ghost

Ghostare de största offren?

För några veckor sedan skrev min bloggkollega Cecilia om hur det känns att bli utsatt för så kallad ghosting. Jag håller med henne, det är en hemsk känsla. Men jag tänkte vända på perspektivet lite, kanske är det ghostarna som är de största offren?

För att diskutera ghosting bör man först definiera vad detta begrepp innebär. Det är inte helt lätt, då samma situation kan tolkas på olika sätt beroende på hur man är. Men för mig handlar ghosting, i väldigt korta drag, om ungefär följande. Man har byggt upp en hyfsat lång och djup kontakt, setts flera gånger, uttryckt att man gillar varandra och är överens om att man ska fortsätta att ses. Sedan försvinner den ena plötsligt och gör sig oanträffbar för all framtid.

Jag vet inte om det här har med kön att göra. Men som kille upplever jag att ghosting av den här formen är sällsynt. Om en tjej inte varit intresserad har jag i regel fått veta det i ett tidigt skede och fått raka besked. Schysst såklart, men det är också det smidigaste sättet att säga adjö för den som inte vill mer. För att välja ghosting som avslutsstrategi är ju inte direkt det enklaste alternativet. Att bli bombarderad med allt mer desperata meddelanden och telefonsamtal, utan att svara, från någon som man vet gillar en borde ju ge en jäkla ångest. Kanske måste man vara lite känslomässigt avtrubbad för att orka stå ut med den smärta man orsakar?

Jag har blivit rejält ghostad en gång och vi hade den typ av kontakt som jag beskrev ovan. Jag skulle bjuda på middag till helgen och vi skulle bara bestämma vilken tid, då försvann hon spårlöst. Inga svar, ingenting. Döm om min förvåning när hon flera år senare glatt skrev till mig på Facebook och undrade om jag ville ta en kaffe. ”Det skulle vara kul att snacka om vad som hänt i våra liv sedan sist”, menade hon.

Självklart hade jag kommit över henne för länge sedan, men hennes positiva tonfall gjorde mig irriterad. Så jag frågade henne varför hon trodde att jag ville ses efter hur hon agerade sist. Hon var helt oförstående, så jag fick friska upp minnet. När jag var klar sa hon att hon var ”chockad”, hon fattade inte hur hon kunnat bete sig så. Hon sa också att hon inte hade så mycket minnen från den här tiden då hon befann sig i en djup livskris.

Ok, kanske var det så. Eller inte. Men jag tror att vissa som ghostar inte alltid mår så bra. Livskriser, stress och andra problem kan utlösa ett självfokus som gör att man tappar förmågan bry sig om andra.

Vad tycker ni? Är ghostare känslokalla ”players”, eller kan man känna sympati för dem?

/Har du tankar om inlägget, bloggen, förslag på ämnen eller annat? Skriv gärna en kommentar. Eller mejla mig! Jag heter Chris1980 här på Happy Pancake.

Läs mer på Happy Pancake om ghosting och att dejta när man mår dåligt:
Ghosting – När allt tystnar
Att dejta när man mår dåligt

dating


There are 33 comments

Add yours
  1. tjej79

    Man kanske kan känna “sympati” för dem eftersom du i ditt fall fick en förklaring även om det skedde flera år senare.
    Jag fick också det flera år efter. Men, jag kan också tillägga att som person gör det ngt med en. Man blir påverkad på ett sätt som man kanske inte tror att man blir. Det heter ju att man blir en erfarenhet rikare. Men, erfarenheten gör också att man litar inte helt på andra människor igen. Det kan ta lite längre tid att lära känna en person, Givetvis beror detta också på vilka erfarenheter man bär med sig. Ju fler positiva desto lättare såklart…men, ju fler negativa desto sämre tankar kan man tänka med. Sedan har man själv ansvaret vad man gör med det.

    Jag tror också att “ghostare” inte investerat lika mkt känslor heller. Så, därför blir det lättare för dem att göra det med. Men, det kan också ligga något i att de kanske inte mår så bra eller så, har de inte utvecklat empatidelen…för det är en rätt egoistisk handling. Men, det ligger kanske också i tiden. I detta ytliga samhälle. Tänk själv hur ghostades det förr? Jo, via vanliga hemtelefonen, personen slutade ringa helt enkelt…för då kunde man inte se vem som ringde heller och sedan kom nummerpresentatören. Men, vi kanske inte la lika mkt vikt vid det? Förutom den som blev utsatt för det blev såklart ledsen och besviken. Men, det pratas mer om det idag och mycket pga av alla sociala medier som finns med.

    • Christian Persson

      tjej79,

      Jag håller helt med dig om att det blir svårare att lita på människor när man blir ghostad.

      Jag tänker också att dagens ytliga samhälle spelar roll och att många anpassar sig till det. Egentligen är de kanske inte “ghostare” i grund och botten, men då det blivit ett allt mer accepterat beteende gör man likadant själv. Detta medan vissa aldrig skulle frångå sina principer så och då blir det krockar.

  2. Holger

    Jag tror du istället skall ta upp det sjuka som du kallar ett schyst sätt – kvinnor som inte är intresserade och därmed anser sig med gott samvete bete sig hur samvetslöst som helst; vägrar normal medmänsklig kommunikation —- fråga dig hur sjukligt det är, att inte kunna säga ett ord till en annan människa, “för nu var jag inte intresserad av förhållande med den personen”. Detta är mycket utbrett, det pågår systematiskt och är väldigt väldigt destruktivt; helt empatilös och rent elakt. Det gör att mängden män som vågar investera i känslor i en kvinna online reduceras till nära noll.

    • Elle_

      Holger: Om du utifrån det faktum att kvinnor inte svarar dig på dejtingsiter drar slutsatsen att kvinnor saknar empati, är det ju trist förstås. Det låter jobbigt att vara rädd att investera känslor i kvinnor.
      Vilka slutsatser tycker du att jag ska dra av det faktum att männen på dejtingsiter inleder en dialog med att snacka sex eller fråga mig om mina bröst, helt tystnar i en pågående dialog när jag vänligt förklarat att jag inte är benägen att gå hem med någon efter första dejten, kallar mig hora när jag faktiskt svarar och meddelar att jag tyvärr inte tror att vi har så mycket gemensmt, eller säger att de ändå inte skule ta med mig i tång, eller att jag verkar hjärndöd?
      Tycker du att jag borde investera känslor i män?

  3. CATWOMAN

    Nja, jag är nog av den uppfattningen att man som vuxen person alltid har ansvar för sina handlingar. Gör man någon som ställer till det för någon får man ta konsekvenserna av det, oavsett varför man gjorde det… Om man är deprimerad, befinner sig i en kris eller något sådant, och inte klarar av vanlig mellanmänsklig kommunikation, då kanske man ska låta bli att involvera sig i något förhållande tills man mår bättre? Och jag köper inte alls Christians exempel med att tjejen “inte hade så mycket minnen för hon befann sig i en livskris”. Hon hade tydligen tillräckligt mycket minnen för att komma ihåg Christian och vad de hade gjort och pratat om under sin tid tillsammans. Nej, det var definitivt en undanflykt, hon hade hoppats komma undan med sitt beteende. Nu gjorde hon inte det, vi får hoppas att hon lärde sig någonting av det…

    Jag är övertygad om att folk gör sådana här konstiga saker av ren bekvämlighet, “för att de kan”. Det är klart det är enklare att bara skita i att svara på alla kontaktförsök än att ta diskussionen och förklara läget. Ett annat exempel, som jag har varit med om ett par gånger, är pojkvänner som från att ha varit snälla, omtänksamma och intresserade, plötsligt, från en dag till nästa, börjar bete sig som skitstövlar på olika sätt. Börjar prata om hur ful jag är, att jag borde vara mer som (någon namngiven gemensam tjejkompis), att de inte var attraherade av mig, osv. Jag är helt säker på att de gjorde så för att de kom på att de egentligen ville avsluta förhållandet, men de var för fega för att göra det själva, och istället betedde de sig illa så att jag till slut skulle göra slut. De ville att jag skulle göra “skitjobbet” för dem, helt enkelt. Men så blev det inte. Jag konfronterade dem istället: “OK om det är så du känner, vad gör du här hos mig egentligen?” osv. Till slut tog de sitt ansvar och talade om för mig att de inte ville längre.

    Därför tycker jag det var bra av Christian att konfrontera tjejen och förklara för henne att hon betedde sig illa. Hade hon på riktigt ångrat vad hon gjorde hade hon inte börjat med ett glatt “kan vi inte träffas på en kaffe”, utan med att be om ursäkt för sitt beteende och visa förståelse för vad den andra gick igenom pga det beteendet.

    Så javisst – visst kan man känna sympati för någon som beter sig illa, men det ursäktar inte hens beteende. Det är upp till den personen att ta konsekvenserna av sitt beteende och be om ursäkt eller vad det nu är som krävs…

    • Christian Persson

      CATWOMAN,

      Ja, det är svårt att veta hur en människa fungerar när man inte känner personen på djupet. Och ofta hjälper det inte att utgå från hur man själv tänker, för en annan kan resonera helt annorlunda.
      Jag hade ju aldrig tagit återupptagit en kontakt med en dejt som jag visste om att jag behandlat dåligt, särskilt inte utan att i så fall be om ursäkt. Så att hon “vågade” höra av sig till mig skulle ju kunna vara ett tecken på att hon inte var medveten om sitt sårande beteende. Vem vet.

    • Eros

      Christian: Eller så tillhörde hon det släktet av människor som anser sig ha rätt att bete sig hur vidrigt som helst så länge han/hon ser en vinning i det… livskris eller ej… beter man sig så mot folk är man definitivt inget att hänga i julgranen, oavsett vilken ursäkt man har för sitt beteende.

      Som Catwoman skrev… Hon hade uppenbarligen inga problem att minnas dig i övrigt.

  4. Mentalkortslutning

    Blir det bättre av att säga “Jag gillar inte dig”, och sedan totalvägra kommunikation? Då har man ju fått förklaring? Klockrent?

  5. classe

    äsch, så överdrivet. Jag är man och snackar med en massa personer hit o dit och sen så slutar jag snacka bara pga av boring. Men vadå goooooosting, jag är oftast inte intressedar från början, men snackar bara som typ kompisar.
    Ta det inte så allvarligt, chilla mera.

    • Andrea

      Så länge man är tydlig så.

      Om du skriver till en person som tydligt uttryckt att de endast söker seriöst efter kärlek och inte vänskap… Och mejlar utefter vad du själv anser är vänskapligt men skriver aldrig själv att du aldrig vill träffas, inte letar efter kärlek osv. Å när du tröttnar å slutar svara och motparten fortsätter skriva,; undrar varför du slutar svara. Å du inte svarar. Kanske du bara slänger mejlen, kanske du rent av blockar personen.

      Då ghostar du och beter dig inte schysst alls. Det handlar inte om chill eller inte, det bara är så.
      Det finns så många sajter och appar därute just för chatt och annat oseriöst. Som är lika gratis som här.
      Varför då hänga på en sajt för de som söker kärlek?

  6. Peter

    Har inte tanken slagit er att de som skriver bloggen hittar på? Att det bara är fria fantasier ni sitter och kommenterar? Jag har aldrig hört någon antyda att de plötsligt har blivit lämnade efter några veckor och helt plötsligt har både Christian och Cecilia drabbats av det här fenomenet som ingen i verkliga livet har nämnt att de har råkat ut för…

    Däremot brukar de man skriver med bara dö, liksom de man träffat en gång gör sig helt otillgängliga.

    • Christian Persson

      Peter,

      Jag kan bara tala för mig själv och jag utgår alltid från händelser i mitt eget liv. Dock handlar det inte alltid om mig, utan mina vänners erfarenheter. Men då skriver jag det.

      Eftersom jag känner rätt många som nätdejtar vet jag hur många som helst som blivit “ghostade”. Men hade jag inte rört mig i den miljön hade jag också haft svårt att tro det.

    • Tjej79

      Tja, då skulle jag nog säga att du verkar rätt misstänksam om du tror de som skriver i bloggen hittar på, Peter. Det står var och en fritt att kommentera eller att skippa läsa denna blogg.

      Nä, då är det väl skönt att varken du eller någon i din omgivning bär på såna erfarenheter. Men, det behöver inte betyda att andra inte har denna upplevelse. Allt är vi faktiskt inte med om som kan ske i en människas liv.

    • Fenrisulven

      Aldrig blivit ghostad, men det kanske är för att ingen pratat med mig så pass länge så att de kan ghosta mig.

  7. Silly

    Ghosting existerar, framförallt i stärre städer som Stockholm. Inget ovanligt fenomen alls, kan ske redan i chatten, efter första dejten och relativt ofta även längre in i vad ag kallar för “halvrelationer” som i Christians ex.
    De som medvetet ghostar tror jag vill hålla en dörr öppen, att längre fram; inom kort eller efter år höra av sig igen, när det inte gick dom förväntat på andra håll. Är lättare att plocka upp en gammal dejt om man inte gjort en riktigt dumpning innan. Fler ga dejter har efter att de “försvunnit” (som jag kallade det innan det hette ghosting) hört av sig igen, ibland kan det gått relativt lång tid.

    Oftast har jag förlåtit dem vid det laget, och inte längre varit arg/sårad. Men magin är med den personen borta för länge sen. När de hör av sig igen; brukar jag dels skratta för mig själv men även känna en viss upprättelse; att de hör av sig igen 🙂

    • Christian Persson

      Silly,

      Ja, som dejtingen är uppbyggd idag kommer vi nog inte undan ghosting. Men för att det, i min värld, ska kallas för ghosting tycker jag som sagt att man måste ha byggt upp någon form av djupare kontakt.

      Jag tror också att vissa som ghostar vill hålla en dörr öppen, för om man regelrätt dumpar den man dejtar kan man ju inte komma tillbaka sen. Dock tror jag inte alltid att ghostare letar efter “någon bättre”, utan det kan också handla om de själva. De tycker kanske att allt går för snabbt, de kanske är allmänt stressade och så vidare. Men då är det ju bättre att säga det, så att dejten får chansen att “bemöta” informationen och agera utifrån den. Kanske visar det sig att båda känner samma sak och att man bara ska ta det lite lugnt ett tag.

      Jag håller förresten med dig om att man känna en viss upprättelse när någon som ghostat en hör av sig igen, men magin är verkligen borta.

    • J.A

      SILLY, ja visst är det så att magin försvunnit när en sån gammal dejt dykt up igen. Känslan man får vid såna tillfällen, att det blir lite av en upprättelse men också en insikt om att man klarat sig ur det hela och gått vidare är så skön.

  8. Mini

    Christian :Jag har tyvärr fått mer erfarenhet än jag önskat när det gäller ghosting och precis som i ditt fall har jag hört något från dem först efter flera år.
    Vad de har haft gemensamt är just att de verkligen inte velat såra mig samt att de under den period jag kom in i deras liv inte mått bra.

    Men jag tror jag är den största förloraren i det hela faktiskt eftersom min tillit rubbats något enormt för att inte tala om hur jobbigt det varit på det känslomässiga planet.

    Classe : jag har nätdejtat i snart 10 år och orka och palla är liksom killars signum.Jag tror du får leta bra länge innan du hittar en tjej som tar illa upp för att någon plötsligt slutar skriva med dem.Faktum är att man mest blir förvånad om någon orkar läsa ens profil och kan de dessutom stava till fler ord än kik så blir man otroligt imponerad.Hade du orkat läsa Christians blogginlägg så hade du kanske tom insett att han menade personer man träffat irl flera gånger tom.Men som sagt det är få killar på nätet som orkar eller pallar läsa en hel profil.Och ta sig utanför dörren suck och stön sååå otroligt jobbigt.

    • Christian Persson

      Mini,

      Nej, jag tror heller inte att alla som ghostar gör det av “jävelskap”, utan vissa mår helt enkelt inte så bra. Kanske tror dessa personer att det inte är “okej” att må dåligt, utan då är det bättre att bara försvinna. Men det är ju bättre att säga precis som det är, så att dejten själv kan ta ställning till själva situationen. Kanske kan den som riskerar att bli ghostad istället hjälpa och stötta, eller i alla fall lyssna.

    • Romantisk-tjej

      Jag tror tyvärr att många killar på dejtingsidor mest vill ha snabba kickar. För en del räcker det bara att chatta lite med olika tjejer för stunden. De är sällan ute efter en relation.
      Därför fördjupar de sig inte i presentationen och vad du är för person. Det blir ju ointressant om de snart ska dra sig vidare.

      När jag skrivit att jag önskar en långvarig relation är det många killar som menar att de inte är på dejtingsidor för att hitta sitt livs kärlek. Sådant händer någon annanstans…Därför gör de inte sig besväret att träffas.

      De få som vill träffas tycks mest vilja fortsätta vara singlar, dejtingen blir som ett intresse/livsstil för dem. Och de får panik om de måste lägga ner allt vad dejting heter. För det kan ju finnas en ännu bättre tjej där ute som de inte träffat ännu…

  9. J.A

    CHRISTIAN, Intressant att du skriver detta inlägg just nu eftersom jag i dagarna just (igen) blivit utsatt för fenomenet. Eller delvis iaf. Har dejtat den finaste person jag nånsin mött (maj tills nu). Började prata genom HP och tycker det hela för en gångs skull bara flutit på. Vi har umgåtts mkt och det har varit bra och trevligt. Jag har tolkat att vi umgåtts som ett par och att han visat förälskelse för mig. Vi kom tidigt fram till att vi ville fortsätta ses. Vi har dock inte pratat om själva “är vi ihop” nu biten trots att vi tom pratat lite framtid och varit öppna med vad vi vill ha och söker. Personen har uttryckt att han behöver egentid, vilket han gärna får då jag med behöver det. Men har efter sådan egentid i helgen kommit fram till att han inte vill fortsätta ses :/ och försvinner nu från jordens yta. Jag vill ju ändå ha något slags svar/förklaring då jag tycker att hans uppenbarelse om att han inte är intresserad kom lite plötsligt och som ett trollslag. Förtjänar man inte en förklaring till det efter att ha setts i över 3 mån. Tänker inte tjata fram ett svar annat än det han gav mig i natt- “jag vill vara själv”. Håller även med CATWOMAN, och undrar om vissa saker ur hans beteende varit avsiktliga för att skrämma iväg mig och slippa göra “grovjobbet” att berätta själv. Givetvis kan man inte tvinga någon att bli kär i en, men att bete sig som att man är det, är tillsammans och sen bara tvärvända?? Och över chatt berätta detta, inte ens irl…… Fy fan!!

    • Christian Persson

      J.A,

      Jag beklagar situationen, vet precis hur fruktansvärt jobbigt det känns när det blir så här.

      Utan att veta något om varken dig eller honom kan jag liksom känna igen processen. Min erfarenhet är att personer med ett stort behov av egentid, en kategori jag själv tillhör, ibland hamnar i perioder där man verkligen måste få vara själv. Typ få landa, smälta intryck och så vidare. Har man då inlett en form av relation kan man känna sig väldigt pressad, där man själv känner att man för tillfället inte kan ge den man dejtar vad den vill ha. Och då är den enklaste vägen att klippa bandet helt, istället för att försöka prata om saken. Om du själv är en person med behov av egentid är ju själva egentiden inget problem, utan det jobbiga är ju att du inte vet vad han tänker.

      Jag ger aldrig några råd här. Men kanske skulle det ändå gå att försöka prata om saken. Kanske inte på det sättet att du ska “kräva en förklaring”, utan mer försöka prata om hur han rent allmänt känner och tänker.

    • J.A

      CHRISTIAN, tack för kloka ord. Efter att ha sovit på saken och gått igenom vår tid tillsammans så tror jag och tolkar det som att han har genuina känslor för mig. Och det du säger om egentid har jag inte riktigt reflekterat över då mitt behov av egentid inte är av samma rang eller typ som du beskriver och som han förmodligen har. Men med den insikten förstår jag plötsligt lite av hans beteende bättre. Jag har ju vetat om detta en tid och absolut inte försökt pressa eller stressa honom. Tagit en dag i taget så man kan känna sig fram. Och visst vill jag veta vad han tänker och känner. Frågat flera ggr men han tycker det är jobbigt att prata om. Kan jag ens fråga det nu när han dragit sig undan? Menar att det förmodligen stressar honom ännu mer… Han har ju som du säger faktiskt valt den enkla vägen ut och vill klippa helt. Är det nån mening och ska man släppa honom bara?

    • Christian Persson

      J.A,

      Det är svårt det där, om man ska släppa eller försöka få till en dialog. Här tycker jag att man måste tänka på sig själv också. Att fortsätta engagera sig i någon som “inte vill” är psykiskt väldigt jobbigt, tycker jag. Men sedan är det ju också jobbigt att inte få veta vad som hänt eller att få tillfälle att säga det man själv har på hjärtat.

      Ett sätt är att berätta för sin “dejt” vad man själv känner och hur man upplever situationen, utan att bli “anklagande”. Då får man ju ur sig det man vill ha sagt, vilket alltid är skönt. Och man vet att dejten vet vad man känner. Sedan är det upp till dejten att göra vad den vill med den informationen, om personen ändrar sig eller tänker likadant fortfarande. Men i så fall kan man inte göra något åt det, det är bara att gå vidare. Så har jag gjort någon gång i alla fall, mest för att det känts bra för mig själv.

    • J.A

      CHRISTIAN, tack förresten, det är väldigt trist förstås och jag fattar verkligen ingenting. Nu är det ju inte första gången detta händer mig men den här gången har varit så annorlunda. Det stämde från dejt 1 och allt har bara flutit på ganska okomplicerat. Jag kunde verkligen se oss tillsammans gamla och han är den finaste person jag träffat. Och ja jag skrev nåt igår där jag bara kort förklarade hur jag ser på honom, “oss” och känt. Han svarade bara “mm” så antar att engagemanget från hans sida är litet. Det som gör mig mest fundersam och sårad är väl hur man kan ändra sig så snabbt om någon. Att bete sig som ett par en dag och verka väldigt kär, bry sig om någon, vara orolig (över att jag är ute sent och springer ensam i elljusspår t. ex) diskutera att man behöver köpa ny, större säng, prata framtid för att sedan bara vilja klippa helt, säga upp all kontakt och inte bry sig alls :(. Det är väldigt udda för mig men kanske att en inre stress och problem hos honom gör detta möjligt. Nu har han ju som du säger informationen iaf och får göra vad han vill med den. Förmodligen nada. Jag kan ju inte göra nåt mer åt det.

    • Christian Persson

      J.A,

      Jag har också varit med om det där, hur man liksom “tappar någon” utan att ha en aning om vad det beror på. Det är jätteknepigt att hantera.

      Hoppas att det ändå kändes skönt att få ur dig vad du tänkte och tyckte. Det är inte mycket man kan göra sedan.

    • J.A

      CHRISTIAN, jo men det kändes bra att ha sagt vad jag känner klart och tydligt även om responsen uteblev. Då håller åtminstone jag huvudet och ärlighetens fana högt XD. Men nog är det ett märkligt beteende och fenomen, och som diskuterats väldigt mkt här på bloggen i olika former. Det går över, som det gjort tidigare..

  10. J.A

    CHRISTIAN, ja man tycker att det borde vara lite jobbigt att vara den som håller på med ghosting med. Men någon form av känslomässig avtrubbning/rubbning är väl rimligt att tro att de har som kan bete sig på det viset mot en medmänniska som dessutom bryr sig om dem och mer därtill.


Post a new comment

(OBS! Din E-postadress publiceras ej.)