern bör påminna om ens vänner. Förr trodde jag det. Jag tänkte att om jag hittar en man som liknar mina bästa vänner – då kommer det funka!

    För så var ju min exmake. En verbal, högutbildad kille, ytterst begåvad och allmänbildad, med massor av välformulerade åsikter och argument. Han kan diskutera vad som helst. Litteratur, filosofi, teknik, politik… Och dessutom är han väldigt driftig och intensiv. Precis som mina tjejkompisar. Och som jag själv.

    Men – äktenskapet höll ju inte, trots alla de gemensamma nämnarna. Efter drygt 15 år stod vi där och insåg att vi var väldigt goda vänner, men inte så mycket mer.

    När jag gav mig ut i dejtingsvängen igen efter skilsmässan, letade jag inledningsvis efter någon som var ungefär som han. En ersättare. Men det ledde ingen vart.

    Så dök den nuvarande kärleken upp. Vi kände varandra lite ytligt sedan tidigare, men tanken hade aldrig slagit mig att han skulle kunna vara något för mig. Han var ju inte “min typ”! Han var ju inte alls som min exmake! Eller som mina vänner!

    Han är nämligen raka motsatsen till kvick, intensiv och teoretisk. Han är eftertänksam, lågmäld, metodisk och händig. Diskussioner ser han som “ältande” och han agerar hellre än pratar. Saker och ting får gärna ta lång tid i hans värld. Det är något av en kvalitetsstämpel för honom.

    Alla dessa egenskaper såg jag först som tydliga tecken på att det aldrig skulle kunna funka mellan oss. Men det gjorde det ändå. Och någonstans längs vägen insåg jag att jag kanske inte behöver ytterligare en tjejkompis. Mannen i mitt liv måste inte vara som mina väninnor. Det kan kanske t o m vara en poäng att han INTE är det.

    • Christian Persson

      ViraStina,

      Jag tror absolut att man kan söka en partner som inte är som en själv. Men kanske måste man ändå ha samma syn på “mjuka värden”? Ditt ex och din nuvarande pojkvän kan ju båda vara empatiska, lojala och omtänksamma fastän de är totalt olika i övrigt.

    • ViraStina

      Jo, fast det ser jag ju mer som grundläggande krav på alla som jag väljer att ha i min närhet. Jag försöker undvika hänsynslösa och illojala personer i den mån det går. 🙂

      Men jag tänker mer att de specifika egenskaper som gör att jag har kul med mina tjejkompisar till exempel, inte alls behöver vara ett krav hos min partner.

      Mina väninnor är kvicka, rappa, och uppdaterade. Vi har livliga intellektuella diskussioner och kan skratta ihjäl oss i varandras sällskap. Vi utbyter erfarenheter om allt från yrkeslivet och samhällsfrågor, till våra halvstora barn och kärleken. Ungefär så såg min relation ut med exmaken också. Och gör det fortfarande, i viss mån, eftersom vi är goda vänner än idag. Därför trodde jag att det var en sån man jag ville ha när jag dejtade! En likadan!

      Men med min nya kille har jag inte alls den sortens relation. Han bidrar mer med ett lugn. Med trygghet, eftertänksamhet och en stadig lunk. Vi pratar mindre och gör mer aktiviteter tillsammans istället. Där mina vänner får mig att varva upp och skärpa tankeverksamheten, får han mig att sänka farten och bara vara.

      Och min känsla är att jag behöver både och. Jag behöver det där intensiva, livliga åsiktsutbytet, likaväl som jag behöver stabilitet och ro.

      Kort sagt tycker jag att det är givande att de olika personerna i mitt liv kompletterar varandra och bidrar med olika värden, snarare än att vara lika varandra.

    • Christian Persson

      ViraStina,

      Visst är det så, hänsynslöshet och illojalitet är ju inga bra egenskaper hos en god vän.

      Jag känner igen mig i hur du känner. Själv är jag en ganska lugn person, som behöver vänner som är lite livligare. I deras sällskap blir jag själv mer aktiv och framåt. Men då måste jag på något sätt “koppla på” den sidan av mig själv eftersom den inte riktigt finns där naturligt. Och det här orkar jag inte i längden, utan behöver också perioder där jag kan “vila” med den jag är med. Därför har jag lärt mig att jag trivs bäst med en partner som är lugn, trygg och stabil.

  12. romantisk-tjej

    Jag är både livlig och diskussionslysten samtidigt som jag behöver mer lugn och ro samt egentid än de flesta. Jag är alltså både lugn och intensiv. Det är något jag ser som självklart med dem jag umgås med. Att jag får intellektuellt utbyte, kan diskutera men även att vi kan vara så pass trygga med varann att vi kan vara tysta och vila i varandras sällskap. Och det gäller både mina vänner och min pojkvän.

    Men med pojkvännen kommer jag närmare emotionellt, eftersom det ingår i kärlekens natur att vara intim och mottaglig för stämningar. Och då väcks mycket tankar och känslor upp som jag vill dela med bara honom. Det betyder inte att jag pratar jämt, men för mig är det ett måste med en partner som har nära till sina känslor, och kan uttrycka dem.


Post a new comment

(OBS! Din E-postadress publiceras ej.)