1

Ensam kan vara stark

Nu när höstmörkret sänker sig är det många singlar som känner sig extra ensamma. Men finns det något universellt motmedel mot ensamhetskänslor? 

Folk i min omgivning kan närmast bli förfärade om jag är själv en lördagskväll, det kvittar hur mycket jag intygar att det är självvalt. Och att jag faktiskt tycker att det är skönt. Som singel förväntas jag vilja hänga med på allt och umgås med i stort sett vem helst. Allt är ju bättre än att sitta ensam.

Men nej, jag fungerar i alla fall inte så. För mig är ensamhet en inre känsla, en sorts tomhet, som inte per automatik kan botas av sällskap. Det kanske låter konstigt, men ofta kan jag känna mig ännu mer ensam om jag är med andra. Inte med de där riktigt nära vännerna såklart, men i andra kretsar. Dels tror jag att det kan handla om att min egen ensamhet blir mer påtaglig om jag umgås med kompisar som har både fru och barn. Dels kan jag känna att jag tappar vissa ”trygghetsrutiner” när jag är för mycket med andra.

Till exempel har jag flera gånger varit på skidsemester med vänner med familj. Vi har sovit ihop, ätit ihop, åkt skidor ihop och jag har inte varit ensam i många minuter. Ändå är det då jag upplevt ensamheten som allra starkast. Jag har inte haft tillgång till skogen där jag går och springer, inte kunnat lyssna på mina vanliga podcasts och inte haft tid att skriva dagbok. Jag inser själv hur banalt det låter att avsaknaden av detta kan väcka ensamhetskänslor, men så funkar jag. Jag har insett att struktur och att följa vissa rutiner skänker mig ett visst lugn.

Jag tycker att man fråga sig själv hur man ska handskas med ensamheten, som kan vara väldigt jobbig. Kanske är svaret inte ännu fler sociala relationer och spännande aktiviteter. Kanske fungerar de mer som en flykt, som ett sätt att slippa att känna in ensamheten. Men man lär sig inte att handskas med den.

Vilka är era bästa tips för att lindra ensamheten i dessa hösttider?

/Har du tankar om inlägget, bloggen, förslag på ämnen eller annat? Skriv gärna en kommentar. Eller mejla mig! Jag heter Chris1980 här på HappyPancake.

dating


There are 44 comments

Add yours
  1. No name

    Håller med. Der är mys tillbringa helgen för sig själv. Bara göra det man tycker om, se nån serie man gillar, äta den mat man gillar, slippa stressen utanför

    • KLas-Jööran

      Tycker du har en bra poäng. Om man “plockar isär” uttrycken “ensam” och “själv” så kan väl kanske “ensam” ses som ett långvarigt tillstånd, medan “själv” är mer nåt som beskriver läget för stunden.

      Sen kan folk använda olika ord på vad som åtminstone ytligt sett är “samma sak”. Den som använder ordet ensam har vissa känslor inför företeelsen. Den som använder ordet själv har andra känslor. Den som använder ordet ifred har ytterligare en uppsättning känslor inför det.

  2. Romantisk-tjej

    Jag har varit ensam mycket i mitt liv eftersom jag hittat så få likasinnade nära vänner. Jag har mest haft kompisar när jag gick ut på helgerna (på den tiden då jag ofta gick ut). Resten av fritiden spenderade jag oftast själv.

    Hemmavid har jag i stort sett alltid varit ensam. Jag tycker det är med olika ensamaktiviteter som att läsa, lyssna på poddar på skogspromenaden, dagdrömma och begrunda saker, städa/plocka, baka, ta långa bad med mera.

    Jag är inte alls någon sällskapsmänniska, när jag träffar folk är det mest på tu man hand. Jag kan bli väldigt stressad av hänga med i allt och “underhålla” alla i ett sällskap. Ofta blir jag överstimulerad och har svårt att varva ner när jag kommer hem.

    Nu när jag har en pojkvän träffar jag honom ganska mycket, nästan varje dag. Men jag har ingen längtan till att flytta ihop som andra som varit par i ett, två år verka ha.

  3. Kristina

    Det här med att underhålla.. har fallit på min lott .. men nu måste jag på ngt vis? ändra på det.
    Alla får faktiskt anstränga sig!
    Längtan att vilja flytta ihop med ngn.. låter inte bra!
    Det gör man när allt känns bra 🙂

    • Romantisk-tjej

      Kristina:
      Nej så är det inte för mig, vi har det väldigt bra, det känns som vi är mycket tajtare än många par som bor ihop.

      Det är mest en föreställning från gemene man att längtan till att flytta ihop betyder att man är nära, men det är ingen sanning. Det är mer troligt att det tär på relationen om man måste kompromissa om allt; inredning, hushållsbestyr, alla detaljer kring vilka kostnader den ene vill lägga på boendet som den andre vill lägga på något helt annat o.s.v.

      För att inte tala om var man vill bo och hur…Någon måste alltså ge sig på den andres villkor. Och då får den kompromissande parten inte leva precis som den egentligen önskar.
      Har någon barn blir det dessutom ännu mer komplicerat.

      Att ha ett eget boende känns väldigt bra i jämförelse, tycker jag. Dessutom får man längta till varandra också 🙂

      För övrigt har jag bott ensam i 27 år och då är det inte konstigt att jag vant mig vid det och vill bestämma helt om mitt boende. Genom åren samlar man på sig saker och skapar sin stil. Det är mycket lättare att flytta ihop och börja på nytt om man är ung och inte etablerat något eller “boat in sig” ännu.

      Men det betyder inte att min pojkvän inte får ta plats hos mig. Han är mest hos mig när vi träffas. Men han vill ha kvar sin bostad också.

    • george

      Romantisk tjej

      Håller helt å hållet med dig. Jag tycker å funkar på samma sätt. Jag har enormt behov av egentid. Det funkar inte när man måste anpassa sig efter någon annans behov. Är barn inblandade så blir det värre. Mitt hem är min verkstad där jag får utlopp för min kreativitet. Vill inte ha andra där som ställer till och rotar runt. Har bott själv i nästan 30år. Skulle man träffa nån är det särbo förhållande jag vill ha. Vill ha kvar känslan att kunna låsa dörren å vara själv när jag känner för det. Sen har jag alltid haft drömmen att ha en liten stuga för mig själv. En dröm som närsomhelst blir verklighet.

      Som sagt stor skillnad på ensamhet å själv.

      Enda tips jag kan ge är att man hänger sig till nått man gillar och satsar fullt ut på det. Jag gör det å då känner jag mig fri och inte det minsta ensam.

    • ViraStina

      Boendet är en sak – jag och mannen är särbo och vi trivs skapligt med det – men det måste alltid till en massa kompromisser på diverse plan om man vill ha en relation.

      Man kan ju inte längre förvänta sig att få göra allt på sitt eget vis eller att få styra över all sin fritid om man har en partner. Även om denne bor någon annanstans, som min.

      Jag märker på honom hur han har fått stuva om i sitt liv sedan jag blev en del av det. Han måste planera sina helger på ett helt annat sätt än tidigare, till exempel. Det är inte alltid helt enkelt att vänja sig vid, för någon som är van att komma hem på fredag eftermiddag och sedan kunna göra vad som faller en in resten av helgen.

      Nu måste han kanske sätta sig i bilen och köra 20 mil till mig. Sedan är han låst till min lägenhet resten av helgen. Han kan inte få något gjort hemma på sin egen gård, inte träffa sina egna vänner, inte uträtta särskilt många av sina privata ärenden osv.

      Och det är ju samma sak för mig. Så om man är väldigt självständig och ovillig att rucka på sina egna vanor för någon annans skull, passar man kanske inte i ett parförhållande. Kanske inte ens som särbo.

    • Romantisk-tjej

      Själv känner jag inte att något blir lidande för att jag har en pojkvän. Mitt liv ser ungefär ut som förut, med den skillnaden att jag nu har en person som älskar mig, hör av sig för jämnan och som vill umgås med mig. De helger han har barnen kan jag ju ha en “egen” helg precis som när jag var singel. Eller så åker jag till honom och barnen och hitta på något med dem. Jag väljer. Ofta väljer jag att umgås med dem en dag den helgen och nästa dag ensam eller med en vän. Ibland sover jag över och ibland ses jag båda helgdagarna på dagtid.

      Jag skulle inte må bra om jag visste att min pojkvän måste försaka något för att han är “bunden” hos mig. Behöver han fixa något hos sig på “våra” helger gör han det. Han har inga problem att säga när han behöver ha egentid eller behöver jobba hemma t ex på söndagen inför något på jobbet. Behöver han hjälp hemma med något fix erbjuder jag min hjälp. Han har inte särskilt många vänner, så det är inte så att han försakar någon för att han är med mig. Vi är lika på det sättet, jag har heller inget stort umgänge.

    • ViraStina

      Mannen i mitt liv har en stor umgängeskrets, han är ofta uppbokad på spelningar och han har en dessutom en gård att sköta. Förutom jobbet. Och avståndet ställer naturligtvis också till det. Så det blir en hel del micklande för honom att få ihop tiden.

      Men han tycker det är värt det! Han har aldrig ens nämnt att det skulle vara ett besvär. Och det var bland annat därför jag upptäckte honom. Redan från början skilde han ut sig från andra, eftersom han var beredd att trixa och strula med alla sina åtaganden för att kunna tillbringa tid med mig. Och väldigt ofta försöker han inkludera mig i de där åtagandena. Till exempel spelningarna. Musiken är ju ett gemensamt intresse som vi har.

      Han har å andra sidan ingen familj sedan tidigare. Jag måste pussla och krångla med annat, för att kunna träffa honom på helgerna. Jag har två tonåringar, vilket innebär betydligt mer av handling, matlagning, tvättande och städande som jag inte längre kan skjuta upp till helgerna hur som helst. En del kan naturligtvis delegeras till tonåringarna själva, men huvudansvaret är ju ändå mitt.

      Så nog blir det uppoffringar, alltid. Men det ser jag egentligen inte som något problem. Det handlar bara om omprioriteringar. Och grundkravet jag har på en partner, är att han ska vara beredd att omprioritera i sitt liv för min skull. Vill han fortsätta leva sitt gamla vanliga liv utan att behöva anpassa sig, är jag inget för honom.

    • tjej79

      Fast det är ju för att ni bägge fått känslor för varandra…då anser jag att man lär bli mer villig till att rucka på sina vanor etc för att få det till att gå ihop. Och man lär inte se det som ett problem heller pga känslor finns med i bilden.
      Det handlar om förmåga att kunna tänka om och är man flexibel och hittar lösningar i sitt sätt att vara så, går det betydligt lättare med.
      Jag vet ju också om jag finner ngn en vacker dag haha så, lär det bli särbo.
      För jag kan inte tänka mig någon annan sorts relation där det innebär att flytta ihop. Levt själv i väldigt många år och har aldrig varit sambo. Så, jag vet redan på förhand att det livet lär inte passa mig och jag kommer inte heller känna det behovet även om jag skulle träffa någon.

    • Romantisk-tjej

      Jag tror att många män har lärt sig att man måste ställa upp och hjälpa en kvinna. Det är det gammeldags sättet att vara mot en tjej. Och då hör det till att man ska göra saker även om det tar emot. Jag har sett det både i min familj och hos vänner. De skulle aldrig klaga. Men jag vet ju att de ofta vill helt andra saker, till och med bo på annat sätt, om de fick välja. Men de går tjejen till mötes för de inte orkar med vad som skulle ske annars. Jag såg det inte minst hos min far, som gjorde allt min mor ville, fast jag visste att det fanns andra saker han hellre velat göra.

      Själv vill jag inte att min pojkvän ska försaka något för att han är med mig. Jag vill att han ska få leva som om han vore ensam precis som jag själv kan känna att jag behöver. Alltså inga krav eller frågor om “tillåtelse” när man vill göra något. Nu är han inte intresserad av andra tjejer som tur är, då skulle jag aldrig valt honom heller. (Det var det första jag såg hos honom, att han är den trogna typen).

      Om han är intresserad av att göra något på egen hand, en hobby eller vad som helst, lägger jag mig inte i det. Nu vill han diskutera alla hans intressen med mig, och det är kul att han delar med sig. Men det betyder inte att jag blir sur om han vill fördjupa sig i saker utan mig. Den typen av ofria relation vill jag inte ha.

      Många säger inte ens en sådan sak som att de egentligen vill vara ensamma den dagen de bestämt att träffas, för att partnern då kan bli ledsen eller besviken. (man kan ju ändra sig). Men jag och min partner säger allt vi känner att vi vill göra. Även det som sårar. På det viset blir det en mer ärligt och ingen blir lidande för att den andre vill något annat. Jag har märkt att det blir mindre spänt på det sättet. Det blir mer som en riktig vänskap. Förutom att kärleken blir starkare då 🙂

    • ViraStina

      Ja, nog vill han hjälpa mig alltid. Och alla andra. Det går nästan inte att hindra honom. Jag tänker inte att hjälpsamhetsviljan är gammeldags. För mig är den helt tidlös. Och det är en egenskap jag verkligen uppskattar hos honom. Mitt ex var/är likadan.

      Själv har jag aldrig tänkt tanken att man ska kunna leva sina liv precis likadant om man har en relation som om man vore singel. Den grejen får jag inte alls ihop. Det är ungefär som när folk säger att de inte tänker ändra sina liv bara för att de får barn. Vad är då vitsen..?

      Det var en av tankarna jag hade under min singeltid: är jag beredd att återigen anpassa mig efter en annan människa? Hade jag inte varit det, hade jag valt att förbli singel. En del av anpassningen består förstås av att låta honom vara den han är. Att inte förvänta sig att han ska sluta med sina egna intressen, t ex.

      Men att ingenting skulle behöva påverkas hos någon av oss, ser jag som en omöjlig ekvation. Dygnet har ju fortfarande bara 24 timmar, och vill jag umgås med min karl en helg, måste jag välja bort något som jag annars skulle ha gjort den helgen.

      Mitt liv ändrades massor när jag flyttade ihop med min exmake som ung. Hans också. Och det ändrades massor när vi fick barn. Sedan ändrades alltihop igen när vi separerade. Jag hann vänja mig vid singellivet i drygt två år, innan jag träffade min nuvarande kärlek. Och då fick jag ändra på tillvaron igen, och hitta sätt att få ett distansförhållande att fungera. Allt kräver sina speciella uppoffringar.

      Men jag ser faktiskt inte problemet med det. Det är en stor del av det roliga för mig: att en ny relation innebär ett nytt liv!

    • Romantisk-tjej

      Att anpassa sig är en sak, men att göra saker man inte vill är en annan. Jag är väldigt tjänstvillig själv och blir därför stressad när jag känner att jag inte räcker till. Men då måste jag ta ett steg tillbaka och fråga mig vad jag vill. För mig har det nämligen inte varit självklart. Jag har gjort saker bara automatiskt för andra utan att tänka på det, och sedan räckte inte all energi till mig själv. Och ibland har jag rent av tappat bort mig själv i all vilja att göra andra till lags.

      Jag har den sidan, och det vet jag om. Och då är det lätt att man tänker att alla andra ska vara likadana mot mig och blir besviken om de värdesätter sin energi och tid på ett annat sätt. Nu har jag haft mycket egentid i och för sig. Men i perioder i mitt liv har jag mest hjälpt andra och försummat mig själv. Och det är inget jag vill se min partner göra.

      Jag tycker inte man ska kompromissa om man inte känner för något. Inte ens i en relation. För att ta ett exempel: Jag känner mig inte väl till mods av att ägna tid med min pojkväns föräldrar. Det är en tydlig signal att jag måste dra en gräns för mitt eget välmående. Det gjorde jag inte tidigare. Vilket jag ofta har ångrat. Jag skulle aldrig i min vildaste fantasi tvinga min pojkvän umgås med min familj. Så för mig känns det inte alls märkligt. Jag träffar mina familjemedlemmar som jag alltid gjort, ensam. Och det fungerar utmärkt. Och det är ju något som de flesta inte förstår. I deras värld träffar man varandras släkt – punkt. Jag förstår bara inte varför just den saken är så viktig. Jag har ju valt att umgås med min partner, inte ett gäng andra människor.

      Idag träffar jag inte med folk jag inte trivs med, helt enkelt. Så om min pojkvän hade velat att jag skulle hänga med hans polare finns det också en risk för att jag säger nej. Men nu har han inte ett stort umgänge tack och lov, de flesta han känner är sporadiska vänner som han inte träffar regelbundet utan mest ses helt apropå. Många stannar och pratar med honom i närheten av där han bor, t ex grannar. Eller så är de kollegor som ses på arbetstid. Vilket är ganska typiskt för många killars vänskap. De ringer sällan varandra och långpratar på telefon och stämmer träff och myser på cafeer så som tjejer gör. Och eftersom min pojkvän inte dricker har han inga vänner på krogen/puben heller.

      Däremot har han en tjejkompis som han står nära och som jag är nyfiken på. Mest för att jag tycker hon verkar intressant, helt enkelt. Det har bara inte blivit av eftersom hon har haft väldigt mycket på gång det senaste året.

      Jag skulle aldrig föreslå att min pojkvän ska umgås med mina vänner. Men om vi slumpmässigt skulle träffas säger jag inte nej. Och det har vi gjort. Men jag skulle inte ha det som krav, någonsin. Jag skulle heller inte föreslå något annat han känner ovilja inför.

      Nu har jag mest skrivit om vänner och familj, det finns ju massor av andra saker där man heller inte vill kompromissa. Och i vårt fall har vi ganska lika syn på saker och lika mycket behov av närhet resp. ensamhet. Därför känner jag sällan att jag/vi kompromissar.

    • ViraStina

      Jag tycker det känns helt självklart att kompromissa i en relation, men på rimliga villkor. Och jo, jag är medveten om att begreppet “rimligt” är högst subjektivt. 🙂

      Men för mig personligen vore det orimligt att ha en partner som t ex inte kan tänka sig att närvara som min respektive på vissa familjeträffar. Det är en typisk sån grej där jag vill att mannen i mitt liv ställer upp då och då, och det hör till sånt som jag tycker skiljer en partner från en vanlig vän. Han gjorde sin officiella debut i min släkt på en nära anhörigs begravning härom året. Och det betydde massor för mig att han inte tvekade en sekund när jag bad honom vara med. Trots att det var en jobbig situation för honom.

      Skulle jag ha upptäckt efter en tid att min partner inte ville träffa mina släktingar, skulle relationen inte hålla. Och jag har väldigt svårt att se hur min pojkvän skulle acceptera i längden att jag aldrig följde med till hans familj, och aldrig ville umgås med dem.

      Nu har inte den diskussionen uppstått, för vi tycks ha en ganska lika syn på vad som är rimligt. Ingen av oss kräver något umgänge i mängder med varandras familjer, utan det är på en ganska modest nivå som vi båda känner oss bekväma med. Men släkten är en viktig del av våra liv, och för mig skulle det kännas konstigt att liksom välja bort den delen hos den man jag vill dela livet med, eller om han förväntade sig att aldrig behöva ha med min familj att göra.

      Dock anser jag inte att man ska tvinga sig till något som man mår dåligt av. Det skulle inte heller funka i längden. Då skulle förhållandet krascha ändå. Men ju mindre man är beredd att kompromissa med, desto svårare blir det ju att hitta någon som matchar.

    • george

      Romantisk tjej

      Intressant. Tror våra liv är rätt lika. Har aldrig bott med nån. Alltid varit själv. Haft förhållande där tjejen varit för på och bestämmande. Funka inte bra alls.

      Vi anpassade våra liv till oss själva. Ser det som du. Varför göra saker man inte vill. Har också gjort saker som mest andra haft glädje av. Det är slut med det.

      Idag ser kvinnor mer som hinder än till glädje. När jag var ung hade jag hur mycket tid som helst men inte idag. Dom timmarna efter jobb är borta i en fingerknäpp.

      Vem har egentligen tid med andras behov. Hinner knappt med mina egna.

    • Romantisk-tjej

      Nu har jag inte mycket släkt till att börja med. Många är dessutom utspridda, en del bor utomlands o.s.v Så i princip träffar jag mest min mamma och ibland några syskon och deras barn.
      Och min mamma är sjuk och gammal och önskar mest att jag bor hos henne själv när jag är hos henne. Vilket jag själv också önskar. Och jag har gärna min egentid några dagar, en vecka med min mamma när jag är hos henne.

      Jag har träffat min pojkväns föräldrar ett par gånger. Jag kan tänka mig att träffa dem igen, om vi åker förbi på en kortare sejour och sedan åker vidare. Men inte hela dagar eller sova över (som jag gjort tidigare). Och jag har ingen lust att betala ett dyrt hotellrum bara för att följa med min pojkvän till deras ort. De bor nämligen ganska långt bort från oss. Och jag måste ju bo någonstans då. Den tiden/pengarna lägger jag helst på annat.

      Du skriver att det är svårt att hitta någon som matchar om man inte kompromissar. Jag skulle säga att man inte behöver kompromissa lika mycket om man matchar. Och vi matchar väldigt bra. Och min pojkvän har nog mer frihet än de flesta pojkvänner jag träffat hos mina vänner, bekanta och familj. En del tjejer styr på ett listigt sätt kan jag tycka, för att få sin vilja igenom. Och mer än en kille har hintat att man måste göra uppoffringar för att “behålla husfriden”…
      Så vill inte jag leva.

      Han är så klart fri att åka till sina föräldrar när han vill, pyssla med sina hobbies, ställa in dagar vi planerat för att han vill vara ensam…Nu låter det som han aldrig gör något till min favör, men så är det absolut inte. Men vi har varit tillsammans i två och ett halvt år nu och då är det klart att allt inte alla dessa dagar blivit exakt som planerat.

      Att det uppkommer situationer när man känner sig sjuk, uttröttad, vill vara ensam, har jobbat över, att barnen behöver mer tid hos honom (för att mamman fått förhinder) eller att något annat kommit emellan så att vi inte hunnit/orkat ses på tu man hand. Det är inte hela världen. Det viktigaste är att man vet var man har varandra, och det vet vi verkligen.

      Han behöver inte följa med på framtida begravningar, men jag tror han vill det, särskilt den dagen min mor går bort. För den dagen kan komma inom en kort framtid. Men om han inte vill det skulle det inte vara en katastrof för mig. Jag har ju resten av min familj där. Och självklart är min pojkvän hos mig efter begravningen i så fall. Att han står vid kistan är inte det viktigaste för mig. Det är ju ändå MIN mor.

      Jag tänkte just på när pappa begravdes och jag tyckte mest att det var viktigt att jag var där för mamma i det läget. Då hade jag ingen partner, men för mig skulle det inte göra någon skillnad.
      Då behövdes all min tid till mamma i hennes ensamhet och sorg. Det var dessutom ett plötsligt och oväntat frånfälle.

    • ViraStina

      Men jag tror det är omöjligt att hitta någon som matchar så exakt att man inte behöver kompromissa. Då skulle man behöva hitta sin egen dubbelgångare i ett parallellt universum.

      Man kommer alltid ha aningen olika behov. Aningen olika önskemål. Aningen olika förväntningar. Och ibland ganska rejält olika behov, som kräver större kompromisser.

      Man kommer hamna i olika faser i livet ibland, och det kommer inträffa saker som gör att man helt enkelt måste kompromissa, eller offra sig för sin partner. Det kommer dyka upp oväntade händelser där man inte kan säga “Sorry, men jag har ingen lust att ställa upp på det där för din skull”. Inte om man vill behålla relationen i alla fall.

      Det låter för autonomt i mina öron. För individualistiskt, tror jag. Jag strävar snarare efter en relation där man säger “Det gör jag gärna, om det är viktigt för dig!” Och där man menar det. Där det inte känns som någon nämnvärd uppoffring, utan som en självklarhet.

      För i min idealrelation missbrukar man ju inte den andras goda vilja. Där tvingar man inte med sig partnern på gruvligt trista saker bara för sakens skull. Där är man lika generös med att låta den andra slippa undan från sånt som man vet att han tycker är jobbigt. Men man litar ändå på att ens partner finns där utan att knota, när man faktiskt behöver det där moraliska stödet. Om jag har förlorat någon nära, angår det min livskamrat i allra högsta grad, anser jag. Då behöver jag hans närhet och stöd hela vägen. Utan att han signalerar att han helst hade sluppit.

      Jag vill inte ha en relation där jag känner att jag bör undvika att utsätta honom för något besvärligt eller tråkigt, eller där jag inte får göra anspråk på hans tid. Eller där det känns som om jag sabbar hans fria liv om jag kommer dragandes med mina behov och förväntar mig hänsyn, uppmärksamhet och engagemang.

      Så skulle jag uppleva det, om jag visste att han ville kunna leva precis som tidigare, trots att han var i en relation med mig. Jag är känslig för sånt. Jag är ofta rädd att vara till besvär. Och det är därför jag vill ha en man som på eget bevåg visar tydligt att han inte vill leva precis som tidigare, utan att han faktiskt vill skapa något nytt tillsammans med mig.

    • Romantisk-tjej

      George:
      Jag tror att det är vanligare att män känner så. Jag har märkt att det är lättare att få gehör hos mina killkompisar när jag nämner detta med min ovilja att träffa partnerns familj eller sitta på släktträffar. De känner ofta likadant.

      Dessutom har jag märkt att friheten från bojor i det sociala livet är något som oftast killar värnar om mer än tjejer. Och eftersom jag är sådan själv har jag ibland lättare att umgås med killar.

      Många har snäva ramar, t ex om man är vänner kan man ses en gång i veckan och ändå vara bästa vänner men är man ihop och det är äkta kärlek ska man ses varje dag o.s.v. Eller det vi har diskuterat nu – att man ska träffa släkten, eller att man måste flytta ihop om det är på riktigt och liknande föreställningar som folk bara köper rakt av utan att ens begrunda varför det skulle vara så viktigt.

      Jag tror mycket förstörs om man inte bara låter det vara. Man behöver inte definiera hur kärleken ska se ut om man känner kärlek och attraktion och bara vill ha varandra. Och framför allt behöver man inte blanda in andra vuxna människor i relationen. Vi vill bara vara med varandra och ha vårt privata liv ihop. Vi trivs väldigt bra när det bara är vi, helt enkelt. Alltså beblandar vi oss sällan med andra.

    • Romantisk-tjej

      Fast Virastina, det låter som du har stora krav och det är ju heller inte att kompromissa 🙂 Jag har inte så stora krav på min älskade ialla fall. Jag vet ju att jag inte kan leva utan honom och det känns mycket starkt som han inte vill det heller. Därför är vi inte rädda för om något oväntat händer. Det har hänt ganska mycket redan, för att vara en så relativt kort relation.

      Och nu dog du det till sin spets med begravningen, tycker jag. För jag skulle heller aldrig vara med någon som inte ställer upp i det läget. För på dig lät det ju som att han skulle sitta och säga: “Nej det där får du sköta själv”. Och så skulle han aldrig göra. Men det kan vara så att han faktiskt inte kan befinna sig där. Och då skulle jag inte göra slut eller ens gnälla. För han stöttar ju självklart mig, det är ju inte det som var frågan är här.

      Men att någon är ett stort stöd betyder ju inte att den personen är dålig för att han inte lyder minsta vink från mig. Han kanske bara vill göra saker på sitt sätt. Eller det han förmår. Jag kan ju inte bestämma huruvida han ska reagera eller vad han klarar i det läget. Det får man ju se då. Jag har inga krav alls där, för jag skulle även tänka att han kan må dåligt av situationen. Och skulle inte klandra honom om det skulle köra ihop sig och jag inte fick exakt all uppmärksamhet då.

      Jag är ju inget litet barn som behöver min partner som en tröstande förälder. Jag älskar honom för att han är den han är. Han ställer upp så mycket han orkar. Och det räcker för mig.

      Parallella universum skrev du…Jo, det ämnet brukar vi diskutera, för övrigt 🙂

    • ViraStina

      Jepp, jag HAR höga krav på en partner nu för tiden. Jag lärde mig under min singeltid att om jag inte definierar för mig själv vad jag faktiskt behöver i relation, då hamnar jag ofelbart i det där läget att jag allra nådigast tilldelas lite smulor från en karl som bara vill träffa mig på sina egna villkor. När det passar honom.

      Och det fick jag tvärnog av. Självupptagna, egocentriska, omogna typer som inte har något att ge till ett förhållande. Som inte vill binda sig, inte vill känna några krav, inte vill ändra sina liv, inte vill ha något besvär, inte kan tänka sig att sätta någon annan först, inte vill hjälpa till.. Och då undrar jag helt enkelt varför i allsin dar de påstår att de vill ha en relation.

      Nej, jag säger inte att det är så ni två har det. Det låter inte riktigt så.

      Men det var exakt sådana typer jag träffade gång på gång, när jag inte ställde några krav på umgänge, engagemang mm. När jag var snäll och förstående och inte begärde något. Dessa män ville fortsätta leva sitt vanliga singelliv, men ha lite rajtan tajtan på helgen om de hade tråkigt. De ville inte behöva känna något som helst ansvar för en partner. De var inte intresserade av några tråkiga måsten, eller av att definiera förhållandet.

      Och det passar absolut inte mig. Ska jag ha en relation, då vill jag ha en riktig relation. Annars är jag hellre singel. Något limbo däremellan, med någon som lite luddigt svamlar om att “vi har det väl bra som vi har det, varför måste man sätta etiketter på allting…” , eller någon som bara finns där när jag inte är krävande eller besvärlig, och som inte är ett dugg intresserad av att offra något som helst av sitt tidigare liv för min skull, kommer jag aldrig acceptera igen. I min värld är man inte mogen för ett förhållande då.

      Och det roliga är att när jag väl hade formulerat de här grundläggande kraven för mig själv, då tog det bara ungefär en månad innan min nya man dök upp, och uppfyllde alltihop med råge. Helt frivilligt, på eget initiativ.

      Lika lite kommer jag acceptera en partner som inte vill ta del av mitt liv – och där ingår ett visst umgänge med min släkt. Jag kommer nog dock aldrig anse att just DEN biten kan räknas som att ha ovanligt höga krav. 🙂 Att av och till artighetsumgås med partnerns släkt, även om det känns motigt, tillhör nog en av de där rimlighetsgrejerna för de flesta.

  4. KLas-Jööran

    Vissa laddar batterierna genom att träffa folk och göra saker tillsammans. Andra laddar batterierna genom att vara ifred. Jag hör till den senare kategorin. Känner igen mig lite i bloggtexten. Har man varit på nån resa en vecka eller två, och haft folk omkring sig som pockar på uppmärksamhet varje vaken stund så känns det riktigt skönt att få komma hem till sin lägenhet och bara vara ifred några dagar.

  5. clabbe

    Det mesta i livet handlar egentligen inte om hur man har det, utan hur man tar det.
    Och hur man tar det är ens egna tankar som man styr över och det är alltså upp till var och en hur man tar olika situationer, simple as that.
    En del har nog för låg självkänsla och bryr sig för mycket om hur andra tycker man tex ska leva sitt liv, ja även för mycket bryr sig om(låter sig styras av) FB, sociala medier etc. Då blir det nog aldrig bra i ens egna tankar och mående.
    Om jag har lite tråkigt sällskap går jag hellre in själv i min studio och spelar gitarr mm., mycket roligare, så visst, ensam är stark till och från absolut, kanske jämt 😊

    • Romantisk-tjej

      Jag tror också att många påverkas av sociala medier och vänner. Har en kompis runt 30 som blev påverkad av att alla hans vänner gifte sig och skaffade barn. Han kände sig helt utanför. Men samtidigt ville han innerst inne varken gifta sig eller skaffa barn.

      Men var pressen enorm på att han kanske hade missat något eftersom “alla andra”
      gjorde annorlunda än honom. Och då vacklade han i sin självkänsla.

      Själv tror jag att följa flocken och rädsla för att lämnas utanför är starkare än biologiska drifter, hos oss människor. Och så finns det några människor som är medvetna och gör precis som de vill. 🙂

    • george

      Romantisk tjej

      Precis. Sociala medier ställer till det för många. Mera intresserad av hur andra lever än att leva själv. Jag har varken Fb eller insta mm. Dessa medier gör mig spyfärdig.

      Läste en gång detta…

      Alla barn har Fb utom Siv för hon har ett liv.

  6. Mary

    Det låter som att du är introvert
    Själv kan jag slappna av väldigt mycket när jag är med andra. Jag känner mig trygg och bekväm. Äben om vi inte kommunicerar hela tiden. Det räcker med att min mamma eller kompisar är i samma lägenhet så känner jag att jag kan slappna av och känna en härlig gemenskap.

    • tjej79

      Fast det där är en fördom att introverta inte föredrar sällskap. Fast vi har säkerligen mer behov av att få vara själva. vi ser inte det som något jobbigt som många Extroverta personer gör som behöver input och energi från andra människor.
      Introverta är sociala i sällskap där vi är trygga och bekväma i och kan mycket väl slappna av i dessa tillfällen 😉

    • clabbe

      Däremot om man nästan måste ha sällskap för att må bra, då trivs man helt klart inte med sig själv och sitt eget sällskap (annars ljuger man). Dock, man behöver inte hålla på och sätta epitet såsom introvert, extrovert etc. på homo sapiens, man är som man är.
      Jag själv är nog alltihopa i så fall, på en gång, nja utspritt i tiden till o från(men på samma dag).

      Den som inte är så kreativ och “uppfinningsrik” med tex olika trevliga och roliga hobbies, den kan få det tråkigt i sitt eget sällskap, så är det självklart.
      Att häcka framför FB tröttnar man på snabbt, iofs kan jag rekommendera att man går med i olika grupper i FB, om man tex är intresserad av gitarr kan man gå med i någon gitarrgrupp och diskutera och utbyta massa info, däremot att bara kolla vad “vänner” gör, det gör jag själv aldrig i princip. Man är aldrig ensam i en grupp med 20.000 medlemmar 😉

    • Christian Persson

      Mary, tjej79, clabbe,

      Ja, det är inte helt lätt att veta om någon är introvert eller extrovert. Till exempel vet jag att folk kan uppfatta mig som extrovert i sociala sammanhang. Och det kan absolut vara trevligt att träffa nya människor. Men då skärper jag liksom till mig och för att orka det måste jag återvända till “mig själv” för samla energi. Jag upplever att mina extroverta vänner inte behöver den “vilan”, utan kan vara med andra människor hela tiden.

  7. Jag

    Kanske det mer handlar om att man hamnar i nåt sorts utanförskap om man inte platsar in i de sociala normer/ strukturer som man förväntas tillhöra om man är singel? Att den utanförskap gör att man känner sig ensam fast man kanske inte är det? Människan ska ju va en social varelse, singlar ska ha ett aktiv partyliv, resa, satsa på karriären etc om man inte har familj dvs. Känns som det finns en viss norm, tillskrivna regler, beteende gällande hur man ska vara som singel.

    • tjej79

      Instämmer. Jag har i hela mitt liv fått höra hur udda jag är som går emot dessa normer och beteenden etc när jag varit singel haha för jag har alltid ifrågasatt det. Det gjorde jag väldigt tidigt i livet.

    • Christian Persson

      Jag,

      Ja, det tror jag att du har rätt i. Jag upplever att det ofta finns en bild av hur man ska vara som singel. Man ska vara fylld av energi, karriärsugen, aktiv och så vidare eftersom man ju bara har sig själv att tänka på. Jag vet flera singelvänner, mest tjejer faktiskt, som till exempel förväntas jobba över/ta ett större ansvar på jobbet då de inte har några egna barn som hämtas på dagis, är sjuka och så vidare. När man då känner att man inte funkar som normen kan det nog väcka ett visst utanförskap, där man förväntas ge mycket men där man inte får någon påfyllning av energi.

    • Jag

      Christian och Tjej79!

      Tror det förväntas på många som lever i ensamhushåll, män som kvinnor. Att man förväntas göra mer på jobbet än dem som har familj eller nån att åka hem till.

      Paradoxen i det hela, vårt samhälle. Det har gått till att bli mer individualiserat att man är ensam men förväntas att ändå inte vara ensam.

      Man förväntas göra saker i grupp, antingen med sin familj, partner, vänner. Är man singel och gör saker på egen hand är man lite utanför normen.

      Barnfamiljer får mängdrabatt, på resor, hotell etc. Hur ofta ser man sånt för dem som reser på egen hand. Resturanger har sällan bord för en person, möjligen på lunchen. Men kvällen? Kanske vanligare i större städer men inte mindre.

      Tror knepet att inte känna sig ensam eller utanför är att fullkomligt strunta i de normer och förväntningar som tillskrivs ensamhushållslivet oavsett om man blir påmind om dem som ovangivna exempel…

    • Christian Persson

      Jag,

      Jag håller med dig. Som du var inne på i ditt förra inlägg tror jag att man kan känna ett utanförskap om man rör sig utanför normen. Jag tror till och med att vissa kan uppnå en viss nivå av lycka bara genom att följa normen. Typ “jag gör som andra som verkar lyckliga, därför är jag också lycklig”. Och så känner man sig “inne i bubblan” medan man tycker att folk utanför normen inte verkar ha det så bra.

      Sedan finns det folk som jag som egentligen trivs rätt bra med att gå emot normen. Det känns bra inombords att man liksom vågar stå upp mot vissa saker och följa sitt hjärta. Min känsla av ensamhet och utanförskap handlar nog mer om att jag ibland inte känner att jag får ut tillräckligt av livet. Att livet har fler dimensioner om man har en djup och nära relation.

    • Romantisk-tjej

      Jag instämmer med dig att det känns bra inombords när man följer sitt hjärta. Det enda rätta är att vara sann mot sig själv.

      Det är ofta jag och min pojkvän känner att vi måste slåss för att försvara vår livsstil mot de som lever i den här “bubblan” och inte respekterar människor som bryter mot strukturer.

      På sätt och vis är det skönt att jag inte är har behov av att umgås med kreti och pleti, att jag trivs med att vara ensam eller vara med min pojkvän.

    • Eros

      Christian, Jag: Jag känner igen det där med förväntningar att jag som inte har barn ska ha ett visst förhållningssätt, exempelvis på jobbet (inte på nuvarande arbetsplats lyckligtvis)… som man inom ett kvinnodominerat yrke så har jag flera gånger råkat ut för just attityden: “Men NN kan väl jobba, han har ju inga barn”… Min fritid räknas ibland som mindre värd för att jag inte har barn, jag ska inte ha något emot att jobba julafton för att jag ändå inte har barn.

      Lyckligtvis känner jag inte mig utanför, jag har en stor umgängeskrets där flera stycken lever precis som jag… singel utan barn… Vi är ett järngäng som umgås tätt. Vad omgivningen förväntar sig av mig som singel utan barn har jag alltid struntat i, men visst märker man det runt sig vilken attityd som ofta finns.

    • Christian Persson

      Eros,

      Ja, det verkar vara relativt vanligt att det är så på till exempel arbetsplatser. Fast jag kan tänka man också kan se tvärtom på saken, alltså att det är viktigare för personer som är singlar att göra roliga saker på fritiden. Till exempel för att få den “energi” som många säkert får av en relation.

    • Jag

      Christian!

      Det som jag är inne på i mitt andra inlägg är att vårat samhälle är uppbyggt kring iden om människan som en social varelse, flockdjur om man vill dra det så långt. Vilket man påminns om väldigt ofta i olika sammanhang. Och står man helt utanför den normen, går sin egen väg lever som man själv vill kan det stundtals kännas som att man lever i utanförskap och därmed få känslan.

    • Christian Persson

      Jag,

      Absolut, jag håller med dig. Jag tror att mycket handlar om hur man ser på sitt “utanförskap”, alltså om man känner att det är självvalt eller att det bara blivit så utan att man själv vill. Ibland känner jag att vissa tror att man valt att vara själv, vilket både stämmer och inte stämmer. I mitt fall stämmer det att jag inte gör absolut allt jag kan för att till varje pris ta mig in i “bubblan”. Men det stämmer inte att jag bestämt mig för att vara själv. Fast ibland tror folk det senare och att jag liksom får “skylla mig själv”, då kan jag också få känslan av utanförskap.

  8. Mary

    Intressant att någon jag aldrig träffat kan sätta en stämpel på mig och säga rakt ut att jag som person inte skulle trivas med mig själv alls. Passa dig för innan dy vräker ur dig oförskämdheter.


Post a new comment

(OBS! Din E-postadress publiceras ej.)