bef09e2fd5cf00bcb234fdf71ffcf4ae

Kan man vara kär i flera personer – samtidigt?

Vi kan älska våra barn, syskon och föräldrar lika mycket. Och vi kan ha flera bästa vänner. Om någon tvingade mig att endast välja en av mina vänner att umgås med resten av livet skulle jag bli förtvivlad. Men när det kommer till valet av partner förväntas vi göra just detta. 

Utan att tveka skulle jag säga att det är möjligt att känna attraktion och få känslor för flera personer samtidigt- frågan är bara om vi väljer att svara på den impulsen eller inte? Vi har lärt oss att allt går ut på att hitta en partner som uppfyller alla våra behov och gör oss lyckliga, år efter år. I vårt samhälle är värderingarna kring detta så djupt inrotade i våra kroppar att vi knappt ifrågasätter dem. Blixtsnabbt sätter vi etiketter på de personer som inte är starka nog att stå emot sina känslor eller sin attraktion. Otrogna, svikare, bedragare. Någon som splittrar familjer och skapar oändlig smärta hos alla inblandade. Ja, svin rent ut sagt. Men för att någon ska kunna vara otrogen krävs det att någon annan blir bedragen.

Om vi kunde inse att kärleken kan räcka till flera samtidigt och inte kände ett så stort behov av att äga och kontrollera varandra kanske skilsmässostatistiken hade sett annorlunda ut? Om vi levde i öppnare relationer skulle kanske fler relationer hålla, mindre skuld utdelas och färre hjärtan krossas?

Vad tror ni? Utopi eller framtid?

9ca3c6df22317e98d5a296f0741b6bd7

dating


There are 49 comments

Add yours
  1. ViraStina

    Både och, tror jag. För vissa är det verklighet redan nu. För andra kommer det alltid vara otänkbart och absolut inte önskvärt.

    Men jag tror att det i viss mån är en läggning som man inte väljer själv. Jag drar definitivt åt det polyamorösa hållet, och sådan har jag alltid varit. Det är inte ett moraliskt val för mig, eller någon form av uppfostran, utan bara en självklar känsla.

    Jag tycker nästan att det måste kännas lite futtigt att bara vara kunna vara intresserad av en enda person, när det finns så många fantastiska människor! Men eftersom samhället ser ut som det gör, fokuserar även jag på en person i taget. Inte främst för min egen skull, dock.

  2. Boccaccios

    Jag är också pollyamorös.

    Precis som du skriver Cecilia. Jag kan älska alla medlemar i min familj samtidigt och lika mycket. Jag kan älska Alla mina vänner samtidigt och lika mycket. Alltså är det ju inga problem att älska flera partners samtidigt och lika mycket.

    Det viktigaste är väl dock att man är fullständigt ärlig så ingen blir förd bakom ljuset och besviken?

  3. Boccaccios

    Och jo, förresten, jag tror det hade varit en utopi.
    För jag Tror att väldigt många människor innerst inne Är pollyamorösa. De vågar, eller vill, bara inte erkänna det.

    Kanske på grund av sociala restriktioner?

  4. Dick

    Jag har inga problem med att känna den typen av kärlekskänslor för flera tjejer där det även finns en fysisk och sexuell attraktion. Jag har även haft två tjejer på det viset, men inte någon av dem var intresserad av att träffa den andra. Och det är nog dör det skiter sig. Det är nog jättesvårt att få till en jämlik relation mellan alla inblandade.

  5. Miss Z

    Nog kan människa hysa kärlek till flera sammtidigt. Men samtidigt tror jag att man ska vara sparsam med den äkta kärleken till några få. Kärlek är som vilken energi som helst, lägger man den på allt för många är risken att den tömms ut på fel människor och det inte finns kvar till dem som faktiskt förtjänar den. De som betyder något.

    • Boccaccios

      Men handlar inte det om ett utbyte också?

      Jag ger min kärlek till En tjej. Och får tillbaka kärlek från En tjej.
      Jag ger min kärlek till Fyra tjejer. Och får tillbaka kärlek från fyra tjejer.

      Och skall man sedan spinna vidare på ordspråket att delad glädje är dubbel glädje, så innebär ju det att med tre tjejer får jag tillbaka 12 gånger mer kärlek än jag ger.

    • Miss Z

      Ja det är ju rätt givet…. Men det är inte helt säkert heller, för om du har det ihop med dessa 4a tjejer, finns ju möjligheten att dessa fyra har det ihop med andra killar med. Och du är inte den enda mannen i deras liv…

      Jag tror i slutändan att det inte funkar så, sen får man skilja på sex och kärlek… Två helt skilda saker… Möjligt att fysisk kärlek kan funka till fler. men tror inte att mental äkta kärlek kan ges till fler än en.

      Och i slutändan får man faktiskt räkna med att vad som funkar för Kalle och Lisa kanske inte funkar för Pelle och Lotta…

  6. Anki

    Kär kan man ju vara i flera, och även älska. Jag är emot den starka heteronormen.
    Å andra sidan så är det nog svårt att hitta EN som man kan älska, och att hitta TVÅ som DESSUTOM ska gilla varandra med… Hmm, verkar i det närmaste omöjligt, såvida man inte håller till godo med ytligare relationer.
    Jag vill vara mycket nära och gå på djupet med min partner och det tar TID. Många hinner knappt med den partner som de har.

    • Romantisk-tjej

      Tänker som Anki; hur får man egentligen tid? Det är just det som är bristvara och problematiskt redan om man bara är två som ska synka scheman. Den jag älskar vill jag umgås med ofta. Just tidsbristen är ett dilemma. Man vill hinna med jobb, intressen, träning och vänner/familj. Och den stressen att vilja hinna allt är inte särskilt gynnsam om man bara ska fixa ETT förhållande. Hur gör man rent praktiskt med fler? Ses varannan, var tredje helg? Ses tillsammans allihop? Ett tag kanske man vill umgås med en av dem och de andra vill samma sak och hamnar i kläm. Knepigt.

    • ViraStina

      Jag har aldrig försökt rådda ihop två formella förhållanden samtidigt. För mig handlar det mer om att jag kan bli intresserad av en ny person, utan att mina känslor för den jag redan är tillsammans med förändras.

      Jag tappar alltså inte intresset för den förste, bara för att en ny råkar dyka upp. Många andra verkar antingen skuffa undan den befintliga partnern automatiskt, eller också förtränger man den nya kandidaten intensivt och förnekar känslorna, för att rädda förhållandet. Det vanliga är ju att man tolkar en ny förälskelse som att något är fel. Jag ser dock inte alls det som ett tecken på att min relation håller på att haverera, och det är kanske just det som skiljer mig från normen.

      Men att få ihop någon form av polygamiskt förhållande i praktiken med flera inblandade..? Nja, den organisationsnivån är mig övermäktig, inser jag. Jag nöjer mig med att fantisera på lite avstånd! 🙂

  7. AM

    Monogama förhållanden har en tendens att falla sönder. Man går runt och är rädd att göra fel. Hotet om att bli lämnad finns alltid där och vetskapen om att man ska vara exakt allting som en annan människa behöver. Det är självklart att det inte fungerar. Motsatsen fungerar dock perfekt.

  8. MisterBister

    Först och främst, tack Cecilia för att du skriver om tänkvärda ämnen också. Hoppas på mer sånt och mindre listor med “roliga” videoklipp 🙂

    Den heteronormativa tvåsamheten är inte den enda modell för relationer som existerat bland människor; vi ser redan att den luckras upp mer och mer. När vi inte är lika beroende av kärnfamiljen för att säkra vår egen överlevnad så försvinner lite av trycket att säkra sin egen genetiska avkomma. Många utav de praktiska skälen för tvåsamhet existerar inte längre.

    Att kärleken inte skulle räcka till tror jag bygger på en felaktig hypotes att varje människa bara har en begränsad mängd kärlek vi kan ge. Jag ser på det tvärt om: ju fler behov vi kan få uppfyllda själva, desto bättre förutsättningar har vi att ge kärlek till andra. Att konstant behöva kompromissa med sina behov gör oss inte till bättre människor. Jämför med vänskap: om du bara skulle få ha en vän är det inte alls givet att ni skulle bli bättre vänner för det. Att spendera för mycket tid med någon är ett bra sätt att börja störa sig på personen, eller inte orka med varandras sämre sidor.

    Jag antar att det beror lite på hur man definierar öppna relationer. Om man tolkar det som att man kan ha en klassisk romantisk “tvåsamhetsrelation” med flera partners samtidigt så kan jag se att det skulle finnas problem med både tid och känslor, då man förväntas ge allt till flera personer. Men som jag ser på det så borde det handla om att kunna ha flera partners, där alla fyller olika funktioner i varandras liv, utan att det ses som att någon inkräktar på någon annans “revir”. De flesta icke-romantiska sociala relationer fungerar trots allt på det viset. Jag tror definitivt att det skulle vara möjligt att känna kärlek för flera partners i en sådan relation, men den kärleken kanske inte skulle se ut exakt som den i en tvåsam relation.

    • Miss Z

      Tror många tänker självuppoffring som en av grundpelarna för vad äkta kärlek är.

      Men tänker nåt i stil med ett citat av Bob Marley

      “The truth is, everyone is going to hurt you. You just got to find the ones worth suffering for.”

      Lätt att älska nåns bra sidor, svåra är att älska dem så pass att man står ut med deras sämre sidor och inte har en back up för att slippa dem.

  9. Crazy8000

    Vissa sortens människor klarar av flera på en gång och vissa inte, ända tills det där fenomenet den rätta dyker upp och inga andra finns oavsett vilken sorts människa man är. Men när den rätta fenomenet blir rubbat brukar man falla tillbaka eller bli en annan sorts människa än man va innan på den fronten.

    Det många beskriver här är att de olika partnerna fyller olika behov som kompletterar det totala som bara den rätta har.

    Personligen har jag lätt att falla in med flera på samma gång men har inget intresse av halvdana sexuella förbindelse när man har fått smak på riktig kvalitet på känslomässigt utbyte.

    • ViraStina

      Jo, de flesta av oss har nog upplevt att vara så kär att det bara existerar en enda person. 🙂 Men för hur länge? Det är trots allt sällsynt att den sortens passion varar hela livet.

      Kanske är den moderna seriemonogamin bara en praktisk lösning på att majoriteten inte har konstanta känslor genom livet. Tänk om normen istället skulle vara att man har några olika pågående relationer samtidigt..? Istället för en i taget. Ungefär som man har olika vänskapsrelationer samtidigt, som Cecilia skrev.

      Kanske skulle vi då inte tröttna på varandra och separerara i samma utsträckning, utan ha mer eller mindre kontakt periodvis. Det skulle kanske inte behöva bli så svartvitt som det är idag: Nu är vi ett par och gör allt tillsammans. Nu har vi gjort slut och undviker varandra aktivt.

      Egentligen är det ett ganska konstigt sätt att se på en relation. Väldigt on/off.

      Fast personligen misstänker jag att det bara skulle uppstå nya former av krångel och nya konflikthärdar, även om vi luckrar upp de skarpa relationsgränserna. Det finns nog inga enkla och smärtfria sätt att vara nära andra människor, hur vi än väljer att konstruera våra sociala regler.

  10. abc

    Varför ska personer överhuvudtaget gå in i ett såkallat förhållande med en partner, om personen känner att den vill älska flera olika samtidigt? Är de inte lika bra att den typen av person/personer då är singel istället och väljer sitt liv med att älska flera och valsa runt istället,och också söka sig till likasinnade?
    Har länge undrat över just den typen av personer som vill älska flera olika, och samtidigt eller innan då välja att gå in i ett parförhållande?
    Så vad är poängen med att från början välja att gå in i ett parförhållande med 1 person överhuvudtaget? Och samtidigt längta efter andra?
    Inte konstigt att Sverige hör till de mest singelboende människorna om fler och fler börjar tänka och känna i de banorna?
    -Personligen har jag en säkerligen både Sann grundande orsak till att personer som känner så med att vilja älska flera ? samtidigt som dom valt att gå in i ett förhållande med 1 person! Och det handlar enbart om sitt eget ego i sin läggning..Och som omogna små barn,rädda för att gå miste om tydligen nåt annat gott! Och garderar då upp sig med ett parföhållande , för att iaf. som nåt slags trygghetsego ha “nån´´där som alltid finns till för “lilla stackars dig´´ när de andra inte finns till hands för ett gök,eller mys?

    -Däremot? Om båda parter i ett förhållande tycker och känner lika inför att ha flera trots att dom är i ett förhållande med varandra? Då är de ju en sak! Men de är ju inte samma sak om bara en av parterna känner så? Varför ska då den av parterna som gillar att ha flera andra då välja att försöka ingå ett parförhållande med en person som inte vill ha ett öppet förhållande? De är ju rent av både riktigt sårande och för att inte säga riktigt respektlöst mot den andra som inte vill ha det så helt enkelt!?

    Där handlar det också om ett eget svinigt ego..respektlöst helt enkelt! Och just den typen av stuk finns det gott om i många förhållanden tyvärr! Det anser jag går under nåt som kallas psykisk sjukdom på en speciell nivå..
    Vill äta kakan och ha den kvar, och ha ett parförhållande med 1 person, för att ha nån att luta sig mot förstås, så personen inte ska känna sig så ensam de ggr. det inte nappar då krokarna slängs ut på krogen,på nätet m.m.! Ynklingar kan jag bara säga och inget annat.
    Vänner och kompisar kysser man för de första inte,,och änmindre hoppar isäng med! De kallas för älskare och inget annat! Så om en person vill kalla det dennes kompisar och vänner som personen går i säng med? Då har nog inte dessa personer förstått vad vän och kompis är!? Men ordet “Vän/kompis?´´ de låter mer oskyldigt att säga så förstås..och som en slags täckmantel av nåt slag!

    -Jag säger bara? Du som känner på dig att du är en person som vill ha flera olika att älska? Okej? de är ju din sak förstås! Men försök inte flirta dig in i ett parförhållande med en person som inte vill ha ett öppet förhållande , och de utan att ens från början säga hur du funkar och vill ha det i ett parförhållande! De om nåt är riktigt respektlöst! och såna personer anser iaf. jag inte är värd att bli älskad tillbaka! Och de just för att just den typen av senario `´tyvärr´´förekommer mer än ofta idag!?
    Och Du som väljer att göra nåt sånt mot en part du dessutom väljer att gå in i ett parförhållande med, utan att säga din läggning/el. ditt behov och liknande? Och dessutom `´fortsätter ´´ och nagla dig kvar i parförhållandet i hopp om att få äta kakan och ha den kvar utan din andra hälfts vetskap? Du är isf. inte frisk kan jag säga!? Såna känner jag ett riktigt hat mot. Just för att den typen av val av sätt att vara på har förstört såå..otroligt mkt. förhållanden bland många par, och där den andra parten oftsat då ovetandes samtidigt gett hela sitt hjärta och omsorg , för då en partner som går bakom ryggen med andra? Och de gäller ju både män och kvinnor!
    Mitt råd är: Sök er till likasinnade så behöver ingen bli sårad i onödan!

    • Miss Z

      Väldigt bra skrivit… Många här verkar inte fatta att vad som funkar för dem funkar inte för andra.

      Och vill övertyga en om att pollymorösa förhållande is the shit.

      Väl talat ABC!

    • ViraStina

      Nope, jag har inte det minsta intresse av att övertyga någon om att poly is the shit. Lika lite som jag känner något behov av att övertyga homosexuella om att straight är grejen.

      Jag är som jag är, helt enkelt. Andra får vara som de är. Men omgivningen vill gärna se det ur ett moraliskt perspektiv. ABC:s ordval, som “valsa runt”, ” gå bakom ryggen”, “äta kakan och ha den kvar” mm tyder på en vilja att framställa oss som kan ha känslor för flera samtidigt som mindre moraliska.

      Men det är ungefär lika konstruktivt som om jag skulle framställa den nuvarande monogama normen som enkelspårig, svartsjuk, egoistisk och viktoriansk. Det är inte riktigt så enkelt, kort sagt.

      Och det tas uppenbarligen för givet att vi smusslar och sviker och lurar folk på löpande band. Men den som vill ha ett förhållande med mig, får helt enkelt acceptera att jag inte är exklusiv med mina känslor. Och jag begär heller inte det av en partner. Jag har själv haft både traditionella och öppna förhållanden. Båda funkar, beroende på vad man kommer överens om. För mig är det ingen stor sak.

    • Miss Z

      Ah syfta inte på dig Virastina, ☺

      Jag ser det inte ur ett moraliskt perspektiv, mer att som ABC skriver att de som är Pollymorösa får ju hitta likasinnade och inte dem som faktiskt inte vill vara i en sådan konstallation.

      Jag tror inte att en del väljer monogamt enbart av praktiska eller moraliska själ. Utan för att den kanske inte har det i sig att lägga den energi och engagemang på mer än en partner.

      Visst man kan känna attraktion till flera, hysa kärlek till fler. Men tror att det krävs lite mer för att hålla liv i den till en person. Visst det kan vara stiltje under vissa perioder, men att ha andra som back up kanske känns inte ok och det då inte ur praktiska eller moraliska orsaker.

    • Boccaccios

      Bra skrivet ViraStina.

      ABC:
      När jag läser ditt inlägg får jag uppfattningen att du har missuppfattat lite?
      Vet dock inte om jag misstar mig?
      Men så här ser jag på saken.

      Att vara pollyamorös handlar inte om att ha En partner som är nummer ett. Och sedan att ha en eller flera andrahandspartners som man kan vända sig till om förstapartnern inte vill, eller inte kan. Det handlar om att ha flera likvärdiga partners samtidigt. Och framförallt, det handlar verkligen inte om att bedra någon, att föra en partner bakom ljuset. Det handlar bara om öppenhet och ärlighet. Att alla inblandade är fullständigt medvetna om varandra.

      För annars pratar vi bara om vanlig, enkel, otrohet.

      Miss Z:
      Det jag skriver handlar inte om att övertyga någon om att jag har rätt. Att mitt sätt att leva skulle vara rätt för alla andra människor. För det är som du säger, det som fungerar för mig fungerar kanske inte för dig. Vi måste helt enkelt acceptera att olika människor tänker olika, tycker olika, och upplever olika situationer olika.

      Men sedan måste jag också ärligt och uppriktigt säga att jag blir förundrad när jag läser det du skriver. För vi hade en annan diskussion tidigare i veckan. Om trakasserier kontra ignorerande.

      Och då försökte jag upprepade gånger få fram att olika människor kanske upplever olika situationer olika. Jag ställde frågan om det Kan vara så att en människa mår lika dåligt av att bli ignorerad på nätet, som en annan människa mår av att få kränkande mejl i sin inkorg?

      Men då var du inte på något sätt villig att ha förståelse för den frågan. Utan i den diskussionen var det bara din åsikt som var den rätta. Allting annat var fel.

      Vilket ger mig uppfattningen att nu försöker du både äta kakan, och ha kakan kvar.
      I en diskussion är en inställning viktig, i en föregående diskussion är motsatt inställning viktig.

      Alltså blir min fråga:
      Hur vill du egentligen ha det?

      Eller har jag helt enkelt missuppfattat dig?

    • Miss Z

      Jag är för olikhet Boccaccios, där misstar du dig. Men jag uppfattar din argumentering som du vill övertyga mig om att ditt ställningstagande är det rätta, bara för att jag inte håller med dig och är av en annan åsikt. Betyder inte det att jag anser det var fel. Endast att det inte är rätt för mig.

      Och gällande tidigare diskussion, så vidhåller jag min stådpunkt du “skrev det är lätt att säga om man inte är osynlig” med det ifrågasatte du mitt synsätt och mitt sätt att se på saken. Man kan inte räkna med att folk ska hålla med en i en argumentering bara för att hålla med. Du är av en åsikt som är rätt för dig, det vill ju du övertyga mig om. Såvitt jag vet är de det retorik oftast handlar om. Att tala för sin sak. Jag sa aldrig något i stil med att “lätt för dig och säga som inte blivit utsatt för övergrepp, trakasserier” jag hade respekt för din ståndpunkt.

      Du har ditt sätt att se på saker, men av nån anledning valde du att enbart ifrågasätta mitt sätt att se på det bara för att jag inte höll med dig. Kan inte förvänta dig att alltid bli klappad medhårs i ett debatt/argumentering. Ich det förväntar jag mig inte heller att bli. Men att visa respekt för ett annat synsätt kan man hoppas på. ☺

    • ViraStina

      Miss Z:
      Tankefelet många gör, är just att tro att det handlar om backup, eller reservkandidater. Men det beteendet tycker jag snarare man ser hos människor som bara kan älska en i taget. Tröttnar de på en, byter de till nästa som de har på lut och dumpar den första.

      För mig samexisterar de istället, även om jag fokuserar på enbart en. Och jag slutar inte tycka om människor, så som jag tycker att många andra gör vid en separation.

      Mina ex har en väldigt betydelsefull plats i mig. Även om jag kanske inte fixar att leva med dem, älskar jag dem ändå. Som familjemedlemmar. Inte försvinner de känslorna! Och jag känner även tydligt att under andra omständigheter, skulle jag utan tvivel bli attraherad av samma personer igen.

    • Miss Z

      Virastina!

      Fast tycka om och känslor är nåt man har för människor som funnits i ens liv på ett eller annat sätt. Om separationen skett på ett bra sätt och man skillts åt som vänner faller det sig naturligt på nåt sätt att ha känslor för den personen.

      Men man har inte längre den intima relationen längre som man har med sin nya partner.

      Som Boccaccios beskriver, verkar vara mer åt harem hållet. Man har en känslomässig relation och intim relation med flera. Det kanske fungerar för en del, eller om man tänker ur mormonperspektiv eller som inom islam som tillåter månggifte, finns även det motsatt i vissa kulturer som tillåter att kvinnor gifter sig med flera män.

      Men även där finns det motstånd, och då inte bara av moraliska skäl. Utan mer ekonomiska, mannen/kvinnan har problem att försörja sina fruar/män.

      Så pollymorösa förhållanden är inte alltid nånting bra.

      Att hysa kärlek och känslor till andra är männskligt, men vill man leva med fler får man kanske hitta dem som vill samma sak. Och inte nån som vill ha ett monogamt förhållande/relation.

    • Boccaccios

      Miss Z:

      Okej, om vi skall ta upp kommentarer skrivna för att påverka så visst.

      “Det är sån skillnad i det du jämför att det är komiskt.”

      “Sorry Boccaccios men jag köper inte ditt resonemang.”

      “Ibland kan hamrande av VERKLIGHETEN vara ett nödvändigt ont för att ändra på den patriarkaliska maktstrukturen.”

      Vet inte hur mycket respekt för min fråga och resonemang det visar på?
      Men okej, respekt kan tolkas på flera olika sätt.

      Sedan har jag börjat fundera på någonting du skrev nu senast:
      “Men jag uppfattar din argumentering som du vill övertyga mig om att ditt ställningstagande är det rätta, bara för att jag inte håller med dig och är av en annan åsikt.”

      För det är precis, exakt så, jag uppfattar din argumentation. Att du bestämt vill övertyga mig om att ditt ställningstagande är det rätta, bara för att jag inte håller med dig och är av en annan åsikt.

      Men självklart ifrågasätter jag ditt sätt att se på saker och ting, precis som du ifrågasätter mitt sätt att se på samma saker. Och självklart försöker jag med min retorik och argumentation att påverka. Precis som du med din retorik och argumentation försöker påverka.

      För jag menar, det är vad man gör i en diskussion, försöker påverka.

      Alltså kan vi konstatera att det har uppstått ett missförstånd.
      Kanske var det när du, som jag uppfattar det, tolkade min fråga som ett påstående?
      Eller så var det någonting jag misstolkade i det du skrev?
      Jag vet inte. Och kanske spelar det ingen roll?

      Vad jag vet är att jag försöker verkligen inte tvinga på dig min åsikt.
      Lika lite som du uppenbarligen försöker tvinga på mig din åsikt.

      Så då tycker jag vi lämnar det och går vidare.

    • Boccaccios

      Jo förresten Miss Z:

      Jag är definitivt inte inne på tanken med harem. För det står ju var och en av tjejerna jag dejtar fritt att också dejta andra killar. Jag räknar ju verkligen inte med att tjejerna skall vara exklusiv gentemot mig när inte jag är exklusiv gentemot dem.

      Och sedan är det ju självklart för alla pollyamorösa människor jag känner att deras pojk, flickvänner också är det. För ingen jag känner i den världen är så hänsynslös att han, hon, skulle ha ett pollyamoröst förhållande med någon som vill leva monogamt.

    • Miss Z

      Boccaccios

      Du är väldigt provocerande i ditt sätt att argumentera. Du tillskriver en massa saker, förutsätter en massa saker….

      Du kan inte ens erkänna att “Lätt för dig att säga som inte är osynlig” nån kanske kan ha fler erfarenheter och kan därmed göra en jämförelse baserad på det.

      Kan du jämföra att vara osynlig och bli trakasserad? Du drog på dig offermentaliteten när du helt plötsligt börja prata om att du var hackkyckling när fler inte höll med dig….

      Du kan inte ens begripa vad din utsago åstakommer “Lätt för dig och säga som inte är osynlig” Det lilla korta svaret gav du när jag svara att jag föredrog att va det framför kränkande sexmail. Du förusatte att jag inte kunde göra den jämförelsen och välja vad som va minst sårande för mig.

    • ViraStina

      Mizz Z:
      Eller också får de som är icke-poly vara tydliga med att de faktiskt kräver ensamrätt och exklusivitet… 😉

      Nej, jag vet att det är tvåsamheten som är norm. Och jag vet det mesta om hur det är att inte passa in i normer. Jag vet att allt ansvar ligger på den “avvikande”. Och eftersom jag är en vänlig själ som inte gärna sårar folk i onödan, är jag givetvis tydlig.

      Mitt intryck hittills i livet är dock att väldigt många kämpar mot tvåsamhetsnormen och tror att det är fel på dem själva när de inte lyckas följa den. Den är så stark och självklar i teorin att vi dessutom förstärker alltihop med moraliska löften i vigselceremonin. Vi ska lova att stänga av känslorna för andra resten av livet.

      Här brukar invändningen vara att trohetslöftena inte alls handlar om tankekontroll, utan om att hindra impulsen att hoppa i säng med objektet i fråga. Men det köper jag inte riktigt. De allra flesta förväntar sig även känslomässig trohet. De blir förtvivlade vid tanken på att partnern blir förtjust i en till. Om det inträffar, är antingen vederbörande en skitstövel, eller också är det något allvarligt fel på relationen. Det är de två förklaringsmodeller som står till buds. Och det är den förenklade bilden jag ifrågasätter.

      Klart att alla poly-relationer inte är bra, enkla eller problemfria. Men det är ju inte alla parrelationer heller, trots att hela samhället är anpassat efter dem. Relationer är asjobbiga, helt enkelt.

    • Boccaccios

      Miss Z:

      Du är också väldigt provocerande i din argumentation.
      Nu pratar du helt plötsligt om vad som är minst sårande för Dig.
      Men i diskussionen påstod du dig prata för tusentals kvinnor i samma situation.

      Men det spelar ingen roll. För vad du fortfarande inte förstår är att inledningen av den diskussionen var inget påstående från min sida, det var en fråga.
      Förstår du det??? Det var en fråga.

      Och en fråga måste man alltid få ställa tycker jag.

      Men du, nu tycker jag vi går vidare och diskuterar om man kan älska mer än en partner.

    • Miss Z

      Boccaccios! Ditt utalangen fråga det var ett påstående baserat på att du utgick ifrån att jag inte hade kännedom om att bli utfryst. Kvinnor har faktiskt vetskap om att bli både utfrysta och utsatta för kränkande mail. Och där kunde jag svara för tusentals andra kvinnor.

      I mitt första inlägg svarade jag för min egen del och där var det du svararde så illvilligt “Lät för dig att säga som är osynlig” Det va väldigt pprovocerane, men uppenbarligen kunde du inte begripa det faktum att du drog igång nåt med det utalandet. Och nu försöker du maskera det med att just förminska mig.

      Det är ingen fröjd att diskutera med dig Boccaccios för du förminskar och förlöjligar den som inte tycker som du….

      Tyvärr går det inte att blockera här annars hade jag gjort de så jag slapp dig…

    • Boccaccios

      Och vi kan inte komma längre i diskussionen Miss Z.

      Alltså får vi göra som det sagts tidigare här på bloggen. Accepterar att vi tänker olika.
      Helt enkelt “Live and let Live”? Eller hur är det man uttrycker det?

      Sköt om dig 🙂

    • Miss Z

      Nej eftersom du inte kan stå för att det du faktiskt drog igång med ditt påstende. Nåja här på bloggen är du definitivt inte osynlig, ges fritt spelrum att förminska och trycka ner andra…

      Grattis Boccacccios!

  11. Peter

    Är det så konstigt att det är hopplöst svårt att få till det med nån här när tjejerna kan rulla runt tre fyra killar på en och samma gång. De erkänner ju till och med här att de strävar efter det.

    Tre killar per inloggad tjej här, varför skulle inte tjejerna ta chansen att verkligen leva livet?

    • ViraStina

      Peter:
      Rent matematiskt borde det snarare gynna dina chanser om varje tjej verkligen iddes hålla igång tre förhållanden samtidigt, eller hur?

      Jag vet inte om du ironiserar, eller om du ens syftar till mig. Men bara för att jag har skrivit att jag har förmågan (jepp, jag anser att det är en förmåga!) att tycka om flera personer samtidigt, betyder det inte att jag strävar efter att “rulla runt” flera på en gång.

      Jag har t o m skrivit att jag tycker det är för krångligt i praktiken. Samhället är inte skapat för polyamorösa. Normen är tvåsamhet, som bekant. Och jag är en rätt bekväm person som gärna undviker fajter med omgivningen och tar den enklaste vägen. Det vill säga – jag rättar oftast in mig i partillvaron, jag med.

      Vad jag själv har riktigt svårt att förstå, är moraliserandet över andras livsstil. Du behöver inte alls bli upprörd över att somliga är poly. Det kryllar nämligen av kvinnor som inte är det.

    • What_A_Man

      Men där får jag ge Peter rätt. Det märks när man har exklusiv kontakt med någon och när man bara är en i mängden. Jag tröttnar, tappar intresset för henne, när det dröjer med svar och svaren är väldigt torftiga för att det trillar in en massa i hennes mejlbox som då också ska hanteras. Enda egentliga chansen hon har att hålla mitt intresse vid liv är att berätta att hon inte vill just då tappa kontakten men har fler kontakter på gång. Då ger det en vink att hon är lite intresserad i alla fall.

      Sen mina förslag på förbättringar. Det skulle inte alls vara fel att kunna glutta lite på vad de andra deltagarna här håller på med. Att där skulle finnas någon aktivitetslogg så man kan se vem som har kontakt med vem.

    • ViraStina

      What a man:
      Men då handlar det inte om polyamorösitet (hm, heter det så..?). Att vara poly handlar om att kunna ha lika starka känslor för mer än en person.

      Det du beskriver handlar ju om HP-medlemmar som inte har starka känslor för någon alls, utan bara lattjar lite i största allmänhet.

      Och att kunna se vilka övriga personer någon har kontakt med, låter väldigt creepy, tycker jag. :-O

    • What_A_Man

      Virastina:
      Jag vet inte där med mitt förslag. Under de åren, och det måste vara fyra, som jag har varit med här är det bara två som jag har känt mig säker på att det har varit exklusiv kontakt med. Några av de som jag har kommit nära vet jag har haft mer än mig på gång, och det har varit rätt förtroendeingivande för henne att få reda på det. Men resten…. de som säger att de gärna vill ses igen och dagen därpå fetnobbar en. Det svider till. Jämför med att snacka med någon i verkliga livet som rent synligt har fokus på någon annan. Den jobbar man inte vidare på. Men det är ju klart att det ger väldigt splittrade kontakter här när där sker en del i bakgrunden som man inte har en aning om.

    • ViraStina

      What a man:
      Ja, du kan förstås se IRL om ditt span har fokus på någon annan som är närvarande just då. Men du kan ju inte kontrollera vem hon träffar nästa dag.

      Det kommer alltid finnas folk som kör dubbelspel både i verkligheten och på dejtingsidor. Det är väldigt vanligt bland män också, har jag märkt. Inte för att det gjorde mig något om männen jag pratade med här på HP även hade kontakt med andra. Det utgick jag oftast ifrån. Däremot är det förstås inte okej att antyda exklusivitet när man inte menar det. Men jag tror ändå inte att övervakning är rätt väg att gå.

      Jag går istället efter vem som är beredd att anstränga sig för att få träffa mig. Någon som utan att tveka flyttar om i schemat för min skull – det säger betydligt mer än fagra ord.

    • What_A_Man

      Virastina:
      Det märks när där är någon som försöker anstränga sig, man får just den där exklusiva kontakten. Tyvärr inträffar det otroligt sällan. Någon skrev en väldigt tänkvärd sak i någon av de andra trådarna, vad är agendan med att sitta inloggad alltid om det inte är för att träffa någon? Det är samma sak med det bästa jag har läst av tips här i bloggen, skrivet av en kvinna: Skriv en rad till den du har kontakt med när du ändå är inloggad.

      Grejen är att det är en rätt smärtsam upplevelse att nå insikten att man egentligen bara är en leksak. Den upplevelsen hade man nog varit lite mer beredd på om man hade kunnat glimta lite på vad som mer sker hos den man skriver med. Det är en sida. Andra sidan är ju lite att om hon redan är väldigt på gång med någon så går man kanske in och förstör i stället. Det blir att hjälpa till med att spä på valfrihetens paradox.

    • ViraStina

      What a man:
      Jag tänker mer på när någon anstränger sig IRL. Jag har inget behov av exklusivitet vad gäller nätkontakter. Jag ser det som självklart att killar som jag pratar med, även chattar med andra.

      Det är ju först i ett senare skede man kan börja förvänta sig att vara den enda, anser jag. Även om jag personligen inte har något jättebehov av det heller. Men oavsett var man drar den gränsen, är det knäckande med den där insikten av att bara ha varit ett ganska ointressant tidsfördriv.

      Så därför använder jag numera viljan till ansträngning som ett mått på intresse. Jag är själv beredd att jobba lite för att kunna hitta tillfällen att ses, till exempel. Möts jag inte av motsvarande vilja, då skiter jag helt enkelt i det hela. 🙂

  12. Romantisk-tjej

    Jag ser tvärtom att många är kompis med sina ex. Har alltid undrat varför de inte är ihop när de har så kul och litar på varandra. Jag skulle göra allt för att få tillbaka magin som funnits tidigare. Men de väljer annorlunda och det är såklart upp till dem.

    Men jag kan förstå att man inte vill umgås med de ex som svikit, misshandlat, har stora missbruksproblem mm.

    Att hitta någon ny visar ju sig dessutom vara näst intill omöjligt. (Läs: HP) Därför skulle jag hålla fast vid den kille som kan ge mig det jag längtar efter. Det är en ynnest att få älska och bli älskad. Otroligt svårt att hitta en sådan skatt i sitt liv. Men det kanske är att jag just jag alltid haft svårt att finna någon jag verkligen trivs med och kan lita på i alla situationer. Andra kanske har den (poly)lyxen att välja och vraka mer mellan olika partners. Då är det väl bara att gratulera dem. Få bryr väl sig om vad andra sysslar med i privatlivet 😉

    • Jane123

      Jag har faktiskt lyckats bli kompis med mina ex. Under mer och mindre lång tid. Det är en slags kärlek det också, fast inte som man och kvinna, utan för att man tycker om den personen för den den människa den är, och hur den är. Som en riktig kamrat som man kan lita på. Synd att inte kärleken kan bestå i sådana fall… Men tyvärr så är det väl ngt som hänt, som gjort att något skadats i tilliten. Själv har jag har en tendens att “bli kompis” med mina män till slut… Hur gör man för att behålla kärleken i stället?… När jag lärt mig det – då blir även jag en lycklig kvinna 😉

  13. What_A_Man

    Jo, jag tycker också om många människor. Älskar mina barn, hade jag haft hund eller annat djur hade jag förmodligen förklarat min kärlek till den med. Däremot vara kär i någon… Megabyten i hjärnan räcker bara till för att hantera en sån.

  14. Jane123

    Jag tror tilliten förloras om man har fler partners. Jag skulle inte kunna dela med mig av hela mig själv, till flera på en gång. Vem är det jag har som livskamrat då? Som ngn här ovan skrev, jag måste ju räkna med att de andra också har fler partners… Nej… inget för mig.

    • Romantisk-tjej

      Likadant för mig. Jag har stor integritet och delar mitt innersta och hela mig själv när jag är tillsammans med någon. Jag blir intim och ger allt. Det blir för splittrat att sprida den energin åt olika håll. Har svårt att ens tänka på andra killar. När jag blir kär finns det bara plats för den personen i mitt hjärta och själ. För mig är det tillräckligt starkt och omtumlande med en 🙂

      Jag har aldrig haft långa förhållanden, har mest varit singel i mitt liv. Men kan tänka mig att man börjar längta efter andra om förhållandet går på sparlåga och det blir för mycket “dammig vardag”. Jag har lyckats undvika den situationen i mitt liv. Alltid varit mer av en ensling, bott ensam hela mitt vuxna liv och har inga barn.

  15. A

    Vi kan väl alla gå runt och ha EN anställning och några flera andra anställningar när vi får en jobbig dag på jobbet eller en motgång. Och blir visstidsanställda på våra andra jobb några veckor tills stormen lägger sig på vårt permanenta jobb.

    Det här är en symtom på att man är bortskämd, svag och ett tydligt tecken på att man inte klarar av motgångar. Det finns en fara i att söka perfektion hos människor och ta del av den kakan tillfälligt. Jag tror absolut inte att det är möjligt att älska flera personer med hela sitt hjärta, däremot kan man säkert älska flera personers egenskaper, det innebär att man har en otroligt egoistisk syn på kärlek.

    Snacka om att vara rädd för att uppleva livet och ALLA känslor som vi faktiskt föds med, sjukt att det ens kallas för “läggning”. Hur ska man ens uppleva lycka och man aldrig upplever motgångar? Hur ska man någonsin lära känna en människa på djupet om man är ständigt rädd för djupa känslor? Vad f** är det som gör att man vill ha ett ytligt liv? Öppna en bok om anknytningsteorier och hör på det är: KAN vara så att ni har anknytningsproblem…Som grundas i att ni har fått ytlig kärlek av era föräldrar och därför tycker jag synd om er…

    Livet ska upplevas på djupet annars dör man ytligt och den dödsångesten önskar jag ingen.

  16. Jimmy

    Det finns vissa djur som är monogama. De träffar en partner och sen lever de tillsammans i resten av livet. Dör den ena förblir den andra ensam. Vi människor är uppenbarligen inte ett av de djuren.

    För mig känns polyamorösitet helt klart som det mer logiska. Det tilltalar mig mest, rent intellektuellt. Med det sagt vet jag inte om jag är polyamorös. Jag vet inte ens om jag är monoamorös. Det har bara funnits två tjejer i mitt liv som jag känt något extra för, som kanske kan kallas för kärlek. I ena fallet var det besvarat, i det andra inte. I båda fallen var det kortvarigt. Det blev inget förhållande. Så trots att jag känner att polyamorösitet är det klart mer logiska, så är jag tveksam till att jag ens kommer att få veta hur jag verkligen känner eftersom jag inte ens har levt monogamt. För är det så här svårt att få till det med EN, hur ska jag då kunna få till det med TVÅ?

    Och när man varit singel så länge som jag varit, då blir livet väldigt anpassat efter det. Jag lever varken i FLERsamhet eller i TVÅsamhet, utan i ENsamhet. Jag är inte uttråkad. Jag längtar efter något annat, men jag har inga problem att fylla min vardag med meningsfulla saker. Jag har till och med på senare år funderat i banorna av att det mest lämpliga förhållande för mig kanske är att ingå ett förhållande med en polyamorös tjej. Någon som har andra vid sidan om mig. Då behöver jag inte så att säga gå “all in”. Och hon behöver inte kräva av mig att jag ska uppfylla alla hennes behov, för hon kommer ha andra som gör det. Men jag vet inte, kanske skulle jag bli avundsjuk, kanske skulle jag inte kunna leva så. Jag vet bara att jag är öppen för en rad olika typer av förhållanden rent intellektuellt. Jag har i nästan hela livet fantiserat om ett vanligt tvåsamhetsförhållande, men nu vet jag inte om jag skulle klara av det, eller ens vill leva så.


Post a new comment

(OBS! Din E-postadress publiceras ej.)