relation

Länge leve jämnheten

Jag är den förste att erkänna, jag var ingen stor fotbollslirare. Till exempel var jag varken snabb eller särskilt teknisk. Däremot hade jag en utmärkande förmåga, jag var jämn. Sällan bäst på plan, men sällan direkt dålig. Det här fick rätt intressanta konsekvenser. Å ena sidan var jag en spelare som tränaren tidigt plockade ut till startelvan, eftersom han alltid visste vad han fick ut av mig. Å andra sidan fick jag ingen annan uppmärksamhet. Aldrig ett beröm i lokaltidningen, aldrig ett anbud från en bättre klubb.

Jag kanske är jävig, men jag tycker att jämnhet är underskattad egenskap. I fotboll, men även i kärleksrelationer. Ju äldre jag blivit, desto mer uppskattar jag ett stabilt humör. Ja, inom idrott brukar det ju kallas för en hög lägstanivå. Men vad innebär då detta i en relation?

För mig handlar mycket om du hanterar vardagen. Hur är du efter en stressig dag på jobbet? Är du tvärsur och helt dränerad på energi? Eller kan du släppa arbetet och trots allt engagera dig i din partner? Hur agerar du vid ett missförstånd? Brusar du upp och gör en stor grej av det? Eller diskuterar du lugnt för att sedan gå vidare. Jag vet vilket sätt jag föredrar hos en partner.

Kruxet med den jämna personligheten är att de riktiga topparna kanske saknas. I mitt fotbollslag hade jag kamrater som i den ena matchen kunde dribbla av fem man och göra drömmål, för att i nästa fajt vara totalt odugliga. Men det var de här spelarna som blev kontaktade av föreningar högre upp i seriesystemet, för man såg ju deras stora potential när de var i form.

Lite samma sak tror jag att den är inom dejting. Människor som ger ett briljant intryck, till exempel genom att vara extremt romantiska och charmiga, är vi mer beredda att satsa på. Även när de väldigt djupa dipparna uppenbarar sig. För vi ser ju vilken kapacitet de här personerna har, när de är på rätt humör. Det gäller ”bara” att få dem i rätt sinnesstämning och locka fram det bästa. Men precis som den stabila personligheten är jämn ligger det i en känslomänniskas natur att växla i temperament. Med toppar får man också dalar, det slår sällan fel. Det är upp till oss att välja vilken typ vi trivs bäst med.

nätdejting

Har du tankar om inlägget, bloggen, förslag på ämnen eller annat? Skriv gärna en kommentar. Eller mejla mig! Jag heter Chris1980 här på HappyPancake.

dating


Det finns 40 reaktioner.

Lämna kommentar
  1. standart

    Hej! Alltid intressant läsa vad du skriver. Dejting och relation med ”jämna” kan vara fantastisk för ”ojämna”. Man balanserar varandra. Jag håller inte med om att kille skall vara intensiv eller särskild romantisk på dejten. Man går på dejt inte för att vara uppassad eller förvånad över vad kille kan åstadkomma på dejten. Man vill se en, känna hans utstrålning (om det finns sådan). Lugn utstrålning kan passa väl. Det där om kemin hade man diskuterat förr. Personligen mår jag bättre av en behärskad man som visar inte sina känslor för alla och speciellt visar inte känslor eller strör komplimanger på första dejten. Kemi kan kännas på direkten och det spelar ingen roll hurdan är kille. DET finns eller inte finns. Ler.

    • Christian Persson

      standart,

      Tack, kul att höra.

      Jag tror också att det finns många fördelar med att vara olika, man balanserar varandra. Det viktigaste är ju att man inser detta, alltså att man kan berika varandras liv, istället för att fokusera på att den andre inte är som en själv.

  2. ViraStina

    När jag var yngre, var jag lite mer ”sturm und drang”. Då sökte jag mig gärna till intensiva personer som var experter på att orsaka dramatik i tillvaron. Och jag var själv mycket mer impulsiv och hetsig. Vilda gräl var inget som avskräckte mig då. Inte om det varvades med motsvarande passion i alla fall. 🙂

    Men ju äldre jag blir, desto mer uppskattar jag ett stabilt humör, och förmågan att lugnt kunna resonera om oenigheterna. Idag undviker jag personer som river upp himmel och jord för bagateller. Alltför många och stora känsloutbrott tröttar ut mig.

    • Ekvivalisten

      Lite av en självklarhet att det Christian skrev inte var riktad enbart eller mot Borderline personer.
      Det finns väldigt många personer utan borderline också..
      Att ta anstöt på något som inte ens nämns säger mer om dig…
      Man kan beskriva sätt att vara på utan att mena något illa.

    • X

      Ekvivalisten!
      Och att du tar dig rätten att påpeka nedlåtande åt nån vad de tar åt sig av. Säger mer om dig…

      Är väl inte din ensak att tala för nån vad den ska ta anstöt av eller inte…

    • Romantisk-tjej

      John G:

      I mitt fall är det mest killar som inte förstår hur allvarligt jag reagerar när jag beskriver mina känslor på ett lugnt sätt. Tjejkompisar däremot fattar direkt. Det är som att det går in mycket snabbare hos dem. De är mer intresserade av vad man är för person än vad killarna är. De har redan i början av vänskapen räknat ut vad man inte gillar, vad man är extra känslig för osv. Och verkar ha en mer empatisk förmåga samt är mer lyhörda för stämningar.

      Själv uppskattar jag om killar lägger fram vad de mår dåligt av. Men generellt har killar svårt för att inleda ett samtal om känsliga saker. Det händer aldrig att de säger: ”Kan vi ta en timma på söndag och prata igenom hur jag känner inför detta och detta”. Däremot vill tjejer gärna ta en fika och snacka ut om känslor. Därför är de också mer vana att PRATA om känslor.

      Att sitta ner och snacka hur man känner om allt möjligt gör att det blir färre tråkigt överraskningar i form av upprördhet och missförstånd eftersom man lär känna varandra.

      Jag uppmuntrar alltid killen i mitt liv att prata om hur han känner. Men han har inte så lätt att prata mer ingående om känslor så som jag har, men däremot gråter han ofta när han mår dåligt. Han säger att han inte ogillar något jag gör men jag tänker att det måste finnas något litet…ibland har han nämnt några enstaka klagomål och jag tycker bara det är bra för då vet jag vad jag kan jobba på och bli bättre för vårt förhållandes skull. 🙂

    • Christian Persson

      Miss Z,

      Det var självklart inte min mening att sparka på människor med Borderline. Om jag hade vetat att en person har Borderline skulle jag lägga mer tid på att försöka förstå. Det är mycket möjligt att jag träffat någon med Borderline, men i så fall har denne inte berättat det.

    • Miss Z

      Läser man Cecilias inlägg om att dejta nån med psykiska problem genomsyras den av inlägg om att tjejer med Borderline/emotionell instabilitet är mindre önskvarda just pga att de inte är jämna i humöret.

      Här tas det upp om att vara jämn i humöret är underskattat. De befäster just den åsikten andra uttrycker om att just dejta nån med dessa problem.

      Inte alla som vågar berätta det just pga av det stigma som den diagnosen har…

    • Alexander

      Sverige, landet med en mängd olika diagnoser. Exempelvis ‘Min unge har ADHD, det kan knappast vara det att jag misslyckats med uppfostran.’.

      Tycker inte om att människor väljer den lätta väggen och låter sig diagnosstämplas. Livet är inte lätt. En del av oss får kämpa oerhört mycket för att lyckas med det som man åtar sig och att då gå omkring och se sig själv som ett offer eller tycka synd om sig själv…

      Ta hand om er kropp och mata den inte med skräpmat och droger och ta ansvar för era handlingar. Uppskatta dig själv istället för att tycka synd om dig.

    • ViraStina

      Nu kan man ju inte säga att det är någon enkel väg att ”låta sig diagnosstämplas”… Det är en fördom, och ett missförstånd.

      Men det hör knappast till den här diskussionen i vilket fall.

  3. Romantisk-tjej

    Det jag märkte när jag var med på dejtingsidor var att många killar sökte en tjej som är lugn och balanserad, stadig med båda fötterna på jorden osv. Ingen skrev något om att det är intressant med en komplicerad känslomänniska. Det var verkligen något som slog mig. Själv tyckte jag det var en tråkig beskrivning och det kändes inte som jag kunde leva upp till det.

    Jag har lite italienskt påbrå så det kanske kan förklara att jag inte tycker det är konstigt om man reagerar känslomässigt? Eller varför är det just i denna kultur vi lever i så farligt att sticka ut från mängden?

    Att inte säga för mycket och alltid vara jämn i humöret premieras ju nästan. En människa som tycker för mycket i ett sällskap och höjer rösten då något är fel får ofta en mental ohälsa-stämpel. Det är obehagligt och allvarligt. Jag föredrar att folk säger på en gång var skon klämmer än att de lägger locket på i månader. Är det verkligen hälsosamt att lägga band på sig jämt?

    När man träffar ett barn inser man att vuxna har lager på lager med inövad kontroll. Många får panikångest i vuxen ålder. De nog ofta en hel del ”förbjudna” känslor som ilska, ledsenhet, besvikelser som inte har fått komma ut.

    • ViraStina

      Jag ser ingen motsättning i att vara känslomänniska men ändå balanserad. Tvärtom!

      Jag har alltid varit en utpräglad känslomänniska, men jag förnekade det länge eftersom det av någon anledning har högre status att vara ”förnuftig” och ”rationell”. Det anses lite fjolligt att vara känslomänniska. Så då gjorde jag precis det som du beskriver – jag lade locket på, och sedan exploderade jag förstås obönhörligen när det gått för långt.

      Men det ledde sällan till någon förbättring, eftersom många människor stänger av eller går i försvar när de möts av starka känsloutbrott. Till sist, efter åtskilliga yrkesstudier inom pedagogik/psykologi/kommunikation, insåg jag att jag även privat har absolut störst framgång i samspelet med andra när jag uttrycker mina känslor under lugna former. ”Jag blir ledsen när…” ”Det gör mig besviken att..” ”Jag känner mig rädd för…”

      Det gör mig inte till någon spännande drama queen förstås. Men jag slipper gå med sammanbitna käkar, eftersom jag faktiskt numera uttrycker konkret vad jag känner, istället för att lägga på hög tills nästa utbrott. Och folk orkar dessutom vistas i min närhet. 🙂

    • Romantisk-tjej

      Virastina:

      Jag har upplevt det tvärtom, när jag ”tar i” verkar det som folk verkligen förstår hur jobbigt det är, men när jag säger det lugnt har jag märkt att folk glömmer att jag verkligen tog illa upp. Alltså gör de om samma sak igen. Och det är just när saker man ogillar upprepas som man känner sig upprörd och får känslan att man får noll respekt.

      Så det är alltså inte säkert att det räcker att säga saker lugnt och behärskat för att det ska tas in av andra. Förändringen kommer ofta efter jobbiga diskussioner och till och med gräl, har jag märkt. Kanske det man kallar ”rensa luften” 🙂

    • John G

      ViraStina:

      Jag kan helt enkelt inte låta bli utan att opponera mig mot det du säger. När jag läser det du skriver kan jag nämligen bara konstatera att det finns en skillnad mellan dina och mina upplevelser?

      Och jag tror tyvärr att de skillnaderna huvudsakligen baserar sig på att du är tjej. Och jag är kille. Nu finns det naturligtvis undantag. Men rent generellt tror jag helt enkelt att det finns en skillnad på vad som är… ”tillåtet?” för respektive kön. I alla fall när det kommer till samspelet mellan könen.

      För jag har själv varit med om när tjejer säger till mig det du beskriver. När de vill ha en känslobaserad diskussion på grund av någonting jag gör. En diskussion som de inleder med ”Det gör mig besviken när…” ”Jag blir ledsen av…” Och så vidare.

      Men när situationen är den omvända, när jag försöker få till samma känslobaserade diskussion, när jag inleder med samma ord, i bland med samma tjejer, på grund av någonting som de gör, ja, då slutar det ofta med att jag blir kallad löjlig eller barnslig. Jag blir tillsagd att skärpa mig och inte dra upp bagateller.

      Och det innebär ju att när jag umgås med tjejer, så gör jag i princip hela tiden det du beskriver. Jag går med sammanbitna käkar, eftersom jag sällan får möjligheten att uttrycka konkret vad jag känner. Vilket ju tveklöst innebär att jag i stället lägger det på hög till nästa gång någonting tänder gnistan. Och då exploderar vulkanen igen.

      Så jag kan helt enkelt inte hålla med dig.
      Jag tror helt enkelt att dina kurser i pedagogik, psykologi, kommunikation, fungerar för dig med andra vuxna, därför att du är tjej.

      Jag däremot måste göra mer som Romantisk Tjej beskriver. Det är först när jag tar fram storsläggan, när jag avfyrar en full bredsida och verbalt formligen slaktar tjejen i fråga, som hon Fattar att jag verkligen tar illa upp av det hon gör.

      Och skälet till att jag tror det finns en skillnad mellan könen?
      Jo, därför att jag faktiskt ser samma mönster ganska återkommande hos mina kompisar och vänner. Som då har partner.

      Romantisk Tjej:

      Tänk dig att jag håller med om det du skriver 🙂
      För så som du beskriver situationen upplever jag också att det är.
      Framförallt det du säger om att folk, tjejer huvudsakligen, Glömmer vad jag sagt, när jag gör det lugnt och stilla. Och det är först när jag sliter dem i stycken som de fattar att jag menar allvar.

      Christian:

      Jag har sagt det tidigare. Vilket gör att nu börjar jag låta tjatig.
      Men min upplevelse är ändå den att tjejer inte är ett dugg intresserade av den känslomässigt jämna killen. Därför att vi är inte tillräckligt spännande.

      De vill i stället ha glöden, den kittlande spänningen, den ohämmade passionen. Och när de hittar killen som visar upp dom topparna, ja, då är de också villiga att ha överseende med nästan hur djupa dalar som helst.

      Och detta är faktiskt någonting jag själv har upplevt i första person.
      För jag har tillbringat de första fyrtio åren av mitt liv med att vara väldigt välbalanserad, väldigt jämn i humöret och uppförande. Och det har inte givit mig några som helst framgångar hos tjejer. Jag har aldrig ens haft En flickvän. Eftersom jag obönhörligen har hamnat i tjejernas kompisfack.

      Senaste tiden, ett, två år kanske? har jag i stället börjat uppföra mig annorlunda. Jag lever ut mer, säger ifrån, står på mig. Och det är bara att konstatera, fler tjejer blir helt enkelt intresserade av mig på ett helt annat sätt numera. Det är inte längre frågan om kompisfacket.

      Så jämnhet är kanske bra? Om man vill tillbringa hela livet med att vara tjejers kompis.

    • Christian Persson

      John G,

      Jo, men jag håller med dig. Jag menar ju att jämnhet är en underskattad egenskap och inte särskilt ”framgångsrik”, om man säger så. Det är därför som jag försöker slå ett slag får jämnheten!

    • ViraStina

      Antagligen har det med att göra med hur andra ser på en. Jag kan nämligen försäkra att mina hundratals rensa-luften-tillfällen har åstadkommit ganska precis ingenting i det långa loppet. Det har aldrig lett till någon som helst varaktig förändring.

      Jag har istället fått höra att jag överreagerar, att jag är labil, att jag är ”galen” osv, och till sist har det gått inflation i det hela. Eftersom utbrotten inte ledde till mer än en högst temporär förändring med exempelvis exmaken (”jaja, lugna dig, jag SKA skärpa mig!”) slutade han till sist att lyssna på mig.

      Och det förstår jag faktiskt. Jag orkar heller inte lyssna på någon som blir upprörd över saker och ting för jämnan, utan att kunna vara konstruktiv.

      Men jag är en hetlevrad person som lätt brusar upp, och jag är sannerligen inte rädd att högljutt deklararera mina åsikter i stort och smått. Det spelar givetvis in att folk har den bilden av mig. Då tas inte mina utbrott riktigt på allvar. Håhåjaja, nu är hon igång igen! blir reaktionen.

      Är man däremot en mer tystlåten själ, blir folk förstås mer benägna att lyssna när man väl river ifrån. Medan jag tas mer på allvar när jag håller mig lugn och sansad.

    • Romantisk-tjej

      Jag tror just jämnheten uppskattas av vissa tjejer som tycker det att det är manligt och tryggt med en kille som är sansad och lugn och kontrollerad. Men de tjejerna kanske du aldrig träffat John G.?

      Jag själv tycker inte just den typen av manlighet är attraktiv. Jag trivs med känslomänniskor som agerar ut känslor. Passionerad i all ära, men även om han inte är så galet passionerad jämt så är det härligt med en kille som reagerar på saker och har fantasi. Och inte alltid ska vara sådär tyst och kontrollerad.

      Det skulle vara en allt för stor kontrast till min person. Jag kan vara livlig, flickaktig och påhittig. Det vill jag att han ska kunna möta mig i. Så det handlar väl mer om att det funkar bäst om man matchar, tänker jag.

    • ViraStina

      John G:
      Jag vet ju inte hur kvinnorna i din omgivning fungerar, men själv undviker jag som sagt var män som brusar upp. När jag yngre kunde jag kanske tycka att det var lite spännande. Fast inte då heller, egentligen. Jag accepterade det mer då, men jag har alltid beundrat min exmake för att han höll sig lugn och stabil när jag flippade ur. Det såg jag alltid som en av hans styrkor.

      Och idag har jag det som ett kriterium. En lättretad karl i 40-årsåldern skulle kännas oerhört… omanligt! Omoget, helt enkelt.

    • ViraStina

      Romantisk tjej:
      Ja, jag är nog precis så. Jag associerar manlighet med lugn och behärskning. En förmåga att stå pall när det stormar.

      Men det betyder inte att jag vill ha tråkmånsar! 🙂 Att vara en passionerad känslomänniska behöver inte betyda att man ställer till scener. Killen som jag dejtar nu, är musiker. Och en väldigt passionerad sådan. Men han är även lugn och eftertänksam, vilket är egenskaper som jag verkligen uppskattar.

    • Romantisk-tjej

      Virastina:

      Killen jag träffar nu brusar heller aldrig upp men han är däremot känsligare än majoriteten av killar. Han kan lätt börja gråta om jag (eller han själv) är upprörd till exempel. Eller så går han undan. Jag har förstås önskat att han ville argumentera tillbaka men det orkar han oftast inte. Man kan inte få allt…

      Däremot argumenterar han tillbaka om diskussionen handlar om rationella saker. Då har han inga problem med att visa att han har rätt till varje pris. 😀

    • ViraStina

      Ja men så är jag själv också! Jag kan vara gruvligt envis i sakfrågor, och jag gillar folk som har starka åsikter.

      Men skillnaden mot när jag var ung, är att jag idag anstränger mig för framföra min ståndpunkt civiliserat, och att jag även värderar motsvarande hos andra betydligt högre. Förr trodde jag att starka känslor automatiskt innebar starka uttryck. Men jag ser idag att man kommer längre och når bättre framgång i meningskiljaktigheter om man är mer behärskad. Inte bara privat, utan det märker jag även bland kollegerna på mitt jobb.

      Så jag delar inte John G:s uppfattning att en lugnare framtoning är effektivt bara för att jag är kvinna. 🙂 Det vi kallar ”lågaffektivt bemötande” funkar lika bra för mina manliga kolleger.

    • John G

      Romantisk Tjej:

      Intressant skillnad där. För jag upplever exakt samma sak, fast tvärtom.
      Att mina killkompisar har en betydligt bättre förmåga att ta till sig när jag pratar med dem lugnt och stilla. Medans tjejer mer eller mindre nonchalerar, eller glömmer bort vad jag säger, när jag pratar sakligt med dem. Så kanske är det i kommunikationen mellan könen det brister?

      Romantisk Tjej, ViraStina:

      För att reda ut ett par saker.

      För och främst, så bryr jag mig inte speciellt mycket om vad som ses som manligt och inte. Jag skiter faktiskt högaktningsfullt i om tjejer tycker mitt beteende är attraktivt eller inte.

      Mitt mål med mitt agerande är att jag skall må bra.

      Och tro mig, när jag gång på gång upplever hur tjejer nonchalerar mig, att de nedvärderar och förklenar mig när jag pratar lugnt och sakligt, ja, då mår jag helt enkelt inte ett dugg bra.

      Sedan får ni inte heller missförstå mig. För vad jag pratar om är inte att agera ut, att skapa ett drama. Trots att jag är fly förbannad i vissa situationer så innebär inte det att jag börjar skrika och gorma.

      Jag höjer inte ens rösten. Tvärtom faktiskt, det är när jag blir tystare än vanligt, när jag sänker tonläge, som ni bör bli riktigt rädda för mig.

      Så liknelsen med vulkanen var kanske inte riktigt lyckad?
      Kanske skulle jag i stället jämfört det med en tsunami?
      Som inte låter speciellt mycket. Men om man inte ser upp för varningstecknen så råkar man riktigt illa ut.

      Christian:

      Jo, jag förstod att du ville slå ett slag för den lugna killen.
      Min kommentar var bara ett uttryck för att jag tror det är fullständigt meningslöst.

    • ViraStina

      Jag tror vi pratar förbi varandra även vad gäller själva konfliktdelen. Det jag uppskattar hos män är ju inte förmågan att bita ihop och hålla käft. Det är bara kontraproduktivt och leder inte alls till något bra förhållande.

      Vad jag vill ha är 1) någon som faktiskt har ett jämnt humör och inte hetsar upp sig över bagateller och 2) någon som, om han ändå blir irriterad, kan prata om det på ett konstruktivt och sansat sätt.

      Sedan får han gärna vara en engagerad och passionerad själ i övrigt! Slätstrukna personer brukar jag inte falla för. Men jag har liksom fått nog av konflikthantering som bara går ut på att den ena viker sig för husfridens skull. Det är så mycket mer tillfredsställande när man kan resonera och skapa ömsesidig förståelse istället.

    • John G

      Jo, nog pratar vi förbi varandra känns det som.

      För om vi skall se till konfliktdelen.

      1:
      Vad är en bagatell? Och när övergår det från att vara en bagatell till att bli någonting annat.
      För enligt tjejkompisarna jag pratat om tidigare är ALLT jag tar upp av någon anledning bagateller.

      Förra året hade jag en tjejkompis som inneboende några månader. När jag hade duschat så lämnade jag duschdraperiet fördraget, för att det skulle rinna av. Hon ville att jag i stället skulle lämna det öppet. Eftersom hon var rädd att någon skulle gömma sig bakom det, framförallt zoombies, om det var fördraget. Alltså accepterade jag hennes rädsla och slutade dra för duschdraperiet. Trots att jag tyckte det var ganska löjligt och bagatellartat. Men det sade jag inte till henne. I stället accepterade jag som sagt vad hon ville.

      Vid flera tillfällen hade jag och kompisen kommit överens om att hitta på saker på kvällarna. Och vid några av dessa tillfällena dök hon inte upp. Därför att hon hade dragit direkt från jobbet och hittat på saker med andra människor.

      Då försökte jag påtala att jag blev besviken när hon gjorde så. Jag blev ledsen av att hon helt enkelt övergav mig på det sättet, utan att ens skicka ett sms.

      Detta var någonting som hon tyckte var en bagatell. För vi var ju bara kompisar, alltså hade jag ingen rätt att ställa några som helst krav på henne. Utan jag skulle i princip bara hålla käften och skita i vad hon hade för sig.

      Så mina frågor till dig är, vad är en bagatell?
      Och vem är det som bestämmer vad som är en bagatell?

      2:
      Och det är på denna punkten vi verkligen pratar förbi varandra.
      För vad jag försöker förklara är ju att även om någonting irriterar mig, så försöker jag ju ändå ta upp det med tjejer på ett konstruktivt och sakligt sätt. Och det har INGEN funktion. Det enda som händer är ju som sagt att jag blir kallad för löjlig, barnslig och så vidare.

      Och då är det faktiskt så, för att anknyta till punkt 1, att även bagateller förr eller senare slutar att vara bagateller.

    • Romantisk-tjej

      Om någon blir sårad av något är det ju ingen bagatell för den personen, för då utgår man ju från att personen gör sig till. Och frågan är ju varför hen skulle göra det? Alla människor är ju olika och reagerar på olika saker. Vissa har hela känsloregistret och reagerar blixtsnabbt. Andra måste tänka efter först och reagerar mildare.

      Man måste kunna få vara öppen och rak med sina vänner och partner. Så om jag är upprörd vill jag inte bita ihop och springa därifrån utan då vill jag våga vara kvar och vara mig själv. Vilket kanske betyder att jag visar att jag är ledsen eller rädd. Vilket också KAN betyda att jag råkar höja rösten och blir agiterad.

      Jag kan trots det förklara vad de kan göra och vad de kan undvika för att jag ska slippa bli sårad igen. Men sedan är det ju upp till dem att minnas det och ta det på allvar. Jag har inga större problem att säga varför jag är arg/ledsen/skärrad eller vad det må vara för känslor.

      Men precis som John G skriver kan ju vissa personer (det är ofta en kille i mitt fall) tycka att det bara var en bagatell. Men då respekterar han inte mig. Och din tjejkompis respekterade ju inte dig som inte skickade ens ett ynka sms för att berätta att hon inte skulle dyka upp. Det är inte okej. Då får man ta upp det till diskussion och hoppas att det leder till att de förstår. Och om de inte gör det kan man prioritera andra vänner.

    • ViraStina

      Bagateller för mig är t ex att bli skitsur för att det är dåligt på TV. Eller för att man hänger disktrasan på fel sätt. Eller för att ungarna spiller mat på bordet. En person som blir på dåligt humör över själva livet, kan inte jag leva med. Där går min personliga gräns.

      Men äkta reaktioner som har en förklaring är inte bagateller. Min dejt är åskrädd. För mig är åska en bagatell, men hans rädsla är det inte.

      Jag tycker faktiskt att det är busenkelt att se skillnaden, för det handlar inte om sakfrågorna, utan om respekten för olikheter. Och som vanligt – är det någon som t ex hånar mig för min spindelfobi för att det är en bagatell för honom, då är det en respektlös person som jag inte vill ha i mitt liv. Men säger han däremot att jag måste försöka åtgärda den, eftersom han älskar friluftsliv och vill kunna tälta i skogen med mig, då är det en helt annan sak. Hur tydlig distinktion som helst.

  4. Klaz

    Nästan varje gång jag läser dina inlägg så tänker jag ”japp, precis så känner jag med”, eller ”så hade jag också reagerat”. Jag har varit medlem här i snart tre år och känner att om inte du kan hitta någon, med tanke på den publicitet du ändå får här inne, vilken chans har då jag?

    Har du lust att skriva något om vad HP har för utvecklingspotential. Alltså, vad HP kan göra för att bättre föra samman medlemmar. Finns det någon som utvecklar eller planerar för sådana funktioner på HP i framtiden?

    • Derya Yedic

      Nej. HP, precis som alla andra dejting sidor är ett matriarkat. Det är enbart för kvinnornas fördel. Vill du utvecklas på HP så måste du gymma 4 år, 5 dagar i veckan, skaffa dig tatueringar och gå en charmkurs samt starta ett företag som det går bra för.

      ….

    • Christian Persson

      Klaz,

      Kul att du känner igen dig i alla fall:).

      Ja, publicitet kan ju såklart underlätta på ett sätt. Till exempel är ju fler inne på ens sida och kanske skriver något, som kan leda till en dejt. Men resten kan man ju inte påverka så mycket, när man väl träffas är det kemin som avgör och då har ju publiciteten ingen större betydelse. Men visst kan det vara en fördel när gäller att styra upp dejter, absolut!

      Din fråga om vad HP gör för att bättre föra samman medlemmar tar jag med mig. Jag jobbar själv inte på HP, men ska höra med mina kontakter där!

  5. Romantisk-tjej

    Det jag lärt mig är att lugnt tala om för T e x en killkompis att jag inte gillar en sak inte har hjälpt. Inte ens när jag upprepat det. Det är först när jag fått ett utbrott som de sagt: ”men förlåt jag trodde inte du skulle ta SÅ illa vid dig. ” Ungefär. Och det betyder att de förstår att de inte ska göra om samma misstag. De måste uppleva det jag sagt i stridens hetta annars fastnar det inte.

    Sedan finns det ju killar som är mer närvarande och tar in det man säger.men min erfarenhet är att tjejer har lättare att ta in med hull och hår hur saker känns. Och minns det man berättat. Och tar det mer allvarligt.

    • ViraStina

      Jag har snarare mötts åtskilliga gånger av ”jaha, värst vad du blev sur då!”
      Eller, ännu värrre: ”Typiskt kvinnor, varför ska ni alltid förstora upp allting?! Men vi gör väl som du vill då! Är du nöjd nu?”

      Bråket tar kanske slut, men personen ifråga har fokuserat helt och hållet på mitt utbrott, och avfärdat mig som känslig och gnällig. Själva sakfrågan har därmed gått förlorad, och jag har absolut inte blivit tagen på allvar.

      Min erfarenhet av att få utbrott är alltså att jag vinner slaget men förlorar kriget.

    • Romantisk-tjej

      Den manliga normen är ju att prata endast om rationella saker och vara behärskad. Alltså är det det som ses som bra.

      Jag har dock träffat på många män som kan vara lite buttra, vilja ha allt på sitt sätt och som inte gillar folk så värst mycket. Dessa killar får ändå respekt på t e x ett arbete om de ligger inne med mycket kunskap. Men skulle en tjej ha samma attityd pratar folk bakom ryggen att hon den där tjejen verkar konstig och negativ och hon har säkert någon diagnos.

      Tjejer ska alltid vara sådär lagom glada, le och prata med folk och visa sig intresserade av andra. Inte sura, inte klaga. Killar däremot kan få vara lite knasiga och excentriska och då tycker folk bara att de är lite spännande och i vissa fall ses som rent av beundransvärda. Även om de ibland får ett psykbryt. Då finns det säkert en godtagbar anledning.

      Man hör sällan att en tjej är excentrisk. Det är ett positivt laddad egenskap som sällan appliceras på det kvinnliga könet. För en tjej som inte rättar in sig i ledet och är lite udda är bara psykstörd, konstig, hysterisk.

    • John G

      ViraStina:

      Att vinna ett krig handlar om att vinna många slag.

      Och jag önskar verkligen att din attityd hade fungerat för mig också.
      Jag lovar dig, för jag Vill inte bete mig så som jag tvingas till i bland.

      Men, eftersom jag fått så många bevis genom åren, på att saklig, konkret kommunikation med tjejer Inte fungerar, så Måste jag ju prova någonting annat.

      Och som det har visat sig, så Är det när jag i princip sliter tjejerna i stycken, som de äntligen lyssnar och tar mig på allvar.

      Därför är jag liksom inte benägen att ta till mig av vad dina kurser i psykologi, kommunikation, pedagogik säger. För uppenbarligen är de inte någon absolut sanning. Som fungerar för alla människor, i alla situationer.

      Ledsen, men så är det bara 🙂

      Romantisk Tjej:

      Som sagt, det är en väldigt intressant skillnad mellan våra upplevelser.
      Eftersom jag då upplever hur det är mina killkompisar som är mer benägna att ta in och komma ihåg vad jag säger om känslor och upplevelser. Så för mig är det precis tvärtom mot vad du säger. Enligt mig är det killar som har bättre kapacitet att förstå känslor.

    • ViraStina

      John G:
      Nej, det finns ingen metod som fungerar med alla, i alla situationer.

      Men det finns metoder som är bättre – och de som är sämre. Annars skulle det inte finnas psykologer, t ex. Eller kuratorer. Eller samtalsterapi eller familjerådgivning.

      Om exempelvis högljudda utbrott vore mer verksamt än förnuftigt resonerande som kommunikationsmetod, då skulle det förstås rekommenderas allmänt. Men det finns vetenskapliga, evidensbaserade skäl till att det inte görs.

      Kommunikation är en färdighet som vissa behärskar bättre, precis som alla andra förmågor. Det vill säga – en del är naturbegåvningar, de flesta inte. Jag är det absolut inte. Men ju mer man tränar och lär sig, desto bättre blir man på det.

  6. Trötter

    Men hallå!

    Strunta i den svenska kvinnan. Ge er ut i världen. Finns gott om riktiga kvinnor där ute. Kvinnor som är stolta att dom är kvinnor. Kvinnor som vet att mannen är ett kön med sina för och nackdelar och kvinnan är ett kön med sina för och nackdelar. För min del så jobbar jag gärna för att försörja min familj. Min kvinna ska kunna vara hemma och ge våra barn en trygg och fin start i livet. Jag hade varit stolt över det. För är det inte det saken gäller? Att ge våra barn en bra start i livet. Kanske viktigare än karriär.

    Vi är två olika kön. Nånstans på vägen har Sverige tappat bort det.

  7. Nina

    oj så många svar på ett inlägg. Roligt med ett ämne som berör. Personligen tror jag att det inte hjälper att tro att den ena sidan tycker och den andra så.
    Blir man kär, blir man kär. Om personen sedan är jämn eller ojämn i humör och känslor, så löser man det om man är tillräckligt kär.
    Väljer man med hjärnan, vilket risken är stor på sidor som HP, väljer man bort saker man tror att man inte kan leva med. Det har inget att göra med om man blir kär eller inte.
    Jag tror inte kvinnor ‘väljer bort’ mer än vad män gör. Jag tror inte heller att humöret är det som vi kvinnor först efterfrågar. Möjligen ekonomisk stabilitet och andra referenser.
    Vilket humör en man har, jämnt eller ojämnt, märker man ju först efter man träffats ett tag.
    En framgångsrik man, som tränar och ser bra ut, kan säkert vara hur jämn eller ojämn i humöret som helst…. 😉
    Är det de sakerna kvinnan efterfrågar, spelar nog inte humöret någon roll, men det är ju bara som jag tror. 🙂

    • Magendi

      Nina, måste säga att jag inte håller med. Humöret är döviktigt. Kanske inte de första månaderna när man är störtkär, men vid något tillfälle slutar man vara förblindad av kärlek och då börjar man märka om man inte funkar ihop med den andres toppar och dalar, eller möjligt alltför jämna humör. Själv går jag uteslutande efter jämna män. Dramaqueens och folk som byter mening med humör tycker jag är läskiga.
      Just att söka ekonomisk stabilitet etc, visst kollar nog många på det, dock inte säkert att det handlar om att bli försörjd, vilket nån ovan stolt förkunnar att han vill göra för sin hemmafru. För egen del tycker jag det är viktigt att inte bara jag har pengar, för ibland vill jag göra saker som kostar och om han är en fattig konstnär så kommer jag bli lite less på att pröjjsa allt hela tiden. Tja… nåt sånt…


Kommentera