happypancake

“Jag vet inte om jag orkar eller vågar gå in i en relation igen”

Hej,

Jag har dejtat en del tjejer och varit i ett antal relationer, några lite längre men de flesta bara några månader, upp till ett år. För en tid sedan tog det slut med en tjej som jag trodde att jag skulle dela resten av mitt liv med. Det känns hopplöst och jag vet inte om jag orkar eller vågar gå in i en relation igen. Finns det något tips på hur jag kan tänka eller vad jag kan göra?

/uppgiven

Håkan svarar

Hej

Att en relation tar slut är smärtsamt. Jag förstår att du just nu kan känna tvivel till att försöka igen. Att gå in i någonting av hela sitt hjärta, investera tid och känslor och andas hopp om en framtid tillsammans. Att leva i relation är på så sätt en riskabel handling. Det finns inga garantier, man kan bara hoppas och tro, när man sätter sina känslor på spel. Ibland vinner vi och ibland förlorar vi och kärleksspelet blir på så sätt ett tufft spel att spela. Då och då hamnar vi på ruta ett igen och vi försöker igen och igen och igen. Till sist ger vi kanske upp och lägger spelet åt sidan en tid. Efter ett tag är vi redo att spela spelet igen, nu med någon annan som motspelare. Inte alltför sällan upprepar sig spelstilen igen. Fast vi har spelat spelet förut, går vi på samma nitar igen innan vi frustrerat slänger spelet åt sidan och tänker att ”jag borde ha lärt mig” och lovar sig själv att aldrig mer hamna i samma situation igen. Besvikelsen över den relation som jag trodde på och som visar sig inte bli sann gör att vi kan uppleva oss som förlorare. I vredesmod slänger vi iväg spelpjäserna så att de hamnar huller och buller på golvet.

Att utvecklas i en relation är att stanna upp och betrakta spelpjäserna som ligger och snurrar förvirrat på golvet, oförstående över vad som har hänt. I vredesmod adresserar vi problemen vi upplever i relationen till den andre. Sällan är den andre ensam ägare av problemen. Att istället stanna upp och reflektera över sitt eget beteende, tankemönster och känslouttryck är en bättre väg att gå. Det är där förändringen kan ske. Vad har varit bra och vad har varit mindre bra i relationen? Är det något jag känner igen och som går som en röd tråd genom de relationer jag har haft? Är jag den som alltid gör slut eller är jag den som blir lämnad? Är jag den som går till attack när konflikt uppstår eller är jag den som flyr undan? Upplever jag mig ofta otillräcklig eller kanske värdelös och i vilka situationer då? Har jag lätt för att prata om känslor eller upplever jag rädsla när temat känslor kommer på tal? Denna typ av frågeställningar är bra att ställa till sig själv. Troligen kan du se mönster som kan vara värda att utveckla och förändra. Ibland klarar vi det på egen hand och ibland med hjälp utifrån, ex psykoterapeut, psykolog, kurator m.fl. Att se det som en utvecklingsresa som gör att nästa gång du spelar spelet gör du ett annat drag som motspelaren svarar upp emot på ett annat sätt och som gör att ni kommer i mål.

Varmt lycka till,
Håkan

dating


There are 12 comments

Add yours
  1. SingleKillePåHP

    Att våga gå in i en relation, vågar man inte det ska man nog inte vara ute på en dejting site i första taget, det är inte bara respektlöst mot sig själv men även alla andra som kommer i din väg som kan få sina förhoppningar upp bara för att sen få dom nedrivna.

    Jag tycker att du skulle jobba på dig själv först. Få bort dom skavankerna.

    Jag tycker däremot att det är fruktansvärt spännande att kvinnor på hp är just nu inne i någon hör inte av dig period. Senaste två veckorna har jag skrivit till ungefär 20 stycken kvinnor, ingen hör av sig, antingen är jag så monumentalt ful och framstår som en våldtäktsman eller så vet jag inte.

    Jag är trött på detta, man blir less. Känner också att, de nog är dags att ge upp denna site. Finns liksom ingen poäng att fortsätta med denna site. Jag tror helt enkelt inte att det finns kvinnor här längre. Bara fejkprofiler kvar och bortskämda stockholms jäntor.

    Stänger av mitt konto och lägger idén om att bilda familj i en låda i förrådet.
    Lycka till.

    • ViraStina

      Jag tror att en väldigt stor andel av medlemmarna här, egentligen är ganska oengagerade. Männen också. De ser HP och alla andra dejtingsidor som ett av många tidsfördriv. Inte som ett seriöst sätt att försöka lära känna någon ny person.

      Det märks i bekantskapskretsen, om inte annat. Folk registrerar sig på diverse sidor, bara för sakens skull, även om intresset, orken och engagemanget är ganska ljummet. Som en kul grej. Man måste nog ha det i bakhuvudet, tror jag.

  2. Anki

    Jag är inne på samma spår. Tror att det behövs en enorm tur om man ska hitta den rätta på HP, såvida man inte är ute efter ytliga och tillfälliga kontakter.
    Jag har träffat några män som jag haft relationer med via nätdejting, men det var via mer seriösa sajter än HP.
    De flesta här har inte ens skrivit någon presentationstext, vilket är ett måste för mig; dels söker jag något seriöst och dels tycker den som jag söker om att uttrycka sig i skrift, åtminstone på någon nivå. En del skriver i diskussionerna om dejting att om de berättar om saker i presentationstexten så har de inget kvar att prata om på dejten. DET är väl ett bra tecken på att det inte handlar om någon livslång relation som de tänker sig om de inte upplever att samtalsämnena kommer att räcka ens för en kortare presentationstext plus ETT möte.

    OM detta stämmer för frågeställaren så skulle jag rekommendera att gå på djupet, att inte dejta kvinnor som han enbart tänder på fysiskt. Sådana relationer kan snabbt komma till stånd, men brukar falna lika snabbt.
    Sedan är det jobbigt när man hamnar i en ond cirkel, det BLIR svårt att satsa när man har dessa dåliga erfarenheter med sig. Håller med om att det inte är respektfullt att dejta om man inte kan satsa och utan att visa korten.

  3. Boccaccios

    I går, eller förrgår, släckte jag mitt Instagram.
    Samtidigt skrev jag en kommentar på min Facebook att jag inom kort kommer släcka ner den sidan också. Det ger mig helt enkelt ingenting att ha kvar dom två sidorna.

    Skälet till att jag släcker dom två sidorna är att jag har Ingen energi till att aktivt deltaga och hålla kontakten med mina vänner på det sättet. Jag har helt enkelt inte engagemanget som krävs för att logga in, kommentera händelser, eller skriva någonting om mig själv.

    Reaktionerna från mina vänner, både på FB och IRL, är att:
    Varför har du inte sidan kvar i alla fall? Du Behöver ju inte skriva någonting och den äter ju inte bröd där den finns.

    Den reaktionen får mig att fundera på om det kan vara samma sak på många nätdejtingsidor?
    Att, precis som ViraStina och Anki skriver, många människor behåller sina konton därför att det är enklast. Men i grund och botten är de inte ett dugg engagerade.

    För kanske använder de HP på samma sätt som jag använde FB?
    Jag loggade in kanske en gång i veckan. Och märk väl att jag sade Kanske, det var inte alla gånger det blev en gång i veckan ens. Och enda skälet till att jag loggade in var på grund av en grupp där jag kunde kolla om någon behövde hjälp med pass på jobbet. Ingenting annat intresserade mig. Sedan hände det ju att jag fått ett meddelande från en kompis. Men då sms:ade jag den kompisen i stället.

    Kan det alltså vara så? Att många är fullständigt urlessa på nätet? Men de stänger inte sina konton eftersom det är lättare att ha det kvar. De loggar in någon gång då och då, mest av plikt, inte glädje och förväntan.

    Och det är kanske vad du har drabbats av SingelKillePåHP. Du har helt enkelt hamnat i en grupp av oengagerade, urtråkade tjejer som inte har några förhoppningar, eller förväntningar, kvar?

    Sedan hur vår diskussion kan hjälpa Urless som skrev den ursprungliga frågan?
    Tja, inte en aning?

    Men jag kan säga Så Här till dig Urless:
    Det kan mycket väl bli så att du aldrig mer Vill ha en långvarig relation med en tjej. Men, om du aldrig mer har en relation med en tjej därför att du inte Vågar, då tycker jag det är väldigt synd.

    För som någon väldigt smart människa sagt en gång i tiden:
    Det är saker du Inte Vågade, som du efteråt ångrar mest.

    Och tro mig, enligt min erfarenhet så stämmer det till 100%.
    För det finns Ingenting i livet som jag ångrar mer, som jag kan gräma mig över lika mycket, som tillfällena när jag bangade, fegade ur, inte vågade.

    Så min tanke är, att om du i framtiden träffar en tjej som är intresserad av dig, ta dig då en funderare. För Kanske kommer du fram till att du inte Vill inleda någonting med henne?
    Men snälla, snälla, snälla, avstå inte bara för att du inte Vågar.

    För Det tror jag att du kommer ångra resten av ditt liv.

  4. SB

    Själv ser jag det här främst som ett extra nöje, träffa nya människor på ett annorlunda sätt och det eftersträvar jag verkligen. Tråkiga är att när man äntligen hittar någon som svarar tillbaks så har det alltid slutat på samma sätt. De har inte engagemanget eller är inte redo för att träffa någon.
    Man borde rannsaka sig själv innan man ger sig in i förhållanden och även denna typ av sidor. Är man ute efter någon att prata med eller någon att dejta? Om man ens börjar tveka efter att man ställt sig den fråga så ska man nog inte dejta någon. Visa lite respekt för andra.

  5. Miss Z

    Man ska ha en jäkla tur att hitta någon som man är på samma nivå med, som förstår vart man kommer ifrån och vart man önskar komma.

    Oftast hoppas man hitta nån när man loggar in. Hoppet var ju det enda som blev kvar när pandoras ask stängdes i sista sekunden. Man hoppas men har inte höga förväntningar, man svarar, man skriver, besvarar intressen.

    Men om man möts av likgiltighet, att vem som helst duger bara man slipper singellivets leda, kan det vara. Visst slentrianmessigt utbytta artighetsfraser på en dejtingssida som ett substitut för krogens fylleprat är dugligt. Man slipper iallafall dagen efter piller och bakisfylla…

    Kärlek är för dem som har tur…..

  6. J.G

    Jag funderar också på varför vissa har ett konto här, det verkar vara för att boosta sitt ego.

    De loggar in för att se hur många meddelanden de fått idag, utan att ens bry sig om att läsa.

    Att inte ens läsa mejlen är något jag stör mig på, faktiskt mer än de som läser och sedan ignorerar en. Det är ju normen. Men de som inte ens läser ens meddelanden! Varför blir jag så irriterad på just dessa personer?

    Sedan pratar en del av er här om “mer seriösa” sidor. Vilka menar ni då? Eller menar ni betalsidor? Jag känner inte för att betala för att förödmjukas, det räcker gott att bli det gratis här. Men är svarsfrekvensen högre? Svara ni oftare på mejl på en sådan sida? Tycker att det verkar vara samma personer på alla sidor. Var in någon gratisweekend, och det var typ samma personer där, samt några extra.

    • EPA

      Har också reagerat på att man säger “mer seriösa sidor”. Jag är betalande medlem på Mötesplatsen, och det är i princip samma personer där.

      Måste vilja påstå att jag svarar de som fångar mitt intresse, dvs kan stava t ex. Kan man inte ens som vuxen inleda meningarna med en stor bokstav, eller sätta ut en punkt när man är klar… Sorry!
      Män som visar engagemang, är roliga och kvicktänkta är attraherande. De svarar jag alltid.

  7. EPA

    Jag håller verkligen med alla föregående talare, och vad skönt att få sina förhågor bekräftade! Många här upplever jag som de är oengagerade. Det är även jättevanligt att man hör från männen att de överhuvudtaget inte vill ha ett förhållande, utan de vill först känna sig för. Läs, knulla lite så där mysigt och villkorslöst. Ett annat vanligt fenomen är att männen skriver i sin presentation, “jag vill inte hålla på och skriva en massa tjafs, jag vill träffas”.

    Personligen tycker jag det är väldigt oaktraktivt att träffa män med den inställningen. Varför skall jag lägga ner en massa energi på honom, om han inte ens kan anstränga sig? Varför är alla så rädd på att satsa på kärleken? Jag menar, blåsta och besvikna har vi ju alla blivit. Eller så kommer vi att bli det, förr eller senare.

    Efter tre år i dejtingdjungeln har jag gett upp! Jag tror inte längre att jag kommer hitta han på nätet.
    Sorligt nog har jag också blivit en oengagerad slösurfare, och har min profil upplagd på flera dejtingsidor. Jag blir ofta kontaktad av män, som verkar förvänta sig att det är jag som ska hålla igång dialogen. Det gör jag inte längre. Jag ställer knivskarpa frågor istället, typ är du ute efter ett seriöst förhållande eller är du bara ute och slösurfar som jag? Väntar fortfarande på den där mannen som naket utlämnar sig och säger att han finns på HP för att han vill bli älskad och behövd. Och som inte skriver att han inte är “desperat” att hitta någon eller liknande..

    Nä, jag ska be att få citera Peter Le Marc. Kärleken kommer inte, bara man ropar.

  8. Anders

    Om du skruvar upp det du sa(utom sexet) några hundra procent så vet du hur männen har det.
    Inget engagemang från kvinnorna som förväntar sig att man ska jämnt föra konversationen framåt och konversationer man trodde skulle leda någonstans helt plötsligt ta slut.

    JAG vill bli älskad och behövd. (tror jag i alla fall, aldrig varit i ett förhållande, ja jag VET osexigt som f*n)

    “Happypancake: Where most of the action happens in the blog posts”

  9. olle

    Brukar man inte säga att Sverige har flest singelhushåll % på moder jord. Förstår jag då vi, 80-90%, är väldigt introverta och inåtvända när det gäller okända människor, men det finns naturligtvis även en liten trevlig minoritet :-).

    Bara ett sånt enkelt exempel som när jag är ute i motionsspåret, joggar ibland, går ibland, och man möter människor(okända alltså). Nästan alla gör allt vad dem förmår för att inte behöva heja, kollar åt sidan, kollar ner i backen etc. Går hellre i en tom skog en möter sånna introverta individer.

    Förvisso har jag även mött en del från trevliga minoriteten och vi har slått(ja det heter slagit) följe ibland och pratat i flera timmar.
    Tycker det är kul att träffa lite helt okänt folk, alltså inte kompisars kompis, nått med jobbet, i affären etc. utan verkligen helt spontan okänt folk. Fast som sagt, Sverige är helt fel land för detta ren generellt.

    Har tom försökt “uppfostra” dem introverta en gång genom att heja på alla jag mötte, men en del blir nästan “chockade” hahaha, vilket folk. Men, nej, inte min uppgift att uppfostra.
    Men men, som svensk borde man ju inte direkt vara stolt över att vidarebefordra sådana gener till nästan generation.

    Jag hänger lite på skoj på en internationell sida också och vilken skillnad i respons. Nu ser jag iofs ganska så bra ut (käften med ditt skryt 😉 ) , men där en svensk okänd aldrig skulle få för sig att “berömma” en annan för tex ett bra utseende så får man mycket beröm (låter lite löjligt, jag vet) från utlänningar. Dock, även på den siten är svenskar kallare än en isbit hepp hepp i det stora hela.
    Ironisk nog så har jag träffat en superfin svensk tjej där, men det ironiska är att hon egentligen har bott i Sverige i ca 10 år och är inte svensk(från ett stort sydamerikanskt land).

    Med detta sagt så är det naturligtvis ingen större skillnad på nätet mellan svenskar, samma inbitna, introverta människor, ingen skillnad så klart.
    Ja, då händer självklart väldigt lite. Tystnaden breder ut sig… .lol. (nja lite tråkigt ju…)

    Läs detta också, angående bl.a svenskar, av Britta Svensson på Expressen när hon var i London nyligen:

    Vi är hopplöst oartiga och ohyfsade
    Publicerad 05 jun 2015 05:29

    Vet vi i Sverige något om hyfs?
    Eller är läget helt hopplöst?
    Jag tror tyvärr det senare.

    Jag var i London i helgen, och ni vet hur det är att komma till ett land med artighetskultur. Man känner sig som en butter klumpekloss när folk ber om ursäkt, säger vänligheter och är hjälpsamma till höger och vänster.

    Omedelbart försöker man anstränga sig för att åtminstone ibland kunna möta artigheterna på samma sätt. Man vill ju inte göra bort sig.

    I Sverige är det precis tvärtom. Eftersom försök till vänligheter mot okända för det mesta bemöts med tystnad, surhet eller direkt fientlighet, slutar man ganska snart att försöka. Man blir lika sur.

    Det är för sorgligt.

    Efter visst letande hittade vi ett undangömt, mysigt ställe i London från topplistan över stans mest pittoreska gamla pubar. Det var fullsmockat, så vi stod upp och spanade efter om några platser skulle bli lediga.

    Till slut ger vi upp och ställer oss utanför på gatan där man också kan dricka sin pint i detta förlovade land. Efter en kort stund kommer en man fram till oss och säger att bordet han och hans vänner suttit vid blivit ledigt. En av vännerna håller det åt oss så länge.

    Man hade kunnat peta omkull mig med en fjäder. Varför göra sig en sådan ansträngning för några helt okända människor? Därför att i det här landet är det fint att vara artig. Det är för ganska många direkt nödvändigt.

    Jag kom att tänka på min superengelske morbror Tom. Jag studerade fascinerat hans superartighet redan som barn. Han var alltid steget före. Han visste vad man behövde redan innan man lyckats formulera det för sig själv.

    Man kände sig sedd och bekräftad, och lite överrumplad. Inte en chans att man skulle kunna vara lika artig själv. Man låg alltid lite efter.

    För någon månad sen skrev Dagens Nyheters Viktor Barth-Kron om oskicket att inte ta av sig ryggsäcken när man reser kollektivt. Att inte slå andra i ansiktet med sin ryggsäck trodde jag var självklart. Men förvånande nog fick han massor av aggressivt mothugg av folk som tycker att det var löjlig förbudsiver att be folk ta ryggsäcken i handen när de kliver på bussen.

    Det kallades öststatsfasoner.

    Men det är i artighetsländer som Storbritannien och USA som alla dessa regler finns. De är långt mer detaljerade än någon skulle våga ge till svenskar. I Londons tunnelbana finns nu instruktioner om hur man ska tilltala deras personal. Det framhävs att det är belagt med böter att smäda, svära åt och skälla ut London Transports anställda.

    Inne på tågen förekommer det inte överhuvudtaget att någon tar upp ett säte till med sin väska, något som brett ut sig i Stockholmstrafiken. Inga karlar skrevar så den bredvid inte får plats, och inte en kotte bräker högljutt om sitt privatliv i mobilen.

    När kommer vi dit i Sverige? Förmodligen aldrig. I stället går utvecklingen åt motsatt håll. Allt fler beter sig alltmer självupptaget och ohyfsat i offentliga rum.

    Det är så tråkigt, när livet skulle bli så mycket bättre om vi likt min onkel Tom hade ambitionen att försöka förutse hur vi kan underlätta livet för andra redan innan de själva begriper det.

    Engelsmännen är inte särskilt hjärtinnerliga, de är artiga av ren vana, inympad på ett tidigt stadium. I love it.
    Av Britta Svensson

  10. johan

    Vi kan vara ärliga och säga att det ser likadant ut från båda håll.
    Det har varit ganska lamt intresse från båda håll när det gäller dejting på nätet överlag.
    Många har kvar sin sida men visar sällan något intresse om man ens får svar trots seriösa PM.
    Och många här har som sagt inte ens en presentation. Plus att många sitter med flera år gamla foton på sig själva. Det säger väl lite om vilket intresse det finns för nätdejting idag.
    En annan större liknande sida har nu med börjat med reklam på sin sida för att antalet medlemmar sjunker. Det krävs mera tur än något annat om man ska finna någon som är i balans och mogen för en relation eller åtminstone undersöka möjligheterna.
    Många blir fartblinda av det stora utbudet där många fastnar i ett evigt letande efter Mr o Mrs perfekt. Allt ska dras i långbänk och göra det så komplicerat som möjligt. Analyseras på alla konstens regler innan många får tummen ur. Ett möte slår alla PM fram och tillbaka med hästlängder. Att sitta på nätet är som natt och dag mot IRL. Du saknar ack så viktiga komponenter som kroppsspråk och personlighet. Dofter och mimik. Tonläge. Blickar och beröring. Det visuella. När nästan alla med skriver på samma sätt så är det nästan omöjligt att skilja de åt. Då går man självklart efter fotot och om detta inte är gott nog så klickar man vidare tyvärr eller gäspar lite och rycker på axlarna. Det krävs att båda är drivande och visar framfötterna. Lägger manken till i skrivandet om något ska ske. Samt vågar ses. Där sviker modet för många har jag märkt. Mycket snack och liten verkstad från många. Nätdejtingsidor är fel plats att sitta och drömma på. Tips innan man loggar är att uppdatera sitt självförtroende och självkänsla. Att man har bearbetat sina tidigare relationer och visar en mera seriös sida.


Post a new comment

(OBS! Din E-postadress publiceras ej.)