9aee5c618766ea803688b82fd3b065e1

Förnuft i kärlek?

För några veckor skrev min bloggkollega Cecilia ett inlägg om längd. Det handlade om att tjejer inte borde vara så fixerade vid hur långa killar är, utan även ge de som är lite kortare chansen. Jag tror att en majoritet av de kvinnliga bloggläsarna håller med om detta, i teorin. Varför dissa någon på grund av någon centimeter hit eller dit, liksom. Men hur väl står sig det förnuftiga tänkandet när vi dejtar? Det skiftar, är min erfarenhet.

En tjejkompis till mig är, ursäkta uttrycket, eld och lågor över brandmän. Hon har alltid varit det och är också tillsammans med en brandman. Själv är hon väl medveten om att dragningen till män med detta yrke är, ibland, osunt stark. Och visst, något extrem är hon säkert. Men är det ovanligt att man söker en viss typ, utan någon noggrannare analys? Definitivt inte.

På tjejers presentationsprofiler kan man till exempel läsa att de söker ”en man med skägg”, eller ”en händig man”. Hur i h-e kan jag vara chanslös på henne bara för att jag har klen skäggväxt eller inte kan bygga mitt eget trädäck? Och hur kan detta vara så viktigt, har jag många gånger tänkt. De här tjejerna måste ju vara sjukt ytliga som inte värdesätter inre egenskaper, när de dessutom skriver att de söker en lång relation.

Men, har jag upptäckt genom åren, att tänka förnuftigt inom kärlek är inte det enklaste. Min känsla är istället att det är väldigt svårt att föra logiska resonemang med sig själv. Säg till exempel att du som kille gillar tjejer som är vältränade. Sedan går du på en dejt med en tjej som har det mesta du kan önska dig, men hon är inte i fysiskt bra form. Då skriker hjärnan att ignorera detta, det finns ju så mycket annat som är positivt. Ändå går det inte, fastän man ”på pappret” verkligen vill.

Men alla fungerar inte så. Jag har vänner med en betydligt mer praktisk syn på kärlek. På ett förnuftigt sätt inser man att ens dejt visserligen har den och den bristen, men man fortsätter ändå att ses. Och kan utveckla en väldigt stark kärlek. Men är man en bättre, och mindre ytlig människa, för det?

Vad tycker ni? Funkar det att tänka förnuftigt i kärlek?

/Har du tankar om inlägget, bloggen, förslag på ämnen eller annat? Skriv gärna en kommentar. Eller mejla mig! Jag heter Chris1980 här på Happy Pancake.

Läs mer på HappyPancake om yrken och typer

Ditt yrke avslöjar dig

Din typ-fel typ?

dating


There are 29 comments

Add yours
  1. Andrea

    Balans mellan hjärta och hjärna är väl en klassiker.

    Jag tycker inte attt det är konstigt att vara ytlig när det gäller potieniella partners om man är en sexuell varelse.
    Jag vill ju attraheras av dem och att de attraheras av mig.
    Sedan kommer det inre, för mig.

    Båda spelar roll för om jag finner intresse, men inget fantastiskt inre kan för mig kompensera för ett yttre jag absolut inte gillar. Å ingen supermodell etc kan kompensera för att bete sig illa.

    Folk kan vara så ytliga eller kräsna de vill, så länge de Står för det och inte inte i nästa andetag klagar över att de inte hittar någon.

    Om någon intresserar mig men de inte vill ha mig så vill jag inte heller ha dem. Att anklaga motparten för att på något vis vara kräsen osv eller att börja anklaga sig själv är bara tidsslöseri.

    Lite självreflektion kan såklart vara bra men om varje individ man möter för att vilja göra en helomvändning eller spy galla… Inte sunt direkt.

    • george

      Skinnylove

      2 blogginlägg som påpekar kvinnors fel o brister.

      100 blogginlägg som påpekar mäns fel o brister.

      Fy vad hemskt att vi nämner era fel o brister. För i sanning så har ni också fel o brister men att nämna det, ajabaja…

    • Skinnylove

      Alltså jag ser inte att Christian och Cecilia har påtalat brister hos män. Vad som sker i kommentarer är en annan sak.

      Tycker att det är beklagligt att bloggarna för en dejtingsida gör det.

    • george

      Skinnylove

      Då har du inte läst föregående blogginlägg. Allt vänder sig till män o deras fel o brister. Det kamoufleras med ordet HEN hela tiden. Läs inläggen så får du se.

      Så om det är nån som ska klaga så är det vi män…

    • catwoman

      George: Det skulle vara intressant att höra vilka 100 blogginlägg du tänker på, som pekar ut männens fel och brister? Jag har tittat på de senaste 10, och där finns ett som pekar på kvinnors fel och brister (tjejer är tydligen fixerade vid långa män) och ett som handlar om ett förkastligt beteende hos en del män (dickpics). Där torde det ju dock vara uppenbart att bara de män som skickar dickpics är de som kritiseras, övriga män hålls inte ansvariga för detta, så vitt jag kan se, men bloggaren undrar om någon vet varför vissa skickar sådana bilder. Övriga blogginlägg är, så vitt jag kan se, könsneutrala (handlar lika mycket om båda könen), eller handlar inte alls om fel och brister utan om något annat (det gäller ju egentligen de flesta inlägg, inte många handlar om fel och brister). Så, alltså, som sagt: specificera gärna vilka 100 blogginlägg som handlar om männens fel och brister.

  2. ViraStina

    Jag resonerar nästan tvärtom vad gäller definitionen av förnuft och känsla.

    Visst, om en tjej gillar killar med skägg, baseras det förstås på en känsla. En preferens. Men när hon börjar välja bort killar utan skägg med motiveringen att “nej, han har ju inte skägg, så jag kan inte bli attraherad av honom!” – då har hon gått över till någon sorts förnuftstanke. Då är det inte längre känslan det handlar om, utan då tänker hon aktivt och medvetet på det där med skäggets vara eller inte.

    Och då kan hon landa i att hon rent känslomässigt blir intresserad av en kille utan skägg – men väljer bort honom ändå med förnuftet (nåja…) för hon gillar ju minsann bara skäggiga killar!

    Jag har nämligen själv varit i sitsen att jag bara intresserade mig för högutbildade män. Okej, det var ju en äkta preferens. Jag har dragits till plugghästar hela livet, och jag är svag för intelligenta män. Men när jag dejtade, blev det där en så övertygande sanning för mig, att jag förnuftsmässigt valde bort andra män. Även om de kändes rätt.

    Typ:
    “Hm, han verkar ju himla trevlig och vettig, men han har ju ingen utbildning! Det kommer aldrig funka!”

    Jag prioriterade alltså ner känslan till förmån för ett förnuftigt argumenterande.

    När min nuvarande karl började visa intresse för mig, var min första tanke “Men han har ju bara tvåårigt gymnasium, så vi kan ju inte ha något gemensamt?!

    Trots att vi bevisligen hade massor gemensamt. Magkänslan sade att han var helt rätt, men min logik försökte övertyga mig om att det var omöjligt. Idag är jag förstås glad att jag vågade gå emot mitt så kallade förnuft, och följa känslan istället.

    Nåja. Vilket som är förnuft respektive känsla är egentligen bara ordvrängeri. Vad gäller själva sakfrågan – alltså om man kan bli kär i och ha en bra relation med någon som inte uppfyller de där önskemålen som man trodde var avgörande – så är mitt svar att det kan man absolut. Det kan till och med bli mycket bättre än man trodde, om man vågar gå utanför sina egna ramar. 🙂

    • Christian Persson

      ViraStina,

      Synd att vi inte kan fråga Jane Austen om vad som är förnuft och vad som är känsla:).

      Jag tror också att man kan bli kär i och ha en bra relation med någon som inte uppfyller de önskemål man trodde var avgörande. Men då tror jag att den viktigaste faktorn är tid, att man “utsätts” för den personen ganska mycket. Som på ett jobb eller i en förening eller så. I nätdejting blir det svårare då man i regel måste ta snabba beslut om man ska fortsätta att dejta eller inte.

    • Romantisk-tjej

      Hur menar du, varför måste man ta snabba beslut? Man känner väl om man vill träffa någon igen? Om man gillar någon märker man väl det vid första träffen. Och därifrån tar man det vidare för att lära känna varandra mer. Det betyder inte att man lovar kärlek. Men varför ska man inte testa fler träffar om man trivs ihop? För mig är det självklart.

      Att bli kär är ofta något som kommer senare. Men att gilla någon vet man ganska snabbt. Tycker man däremot inte om någon och inte trivdes vid första träffen kan man säga att det inte kändes rätt och att man vill leta vidare.

      Om personen du dejtar (som det kände fel med) inte frågar om en andra dejt behöver du inte höra av dig. Då betyder det oftast att ingen är intresserad. Hur lätt som helst. Man behöver inte komplicera saker mer än så.

    • Christian Persson

      Romantisk-tjej,

      Jag menar att det inom nätdejting nog är lätt att säga nej till personer som inte uppfyller de förväntningar man har. Det kanske heller inte “känns helt rätt” på en första dejt. Men umgås man med personen en längre tid, till exempel i jobbsammanhang eller en förening eller liknande, skulle man kunna se annorlunda på personen och faktiskt utveckla känslor man aldrig trodde skulle kunna uppstå. Så är det för mig i alla fall.

    • ViraStina

      Gissa varför jag älskar Jane Austen! 🙂 Hon förstod att vi måste kombinera både förnuft och känsla om det ska bli lyckat!

      Själv är jag en sån som tenderar att analysera för mycket, och vifta bort känslorna. Andra gör det omvända. De går på känslorna och offrar förnuftet.

      Men det är ju inte bättre eller klokare att förbise sina känslor. Det är kombinationen som är grejen.

    • Romantisk-tjej

      Jag håller med om att det är lättare att veta om man kan få känslor när man kan se och prata med en person lite då och då, som på ett jobb eller fritidsintresse.

      Men jag tycker man kan se väldigt mycket på en första träff också i alla fall då det uppstår ett “flow” alltså där man glömmer av tiden. Det innebär att det är ett bra samspel, och då kan man gå vidare på det. Ofta brukar det bli både telefonsamtal och sms samma kväll. I mitt fall har det ofta slutat med vänskap.

      Senast slutade det med kärlek. Och även då kändes det som vänskap till att börja med. Vi kunde prata och utbyta förtroenden redan i första telefonsamtalen eftersom vi båda är öppna personer i rätt sällskap. Jag blir däremot sluten med någon som verkar misstänksam, har svårt att prata känslor och/eller är tyst. Så det handlade ju om våra respektive personer som passade ihop. Och då kändes det redan som vi var vänner. När vi sågs några gånger blev det även känslor.

      Formatet dejting är väldigt stelt, då är det ofta svårt att helt vara sig själv då det är så många krav och förväntningar.

      Jag tycker inte om situationer där det förväntas att jag ska bli förälskad/intresserad. Eller där jag prövas om jag duger som hans tjej. Jag föredrar förälskelse, det som uppstår spontant, utan att det var tänkt från början. Då blir det mer genuin kärlek. Utan spekulation. Att slippa “nu ska vi se om hon kan vara lämplig” är oerhört befriande. Det är därför jag tycker om att träffas som vänner.

    • Crazy8000

      Det man går in med är till största del oväsentligt, vad man skapar är det väsentliga om man ska skapa ett är som håller.

      Detta går sällan att få fram via snabba träffar med snabba beslut baserade på ofullständig bild av någon, det fattar till och med ett 2 årigt barn.

      Inget är konstant, Människor utvecklas, människor beter sig olika under olika omständigheter, du kan vara i en situation som framhäver dig som en självupptagen helt ointresserad person när du egentligen är tvärt om. sådant kommer fram med tiden under olika omständigheter tillsammans, inte under en träff eller lite text.

      Vi kan ta det på detta viset.
      Ska andra ta dig som aggressiv och opålitlig bara för att du avfärdade med irritation en påhanig försäljare en gång?

    • ViraStina

      För min del har det inte blivit bra när det har varit superintensivt från första stund. Jag är värdelös på kärlek-vid-första-ögonkastet.

      Visst har det hänt att jag har upplevt snabb och stark kemi. Så där så att man undrar vad tusan det är som händer. Men det har aldrig lett till några trygga och bra relationer. Bara till ständig oro och frustration.

      Mina två långvariga, stabila relationer har varit av sorten som växer sig starka med tiden. När jag undan för undan såg att det var en man att lita på. En som kommer att stanna kvar. Först då infann sig den där starka känslan. Efter flera månader.

      Så jag lärde mig ganska fort att bortse från styrkan på kemiruset inledningsvis och kolla på den långsiktiga potentialen istället. Det måste väl sägas vara “förnuftigt”. Kemi kan nämligen vara väldigt bedräglig. Den kan göra att man blundar för diverse varningstecken, och inleder en relation med helt fel person i övertygelsen att kärleken övervinner allt.

      Men det kan som sagt var bli för mycket förnuft också. När man låser sig alltför bestämt i vissa krav, som jag gjorde.

  3. Hasse

    Jag träffade min stora kärlek på en kurs. En smal tanig människa. Jag visste direkt att det var “hon”. Utseendemässigt var hon inte min typ men vad spelar det för roll? Ingen fick mig att andas så lätt och livet utan henne är ren skit.

    Jag har bara blivit bitter och trött av att leva utan henne. Så svårt att ta in någon ny i mitt liv. Hur toppar man det? Och det är väl bättre att leva själv än att såra en annan, som ständigt kommer att bli jämförd.

    Det jag vill ha sagt är att när man träffar “rätt” är utseendet sekundärt.

    • Catwoman

      För en gångs skull håller jag med Hasse 🙂 : När man verkligen tycker om någon spelar utseendet inte nån större roll, personer som man tycker om blir på något sätt automatiskt vackra i ens ögon…

  4. Fredrik

    Jag har kommit på hur man tar ett litet steg i att lyckas i nätdejting. Från den ansatsen så är det ju oerhört lång väg att gå till ett lyckat äktenskap. Men bli oerhört duktig på bildredigeringsprogram. Använd sedan din kreativitet och lägg gärna upp några surrealistiska eller konstnärliga bilder på dig själv. Om du som jag har muskler så kan du lägga upp en spännisbild bara du redigerar den så att den ser lite konstnärlig ut. Då bedöms den annorlunda jämfört med mobilbilder i badrumsspegeln. Ingen tjej kommer skriva “snygg kropp “. Men sedan jag lärde mig att redigera bilder så är det så många fler tjejer som kommenterar presentationen, vilken är den samma som jag hade med de förra bilderna. Ett litet tips för frustrerade män.

  5. KARL- INGE

    Jag avskyr att säga det här , VIRASTINA har en poäng men varför funkar det inte för mig,,

    jag har dejtat många nu , ca 2 veckor via mejl och mobil innan första dejten och dom har nästan alltid motsvarat mina förväntningar , Dom är söta och vettiga,

    men sen kan jag ändå inte se mig med dom om 2- 3år det kan bero på att vi delar olika fritidsintresse som är tidskrävande eller att hon väger 10-15 kg för mkt i mitt tycke..

    osv däremot tänker jag kanske att den här tjejen har klass o stil enkel men en inre stolthet och hög IQ socialt finns inget mer att önska, hon är söt och hon säger och visar att hon är seriöst mkt intresserad av mig ,
    Tyvärr är dom nästan utan undantag ca 14- 15 år yngre för det är nästan alltid jag som blivit kontaktad,, , dvs säga jag oroar mig för att det straffar sig i framtiden ,, hon är en kanontjej och så kysser jag henne och det händer ingen ting i magen,, eller bara en viskning lite krusning, jag sätter upp fingret i vinden och ser vart det blåser, tyvärr tyvärr inte den här ggr heller,
    Varför kan dom känna piirret om jag bara anar lite småvarmt i magen, hur konstigt som helst,, och så får man såra och se dom lessna,, dom försöker att få till det i flera jobbiga veckor,, frågorna haglar ,, finns inget hopp ,, har du bestämt dig !

    Jag känner mig frustrerad och mkt lessen det tar på mitt själsliv,, jag vet att jag spelar med ärliga kort ,,

    men jag börjar på allvar bli låg av detta det är väldigt många nu som jag har sårat o knäckt, deras förväntningar kanske inte står i relation till att vi bara dejtat ett par ggr ,,
    dom har medansvar,,
    varför blir dom så blixtförälskade ,, dom säger att jag är annorlunda , att dom väntat mkt länge på en sån som mig osv ,, dom har nobbat och haft mkt chanser på andra män,, jag tror på dom att det stämmer , Jag vet inte vad jag ska ändra på eller vad jag gör fel hemmablind kanske.

    KOM gärna med ett råd helst ett bra råd , jag behöver se mitt problem ur en annan vinkel perspektiv,

    • KARL- INGE

      Tillägg

      Vi har trevligt och dejterna är oftast en hel dag och det finns inga umgänges problem ,
      tvärtom vi pratar om allt och nyfiket på varandra och har skoj

    • Elle_

      K-I: Om du – kanske mot all förmodan – är intresserad av vad jag tror så är min gissning att du inte känner dig sedd på riktigt av kvinnorna. De där kilona och fritidsintressen etc tror jag bara är din hjärna som försöker leta fel för att kunna konkretisera din brist på känslor. Tror att du hade glömt det illa kvickt om allt annat stämt, så är det för de flesta människor iaf.

      Jag upplever i alla fall att om dejten för snabbt blir för förtjust (om inte stämningen är sådan att båda blivit förtrollade redan i början), så blir jag misstänksam. Det känns som om han hade en säck med beundran och kärlek som han bara vände ut och in för att ösa alltihop över mig, eftersom första intrycket var OK och gick att anpassa till en diffus dröm. Det råkade bli jag som var där och då liksom. Det var inte mig han blev kär i, utan sina egna förväntningar. Då blir det också mest bara störande när han säger att jag är annorlunda, speciell och fantastisk. När min upplevelse är att han slutat vara nyfiken på just mig efter typ första kvarten, han ser inte mig alls, han har dragit ett rosa moln över huvudet och vem jag än är, och vad jag än skulle säga eller göra skulle han sucka förtjust och tindra…

    • Romantisk-tjej

      Jag har varit med om precis det Elle skriver här. Nämligen att många killar är helt säkra på att de vill ha mig efter första träffen. Utan att ha lärt känna mig. De bryr sig inte om att våra värderingar och livsstilar skär sig, utan sitter där med tindrande ögon. De lyssnar knappt ens vad jag säger…gah…

      Som jag skrivit så många gånger förut så tror jag att det allra bästa är att träffas som vänner i början. Utan krav eller förväntningar på något mer. Bara umgås, prata och se vad som händer. Inte på dejtingvis utan som vänner, avslappnat, inga övernattningar.

      Låt det ta flera träffar, helst inte samma vecka. Blir det för intensivt hoppar man över en viktig utveckling i relationen. Hur det känns på distans. Längtar du? Vad tänker jag på om personen? Hur känns det, vill jag ringa upp, träffas snart o.s.v. en process som kan vara nödvändig för att relationen ska växa. Man måste “zooma ut” personen, få luft emellan. Låta det ta tid. Då kan känslor utvecklas.

      Har man för många krav och tänker: nu ska jag hitta min sista relation – ja då tror jag inte man kan koppla bort det. Då kan heller inte förälskelse blomma ut. Det är vad jag tror.
      Om man sitter och väntar på pirret i magen kommer det aldrig dyka upp.

      Jag kan förstå varför det kan vara svårt för dig Karl-Inge. Du verkar vara en sällskapsmänniska. Så av den anledningen blir det säkert lyckat och roligt i de flesta dejtingsituationer. Du drar till dig andra som är lika utåtriktade. Men då måste du ha mer tid och flera träffar, annars stannar det bara vid det “ytliga” och då grundas inte känslorna. Utan då kollar du genast efter nästa. Hitta en tjej som inte har bråttom. Och låt det gå en tid innan du uppvaktar och tänk bort flickvän, tänk vänskap. Då sårar du heller ingen! Var rakryggad om vänskapen. Skippa övernattningarna.

      Själv är det mycket sällan jag känner att jag passar in med andra. Ofta är det något jag är obekväm med. De få gångerna jag känner mig bekväm med en person brukar det leda till en lång vänskap. Då vill vi ofta ringa varandra redan samma dag vi skiljs åt. Och denna gång (när jag träffade min pojkvän för ganska exakt 2 år sedan) ledde det även till kärlek. MEN jag kände inte något pirr alls förrän efter 3:e träffen, och mycket stark förälskelse först på 4:e träffen.

      Min pojkvän var inte det minsta pådrivande. Han ville inte ens ha en relation. Han var väldigt sval. Vilket gav mig luft under vingarna och mina känslor fick fritt spelrum. (utan att jag ens visste om att jag skulle bli förälskad). Jag kunde betrakta honom “på avstånd” vilket är fördelaktigt för mig. Då kan jag själv avgöra om han är något för mig, helt utan flirt, smicker och uppvaktning. Jag behöver inget av det. Tvärtom brukar jag anse sådant som överarbetat. Jag blir kvävd av killar som visar för stort intresse. Ofta är det ju inte ens äkta, eftersom de inte känner mig på första träffen.

      Däremot är det viktigt att han vill träffas. Och det längtar man till om man hittat en ny vän/soulmate. Man glömmer av tiden. Dessutom känner man att den andre också vill vara nära vän med just mig. Det blir inte det där gulliga och vardagliga chitchat konversationen (läs: ytliga) som man kan ha med vem som helst, utan här rymmer det även svårare känslor, eftersom man känner sig trygg med att den andre är på samma våglängd. Då behöver man inte spela några roller eller göra sig till.

      Ofta blir det en stark vänskap, man behöver varandra. Och även kärlek kan växa i det klimatet. (Om båda känner fysisk attraktion). Den kombinationen (själslig och fysisk) måste finnas för mig. Älskar man en person kan man stå ut med sådant man tidigare inte hade på önskelistan.

      Om man tror att allt måste vara perfekt får man nog leva ensam. För det kommer alltid finnas saker som skaver. Det är nyttigt att tänka i nya banor och vara med om nya situationer som man tidigare drog sig för. Då växer man som människa. En relation är inte en rosenskimrande dröm.

      Man kanske behöver jobba med något hos sig själv. Har man till exempel svårt att anknyta? Det kanske är därför man ofta hittar fel?. För vissa kan det vara en sorts lättnad att hitta de där felen, då slipper de binda sig.

    • Romantisk-tjej

      Tillägg:
      Karl-inge, jag dig som en kicksökande person. (om du ursäktar min rättframhet). Alltså kanske just du söker en känsla som inte infinner sig och därmed missar du målet?

      Då är det lätt att förlita sig på att det handlar om praktiska hinder. Men vill man verkligen ha någon …Känslan man får är att man inte kan vara utan den personen. Och då kan man se emellan fingrarna med sådant man tidigare ratade. Men den känslan måste vara grundad och inte en illusion. Det ska inte vara “kär i kärleken” om du förstår vad jag menar. Då håller det inte.
      Det är lätt att förväxla spänning med kärlek…

      När du träffar en tjej ser du guld och gröna skogar, du verkligen surfar på vågen men sedan när vardagen infinner sig blir det tomt. Tjejen däremot kanske såg dig som förälskad och att du verkligen bara valde henne. Och det gjorde du säkert – i stunden. Eftersom du gav så mycket och var så intensiv (det märks att du är intensiv). Många tjejer gillar att bli “svept away”.

      Du når inte ditt inre utan söker ruset. Och tänker att du ska få det om du bara letar igen. Men ruset är bara flyktigt. Det är en annan känsla som ska infinna sig. Inte den du tror. Något som sakta men säkert växer fram. Det innebär starka känslor också, fast på ett mer allvarligt plan.

  6. KARL- INGE

    ELLE
    Tack för din åsikt jag håller med dig att det kan ha stämt för ett par år sen.

    Jag känner mig väldigt sedd på alla sätt där finns inget mer att önska,, där har jag väldig tur och jag dejtar endast dom som jag känner är seriösa,, det handlar om att jag vill hitta ngn som passar mig , träna ihop, samma fritidsintresse , ungefär samma sociala behov och likartat sexbehov normalt men samma intervaller, likartat behov av närhet och intimitet , och likartad behov av samtal djupa som lätta

    nu är det verkligen genomtänkta beslut självklart trubbas idealet av man uppskattar nya saker
    men fortfarande så attraheras jag av smala ,vältränade kvinnor dels är det en kemisk grej dels så gillar jag att dom bryr sig om sitt utseende och välmående , för mig är det avtändande om magens valkar hänger över hönan eller brösten är som kojuver och hänger nere på valkarna ,
    det är så ofräscht det bara kan bli, hals och armar med gäddhäng osv

    Har dom en önskan att leva sina liv som inte överensstämmer med mitt och det inte går att kompromissa pga helt olika syn och önskningar ,
    även om hon är världens bästa så kan jag inte tänka mig att trampa runt på museum på dagarna och teatrar och opera på kvällarna i fem veckor,
    Det är inte mina kognitiva feltänk o rationaliseringar som gör att jag avstår. den saken är helt klar,, faktum är att jag tycker om dom mkt för deras personlighet , men jag söker den sista kärleken och kanske hittar jag henne, kanske det blir singel liv för gått


Post a new comment

(OBS! Din E-postadress publiceras ej.)