highly-sensitive-person

Hur handskas med högkänslighet?

Cirka 15-20 procent av den globala befolkningen, jämt fördelat med män och kvinnor, har personlighetsdraget högkänslig. Hur är det att dejta som högkänslig? Och hur ska man agera om den man dejtar är högkänslig?

Högkänsliga personer, eller Highly Sensitive Persons (HSP), föds med ett nervsystem är känsligare än genomsnittet och med en hjärna som fungerar lite annorlunda än andra människors. Detta gör HSP-personer mer mottagliga för sin emotionella och fysiska miljö. De behöver mer tid och mer energi till att smälta alla intryck. På gott och ont. Till exempel är en HSP-person ofta duktig på att känna av stämningar och lägga märke till detaljer. Men baksidan är bland annat en ökad stresskänslighet. En hektisk dag på jobbet kan dränera en fullständigt och man vill bara hem och ta det lugnt. Då är det svårt få kraft till sociala aktiviteter, som till exempel dejting.

Jag ser mig själv som högkänslig, om än inte i dess extremaste form. Men jag gillar inte att stressa och ha för många bollar i luften, då vill jag fly in i min egen bubbla. När det kommer till dejting är det väldigt viktigt att det finns en balans i den kontakt man har. Om någon driver på för hårt, utan att känna efter vilken takt jag har, kan jag lätt känna mig pressad.

Samtidigt finns det ju grader av högkänslighet. Vissa individer kan behöva lång ”vila” mellan dejterna, vilket kan kännas frustrerande. Då är det lätt att tankarna snurrar iväg, hon kanske träffar någon annan eller inte är intresserad? Risken är då att man blir otålig och försöker skynda på dejtingprocessen, vilket inte är en bra idé. Då backar en HSP-person ur.

Det som också är knepigt är att veta om en dejt är högkänslig. När jag ”kopplar på” vet jag nämligen att jag framstår som hur social som helst. Det finns liksom inte på kartan att jag skulle vara en person som kan njuta av total ensamhet.

Så att handskas med högkänslighet tycker jag är svårt, både om man själv är högkänslig och om man dejtar någon som är det. Men om jag ska ge något råd så är det att ha tålamod. Att inte vara för ”på” är extra viktigt, att forcera skrämmer bara bort en HSP-person.

Vilka är era erfarenheter?


/Har du tankar om inlägget, bloggen, förslag på ämnen eller annat? Skriv gärna en kommentar. Eller mejla mig! Jag heter Chris1980 här på HappyPancake.

dating


There are 53 comments

Add yours
  1. Inqvist

    Jag ser mig som HSP, och har till och med varit administratör i två olika grupper på Facebook för HSP. Nu är jag inte längre med i någon av dem, för jag har kommit fram till att vi som upplever oss som HSP kan vara oerhört olika varann, och i vissa fall, när jag deltog vid träffar som anordnades, upplevde jag att jag inte alls kände någon gemenskap med de andra. Många HSP ser det som ett h-e de har hamnat i och önskar att de vore “som vanliga” människor. Jag själv ser det i första hand som en förmån att vara HSP som alltför få har, jag har starkare upplevelser ur ljud och musik, tror jag, än de flesta andra människor. Jag berörs av ljud och njuter av ljud och musik, men jag störs också mer av ljud än jag tror att andra gör. Jag kan också rent av bli snyftig eller lycklig över innehållet i sångtexter, lättrörd till och med av orden i psalmverser fast jag inte tror på Gud.

    Jag har funderat mycket ifråga om min egenskap som HSP skulle kunna påverka hur jag fungerar i en relation, och hur jag möter en kvinna i en dejt och tar mitt beslut om jag vill träffa henne fler gånger.
    Jag har haft några relationer. En varade i tretton år, en annan i 7 år, en tredje i 1½ år. Jag är nu i en relation som varat i ett år, men läget inför framtiden känns lite ovisst just nu (jag har satt mitt medlemskap i HP på paus så jag dejtar inte nu).
    Visst har jag ett behov av att få vara i ensamhet, men när jag har befunnit mig i relation så har jag inte önskat vara ensam från henne, bara från alla andra. Jag njuter av beröring och närhet, men jag är kanske inte mer sexuell än de flesta andra, ändå, men inte ointresserad heller. När relationen har avslutats har det i samtliga fall varit jag som tagit det initiativet, att sluta. Men jag har svårt att tro att detta har någonting att göra med min egenskap som HSP. Jag anser att jag varje gång haft logiska skäl till att bryta, och det har i varje fall funnits olika orsaker till att relationerna har börjat kännas fel.

    När jag var i början av min vetskap om vad det innebär att vara HSP, när jag fick min igenkänning, och allt stämde så precis in på mina egenskaper, började jag också fundera på om jag skulle försöka hitta en kvinna som också var HSP. Kanske det vore lättare att passa ihop med varandra om vi var “likadana”? Det är bara det, tror jag mig kunna fastslå, att det nog inte finns några HSP som är likadana. Vi är precis lika olika varandra som alla andra människor, men vi kan ha vissa egenskaper där vi är rättså lika. Ändå, det handlar i högre grad om INDIVIDEN och jag tror att det inte spelar någon roll om man träffar en HSP eller inte. Det gäller att hitta den där individen som man passar ihop med och känner stor igenkänning med, men det spelar nog ingen roll om hon är HSP eller inte. Så tror jag.

  2. Peter

    Nu erkänner hp det också, träffar HON någon annan? Högst rimlig fråga, här sitter tre killar inloggade för varje tjej. Killar ska passa sig jävligt noga för att titta efter andra.

    Tusan vet om jag inte har stött på en sån här. Det var när jag fortfarande var naiv och trodde man lärde känna varandra genom att skriva i massor. Hon gick i KBT för övrigt. (såna samtal gör inte att fler tjejer loggar in.)

    Det var helt omöjligt att få henne att ändra en rutin för att få till en träff. Vi sågs ett par gånger med långa mellanrum. För att få till en träff var jag tvungen att skriva i över en vecka för att komma fram till tid, plats och aktivitet. Vi hade kunnat ringa varandra, men inte enligt henne av någon anledning jag inte blev klok över.

    Det försöket dränerade även mig helt på energi. Man möttes bara av att jag skulle anpassa mig till hennes värld.

  3. Romantisk-tjej

    Det är mycket möjligt att man måste ta det lugnare vid dejting om man är högkänslig.

    Men för mig som är högkänslig handlar det mest om att jag fångar upp signaler i ett väldigt tidigt skede om det finns potential. Det gör att jag säkert kan uppfattas som ivrig när jag känner att det finns något särskilt. Kanske också för att just detta händer så sällan för mig.

    Men det betyder inte att jag blir förälskad första gången vi ses utan att jag vill umgås och höra av mig för att jag trivs så bra/är nyfiken på just den killen. För att vi är på samma våglängd, För mig behövs inte mer än ett tillfälle för att se det.

    Men om killen skräms bort för att jag hör av mig är han inte mycket att satsa på. Det krävs att båda känner den här samstämmigheten och vill ses snart igen. Uppstår det inte en ömsesidig vilja att fortsätta ses fungerar det sällan senare heller.

    Men om båda vill ses men den ena tar ett steg tillbaka handlar det i stort sett alltid om att den personen inte är tillräckligt attraherad. En kanske bara vill vara vän. Och känslor kan man inte manipulera fram genom att verka mindre intresserad…Åtminstone inte om du vill ha äkta kärlek, för då behöver du inte foga dig i något, göra dig till, tona ner din person…

    Var man är i “dejtingprocessen” är inte intressant om inga starka känslor/attraktion finns hos den du dejtar. Att dejten är högkänslig är alltså irrelevant.

    Känslor är förstärkta hos HSP-personer, därför tror jag de flesta av dem känner av förälskelse extra starkt. Och det innebär ju att man verkligen vill vara nära föremålet för den heta lågan…I mitt fall handlade det om att jag helt enkelt inte kunde låta bli… Och samma blev det för min pojkvän.

    Men det är svårt att definiera vad som menas med “skynda på”. Själv behöver jag mycket egentid – mer än de flesta – för att samla tankar och smälta intryck. Men när jag befinner mig i förälskelsen vill jag inget hellre än att han ringer, messar och vill träffas. Jag längtar såklart, och jag vill ju veta om han längtar till mig med.

    Ensamtiden kan jag ju ha ändå, mellan gångerna vi ses. Och då är det en klar fördel att den jag träffar också vill vara ensam då och då. Med det menar jag inte att han ska vilja ha distans (som innebär att han har svårt att knyta an) En relation av det slaget skulle jag nämligen aldrig klara av.

    Är man ämnade för varann brukar det känslomässiga falla på plats.

    • Elle_

      Romantisk: Hela det resonemnaget bygger på premissen att det finns folk som “är ämnade för varandra”. Det tror inte jag på, alls. Jag tror tvärtom att hur vi ställer oss till någon vi möter inledningsvis, och hur relationen sedan utvecklar sig, handlar jättemycket om tillfälligheter, tur, och små avgörande detaljer som vi registrerar medvetet och omedvetet. Jag tror absolut att folk som passar ihop upptäcker det förr eller senare, men verkligen inte att alla känner det i det första, känsliga stadiet när varje intryck får mycket större betydelse än när de bara är del i miljarders intryck.

      Jag har varit stormande lyckligt kär och levt i ett förhållande med en jättefin man som jag var helt övertygad om att jag skulle leva och dö tillsammans med. Vi var själsfränder, det visste vi båda, och vi funderade ut namn till våra kommande barn etc. Vi levde ihop i många år men det blev inte vi till slut ändå – kärleken förändrades helt enkelt, för att till slut dö. Om vi hade varit bättre på att ta tillvara på kärleken hade den kanske hållt, kanske inte?

      Vi två blev inte alls särskilt förtjusta i varandra förrän efter något år som del i en och samma umgängeskrets. Hade vi träffats på en dejtingsida hade vi med all säkerhet inte gått på någon andra dejt. Ändå var vi precis rätt för varandra i den livsfasen vi båda befann oss i då och vi var, som sagt, himlastormande kära.

      Vad är att “vara ämnade för varandra”? Är det att man kommer hålla ihop livet ut, ett visst antal år, eller att man måste känna en tillräckligt stark och kanske obruten kärlek? Räknas det inte om man inte faller för varandra snabbt? Hur snabbt måste man falla för varandra för att räknas in, isåfall?

      Jag är övertygad om att jag mött flera män som jag skulle kunnat bli lycklig med i många år. Kanske t o m livet ut under rätt omständigheter. Men vi har gått om varandra av olika skäl – säkert helt trista/dumma skäl ibland som att vi har haft fördomar kring varandras yttre, någon av oss var ur fas när vi sågs och ett gryende intresse slocknade och fokus riktades om till någon annan, någon av oss hade redan siktet inställd på någon annan (som det kanske inte ens blev något med), någon av oss var lite för på, eller lite för full, eller verkade lite för sval just i det skedet då den andra verkligen behövde rätt signal för att våga tro och hoppas, våra signaler var de rätta men vi hamnade i otakt/missade timingen, etc, etc, eller av lite mer rimliga skäl som att någon av oss var upptagen, det var för skevt åldermässigt, vi bodde allför långt ifran varandra etc.

      Jag tror inte på enkla samband och svart och vitt i vår komplexa, gråskaleskiftande värld.

    • Romantisk-tjej

      Jag tror definitivt att man kan vara ämnade för varann. För mig var det som en känsla att hitta hem.

      Jag har svårt att tänka mig att vi kommer gå skilda vägar. För mig finns det ingen annan.
      Det är tveksamt att det är rätt om man vill bryta upp. Då handlar det kanske om att en av parterna ändå är tveksam. För min del är han som en del av mig, även om vi kanske bara ses några gånger i veckan just nu (förra månaden sågs vi varje dag) är det otänkbart att leva resten av mitt liv utan honom.

      Jag har längtat efter en partner sedan jag var 14. Men det var först när jag var 45 jag fann någon jag verkligen kände något för. Tidigare har jag knappt ens velat vara nära en man. Jag kunde drömma om att det känns fantastiskt med någon i fantasin, men i verkligheten var det mest obehagligt, även när männen var attraktiva och trevliga. Det kändes fel nästan varje gång. Vi var som omaka pusselbitar!

      Det har funnits några killar som jag kände jag för i början, men det slocknade snart när jag märkte hur avigt allt blev när vi umgicks. När jag var yngre kunde jag tycka någon var snygg och attraktiv men när vi började träffas fanns det ingenting där. Vi var aldrig på samma våglängd. Olika livsstilar, värderingar och känslor. Andra gånger träffade jag killar som jag gärna ville bli kompis med men de blev oftast förälskade och ville mer. Jag fick dock aldrig känslor för dem, hur gulliga de än var. Då sprack vänskapen med vissa medans andra var kvar (och är det än idag).

      Men på dejtingsidor fick jag aldrig ens dejta någon, trots att jag försökte att få ut tusentals killar. Det i sig är en gåta. När jag lade av dejtingen dök min första pojkvän upp nästan direkt…

      Det finns ju knappast en möjlighet att testa att dejta alla man tycker verkar hyfsat attraktiva. Det hinner man inte på en livstid. Och man kan ju inte tvinga folk att dejta. Men har man inte träffat någon man trivts med (eller ens vill vara nära fysiskt) på 30 år förstår man hur dåliga oddsen är.

      Jag har gått på klubbar/krogen/fester i över 20 år utan att hitta någon. Alla mina vänner hade redan för längesedan pojkvänner. För det var så man “dejtade” på den tiden. Jag har helt enkelt svårt att hitta någon där ömsesidiga känslor uppstod.

      Om man äntligen träffar någon och både blir huvudstupa förälskad i, är på samma våglängd OCH kan älska både fysiskt och själsligt, ja då är det att vara ämnade för varann, i alla fall är det så för oss! Jag tänkte tanken men sa den aldrig, för att jag inte ville verka fånig. Men då sa min pojkvän det istället. För honom är det självklart att vi är ämnade för varann. Vi tänker väldigt ofta samma saker samtidigt. Jag tror på synkronicitet.
      För övrigt kan inte allt mätas vetenskapligt 🙂

  4. Elle_

    ROMANTISK: All lycka till er, det låter verkligen som om ni hittat hem. Grejen är att så kändes det för oss också, de första åren. Det hade kunnat vara jag som skrev det du skriver i sista stycket. Det är lite det som är kärlek – den övertygelsen, den känslan.
    Litteraturen är t ex full av förälskade människor som är övertygade om att just deras kärlek är unik och lite större och mer speciell än alla andras… Tyvärr är en stark känsla ingen garanti för att den även ska vara kontinuerlig, oföränderlig, slitstark och långvarig.

    Jag menar verkligen inte att förminska er kärlek – mer att förstora andras. Och du behöver förstås inte tycka eller tro som jag. I själva verket tycker jag nog att du helst ska låta bli det, om du kan. 🙂

    GEORGE: Jag menar iofs inte att det är uteslutande tur, utan tvärtom att vi har bra möjlighet att själva påverka utfallet… även om det sällan är helt enkelt att utröna hur, i varje specifik situation. 😉

    • Romantisk-tjej

      Tack för de fina orden, att du inte ville förminska min kärlek 🙂
      Absolut, fantastiska kärlekshistorier hör man överallt. Som spricker. Men jag tror det är vanligare när man är yngre jag har sett flera där de har roligt och gör allt för varandra. Men det är inte säkert att det är något på djupet. Många väljer ju en partner efter saker som utseende, populariet och status, även om många inte skulle erkänna det.

      Och de kan ju verkligen vara förälskade som få och göra allt för varandra. Men vad händer om man står inför en konflikt? Blir det för läskigt? Är man mogen för att gå vidare med allt vad det innebär?
      Det finns massor som prövar kärleken och när man är ung går man ofta skilda vägar för att saker blir för tungt och obegripligt. Man vill ju bara leva livet och vill att kärleken ska vara rosenskimrande hela tiden…

      Är man 45-50 är man ganska klar med vad man behöver och klarar leva med och man är mer sann mot sig själv när man lärt känna sig själv och sina mest komplicerade känslor. Av livserfarenhet har man förmodligen fler redskap att lösa svårigheter (som uppstår i alla relationer). Man har ofta en skarpare blick för hur en relation kommer utvecklas utifrån där man står idag. Är man en känslomänniska kanske man är extra intresserad av att utforska vem man är och vad man behöver.

      Sedan är alla olika, vissa vill ha ett lättsamt konfliktfritt förhållande där man aldrig rotar i mörka vrår. Jag har en kompis som lever precis så. Och det funkar för dem. Men risken är att när ingen vet vad som händer när “katastrofen” är oundviklig. De kanske ser någon tråkig sida hos den andre först efter 10 år? Och då kan fördämningen spricka.

      Jag minns när min kompis ringde mig när han och tjejen hade haft sitt första bråk, efter ett helt år. Det var något pyttelitet, jag var så förvånad att jag inte visste vad jag skulle säga..För mig var det vardagsmat. Men för dem var det en kris som kunde leda till separation. Det lät för mig väldigt vanskligt, att de inte verkade känna varandra så pass mycket efter ett år. För annars skulle det väl inte vara en sådan stor grej?

      Numera antar jag att de gör allt för att inte trampa varann på tårna, för det blir för riskabelt för dem. Fördelen är att de båda verkligen förhåller sig lättsamma till livet så de har nog ändå en chans till en lång och konfliktfri relation.

      Men för mig och min pojkvän fungerar det inte alls så, vi är inte särskilt lättsamma. Men vi har en väldigt stark grund att stå på eftersom vi känner varandra på djupet och varit igenom många kriser. Efter det har vi bara insett hur mycket vi behöver varandra och hur lika vi ser på känslor och livet i stort. Man kan säga att vi har haft ett terapiarbete ihop då vi båda är väldigt sårbara. Det har lett till utveckling för båda.

      Tråkigt att din relation tog slut efter några år och att den inte gick att reparera…

    • Elle_

      Romantisk: Tack, men jag sörjer inte den relationen. Kärleken dog långsamt och vi blev bara kamrater som gled ifrån varandra. Vi försökte inte ens reparera den, vi var båda ganska nöjda med att gå vidare åt varsitt håll. Vi växte kanske ifrån varandra?
      Jag tror som du att det är större chans att det är rätt om det känns rätt när man är lite äldre än vad vi var. Och jag är övertygad om att du har något alldeles speciellt med din kärlek. Jag är bara inte överens med dig om att man alls kan vara “ämnade för varandra”, hur starkt det än kan kännas att det är precis så det ligger till. Men jag hoppas iofs på sätt och vis att jag har fel.
      Och du och alla haters kan ju tro att jag ljuger om ni vill, men jag vet ju själv att jag verkligen menar det när jag skriver att jag önskar er all lycka. Fint att ni fann varandra, fint att ni har haft varandra hittills och fint om ni fortsätter så framöver. Vad är finare (och bättre för oss alla) än kärleksfulla, harmoniska medmänniskor?

    • Romantisk-tjej

      Ja jag vet varje gång jag skriver saker som “ämnade för varann” eller gud förbjude “själsfränder” kommer alltid flera och protesterar…Det råkar bara vara så att det finns mystik i min värld. Och just det retar människor har jag märkt. Tråkigt för dem att eras liv är så pragmatiskt, kan jag tycka. Men detta är min upplevelse och mina erfarenheter. 🙂

      En annan sak är att jag har lätt att se människor i inledningsskedet. Just det har jag varit extra bra på och det har även räddat mig många gånger, inte bara mot stundande övergrepp utan även mot killar som inte kan knyta an (men ändå är snälla och kärleksfulla).

      Jag har alltid varit den som varnade mina kompisar som inte sett någonting. Detta är typiskt för HSP för övrigt. Elaine Aron som forskat om HSP skrev att vi är dem som varnar flocken vid faror, för vi ser farorna först av alla 🙂

      Detta med att missa varandra och gå om varandra har jag skrivit om flera gånger. Jag var just därför noga med att höra av mig ÄVEN om killen inte visat större intresse. Och det beror ofta på det du skrev här; att man ännu inte lärt känna varandra och kanske inte ens är ute efter en relation just nu. Och i detta kan man missa något stort.

      Det var därför jag var ganska på i början när jag träffade min pojkvän. Trots att jag inte alls tänkte på honom som en partner. Om jag inte hade gjort det hade han garanterat missat mig. Det är vi båda överens om. Killar är ganska disträ, åtminstone de som inte brukar flirta och kolla in tjejer bara för att, och de sistnämnda har aldrig intresserat mig. Därför måste man verkligen vara tydlig med att man är intresserad av kontakt.

      Jag kan inte erinra mig om att jag gått om någon, jag har varit för nyfiken för det. Alltså har jag åtminstone försökt få någons uppmärksamhet om jag finner honom bara lite intressant. Eller att jag frågar om han kommer gå dit nästa vecka, om vi kan byta nummer (dock inte alltid jag vågat). Att jag skriver en extra gång, skickar ett extra sms, bara för att va säker på att han sett mig. Jag har alltid haft koll på vilka som är singlar i min närhet. Så man kan inte säga att jag legat på soffan så det är inte därför jag alltid var singel.

    • ViraStina

      Jag är för jordnära för att tro på att man är ämnad för en viss person. Det skulle ju innebära att vissa inte är ämnade för någon..?

      Men jag tror också att det egentligen saknar betydelse. För dem som tror på att man är ämnade för varandra, och känner det starkt, så fungerar det ju. Det är deras sätt att bygga en relation.

      För mig som mer tror på att man skapar sina relationer med god vilja och god kommunikation, tillsammans med en dos attraktion/personkemi, fungerar det lika bra.

      Jag söker mig ju till män som är som jag. Ingen av dem har uttryckt att vi skulle ha varit ämnade för varandra. De har mer använt termer som att vi har liknande bakgrund, att vi resonerar på samma sätt och att vi funkar bra tillsammans.

      Skillnaden handlar nog mer om livsåskådning än om resultat. Det vill säga, om man t ex inte lyckas träffa någon, förklarar man det förmodligen på olika sätt. Om relationen blir lycklig, förklarar man det på olika sätt, och om den tar slut förklarar man kanske även det på olika sätt.

    • Nadine

      Rom tj skrev väl att hon träffat massa fina män ??? Men det räckte inte,,,så ditt resonemang skulle inte funka just med henne. I hennes värld kanske det finns något mer,,,än bara person kemi liknande intressen o att killen är som henne är inte är grejen,,,det är något på ‘djupet’. Hon verkar inte bli kär för att ngn uppvaktade henne, hon verkar bli kär för att personen är den rätta.varför kan du vara inte acceptera att hon ser o känner saker som du inte kan !!? Ni verkar se helt olika om kärlek o vad det är. Resultatet kanske inte är alls samma som ditt resultat med din kille,,, för det lät på dig som du har säker på att resultat alltid är samma. Jagär säker på att folk känner olika en del ser nyanser o det räcker inte att killen uppvaktat o varit trevlig osv,,,för dom är det personen som är de viktiga, annarshade hon väl valt någon av alla dom reko killsr som kommit i vägen innan hon var typ 40 år isåf.det jag läst är att hennes kille stack ut från alla hon sett hittils,,,,hon drömde on honom innan men aldrig fann honom förrän senare i livet o var hellre ensam( Hellre än utan honom,,,) min mamma drömde om min pappa på riktigt. Hade en bild av honom för sin inre syn,,,sen träffade hon honom långt senare. Hon säger stt det var “meningen” o att hon aldrig var nöjd med någon kille innan det,,,säger inte att det var samma för RTjej, men fattar grejen hon försöker säga. Kanske finns mystiska saker som hon sa,,min mamma o pappa blev kära direkt o var precis som dom kände varann o träffats innan !!! Han hade sett henne också i drömmar.Dom har berättat det flera ggr

    • ViraStina

      Nadine:
      Vem pratar du med? Mig? Elle?

      Ingen av oss har för övrigt påstått att det är lika för alla. Och om det var riktat till mig, så har jag aldrig hävdat att det räcker med att en kille uppvaktar mig. Då har du nog läst lite för snabbt och dessutom övertolkat väldigt fritt.

      I så fall skulle jag ha haft åtminstone tio kärlekshistorier i bagaget. Det har jag inte. Det krävs nämligen lite mer än att han visar intresse. Men – det är ett minimikrav i mitt fall att han driver på och ser till att få träffa mig.

      Jag har nämligen ägnat för mycket energi åt killar som har SAGT att de är intresserade, men aldrig levt upp till det. När jag bestämde mig för att sluta lyssna på vad de påstod, och istället började gå efter hur de agerade, fick jag ett helt annorlunda resultat.

      Ofta är det nämligen så enkelt att det bästa sättet att utläsa en killes intresse, är att titta på ifall han prioriterar dig eller inte. Ett betydligt mer osäkert sätt är att lyssna på hans försäkringar i mail, chatt och sms om att han ska ta sig tid för dig lite längre fram.

      Hoppas det inte provocerar dig alltför mycket att jag fick framgång med den enkla metoden att låta handling väga tyngre än ord. Jag tvingar ju ingen att göra likadant.

  5. Nadine

    Elle hon är hård i nyporna men kär*ing är dumt att säga k-i,,,fast jag tror hon blir provocerad av rom. tjej. För att hon råkar ha ett bra förhållande,,,hon vill inte tro att dom har NGT riktigt extra, det kanske dom har ??? Avundsjuk ? Finns 2 tjejer här dom har killar,,,,den andra tjejen ( vira stina ) tror oxå att deras förhållande ska hålla hela livet,,,men Elle har inte sagt ett knyst om att vira stina kan ha fel,,,ursäkta men är det rättvist att klaga på bara rom. tjej ?? ? Eller har just vira stina alltid rätt ? Är inte 1:a gången Du har NGT tveksamt att säga om romantisk tj s förhållande ! Skärpning ! Tycker du var alldeles för hård mot henne. Vira stina ska du alltid hålla med däremot

    • KARL- INGE

      HEJ NADINE FINASTE JAG BLIR SÅ GLAD NÄR JAG SER DIG SKRIVA INLÄGG

      du får skriva vad du vill nadine jag gillar allt o håller med dig oavsett men det är väl för att du är positiv o mkt klok tjej kram o ha det så gott

    • Elle_

      Nadine: Bara för att jag beskriver en egen erfarenhet betyder det inte att jag påstår att alla andras liv kommer att utforma sig exakt som mitt gör… kan vara tänkvärt bara!!! 😉

  6. Elle_

    Jag är ledsen om ni känner er avundsjuka på att jag inte har så mycket att invända kring Virastinas inlägg – känns det jobbigt för er att vi verkar ha rätt lika syn på kärlek och relationer?

    Äsch, jag fattar förstås att ni inte är avundsjuka, till skillnad från er tror jag inte att alla helt obstinat bestämmer sig för att tycka tvärs emot alla människor som de är avundsjuka på, eller att just avundsjuka ligger bakom att alla inte är överens om allt.

    Märkligt också att jag anses hård och kylig med tanke på replikerna ovan, när ni dessutom hittar på att jag skriver saker som jag inte skrivit för att motivera att skälla på mig lite extra? Tacktack. Jag kommer inte slösa energi på att räkna upp alla sätt ni väljer att missförstå mig på, varsågod och var ursinniga över den ni tror är jag, tyck och tro vadhelst ni vill. Misstänker att jag överlever det ganska bra.

    • ViraStina

      Elle:

      Ja, du har väl insett att om två personer råkar ha så extremt konstiga åsikter som vi – då måste det bero på någon sorts konspiration, och att vi medvetet gaddar ihop oss av princip.

      För att vi oberoende av varandra skulle ha ungefär samma syn på relationer i många frågor, det är ju totalt orimligt. Så kan det helt enkelt inte vara. 😀

    • Elle_

      Virastina: Exakt. Det rimligaste är förstås att vi två har helt olika åsikter, vi har bara ingått i något slags häxpakt där vi håller varandra om ryggen till varje pris… 😀

    • Nadine

      Vadå konspiration nu tar du väl i så du spricker igen,,, det mesta är jätte svart vitt för dig,,men är väl uppenbart att ni ‘håller ihop.’ Är Säker på att du aldrig skulle skriva att vira Stinas förhållande kan ta slut precis som ditt gjorde,,lättare att säga sånt till tex R-k henne håller du aldrig med fast hon sklriver vettigt vad jag läst iaf !!!

    • ViraStina

      Nadine:

      *känner efter’

      Nä, jag håller inte alls på att spricka, faktiskt. Jag bara återger hur jag uppfattar dina inlägg. Det kanske är du som tar i så du spricker när du påstår att man håller varandra om ryggen så fort man delar åsikt i en sakfråga. Det verkar dessutom bara gälla när någon håller med mig. Inte när andra håller med varandra.

      Varför skulle det vara enklare att skriva något om relationers hållbarhet till Romantisk tjej än till mig? Som om hon vore lätt att platta till? Hon kan väl försvara sig och argumentera alldeles utmärkt? Skillnaden mellan oss i detta är bara att jag inte har sagt något om chanserna att min relation håller resten av livet.

      Jag vet nämligen att jag inte kan gissa det. Det är för många faktorer som spelar in, och för få som jag kan påverka. Jag kan definitivt förbättra oddsen att det håller. Men det är allt. Veta kan jag aldrig göra.

      Just nu KÄNNS det som att det kommer att hålla för alltid. Något annat känns otänkbart. Men den känslan har jag trots allt varit med om förut. Och efter tillräckligt många år visade det sig att det inte blev för alltid. Men å andra sidan blev det ju 20 år. Det är länge, hur man än ser det.

      Om jag hade skrivit om min nya relation att jag visste att det var han och jag för alltid, lovar jag att folk hade huggit på det som stressade kobror. Och absolut inte med det helt normala tonfall som Elle hade mot Romantisk tjej. 🙂

    • Elle_

      Nadine: Jag håller inte alltid med Virastina till punkt och pricka, jag har diskuterat med henne också. Dock gör jag faktiskt det nästan jämt, det visar sig att vi har ganska lika syn på relationer.
      Faktum är att jag medvetet LÅTER BLI att kommentera Virastina ofta. Jag skulle gärna skriva “jag håller med precis” eller “exakt så känner jag också” eller “jag har en liknande erfarenhet…” etc, men då jag inte orkar med era reaktioner på att vi tycker såpass lika, och då ni har för vana att frångå sakfrågan och börja anmärka på hur utomordentligt fånigt det är att vi håller med varandra, avstår jag. Det är inte som att Virastina inte klarar sig alldeles lysande själv heller.

      Hur tycker du att jag ska göra, Nadine? Jag känner inte Virastina, vi har aldrig kommunicerat utanför den här bloggen. Ska jag börja försöka tycka annorlunda? Säga emot henne trots att jag håller med henne? Låta bli att säga emot andra så att det inte blir lika “orättvist”? Berätta gärna!

    • Romantisk-tjej

      Nej ingen kan veta om en relation håller för alltid. Men nu skrev jag också med fonden av min lite speciella livssituation där jag aldrig haft en partner innan 45, som ändå är ganska ovanligt.

      Hade jag haft flera förhållanden i bagaget och alltid trott att det ska bli min sista, ja då förstår jag om folk himlar med ögonen. Men jag har som sagt aldrig gått vidare med någon kille på grund av att jag förstod att det inte skulle hålla, för att jag är kräsen med vissa saker (som jag vet flera andra accepterar) och för att jag inte känt tillräckligt med starka känslor. Och självklart har det även varit att killar inte velat gå vidare med mig.

      De killarna jag faller för är väldigt ovanliga. Min erfarenhet är att de flesta är ganska lika när man lär känna dem, oavsett hur olika de ser ut att vara vid första anblicken. Och det finns mycket jag inte står ut med som i stort sett alla män har med sig.

      Jag har svårt att tro att en ny kärlek kommer infinna sig när jag närmar mig 60-årsåldern. De flesta är för gubbiga då (säger jag med glimten i ögat)
      Jag är hyfsat säker på att jag kommer leva ensam om den här relationen skulle ta slut.
      Men känslan både jag och min partner har är att vi kommer ha en relation tills vi blir gamla. Och skulle det mot alla odds bli så att passionen försvinner kommer vi säkerligen fortfarande inte vilja skilja på oss. För vi har något djupare än “bara” kärlek och vänskap. Vi vill vara tillsammans helt enkelt, för vi trivs med varandra och behöver varandra och har dessutom svårt att passa med andra människor.

    • george

      Nadine

      Håller med dig här.

      Finns mycket väl kvinnor som tänder så fort dom ser en man. Har alldeles för många upplevelser av det. När tjejerna var unga så uppträdde dom som virastina o co beskriver. Men när dom blir äldre, då har dom inte tid med känslotramset att vänta si o så länge. Då är det raka rör som gäller. Till och med mot helt främmande män. Detta sker med tafsande först och sen fjortistramset “spela svår”. Sen intimare tafs i röv å skrev. Sen enligt dom själva förhoppningsvis en sängkamrat.

    • ViraStina

      Ja, det låter ju synnerligen märkligt.

      Alla medelålders kvinnor jag känner, har tvärtom blivit mer kräsna med åren. De har så bra liv själva, utan någon man, att de hellre avstår helt än att acceptera någon som inte tillför något.

      Det var när de var yngre som de tiggde om bekräftelse och uppmärksamhet från vem som helst.

  7. Eros

    Jag är HSP person och precis som skrivits längre upp så är HSP personer lika olika varandra som Icke-HSP personer…

    Som svar på din frågeställning Christian, så behöver en kvinna inte tänka på något annat än att behandla mig som hon själv vill bli behandlad (och alla andra för den delen). Konstigare än så är det inte i min värld… Min HSP är mitt ansvar att handskas med…

    I unga år hade jag väldigt svårt att hantera min HSP och jag hade inte direkt någon större kännedom om den heller… Jag förstod inte alltid varför jag var så känslig för “nyanser”, att jag reflekterade, till synes, mycket mer över saker runt mig än vad andra gjorde…

    I dag är den min stora styrka… Jag känner den, jag vet vad den s.a.s. kan ställa till med i mitt inre och det ger mig ett stort lugn eftersom den inte kan överraska mig… Jag känner känslor precis som andra människor… men som HSP så känner jag lite mer… På gott och ont.

    • Romantisk-tjej

      Jag håller med dig om att HSP är en styrka. Jag har lätt att bli euforisk för små saker och det vill jag inte vara utan 🙂 Jag blir också “hög” av musik jag tycker om, kan uppskatta väldigt små spännande nyanser som de flesta andra tycks vara blinda för.

      Det som var jobbigt när jag var yngre var att jag aldrig fann likasinnade. Jag hade svårt att hitta min plats i tillvaron. Jag fick alltid höra att jag var för känslig och blev även mobbad för det i skolan.

      När andra märker hur sårbar man är utnyttjar de ofta detta. Få människor är mjuka och milda tillbaka och säger att de förstår. Ofta säger de att “det måste man tåla”, “det var väl inget” och liknande.

  8. ViraStina

    Nadine:
    Vad menar du? Vadå “tror att det ska hålla hela livet”?

    Här tros ingenting. Jag är ytterst jordnära. Jag ska _försöka se till_ att det håller hela livet. För mig är inte kärlek trosbaserat. Det handlar om god vilja, kommunikationsförmåga och självinsikt.

    Jag hade en man som jag såg som min själsfrände i närmare 20 år. Men den övertygelsen hjälpte inte när vi började dra åt olika håll. Idag vet jag vilka fel vi gjorde, och de felen tänker jag inte upprepa i min nya relation.

  9. Mll

    Jag har väldigt svårt förstå vad Elle skrivit som är så provocerande att man tom tar till svordomar för att tillrättvisa henne?

    Jag vet att Romantisk tjej är långt ifrån ensam om att vara i en relation där hon känner att hon `hittat hem´.Och jag vet att Elle är långt ifrån ensam om att ha levt ihop med sitt livs stora kärlek och ändå så har det inte hållit.

    Det finns ju en mängd faktorer som spelar in när det kommer till ett lyckat förhållande.Livet förändras och så även känslor.
    Personligen så har jag svårt att tro att det bara finns en partner som är ämnad för oss här i livet.

    Tid ,plats,känslor det finns en mängd faktorer som spelar in
    .Jag kan inte se att Elle på något vis klankade ner på Romantisk tjej,hon delade bara en helt annan åsikt pga personliga erfarenheter.

    • Elle_

      Tack MLL, nej, jag förstår inte heller de nu bortcensurerade inläggen från K-I och N, fyllda av hat, personangrepp, elaka tolkningar och svordomar. Trist att vi inte kan ha olika åsikter utan att det ska hamna där.

    • Romantisk-tjej

      Den vanligaste skilsmässoåldern är någonstans vid 42. Och det är ovanligt att man lever med samma människa från när man är 18-20 tills man dör. Det är normalt (i ett fritt land) att man träffar flera för att livet ändras.

      Jag hittade ingen som jag kunde tänka mig leva med förrän jag var i medelåldern. Först då kände jag mig hemma någon. Min högkänslighet gör att jag har lätt att känna om det är “på riktigt”.

      Som jag skrev förut så träffade jag mycket folk under många år eftersom jag alltid varit ensam och inget har hindrat mig att “flirta” eftersom jag alltid var singel. Kompisar däremot var ju upptagna med jämna mellanrum och satt hemma i soffan och myste med deras älsklingar när jag alltid var ute i svängen. Varje helg och ofta även mitt i veckan, periodvis.

      Med vissa killar kunde det vara roligt att umgås och dela intressen eller sitta och prata…Andra störde jag mig på redan i början. Det var alltid ensamhetskänslor efter varje möte. Även med killar som jag umgicks med regelbundet som kompisar. Det var långt ifrån känslan att “komma hem”. Den känslan fanns bara i mina drömmar.
      Jag var ofta helt övertygad om att det inte fanns någon för mig.

  10. Mll

    Detta är väl en blogg där man måste få vädra sina egna åsikter och upplevelser ?
    så länge man inte går till personangrepp eller använder olämpliga formuleringar iaf.

    • Mll

      Romantisk tjej: Ja det stämmer säkert att det är ovanligt att hålla ihop hela livet från unga år.

      Sen kan det vara en tillfällighet att i just min bekantskapskrets så finns flera par som hållit ihop sedan tonåren,medan de som träffats senare i livet bara hållit ihop under några år.

      Personligen så tror jag inte det finns någon idealålder eller en idealisk tidsram för när man får känslor för varandra som är det primära för hur länge ett förhållande varar.
      Det är så mycket mer som spelar in,inte minst då man är två personer involverade,ibland handlar det också om yttre faktorer som man inte själv kan råda eller styra över.

      Men jag känner så väl igen det du beskriver om att hitta hem.Jag har också gjort det och levt sida vid sida med mitt livs stora kärlek under många år.Men ändå tog känslorna slut (vänskapen består)

      Men bara för att man haft så starka känslor för någon betyder inte att jag förlorat tron på att jag kan få det för någon annan igen.Hade det varit så att det bara finns en enda person som är ämnad för oss vore det helt lönlöst att ens försöka hitta kärleken på nytt.

      Och samtidigt är jag glad att jag fått vara med om att känna som jag gjort,och att jag har det liv jag har idag.

      Jag tror som sagt att det helt klart finns flera personer som kan vara ämnade åt oss under vår livstid men att det är många faktorer som skall spela in för att man skall finna varandra,och vårda det man funnit.

    • ViraStina

      MLL
      Jag är inne på din sista mening. Jag tror på att vårda det man har funnit. Det hjälps inte hur bra och perfekt det känns de första åren, om man sedan inte är mån om att bevara det. Och det krävs aktiva insatser. Enbart känslor räcker inte. De kommer så sakteliga sina om de inte hela tiden byggs upp och fylls på.

      Det är det främsta jag har lärt mig av mitt tidigare äktenskap. Vi hade massor av kemi, vi förstod varandra utan och innan, vi var bästa vänner… Men vi lät relationen rinna ut mellan fingrarna. Det tog 20 år innan vi var dränerade på romantiska känslor, båda två.

      När jag pratar med exmaken idag, är vi rörande överens om hur vi sabbade det vi hade. Inte av egoism eller elakhet, utan av bristande insikt i vad som håller liv i förhållanden. Vi förlitade oss på att den där självklara vi-känslan skulle räcka.

    • Elle_

      MLL: Håller med dig precis. Även Virastina håller jag men men det får man ju inte säga i dethär landet. 😉

    • Romantisk-tjej

      Men det kanske bara skulle vara ni de här åren? Vad är det som säger att ni gjorde fel?
      Och som jag skrev, det är inte alltid möjligt att leva med samma människa hela livet. Den människan kanske passade i den livsfasen man var då, men inte senare.

      Jag har bekanta som levt i över 20 år med samma partner. De säger att de bara är som vänner idag, men de har ändå en toppenrelation. De har roligt, vill leva på samma sätt. Inget talar för att de ska gå skilda vägar bara för att känslorna inte ser ut som när de var 20.

      Fler än man tror lever som enbart vänner, men är nöjda med det. Relationer kan se väldigt olika ut. Alla har inte behov av passion. Det kanske var viktigt som ung men mindre viktigt senare i livet.

      Problemen uppstår om den ena vill ha kvar den heta lågan men den andra är nöjd.

    • ViraStina

      Romantisk tjej:

      Ja, jag vet inte hur andra tänker om sina skilsmässor, men jag ser ju inte mitt äktenskap som 20 bortkastade år. Tvärtom var det till större delen väldigt bra år. Så det var ju ingen felsatsning.

      Men vi hade den där bilden av att vi skulle bli gamla tillsammans. Vi var verkligen inställda på det. Och det var så sorgligt när vi konstaterade att det inte skulle bli så. Jag tror att vi hade kunnat undvika skilsmässa om vi vetat mer om livet.

      Passion har jag aldrig efterfrågat. 🙂 Det är för intensivt för mig, för explosivt. Det passar inte min personlighet. Men attraktion vill jag ju ha. Jag vill att det ska finnas ett ömsesidigt romantiskt intresse. Jag och exmaken märkte till sist att vi såg på varandra som syskon, och det räckte inte.

      Men när något gammalt upphör, uppstår plats för något nytt. Och idag kan jag med lite mer objektiva ögon se att min nya relation faktiskt är mycket lättare och mer självklar än min förra. Färre konflikter, mindre drama, mindre oenighet.

      Som du sa – det hänger antagligen ihop med att vi är medelålders nu. Det är annorlunda att starta en relation efter 40 än när man knappt var torr bakom öronen.

    • Romantisk-tjej

      Jag förstår, vissa vill ju däremot ha den där passionerade glöden. Och när det blir vanlig vardag blir de obekväma och tycker det är tråkigt och letar efter något nytt. Men alla är ju inte sådana. Det finns ju som sagt de som bara behöver vara vänner för att trivas ihop. Och jag ser inget fel i det.

      Och som jag skrev tidigare så kanske jag själv kan tänka mig vänskap även om jag vill ha passion nu. Jag vill i alla fall inte vara utan den här personen. 🙂

  11. george

    Dom medelålders kvinnor jag råkat ut för behövde inte dagar, veckor, månader och år för att känna om dom ville ha sex eller förhållande Det räckte att jag tittade på dom så åkte trosorna ner till fotknölarna.

    Ju äldre kvinnorna blir ju mer raka rör. Då har dom inte tid med känslor å annat tjafs tyvärr.. Hade föredragit om dom höll sig väck som dom gjorde när dom var unga.

    • ViraStina

      George:
      Jag har sagt det till dig förr: Du bör bli lite noggrannare med vilka du söker dig till, och vilka du släpper in på livet, eftersom du hela tiden tycks träffa väldigt… udda personer. Personer som du inte respekterar. Du kanske skulle fundera lite över varför.

    • Hasse

      George, för mig har tåget gått för 20 år sen. Jag attraheras överhuvudtaget inte av fruntimmer längre. Det skönt att vara färdig med den biten. Rent fysiskt kan jag tycka att yngre kvinnor är vackra att titta på, men det är allt. Jag skulle som du känna mig lite smutsig av att bli uppraggad…

    • george

      Virastina

      Varenda gång jag är ute med två av mina närmaste vänner så flyger dom gamla kvinnorna på mig. Jag ägnar dom inte ens en blick och ändå så kommer dom fram. Rekordet ligger på 25sekunder. Jag kom in på en pub och gick fram till baren utan att se på kvinnor. Tog ca 10 sekunder. Påkallade bartendern om en öl… Pang första tanten framme. En annan gång hann jag ta med ölen till bordet utan att ha druckit ur den. Pang en ful tant igen. Var på svensexa, samma sak igen. Går ute i livsmedelsaffär samma sak. Till och med en sen kväll i korvkiosk kön.

      Jag har rakat av mig håret och har märkt att nu är dom inte lika intresserade av att komma fram. Nu är jag skallig och det gillas inte. Tog två omgångar hårborttagningsmedel och 3 timmars rakning innan håret var väck. Jag har en hårförbannelse på skallen. Allt hår jag har på kroppen sitter på skallen. Har knappt hår under armarna. Det är detta som gör att jag ser yngre ut och tanterna blir alldeles ifrån sig av upphetsning. Dom behöver inga känslor om det är rätt eller fel.
      Om dom är HSP tanter vet jag inte

    • george

      Virastina

      Många gånger har jag trott att jag är med i Truman show med Jim Carrey. Där allt som händer är övervakat av ett TV team. Det är så löjligt ofta som tanterna kommer fram och äcklar sig.

      Ån en gång. JAG GÖR INGET FÖR ATT UPPMUNTRA DOM

    • george

      var på en camping en gång och det kom fram en kvinna och hon behandlade mig som en tonåring i dom övre åldrarna.

      Du behöver inte tala så nedlåtande till mig för jag är snart 50år sa jag till henne. Fick till slut bevisa med körkortet att jag var så gammal. Jag var till och med 8 år äldre än henne…

    • george

      Virastina

      Jag öppnar inte dörren om det ringer på den. Jag svarar inte i hemtelefonen om det ringer. Hade kompisar som tröttnade på att jag inte svar så dom köpte en nummerpresentatör till mig så jag kunde se vem som ringde. Idag har vi mobil så nu är det lättare att se vem som ringer.

    • ViraStina

      George:
      Ja, det måste verkligen vara smärtsamt att oattraktiva människor pratar med dig.

      Jag är van vid att folk i alla åldrar och alla utseenden pratar med mig. Jag spelar rätt mycket 40- och 50-talsmusik när jag uppträder. Då kommer det alltid fram gamla herrar som var unga på den tiden och pratar med mig. Lägger en arm runt midjan. Skojar att om de vore 40 år yngre…

      Jag är glad att jag inte blir kränkt av det, bara för att de inte råkar vara attraktiva för mig. Det hade varit jättejobbigt. Då hade jag också velat stänga in mig istället för att röra mig fritt.

  12. george

    Virastina

    Jag har polisanmält kvinnor. Fått telefonsamtal från äkta makar som frågat om jag legat med deras fruar. Haft ett rent helvete med medelålders kvinnor. Har det än idag.

  13. Ante

    George
    Det känns som du har råkat ut för det som många människor upplevt både kvinnor och män…Det finns all för mångs personer som tror att bara för de känner attraktion och intresse för en person så känner motparten samma och det är fritt fram att kleta sitt intresse på motparten. Man går på och glömmer att känna av om känslorna är besvarade. Många gånger har jag råkat ut för samma sak, jag upplever mig inte direkt som snygg men har väl något. Jag har ofta frågat mig varför och vad jag gör för fel för denna oönskade uppmärksamhet, blivot kladdad på anonymt och öppet. Hanterat detta genom att rannsaka mig och gjort mig osynlig, aktat mig från att le, besvara ögonkontakt, klätt mig annorlunda för att inte väcka uppmärksamhet…Svartsjuka kvinnor har ringt och frågat efter deras män eller för att berätta att han minsann är upptagen, jag har varit som ett frågetecken och inte förstått. Blivit fysiskt och verbalt attackerad också, har hemligt tfn nr sedan många år. Nu är jag äldre och man trodde den oönskade uppvaktning skulle sluta…nej…det hände förra gången jag var ute på lokal och gången innan..Jag har nästan blivit rädd för män och jag är dessutom HSP så min känslighet har väl ställt till det extra för mig också. Jag har bestämt mig för att deras dumma beteende, att inte ha förmåga att känna av andra inte definierar mig utan bara dem. Numera bejakar jag min känslighet för jag tycker om att jag kan ge mig in och njuta av musik, mat, dans, konst eller en skogspromenad med hela mitt jag. Har förmåga att absorberas med hela mitt jag är en tillgång för det mesta…En sak jag funderat på är om mer okänsliga personers vinst med detta som beteende, tror många är mottagliga för komplimanger. Det sättet att vara fungerar kanske tillräckligt ofta för dem. Många kanske tycker om bekräftelse, känner sig smickrade av att bli uppvaktade och få uppmärksamhet. Själv är jag inte en person som är så mottaglig har ett för tomt smicker det behövs mer för att mitt intresse ska väckas. Jag vägrar låta det få mig att se ner på alla män för att en del inte kan sköta sig, det har dessutom inget med utseende att göra eller ålder, jag blir lika illa berörd om en vacker har ett dåligt beteende som en mindre attraktiv, det är okänslighet i att gå på som gör mig ledsen och illa berörd.

  14. Wilhelm

    Följer med stort intresse. Detta med “högkänslighet” verkar vara lite ‘populärt’ just nu.

    Personligen är jag motsatsen – väldigt robust – vilket givit lite friktion med de som kallar sig högkänsliga. Medan hen “flippar ut”, suckar jag – “inte så farligt”.


Post a new comment

(OBS! Din E-postadress publiceras ej.)