Womens-Rights

Kärlek på lika villkor

Idag, tisdag den 8:e mars är det internationella kvinnodagen. På Happy Pancake vill vi uppmärksamma detta genom en tillbakablick på det svenska samhällets syn på kärlek genom historien; med fokus på kvinnans rättigheter (eller kanske snarare avsaknaden av rättigheter!). Rätten att ha makten över sin egen kropp är central i ett demokratiskt samhälle. Att själv bestämma vem man skaffar barn med eller har sex med har alltid varit, och är än idag, en viktig och brännande politisk fråga. Vi säger bara en sak: allt var inte bättre förr! 

Historiskt viktiga årtal

1700-talet: 

Fram till slutet av 1700 talet fick du bara skaffa barn med den person som du var gift eller trolovad med för att inte dömas för ”horsbrott”. Detta medförde att många kvinnor valde att mörda sina spädbarn för att undvika skammen som ett utomäktenskapligt barn medförde. År 1778 stiftades en lag som tillät kvinnor att anonymt lämna in sitt barn till Barnhuset för att minska barnmorden. Att föda barn var inte heller riskfritt. En kvinna av hundra dog i barnsäng.

På 1700-talet var kvinnan skyldig att lyda mannen och hon hade arbetsplikt i hemmet. Mannens tillstånd krävdes för att hon skulle få arbeta utanför hemmet eftersom han var ansvarig för sin frus skulder. Däremot kunde mannen sätta sig i skuld utan att fråga sin fru och han kunde betala sin skuld med kvinnans pengar (om hon hade med sig några pengar in i äktenskapet). På det stora hela var kvinnans roll att tjäna mannen och uppfostra och föda barn.

alehousedoor_henry_singleton.original

1800 -talet:

I mitten av 1800-talet betraktades våldtäkt fortfarande endast som ett brott mot allmän ordning eller ett egendomsbrott mot kvinnans make eller fader. Våldtäkt inom äktenskapet existerade inte enligt dåtidens lagar. Äktenskapet var huvudsakligen en ekonomisk fråga och föräldrarna hade stor makt över vem du gifte dig med. Kvinnor hade inte speciellt mycket att säga till om i valet av livspartner och fram till och med år 1884 stod ogifta kvinnor under manligt förmynderskap. Att få igenom en skilsmässa var nästintill omöjligt.

1884 – Den första motionen om lika politiska rättigheter för kvinnor och män väcktes i riksdagen men avslogs. Efter detta kom frågan om rösträtt upp gång på gång utan resultat.

1853 startade Fredrika Bremer landets första kvinnoförening, Stockholms fruntimmersförening för barnavård. Hennes roman Hertha blev viktig för den kommande kvinnorörelsen.

1858 kom lagen om att en ogift kvinna fick bli myndig vid 25 års ålder.

youngwomanironing

1900 -talet:

I början av 1900-talet var fortfarande preventivmedel något som var förbjudet att tala högt om och abort var strängt förbjudet. En lag med namnet ”Lex Hinke” förbjöd all spridning av kunskap om preventivmedel och avskaffades först 1938. Trots detta fanns det flera läkare som valde att trotsa lagen och sålde preventivmedel på sina mottagningar. Dessutom bildades en rad föreningar som syftade till att sprida kunskapen om preventivmedel: Föreningen för moderskydd och sexualreform bildades 1911 och arbetade för en ny sexualmoral där ”varje man och kvinna verkligen äro far och mor för sina egna barn”.

Homosexualitet har överlag varit ett tabubelagt område och har varit förbjudet såväl av kyrka som av stat. Mellan 1865 och 1944 användes strafflagens kapitel 18 paragraf 10 om ”otukt, som mot naturen är” för att döma homosexualitet. Det var alltså inte förrän 1944 som homosexualitet avkriminaliserades i Sverige.

1919 – Kvinnlig rösträtt införs och kvinnor får för första gången i svensk historia göra sin röst hörd i politiken under valet år 1921.

1938 – blev det lagligt med abort om ”graviditeten utgjorde ett allvarligt hot mot kvinnans liv”.

1915 – kom en reform som gjorde det enklare för par att  skilja sig.

1964 – P- piller godkänns i Sverige. Detta bidrar till en enorm frihet för kvinnor att själva bestämma när de vill skaffa barn (trots att de första p-pillerna hade starka biverkningar).

1965 – kom en lag som gjorde det möjligt att dömas för våldtäkt inom äktenskapet.

1972 – blev Sverige världens första land att tillåta att transsexuella på laglig väg byter kön, och erbjuda fri hormonterapi.

1975 – Den abortlag som gäller i dag trädde i kraft. Rätten att själv bestämma om man vill göra abort fram till vecka 18.

1979 – slutade man att använda den medicinska klassificeringen av homosexualitet som en form av psykisk störning.

1999 –  införde Sverige, som första land i världen, en lagstiftning som kriminaliserade köp, men inte försäljning, av sexuella tjänster.

2009 – Samkönade äktenskap införs vilket ger alla kärlekspar rätt att vigas i kyrkan oavsett kön.

13 Mary Cassatt (1844-1926). Woman at Her Toilette 1909 (2)

Källor: Stockholms stad, stockholmskallan.se, rfsu, jämställ.nu, länsstyrelsen. 

 

Vi har kommit en lång, lång väg och vi har mycket att fira. Trots detta är arbetet för ett jämställt samhälle inte klart. Vi behöver tillsammans, kvinnor och män, kämpa för att nå det målet. I vardagen, i politiken, i skolan, på arbetsplatsen, i vår egna familj. Att själv få välja den man vill dejta och ligga med är en självklarhet för de flesta i Sverige idag, men fortfarande ser det inte ut så i stora delar av världen. Därför är det så viktigt att värna om rätten till sin kropp och den fria kärleken. 

Sträck på dig lite extra idag och var stolt över de framsteg som kvinnorörelsen har kämpat för under de senaste århundraden. Utan deras kamp skulle vi tjejer fortfarande vara omyndiga och rättslösa. I dag kan vi välja kärlek framför ekonomisk trygghet och själva välja hur vi vill leva våra liv.

Hur väljer ni att uppmärksamma den här dagen?

dating


Det finns 61 reaktioner.

Lämna kommentar
  1. ViraStina

    Jag brukar fundera över att många av de som hyllar de modiga kvinnorna som trotsade normer för hundra år sedan, fördömer de som gör samma sak idag.

    Det råder nån sorts uppfattning att dåtidens kvinnosakskvinnor, suffragetter m m var hjältar, medan dagens högljudda feminister bara är jobbiga.

    Det är då man vill tala om att ”vet du – hade du levt för hundra år sedan, hade du inte hyllat kvinnosakskvinnorna. Du hade tyckt att de var skitjobbiga”. 🙂

    • Cecilia Salamon

      Riktigt bra poäng tycker jag. ”Besvärliga kvinnor” har alltid funnits i historien men nästan aldrig blivit hyllade förrän efter sin död. Om 100 år kommer vi kanske att se annorlunda på dagens feminister?

  2. Ekvivalisten

    Istället för ett A4 så orkar jag bara ställa en ganska enkel fråga.
    Vad kämpar dagens svenska feminister för, rent konkret?

    Lite på sidan av kan man ju undra varför vi inte lägger ihop kvinno och mansdagen för mer jämlikhet (och hermafroditers dag?)

    • Miss Z

      Därför att om man läser om polisen i Östersund som uppmanar kvinnor att stanna hemma på kvällen för att det härjar en våldtäktsman, för att kvinnor fortfarande inte kan gå ut kvällstid utan att känna obehag/rädsla.

      Och det där är bara här i Sverige…

    • ViraStina

      Till exempel att slippa få uppmaningar från polisen att hålla oss inomhus, för att män inte kan uppföra sig.

    • Miss Z

      Sen kan man ju kolla in Aftonbladets sociala experiment de gjorde om hur det är för en full tjej i Sthlms krogliv.

      Samma experiment gjordes där, tyvärr säger de en sak som talar emot oss kvinnor. I båda såg man hur andra kvinnor bara gick förbi inte en enda stanna och frågade hur hon mådde. Sorgligt. Vill vi få ett slut på patriarkaliska strukturer måste vi stå upp förvaran lite mer….

    • Ekvivalisten

      Våldtäkt har ingen ursäkt och jag ser inte polisen uppmana folk att stanna inne när mördare är på fri fot ute.
      Bara för det behöver man inte överdriva och anklaga alla män för att inte kunna behärska sig.
      Det är sexistiskt. Precis som att säga att kvinnor inte kan räkna för att det är för mycket för deras små hjärnor.

      Män uppför så som dom har lärt sig och som dom får fortsätta göra.
      Agerandet ligger helt på deras ansvar men man ska inte blunda för vägen dom har tagit eller blivit ledda till.
      Det är ett ganska utbrett fenomen att dom mest ”aggressiva” männen med vad som verkar vara stort självförtroende och muskler som enträget uppvaktar kvinnor också har bäst chans att hitta en partner (om dock temporärt, förhoppningsvis).
      I vissa kulturer så respekteras inte kvinnan alls och hon måste dölja hår och/eller ansikte.
      Hon får inte vistas ute utan man och om hon gör endera så är hon godtyckligt material för våldtäckt.
      Dom blir också segregerade och åsidosatta i heliga platser och blir portade om dom har sin period.
      Nu har det nyligen strömmat en hel del sådana personer och det utan att dom fått lära sig dom seder och regler/lagar som gäller här.

      Patriarkatet i sverige är en myt och propanda, precis som löneskillnaderna.
      Korruption och nepotism är dock vanliga och återkommande.

      Men för att återgå till min ursprungliga ståndpunkt.
      Dagens svenska feminister kämpar alltså för att minska våldtäkter..Det är bra.
      Hoppas bara dom kan undvika extremism och ta till sig fakta istället för att gå på mobb-reaktioner.

      Hur ser deras/erat mål ut? I form av lag alltså. Inte något diffust rörligt slagord.

    • John G

      Miss Z, ViraStina:

      Sedan vill jag visa på den andra sidan av myntet.
      För visst, det varnas för en våldtäktsman i Östersund. Men det är också en enskild individ som har spårat ur. Och den mannens gärningar talar ju inte för hur den stora majoriteten av män uppför sig.

      Ungefär som polisen för några år sedan gick ut och varnade för en pyroman i…? Tja, nu var vi där med källhänvisningar igen…? Men det var någonstans i Sverige. Nu visade det sig att den pyromanen var en kvinna. Men det innebär ju inte att alla kvinnor är pyromaner.

      Och jag kan själv vittna om hur dagens mentalitet och tankar om våldtäktsmän drabbar oss andra män.

      För några år sedan var jag på väg hem från kompisar en fredag kväll. När jag gick genom centrum passerade jag en tjej som var full som en spruta. Dessutom gick hon i högklackade skor, vilket inte är lätt nykter när man ser till all gatsten som ligger i centrum. Eftersom hon vinglade ganska bra och uppenbarligen inte visste var hon befann sig stannade jag till och frågade om hon behövde hjälp. Precis då är hon på väg att ramla omkull, vilket ganska säkert hade inneburit att hon slagit bakhuvudet i stenmuren som går runt kyrkan. Alltså lägger jag armen runt ryggen på henne för att hon inte skall ramla. Och detta fick fyra av hennes tjejkompisar att komma framrusande, tjejkompisar som stod några meter bort och som jag inte direkt sammankopplade med den fulla tjejen. Och vad jag vill komma till är att dessa fyra tjejer började nära på klösa mig i ansiktet för att försvara sin kompis. Därför att de förutsatte att jag, som man, försökte utnyttja deras fulla kompis.

      Och det är en av fem, eller sex, liknande upplevelser jag varit med om. Situationer där det förutsätts att jag, enbart baserat på att jag är man, försöker utnyttja en full tjej.

      Vilket innebär att hade jag i dag gått förbi tjejen i Aftonbladets experiment, ja du, då är frågan om inte jag också bara hade tagit ut svängen för att kunna passera henne på så stort avstånd som möjligt. Och sedan hade hon fått sitta kvar i rännstenen och klara sig själv.

      Och då blir jag lite nyfiken. Är detta en fråga som feminister kan tänka sig att också uppmärksamma. Att det faktiskt finns män som inte är våldtäktsmän. Utan som, ärligt och uppriktigt, vill hjälpa tjejer när de är utsatta.

      Eller kanske blir det fel också? För om jag försöker hjälpa den tjejen, så nedvärderar jag henne när jag tror att hon inte har kapaciteten att klara sig själv?

    • ViraStina

      Ett enskilt svar på frågan varför feminism fortfarande behövs, får man direkt om man läser igenom kommentarsfältet till en valfri tidningsartikel som handlar om feminism. Där kan ni skåda det moderna kvinnohatet i full prakt. Och kom inte och säg att det handlar om enstaka galningar…

      Poängen är att kvinnor återigen uppmanas hålla sig inomhus. Den här gången i Östersund. När såg ni senast en uppmaning att män ska hålla sig inomhus för att det är bråk i krogköerna på fredagskvällarna? Det är helt bisarrt att lägga mer ansvar på kvinnor än på män för att stävja våld.

      Och undertonen med detta blir förstås att om vi ändå går ut, och råkar ut för något, då får nästan skylla oss själva. Vi hade ju blivit varnade.

      En sak som fascinerar mig är att män är oerhört känsliga för att uppleva sig kollektivt utpekade som våldtäktsmän. Då skrivs det på sociala medier och debatteras friskt i fikarummen. ”INTE ALLA MÄN!”

      Men när vi kvinnor pratar om att alla män är potentiella våldtäktsmän, menar vi ur VÅR synvinkel. Vi kan ju inte se utanpå vem som har rutten kvinnosyn. Går vi på en dejt, måste vi vidta en hel del försiktighetsåtgärder, eftersom alla okända män tills vidare är potentiella våldtäktsmän för oss.

      Detta är tydligen något av det mest provocerande svenska män får höra. Inte det faktum att vi kvinnor är oroliga och ständigt vaksamma. Utan att de själva känner sig utpekade kollektivt!

      Men nu till det fascinerande: när domstolar gång på gång förklarar att svenska män har begränsad fattningsförmåga, då hörs inga nämnvärda protester. Rättsväsendet konstaterar gång på gång att män inte kan förväntas förstå ordet ”nej”. De förstår heller inte kroppsspråk och de saknar sunt förnuft om hur kvinnor ser på vassa föremål i underlivet. Kort sagt: rättsväsendet kommer ständigt fram till att män är halvapor som inte kan ta ansvar för sina handlingar mot kvinnor.

      Vore jag man, skulle jag bli skogstokig över denna intellektuella degradering. Men då är det tyst. Då fylls inte kommentarsfälten av ”INTE ALLA MÄN!”. Majoriteten av alla ”schyssta” män, föredrar att istället uppröra sig över att kvinnor har mage att vara rädda för dem.

    • John G

      ViraStina:

      Sedan vill jag påpeka att hatet och föraktet mot män, från tjejer, är ju också ganska vanligt i bloggars och tidningars kommentarsfält. Så när det gäller en sådan sak är nog båda könen lika goda kålsupare.

      Sedan förstår jag ditt resonemang. Jag förstår varför du blir upprörd av att kvinnor uppmanas hålla sig inne på grund av en våldtäktsman. Jag tycker inte heller om det tänket.

      Men samtidigt är det så att ja, jag Tar illa upp när det förutsätts att jag är en våldtäktsman.
      Bara för att jag är en man.

      För jag menar, då kan vi förutsätta en del andra saker om mig också.

      Jag trimmar skallen varje vecka. I bland rakar jag till och med huvudet.
      Och då måste ju det innebära att jag är skinhead och militant nynazist. Vilket per automatik innebär att mitt största fritidsintresse är att slå ner och sparka på liggande invandrare.
      Se upp alla invandrare.

      Jag lyssnar mycket på hårdrock. Och en hel del på dödsmetal.
      Alltså måste jag per automatik dyrka djävulen, dricka människoblod så fort jag får chansen. Och dessutom offra getter och småbarn varje vår.
      Se upp alla bönder och småbarnsföräldrar.

      Jag är kommunistisk i mitt politiska tänk.
      Jaha ja, men då innebär väl det per automatik att jag också ser på Vladimir Lenin och Josef Stalin som stora befriare.
      Så se upp Sveriges regering, för snart startar jag min väpnade revolution.

      Jag har ett par killkompisar som är bisexuella. Och en som är homosexuell.
      Och eftersom vi badar bastu tillsammans någon gång emellanåt så måste ju det per automatik innebära att jag också är homosexuell, eller bisexuell.
      Så se upp alla heterosexuella killar så jag inte nyper er i arslet.

      Men nu är det så, att jag hade tagit lika illa upp om människor förutsätter dom sakerna om mig, som jag gör när det förutsätts att jag skulle vara en våldtäktsman.

      Sedan är det så också att Alla mina erfarenheter visar på att tjejer är manipulativa, otåliga, destruktivt impulsiva på vissa områden, hänsynslösa på andra, och rent allmänt ganska otrevliga att umgås med under längre tidsperioder.

      Och jag menar, du hade väl inte tyckt om det speciellt mycket om jag förutsätter att du är likadan om vi en dag träffas?

    • Lars

      John G:

      Exemplet du tar upp när du försöker hjälpa en tjej, är en direkt konservens av patriarkatet och den unkna kvinnosynen många män har. Den påverkar dig också och måste förändras! Även om du inte ser det direkt begränsas du också av den kassa kvinnosynen som finns i samhället. Som man känner jag mig ofta obekväm när jag går hem sent om kvällen och hamnar bakom en tjej. Vad ska jag göra för att hon inte ska bli rädd? tänker jag hela tiden. Hemskt att det ska behöva vara så.

      Det jag försöker säga är att du inte behöver ta illa upp för att en tjej förutsätter att du potentiellt skulle kunna vilja dem illa. Det är fullt naturligt från deras synvinkel med den kvinnosyn vi historiskt haft och har idag. Istället borde du bli förbannad på patriarkatet och kvinnosynen som präglar samhället och kämpa för att förändra den så att kvinnor inte behöver vara rädda.

    • ViraStina

      John G

      Jag vet ju inte vilka kommentarer du läser, men det är väldigt sällan jag ser att män hotas med våldtäkt, till exempel. De brukar inte få höra att de förtjänar att få underlivet sargat på fantasifulla sätt, för att de har en åsikt. De brukar heller inte kallas för det manliga könsorganet som skällsord, eller upplysas om att de brister i omdöme för att de har varit i för lite närkontakt med ett kvinnligt könsorgan.

      Inte i de trådar där jag har varit involverad i alla fall. Oftast diskussioner som handlar om rasism och tiggare. Där är kvinnoföraktet galet utbrett, och inga män protesterar mot det. Var är alla schyssta män då? undrar jag. Vi kan liksom inte låtsas längre att diskussionsforum inte är på riktigt. De som skriver där är på riktigt, och de uttalar riktiga hot mot mig – och mina barn.

      Och det är klart att det är trist för män att känna att kvinnor tittar misstänksamt på dem. Det är trist för män att vi inte kan lita på dem som är oskyldiga som lamm. Men jag vågar påstå att det är trots allt värst för oss i detta dilemma. Och det är precis detta jag reagerar på. Att män i den offentliga debatten tycker det är ett större problem att de känner sig oskyldigt anklagade, än att kvinnor faktiskt drabbas av övergrepp varenda jäkla dag. När de debatterar, fokuserar de på hur utpekade de känner sig. Inte på själva grundproblemet. Det är ju någon annans problem. Typ kvinnornas.

      Jag ser egentligen främst två kategorier av reaktioner på artiklar om övergrepp och kvinnors rädsla.

      Den ena kommer främst från feministiskt håll, och går ut på att ifrågasätta mansrollen.

      Den andra kommer främst från upprörda män, och går ut på att ifrågasätta feminister.

    • John G

      ViraStina:

      Nu upplever jag ärligt talat att ditt resonemang är väldigt orättvist.

      För när kvinnor ser på mig med den misstänksamheten som du pratar om, ja, då är det faktiskt ett övergrepp på mig, som kvinnor gör sig skyldiga till.

      Det är absolut inte ett fysiskt övergrepp, det säger jag definitivit inte.
      Men, när kvinnor förutsätter att jag är en våldtäktsman, så är det faktiskt lika illa som att en man skriver kränkande kommentarer på en blogg.

      Och har man upplevt det tillräckligt många gånger så börjar man faktiskt må dåligt av det också. Precis som vissa kvinnor mår dåligt av att få hotfulla kommentarer på nämnda blogg.

      Och orättvisan jag upplever är att nu ber du mig att ensidigt bortse från dessa övergrepp, utförda av kvinnor. Samtidigt som du själv inte visar på minsta lilla vilja att bortse från hur män beter sig.

      Du vill helt enkelt att jag, och bara jag, skall bortse från och ha överseende med hur det andra könet beter sig.

      Och enligt mig är inte det rättvisa och jämlikhet.
      För visst, jag kan mycket väl bortse från när en tjej beter sig på det sättet mot mig. Men då får faktiskt också en tjej bortse från när jag skriver en könorganskommentar i en blogg.

      Framförallt inte när jag samtidigt tycker att ditt resonemang är lite dubbelmoraliskt.
      För när jag tidigare skrev att dessa kommentarer på bloggen är skriva av enstaka individer, när jag hävdade att våldtäkter begås av enstaka individer, så ville du inte gå med på det resonemanget. I stället hävdade du att det är ett väldigt utbrett problem. Jag fick nästan uppfattningen att du vill ha det till att i princip alla män är mer eller mindre skyldiga, eller kapabla, till detta?

      Och visst, enstaka individer är kanske lite fel uttryck?
      Men samtidigt hävdar jag att det ändå handlar om en liten minoritet av alla män.

      Samtidigt, längre ner, i en kommentar till Nadine, beskriver jag mina upplevelser när jag har försökt hjälpa kvinnor i olika situationer. Och då hävdar du helt plötsligt att vi inte skall låta handlingarna från enskilda individer avtrubba oss.

      Så när män skriver otrevliga kommentarer i en blogg så det ett generellt problem.
      Men när kvinnor beter sig väldigt, väldigt illa, ja, då är det plötsligt enstaka individer som vi inte skall lägga för stor vikt vid?

    • ViraStina

      Det må vara orättvist, ja – men det är inte vi kvinnor som har hittat på det. Och dubbelmoralen tycker jag ligger på ett helt annat plan.

      Vi vill överleva. Vi vill inte bli våldtagna. Och samhället har gjort det väldigt tydligt för oss att det är vårt eget fel, vårt eget ansvar, att undvika det.

      Som nu, med polisens uttalande i Östersund. Som alla tonårsföräldrar, som förtvivlat varnar sina döttrar för en det ena, än det andra. Som alla domstolar som slår fast att kvinnan borde ha agerat annorlunda.

      Vi lär oss från barnsben att män är farliga och att vi måste vara på vår vakt. Sedan blir männen kränkta när vi följer råden. Detta är den verkliga dubbelmoralen i samhället.

      Män tycker det är jobbigt att känna sig misstänkliggjorda i förväg. Det är fullt förståeligt. Men hur tycker ni i praktiken att vi kvinnor ska ändra på den saken? Är det rimligt att vi börjar ta större risker för att inte män ska behöva känna sig stötta?

    • John G

      ViraStina:

      Självklart skall inte ni tjejer ta större risker för att jag inte skall känna mig felfördelad. Och på samma sätt tycker jag det är fel av domstolarna när de lägger ansvaret på tjejen. För ett nej är alltid ett nej. Och det spelar ingen roll hur tjejen är klädd. Hur påverkad av alkohol hon är. Var hon befinner sig. Omständigheter överhuvudtaget. Ett nej är Alltid ett nej. Villkorslöst.

      Och under vissa omständigheter skall tjejen inte ens behöva säga nej.
      Jag har faktiskt varit i den situationen också. Med en tjej som var full som en spruta. Hon bjöd med mig hem från krogen därför att hon kände sig ensam, övergiven av, och besviken på, sina kompisar. Hon ville inte ha sex men var beredd att ha det för att slippa vara ensam helt enkelt.

      Den natten slutade med att vi låg fullt påklädda i hennes säng, där jag, under två och en halv, tre timmar, höll om henne samtidigt som hon grät, och grät, och grät.

      Och jag hade väldigt lätt kunnat ha sex med henne, hon hade inte sagt nej.
      Men, mitt sunda förnuft sade ändå mig att om jag nu utnyttjar henne, så Är det helt enkelt fel. Så självklart lämnade jag henne i fred.

      Men, ett stort men, i situationen jag beskrev tidigare, när jag lade armen om tjejen i staden, för att hon inte skulle ramla in i muren runt kyrkan, då hade jag uppskattat om inte hennes tjejkompisar hade nära på attackerat mig. Då hade jag uppskattat om förutsättningen inte var att jag försökte utnyttja henne.

      För det är så här, i den situationen upplever jag att helt plötsligt ligger hela bevisbördan på mig. Och trots att jag förklarar vad som har hänt, jag förklarar igen, och jag förklarar en gång till, så upplever jag att ingen av hennes kompisar tror egentligen på mig.

      Och det svider.
      Jag är nämligen en ärlig människa. Jag Är Inte elak. Och jag vill inte andra människor ont. Och viktigast av allt, det skulle verkligen Aldrig falla mig in att utnyttja en tjejs svaghet för sex. Bara tanken på att bete mig så gör mig illamående. På samma sätt som jag blir illamående varje gång jag läser att en tjej har blivit våldtagen.

      Och då, när jag står där, jag blir gång på gång beskylld för att ha försökt utnyttja den tjejens svaghet, så fylls jag av en känsla av hopplöshet, uppgivenhet, besvikelse, matthet, ilska.

      För jag upplever att det jag gjorde var någonting bra. Jag räddade eventuellt den tjejen från skallskador och sjukhusvistelse. Och ändå är jag tvungen att om och om igen försvara mitt agerande inför ett gäng närmast rabiata tjejer.

      Sedan får man ju också se till hela situationen. Vi befann oss vid torget i centrum. När detta hände, när jag lade armen runt tjejen, så var vi omringade av hennes tjejkompisar inom några sekunder. Dessutom fanns det ytterligare två, tre, fyrahundra människor runt omkring oss. Så vad förväntade sig hennes kompisar? Att jag skulle förflytta mig och tjejen till en alternativ dimension för att kunna våldtaga henne?

      Jag menar, är det helt orimligt av mig när jag önskar att dessa tjejkompisar kanske hade kunnat ta en sekund eller två för att utvärdera situationen? I stället för att förutsätta att jag är en våldsman. Är det verkligen helt orimligt av mig om jag önskar att dessa tjejkompisar kanske hade kunnat fria i stället för att fälla i den situationen?

      För jag menar, jag hade verkligen inte opponerat mig om det var tjejen jag grep tag i som hade börjat illvråla. Under många omständigheter kan det faktiskt vara helt rätt reaktion av en tjej. Men, tjejkompisarna som började skrika på mig, som nära på attackerade mig, de borde kanske ha kunnat visa den lilla, lilla, återhållsamheten som hade krävts för att de skulle få en rättvis bild av vad som hade hänt.

      Det är ju dessutom en annan sak i denna situationen som också svider lite extra. Jag upplever som sagt att jag har gjort någonting bra. Men inte bara tvingas jag försvara mitt agerande gång på gång. Utan som avslutning, när jag går därifrån, så får jag också kastat efter mig kommentarer av typen: ”Försvinn härifrån och lämna vår kompis ifred.”

      Sedan har ju det jag pratar om visat sig här på bloggen också.

      Jag vet inte om du kommer ihåg det men vid några tillfällen har jag faktiskt sagt ifrån när killar kommit med omotiverade kommentarer gentemot tjejer. Nu kommer jag inte ihåg i vilka trådar? Jag kommer inte heller ihåg ordagrant vad som sades. Jag kommer inte ihåg vilka tjejer det var som drabbades eller vilka killar som sade vad?

      Vad jag kommer ihåg, är att vid ett tillfälle sade jag ifrån när en kille skrev någonting väldigt elakt till, och om, Cecilia.

      Och vad händer då?
      Jo, direkt kommer det en kommentar från en av de andra tjejerna, om att jag har stått upp för Cecilia eftersom jag är kär i henne.

      Alltså förutsätts det helt plötsligt att jag kan inte stå upp för en tjej, utan att jag också har någon form av dolda motiv.

      Och den inställnigen skulle jag också vilja ha en ändring på.
      För jag har ingen dold agenda när jag står upp för en tjej.
      Jag står upp för henne därför att det är rätt sak att göra.

      Lars:

      Jag tycker det är fel att ensidigt lägga skulden på en part för hur det ser ut.
      För allting handlar om aktion, och reaktion. I ett oändligt kretslopp.

    • Miss Z

      Johan G om du blit rånad utsäts du inte för samma kränkande behandling inom rättsväsendet som en tjej som blivit våldtagen.

      Du som offer ifrågasätts inte på samma sätt. Inget prat om hur pass mycket motstånd du gjorde, vad du hade för kläder, hur många du hånglat med etc.

      Som tjej när man möter en man en mörk kväll är man på sin vakt. Rädslan för att bli utsatt för våld är stark och man reagerar instinktivt. Varför? För att ansvaret ligger hos tjejen att se till att inte bli våldtagen. Inte hos mannen att inte våldtaga. Låga straff, kränkning av offer i rättsystemet. Hur skulle du känna om du efter att blivit rånad blir utfrågad om din klädsel, vilka kalsonger du hade på dig?

    • John G

      Miss Z:

      Hur skulle det kännas om du råkar passera mig på staden precis när jag har snubblat och ramlat. Du stannar till och frågar mig om jag behöver hjälp. Du försöker helt enkelt göra någonting bra.

      När jag har rest mig upp igen så märker jag att min plånbok är borta.

      Och helt plötsligt är du och jag omringade av mina fyra kompisar, som tar för givet att det är du som har stulit min plånbok.

      Och de beskyller dig för detta på ett väldigt aggressivt och hotfullt sätt.

      Och trots att du gång på gång försöker bedyra din oskuld, så är det ingen av mina kompisar som tror på dig. Utan beskyllningarna fortsätter hagla. Men och mer aggressivt.

      Skillnaden för dig och mig i dessa två respektive situationer är att du Kan vända ut och in på dina fickor, du Kan tömma din handväska, för att därigenom bevisa din oskuld.

      Jag kan däremot inte vända ut och in på min hjärna för att ge motsvarande fysiska bevis. Utan jag står i stället där, i princip försvarslös gentemot tjejernas beskyllningar.

    • ViraStina

      John G:
      Jo, men det du råkat ut för i dina exempel, beror ju just på den här misstänksamheten som kvinnor känner för jämnan. Den här frustrationen över att aldrig riktigt kunna lita på främmande män. Då är det lätt hänt att man reagerar så där, när man tror att tjejkompisen råkat ut för något. Eller att det känns som om inga män någonsin står upp för kvinnor, om de inte får ut något av det själva. Då kläcker man kanske ur sig en sådan kommentar.

      Skulle inte rädslan finnas, skulle inte de här reaktionerna uppstå… Det är svårt att ta bort misstänksamheten och frustrationen från kvinnorna, så länge det finns fog för rädslan.

      Själv är jag väldigt orädd. Dumdristig, tycker vissa. Det stämmer dock inte, för jag tar hand om mig och lyssnar alltid på min magkänsla. Och hittills har det gått bra. Men skulle det hända mig något, skulle folk visserligen tycka synd om mig. Men de skulle också i samma ögonblick ifrågasätta hur i allsin dar jag kunde utsätta mig för en sådan risk.

    • Miss Z

      Johan G!

      Du missar en vässentlig skillnad i beskrivningen. Ett rånoffer blir inte behandlad på samma sätt som ett våldtäktsoffer gör i rättsväsendet. Finns ett stort mörkertal av oanmälda våldtäkter pga de inte orkar genomgå ännu en kränkning. Bara för att se gärningsmannen gå fri…

      Förstår du inte att bemötandet du får är en produkt av hur det ser ut i vårt samhälle, att kvinnan fortfarande anses underordnad mannen. Precis som ViraStina och Lars skriver.

    • John G

      Miss Z:

      Och förstår inte du att mina åsikter är en produkt av bemötandet jag får av kvinnor när jag försöker göra någonting bra?

      Och det är vad jag menar med mitt svar till Lars. Det handlar inte om att ensidigt beskylla en part för hur det ser ut i samhället. Det handlar om aktioner, och reaktioner.

      Eller för att uttrycka mig på ett annat sätt.

      Nu har jag vid två tillfällen i denna diskussionen givit er, dig och ViraStina, rätt i er argumentation.

      För jag håller verkligen med. Våldtagna kvinnor blir många gånger vidrigt behandlade. Av vänner, av jobbarkompisar, av advokater, av domstolar, till och med av familjemedlemmar.

      Jag håller med er i att kvinnor är mer utsatta i samhället i stort. Och ännu mer så om det är alkohol inblandat. Eller om det kommer till ett möte med en tämligen okänd man på tu man hand. Jag håller med er i allt det.

      Och jag har full förståelse för den tjej som mår vansinnigt dåligt när hon utsätts för trakasserier och våldsbrott. Oavsett om det är på nätet eller IRL. Jag mår skitdåligt å hennes vägnar.

      Men, från er lyckas inte jag få något som helst medgivande, medkännande, sympati.
      Ni har uppenbarligen inte den empatiska förmågan att ni kan förstå att jag, som man, under vissa omständigheter också kan känna mig utsatt, orättvist behandlad, besviken och uppgiven.
      Utan när jag pratar om manliga känslor, så trummar ni på om patriarkatet, hur andra män beter sig. Lite som att, mår jag dåligt över vad tjejer utsätter mig för, så skyll dig själv. Och om du inte vill ta på dig skulden själv, så skyll på dina svinaktiga medbröder.

      Och då är det ju faktiskt så, att ju mer likgiltig du är för mina känslor, ju längre ut trycker du mig mot den inställningen ni avskyr så mycket. Att om en tjej råkar illa ut, ja, då får väl hon helt enkelt skylla sig själv?

      För jag menar, om inte ni tjejer kan visa minsta lilla sympati för mina känslomässiga, svåra upplevelser. Tja, varför skall då jag visa minsta lilla sympati för tjejers känslomässiga, svåra upplevelser?

      Och tyvärr är detta en inställning jag har upplevt från tjejer alldeles för många gånger i mitt liv. Att tjejer Är fullständigt likgiltiga inför mina känslor.

      Denna gången handlar det om sexuella trakasserier och våldsbrott.
      Tidigare har handlat om fotografier på FB. Min födelsedag. Fritt fall på Liseberg. Och många, många, andra saker.

      Som man är det uppenbarligen så att jag har ingen rätt att prata om känslor. Framförallt inte om det handlar om negativa känslor. Och absolut Aldrig, om det är en tjej som har fått mig att må mentalt illa.

      Nä, för då skall jag bara hålla käften och lida i tysthet. Och om jag inte gör det så är jag en förespråkare för det patriarkala maktsystemet som systematiskt förtrycker kvinnor.

      Och samtidigt kan inte jag låta bli att fundera också.

      Nu har detta kommit att handla om Mina upplevelser, mina erfarenheter.
      Därför att jag råkar vara väldigt frispråkig. Jag är inte rädd för, eller ser det som en svaghet, att våga prata om vad man känner.

      Men frågan är, hur många män finns det i samhället, som har samma upplevelser som jag?
      Som har upplevt samma illamående när de har blivit oskyldigt påhoppade av tjejer som attackförsvarar sina kompisar? Hur många män finns det som känner samma uppgivenhet, utsatthet och orättvisa?

      Men de vågar inte prata om det. Därför att de skäms inför sina vänner, arbetskamrater, familjemedlemar, och så vidare.

    • Per

      JOHN G:
      Ja absolut kan det vara så att män inte får visa sina känslor. Att bli påhoppad på Facebook är inte ovanligt. Kvinnor vill att man plockar bort inlägg där man visar sina känslor. De vill att man erkänner saker precis som man gjort något brottsligt när man bryter mot den manliga standarden. De säger ”var en man nu”. På nätet skapas det en pseudovetenskap där kvinnan ska ha alla fördelar i en relation. Kvinnor har ensamrätt att visa känslor, men det resonemanget köper de inte. Kvinnor får ofta gehör, medan mannen ska skämmas. Ofta jag velat att vi kunde mötas på samma nivå. Riskerna är att det polariseras. Kvinnor får positiv feedback på sina känslor och män negativ feedback. Män ska visa en nästan sjuklig förståelse för kvinnor medan kvinnor inte ens behöver visa sympati. Empati mot män vet de inte ens vad det är. Många män som får leva med sina känslor i det dolda. Till slut förminskas mannen till sitt kön.

    • Miss Z

      JOHN G

      Jag förstår ditt resonamang, och fine det är skittrist att det är så. Tror du inte tjejer upplever det minst lika jobbigt att känna rädsla varje gång de möter en man kvälls tid? Och inte veta om denna kommer att våldta eller inte.

      Jag förstår ditt resonemang. Men ingenstans har jag sett att du verkar förstå rädslan man känner som tjej att gå ut på kvällarna. Inte våga lita på killen. Det är minst lika jobbigt för oss tjejer som det är för den skaran män som inte vill en illa.

    • John G

      Miss Z:

      Tack. Det var vad jag hoppades på.
      Ett medgivande att det i bland kanske kan vara väldigt otacksamt att vara man och stå upp för, eller hjälpa, utsatta kvinnor.

      Men att jag inte har visat förståelse för hur kvinnor kan ha det?
      Jag har ju nämnt både det svenska rättssystemet och att jag förstår hur utsatt en kvinna kan känna sig på första dejten med en okänd man.

      Men okej, nu kanske vi kan ta av oss handskarna och gå vidare?

      Per:

      Tyvärr Är det så att jag känner igen det du skriver. Från i princip alla relationer, av olika slag, som jag har haft med tjejer.

      Sedan skall jag i och för sig inte jämföra mina dom upplevelserna med vad en kvinna upplever som drabbas av, eller nästan drabbas av våldtäckt och så vidare. För då snackar vi en helt annan division av smärta och ångest.

      Men, visst gör mina erfarenheter att jag inte ser på tjejer lika positivt länger. Tyvärr.

    • Per

      JOHN G:
      Det är svårt för både kvinnor och män. Kvinnors utsatthet går inte på något sätt förminskas även om en del försöker. Men det går komplettera helheten. För män som inte passar in i förväntningarna för hur en man ska vara är det jobbigt på sitt sätt. Många ggr jag hört hur kvinnor känt sig psykiskt misshandlade efter förhållanden. Det är något jag får höra i början av förhållanden och de gångerna får jag en klump i magen. Då tänker jag: ”bara hon inte kommer tycka likadant om mig”. Och tyvärr går det ofta åt det hållet, även fast jag bevisligen varit nytta till andra. För om jag är en man som visar känslor och inte passar in i formen riskerar jag att bli klassad som en hustrumisshandlare psykiskt. Den empati kvinnor vill ha är ibland inte den jag kan ge. De vill egentligen bara ha sympati. Nu finns det ett psykologiskt problem i det här och det är att vi bara kan tolka varandra. Vi föreställer oss om hur världen är och vad andra tycker. Att låta sig påverkas av tidigare förhållanden kan ge en negativ utveckling i förhållandet om inte kvinnan och mannen har kapacitet att hantera det. Jag hoppas verkligen att det är en positiv utveckling på det här området. Att människor som passar ihop kan få lättare att hitta varandra. Att våldtäktsmänen grips fortare så de kan vårdas och i värsta fall förvaras.

    • Romantisk-tjej

      John G:

      Om du går fram till ett gäng berusade människor får du nog liknande reaktioner från både kvinnor och män. Vad tror du en kille skulle säga om du skulle hjälpa hans kompis på fötter bara sådär? De undrar nog vad du skulle vara ute efter. Kanske ett försök att sno hans mobil eller plånbok. Många ficktjuvar ser berusade personer som ett lätt byte.

      Betänk även att personer som är berusade har ett sämre omdöme och kan ha kort stubin så förstår du att många kan missuppfatta en situation när en främmande person börjar närma sig.
      Just att du är okänd för dem gör att de reagerar med taggarna utåt. Det gäller både killar och tjejer.

    • Romantisk-tjej

      Och jag tycker du har fel när du säger att killar inte får ha känslor.
      Jag är själv tillsammans med en kille som känner saker hela tiden. Han gråter mycket oftare än jag, och jag skulle aldrig sluta ta hans smärta på allvar. Har ofta pratat och lyssnat i timmar på allt han mår dåligt av. Mycket förstår jag men även det som jag inte förstår (till exempel kill-relaterade problem) har jag satt mig in i och hjälpt till med så gott jag kunnat. Och han har bara varit tacksam för det. Han är förvånad att han kommit en annan människa så nära som han gjort med mig. Ingen annan förstår honom, säger han. Har aldrig träffat en kille tidigare som är så högkänslig. Och jag har heller aldrig träffat någon som passar så bra med mig.

    • John G

      Romantisk Tjej:

      Jag kan bara prata utifrån mina erfarenheter och upplevelser.
      Och den situationen du beskriver med killen som ramlar har jag aldrig upplevt.
      Eller rättare sagt, jag har hjälpt okända, fulla, killar som ramlat. Men aldrig att jag blivit beskylld för att vara en ficktjuv eller dylikt. I stället har jag fått ett tack, både från honom och hans kompisar, och sedan har vi gått åt skilda håll.

      Sedan när vi pratar om hur jag upplever att tjejer beter sig gällande mina känslor, ja, då pratar vi inte om riktigt samma sak.

      För tjejer har inga problem med mina känslor så länge de själva är ”utomstående.”
      Jag har exempelvis blivit tröstad av tjejkompisar när familjemedlemmar eller vänner dött.

      Men, vid ett senare tillfälle så har samma tjejkompis gjort någonting mot mig som jag tar illa upp av.

      Det färskaste exemplet är för ett par år sedan. Jag vill nämligen under inga förhållanden vara representerad på FB, Instagram, eller nätet överhuvudtaget faktiskt. Jag är inte med på någon enda social sida. Och jag vill inte heller att det läggs ut fotografier på dessa sidorna om jag är med på bilden.

      Detta är också någonting jag väldigt tydligt berättar för människor jag träffar. Framförallt om vi också börjar umgås mer regelbundet.

      Nu är det så att en av mina tjejkompisar kunde inte acceptera detta.
      Utan i stället blev det lite av en ploj för henne när vi träffades, att fotografera mig och lägga ut dom bilderna på nätet.

      Och trots att jag under ett halvårs tid, vid fem, eller sex, tillfällen protesterade, så slutade inte hon. När jag också förklarade för henne att jag kände en väldig besvikelse över henne beteende, jag mådde helt enkelt dåligt på grund av hur hon uppförde sig, så blev hon sur. Och tyckte att jag var löjlig, barnslig, och överreagerade.

      Hon hade helt enkelt Ingen förståelse för att hennes agerande kunde få mig att må dåligt.

      Och tyvärr, väldigt mycket tyvärr, så är Det en genomgående upplevelse jag har av i princip alla tjejer jag någonsin haft någon form av relation med.

      Så fort de har varit direkt inblandade, och inte ”utomstående”, så fort jag ber en tjej sluta med någonting som faktiskt får mig att må dåligt, ja, då visar de en fullständigt likgiltighet för mina känslor.

      Samtidigt, om vi tar det omvända förhållandet, för självklart händer det att jag gör motsvarande saker gentemot tjejer, som de inte tycker om. Och då är det plötsligt väldigt viktigt att jag tar deras känslor i beaktande. Och omedelbart slutar med det jag gör.

      Och skulle jag opponera mig, för jag tycker verkligen inte att jag gör någonting fel, ja du, tja, ja då är väl det lindrigaste jag kan drabbas av ”den isande kalla tystnaden.”

      Eller om det är lindrigare att bli kallad för barnslig, löjlig, vidrig, äcklig?
      Jag vet inte. Jag vet bara att det är vad jag har blivit kallad av tjejer, när jag står på mig och inte villkorlöst viker mig för deras vilja och åsikter.

      Och ärligt talat, så hänsynslös är inte jag, att jag förnedrar tjejer på det sättet.

      Sedan för att försöka komma tillbaka på spåret lite, så vill jag påpeka att oavsett hur illa behandlad jag känner mig av tjejer, så anser jag ändå inte att de har något som helst ansvar om de skulle råka ut för en våldtäktsman.

      Dessutom vill jag säga att du Romantiskt Tjej, verkar vara en väldigt bra tjej. Jag önskar bara att jag hade träffat någon som dig tidigare i mitt liv, innan min förbistring gentemot tjejer växt sig så stark.

    • Ekvivalisten

      Förutom att du medvetet eller omedvetet snedvrider meningen, för jag hoppas verkligen inte du vill att 100% av anmälda våldtäkter leder till fällande dom (tänk efter först, innan du svarar.) så blir 20% av våldtäkterna uppklarade enligt Brå.

    • Miss Z

      Väldigt ofta frias gärningsmannen från brott pga ord står mot ord. Eller att tingsrätten anser att kvinnan inte sa ifrån, eller att mannen inte förstod att kvinnan inte ville. Han spelar dum och oförstående inför att han inte hade rätt att ta för sig av kvinnans kropp. Hon var full och följde med mannen frivilligt. Sa aldrig nej tydligt. Att hon sen var så pass full att hon inte kunde spelar mindre roll. Hon gjorde ju inget motstånd heller. Hur ska då mannen veta att hon inte ville ha sex? Ja listan kan göras lång av skäl till att det inte blivit en fällande dom.

    • Crazy8000

      Väldigt tråkigt ämne ni har halkat in på.
      Ni mins knappast hur den lagen nyttjades helt snedvridet under ett tag för minst ca 20 år sen av kvinnor som ville hämnas för att dom ångade sig efteråt.

      Nu vet ingen av oss vilka av de som ni pratar om verkligen är anmälan för skam efteråt och vad som är verklig våldtäkt i de där statistikerna. människor kan dra både det ena som den andre rövaren på grund av skam ångest och så vidare på båda håll.

      Väldigt få gillar sådana lika väl som de som använder lagen felaktigt.

    • Jacob

      Du tittade mycket på lagar men hur såg verkligheten egentligen ut?

      Enklare reform att skilja sig 1915. Var inte det en skam att skilja sej i vanlig folksyn?

  3. Nadine

    Konstigt att män mår så illa av att en kvinna kan få minsta fördel. Män har alltid fått de flesta fördelar utan att behöva kämpa. Varför kan inte männen börja kämpa och ställa upp för oss kvinnor istället för att racka ner på dem?Jag har aldrig sett en man som försvarar en kvinna till exempel en feminist som skriver på ett forum på internet. Istället håller han de andra killarna om ryggen även när det skrivs vidriga kommentarer om kvinnan. Om en kille vågade ställa upp för den mobbade kvinnan hade säkert många andra killar tänkt efter mer. Det är vad jag tror. Det hade blivit en positiv spiral. många män hade börjat tänka efter om det är vettigt att mobba kvinnor som skriver om sina rättigheter.

    • John G

      Nadine:

      Vet du vad som händer när jag som man ställer upp för den mobbade kvinnan?
      För det har jag gjort, vid ett flertal tillfällen.

      Jo, då blir jag tillsagd av nämnda kvinna att jag överreagerar. Att jag inte skall lägga mig i, för hon kan minsann ta hand om sig själv. Och att jag då ställer upp för henne innebär samtidigt att jag, med min manlighet, förminskar henne. Genom mitt agerande visar jag nämligen för mobbarna att den tjejen inte har styrkan och kapaciteten att försvara sig själv.

      Samma sak som när jag vid tillfälle bad mina manliga kollegor att sluta komma med ganska grova, sexuella kommentarer till en kvinnlig kollega. Då blev den tjejen skitsur på mig, därför att hon uppskattade, och tyckte om, den grovhuggna chargongen.

      Vilket gör att det du säger känns fullständigt meningslöst för mig.
      För det enda jag har upplevt när jag ställer upp för en tjej som är i en utsatt situation, det är att jag har fått en saftig spark mellan benen av den tjejen.

      Lite samma upplevelse som när jag försökte hjälpa den snorfulla tjejen jag skrev om i exemplet längre upp här i tråden.

    • ViraStina

      John G
      Hur enstaka individer reagerar, får inte avtrubba oss. Då är vi på en farlig väg. Jag har också ingripit ”i onödan” ett par gånger, när det har visat sig handla om skämt och överenskommelser. Men hellre det.

      Det viktigaste är dock att ständigt ingripa i vardagen, även när ingen är direkt utsatt. Vi måste t ex bita ifrån mot rasistiska kommentarer, även om det bara är infödda svenskar runt bordet. Det viktigaste arbetet män kan göra mot våldtäkt, är alltså inte att invänta ett tillfälle där de kan ta någon på bar gärning. Det är att säga ifrån bland kompisarna, och våga skapa dålig stämning. Och att aktivt förmedla en positiv kvinnosyn till sina söner.

    • ViraStina

      Vem har påstått att vi tror att alla män är våldsamma?

      Det vi säger, är att vi måste vara misstänksamma mot alla, eftersom ganska få män går omkring med en skylt med texten POTENTIELL VÅLDSMAN. I så fall hade det ju varit enkelt. Men tills dess, ligger tyvärr allt ansvar på oss själva att göra en korrekt bedömning.

      Ungefär en svensk kvinna i veckan får plikta med sitt liv för att hon råkade lita på fel man. Insatsen är alltså ganska hög för oss.

    • Romantisk-tjej

      Ju längre man varit singel desto större är risken att bli våldtagen. Singlar går oftare utan en man vid sin sida och då är det en mycket större risk.

      Jag har varit med om en våldtäktsman som härjade i trakten där jag jobbade och jag gick ofta därifrån på kvällen. Alla tjejer blev hämtade i bil efter jobbet av deras män utom jag. (jag var singel) Det skrevs om denna mannen i tidningar och själv fick jag svara på frågor från polisen om jag hade sett något eftersom jag gick just på det stället där en kvinna hade blivit våldtagen kvällen innan. Den kvällen det hände var jag ledig. Den här mannen våldtog flera tjejer i området.

      Jag har varit med om flera våldtäktsincidenter och en fullbordad våldtäkt (okänd man) som ledde till att jag fick göra abort i 25 års åldern. Efter denna fruktansvärda händelse kunde jag inte vara med en man på 8 år. Jag led också av ständig ångest och depressioner i perioder efter detta. Mannen gick förstås fri.

      Jag har minst tre-fyra vänner som råkat ut för våldtäkt av familjemedlemmar, av f.d pojkvänner (som blivit sura för att tjejen gjort slut) en överfallsvåldtäkt av okänd man i på en vind i ett flerfamiljshus bara för att nämna lite av det jag fått veta. Många tiger om detta för att de skäms. Jag väljer att inte tiga här om vad jag råkat ut för för att visa hur vanligt det faktiskt är. Ingen tjej ska behöva vara rädd för att hon vill gå ut på helgerna eller jobba kväll utan att för den skull ha en man i sitt sällskap. Vi lever inte på 1800-talet.

      Jag vågar knappt åka taxi för det är ofta de frågar om mitt nummer och det är väldigt obehagligt. Och då har vi knappt samtalat så det var ju aldrig på någon kompisnivå utan bara att de var ute efter ett ligg. Dessutom vet de var man bor. Detta gör att jag hellre tar natt tunnelbanan på helgerna. Även om jag har en lång väg att gå hem. Jag har också varit med om att busschaufförer börjat flörta (frågar om nummer, vill att jag ska följa med dem hem) om jag varit ensam kvar i bussen. Det är inte okej, men många män fattar inte att man är utsatt i sådana lägen.

      I vardagen när man bor ensam som tjej finns massor av faror. Bara en sak som en fastighetsskötare som ska fixa något i lägenheten kan vara en mardröm. Har själv varit med om närmanden. Street harassment är ytterligare en sak som är vardagsmat för många tjejer. Jag råkade ofta ut för det på somrarna.

      Att vara en ständig singel genom åren har gjort att jag råkat ut för det mesta. Då verkar killar tro det är fritt fram. Många vänner som hade partners den mesta av tiden råkade såklart inte ut för lika mycket som jag. Som singel och tjej är man dubbelt utsatt .

      Killar som avskyr sexuella övergrepp borde vara fler. Men istället verkar det vara allt för många som klagar på tjejer som hörs och som kräver att få röra sig fritt under alla dygnets timmar utan att ständigt vara livrädda. Kränkningar mot kvinnor hörs allt mer nuförtiden. Var ifrån kommer all denna vrede? Det hade varit intressant att veta. Virastina skrev om det ovan, hur killar njuter av att skära sönder kvinnors underliv och vill se dem gruppvåldtagna. Det är många killar med sjuka hjärnor där ute 🙁

    • glaihatten

      Ni misstänker alla skrev du. Är det inte lite att dra alla män över en kant? Du skrev ALLA eller hur? Betyder det då att du misstänker att 85% av männen är våldsbenägna då? Eller vad menar du med alla?

      Romantisk tjej:

      Det finns könsstympning på män också…

    • glaihatten

      Du skrev ALLA eller hur? Betyder det då att du misstänker att 85% av männen är våldsbenägna då? Eller vad menar du med alla?

      Romantisk tjej:

      Det finns könsstympning på män också…

    • ViraStina

      Men hur tydlig måste jag vara? Om fler män argumenterar som du, förstår jag varför det falska påståendet ”feminister anser att alla män är våldtäktsmän” vägrar dö. Du hittar ju på det själv.

      Vi säger så här då:
      Om jag går på dejt med en okänd man – hur stor är sannolikheten att han är farlig för mig? Hur stor är risken att jag råkar illa ut?

      Vet du inte?

      Nä, det vet inte jag heller. Det är det som är grejen.

      Och det är jag som måste vara misstänksam. Både före träffen och under tiden. Men inte så misstänksam att Glaihatten blir stött, förstås. Bara precis lagom misstänksam, lagom länge.

    • Ekvivalisten

      @Virastina:

      Vi kan göra en enkel beräkning av din chans att mannen ska vara ”farlig” (för år 2014).
      Farlig inom parentes då det både är vagt och luddigt. Vi kör på våldtäkt som farlig.

      6700 våldtäkter anmäldes 2014 (och 20300 sexualbrott).
      På en befolkning av 10 miljoner.
      Det blir 0.0067% chans att mannen är farlig.

      Lite mindre egentligen då dessa siffror innefattar både män och kvinnor.
      Lägg på en procent om du tror att alla män är potentiella våldtäktshen.

    • ViraStina

      Ekvivalisten:

      Att använda statistik över anmälda brott i det här fallet, är som att fråga rektorn om hur mycket mobbning som förekommer på skolan. Då får man höra om det där extrema fallet som hamnade på rektorns bord. Resten har man ingen susning om.

      Jag tittar och lyssnar mer på de siffror och berättelser som jag får från andra kvinnor i omgivningen. De som berättar om obehagliga och hotfulla händelser, som de aldrig anmälde. För du vet – vi råkar ut för massor av situationer som inte blev någon fullbordad våldtäkt. Det betyder förstås inte att det var ofarligt.

      Och då räknar jag inte ens in de fullbordade våldtäkter som inte heller anmäldes, eftersom vi kvinnor vet hur hopplös den proceduren är. Mörkertalet går förstås inte att beräkna på ett enhetligt sätt. Sådant berättar vi för varandra istället. Och då handlar det inte om någon tiondels promilles risk att råka ut för något. Då handlar det om tiotals procent av kvinnorna som varit med om direkta hot och övergrepp.

      I verkligheten är det alltså inte bara några tusen anmälda män som är farliga, gränslösa, har en konstig kvinnosyn osv.

      Men själv är jag i princip aldrig rädd. Jag litar på mitt eget omdöme och tror mig ha en bra personkännedom. Det är jag dock inte ett dugg hjälpt av om jag en dag gör en felbedömning. Då kommer folk ifrågasätta varför jag utsatte mig för en sådan risk. Fram till dess blir jag istället ifrågasatt varför jag ”tror att alla män är våldtäktsmän”.

  4. glaihatten

    Sen kan man fråga en kvinna som blivit våldtagen om vad hon anser om att polisen ber kvinnor att hålla sig inomhus. Dem gör det för att inte fler kvinnor ska råka ut för detta vidriga brott. Hade det varit bättre om polisen sagt vi behöver fler lockbete på stan så håll er utomhus så vi kan ta den fan på bar gärning?

    • Per

      GLAIHATTEN:
      Att polisen ber kvinnor att hålla sig hemma är information de är skyldig att ge ut. Jag är nästan hatisk mot våldtäktsmän. De har förstört mycket i det öppna samhället. Jag bodde i Umeå när Hagamannen var ute och våldtog. De hade säkrat fotavtryck, han hade rätt små fötter så jag behövde inte känna mig utpekad. 14 000 män DNA-kontrollerades, inklusive Hagamannens bror men de missade det.

      Kvinnor i Umeå är än idag rädda. Speciellt de som bodde i staden under våldtäkterna. De är så pass rädda att det är problem att flörta, dejta etc. Jag har fått samtal från rädda tjejer. Det här förvärrar kroglivet som redan är så pass hårt i den staden. Råkar man som man komma bakom en tjej i en stig blir de helt paranoida. Blir inte bättre att det är en studentstad där det då och då dyker upp någon potentiell våldtäktsman vid terminstart etc. Varit iaf en man som gått omkring på Campus som kramade tjejer mot deras vilja. Jag har även varit med om att jag blivit stoppad av tre polisbilar som letade efter en man, men de släppte mig då signalementet inte stämde på mig. Jag har vid ett annat tillfälle fått rädda två påverkade tjejer som en kille var ute efter. Fick ena i en taxi och den andra kunde jag leda hem.

      Jag tror att män i en sådan stad blir allt mer desperata och kvinnor mer rädda av sig. Det blir en nedgående spiral om inte några vågar bryta mot det hela. Men troligen är det väldigt få våldtäkter utomhus i jämförelse med våldtäkter på fester och hos bekanta. Hatet mot våldtäktsmän finns dock starkt hos män, en våldtäktsman får inte lätt på ett vanligt fängelse. Hagamannen blev misshandlad efter han släppts. Det många dock glömmer att han har en familj och barn. Hans beteende och historia ska inte behöva gå ut över familjen.

      Det är väldigt tråkigt att några få män ska förstöra för så många kvinnor och alla andra män som sköter sig. Det är lika med andra våldsbrott där männen är mer utsatta för.

    • Cecilia Salamon

      Per! Jag tror att det är precis så som du skriver, att både män och kvinnor föraktar och känner hat mot de som begår våldtäkter. Och ja, det stämmer nog att våldtäktsmän, hustrumisshandlare och pedofiler får ett helvete i svenska fängelser och att de ofta får sitta i isoleringscell för sin egen säkerhets skull, då de blir misshandlade av de andra internerna. Men TROTS detta så fortsätter samhället och rättsystemet att lägga skulden på offren istället för gärningsmannen. Du skriver ”Det är väldigt tråkigt att några få män ska förstöra för så många kvinnor och alla andra män som sköter sig.” – ja exakt så är det. Som kvinna kan du aldrig veta vem av alla trevliga härliga män du stöter på som tillhör den där lilla procenten som kommer att sexuellt trakassera dig.

    • ViraStina

      Jag håller med Katarina Wennstam i detta fall. Hon skrev att polisen knappast uppmanar män att stanna hemma från de stora fotbollsmatcherna, trots riskerna.

      Istället sätts enorma polisresurser in för att stävja våldet.

    • John G

      ViraStina:

      Hur vill du att polisen i Östersund skall lösa situationen?
      Hur kan vi överlag lösa just den situationen?

    • ViraStina

      John G:
      Jag vet inget om polisarbete. Men jag skulle ju hellre höra en kommentar från dem om att de satsar allt på att öka tryggheten på gatorna genom att låta stan krylla av poliser, tills de har gripit gärningsmannen.

      Men eftersom detta tyvärr inte är så enkelt att det handlar om tillfällig ensam galning, kommer det ganska snart att dyka upp en ny gärningsman av samma kaliber. Om inte i Östersund så någon annanstans. För egentligen går ju dessa ”ensamma galningar” runt överallt hela tiden, i alla samhällen.

  5. Olga

    Lars, Per

    Om ni visste hur skönt det känns som kvinna att läsa era inlägg, att se att det finns MÄN, som klarar av och vågar sätta sig in i hur det kan kännas att vara i kvinnors situation.
    Ni ingjuter hopp och en trygghet hos kvinnor, och det är alltid lika skönt att inse att ni finns.
    Det enda sättet tror jag, för att få kvinnor att känna sig trygga i samhället är om fler män säger stopp, och vågar säga ifrån utan att vara rädda att bli betraktade som mesar eller toffelhjältar.
    Stor tack och all heder till er.

    • Romantisk-tjej

      Jag håller med. Tänkte precis samma sak när jag läste Per och Lars inlägg.

      För övrigt tror jag att många män inte inser vilka risker tjejer utsätts för förrän de blir föräldrar till en flicka. Då först förstår de allvaret.

  6. John G

    Cecilia, Miss Z, Romantisk Tjej, ViraStina:

    Jag vill be om ursäkt.

    Först till Cecilia, för att jag med min argumentation tog över din tråd som skulle handla om kvinnors rättigheter. Och jag fick den i stället att handla om mäns utsatthet.

    Sedan till Miss Z, Romantiskt Tjej och ViraStina också. För att jag tog fokus från hur utsatta tjejer är i samhället. Någonting som egentligen inte kan betonas tillräckligt mycket.

    Och jag har egentligen ingen ursäkt för detta. Jag tänker inte heller försvara mig.
    Men, efter att jag har funderat väldigt mycket på vår diskussion, efter att jag fått lite struktur på mina tankar, vill jag gärna förklara varför det från min sida blev så här.

    Det är nämligen så, att hela diskussionen om hur jag skall förhålla mig till tjejer är väldigt, väldigt förvirrande.

    Därför att i hela mitt liv har jag försökt visa hänsyn gentemot tjejer. Jag har exempelvis aldrig tagit för givet att bara för att en tjej följer med hem på efterfest, så innebär det per automatik att hon också vill ha sex. Visst, nog har jag tänkt att hon är nyfiken på mig, kanske till och med intresserad? Men att därifrån ta klivet till att förutsätta sex kan ju vara ett väldigt farligt steg.

    Och därför har jag aldrig heller tagit sex för givet i en sådan situation. Utan i stället har jag visat mitt intresse. För att sedan backa, i förhoppningen att jag skall få någon form av positiv reaktion från tjejen som visar att jag är på rätt spår.

    Jag har dock fått uppfattningen, efter att ha diskuterat detta dels med tjejkompisen jag nämnt tidigare, dels med andra tjejkompisar, att det är just den tveksamheten jag visar upp när jag gör så, som också är skälet till varför så många tjejer väljer att placera mig i kompisfacket.

    Och då återstår det för mig att bli mer framåt, vara mer på. Vad jag behöver göra är att inte längre visa upp den tveksamheten, utan jag behöver mer ”erövra” tjejer. Men om jag ändrar mitt agerande på det sättet, ja, då riskerar jag ju helt plötsligt att i stället bli en av de killarna som exempelvis Romantisk Tjej har så svårt för. Killen som raggar på henne i taxin, på bussen eller gatan.

    Och allt detta gör mig som sagt väldigt, väldigt förvirrad.
    För jag Vet helt enkelt inte hur jag skall agera för att en tjej dels skall må bra i mitt sällskap, lita på mig. Samtidigt som hon också kan tänkas vilja ha sex med mig.

    Det visar sig helt enkelt att detta är en knivsegg jag inte lyckas balansera på. För mitt agerande gör att tjejer litar på mig, de tycker om att umgås med mig, jag får dem att må bra. Samtidigt som jag inte är tillräckligt spännande för att de skall vilja ligga med mig.

    Och då är det så att när jag mitt i all denna förvirringen också blir påhoppad av tjejer, som förutsätter att jag försöker våldtaga deras tjejkompis, ja, då känner jag mig extremt attackerad.

    På samma sätt som jag upplever vanmakt och hopplöshet när mina upplevelser klingar ohörda, när jag framför dem för andra människor, som här på bloggen exempelvis.

    Och då vänder jag tyvärr taggarna utåt.

    Sedan finns det en aspekt till i denna frågan.
    ViraStina skrev i en kommentar att det viktigaste vi kan göra är att stå upp för tjejer i vardagen. Att vi skall våga säga ifrån och skapa dåligt stämning tillsammans med vänner, kompisar, kollegor, samtidigt som vi i den situationen i stället försöker förmedla en positiv kvinnosyn.

    Och jag håller med. För det förebyggande arbetet Är otroligt viktigt.

    Men samtidigt är det så här, att skall jag orka stå upp för kvinnor, skall jag kunna förmedla en positiv kvinnosyn till mina yngre killkompisar, kollegor, kompisars barn, och så vidare, ja, då måste jag ju också må bra.

    Och det gör jag uppenbarligen inte för tillfället. Därför att kvinnors beteende gentemot mig genom åren, gör helt enkelt att jag numera inte har en odelat positiv kvinnosyn att förmedla till någon enda människa överhuvudtaget.

    Tyvärr :-/

    Sedan vill jag också påpeka att jag försöker inte få det till att mina negativa upplevelser kan jämföras med den oro och osäkerhet en tjej tvingas uppleva när hon exempelvis är ute ensam på natten. Inte på något sätt.

    För jag Vet ingenting om hur det känns. Eftersom jag aldrig har upplevt Den oron har jag helt enkelt inte referensramarna för att sätta mig in i hennes situation.

    Men i alla fall, detta var som sagt inget försvar av hur jag argumenterade tidigare.
    Och kanske finns det ingen ursäkt som duger heller?

    Utan jag kan bara hoppas att ni vill förlåta mig för att jag blev närmast obstinat i mina kommentarer?

    • Per

      JOHN G:
      Det ligger något i det du säger. Att vara en modern man är inte så lätt alla ggr. Alla tjejer är givetvis olika fast med lite olika traditioner och kulturer beroende på var de är ifrån och var de bor. Kvinnor har liksom män olika förväntningar på hur det motsatta könet ska vara. Det är inte alltid lätt att ställa in sig rätt. Jag skulle kunna säga att det är meningslöst att ställa in sig. Det är bättre kunna hoppa ur situationen när det inte fungerar. En tjej som vill ha en empatisk och förstående kille kanske egentligen vill ha en kille som är sympatisk och trygg man. Även om tjejen inte vill låta materialistisk kan till slut pengar, bostad, bil etc. vara sådana förutsättningar som behövs. Att som man vara stor och vältränad har i slutändan också stor betydelse. De gamla rollerna lever kvar även fast många pratar om motsatsen.

    • Ekvivalisten

      Jag håller med din beskrivning till fullo JOHN G, förutom dina ursäkter då jag står upp jämlikhet och emot orättvisor och misandri.
      (Inte sagt med det att du inte heller gör det.)

      Jag kan dock erkänna att den nuvarande situationen får mina taggar att uppenbara sig och jag kan luta tillbaka mot att endast dra upp motpoler och fakta.

    • John G

      Ekvivalisten:

      Jag ber inte om ursäkt för mina åsikter. För dom står jag för.
      Min ursäkt handlar om framförandet.

      Per:

      Jag tog ett beslut för ett år sedan ungefär. Att jag skall bete mig likadant mot alla tjejer. Och sedan göra precis som du säger, dra mig ur om tjejen inte tycker om det.

    • Per

      John G:
      Fortsätt vara dig själv. Även om du inte dejtar någon kan du göra på ditt sätt och hoppa ur. Till slut har du människor omkring dig som uppskattar dig för den du är. Sedan om du känner för att ”ta en rövare” någon gång och föreslå sex så gör det, bara hoppa ur om det inte skulle passa.

      Det finns alltid någon potentiell att hamna i konflikt med . Så är det i alla miljöer t.ex. skola, arbete, på gatan, på affären, på krogen, hos släktingar, hos partners släktingar etc. Så misstror någon dig när du har goda avsikter så dra dig därifrån. Tycker de illa om dig har det inget personligt att göra med dig även om det låter så.

      Ta bara konflikten om du har något att tjäna på det. Jag har surt fått lära mig det de senaste månaderna. Hade jag bara stått på mig utan tvivel eller dragit mig ur lite smidigt när jag inte gillat situationen så hade andra respekterat mig mer och jag hade behållit min självkänsla. Människor bryr sig sällan om man känner sig rädd, stressad, arg, misstrodd etc förutom om de själva känner sig hotad av det. De är oftast alldeles självupptagna och går på sina vanor.

    • ViraStina

      Det är klart att det är svårt att balansera mellan att vara initiativrik och framåt, och att vara påflugen och obehaglig. Både för män och kvinnor. Det är så nyanserat, och det varierar otroligt mycket från person till person.

      Vissa blir nästan stötta om man har mage att fråga dem vad klockan är. Andra tar det som en komplimang om man nyper dem i baken.

      Det enda rimliga är att försöka ratta in sig i en mittenfåra. Det funkar inte att sluta fråga folk om klockan resten av livet, bara för att någon snäser till. Och det vore olämpligt att börja tafsa främlingar i häcken på rutin, bara för att några enstaka uppskattar det.

      Gränsfallen är alltid svåra. Att ge någon en komplimang, till exempel. Det finns inga tydliga riktlinjer där. Somliga kommer tycka att det är över gränsen (”vem är han att bedöma mitt utseende?!”) medan andra kommer att bli jätteglada (”han räddade min dag!”).

      I vilket fall blir man inte fälld i domstol för oombedda komplimanger. Det är heller inget brott att be om ett telefonnummer. Alltså är det upp till en själv att ta den sociala risken. En del kommer tycka att man är ett pervo. Andra kommer att bli smickrade. Har man bara koll på den hyggligt gemensamt definierade mittenfåran här ovan, så får man försöka hitta sin egen bekvämlighetsnivå utifrån det. Och framför allt vara extremt lyhörd för hur omgivningen reagerar.


Kommentera