5

En singeljul i harmoni?

Om knappt en vecka är det julafton. Infinner sig den där harmonin, fastän du är singel? Eller känns det extra tufft att inte ha en partner under julen?

Varje jul, på juldagen, är vi ett gäng killar från barndomen som ses. Vi tar någon öl, summerar året och blickar framåt. Det går ofta ganska lugnt till, numera, med ett undantag. En av mina vänners humör är enormt beroende av hur det går på kärleksfronten. Har han träffat någon, och är förälskad, är han hur lugn och trevlig som helst. Är han singel, eller om hans relation har ”dramatik”, kan i stort sett vad som helst hända. Han blir lättirriterad, kan få diverse utbrott och dricker alldeles för många öl. Det har blivit en grej som vi andra skojar om, typ ”undrar hur XXX form är i år”.

Men det går också att se hans beteende ur ett allvarligare perspektiv. Själv är jag inte lika öppen med att visa känslor som han, och om det är jul eller inte spelar ingen roll, men visst finns det sidor av min kompis agerande som jag känner igen. Det där lugnet som finns i kroppen när man verkar träffat rätt betyder mycket för mig. Det skänker ett hopp, ger energi och gör mig gladare. Baksidan är att de negativa effekterna av kärleken väger ungefär lika tungt. Att bli dumpad, eller sväva i ovisshet, kan ta väldigt mycket kraft från mig och överskugga annat positivt i livet.

I dagens snabba dejtingsamhälle slungas man ständigt mellan hopp och förtvivlan. Kontakter kan förändras från en dag till en annan, vilket jag tycker är svårt att hantera. Sett till bloggkommentarer och läsarmejl tycks jag inte vara ensam om att känna så här. Därför upplever jag att vissas väg till att uppnå harmoni är att lägga dejtingen på is. Allt för att försätta sig i ett neutralt läge, där man visserligen inte får uppleva kärlekens rus men å andra sidan slipper misslyckandena.

Det både låter och är lite sorgligt att tvingas ta dejtingpauser för att finna ro. Men det gäller att lyssna på sig själv och vad man mår bra av. En jul utan HP-inloggningar och Tinder-svepande kan ibland krävas för att du ska kunna fokusera på annat. Släkt, vänner och god mat!

Hur era känslor inför att vara singel på julen? 

God Jul!

Har du tankar om inlägget, bloggen, förslag på ämnen eller annat? Skriv gärna en kommentar. Eller mejla mig! Jag heter Chris1980 här på HappyPancake.

Fler inlägg om att att vara singel under julhelgen?

18 bästa julklapparna till dig själv!

Julen – tuffaste tiden att vara singel

Bli het bland hemvändarna! 

dating


There are 253 comments

Add yours
  1. Eros

    För min del råder det ett stort lugn inom mig att jag är singel i Jul… även om man så klart vill ha någon att tycka om så förstärks inte den känslan på något sätt över julen… jag är nöjd och glad som det är och att jag ska ha 10 dagars semester 🙂

  2. Jimmy

    Jag känner mig lugn och i harmoni. Jag har alltid varit singel, så julen sticker inte ut från någon annan tid på året. Det som kan vara lite tufft är när man träffar kusiner som är mycket yngre än en själv, som är i förhållanden. Som varit i flera förhållanden, eller som är i långvariga. Min två år yngre syster är gift och har tre barn. Och då kan det kännas som att man är misslyckad som själv aldrig ens haft en flickvän.

    Men jag tänker inte så mycket på det sättet numera. Jag har annat som är bra i livet, och några barn har jag aldrig velat ha, även om jag gillar att träffa hennes. Julen för mig är en tid då jag träffar familjen och kan ta det lugnt. Julen är helt klart min favorithögtid. Och jag är alltid ledig från jobbet i minst två veckor, så det bidrar såklart till lugnet.

    Och i år, för första gången på väldigt länge, så är även min mamma singel. Så nu är jag inte längre den ende!

  3. Romantisk-tjej

    Jag tycker heller inte att just julen var jobbig, för då umgicks jag mest med familjen, ville ha kvar känslan av barndomens jular och hade inget större behov av en partner där och då. Långt senare när jag var i en relation firade jag fortfarande julen hos familjemedlemmar, och pojkvännen firade med sina. Det kändes bara naturligt.
    Men detta året kommer jag och pojkvännen fira tillsammans.

    Nyår däremot, är mer av en “parhelg” för mig. Jag har i alla år längtat efter att ha någon att fira med och skåla in det nya året. Nyår har alltid varit vemodigt som singel.
    Jag har bara haft två nyårshelger i mitt liv med någon jag älskar; de två senaste.

    • tjej79

      Instämmer, jag anser med nyår känns mer som en “pardag” än själva julen och det blir på något sätt mer påtagligt att man är singel då.

  4. Daniel

    Min jul är som “Faith Hill – where are you Christmas”. Jag “firar” ett år som singel. Senaste åren har varit en blandad kompott. Var ihop med en tjej för två år sedan som firade julen extremt mycket. Hela hennes by skulle kunna symbolisera julen med nära familjerelationer. Dock förenat med stress som pojkvän. För ett år sedan var jag ihop med en delvis religiös kvinna som inte alls firade julen. Det var en slags stress och tomhet i det med. I år har jag passat på att åka tåg och träffat min kusin. Den kusin som iaf har kontakt med mig. De andra kusinerna lever perfekta familjeliv med barn och villor. Jag kanske träffar min mamma, syster, svåger och systerdotter i några timmar. Har man en släkt som är splittrad så blir man splittrad själv. Jag har absolut hamnat i ett neutral-läge. Jag lägger inte ner lika möda på att hitta någon. Om jag dejtar någon så ska det vara en utdragen process för att gallra fram någon bra. Ska jag fira jul med någon så ska vara ett riktigt förhållande. Lessnat på kvinnor som byter män lika ofta som underkläder bara för att de är bevisligen ombytliga då de avverkat några på kort tid. Hoppet är att det till slut dyker upp en bra. GOD JUL

    • Love

      Stämmer bra med min erfarenhet av tjejer. De ser perfektion som kärlek. Jag känner inte många par där killen gjort slut. Varför? Jo, för att han är mera anpassningsbar. Han vill kämpa vidare, hon vill ha det ännu bättre, hon är aldrig nöjd. Oftast är det bagateller hon tjafsar om.
      På julen vill jag helst chilla, jag behöver inte ha ett flådigt julbord med massa presenter och pynt. Det räcker med några få saker. För mig är ledigheten helig, då behöver jag samla kraft. Jag har haft förhållanden många jular, men är man singel är det bara att dra till föräldrar och släkt. Det är jobbigare att vara singel alla andra dagar på året.

    • ViraStina

      Love:

      Att bestämma att det som bekymrar ens partner är “bagateller” är inte särskilt anpassningsbart. Och om det vore bagateller, kan det ju inte ha varit så svårt för dig att gå henne till mötes heller.

      Du pratade om att hon förväntade sig uppvaktning på Alla hjärtans dag och namnsdagar. Var det verkligen så smärtsamt att leva upp till det…? Med stor sannolikhet skulle hon även vilja ge något tillbaka till dig vid de där tillfällena. Hon ville garanterat att ni skulle fira Alla hjärtans dag tillsammans, som en romantisk pargrej.

      Och är man sådan, är det inte det minsta kul om ens partner glömmer det, suckar och tycker det är oviktigt.

      Själv är jag ingen fundamentalistisk firare av bemärkelsedagar (jag lägger mer krut på de stora högtiderna) men vore det viktigt för mannen i mitt liv, skulle jag inte avgöra att det var “bagateller” och strunta i det. Då skulle jag försöka hitta på något för hans skull de där dagarna.

      Det känns som en väldigt liten uppoffring för någon man älskar och vill göra glad. Anpassning var ordet. 🙂

    • Elle_

      LOVE: Du fortsätter att framhärda i att du sitter inne med något sorts facit om vad som är rimligt att förvänta sig av en partner och vad som inte är det. Om din flickvän tycker att det är viktigt att bli uppmärksammad på Alla hjärtans dag och namnsdagar, medan du tycker att det är larv – då är det larv och hon är oresonlig som tycker annat. Om hon vill resa med dig då uppoffrar du dig en gång, sedan tycker du att du gjort ditt. Det betyder ju att alla andra gånger när hon skulle haft möjlighet att resa med dig är det din vilja som gäller. Jag vet inte om jag tycker att du känns speciellt flexibel? Har inte sett ens en gnutta av förståelse eller självförebråelse när du skildrat dina havererade relationer. Ofta brukar ju folk i alla fall kunna sträcka sig till att konstatera att de växt ifrån varandra, var för olika eller hade för olika värderingar och prioriteringar. Men du har bara varit ihop med idiotiska kvninnor. Klingar en smula skevt i mina öron.
      Enligt forskning blir ofta kvinnorna lyckligare efter än skilsmässa än innan, medan det är tvärtom för männen. För att män är mer anpassningsbara än kvinnor? I beg to differ. Har du läst ensammammarökers “kärlekskneget” ännu? Om du har minsta intresse av att försöka få något annat perspektiv på tillvaron än ditt eget skulle jag rekommendera att du gör det. Lycka till.

    • Love

      Svaret är att jag varit deprimerad och stressad att jag inte ens kom ihåg alla hjärtans dag. Namnsdagar likaså. Det är i inget jag tänker på, helt enkelt. Jag ger presenter när jag tycker och känner det är rätt. Man kan inte kräva av sin partner att de ska tänka exakt som en själv. Jag har pratat mrd kompisar, ingen av dem minns namnsdagar, det är knappt de minns födelsedagar. de har annat att tänka på. Själv jobbade jag 12 timmar per dag inklusive restid, jag hade fullt upp. Men du Vira Stina tycker det är skäl att göra slut? Märkligt och iskallt tycker jag. Jag gör inte slut fast jag tycker att det är normalt att ha sex 3 ggr i veckan. Hon kan säga att det vill hon med. Men sedan när det väl händer är hon trött, stressad eller vill göra något annat. Hon kanske vill i början, men inte efter ett år. Jag kan ta massor av fler exempel en tjej lovade att aldrig höja rösten när vi diskuterade. Jag sa att jag mådde dåligt av det. Trots det kunde hon inte hjälpa att hon höjde rösten, bara några dagar senare. Men jag ska minsann hjälpa att jag inte kommer ihåg saker? Tjejer får vara som de är, men killar ska minsann alltid skärpa sig. Kärlek är så mycket större. Först och främst älskar man personen, inte att den ska lyda ens befallningar! Jag gör inte slut för detaljer.

    • Romantisk-tjej

      Jag kan förstå att man inte alltid kan leva upp till hur partnern vill att saker ska vara. Men det är lätt att tro att bara för att man tycker det är en baggis själv så måste det vara så för andra också – så är det ju inte. Och det är det som är prövningen i en relation.

      Jag gillar att köpa presenter, boka resor och styra upp saker. Min pojkvän har svårare för de sakerna. Han blir inte glad när jag påpekar det, för han menar att han försöker men har så mycket i huvudet att det inte funkar. Det hjälper inte honom att jag klagar, han känner sig mest misslyckad då. Därför accepterar jag hur det är istället.

      Jag har en kompis som inte kan städa trots att hon försöker, men det är lika rörigt varje gång man kommer dit. Hon har inte förmågan. Det är därför det finns människor som har boendestöd, de klarar helt enkelt inte sådant som de flesta andra tar för givet. Och då menar jag inte att just min kompis måste ha hjälp men det finns de som behöver det och det visar ju hur svårt vanliga vardagssysslor kan vara för många.

      Min pojkvän, som inte heller mår särskilt bra, vill prioritera att jobba full tid och ta hand om sig själv och sitt hem. Därför kan jag inte kräva att han ska ha koll på allt jag vill att han ska göra för mig. Han är noggrann av sig och städar perfekt, är renlig och prydlig har alltid rena kläder. Hos mig hittar man aldrig utspridda strumpor och kalsonger 🙂

      Hans energi går till det som han känner är viktigast för honom just nu, och då kanske något jag behöver få vänta. Det betyder inte att han inte bryr sig om mig. Jag vet att han älskar mig. Och därmed behöver jag inte villkora vår relation i saker han måste göra för mig.

      Jag är dessutom självständig eftersom jag varit singel hela livet. Jag har gjort allt ensam tidigare. Det han gör för mig är en bonus utöver hur jag hade det innan. Jag har inget behov av att pröva om han “duger”. Han är ju också en självständig person, som har rätt att göra saker på sitt sätt.

      I ditt fall, Love verkar det inte handla om kärlek, dina f.d tjejer verkar ganska omogna om man ska gå på det du skriver. Och kanske lite gammaldags eftersom de verkar ha som krav att killen måste uppvakta hela tiden. Men att göra slut endast för att man inte blir uppvaktad på bemärkelsedagar låter för mig helt befängt.

      Presenten är mer värd om den kommer från hjärtat, inte för att han känner att han måste ge den en viss dag med den stressen det kan medföra att man måste “göra rätt” .
      Sådan var jag som barn, då var min födelsedag och jul höjdpunkten (och kanske även namnsdag), jag skulle bli jätteledsen om mamma och pappa hade glömt. Men nu är man ju vuxen och värderar annat högre. Här handlar det nog mest om olika värderingar.

      Jag tror det är vanligt med tanke på vad jag hört bekanta prata om, men jag tror också det finns tjejer som är säkra i sig själva och är nöjda med partnerns sätt att visa kärlek, även om de inte gör exakt det de drömt om.

    • ViraStina

      Love:
      Att inte kunna möta sin partners behov för att man är sjuk av stress är en sak. Att tycka att den bekräftelse som ens partner vill ha är bagateller, är en annan sak.

      Det spelar ju ingen roll ifall dina kompisar inte firar namnsdagar. Det gör inte jag heller. Och dina kompisars flickvänner kanske är som jag?

      Men det viktiga är om din kvinna vill fira namnsdagar. Kan du inte tänka dig att ställa upp på det, utan avfärdar det som trams, är ni nog inte rätt för varandra, helt enkelt. Du kommer aldrig kunna ha en bra relation med en sådan tjej. Då kommer hon aldrig känna att du bryr dig om henne och relationen.

      “Tjejer får vara som de är, men killar ska minsann alltid skärpa sig.”

      Säger vem? Din f d flickvän? I en bra relation kan ingen “vara som de är” i bemärkelsen att de alltid får sin vilja igenom. Det är ett ständigt kompromissande. Båda två måste vara beredda att möta varandras behov på en rimlig nivå. Klarar man inte det, kan man fråga sig varför man ens försöker ha en relation.

    • Romantisk-tjej

      Men jag tycker man ska vara ärlig och stå för det man tycker. Om någon tycker att t ex kanelbullens dag är en kommersiell dag tycker jag att tjejen (i det här fallet) ska acceptera det. Då kan man inte förvänta sig att killen prioriterar att leta upp ett kondis i rusningstrafiken. Man kan inte ens kräva att han kommer hålla reda på den dagen.

      Min pojkvän minns födelsedagar och det räcker. Själv tycker jag det är roligt att uppmärksamma namnsdagar. Men trots det glömde jag faktiskt min pojkväns namnsdag i år. Och det fastän jag gillar att uppmärksamma dessa dagar och jag brukar skicka ett roligt sms om vi inte ses den dagen.

      Jag vet att han tycker det är kul att jag minns namnsdagar, men som sagt jag missade och han var inte sur på mig för det.

      Jag har en killkompis som sprang benen av sig för mig och blev till sig av att ge mig presenter. Och han visste exakt jag behövde hjälp med. Jag fick till och med Valentine-presenter. Men det gjorde mig inte intresserad av honom, eftersom jag inte kände attraktion. Vi är dessutom för olika. Han är lättsam, jag är djupsinnig och allvarlig. Min pojkvän är diametralt olik min killkompis. Han skulle aldrig fjäska på det sättet. Och han är djupsinning och allvarlig, känslig. OCH – det viktigaste av allt – jag var förälskad i honom. Och det är ju en förutsättning för en relation.

      Alla kan ha en dröm om hur en relation ser ut. Jag har träffat många par det verkligen lyste om, som hade allt gemensamt. Som gjorde allt det där du skrev tjejer krävde. Men det tog ändå slut. Då kan man ju undra varför?
      Det kommer i stort sett vara omöjligt att hitta en kille som är som min pojkvän igen. Han är mycket ovanlig. Jag kan dock inte förändra honom. Han är helt enkelt inte den typen som gör vissa av de där sakerna många (inklusive jag själv) efterfrågar. Men han har fyllt de andra kvoterna jag drömt om – med marginal. Och jag vet hur svårt det är för mig att hitta någon som passar ihop på riktigt. Också i själen, livsstilen, värderingarna och inte bara i det vardagliga.

      Det kommer alltid finnas bitar i ens partners person som man tycker mindre om eller att det är något man saknar. Det går aldrig få allt till 100% Varför kan man inte vara nöjd med 75-80% hellre än att vara ensam?

      Om jag och min pojkvän bråkar om något och sitter på varsitt håll dröjer det aldrig mer än några timmar innan vi hör av varandra igen. Ofta ringer vi samtidigt…Även om någon tillfälligt vill göra slut (mitt i en konflikt) vill ingen av oss det egentligen – för att vi älskar varandra och känner så starkt att vi hör ihop. Ingen av oss skulle stå ut att sitta ensamma på varsitt håll och veta att det är slut. Vi skulle förgås utan varandra.

      Om man älskar sin partner finns det ingen anledning att avsluta bara för att man inte får exakt det man vill. Jag vill vara med min kärlek, vad som än händer. Den är så stark. Har man den känslan för en partner har man något extra. Så, ingen bortglömd Valentines kan ta död på äkta kärlek, det kan du vara säker på 🙂

      Jag tror att dina relationer Love kanske inte var tillräckligt tajta? Och då kanske det är lätt att hitta fel i det ytliga, när man inte har en stark själslig koppling till varandra. Då krävs det säkert “bevis” på kärleken, den blir inte tillräcklig i sig själv. De kanske bara köpt hela den romantiska drömmen om vad kärlek ska vara. Istället kan man förlita sig på att den finns där, utan allt lull lull som man läst eller sett på film.

      Men jag tänkte också att det handlar om att många är präglade hur en man respektive kvinna ska vara. Och det gör det svårt när man samtidigt säger sig vilja ha jämställdhet.

      En annan sak är olika anknytningar som man kan läsa o i boken “Hemligheten” De som har en “otrygg undvikande anknytning” kan ha svårt att binda sig och det är lättare för dem att lämna helt när det uppstår en konflikt. De hittar ofta fel hos partnern, det är ett sätt att slippa binda sig och fördjupa sig i en person. Då flyr de hellre än kämpar.

    • ViraStina

      Romantisk tjej:
      Men om han var en sån som tyckte att födelsedagar var trams då? Om du påminde honom, och han stönade och sa att födelsedagar bara var fånigt, och att du inte kunde räkna med några presenter från hans håll?

      Kanske skulle du känna dig stött då. Fast kanske skulle du försöka anpassa dig och rycka lite ansträngt på axlarna och säga att det är annat som räknas. Kanske skulle du säga åt dig själv att skärpa dig och inte lägga vikt vid sådant.

      Men du skulle inte vara nöjd, innerst inne.

      Och då är frågan vem som ska anpassa sig. Ska du svälja känslan av att bli ignorerad i något som känns viktigt för dig, för att han har bestämt att det är tramsigt? Eller ska han anpassa sig och försöka göra dig glad, även om han själv inte ser vitsen?

      För mig är det enkelt att jämföra med t ex sport. Min kille följer ivrigt sitt lag i elitserien, och vill gärna gå på hemmamatcherna. Han har bett mig hänga med honom på en match nu i vinter. Han vill visa stämningen, spänningen osv.

      Jag bryr mig NOLL om sport. Man kan säga att jag tycker det är… tja, oviktigt trams. Men naturligtvis kommer jag glatt följa med honom på en eller ett par matcher. Det är en väldigt liten uppoffring för min del, som kommer göra honom gladare än vad det ställer till besvär för mig.

      Och ungefär så anser jag att man kan betrakta Alla hjärtans dag också, om man nu har en partner som råkar lägga vikt vid sådant. Varför skulle man INTE vilja göra sin partner glad…? Det känns som att Love tycker det är viktigare att få demonstrera sitt förakt för kommersiella dagar, än att försöka kompromissa.

    • Willie

      Alltså, detta med exempelvis alla hjärtans dag. I regel är beteenden svåra att ändra.

      Tjafsa inte om det glöms, visa tålamod – gå då istället ut på en spontan sak – och ge hen en extra öm kyss – visa uppskattningen. (om de hänger på, försöker)

      Om det blir en spontan fika, middag ute eller något annat som faller i andan spelar mindre roll.

      Ska jag tala för mig själv är jag ofta dålig på sådana “dagar” – men visar mig partnern en stor uppskattning för att jag ens försöker… Ja, då ökar chanserna att jag kommer göra det igen!

    • Love

      Jag tror inte du har förstått. Jag vill gärna fortsätta relationerna,i 9 fall av 10. Tjejer drar för minsta sak. Det är den frågan jag ställer. Det är likadant med kompisar. De fattar inte heller varför tjejer är så kinkiga med minsta sak. Vi har en teori, att tjrjerna inte fick presenter när de var barn ,aldrig rätt presenter samt blev inte blev uppmärksammade tillräckligt. Killar levde ut den besvikelsen på andra sätt. Tjejer kräver en bättre pappa när de är i förhållandet, killen får stå modell för pappan. Han ska prövas, visa sig på styva linan som riktig man som både ska trösta (det gäller även trösta henne om gamla pojkvänner som varit taskiga) köpa presenter och rätta till allt som är fel i lyan. På många sätt får en man ta en papparoll och får aldrig vara svag. Då sticker tjejerna. I stort sett alla jag pratade med har upplevt detta.
      Jag förstår inte varför jag ska resa när jag mår dåligt av det? Vill tjejen se mig må dåligt för att hon ska få sin vilja fram? Och varför finner jag mig i att *hon* inte vill ha sex lika ofta och inte ens vill göra de detaljer jag längtar efter gällande sexet? Om vi måste vara så petimeter rättvisa menar jag. Då är hon lika hemsk som inte ger mig det jag vill i sängen. Nej, just det. Där stötte jag på patrull….För alla hjärtans dag och namnsdagar och resor, det är minsann alla killars plikt att ställa upp på. Med ditt och vira Stinas resonemang. Skillnaden är att jag låter mina tjejer vara de de är. Trots att jag inte får allt. Varför låter hon inte mig vara som jag är, fast hon inte får allt? Jag har haft tillräckligt många tjejer för att veta att man *aldrig* får allt. Så jag hävdar att det finns en bortskämd sida hos merparten av tjejer. De måste ha det precis som i Hollywood drömmen. Förutom det måste man städa o laga mat exakt som hon.
      En annan sak jag funderar på är varför det betyder något att få en present som man har tjatat sig till? ( min 11 åriga dotter gör sånt, men hon inte vuxen) Hur kul är det att att få något som man vet att killen inte skulle göra av egen vilja? Då är det samma som det jag var med om i matbutiken, killarna och männen som i sista stund rusade in och rafsade åt sig en chokladask eller en halvt vissen bukett på alla hjärtans dag, tafatta o skamsna. För att de var rädda för att få skäll. Jätte romantiskt…

    • Elle_

      Love: Du tycker att det är märkligt att tjejerna vill ha ihoprafsade presenter, men du tycker själv att du är tolerant och överseende när tjejerna inte vill ställa sin kropp till förfogande för din njutning? HJur kan man ens vilja ha sex med någon som gör det bara för att ställa upp för sin man? Det tycker jag är en betydligt mer relevant fråga att ställa. Kvinnans kropp är inte er gemensamma ägodel…

    • ViraStina

      Love:
      Det har inte slagit dig att din brist på romantisk förmåga kan hänga ihop med tjejens bristande sexuella intresse för dig…? Om du har harvat runt i relationer där ingen får sina känslomässiga behov tillfredsställda, menar jag. Då hamnar man snart i en ond cirkel där man till sist inte vill göra ett dyft för varandra. Då håller man mest räkning på vad man själv har gjort, och på vad man fått tillbaka. Väldigt oerotiskt.

      Lite lustigt att du säger att en present inte är värd något om killen inte har kommit på den själv. Väldigt många män anser precis tvärtom. De flesta jag känner, tycker att det faktum att han vill ge henne en present, är det avgörande. Inte att han har stenkoll på vad hon vill ha.

      Mina manliga bekanta anser alltså att “varför kan hon inte bara säga rent ut vad hon vill fira och vad hon vill ha, så jag slipper gissa?” De får ågren av känslan att deras vilja att ge något, inte är lika betydelsefull som kravet på spontanitet. Varför är det inte värt något, bara för att de har svårt att vara spontana och påhittiga, undrar de.

      Det brukar oftare vara kvinnor som resonerar som du. Att “om han älskade mig, skulle han veta automatiskt hur jag ville ha det!”

      Och i det här fallet håller jag med mina manliga vänner. Mer romantisk än så är jag inte. Jag berättar gärna vad jag önskar mig. Jag behöver inte överraskningsmomentet. Jag talar gärna om vilka dagar jag vill fira, och hur. Det är kanske nu jag ska döma ut alla som tycker annorlunda, som “barnsliga”? 🙂 Att jag minsann har vuxit ifrån behovet av överraskningspresenter?

      Men jag blir alltså glad av själva gesten. Det behöver inte vara någon överraskning, det behöver inte vara helt rätt, det behöver inte vara dyrt. Det behöver faktiskt inte vara något alls, eftersom jag inte är presenttypen. Men jag uppskattar alltid omtanken.

      När jag fyllde år senast, ringde min särbo direkt på morgonen, när han vet att jag stiger upp, och sjöng för mig i telefon. Och när vi sedan sågs till helgen, bjöd han ut mig på ett mysigt café. Det var allt. Och jag var supernöjd! Han kom ihåg mig! Jag kände mig sedd, uppmärksammad, omtyckt, betydelsefull, you name it. Jag fick den där kvalitetstiden med honom som jag värderar så högt. Mer behövdes inte.

    • Romantisk-tjej

      Love:

      Det låter som “dina tjejer” är/var väldigt unga? Då är prylar/ytliga saker oftast viktigare.

      Om jag ska gå till mig själv var vissa dagar i kalendern heliga när jag var ung. Som exempel ville jag att en sådan dag som Valborgsmäss aldrig var komplett utan studentkör, eldar och slutligen fest, helst utomhus. Varje gång var jag så ledsen och besviken att vädret var för dåligt och stämningen blev förstörd för att inte allt gick enligt planerna.

      Jag romantiserade även nyår, klänningen skulle vara exakt som jag ville, skumpan av fint märke. Och helst skulle jag hitta en fin kille att fira med. Så blev det aldrig. Istället fick jag smärre frostskador i den tunna klänningen. Det var så viktigt att se de mäktigaste fyrverkerierna på det bästa stället i stan. Idag tycker jag inte det är värt att trängas och frysa eller höra nyårsklockorna på Skansen. Eller gå alla trappsteg upp till Fåfängan. Eller festa med svindyrt inträde bara för att det är nyårsafton. Nej, då åker jag hellre till landet i tystnad.

      Jag kan bara säga att när jag väl började sluta lägga så stor vikt vid högtider slapp jag också en hel del bekymmer. Jag sitter inte ute olycklig i regnet på midsommar, bara för att jag planerat långbord i det gröna, veckan innan. Istället låter jag inte fina dagar gå till spillo endast för att de inte är röda i kalendern. Jag firar på de vanliga dagarna istället, jag tar tillfällena när de kommer. När jag är på topp, när jag mår bra. Och låter högtidsdagarna gå förbi när det är regnigt, jag är trött, sjuk eller bara inte är på humör. Och sedan dess har jag haft det mycket roligare.

      Det du skrev om männen som hastade in på matbutiken den 14:e februari – med skam i blicken -var verkligen dråpligt…herregud det är verkligen Lilla Fridolf varning 😀 En sak är säker – min pojkvän behöver aldrig förlora sin värdighet på detta penibla vis..

  5. Hasse

    Den här julen ser jag fram emot. Jag har pyntat och gjort riktigt fint för mig själv, och det känns helt okej. Köpte några nya vinylskivor som ska avnjutas och en och annan film brukar det ju bjudas på.

    Skönt att slippa träffa alla ungar med deras självupptagna föräldrar.
    Antingen håller de på med sina mobiler eller så pratar de strunt med och om varandra.

    MGTOW-jul alltså. 😘

    God jul på er!

  6. Andrea

    Julen påverkas inte av att jag är singel eller inte. Den är full av kärlek från familj och släkt med en massa traditioner som skapar myskänsla och glädje.

    Även när jag var sambo firade vi aldrig jul ihop så inget kring julen påminner mig om det.

    Däremot kan det kännas mer vid nyår & alla hjärtans dag där det finns tydligare kontraster för mig mellan att vara singel eller inte.

    • Elle_

      Romantisk: Men vet du, bemärkelsedagar är inte viktiga för mig heller, men jag vill känna mig sedd och jag vill att min partner ska vilja göra mig glad, precis som jag vill göra min partner glad. Allra finast skulle jag tycka att det var om hen tänkte ut något själv, men eftersom han i exemplet jag refererade till inte gjorde något sådant spontant tänkte jag att minsta möjliga ansträngning och kreativitet krävs om man följer traditionen på t ex alla hjärtans dag.

  7. Elle_

    Romantisk: Absolut, det är ju rätt mycket begärt att anse att ens partner ska anpassa sig helt efter ens egna önskedrömmar, medan det kravet inte alls gäller åt andra hållet. Det har vi ju konstaterat flera gånger i den här diskussionen med Love. Men vi har bara hört hans sida av berättelsen och den går alltid ut på hur rakt igenom orimlig kvinnan är, medan han uppoffrat sig in absurdum och det räcker ändå inte till… lite misstänksam blir jag i det läget, ändå.

    En av mina längsta relationer var det inte jag som avslutade. Men jag mådde inte bra i den, och om jag hade varit mindre kär och mer klarsynt och stark hade jag lämnat. Men hans sätt att behandla mig gjorde mig svag och fick min självkänsla att svikta – vilket inte riktigt gynnar förutsättningarna för ett uppbrott.

    Problemet var att han aldrig någonsin prioriterade mig över något/någon annan. Jag tänkte ALLTID på honom. Jag köpte småpresenter och gjorde små överraskingar till honom hela tiden. Jag bekräftade honom med ord och lappar och när vi bodde på olika håll skrev jag vykort till honom _varje dag_. Skrev till radion och önskade en låt till honom. Pusslade alltid ihop något till honom på alla hjärtans dag – inget kostsamt eftersom vi inte hade så mycket pengar. Han gjorde inget sådant till mig. Alls. När jag fyllde år sprang han och köpte mig något (obegripligt/oigenomtänkt) i sista minuten och han brukade vira in presenten i en t-shirt eftersom han inte orkat/hunnit slå in den. Alla hjärtans dag “glömde han bort”. Varje år. Sista året vi var ihop påminde jag honom dagen innan och vädjade till honom – jag behövde verkligen att han ansträngde sig lite någon enda dag på året. Sedan åkte jag till hans jobb och mötte upp honom med blomma och överraskning och till mig hade han… ingenting. Han hade “inte hunnit”.

    Han gillade inte att semestra på något annat sätt än till fjällen. Jag ville gärna åka till andra ställen men jag kompromissade och vi åkte till fjällen fyra fem gånger. Vi åkte aldrig någon annanstans – det blev inte av.

    På fester umgicks vi var och försig och det var OK för mig, men han brukade glömma bort min existens helt vilket gjorde mig ledsen. Jag sökte hans blick ibland och kollade om han hade kul etc, men han gjorde aldrig detsamma för mig. Jag provade några gånger att inte ta någon kontakt alls med honom, han märkte inget. Vi pratade om det och han lovade att försöka men “glömde” det varje gång det var dags igen. Jag blev ledsen/trotsig och barnslig och provade att gå hem några gånger. Det kunde ta flera timmar innan han märkte det.

    Han var jättefin på en massa andra sätt. Han respekterade mig och var snäll och gullig och smart och rolig. Men dessa “bagateller” talade sitt tydliga språk: han brydde sig inte tillräckligt om mig för att anstränga sig ens minsta lilla för att jag skulle må bra/känna mig sedd.

    Jag kan tänka mig att han skulle kunnat resonera exakt som LOVE. Han hade ju aldrig krävt att jag skulle fixa presenter till honom etc. Men grejen är den att skulle jag behandlat honom som han behandlade mig skulle det inte ens varit någon relation. Jag tog alla känslomässiga initiativ och han kunde bara hänga på och själv bada i bekräftelse. Enda undantaget var sex där han kunde ta initiativ, men det känns inte direkt som en kärleksförklaring när man inte får andra indikationer ö h t på kärlek. Kroppen dög iaf, kunde jag konstatera. Inte mycket till tröst.

    • Hasse

      Elle, han behandlade dig som luft och ändå gjorde du inte slut, utan det gjorde han. Du har lite att jobba på.

    • ViraStina

      Elle:

      ” jag behövde verkligen att han ansträngde sig lite någon enda dag på året.”

      Exakt så kan det vara. När man inte får tillräckligt med bekräftelse i vardagen från partnern, kan specifika datum bli extra viktiga, som symbol.

      Namnsdagar och 14 februari struntar jag helt i, men jag noterade i år att det var viktigt för mig att fira vår årsdag. Jag sade det till honom i förväg, att jag ville fira den. För jag visste inte riktigt hur han ställde sig till sånt.

      Och problemet var att vi inte hade någon konkret årsdag, eftersom vi blev ett par lite undan för undan. Men han visste direkt vilket datum som han tyckte var “vårt”.
      -Du menar första helgen nästa månad?

      Det gjorde mig otroligt glad! Love och George tycker antagligen att det är både barnsligt och tramsigt. Men för mig var det väldigt betydelsefullt att han kom ihåg det och värderade det. Särskilt som han inte har stenkoll på datum och veckor generellt.

    • Elle_

      Virastina: Ja, exakt. Jag gjorde ju inte slut. Han var väldigt gullig och tacksam när jag gjorde saker för honom och vi hade roligt ihop och en bra jargong. Jag har aldrig tyckt att sånt där är viktigt egentligen, tycker att det är roligt att fixa och trixa själv, men jag vet att alla inte känner så och jag blev glad för de konstiga presenterna inslagna i t-shirts. Det är bara det att ”bagatellerna” hopades och blev ett mönster som gjorde ont.

    • Romantisk-tjej

      Virastina:

      Om min pojkvän skulle tycka illa om födelsedagar? Jag skulle tänka att de inte är viktiga nu längre. Vem vill påminna sig om att bli gammal? Nej jag skulle inte tycka att det var läge att göra slut. Men det skulle vara katastrof när jag fyllde 20. Jag har väl fått perspektiv på vad som är viktigt och mognat med åldern. Jag har lätt att se att man kan vända på saker och se dem från olika håll.

      När det gäller Valentine så har jag inte påmint om det och därför har han har glömt det varje gång. Men han tycker liksom Love att det är genomkommersiellt, Han tycker inte att en dag som någon annan bestämt att man ska shoppa choklad och blommor på, är personlig. Det som är personligt är det vi skapar tillsammans. Och den åsikten tycker jag mycket om. Han tycker våra platser där det “hände saker” mellan oss är mer spännande. Det har blivit nästan magiska platser för oss. Vi har ganska många egna “traditioner”.

      Dagar som betyder något för oss som par är också viktiga, jag minns hur han pratade om 6 månaders dagen..Och hur stort det var och att vi måste bege oss till platsen där vi möttes första gången. DET var romantiskt. Platsen stod i vinterskrud, men när vi träffades var där sommar och värme.
      Vi stod som förstummade och tittade över sjön och höll om varandra och kysstes…

      Jag kan acceptera att min partner tycker vissa saker är oviktiga. Därmed kan jag också få det spelrummet att säga nej till saker jag inte gillar. Jag skulle förmodligen inte orka kolla på sport varje vecka. Nu råkar jag ha tur att min kille är helt ointresserad av sport. Just nu kommer jag inte på något han vill göra som inte jag gillar….utan i vårt fall handlar det mer om att han har mer saker att göra än jag. Mer arbetstid, barn…Och han behöver mer tid att fixa saker, jag är snabbare. Och ja, han glömmer vissa datum i kalendern. Det är det enda jag kommer på. Och varför skulle jag vilja att han ska vara perfekt? Ingen är det.

      Men han kan spela musik hos mig som jag inte ALLTID gillar. Det mesta är nytt för mig, och det är spännande att han inte har vanlig, förutsägbar musiksmak. Mycket av det han spelar gillar jag, men ibland hade jag hellre velat prata eller att det ska vara tyst, för att jag behöver varva ner. Men jag säger aldrig något. För det är aldrig på den nivån att det blir för SÅ jobbigt.

      Och nej, han behöver inte hänga med på mina intressen. Och när det gäller resor – som Love skrev om – skulle jag kunna tänka mig att åka med en kompis på vissa resmål men med min pojkvän på andra. Jag skulle inte tvinga honom att följa med till fjärran resmål om han är flygrädd, till exempel. Hittills har båda samma önskemål om resmål på semestern, så jag har aldrig haft det problemet.

    • Elle_

      HASSE: Jag var kär och han var fin på andra sätt, men du har rätt, jag skulle gått. Det var längesedan så jag har blivit klokare/starkare sedan dess. Han ringde och ville återuppta kontakten några år senare, då höll jag honom kort och vi har ingen kontakt idag. Trevligt ändå att du och jag är överens för en gångs skull…

    • ViraStina

      Romantisk tjej:

      Men då tar vi något annat som är viktigt för dig att han gör, som inte är födelsedagar. Det är ju inte den minsta konst att vara överens, om man har samma syn på saker och ting. Svårigheten uppstår när man inte kan sätta sig in att något som är obetydligt för en själv, faktiskt kan vara väldigt betydelsefullt för sin partner.

      Ta ert 6-månadersdatum, till exempel. Om han hade fnyst åt dig och sagt att “det är väl inget att fira! Förresten är jag upptagen då, jag ska ut med mina polare!”

      Hade det känts helt okej, om nu du hade tagit upp frågan? Eller hade du övertygat dig själv att det var du som var “barnslig” som vill uppmärksamma ett datum? Om killarna här på bloggen hade kört sin vanliga jargong om hur “krävande” det är av kvinnor att vilja göra något så onödigt som att fira en viss dag – hade du hållit med dem i det fallet, och tänkt att “ja, det kanske är jag som överdriver…” ?

      Det hade inte jag. Jag hade INTE varit bekväm ifall min kille stönat besvärat över min förfrågan om att fira vår årsdag. Jag skulle ha haft svårt att borsta bort det, och intala mig själv att “asch, det var väl inte så viktigt då. Jag är ju vuxen nu!” Och om liknande saker fortsatte hända regelbundet, skulle jag väldigt snart lämna den relationen.

      Faktum är att jag inte ens anser att jag ska borsta bort det. Om det nu KÄNNS viktigt? Varför ska man då avfärda det? Och varför ska man bestämma vad som är viktigt för sin partner?

      Eller ta något som inte har med datum att göra alls, för att komma bort från den diskussionen. Det kanske handlar om att du vill bli lyssnad på när du talar, och inte bli avbruten eller ignorerad bara för att han tankspridd, eller liknande. Det kanske handlar om att du vill spara en viss minnessak från din mormor, men som han bara tycker är ful och suckar över att du vill ha den framme. Eller vad gäller musiken, om du hade bett honom att ni skulle ha tyst en kväll, och han hade fått dig att känna att du var “barnslig” som krävde något sådant.

      Det låter ju lite orimligt, eller hur? Men det är egentligen precis det Love förespråkar, fast på andra områden. Områden som handlar om romantiska bemärkelsedagar. För han förstår inte just den grejen.

      Det finns tusen exempel på hur man kan strunta i sin partners behov, bara för att man själv inte värderar det likadant. Jag vet inte riktigt varför du antyder att jag kräver att någon ska vara “perfekt”. Det har jag aldrig påstått. Jag har däremot krävt att man måste ta hänsyn åt varandras behov. Jag har hela tiden pratat om ömsesidig hänsyn. Inte om perfektion. Jag tror inte på att finna den perfekta partnern. Jag tror på att anpassa sig, ta hänsyn och vara överseende. Och det är ett givande och tagande.

      Vi kan ta sporten, som jag också tog som ett tidigare exempel. Om min man krävde att jag hädanefter tittade på alla matcher med honom, skulle jag ta ett allvarligt samtal med honom om vikten av att kunna göra saker och ting på egen hand. Men om jag å min sida skulle vägra att någonsin gå på en enda match med honom av princip, trots att han har bett mig? Ja, då skulle jag behöva ta ett allvarligt samtal med mig själv om vikten av att ställa upp för att göra sin partner glad.

      Love har gett exempel på att han tycker Alla hjärtans dag är onödigt. Det har han all rätt att tycka. Han är sannerligen inte ensam. Och det är inte konstigare än att tycka att sport är oviktigt.

      Men är det värt så himla mycket för honom att slippa det besväret, om han nu har chansen att göra sin flickvän glad? Kan det verkligen finnas ett sånt massivt motstånd mot att fira oskyldiga dagar, att man helt enkelt vägrar (alternativt protesterar, suckar, skuldbelägger, “glömmer”…) trots att man vet att partnern skulle bli glad om man ställde upp?

      Jag förstår inte den grejen. Kan man inte rucka på sina egna prioriteringar för partnerns skull, utan kräver att få vara exakt som man är, utan anpassning, är det bättre att man hittar någon som delar ens egen bestämda övertygelse, så att man vill precis samma saker.

      Att bete sig på ett sätt som får partnern att känna sig dum, krävande och barnslig som har mage att framföra ett behov som man själv saknar, är inte alls särskilt tillmötesgående.

    • Romantisk-tjej

      Jag tycker personligen att det här pratet om dagar är en storm i ett vattenglas. Det kanske är viktigt att klaga på om man inte har andra problem i världen.

      Min pojkvän glömmer inte dessa dagar för att vara elak eller ens att han är obrydd om mig. Men för honom är det på en abstrakt nivå eftersom han ser större saker som verkligt viktiga. Större saker är att vara absolut ärlig (även om det KAN såra), vara absolut trogen och att aldrig skada mig. Men även personliga saker är av värde, sådant vi har byggt upp tillsammans är heliga för honom. Som exempel.

      Jag hade inte blivit besviken big time om han glömde 6-månaders dagen. Nu var det han som uppmärksammade den, inte jag. Men om jag skulle haft förslaget om att åka dit men han var för trött och ville annat – skulle jag nöja mig med att vi gör något speciellt en annan dag, när han har lust/är utvilad. Jag kanske är ledsen max någon timme, sedan kommer jag över det.

      För en person som alltid har alla dagar i huvudet kan det däremot verka som att han är allmänt disträ. Min vän – som exempel – skulle aldrig någonsin glömma 14:e februari, för honom är det av största vikt att förbereda, gå ut på stan och välja en present med omsorg. Det gäller även alla andra bemärkelsedagar. Han minns dessutom min pappas dödsdag, vilket inte ens jag hade koll på senast…Och det är ju fint. Han är en mästare på att säga fina saker som passar i sammanhanget.

      Men han har även sidor som jag inte står ut med. Om jag ska vara ärlig har han en hel del störiga saker i sin personlighet, som jag är glad att jag slipper med min pojkvän. Jag känner honom utan och innan, så jag känner även till hans skuggsidor/irriterande sidor. Och då föredrar jag min pojkväns glömska alla gånger, framför det kompisen har. Men hans flickvän har kanske inget emot de sidorna eller har kanske inte ens sett dem, vad vet jag.

      Den här vännen är för övrigt en toppenkille, det är inte det jag säger. Oftast på gott humör, givmild och energisk. Men alla har tristare sidor. Och jag har upptäckt min killes mörka sidor också. Och de passar mig bättre, jag mår inte lika dåligt av det han har. Framför allt stör jag mig inte på min kille så som jag ofta stör mig på andra. Vilket faktiskt har förvånat mig själv.

      Jag har lärt mig acceptera det min pojkvän inte klarar – även om det ibland är tråkigt – men så är livet. Och han har lärt sig acceptera mina saker. För det är mycket jag inte mäktar med som andra gör med lätthet. Och jag skulle bli ledsen om han gjorde slut på allt det fina vi har – bara för att jag har ett vissa smärre “handikapp”.

      Att acceptera tar sin tid, det kommer undan för undan. När man haft konflikter och löst diverse knutar förstår man den andre bättre. Och det fina är att man blir ännu tajtare efteråt, och uppskattar vilket under det faktiskt är – att vi ens har träffats.

    • ViraStina

      Romantisk tjej:

      Men återigen – jag pratar inte om folks brister. Jag pratar om viljan att möta sin partner. Vem som helst kan vara glömsk. Alla prioriterar inte datum. Inte jag själv heller, med något enstaka undantag.

      Men det är inte samma sak som att strunta i att ens partner tycker de är viktiga. Det är där skon klämmer för min del. Att man tar sig rätten att bestämma att “nej, 14 februari är inte viktigt!” oavsett vad ens partner vill. Att man nästan hånar någon annans önskemål och behov, och tycker att de är barnsliga.

      Loves flickvän tyckte kanske att det var en viktig dag. Hon hade kanske sett fram emot det. Hon är kanske en sån person som tänker länge på vad hon ska hitta på för överraskning, eller längtar efter att få ordna något romantiskt. Kanske var hon lite svältfödd på det, utifrån vad Love har berättat om sin ork och sin kapacitet att hitta på romantiska saker. Kanske hade hon hoppats att just DEN dagen i alla fall skulle bli bra. Att de skulle göra något tillsammans. Ungefär som Elle beskrev.

      Det är förstås bara hypotetiskt. Förmodligen vet inte ens Love hur hennes tankar gick. Men jag vet i alla fall att det är många som fungerar på det sättet, och som ständigt råkar ut för den sortens besvikelser i sina relationer. Och då ser jag två viktiga poänger i detta. Dels att man måste vara tydlig med vad man vill, och vilka förväntningar man har. Dels att det ingår i relationer att försöka möta sin partners behov, ibland lite utanför sin egen vilja.

      Ikväll åker mannen 20 mil till mig, i ett spontant infall. Vi hade egentligen inte planerat att ses mer före jul, men nu ville han det ändå, och jag blir lika lycklig som alltid. Så imorgon blir det en aktivitet här i min stad, som han gärna vill gå på. Visserligen betyder det att min julplanering spricker, men det är en liten uppoffring i sammanhanget. Fett värt, som mina ungar säger.

    • Love

      Nu snurrar du in dig i samma tankegångar igen. Seriöst, hur allvarligt är det det låter ungefär så här: “-min kompis får saker på alla hjärtans dag, men jag får inget.”Alltså jämförande, inget äkta. Har sett det i en film etc…Det handlar om att hon ska jämföra sig med vänner, arbetskamrater, familjen. Vad har det med våran kärlek att göra. Det Romantisk_ Tjej skrev kan jag köpa, att de hade ritualer tillsammans, inte för att andra har det utan för att de har hittat något eget som par. Jag vill åt det som är på riktigt, utanför konsumism eller Hollywood filmer. Åter igen är tjejer med på det äkta i början. Säger de. Sedan kommer kompisen o säger något, eller mamman o f-n o hans syster…Eller något hon läst i en blaska, sett i en serie. Och då kommer hon plötsligt på att det är något som saknas. Alltså inte ens något inom henne själv. Bara yttre påverkan. Och då blir det drama, hon gör slut eller är sur. Ja det är löjeväckande. Det är princess-bortskämd flicka beteende. Och fortfarande är det inte bara jag som ska offra mig. Då får hon för f*n också ställa upp på saker. Var är rättvisan annars? Då får hon väl också göra som tjejen i en erotisk rulle. Om jag ska göra som killen i hennes romkom rulle. Eller “50 shades”. .. Jag går med på att resa och då tar hon hela handen, plötsligt måste jag gå med på resor varje år. Fast jag absolut inte klarar det. Jag har sagt det från början. Men ändå visas ingen respekt för detta. Jag vill städa och diska på mitt sätt. Hon får ju göra på sitt sätt. Jag har rättvisan som mitt mål ändå målar du Vira Stina o Elle_ ut mig till paria. För att ni tror ni sitter inne med alla svar hur en sund relation ser ut. Och vilket kompromissande som måste ingå. Nej, ni har inte svaren, sorry. Att sättas på prov är inte kärlek. Ytlighet är inte heller kärlek. Inte heller prylar och bestämda dagar. På tal om din kille, jag har också kört 25 mil på kvällen (oräkneliga gånger) för att jag ser fram emot vad som kommer hända senare, i bingen. Ja, sorry att säga det, men killar tänker så. Det är därför de får sina plötsliga, oväntade idéer att komma förbi, oavsett avstånd. Sedan kan ni sitta med era fåniga Hollywood drömmar och tro något annat. Tack för mig o god jul, nu har jag annat att tänka på!

    • ViraStina

      Love:

      Jag orkar inte svara på allt, för du har redan bestämt dig för att dina tjejer är hemska och egoistiska och omogna och styrs av filmer. Du får väl tro det. I så fall bör du nog fundera över vilken sorts tjejer du söker dig till.

      Jag vill dock ta ur dig en sak: Vad får dig att tro att han är mer ivrig att hamna i “bingen” än vad jag är..? 😀 Jag har naturligtvis minst lika stora förhoppningar som han på det området, om han nu åker hela vägen hit!

      Eller tror du att jag har en kass relation där jag ställer upp motvilligt på sex…? Ge dig.

    • Elle_

      Love: Sammanfattningsvis är det ”i bingen” du alls får ut något av att ha en flickvän? Trist att de är såpass jobbiga att de har personligheter, andra behov av samvaro och egna viljor? Man får ett rätt trist intryck av dig som pojkvän utifrån vad du skriver här, blir inte jätteförvånad över att de lämnar dig.

    • ViraStina

      Eftersom du uppenbarligen dras till prinsessor hela tiden, är det riskfritt att du råkar ut för mig – och det är vi nog båda glada för…

    • Love

      Du är rolig du, Elle_ När jag åkte 25 mil för att ha sex har tjejen stått och väntat i sexiga underkläder, redan vid ankomsten. För tänka dig, det finns tjejer som också Bara vill ha sex. Surprise. Och nu såg Vira Stina fram emot sexet, så låt henne få sitt då…(ja jag fattar, de kommer mysa o umgås även utanför bingen..*också*, du behöver inte övertyga mig)
      Om du läste lite noggrannare skrev jag att tjejer gjort slut för helt andra saker än sex eller inte sex. Det var snarare Jag som lät dem få allt på deras villjor, *utan* att klaga. Men de klagade jämt på mig. Utebliven bekräftelse, presenter och missade dagar. Och ja, de fick presenter, och ja jag kunde tänka mig att resa Ibland. Och ja jag sa att hon var fin, men inte hela tiden. Och ja jag mådde dåligt ibland och gjorde inte exakt det som en äkta man ska göra mot sin prinsessa. Jag hade inte alltid en bra ide om vad jag skulle ge till henne, men ville att det skulle bli en bra present och dagarna bara gick. Jag är inte en kille som rafsar åt mig något. Jag köper hellre något dyrt ibland än småkrafs då o då. Det är bara Jag. Och det duger inte åt damen. Kraven är ofta över min förmåga. Och om du ska vara så elak så kan jag vara det mot dig med. Din kille gjorde säkert slut för dina excessiva princess krav. Du var säkert elak mot honom med…

    • Elle_

      Love: Jag är fullt medveten om att kvinnor också vill ha sex ibland, jag är kvinna själv och jag känner rätt många… Du får liksom ta att jag drar de slutsatser jag dragit eftersom det är precis så du skriver: dina exflickvänner gör slut för att du inte bekräftar dem och inte vill ungås med dem… utom i bingen då du känner dig storsint när du inte begär av dem att de ska ställa sin kropp till förfogande och låta dig förlusta dig med den trots att de inte har lust själva. Det är väl självklart ändå? Du menar att du är snäll för att du inte tvingar eller tjatar dig till en annan människas kropp?

    • ViraStina

      Love:

      “Jag hade inte alltid en bra ide om vad jag skulle ge till henne, men ville att det skulle bli en bra present och dagarna bara gick. Jag är inte en kille som rafsar åt mig något. Jag köper hellre något dyrt ibland än småkrafs då o då. Det är bara Jag. Och det duger inte åt damen. ”

      Här måste du kanske tänka om. Fundera inte så mycket på att hitta något dyrt och “rätt”, om du har en relation med en tjej som gillar presenter. För många människor betyder det nämligen mer att få små symboliska gåvor ofta, än något dyrt och fint vid enstaka tillfällen.

      De känner sig mer uppskattade av att ofta få enkla och billiga småsaker, än av att få något dyrbart ett par gånger om året. Vitsen är ju inte att du ska rafsa ihop något av tvång, utan för att du VILL ge henne något. För att du kom att tänka på henne, och ville göra henne glad. Det är den känslan av omtanke hon vill få.

      Förra veckan när min kille kom hit, gav han mig en sån där liten chokladsköldpadda med någon sorts likörfyllning, som säljs på mackar och liknande. Vad kostar en sån? Fem spänn? Men han hade sett den när han tankade, och köpte den till mig, för skojs skull, för att vi har ett internskämt om just sköldpaddor.

      Sånt gör mig glad, trots att jag inte ens bryr mig nämnvärt om presenter. Det visade ju att han hade tänkt på mig där i kassakön.

      Och en gång (när jag fortfarande var gift) hade min exmake varit på fest utan mig. På morgonen när jag kom ner till köket, stod en bukett ängsblommor på bordet. Dem hade han plockat till mig under sin nattliga promenad hem. Jag tyckte det var otroligt gulligt! Och faktum var att den lilla gesten framkallade åtskilliga “ååååh vad romantiskt!” hos mina väninnor.

      Människor som har gåvor som kärleksspråk, tycker om att få – och ge! – den här sortens små symboliska presenter ofta. De känner sig sedda och uppskattade och omtyckta av sådant. Du krånglar till det i onödan om du känner att det måste vara påkostat och väl uttänkt.

      Det blir lika överarbetat som att känna sig tvungen att hålla ett högtidligt hyllningstal till sin partner ett par gånger om året, istället för att säga något snällt i förbifarten varje dag. De flesta skulle nog föredra den vardagliga, enkla uppskattningen istället för enstaka retoriska mästerverk.

    • tjej79

      “Jag har väl fått perspektiv på vad som är viktigt och mognat med åldern. Jag har lätt att se att man kan vända på saker och se dem från olika håll.”
      Exakt det där som Romantisk-tjej beskriver…så, är det ju.

      För mig var presenter viktiga när jag var barn, sedan dess inte. Men, å andra sidan så, växte inte jag upp i någon lyxkonsumtion. Så, vi uppskattade det lilla. Jag tror mycket i grund och botten handlar om det med och vilken syn man hade på gåvor i familjen. Love har kanske valt “bortskämda prinsessor” som fick allt de pekade på när de växte upp. Såna barn som blir curlade.

      Och är man lättpåverkad som Love tar upp. Tjejer som tittar på romantiska klämkäcka filmer, jämför med sina kollegor, vänner etc. Ja, då blir det inte lätt då heller. Det bygger upp krav. Och då är vi inte inne på att gåvor anses som ett kärleksspråk längre.

      Sedan tänker jag såhär. Om tjejen har en inkomst..varför köper hon inte själv det hon vill ha då?! Varför göra det till ett sådant stort problem som det verkar ha varit i Loves relationer. Eller varför talar hon inte om vad hon önskar sig om de nu firar födelsedagar eller vad det nu kan tänkas handla om i den relationen?
      För det fascinerar mig att en tjej gör slut över presenter och bekräftelsebehov kring det ytliga. Faktiskt! Det borde vara kring mer djupa saker. Såsom en helt olik värdegrund eller vad man söker för typ av relation.

    • Elle_

      Romantisk: (Klistrar in det häristället) Men vet du, bemärkelsedagar är inte viktiga för mig heller, men jag vill känna mig sedd och jag vill att min partner ska vilja göra mig glad, precis som jag vill göra min partner glad. Allra finast skulle jag tycka att det var om hen tänkte ut något själv (behöver inte vara just någon gåva), men eftersom han i exemplet jag refererade till inte gjorde något sådant spontant tänkte jag att minsta möjliga ansträngning och kreativitet krävs om man följer traditionen på t ex alla hjärtans dag. Det var alltså ett sista halmstrå, jag gjorde det allra enklast för honom. Försökte hjälpa honom att förstå vad jag behövde. (Love får gärna tro att jag var gnällig och tjatig men faktum är att jag inte sa något alls till honom om det eftersom jag drog slutsatsen att han inte tyckte om mig nog för att bry sig, och jag fattade att han inte skulle tycka om mig mer om jag tjatade.)

    • Love

      Du har rätt Tjej 79, vad betyder man för någon om det hänger på att man köper presenter och ritar hjärtan och dylikt Det är helt absurt. Då är man inte särskilt mogen för ett förhållande Det är bara barnsligheter och bekräftelselbehov.

    • ViraStina

      Men Love:

      På vilket sätt anser du att man ska visa omtanke och bekräftelse då? Vad är INTE barnsligt i dina ögon? Vad är rimligt enligt dig?

    • Love

      Så du menar att kärleken i sig inte betyder något? Att prylarna och allt fix i bostaden is “the thing”. Låter som du först kollar om killen är värdig och sen bestämmer om du ska bli kär. “Aha, han ger mig saker, bra, då kan jag bli kär i honom” Så resonerar bara tjejer. Det är sjukt ytligt. Jag känner inte en enda kille som skulle gå efter det.
      Jag började bli ihop med tjejer tidigt, redan när jag var 14. Kompisarna låg runt, jag var inte intresserad av det i första hand (oavsett sett vad Elle_ tror) Jag har aldrig haft problem med att få tjejer. Jag har velat vara kompis med flera, men de ville ha sex ganska snart, särskilt ofta ville de höra hur fina de var, de klädde upp sig o sminkade sig när vi sågs, uppenbart teasade mig. ( nu kommer elle och säger att tjejer visst ska få teasa killar, de har rätt att klä sig sexigt o visa allt..bla bla bla, jag fattar) De tiggde bekräftelse hela tiden. För mig räcker att jag får en feeling att det är rätt när vi är tillsammans. Jag behöver varken höra att jag är skitsnygg eller få presenter. Hon behöver inte fixa i min lägenhet heller. Däremot är samhörighet viktigt för mig. Att hon vill ses och inte sticker iväg med polarna varje helg eller planerar saker med andra först, innan hon frågat mig. Att hon inte trånar efter andra killar. Kort sagt: Inget materiellt och inget arbete. Och att hon inte pratar om hur bra hennes ex var, hur bra hennes kompis kille är som gör si eller så. Det vill jag inte höra. Det betyder oftast att hon är missnöjd med mig.
      Alla som känner mig säger att jag är en bra kille. Från min lilla dotter till gamla tanter. Så lägg av Elle och Vira Stina. Vakna upp ur era rosen- o tonårsdrömmar. Om tjejer gick efter kärlek har de en toppenkille i mig. Men de går mest efter olika normer som säger vad han Ska göra och vad ska måste bistå med. Därför funkar det inte i längden. Jag är nämligen ingen kille man kan styra. Jag är inte killen som åker hem för att hon ringer och vill det, om jag har kul med polarna. Jag åker inte iväg när polarna ringer och jag är med tjejen heller. Det är samma åt båda hållen. Jag vill varken ha en morsa som bestämmer över mig, eller en liten tös som inte kan ta hand om sitt boende och sina känslor, samt kräver små gulliga presenter för att jag ska duga. Du verkar försöka anstränga dig till det yttersta för att hitta fel hos mig. När jag skriver att jag ger dyra presenter ibland skriver du att jag ska ge små presenter ofta istället. WTF!? Ge dig! Det börjar bli pinsamt..

    • ViraStina

      Love:
      Varför är det pinsamt att försöka gå någon till mötes? Om någon nu uppskattar småsaker, varför inte försöka göra dem glada med sådant? Jag letar inte fel på dig. Jag försöker ta reda på varför du letar fel på dina flickvänner. 🙂

      Om vi ska gå efter kärleksspråken – som jag tror det ligger mycket i – så verkar du vara en person som främst uppskattar fysisk närhet (det har du skrivit tidigare) och kvalitetstid tillsammans.

      Du behöver inte presenter eller komplimanger, säger du. Det kommer långt ner på min lista också. Så nej, jag tittar inte en sekund efter om en kille kan ge mig saker. Jag blir snarare lite nervös över att få saker, eftersom jag redan har för mycket prylar, men har svårt att göra mig av med sådant som jag fått. Det är alltså helt ointressant för mig med presenter.

      Återigen – tanken uppskattar jag dock alltid!

      Jag har märkt att jag har kvalitetstid och tjänster som främsta kärleksspråk. Min exmake har fysisk kontakt och komplimanger. Det blev tyvärr gigantiska krockar. Vi tyckte båda två att vi gav mycket mer i relationen än vad vi fick tillbaka, ironiskt nog. För ingen av oss förmådde ge bekräftelse på det sätt som den andra behövde.

      Jag gjorde massor av saker för honom, varje dag, för att underlätta och för att avlasta honom. Jag fixade hans favoritmat, jag tog hand om hushållssysslorna, jag gick ut med hunden i regnet fast det var hans tur… Det var helt naturligt för mig, för jag älskade honom. Och jag längtade så förtvivlat efter att bara få umgås med honom.

      Han å sin sida överöste mig med komplimanger, och han kunde inte gå förbi mig utan att ge mig en kram eller en smekning. Men han hade alltid annat på gång. Han var alltid på väg någonstans, och han hade alltid massor att göra. Han pratade också om den där självständigheten, och förstod aldrig hur desperat gärna jag ville att han bara skulle sitta kvar en stund vid bordet och prata med mig, efter den där favoritmiddagen. Istället sa han att jag var fantastisk, och så försvann han.

      Mot slutet av äktenskapet var han också olycklig. “Du säger aldrig att du älskar mig eller att jag är attraktiv! Du bryr dig inte!” sa han. “Det är ju DU som inte bryr dig om mig!” sa jag. “Du undviker mig ju!” Båda hade vi rätt. Och totalt fel.

      Jag önskar att jag hade vetat då vad jag vet nu. Det är inte säkert att det hade räddat vårt äktenskap. Men vi hade inte behövt känna oss lika förbisedda och ignorerade. Vi hade kunnat mötas halvvägs, om vi haft bättre koll på våra respektive behov. Men vi var för upptagna av att räkna ihop vad vi själva gett, och vi missade allt som vi fick.

      Gör inte det misstaget du också, Love.

    • Andrea

      Men Love, vad är kärlek?
      Är det bara fysisk attraktion och att tycka om att vara med den?
      Består kärlek inte av annat också?
      Bara för att du vill ha det på ett vis betyder inte att alla andras vis är fel.
      Du behöver hitta någon som är mer lik dig själv, det är ju tydlig att dina ex var ihop med dig fastän de borde känt sig själv bättre över vad de egentligen inte kan acceptera. Förstående att folk kan förändras en del men helt.

      Med mitt ex kom attraktion, starka känslor och lojalitet innan vi verkligen kände varandra helt. Hans intressen blev mer mina än det omvända, saker jag inte gillade och kanske hade fått mig att välja bort honom om känslor inte varit där.
      Med avstånd blev det så tydligt för oss båda att trots all omtanke och attraktion för varandra, så ville vi inte längre bli tsm igen efter att vi gjort slut.
      Uppoffringar/kompromisser och annat vi inte längre ville acceptera. Tanken att det finns någon därute för oss båda som passar mycket bättre, mer lika, mindre uppoffringar att göra.
      Därifrån står jag. En kärlek, omtanke, kan vara evig, men det betyder inte att relationen med den person behöver vara det.

      Å bara för att det var någon runtom någon som påpekade något betyder inte det att person kände det innerst inne.
      Visst finns det personer som är mer påverkade av andra än de känner sig själva.
      Men ibland är man blind också, förtränger omedvetet.

    • Love

      Du är pinsamt att du försöker ändra på vem jag är, Utan att ge dig. Sorry, jag är fortfarande den jag är. Och sedan är det pinsamt att du lägger energi på en människa du inte känner i en blogg. Jag har knappast haft något som liknar ditt förhållande. Jag har aldrig gått från bordet vid en middag, när min tjej vill snacka. Jag kan tala om allt mellan himmel o jord med min flickvän. Råkar vara verbal av mig. Jag har inte haft en flickvän som man kan köra med. Min tur med hunden (när vi hade en sådan) är min tur. Möjligen kan hon ta extra rundor för att hon vill få många dagliga steg, om hon har det som mål i sin träning. Eller om jag är sjuk. Mina tjejer har lagat maten oftare om de tycker det är kul. Är de ointresserade händer det att jag lagar mat oftare. Annars delar vi. Det har mest varit tjafs om hur jag gör saker än frekvensen, när det gäller hushållsarbete. Det har blivit tjafs om städning o annat trots att jag accepterar att vi gör på olika vis. Det har blivit tjafs hur vi ska bo. De vill sällan kompromissa. Jag måste gilla hennes inredning till punkt o pricka. Hon vill bestämma vad jag ska ha på mig osv Vilka möbler hon inte vill ha i vårt gemensamma boende. Men jag bestämmer inte över tjejens kläder, någonsin. Entjej skulle aldrig acceptera om en kille sa att hon inte är snygg i något. Men tjejer säger ofta att något inte är bra om någon detalj i killens kläder. Jag är definitivt den som accepterar mest, i alla förhållanden jag har haft.

    • Romantisk-tjej

      Tack, Elle. Jag missuppfattade, läste visst kommentaren 🙂

      Jag är säker på att en sådan sak som presenter ibland eller ofta inte är det viktiga för en fungerande relation EGENTLIGEN. Det är mer ett symptom på att man inte är rätt för varandra.
      Då retar man sig mer på småsaker också.

      Jag instämmer med Tjej79 – när jag var ung var vissa saker viktigt – ju äldre jag blir desto mindre bryr jag mig om sådant som bemärkelsedagar och gåvor. Tyngre saker som värderingar, ärlighet och trofasthet blir viktigare. Som fond till en stark attraktion, förstås. 🙂

      Jag tycker det är intressant att man inte tänker lika i allt som par. Då får man nya insikter och kan tänka: “Aha, du resonerar så, det var annorlunda” istället för “rakt av” kräva plattityderna som enligt “skolboken” bör finnas i en kärleksrelation och sedan bli besviken när de uteblir. Det finns så många olika sätt kärlek kan manifesteras på. Och det är roligare att utforska tycker jag.

      Men så är jag en person som tänker utanför boxen, jag skulle aldrig bli tillsammans med en man som är förutsägbar och klyschig, och kräva att just han ska förstå mig. Jag har träffat massor med män som absolut inte förstår mig och/eller vill ändra på mig, som jag följaktligen aldrig skulle bli ihop med.

      För mig är det lätt att se detta i början. Och många av de där fina “gentlemännen” som fixar och ger presenter gör det för att få en boost av det själva (känner sig starka och duktiga) alternativt att de lärt sig att det är så man gör mot en kvinna. De behöver varken vara trogna, känslosamma, intima eller ärliga. Den där killen som inte lyser starkast på arenan kanske är den som håller i längden. Även fast han visar kärlek annorlunda och inte är det minsta insmickrande. Som min pojkvän.

      I ditt fall Love är det uppenbart att du inte hittat rätt tjej. Men du kanske blev ihop med dem för att du har lätt att bli förälskad? Och blev “blind”? Min kille är inte heller fjäskig, men han har ju mig.

      Det verkar som tjejerna av olika anledningar inte kunnat knyta an till dig, istället försvann de är de inte fick all sin vilja igenom. Det låter inte moget. Och då är det bara att vänta tills rätt kvinna korsar din väg.

      Det är mer värt att vara singel än att hela tiden bli sviken/lämnad. Då blir det svårt att lita på folk till slut.

      Lycka till och God fortsättning på julen!

    • ViraStina

      Love:
      Du tycker att jag är pinsam för att jag inte “ger mig” (dvs ändrar på mina åsikter) men du hyllar dig själv för att du är en sån som inte ändrar på sig… 🙂 Jaja.

      Nej, jag kommer inte ge mig i frågan att man MÅSTE ändra på sig själv om man vill ha en relation. Såvida du inte ska ha en relation med din dubbelgångare, vilket vore lite spooky. Det är nämligen inte min egen åsikt som jag försöker lansera, utan det är ren och skär fakta. Vetenskap. Fast det trodde du ju inte på. Och då blir det ju trubbel.

      Forskningen visar emellertid att de par som är mest beredda att anpassa sig efter varandra (i båda riktningar naturligtvis) och är flitigast på att visa varandra mycket bekräftelse – de blir lyckligast, och deras relationer håller.

      Det kommer aldrig att duga att bara “vara som man är”. Inte för någon. Den relationen fungerar möjligtvis gentemot föräldrarna. När man är liten. Sedan blir man tvungen att anpassa sig alltmer där också. Det är det som är att vara mogen. Inte att kräva att man ska få slippa visa sin partner bekräftelse.

      Och du har inte sprungit iväg från middagar, som mitt ex. Men du har gjort andra saker som dina flickvänner har uppfattat som lika tråkiga – för dem! Typ missat bemärkelsedagar. Principen är densamma. Mitt ex tyckte att jag var krävande för att jag ville att han skulle stanna och umgås. Du tycker att dina flickvänner var krävande för att de ville fira namnsdagar.

    • Love

      “Du får liksom ta att jag drar de slutsatser jag dragit eftersom det är precis så du skriver: dina exflickvänner gör slut för att du inte bekräftar dem och inte vill ungås med dem…”
      Elle_ var någonstans har jag skrivit att jag inte ville umgås med mina flickvänner? Du läser in en hel del i min text som jag aldrig skrivit. För det första var det tvärtom, om du missade det. Tjejerna ville att jag skulle göra diverse tjänster och klagade på i stort sett allt jag gjorde. Jag var den i förhållandet som kämpade på och ville fortsätta. Jag umgicks med dem, några har jag bott med, vi sågs varje dag o gjorde saker ihop. En skaffade jag barn med. Henne hoppades jag verkligen extra på.. Men just det, det glömde jag, Tjejer är små överjordiska väsen, de kan väl knappast göra fel??? Alltså var det jag som var boven, varje gång. Av 6 långa förhållanden har jag gjort slut en gång. För att den tjejen betedde sig riktigt elakt och pratade ständigt om andra killar som hon var intresserad av. De andra tjejerna har jag slitit ihop med o inte gett upp. Några gånger var det ett gemensamt beslut, men jag kämpade in i det sista.
      Du har gått runt allt jag velat säga och färgar in det med dina egna erfarenheter o fördomar. Det är elakt. R.tjej har åtminstone fattat att jag ännu inte hittat den rätta tjejen för mig och *inte* att allt beror på att jag var elak o får skylla sig själv. Men det är din och vs onyanserade konklusion. Tjej 79 har också en sund syn och fattar att förhållande inte bygger på ett manus i en romantisk film. Du o Vira Stina vill att jag helst ska utplåna mig själv för att passa tjejerna. Troligen för att både du o hon har haft killar som inte kunde leva upp till era gemensamma prinsess dröm med blommor, gulliga presenter och hjärtan. (Ahh det glömde jag, viras ex plockade blommor en gång, det var höjdpunkten i deras förhållande när alla hennes väninnor gick upp i brygga när de fick höra nyheten…OMG liksom….Jag har haft trädgård o är intresserad av växter, så det är basic att man plockat en o annan blomma i och utanför trädgården. Inget konstigt. Samtidigt som vi ska vara så där gulligt feminina ska
      vi samtidigt vara sävliga starka män som sliter och slavar för er, säger exakt det ni vill höra, exakt när ni vill höra det, aldrig klagar eller är trötta eller gud förbjude, svaga. Det låter som ni är kvar i Mitt livs novell-åldern, som min storasyster skulle uttryckt saken. Och det är riktigt pinsamt om ni är 40-50 +, alltså äldre än mig, o i syrrans ålder. (nu gissar jag på eran ålder, själv är född i början av 80-talet) Min syrra sa förresten igår på julafton att jag är för snäll och ställer upp alldeles för mycket. Och i kväll träffade jag några polare på ett par öl och de säger att man ska akta sig för bittra kvinnor. “Du är för bra för de flesta tjejer, kom ihåg det, ta hand om dig grabben” var det sista de sa när vi skildes. Jag är benägen att hålla med dem. Aldrig mer några otacksamma hysteriska tjejer i mitt liv.

    • ViraStina

      Love:

      “…det var höjdpunkten i deras förhållande …”

      Behöver du jobba för att vara kroniskt nedlåtande hela tiden mot andras upplevelser, eller kommer det naturligt? 🙂

      Du visar hela tiden hur du föraktar allting. Små gester är fel. Då är det löjligt och kan hånas. Stora gester är fel. Då är någon fjäskig, och någon annan bortskämd. Små behov kan man strunta i, för avsaknad av sånt är inget att göra slut för. Stora behov är storhetsvansinne och kan ignoreras av den anledningen. Jag tycker det är en sorglig inställning.

      Själv är jag glad att jag är en sån person som uppskattar de små gesterna. Och jag är glad att jag har personer i min närhet som gärna visar den sortens små gester, ofta. Varsågod och håna det också. Det bjuder jag på.

      Det låter faktiskt som att det enda som duger åt dig, är när ingen anstränger sig det minsta i relationer. När man liksom bara härdar ut den miserabla tillvaron tillsammans, som man gjorde förr, och inte förväntar sig ett dyft. Det var minsann tider, det!

      Jag tvivlar inte en sekund på att du HAR ansträngt dig i dina relationer. Och du har även sagt att du inte tycker att du har fått något tillbaka. Men uppenbarligen råder det någon sorts diskrepans mellan vad du tycker är rimligt att ge i en relation, i förhållande till vad dina partners har förväntat sig. Detta har jag själv lång erfarenhet av. Hint: Det var inte någons “fel”.

      Du vill dock inte höra något annat perspektiv på den frågan än att alla dina flickvänner har gått från att vara helt normala inledningsvis, till att undan för undan förvandlas till krävande jättebebisar, under inverkan av romantiska Hollywood-ideal och kritiskt jämförande väninnor.

      För mig låter det som en ytterst märklig förvandlingsprocedur. Minst sagt. Man brukar nämligen vara två stycken som påverkar hur en relation utvecklas. Men vi säger väl så då, Love.

  8. Romantisk-tjej

    Det lät ju inte som en höjdare till relation, jag kan förstå om du är försiktigare att falla dit nästa gång…Men det finns ju gradskillnader också. Jag tycker min kille är principfast med dagar som är kommersiella. Och det gör mig ingenting.

    Han ger mig presenter på sitt sätt, dock inte insvept i en t-shirt…men om han ser något på stan som han vet att jag behöver köper han det. Men han ger mig inga hjärtan och lappar. På det sättet är han ju en typisk man.

    Jag kan inte förklara allt här, för jag vill inte outa honom helt. Men han har visa begränsningar inte minst för att han levt med en tjej ända sedan 20-års åldern som var helt oromantisk. Han har ingen träning eller erfarenhet av en tjej som är som jag. Hans fru var som en kille rakt av. Han säger själv att det har med det att göra. Han söker svar, så på det sättet är han inte omöjlig.

    Men han behöver mycket tid. Han har förändrats på många saker, men det har som sagt tagit lång tid.

    Det hade varit kul om någon annan kille har någon synpunkt på det här, jag hade gärna velat veta vad som försiggår hos andra. Jag bara vet att min kille är tankspridd med saker men han bryr sig om mig, är rädd om mig och hjälper till. Men jag vet heller inte vad som är normalt att “kräva”.

    Jag har det lättare idag än jag hade som singel. Jag är gladare. Och jag får kärlek. Och det i sig har ju varit en uppförsbacke för mig hela livet. Så då är det ju galet att lämna någon för att han inte är exakt så som andra.

    Vad killar skriver här är mest att alla tjejer är omöjliga. Jag hade gärna hört lite andra, mer detaljerade saker vad som gått snett. Inte bara att de aldrig får dejter.

  9. Willie

    Jag har alltid varit självständig och bryr mig inte särskilt mycket.
    Har heller inte firat jul så intensivt sedan barnsbenen. Det blir lite extra lyx, men inte mycket mer.

  10. Last Jedi

    Bojkottat Julafton i många år. Ska gå och se Star Wars senaste på bio, det är ändå mest gammal skåpmat på TV:n under dessa helger. Är man både vegan och nykter och ser igenom hela shopping-religionen, så finns inte mycket kvar att fira. Då ägnar jag hellre Juldagen åt meditation och musik. Choklad och té kommer dock avnjutas. Alla blir ju saliga på sina egna sätt. Inte så lätt att finna dejter som inte följer med flocken, som vågar tänka mer fritt. Men de är måhända fler än man känner till. Vilsam helg önskas alla sköna själar.

  11. Jag

    För mig gör det ingen skillnad. Julens “magi” försvinner på nåt sätt när man blir vuxen, allt är mer så uppenbart kommersiellt. Köpa, köpa köpa.. Kanske varit annorlunda om man haft barn. Vad vet jag.

  12. KARL- INGE

    JAG VILL ÖNSKA : NADINE OCH ROMANTISKTJEJ EN GOD JUL OCH ETT GOTT NYTT ÅR

    Cristian och Cecilia likaså ni har verkligen lyckats hitta spännande och viktiga ansatser
    i flera mkt bra ämnen,
    och även tagit aktiv del i inläggen , det är bara att gratulera ett proffsigt jobb

  13. ViraStina

    Jag önskar varenda deltagare i denna blogg en bra jul. Även dem vars åsikter skiljer sig totalt från mina. Kanske speciellt er. 🙂

    Själv firar jag själva julafton utan nya kärleken, men det spelar ingen större roll eftersom jag har förväntansfulla ungar och en stor släkt. Det räcker långt. Och jag bor i den del av landet där snön har legat idylliskt vit ända sedan första advent. Vad mer kan man begära?

    • ViraStina

      Men då är vi ju överens. Vi har samma åsikter om varandra. Väldigt praktiskt. Ingen blir besviken.

      Det betyder ändå inte att jag önskar dig en dålig jul. Konstigt va? Jag kommer nog inte på någon alls som jag INTE önskar en god jul. Möjligtvis Kim Jong-Un och liknande juveler.

      Och nej – jag har inte blivit ett dugg mer konkret. Jag har inte ändrat mig alls. Jag har kört samma linje hela tiden, eftersom jag vet precis vad jag anser. Däremot varierar din uppfattning om folk från den ena dagen till den andra.

  14. Elle_

    Jag önskar också precis alla en God Jul, kanske speciellt de bittra och elaka. Ev blir ni lite snällare då? Jag firar jul med fina släkten, nu väntar vi på att lilltjejen ska somna innan vi kan öppna de sista klapparna.

  15. Andrea

    Intressant att det blev ännu en utdragen diskussion fastän det egentligen torde ha avrundats med orden högre upp.
    Dvs.
    Vad som är viktigt eller inte är individuellt tycke.

    Antingen sväljer man att inte får som man önskar och behöver alternativt gör saker man inte vill för ens partners skull…
    Eller så gör man slut så att båda har ev möjlighet att finna någon mer lik en själv.
    Kompromisser går bara så långt varje individ själv väljer att dra gränsen.

    Att ofta må dåligt och känna sig frusterad och irriterad i ett förhållande är inte hälsosamt.

    Å varför man gör slut har ofta många fler anledningar än det som ges vid uppbrottet.
    Eller långt efter. Inte för att alla ser resten av dem, någonsin.
    Men Förhoppningsvis har man åtminstone fått tydligare för sig vem man verkligen är & söker och vad man absolut inte vill ha.

  16. ViraStina

    Någon skrev i en annan tråd att det är så många självutnämnda experter här. Och så kan vi ju inte ha det. Det är dags för ett mer vetenskapligt perspektiv i debatten, istället för en massa löst tyckande!

    Nu finns det ju inte så värst mycket vetenskap kring förhållanden och romantik. Men den amerikanska psykologen och forskaren John Gottman har bedrivit empiriska studier av par i decennier, för att se vad som får relationer att hålla. Han får nog sägas vara en av de absolut främsta experterna på området. Och en av de punkter han lyfter fram är just bekräftelsen. Det är viktigt med daglig uppskattning och ömhetsbevis.

    Det håller alltså inte att bara komma med någon komplimang ibland, när det känns naturligt, och hänvisa till att det inte är värt något om det inte är “spontant”. Den inställningen har inget stöd i forskningen! Man måste anstränga sig lite mer än så.

    Vill man ha en bra relation, ska man visa sin partner tydlig uppskattning varje dag. Inte börja leta anledningar att slippa, med andra ord. Snarare ska man leta anledningar till att ge sin partner den där uppskattningen. Varje dag. Det är inte barnsligt att behöva bli bekräftad. Det är tvärtom nödvändigt om relationen ska hålla.

    Däremot finns det – vad jag vet – ingen forskning kring HUR man bör göra det. Ju fler sätt dess bättre, kanske? Det är kanske en bra idé att använda alla fem kärleksspråk (som är en idé från en annan snubbe, inte Gottman) och mixa vänliga ord med kvalitetstid, tjänster, fysisk närhet och presenter.

    Och för att inte killarna här på sidan ska flippa ur, behöver jag kanske tillägga att det naturligtvis gäller i båda riktningar. Båda två måste se till att försöka möta varandras behov, och vara beredda på att ofta lägga sina egna övertygelser åt sidan.

    Gottman skriver även om de fyra faktorer som obönhörligen kraschar relationer. Där finns bland annat hån och förakt. Att se ner på sin partners behov och avfärda dem som barnsliga, ytliga och oviktiga, är onekligen en form av förakt. Ingen bra relation kan komma ut av sådant.

    • Love

      Ja eller hur, ViraStina. Det är självklart amerikanska självhjälpsböcker som var anlednigen till att mormor, morfar, farfar och farmor levt/levde tillsammans i 50 år. Godnatt, säger jag. Jag har aldrig sett de manliga äldre i min familj jaga gulliga kort o presenter på alla hjärtans dag…De känner knappt till att den dagen finns. Namnsdagar var något man knappast tänkte på. Kvinnorna bröt inte upp för att de inte fick höra de rätta orden o inte fick gåvor i tid o otid. Iaf inte om de fick kärlek, trohet och en nykter man som var respektabel. Det var ungefär vad som krävdes. Jämför det med idag! Faktiskt riktigt roligt att höra deras berättelser när de var unga o kära. Igår frågade min mormor varför ungdomar nuförtiden bara sitter klistrade vid telefoner (när de inte fikar o shoppar på stan.) Och hon förstår verkligen inte varför så många väljer att vara singlar när man kan ha det mysigt med någon hemma i “stugvärmen”. Bortskämda var ordet.

    • ViraStina

      Så din mormor och morfar bekräftade aldrig varandra? De var aldrig gulliga och kärleksfulla mot varandra?

      Det var mina. Hela tiden. De är en av mina bästa relationsförebilder. Och de höll ihop i över 60 år. Faktum är att “självhjälpsböckerna” (som i själva verket är forskning, men det kvittar väl) beskriver väldigt väl hur de behandlade varandra. De var födda på 10-talet.

      Men du har helt rätt – de behövde inte läsa sig till det. De gjorde rätt ändå, för att de var två varma, kärleksfulla personer som alltid ställde upp för varandra.

      Och de skulle faktiskt aldrig ha glömt varandras födelsedagar, eller ansett att det var oviktigt. Inte för att det gjordes några stora åthävor, men glömma eller ignorera? Icke.

      Du får förstås gärna välja att misstro forskningen, och fortsätta anse att den som kräver lite mer än en nykter och trogen partner är bortskämd. Men det kommer bara lägga krokben för dig själv.

    • Love

      Lägga krokben för mig själv? Bara för att jag inte läser dina kärleks språks böcker och forskning om relationer med mera, betyder det att jag lägger jag krokben för mig själv..lägg av. Det var det löjligaste jag har hört, herregud säger jag. Slappna av o lita på att andra inte är småbarn som ska läras upp. Var och en hittar sin egen visdom. Och jag tänker inte bli något jag inte är, för att pleasa en tjej, ever. Den som köper att jag är den jag är kommer vinna mitt hjärta. Jag har inte hittat en tjej som uppskattar mig så som alla andra gör som jag känner. Jag har inte sprungit på henne än. Och jag har inte bråttom. Jag är inte omöjlig o behöver läras upp, herregud Vira Stina. Skärp dig. Det finns många här i bloggen som hellre är singlar än kör spel eller står ut med att bli hunsade. Det är inte din uppgift att övertala dem att ha en relation de inte trivs med. Det spelar ingen roll vad du skriver här. Hitta någon annan, om du går igång på att ändra på andra. Men strunta i att skriv till mig i fortsättningen. Du är ju värre än karl-inge…Samma ihärdiga beteende med att övertyga andra. Jag har kollat bakåt i bloggen. Du är överallt.

    • Andrea

      Jag tror ni går i cirklar eftersom ni inte förstår varandra. Vilket allt handlar om.

      Virastina vill inte få dig att vara med någon du inte vill vara med, det är attityden att det är bara är du som vet vad som är ”äkta” och ”kärlek” och att alla andra är sämre än dig som är det perfekta kapet om inte alla vore så …
      Något.
      Det är så det upplevs iaf och det låter inte särskilt… Bra. Sunt.

      Du ska absolut vara med någon som helt är din match, men kan det inte vara en tanke att liksom vi kan fatta att du ser kärlek och relationer på ett sätt, kan andras vara helt sunt och bra för Dem. Utan att du därmed vill ha det så själv?
      Utan att hoppa upp på en hög häst, huta med fingret att du minsann är bättre än alla andra och allt var bättre förr. Typ.

    • ViraStina

      Love:
      Nej, du lägger inte krokben för dig själv för att du inte läser relationsböcker (det passar trots allt inte alla… 🙂 ) utan för att du avsäger dig ditt eget ansvar i hur dina relationer har slutat.

      Och för att du tror att anpassning är att vara hunsad. För att du tror att bekräftelsebehov är “barnsligt” när det i själva verket är absolut nödvändigt med bekräftelse i alla relationer. Annars dör de.

      Du behöver absolut inte lära dig något av mig. Men hittills har du ju inte lyckats så bra i relationer, av vad du har berättat, så känns det inte som att du borde ha NÅGOT att lära dig? Av någon som skriver här? Av diskussioner? Av åsiktsutbyten? Av andras erfarenheter och skilda perspektiv? Du känner inte att det finns saker som du eventuellt kan utveckla hos dig själv? Nähä. Du är fullärd. Du vet redan att allt är andras fel. 🙂

      Då kan jag upplysa dig om att jag lär mig nya saker om relationer exakt varje dag. Men du kanske är på en annan, mer upphöjd nivå. Jag tror inte jag vill nå till den i så fall…! Den verkar dyster.

      PS. Du behöver inte läsa mina inlägg. Jag hoppar över K-I:s. Ett användbart tips. “Jag låter mig inte styras” säger du belåtet, samtidigt som du försöker styra hur mycket jag ska skriva här. Suck.

    • Love

      Samtidigt mår du illa o du inte får sista ordet mot mig. Du hade lika gärna kunnat sluta svara på mina inlägg här o nu. Men det klarar du inte. Där har vi din svaghet. Det är inte svårt att se hur du varit mot dina män, att du ska få din vilja fram i varje diskussion. Jag såg karl inges hårda ord men han verkar ha sett din attityd redan ibörjan om man ser till hans svar. Det är uppenbart att du inte lyckades hålla dig ifrån att svara Karlinge, trots att han var elak mot dig. Det säger nog mer om dig än om honom…Det var många i denna blogg som hade värdigheten att inte svara, vilket kanske inte din bästa gren. Så fortsätt passa upp din man istället för att hänga upp din tid på mig.
      Du för ditt krig här för att få människor att följa dig. TILL vilken nytta? Vi är inte vänner o jag får bättre råd av mina vänner, familj o särskilt min fina syster. Lilltjejen har redan kloka saker att komma med, hon är respektfull mot sina kompisar, både tjejer o killar. Pappas tjej upp i dagen. En Snäll ängel.
      Bara du vägrar att ta in sanningen att jag inte träffat rätt Tjej. Detta säger precis varenda kotte som fått höra om mina relationer. I min närhet finns det killar som inte ens är hälften så omtänksamma som mig, men lever i bra, fungerande relationer. Jag har två grannar som inte är de finaste mot varann men som ändå trivs. Det finns alla sorter o det gäller att hitta den som trivs med just mig. Men så långt sträcker sig inte din tankeverksamhet. Du är enkelspårig och håller dig i samma gråzon hela tiden i denna blogg. Mkt upprepningar.. snart kommer Elle_ till din undsättning. Sedan fortsätter det i samma stil. Gissar att du sitter här med samma svar om tre år, still going strong. Låt folk leva sina liv ifred, på sitt sätt. Så blir det nog bra ska du se. Mitt råd till dig är att tona ner din ångvält stil, och lyssna in lite istället. Mitt andra råd: det finns fler svar än i böckerna du läser. Människor är olika! Lär dig detta, det har du mycket att vinna på! Lycka till!

    • Elle_

      Love: Jag har skrivit flera gånger att det kan tänkas att du har haft otur eller konsekvent valt omogna kvinnor, men det är din attityd som gör mig misstänksam. Folk som inte vill se/erkänna att de själva har några som helst brister eller ens verkar vilja fundera över om de kanske kan ha begått några misstag, tycker jag har väldigt låg trovärdighet. Att du kallar det barnsligt att jag vill känna av att en partner tycker om mig och anstränger sig för att jag ska bli glad gör att jag förlorar hoppet om ditt omdöme än mer. Jag upprepar ännu en gång: Jag bryr mig inte om bemärkelsedagar. Klyschiga kärleksförklaringar med rosor etc tycker jag är rätt fantasilösa och dyra gåvor nästan lite obehagliga. Anledningen till att jag vädjade om något slags liten ansträngning på alla hjärtans dag var för att det klarar ju vem som helst liksom? Man behöver inte tänka ens en halv tanke själv. Jag hade ju sedan länge förlorat hoppet om att han skulle hitta på något själv någon gång för att glädja mig.
      Sedan vill jag ännu en gång understryka att din tjejs kropp _inte_ är er gemensamma ägodel och det är _inte_ det minsta generöst av dig att låta bli att kräva att hon låter dig använda den på det sätt du helst vill. Vill du ha tillgång till den är det upp till dig att få henne att dela den lusten och nyfikenheten. Ett litet tips är att få henne att känna sig sedd, trygg och älskad av dig… lycka till med det om du tänker fortsätta med din benhårda i ställning att helt döma ut och fnysa åt hennes behov för att du inte delar dem själv. Kan funka i förälskelsefasen men sen är det rätt kört om du inte blir ihop med typ dig själv med kvinnokropp…

    • ViraStina

      Love:
      Och jag ser exakt varför du inte har fått dina relationer att fungera: Du är mer tillåtande mot dig själv än mot andra. Du kräver inte samma sak av dig själv som av din omgivning. Du vill mötas av tolerans för dina tillkortakommanden (glömska mm) men du ger inte sken av att visa särskilt mycket tolerans mot dina flickvänners behov. Dem dömer du ut som ytliga och barnsliga.

      Och översatt till debatten här: Du kräver att JAG ska sluta diskussionen. Annars är jag en sån “som vill ha sista ordet”. Men du själv då? Det står ju DIG lika fritt att sluta, eller hur?

      Men då gäller andra regler, uppenbarligen. Du vill sluta diskutera. Men du vill att jag ska sluta åt dig. Hmmm.

      Samma sak angående att skriva här. Du stör dig på att jag skriver här, och antyder att det är… tja, jag vet inte. Dåligt? Du tycks anse att man inte ska lägga sin tid här, fast lite luddigt uttryckt. (Det är alltid lika roande när detta argument kommer upp, för övrigt. Det råder en sorts informell tävling på den här bloggen om vem som lägger minst tid här. Folk kan skriva åtskilliga inlägg där de uppmanar andra att skriva färre inlägg.)

      Men du skriver själv här, och svarar gång på gång, i långa utläggningar. Inte nog med det. Du blir dessutom upprörd för att andra svarar. Du vill alltså uppenbarligen få bre ut dig oemotsagd här. På ett allmänt forum. Det säger ju en hel del om hur du fungerar med dina kvinnor…

      Åtminstone säger det precis lika mycket om dig, som mina inlägg säger om mig. Eller hur?

    • Romantisk-tjej

      Jag har läst den här diskussionen och det som slår mig är att du Virastina och du Love försöker vinna diskussionen med vad ni anser vara det enda rätta svaret istället för att möta varandra i olika tankesätt kring ett problem som inte har något självklart svar. Att banka in en åsikt hos en person får oftast motsatt effekt…

      För det första kan du inte vara säker på att han inte ansträngt sig. För mig låter det som han har det. Men att han träffat helt fel tjejer, som vägrade se hans begränsningar och hans ovilja att gå henne till mötes i något han inte tror på. (eller glömt, de sakerna brukar hänga ihop).

      Men det i sig säger ju inte att han aldrig gått henne till mötes i allt annat? Han var ju kvar och kämpade, istället för att dra? Bara det är ju ovanligt. jag tycker det låter som han stod ut med tjat för jämnan, om hur fel han städade, att han inte fick träffa kompisar en hel kväll, att han var tvungen att agera hantverkare trots att han kände sig obekväm med det och det kanske värsta av allt – att han inte var tillräcklig som man. Det är bara att gå till sig själv; om min kille skulle säga att jag inte var tillräcklig som kvinna skulle jag bli minst sagt knäckt…

      Principer kan man hålla hårt på, det har min pojkvän också. Han behöver inte vara insmickrande och säga “älskling, gillar du det ska du få det”, Han har mycket integritet, och det känner jag igen när Love skriver här. Min pojkvän ger mig inte allt jag vill ha, och det kan vara lätt för mig att tycka att det är hur enkelt som helst. Men för honom är det inte det. Annars skulle han gjort det. Och där krävs acceptans. Det har vi pratat om en hel del.

      Jag ser en killkompis framför mig som trots att han är slutkörd efter jobbet ger sig ut på stan och letar presenter till sin tjej. Men jag ser inget storsint i det. Jag ser mest att han själv får ut av något av det, att han får tillfredställelsen att göra något perfekt eller att han får känna sig storsint.
      Så gjorde han mot mig också, när han var förälskad i mig. Och så har andra killar gjort innan honom, samma mönster, med blommorna och allt. Inte för att det kommer från hjärtat, utan för att killen vet att det är så man gör.

      I det perspektivet kan jag känna att min killes stolthet är ett mer attraktivt drag. När han gör något blir det genuint. Och det är inte för att jag “beställt” det. Och eftersom jag älskar honom vill jag ha det på hans sätt. Hur kan man då säga att man älskar någon och sedan bli sur på att han inte gör precis så som man själv vill? Det är egocentrerat. Man kan inte kräva att partnern ska läsa tankar eller komma på saker man själv ser som givna. De gånger jag pratat med experter säger de just detta. Att förväntningar som inte partnern lever upp till är inte partnerns plikt att förverkliga. Det är din sak att utvecklas känslomässigt, ingen annan kan göra det åt dig.

      Och som jag skrivit tidigare; jag tror mycket handlar om kontrollbehov, att allt måste vara på ett särskilt sätt. Där kan man gå till sig själv och lära sig uppskatta nya saker samt vrida och vända på ett problem. Okej, han glömmer jämt bemärkelsedagar och att köpa presenter. Men vad är det han gör på andra sätt som du uppskattar? Handlar kärlek om olika krav eller handlar det om att man älskar en person för vad den är och vad den står för? Jag gör heller inte allt min pojkvän vill. Och jag ser inget konstigt i det. Han har aldrig blivit arg på mig för att jag inte gjort eller glömt just de sakerna.

      Så åter igen, jag vet ingenting om vad som föranlett Love’s tjejer att göra slut. Det kan vara att tjejerna hade otrygg undvikande anknytning. Eller att de helt enkelt inte passade för varann. Det låter som de tjejer han träffat är konventionella och konservativa. Och det kanske bara är där skon klämmer, egentligen.

      Jag själv hittade en kille som passade först i medelåldern, medan andra hade flera relationer – korta och långa – och prövade sig fram. Jag såg om en kille passade mig. Och det hände sällan. Jag blir sällan attraherad av någon. Så var det i mitt fall. Och jag tror inte att det var fel på mig bara för att jag var singel fram till medelåldern. Lika lite som att det betyder att Love gjorde fel när han inte kunde behålla sina relationer.

    • ViraStina

      Romantisk tjej:

      “För det första kan du inte vara säker på att han inte ansträngt sig. För mig låter det som han har det. Men att han träffat helt fel tjejer, som vägrade se hans begränsningar och hans ovilja att gå henne till mötes i något han inte tror på. (eller glömt, de sakerna brukar hänga ihop).”

      Du har kanske inte läst allt, men jag har aldrig påstått att Love inte ansträngt sig. Däremot har jag skrivit att det inte alltid hjälper att anstränga sig, om man gör det på fel sätt. Jag gav exempel från mitt eget äktenskap där både jag och maken ansträngde oss massor. Men nästan helt förgäves, för vi förstod inte varandras ansträngningar. Det krävdes distans för att vi skulle kunna se det, i efterhand. Jag har sagt att Love kanske gör samma misstag.

      Det är en hård och nedlåtande attityd här på bloggen mot personer som gillar presenter och gåvor. Det försvårar diskussionen att det automatiskt kopplas ihop med barnslighet, habegär och liknande.

      Själv har jag ändrat åsikt om det, sedan jag läste om de fem kärleksspråken (och nej Love, det är INTE vetenskap, det kommer från en typisk kvasipsykologisk självhjälpsbok, en sån som du föraktar 🙂 ). Då fick jag insikt i att för vissa människor är gåvor symboliskt viktiga. Det är så de i första hand visar kärlek och omtanke, och det är så de i första hand vill bli visade kärlek och omtanke.

      De kan inte göra om sig, bara för att någon säger åt dem att de är barnsliga. Lika lite som någon kan trolla bort sitt behov av kvalitetstid eller fysisk beröring för att må bra i relationen. De måste också få vara som de är, och de måste få sitt behov tillfredsställt, i rimlig mängd, som alla andra.

      Och jag har föreslagit Love att hans flickvänner kanske har hört till den kategorin, och att han i så fall måste gå dem till mötes om han vill ha en fungerande relation. Det avfärdade han.

      Man behöver naturligtvis inte köpa idén om kärleksspråk om man tycker det är för amerikanskt cheesy. Men grundtanken är bara att alla är olika, och att ens relationer förbättras drastiskt om man kan sätta sig in i att ens partner kanske inte fungerar exakt likadant som man gör själv.

      För mig är det ingen “sanning”, utan bara en pedagogisk bild över att olika människor visar sin omtanke på olika sätt, och att man har mycket att vinna på om man dels kan tolka sin partners gester av omtanke, och dels kan förmedla till sin partner hur man själv visar omtanke.

      Och detta har jag alltså försökt få Love att åtminstone fundera över. Jag kan inte säga vad som är rätt eller fel. Det har jag inte ens försökt, eftersom det finns på tok för lite fakta att gå på.

      Dock gissar jag att hans flickvänner har visat honom omtanke på åtskilliga sätt. Flickvänner brukar göra det. Men han har inte noterat något. Åtminstone inte som han har delat med sig av. Han har bara berättat hur krävande och egoistiska de har varit, och vilka orimliga förväntningar de har haft.

      Jag skulle kunna måla upp en precis likadan, svartvit bild av min exmake. Det finns tillräckligt med material. 🙂 Men bilden vore inte rättvisande, om jag inte samtidigt gav exempel på hur välmenande och omtänksam han var, på sitt sätt. Hur han alltid månade om mig och barnen.

      Och först i efterhand har han berättat att alla hans projekt, som jag tyckte var en flykt från mig, inte alls var någon flykt. Syftet var alltid att göra mig glad, i förlängningen. Han ville bygga något till mig, eller fixa någon maskin som skulle underlätta, eller röja undan något som hindrade honom från att spendera mer tid med familjen osv. Tänk om jag förstått det tidigare? Tänk om han förstått mina ansträngningar, innan det var för sent?

    • Romantisk-tjej

      Virastina:

      Jag märkte redan hur min pojkvän fungerar, i början. Det var inte svårt att se. Jag såg att han verkligen inte var som många andra män som köpte röda rosor chokladaskar och annat cheezy. Och jag gillade hans annorlunda bekräftelser.

      Om man tar reda på hur människan man dejtar fungerar blir det mycket lättare. Då kan man inte begära att han ska göra sådant han inte gillar längre fram i relationen heller.

      Min pojkvän sluter sig inom sitt skal när jag begär saker av honom han vet att han har misslyckats med. Han känner sig bara dålig och då känner han mer saker som ett tvång än att han får inspiration och lust. Det dödar allt för honom. Det har aldrig varit någon framgång att påtala “men nu glömde du igen, du vet ju att jag gillar när du gör det här”.

      Det har varit mer av framgång när jag uppskattar hans andra underbara sidor, som när han dokumenterar allt mellan himmel och jord via mobilen för att han vill att jag ska se exakt det han ser just nu. Det kan vara överallt, på t-banan, bussen, på stan, på jobbet, på lunchen, på väg till mig…Han skickar bilder, texter och emojis som symboliserar saker som bara vi känner till, vi har ett ständigt pågående flöde av kommunikation, även när vi inte träffas. Det är ofta till väldigt tillfredställande. Jag tycker om kommunikation i alla former, samtal, chattar och sms, bilder… Och vi gör allt det, ofta.

      Vi säger alltid god natt och god morgon och skickar något, ibland ljudmeddelanden när vi är för trötta för samtal..de gånger då vi sover i respektive bostad.

      Han är uppriktig, spelar aldrig spel. När han säger något vet man att det är ärligt. Och då kan det även vara obekväma saker. Vilket är bra, för det blir aldrig att något inte kommer fram i ljuset, och ligger och gror och blir ett problem längre fram. Vi är inte rädda för konflikter.

      Han vill att jag ska medverka i allt i hans liv, både sorger och glädje. Eller bara i enkla vardagssysslor 🙂
      Han vill ofta bara ligga och vila med mig, mysa, vara nära.
      Vi har ganska mycket småsaker vi alltid gör tillsammans, i det lilla. Vi tänker lika i mycket.

      Och nej han hade inte tid med några särskilda julinköp. Han hade en deadline och vissa saker körde ihop sig och han blev utmattad. Jag hade däremot saker till honom. Men det är så det brukar vara. Jag gillar nämligen att ge presenter, om jag springer på något jag vet att han skulle uppskatta. Och för mig slumpar det sig ofta att jag hittar saker. Men så fungerar det inte för min pojkvän. Och det är helt okej!

      Julen blev fin det var han, jag och barnen. Det bästa av allt var att barnen var så glada, den stora killen sa till mig att detta var den bästa julen han har haft. Gissa om det värmde…Att barn är nöjda på jul måste vara den bästa presenten man kan få. Särskilt då jag bara agerar “plastmamma” och var orolig för att jag inte skulle duga med mitt vego-julbord och enkla paket…
      Och nu ska jag åka till dem igen, och sova över. Alla tre killar längtar till mig, nämligen 🙂

    • ViraStina

      “Om man tar reda på hur människan man dejtar fungerar blir det mycket lättare. Då kan man inte begära att han ska göra sådant han inte gillar längre fram i relationen heller.”

      Här är vi helt överens. Och något får mig att misstänka att det är redan här Love och hans flickvänner har missat. Men vi behöver inte ens blanda in honom, eftersom han inte vill det, och eftersom jag egentligen föredrar mer allmängiltiga diskussioner. Vi säger så här istället:

      Det är redan här, precis i starten, som väldigt många begår ett misstag.

      Kanske har killen uppvaktat tjejen på ett sätt som funkade – ett traditionellt sätt med romantiska gåvor, till exempel? Och sedan har han slutat, för han tycker inte att det ska behövas längre i en fast relation?

      Hon börjar förstås känna sig bortglömd och förbisedd efter en tid. Han börjar tycka att hon är krävande och missnöjd, och att hon inte ser hans ansträngningar. Men ingen av dem har tagit reda på hur den andra fungerar i det långa loppet. De har aldrig pratat om sina förväntningar på en lång relation.

      Jag behövde rätt mycket tid för att ta reda på om jag skulle kunna ha en långvarig relation med min nya kärlek. Det blev ju diskussion här om det också, minns jag. Att det skulle handla om någon sorts “test”. Men det testet går i båda riktningar i så fall. Han behövde för övrigt ännu mer tid än jag att bli säker på att det var vi, trots att det var han som tog första initiativet.

      Han är gammaldags och ville känna att om vi skulle gå ut med en officiell relation, skulle han vara säker på att det var på livstid. Riktigt så petig är inte jag. 🙂

      Men jag vägrade ge mig in i en relation där jag efter en tid skulle sitta och hoppas på att han skulle förändra sig. Bli annorlunda. Jag var tvungen att känna efter på djupet om jag skulle kunna acceptera honom precis som han är. Jämt. Inte exakt varje enskild handling naturligtvis, men varje egenskap hos honom. Även de jobbiga.

      Jag ville känna säkert att jag skulle kunna leva med hans hopplösa tidsuppfattning, hans tystlåtenhet, hans egensinnighet, hans ointresse för litteratur (jag som älskar att diskutera litteratur!) och allting annat som gör mig frustrerad av och till. Efter några månader visste jag att jag kunde det. Då märkte jag att alla hans goda sidor överväger med råge.

      Det är anledningen till att jag t ex aldrig kritiserar honom för att han är sen. Det kommer inte hjälpa. Han gör redan sitt bästa. Det är ett aktivt val från min sida, eftersom jag vill bli behandlad likadant när det gäller mina svagheter. Och det funkar! Han gnäller aldrig på mig heller, trots alla mina klantigheter.

      Vi har alltså byggt en relation där vi inte kritiserar varandra och klagar, utan där vi stöttar varandra, är tillåtande och ger mycket bekräftelse. Både i handling och ord. Han har lite svårare för ord, men är desto mer konkret. Men bekräftelsen och ömhetsbevisen är en av grundstenarna i vår relation. Ingen av oss vill vara utan den. Inte ens om någon på en dejtingblogg tycker att det är onödigt bjäfs uppfunnet av moderna kvinnor. 🙂

    • Romantisk-tjej

      Virastina:

      Spel har aldrig funkat på mig och jag anser att en man som inledningsvis uppvaktar med blommor, bjuder på restaurang och ger mycket smicker oftast gör det för att han har lärt sig av andra att det konceptet fungerar för att vinna en tjej. Alltså hade jag aldrig blivit lurad av en sådan man, utan jag har mest blivit ointresserad för att han inte kunde hitta på något mer originellt.

      Så det kanske inte är så konstigt att jag blir intresserad av en man som istället behandlar mig jämlikt och på en intellektuell nivå.

      För övrigt minns jag att en herre vid namn John G – som ofta skrev i bloggen tidigare – ivrigt basunerade ut att alla tjejer (alla utan undantag) – kommer avvisa en man som bemöter henne intellektuellt i inledningsskedet. Det enda sättet att få henne intresserad av mer än kompis är smicker av sexuell natur. Och de erfarenheterna kan ju inte jag ta ifrån honom. Jag kan bara konstatera att jag tydligen tillhör den minimala skara som behöver intellektuellt bemötande/utbyte för att öht kunna känna något för en man. Jag kan inte ens umgås med en kille som jag inte kan diskutera med om allt och som bemöter mig värdigt.

      Det lättaste sättet att skrämma bort mig är en sexuell blick och ett ivrigt uppvaktande. En man som sitter och drunknar i mina ögon och bara väntar på att få hjälpa till är som en golden retriever för mig. (även fast jag gillar hundar så föredrar jag katter 🙂 ) Så, för mig är det mest troligt att jag faller för den något cyniske killen som inte alltid kommer till min undsättning exakt när jag vill. Men där jag känner mig utvald då han så självklart och uppriktigt visar att han valt just mig och älskar mig, men helt utan floskler eller någon form av kryperi.

      För mig är det ingen diskussion om jag vill leva med min kärlek eller inte. Han var inte bara en kille i mängden, nej han visade sig vara min soulmate, det fanns inte på kartan att jag inte skulle välja att skippa honom. Jag skulle bara må dåligt resten av mitt liv om jag lämnade honom. Våra band visar sig nästan vara övernaturligt starka, vi är båda överens om att det handlar om synkronicitet.

      För mig är kärlek det största som finns och jag har väntat hela mitt vuxna liv på att träffa en man som jag känner så starkt för som jag gör för min kärlek. Och i det ljuset blir det väldigt konstigt att läsa om att det för vissa andra är kärleken så skör att så enkla ting som missade prylköp, en killes oförmåga att renovera eller minnas kalenderdagar – ja till och med hans tveksamma städmetoder – kan få hela korthuset att rasa. DET måste bero på att det aldrig fanns någon djupare kärlek/samhörighet från början. Något annat har jag svårt att se att det kan vara.

      Förresten, John G, om du läser det här, jag är nyfiken om du hittat kärleken? Är det därför du inte skriver här, eller har du bara tröttnat? 🙂

    • ViraStina

      Romantisk tjej:

      Jag vet inte om du tror att jag är en person som låter mig “smickras”? Det låter lite så på det du skriver.

      Smicker genomskådar jag omedelbart. Det är den sortens fjäsk som saknar äkta omtanke bakom. Det handlar inte om VAD någon gör, utan HUR någon gör, och VARFÖR.

      Att man väljer någon utifrån intellekt är tyvärr ingen garanti för att det är äkta, eftersom många är bra på att smickra andra på den premissen. De kör ett spel att de uppskattar ens tankar, ens humor, ens begåvning… Och somliga använder andra människor som spegel för att smickra sitt eget intellekt. För att själva få framstå som djupsinniga tänkare, med partnern som en beundrande publik. Jodå. Jag har mött sådana i mina dagar. Och sett igenom det.

      Andra kan fjäska med komplimanger. Andra med gåvor. Ytterligare andra med fina manér, klassisk uppvaktning etc.

      Men alla dessa faktorer kan även vara tecken på äkta omtanke. Bakom den minsta lilla symboliska gåva eller tjänst, kan det ligga den allra största välvilja, kärlek och värme.

      Det är väldigt synd om man missar de tillfällena, om man är alltför misstänksam att det mesta utom intellektuellt utbyte är smicker. Och det kan bli väldigt jobbigt för den person som ansträngt sig för att visa sin uppriktiga omtänksamhet, men istället blir sedd som lite… ja, falsk.

    • Romantisk-tjej

      Virastina:

      För mig framstår du som en jordnära person, så nej jag säger inte att just du skulle falla för smicker. Min bild av dig är att du är noga med att han kan hjälpa till med diverse saker du behöver och att han vill träffa dig och umgås med dig, bekräftar dig utan att du behöver visa intresse först. Jag gissar även att det är viktigt att han gillar dina vänner/familj.

      På dig låter det som du tror att jag missat någon kille i mitt liv för att jag inte gillar fjäsk. Då tror du fel. Jag sa ja till många träffar med sådana killar. Jag har skrivit om det tidigare, att jag hade stenkoll var det fanns singlar, på jobbet, i grannskapet, i föreningen, på krogen och i bekantskapskretsen. Och att jag var öppen för att träffa flera av dem och att jag gärna tog initiativ, trots min blyghet.

      Jag har träffat många olika typer och jag råkar känna instinktivt om en person passar även om du inte accepterar (?) att det finns människor som kan det.

      Och jag har också berättat om alla killkompisar som uppvaktat mig. Och om att två stycken av dessa blev stalkers som jagade mig. Då önskade jag faktiskt att jag sa nej till vidare kontakt redan från början, men jag var för nyfiken och ensam för att inte vilja träffa dem, trots mina tidiga misstankar. Och samtidigt ville jag även pröva mina fördomar. Men det slutar alltid med att jag får rätt och ångrar mig..Och nu är jag inte längre 20-30 och har lärt mig mer vad jag ska undvika och vad jag behöver.

      Gemensamt för alla dem var att de uppvaktade mig intensivt. Jag har också berättat om hur många jag var beredd att dejta när jag var medlem på dejtingsajter. Och att det snarare var de som var picky med detaljer samt mer ovilliga att lämna tangentbordet än mig.

      Att träffa killar har jag sällan sagt nej till. Med undantag från de jag känner är creepy och uppenbart diametralt olik mig förstås – en Stureplans-brat passar mig lika lite som en chipsätande “bärs och brudar-kille” som mest slaggar på soffan. Men jag vågar påstå att jag är mer öppen för diverse olika personer än de flesta andra. Och jag är ofta allt för nyfiken för att säga nej.

      Men jag har också en mycket stark känsla för vad jag går igång på. Och jag blir inte attraherad även om jag försöker. Därför var det så skönt att jag kunde bli det helt utan ansträngning (eller ens vilja), med min pojkvän.

    • Romantisk-tjej

      Tillägg:
      En person som använder andra som spegel för att få smicker för sitt intellekt är ju liksom uppvaktandet och insmickrandet jag skrev om tidigare – ett spel. Och det har jag ju redan förklarat att jag ser igenom, och nej, det är inte attraktivt i min värld.

    • ViraStina

      “På dig låter det som du tror att jag missat någon kille i mitt liv för att jag inte gillar fjäsk. ”

      Nej, eftersom det du klassar som fjäsk tycks falla främst inom tjänster, gåvor och komplimanger. Och eftersom du inte gillar sådant, har du alltså förmodligen inte missat någon. Du skulle nog inte passa ihop med en sådan person.

      Däremot kanske du har misstolkat somliga män som fjäskiga, när de egentligen bara har varit välvilliga. Jag tänkte t ex på din killkompis som du berättat om. Vad jag menar, är att många människor helt enkelt tycker om att ge. De vill ge små saker, de vill ge komplimanger och vänliga ord, och de vill ställa upp med tjänster. Det behöver absolut inte vara inställsamhet. Ofta är det genuin omtänksamhet.

      “Jag har träffat många olika typer och jag råkar känna instinktivt om en person passar även om du inte accepterar (?) att det finns människor som kan det.”

      Jo, utan tvivel. Många – de flesta! – är snabba. Det är nog det vanligaste. Men jag är inte det.

      Eller jo – som jag har berättat förr, är jag väldigt snabb att veta om jag tycker om någon. Om jag trivs med vederbörande. Det går inom en minut, eller mindre. Men om jag vill ha en seriös relation? Nej, det kan jag INTE veta. Det kan ta lång tid. Bland annat för att jag är långsiktig och vill få en uppfattning om jag kommer tycka likadant om två år, eller om tjugo år.

      Och för mig är inte det ett tecken på att det är ett sämre utgångsläge. Det känns som om du argumenterar för att om det är riktig kärlek, då ska man veta direkt. Annars är det inte riktigt lika starkt. Eller äkta, eller något åt det hållet. Det är den saken jag vänder mig emot.

      En relation blir, enligt mig, varken bättre eller sämre för att man vet direkt, eller för att man behöver känna efter länge. Hur solid en relation blir, handlar helt enkelt inte om det.

      Det handlar om hur impulsiv eller eftertänksam man är. Hur rationell eller hur känslostyrd man är. Det handlar om förebilder, om hur man knyter an och hur man bäst lär känna andra människor. Det handlar om tidigare erfarenheter, om livssituationen, om samspelet, om risktagande, om självinsikt och om magkänsla. Allt i en enda blandning.

    • Romantisk-tjej

      Virastina:

      Hur menar du med misstolkat? Jag märker väl vad killen vill senare? 9 ggr av 10 har killar gett mig något för att de vill ha något i gengäld. Och då pratar jag inte om mina kompisar, utan killar som vill bjuda på en drink eller liknande. Jag har inte varit med om att främmande män ger mig gåvor. Bland mina bekanta är det sällsynt att man ger varandra saker. Men det kanske är annorlunda hos dig.

      Bara för att jag vet direkt behöver inte andra göra det. Sedan vet jag inte vad du menar med direkt, är det en dag eller en månad, eller kanske tre månader. Allt är relativt. Jag vet också om jag trivs med en person första gången. Men jag vet inte om jag blir förälskad senare och ibland inte ens om jag blir attraherad.

      Jag var inte attraherad av min pojkvän de första gångerna vi sågs. Och det är nog ganska ovanligt. De flesta brukar väl känna pirr eller liknande vid första dejten. Och gör de inte det träffas de sällan igen. Det har vi diskuterat massvis med gånger. Och jag skulle till 100% träffa en person jag trivs med, en andra gång. För jag är inte rädd för att få en ny kompis heller, om det nu skulle stanna vid det.

      Och som jag förstått det är det ovanligt att tänka så. De flesta vill inte ens utforska om de kan bli vänner, utan tänker: “Jag har tillräckligt med vänner, jag vill hitta en jag känner känslor för”.
      Så tänker aldrig jag. Vilket borde ökat mina chanser till kärlek. Men så var det sällan. Många tar sällan tid till att lära känna nya människor, de håller sig till dem de redan har.

      Jag bryr mig inte särskilt om hur andra träffar någon. Jag har bekanta som är tillsammans i rena kompisrelationer för att de inte vill vara ensamma, andra är tillsammans med den de älskar, men innan var de tillsammans med någon där inte kärleken var lika stark. Men det fungerade ju där och då.

      Det är samma för min pojkvän. Han var också tillsammans i en kompisrelation om man vill benämna det så. De var förälskade först men det mynnade ut i vänskap ganska snart. De gjorde mycket tillsammans, delade flera intressen. Men det fanns ingen gnista, ingen samhörighet på djupet.

      Senare var de inte ens kompisar längre utan växte ifrån varandra. Han visste inte vad soulmates var eller hur det kändes. (nu använder jag ett klyschigt ord, men jag tror alla vet vad jag syftar på) Liksom mig hade han bara upplevt den känslan i fantasin, innan han träffade mig. Men där och då hoppades han att det ändå kunde fungera med henne. Inte minst för barnens skull. Tills det var ohållbart.

      Jag tillhör dem som bara kan vara tillsammans med någon om det finns förälskelse (som utmynnar i kärlek), passion och samhörighet. Jag har alltid vetat att jag fungerar så. Och jag har märkt om det funkar eller ej redan på dejtingstadiet. Jag är en envis person och ger inte upp i första taget. (Kolla bara här i bloggen hur jag håller på….) jag prövar allt först. Det är nog mer där jag har “problem”.

      Jag går för djupt i en vänskap vilket skapar känslor hos killar. Jag har lätt att “bonda” på tu man hand med vissa personer. Ofta på ett mer djupare plan, mer intimt UTAN att det handlar om fysisk närhet. Det är mer på ett mentalt plan. Det är en längtan till samhörighet men det finns alltid något som fattas. Jag blir inte förälskad i just dem. Därför kan vi bara vara vänner, även fast vi i perioder umgås dygnet runt, i allafall med de som kan bli lika intensiva som jag. Men det fanns alltid den här tomheten, den där saknade pusselbiten.

    • ViraStina

      Romantisk tjej:

      För mig är det snarare det motsatta. Det har oftare hänt att jag felaktigt har börjat tro att en kille har velat något mer, än att han faktiskt hade en baktanke med sin vänlighet.

      Jag pratar dock inte om krogen. Jag har knappt varit ute i krogsvängen på det vis att jag har blivit bjuden på något. Jag kan inte ens minnas om det hänt en enda gång. Men jag skulle förstås fundera om det kommer en främling och bjuder mig på något. Det är en så universell signal att man knappast ger den om man inte vill göra en framstöt. Och den ligger farligt nära fjäsk. Eller köpslående.

      Men det är inte sånt jag syftar till, utan till vanlig, vardaglig hjälpsamhet och generositet. Både från främmande män och från dem jag känner. Där ser jag i princip aldrig några baktankar. De hugger in, ofta på eget bevåg, gör jobbet, säger “Sådärja, nu är det klart, äsch det var så lite, hejdå!” och så försvinner de. Det här är inte något sällsynt, tvärtom.

      Och sådan är ju min egen karl också. Även mot gamla damer och andra som han knappast har några baktankar med. Mitt ex är likadan. Det finns inte ett uns av fjäsk. Pliktkänsla, möjligtvis, om man absolut vill hitta något annat än äkta omtänksamhet.

      Är det kanske något typiskt drag hos de norrländska männen? 🙂 Jag skulle i vilket fall inte kunna leva med någon som saknar denna egenskap, har jag insett. Det skulle få mig att ständigt tänka på det psykologiska gruppfenomen som kallas bystander-effekten. När alla ser att någon behöver hjälp, men ingen gör något.

    • Romantisk-tjej

      Åh herregud, det låter som du och jag lever i helt skilda världar…Som du lever i en putti-nuttig värld där rara herrar springer runt och hjälper damer och alla är sådär härligt käcka och putslustiga..Lite “Gilmore girls” över det hela 🙂

      Härligt, men det är ganska långt ifrån hur jag har haft det. Ja det är nog något med norrlänningarna då…

      När jag var naiv har jag tackat ja till hjälp, men det har hänt för många gånger att jag blivit lurad av män som ska hjälpa mig, att jag aldrig i livet skulle upprepa dessa misstag. Många män tar tillfället i akt när de får hjälpa en tjej. Han vill hjälpa till att bära upp sakerna från taxin (gör jag aldrig om) han vill hjälpa mig att installera tvättmaskinen (gör jag aldrig om) han vill hjälpa mig med skjuts med mina tunga grejer (gör jag aldrig om) För alla de gångerna och fler har jag blivit utsatt för obehagligheter. De vill alltid ha något i gengäld.

      Och när man tackat ja till att bli bjuden ute är det samma som att de säger: nu vill jag umgås med dig hela kvällen.De kan bli sura om man ens börjar prata med någon annan eller sätter sig vid ett annat bord. Killen vill helst att man åker hem till honom efteråt. Så nej, det lärde jag mig tidigt. Jag tackar nej, då slipper jag alla obehagligheter och har ha kul hela kvällen istället.

      Det är bara vänner som bjuder och ger mig saker. Inte alla mina bekanta, utan jag har en särskild vän som just gillar att bjuda och ge presenter och det är okej. Men absolut inga främlingar.

      Att hjälpa någon äldre med kassar eller rullator på bussen och liknande saker gör nog de flesta.
      Det tillhör normalt hyfs. Det har jag inte ens funderat på att någon INTE gör..Inte normalt empatiska personer i alla fall. Det är sällan jag sett någon äldre som inte fått hjälp. Tvärtom ser man 95-åringar i affärer som knappt ser något eller som inte hittar plånboken. Kassörskan får då rycka ut och leta efter plånkan för att sedan plocka fram rätt summa och hjälpa till att packa ner alla varor. Det såg jag senast veckan före jul i en affär.

    • ViraStina

      Romantisk tjej:

      Men det låter ju hemskt. På allvar, alltså. Som att du aldrig kan lita på någon? Jag har en helt annan världsbild. Jag utgår från mitt eget omdöme, och att jag kan lita på de allra flesta som beter sig på ett öppet och ärligt sätt. Och jag har faktiskt ytterst sällan blivit lurad eller besviken. Jag måste anstränga mig för att komma på något sådant tillfälle!

      Och jag är van att andra män rycker in om det blir en obehaglig situation. För en tid sedan var jag på en jobbmiddag, där en främmande snubbe började tafsa på mig. Helt öppet, och långt över alla gränser.

      Jag brukar inte vara den som är passiv, men det här var så absurt att jag inte visste hur jag skulle reagera. Mitt bland folk?! Mina “Nej!” och “Sluta!” hade ingen verkan. Han bara flinade och fortsatte.

      Jag hade precis övervägt att faktiskt ta till våld (örfil, knä i skrevet…) men då var det en annan man (också okänd för mig) som reste sig, gick fram till drummeln och sa lugnt: “Nu ska du och jag byta plats”.

      Och så blev det. Drummeln körde det förväntade “Vafan, jag skojade ju bara, har du ingen humor…” men den andra killen satt kvar bredvid mig resten av kvällen, utan att göra det minsta närmande eller förvänta sig något alls.

      Den observante killen som vågade ingripa, räddade alltså kvällen från ett jobbigt uppträde, som det skulle ha blivit om jag hade gjort verklighet av mina våldstankar, och han hjälpte mig även att behålla min min bild av män som rättrådiga och handlingskraftiga. 🙂

    • Romantisk-tjej

      En förklaring att jag varit me om fler Metoo kan ha att göra med att jag varit singel i nästan hela mitt vuxna liv. Jag har rört mig som ensam tjej där många andra rört sig som par. Jag har alltid bott själv medan de flesta andra haft en man hemma, åtminstone några år av sitt liv.

      Om man är upptagen är det självklart att mannen inte frågar om telefonnummer eller blir påflugen, det är liksom inte läge när det redan finns en man där hemma, då han installerar tvättmaskinen, tv:n eller vad det kan vara. Och senare blev det lätt att kolla på nätet om man levde ensam eller sambo/gift. Ensamstående är av förklarliga skäl mer utsatta.

      Perioder av mitt liv har jag gått ut flera gånger i veckan. Jag har också jobbat på kvällar i andra perioder av mitt liv. Och då blev det natt-tunnelbanor och nattbussar. Eller nattliga promenader. Bara som exempel. Då har det hänt en del. Inte varje vecka eller månad. Men om vi snackar 20 år, av krogbesök och perioder av kvällsjobb/övertid, ja då har det hunnit hända ett och annat.

      Jag har också rest ensam, samma sak där, risker.

      Män har såklart hjälpt mig också, liknande som du var med om när du blev antastad. Det finns alla sorter. Men jag riskerar inte något när jag inte behöver 🙂 Många gånger är det bättre att ta saken i egna händer.

    • ViraStina

      Romantisk tjej:
      Jo, delvis spelar det säkert in om man lever ensam eller inte. Om man har en ring eller inte. Jag har hört många väninnor berätta irriterat att ett “Nej, jag är inte intresserad” inte alltid duger. Men säger de “Nej, jag har en pojkvän” – ja, då accepteras nejet lättare.

      Men jag hade ingen pojkvän under hela tonåren. Det var först på universitetet, när jag var 19-20. Jag gick ofta hem själv på nätterna, och jag kände mig aldrig otrygg.

      Och här hemma i lägenheten bor jag ju ensam med barnen sedan snart fem år. Ingen som kommer in här kan veta om jag har en relation eller inte. Ändå har det inte hänt en enda gång att någon hantverkare eller spekulant på en annons har gjort något dumt. En och annan kan ha varit lite flirtig, men på ett lättsamt och oskyldigt sätt.

      Det är bara en av de personer jag dejtade som gjorde mig lite otrygg. Han betedde sig konstigt, på ett svårtolkat sätt. Då fick jag dåliga vibbar, och det har jag lärt mig lita på. Jag gillade inte tanken på att han visste var jag bodde. Jag började låsa dörren, trots att han aldrig gjorde något hotfullt mot mig.

      Annars är jag en sån som ofta lämnar olåst. Även om jag åker iväg en sväng. Jag hälsade på en gammal bekant nere i Stockholm för en tid sedan. Jag trodde inte mina ögon när jag såg att de hade en extra gallerdörr innanför den vanliga ytterdörren till den pampiga Östermalmslägenheten. Av “säkerhetsskäl.”

      Hur kan man leva så? tänkte jag förbryllat och längtade hem. 🙂

    • Romantisk-tjej

      Virastina:

      Nej det har nog inte hänt mig något heller mellan 18-21, 34-36 eller hur du nu vill räkna…
      Det handlar om att jag bott ensam i 30 år. Ganska många dagar som något kan hända, om man säger så…

      Och nej jag har inte bara bott i Stockholm, (om du nu tror att alla som begår “metoo” bor just där..) Jag har bott i småstäder, på landet och ett år utomlands. Samt rest utomlands. Det som begåtts har inte begränsats till en plats.

    • tjej79

      Olåst???? Skämtar du eller??? Vilket lala land bor du i Virastina?!

      Extra gallerdörr??! Ja, tack hade jag sagt hahah men, jag bor i Malmö, här kan man inte ens gå utanför dörren utan och riskera en våldtäkt, bomb, skjutvapen etc kan räkna upp allt för många ggr där jag varit utsatt för de mest bisarra sakerna..ibland har jag funderat på att skaffa en rejäl hund haha fast det sjuka är att man vant sig vid detta klimat med..man bara
      -jaha, nu hände det, jag är inte förvånad längre. eller nu blev man utsatt för det -jaja, det är vad det är.

      God fortsättning på er

    • ViraStina

      Romantisk tjej:
      Nope, jag tror inte en sekund att metoo-händelser är kopplade till en viss miljö, en viss kultur eller liknande. Är det något jag vet, är det att det kan försiggå vidriga ting bakom en skenbar idyll.

      Tjej79: Ja, jag har kanske turen att bo i Lalaland! 😀 Men jag menar allvar. Jag springer ofta ut ärenden utan att låsa. Det är dock inte så vanligt, det finns gott om folk här också som tycker att det är lite väl riskabelt.

      Men ur deras aspekt handlar det mer om försäkringsfrågor och liknande, än om en verklig oro. Om man lämnar olåst, och så skulle man råka ut för tjuvar just då – det vore ju extremt typiskt. Då får man antagligen ingen ersättning, menar de, och därför är det onödigt att ta risken.

      Men jag känner då ingen här som låser för att de verkligen är rädda, eller tror att det kommer hända något. Folk ser det som lika osannolikt som en brand eller något. De har en brandvarnare för säkerhets skull, men inte låter de bli att sova om batteriet skulle ta slut. De köper ett nytt när de kommer ihåg det. Det är väl ungefär så jag resonerar angående att låsa dörren.

      Min kille – som bor i en liten by – är betydligt mer noggrann med att låsa, särskilt bodar och garage. Där har det hänt ett par gånger att någon stöldliga dragit fram en natt, och på morgonen saknas fyrhjulingar, skotrar och liknande saker bland grannarna. Så han har ju sina skäl. Men jag tycker ändå han överdriver när han knappt törs gå in och käka lunch utan att bomma igen allting först…

    • Elle_

      Romantisk: Jag resonerade rätt exakt som du gör nu i det förhållande som jag beskrev tidigare, och jag var lika kär som du låter, lika övertygad om att vi var själsfränder och att vår kärlek var i det närmaste överjordisk. Det var underbart, jag såg allt det fina i honom (och han var väldigt fin på många sätt) och jag tänkte att det var mer än nog för mig och alltid skulle vara det. Han behövde inte förklara för mig varför han aldrig gjorde sådana där små (fåniga) kärleksförklaringar för jag funderade själv ut tusen ursäkter åt honom och jag trodde inte att jag brydde mig heller. Det finns en möjlighet att dina känslor och resonemang ändrar sig något efter en tid. Det gjorde iaf mina.

  17. J.A

    Christian, ja julharmonin är hyfsad. Nu är jag en person som även vanligtvis och fd samboskap inte gillat julen överhuvudtaget. Fara runt som en mänsklig julklappssäck och portionera ut klappar till otacksamma syskonbarn. I år var det lugn och ro, mindre köphysteri än vad jag brukat uppleva. Men så har jag också varit upptagen med en deadline till jobbet. Jätteskönt att fokusera helt på den. För som ganska nyligen hårt och bara konstigt dumpad (jag upplever det som nyligen iaf fastän det var i början av oktober) så går tankarna runt runt och åter till HONOM.. Tyvärr. En stor sorg. Då vi inte kunde fira midsommar ihop sa han att vi skulle ha massa fler chanser till det och att jul ju var ett sånt tillfälle. :/.
    Nåja, snart nytt år och tiden läker väl alla sår? Finns det fler soulmates därute kanske.
    Vad tror du? :). God fortsättning till alla förresten.

    • Christian Persson

      J.A,

      Att fokusera på jobb funkar alltid, om man vill att julstressen ska gå en förbi:).

      Jo, för det mesta repar man ju sig. Men “konstiga dumpningar” är särskilt svåra, det tycker jag också. Man vill liksom veta vad som hände och gick fel, det ligger nog i människans natur att vara så. Men man får helt enkelt lära sig, den hårda vägen, att man aldrig kommer att få vissa svar. Och vi är nog många ute i dejtingvärlden som varit med om samma sak. Vi får se framåt, ett nytt år med nya möjligheter!

    • KARL- INGE

      J.A JA du får tänka i nya banor om du frågar dig om det finns fler nya soulmate!!!

      den du beskriver var väl ändå ingen soulmates !!!!1 eller är du likadan i tanke o uppförande !!!!

    • J.A

      CHRISTIAN, du har rätt. Jag är inte ensam om det som hänt. Vilket är skönt att veta.
      Men ja funderingarna kvarstår och gnager i själen som en råtta… Men som sagt nytt år och nya möjligheter!

      KARL-INGE, du har rätt- nej han var väl inte det trots allt XD. Då hade han ju orkat stanna och ta tag i sina demoner och rädslor. Och nej jag är verkligen inte likadan som honom vad gäller beteende eller överhuvudtaget. Dock är jag väldig sårad fortfarande över vad som hände och hur han valde att avsluta det hela och behandla mig. Men det går över det med.

      God fortsättning!

  18. KARL- INGE

    VIRASTINA ! PRROOOO dom gamla som var gifta förr! var nog inte så lyckliga alla ggr,,

    konventionerna traktat outtalad /praxis gjorde att dom stannade kvar och höll sig inom ramarna
    i giftermålen , mkt likt många förhållanden från utlandet som vi ser och har åsikter om
    jag behöver inte peka ut ngt särskilt land ,
    alla som är ngt vakna och upp to date vet vad det handlar om.
    för det andra så jobbade dom ju 6dagar i veckan och nästan alla hade fysiskt belastande jobb dom var ju trötta och utslitna 1 – 2 veckors semester osv ,

    Kvinnan hade ansvar för barnen kläder uppfostran hela o rena sy sticka virka matlagning , sylta och konservera ,städning tvättning diska för hand , få hushållsekonomin att gå runt , Hur skulle kvinnan var lycklig under dessa förhållanden , 3-4 barn att sköta ,, och inga hushållsmaskiner
    Barnen var ute o lekte på den tiden och blev smutsiga och det var mkt tvättande och lappande
    det var läxläsning med barnen mm

    men som sagt vad kvinnorna led i det tysta o kanske männen också det var meningslöst att beklaga sig ,, nöjet för kvinnor var syjuntan i bästa fall skvaller o ett glas likör det var dåtiden s AW 2-3 tim fri från barn o make var fjortonde dag och möjligtvis hushållsgymnastik en ggr i veckan,, nej du VIRASTINA sitt inte och försök att slå blå dunster i i oss

    O USA familjens villkor, var inte bara jämförbar data som stämde med svensk

    lika lite som vissa länders villkor överensstämmer med svenska

    • ViraStina

      Snälla K-I.

      Jag försöker ju undvika dina inlägg, som du vet. Men okej, ett helt icke-konfrontativt svar: Det är inte jag som har påstått att alla par var lyckliga förr. Det var Love som var inne på det spåret. Han antyder att kvinnor idag är för kräsna. Förr räckte det om mannen var nykter och trogen, typ.

      Han ansåg att det här med bekräftelse är ett nytt påfund, om jag tolkade honom rätt, som enbart bortskämda moderna kvinnor kräver.

      Jag kontrade med att min mormor och morfar gav varandra ständig bekräftelse med små vänliga kommentarer, ömsinta klappar på kinden, hjälpsamhet gentemot varandra, bondande småprat till kaffet osv. Samt total avsaknad av hån och förakt.

      Och det är också vad modern relationsforskning inte helt oväntat visar är grunden till en långvarigt fungerande relation. Nutidens relationsråd pekar egentligen bara ut hur folk som levt länge i lyckliga förhållanden har behandlat varandra helt naturligt.

      Så varför skulle man nöja sig med mindre än så? är min allmänna fråga till var och en.

  19. KARL- INGE

    HASSE jag fick se ditt hälsning till mig nu så det är försent att önska dig en god jul

    men seriöst så önskar jag dig ett gott nytt år o jag önskar att du möter kärleken !

  20. KARL- INGE

    Förövrigt så tycker jag att ROMANTISK-TJEJ OCH NADINE Absolut har dom mest tilltalande personligheterna här på bloggen ,, ja självklart tillsammans med mig själv såklart ,

    Vi är såå underbara skrattar, LÅT STÅ KVAR / SANT.

  21. KARL- INGE

    VIRASTINA

    bra att du ändrar dig under galgen ! skrattar hahaa ok ,,,självklart så måste det var ett fundament byggd på ,,omtänksamhet ,respekt, närhet, ömhet , kärlek och bra och mkt sex

    Attraktion och en känsla av ska vi kalla det beundran / stolthet över partnern

    SÅ lilla gumman det blir inte du o jag !!! även om du går o när såna tankar , men glöm det skrattar,

    • ViraStina

      “bra att du ändrar dig under galgen ”

      Snarare tycker nog folk att jag är lite väl envis många gånger. Inte minst här. Så om någon får för sig att jag plötsligt har ändrat mig i något, bidrar det väl till någon sorts balans i universum…

  22. Daniel

    Julaftonen är överstökad så är inget mer för mig som singel. Men jag kan ge några tips till de som nu åker mellan alla middagar. Tänk på vad ni säger. Istället för att säga opassande saker kan det vara bättre att säga att ni är trött och vila ett tag. Sedan när det finns energi så överraska med bio istf att titta på teven hela tiden.

  23. KARL- INGE

    CHRISTIAN

    Man vill liksom veta vad som gick fel ! säger du ! En sak har jag lärt mig genom alla år

    Att det är sällan man berättar hela bilden till tjejen .
    förhållandet är över och varför berätta sånt som kan såra eller leda till grubblerier , Ju mindre man säger ju fortare kommer dom över besvikelsen och känslorna ,

    Annars tror dom att dom kan ändra på sig eller underordna sig mitt sätt att tycka tänka och därmed vara tillsammans till vilket pris som helst , med en massa eftergifter för dom

    Det är grymt och osmart ur bådas anhalt.
    nej säg bara det lär inte bli vi två jag känner inte så mkt som jag hoppades på och det blir allt mindre känslor till dig ,
    även om jag tycker att du är fantastisk kvinna och du är värd ngt bättre än vad vårat förhållande tenderar att bli så besparar jag oss mer lidande om några månader

  24. KARL- INGE

    För övrigt ! Är det Paradoxalt nog bloggarna som aldrig dejtar eller misslyckas vid eventuellt date

    som besitter tvärsäkra kunskaper om det motsatta könet och hur en dejt ska genomföras på bästa sätt

    och hur ett bra förhållande ska vara för bådas bästa

  25. KARL- INGE

    ViraStina on 26 December, 2017 at 20:58

    “bra att du ändrar dig under galgen ”
    Snarare tycker nog folk att jag är lite väl envis många gånger. Inte minst här. Så om någon får för sig att jag plötsligt har ändrat mig i något, bidrar det väl till någon sorts balans i universum…

    HAHAHAAAA jag tror oxo på Karma .

    Men att du tror att du är universums medelpunkt och ändrar o påverkar densamma med dina tankar..

  26. Nadine

    Tack karl Inge ! 😙😁😙Herre gud vilka översittare det finns i den här bloggen,,,, ni vet väl inte vad Love varit med om ??? Han lämnade ut känsliga saker o ni bara, utnyttja inte tjejens kropp ?du har gjort fel ?what😨 ?? Vad vet ni om det ? han verkade uppgiven o deprimerad. Ge stöd o var med människor, hur svårt kan det va. ??han kommer knappast skriva här igen efter detta. ( Tror Jag )Synd att jag inte såg det tidigare isåfall hade han gått uppmuntran av mig iaf. Jag har massa kompisar som jag har tröstat när kille eller tjej gjort slut. Kan va att kärleken tar slut behöver inte va att någon inte gett allt. Finns många fina par o plötsligt lämnar den ena.! Nä fy ,,,skärpning på e r!

    • ViraStina

      Nadine:
      Jag har gett Love åtskilliga exempel på hur jag själv (och min exmake) gjorde “fel” i vårt äktenskap. Hur vi missade varandras behov. Hur vi båda tyckte att det vi gav, borde vara mer än tillräckligt. Men att vi ändå gick känslomässigt minus, båda två.

      Både jag och exet har lärt oss av det misstaget. Vi anklagar inte varandra för det nu i efterhand. Vi hävdar inte längre att “Jag gjorde faktiskt ALLT! Men det dög inte! Min partner var hopplös!”

      Trots att det tyvärr ofta kändes så mot slutet av äktenskapet.

      Men vi hade inte mått det minsta bättre idag av att fortsätta hävda att vi minsann gjorde allt “rätt”. Vad skulle det ha tjänat till?

      Vi hade som tur var förmågan att, med lite distans, ta till oss den andras perspektiv, och dra lärdomar av det. Och det har vi tagit med oss till våra nya relationer.

      Tror du inte att Love har den förmågan också?

  27. Nadine

    Skål på alla som är juste mot varandra ! 😙💗👜🥂🍸Hoppas ni andra blir mer ödmjuka inför inför 2018 !!
    Lite party inför nyår här !!!😁😁

  28. Nadine

    Ni utgår från att alla som lämnar gör det för att partnern var dum eller dålig eller inte gav allt,,,ni har fel. Ingen träffar någon vi 18 tills döden skiljer dom åt,,,många blir passionerade i någon annan. Eller växer ifrån varann !! Inget fel i det,, men jobbigt för den som blir lämnad. Men sluta skuldbelägg folk !!

    • Elle_

      Nadine: Skulle gärna stött Love om han inte konsekvent gjorde ner sina ex tillsammans med majoriteten av alla kvinnor, kallade dem bortskämda, barnsliga prinsessor som lever i en fantasivärld och har orimliga krav, samtidigt som han lade ut texten om vilken underbar människa han är som inte kräver mer sex av kvinnorna än vad de själva har lust till, samt är såpass härligt principfast att han vägrar att ens försöka förstå vad de behöver för att känna sig sedda. Men det är väl fint för K-I och Love att ha en supporter som har överseende med deras kvinnoförakt och hatiska haranger om alla som inte håller med dem. 🙂

  29. Nadine

    Om ‘Anna 87 ‘ skrev här o klagade på att killar alltid gör slut för hon är så dålig på laga mat stryker nästan aldrig hans skjortor,,,,👿städar slarvigt, manglar aldrig lakanen och är fett dålig på inredning. Det borde en tjej kunna !!?. Usch hon lämnar massa smink i handfatet💅💄. Och när hon har tjejkväll ringer han o stör,, o säger nu ska du hem du har varit ute för länge,,,,Jo då hade ni svarat snälla anna87 du måste förstå o bekräfta honom o gå med på saker hsn önskar Du måste fatta hans kärleks språk 💖,,,Du Har inte gjort tillräckligt för att tillfredsställa hans behov,,,,Kompromissa nu !!!

    ,,,,NOT !!! Ni hade sagt var glad att du slapp honom, vilken kontrollerabde ojämställd man.( Du har inte gjort för lite Anna !!!! ) Du ska inte behöva slita i hemmet !!! 😂🤣😃 Loves tjejer var ung. så här men,,,, trumvirvel,,,🥁🥁🥁,,Loke gör inte tillräckligt för tjrjen,,,!!! Natuuuurligtviis. Aj då ni var allt lite partiska här va ??? 😈,🙈😆

    • Elle_

      Nadine: Hade en kvinna skrivit exakt motsvarande inlägg som Love skrivit hade jag självklart blivit lika misstänksam som jag blir av hans. F ö har jag skrivit flera gånger att jag inser att det finns en möjlighet att han uteslutande fallit för/valt att bli ihop med omogna kvinnor, men att jag tycker att hans beskrivningar inte låter trovärdiga. Har du verkligen läst inläggen eller bara skummat dem?
      Varför dejtar du inte KI, förresten? Tycker ni ska ses!

    • ViraStina

      Nadine:

      Nu vill jag egentligen inte dra upp exempel från personer som inte skriver här längre, men minns du A? Hon som desperat försökte få uppmärksamhet från sin dejt som nobbat henne?

      Tyckte du att jag uppmuntrade henne att hon gjorde helt rätt? Att hon skulle stå på sig och fortsätta precis likadant? Hon var ju kvinna. Om du nu tror att det är en könsfråga, menar jag.

  30. Nadine

    Fast det är ju ni som är bittra tanter !!! Jag låter ingen man utnyttja mig eller se ner på mig som jag varit ihop med. Men dom har heller inte köpt presenter o varit snickare o maskinister Så ??? Är en kille sämre för det kanske ?? Man kan va bra på olika saker. förresten är det juste att inte tjata om sex . ( Som love undvek göra med sin tjej )Men det är oxå fel enligt er ?? Alla mina kompisar som är tjejer får höra tjat sex ,,,o Dom hade hellre haft nån som Love isåfall

    • Elle_

      Du har missförstått mig om du alls läst det jag skrivit. Jag tycker att det är en självklarhet att man inte begär att få tillgång till en annan människas kropp om hen inte har lust själv. Jag tycker att det är väldigt märkligt att måla upp sig själv som generös för att man inte kräver att tjejen ställer upp, och liksom använda det som något som ska köpa en fri från att kompromissa eller anstränga sig på andra vis för sin partners skull.

    • Nadine

      Nej men han skulle ställa upp på alla tjejens drömmar om en perfekt man ??? Varför är du så partisk ? Det är väl klart att han kämpade för dom som par det var faktiskt det han skrev,,,,du färgar hans historia med kvinnoförakt det för att han gett upp kvinnor. Är det konstigt eller ?? Han var ledsen för att alla gick ifrån han,,,precis som en polare jag har. Som också alla går ifrån fast han är en finare kille än dom flesta,,,det bara lyser förakt mot män från dig,,,

    • Elle_

      Nadine: Nej, Nadine, jag har inte sagt att han ska ställa upp på vad som helst, tvärtom har jag skrivit massor av gånger att det är möjligt att han haft otur och råkat bli ihop med, eller kanske troligare _söker sig till_ omogna tjejer, och att det förstås inte är rimligt att bara den ena parten anstränger sig. Varför låtsas du som om du inte läst det? Eller skummar du bara mina inlägg och väljer ut dom delarna som du tycker minst om? Jag har inte heller skrivit långa haranger om hur värdelösa alla män är, till skillnad från Love som menar att alla tjejer är bortskämda prinsessor som bara vill ha en slav och drar om mannen inte är helt perfekt. Men det är alltså jag som är mansföraktande medan det är synd om lille Love faktiskt, så man kan inte hålla honom ansvarig för det han skriver? Tycker det är ganska förminskande av dig att utgå från att Love inte förstår riktigt vad han skriver, eller inte menar det, medan du glatt läser mina inlägg med arga glasögon och helt ignorerar hälften.
      Love har själv skrivit att han tycker att tjejernas behov av uppskattning var bagateller och att han inte tycker att han ska behöva ställa upp med att göra saker som han själv finner meningslösa eller tramsiga, bara för att göra tjejen glad. Jag tycker att han resonerar egoistiskt, korkat och dessutom uttrycker sig oempatiskt och kvinnoföraktande. Det betyder inte att jag önskar honom olycka eller att jag föraktar alla män i världen.

  31. george

    Hade en barndomsjul igen. Mossan kan sånt 🙂

    Nu stundar snart nyårsafton. Den ska jag fira själv. Ser fram mot det. Firade med kompisar och par förr. Det ska bli skönt att slippa se hångelorgierna vid tolvslaget hos nyförälskade par.

    Gott Nytt År Alla…

  32. Daniel

    Bästa harmonin når jag genom distans till denna tråd och tända ett ljus i min ensamhet. Tankarna går till mina två senaste ex. Jag älskade de och känslor finns kvar. Om jag bara visste om de tänkte en sekund på mig så skulle det värma mig. God fortsättning.

    • Mll

      Daniel : kan inte du höra av dig till dem?
      Jag tycker storhelgerna kan vara en väldigt bra anledning att höra av sig bara för att önska God fortsättning.
      Vet hur du känner jag har också en speciell kille i tankarna och det skulle värma mig väldigt mycket att veta om även han kände likadant.

  33. Love

    Jag vill önska ett gott nytt år till särskilt Nadine, Tjej 79 o Romantisk tjej. Ni hade inga problem att stå utanför mobben när jag berättade om min sorg. Tack. Ni har gett mig hopp om framtiden. Just ni har förstått hur jag har kämpat för att behålla alla mina flickvänner och att jag inte struntat i dem! Det har det varit tufft att bli nedslagen här och därför bestämde jag mig att sluta diskutera i denna blogg. Det är inte särskilt konstruktivt att utsätta sig för något man mår dåligt av. Ta hand om er!

    • Nadine

      Tack Love !! Önskar dig lycka till ,😙☺️kom ihåg det finns en för alla.😙💏
      ViraStina, jag tror inte Love hade ditt äktenskap,,, Ni verkade inte vara kära längre det händer den bästa ! På dig låter det som alla kan vara tillsammans hela livet om man går dom till mötes. Nej o åter nej !!! Man styr inte över andras känslor !!! Du tror man kan styra folk på något sätt. Precis som du Försökte styra love. Du låter honom inte vara ifred ens när han skrev ‘måste du ha sista ordet !??’ Det var väl uppenbart att han inte ville prata med dig mer för du kan ej sätta dig in i hans liv. jesus hur enerverande kan man bli ? Det är inte en synd eller något miss lycksnde att ha olika partner i livet. Det är inte alltid någons fel att någon vill gå vidare. Men man blir så klart ledsen när det händer. Det är livet, hur naiv är du på en skala ??? Acceptera att du inte kan förstå alla.

    • ViraStina

      Nadine:

      Skillnaden mellan mig och Love är jag FÖRSÖKER förstå alla. Även mina ex. Jag försöker inte skuldbelägga dem för att det tog slut, eller för att jag kände mig förbisedd, ignorerad eller oälskad.

      Jag försöker förstå varför det blev så. Varför det gick som det gick. Allt går absolut inte att förstå. Men en hel del. Särskilt med lite distans. Och jag ser till att lära mig av det, så att det kan bli bättre sedan. Hittills har det förstås aldrig varit bara den enas fel.

      Love är inte intresserad av att lära sig något eller förändra något. Han vill behålla sin version av sig själv som slumpvis offer för bedrövliga flickvänner. Han vill inte ens tänka tanken att om de nu var så förskräckliga så gjorde han kanske ogenomtänkta val inledningsvis.

      Nej, allt beror på att kvinnor generellt är omogna och barnsliga, och låtsas vara vettiga först, för att sedan gå bakåt i utvecklingen.

      Han är inte ensam, det är en rätt vanlig reaktion att inte vilja se hur man påverkar sitt eget liv. Och jag erkänner glatt att just den grejen är något som jag förmodligen aldrig kommer att förstå.

    • ViraStina

      Romantisk tjej:

      Jag väljer ut en central del, annars blir det för långt. Men detta är egentligen vad det handlar om:

      “Särskilt jobbigt var det att läsa vad ni tyckte om Love. Vad som är anspråkslöst och inte. Jag anser att det skiljer sig från person till person. Och om man inte kan göra det som krävs är det klart att man känner sig misslyckad. ”

      Ja, det skiljer sig från person till person – men Love vägrade se detta ur sina flickvänners perspektiv. Åtminstone vad han har berättat här. Han säger att han har gjort en massa saker, men mest av plikt. Och han återkom hela tiden till att deras önskemål var orimliga, barnsliga och omogna, medan hans egna däremot var anspråkslösa.

      Men det går precis lika bra att vända på det. För många är det hur anspråkslöst som helst att vilja fira Alla hjärtans dag, medan Loves önskemål om att hans tjej inte ska boka in en helg med sina kompisar utan att fråga honom, kan upplevas som helt orimligt av någon annan.

      Det finns alltså inga sanningar i detta. Inga rätt eller fel. Det är inte “fel” eller “barnsligt” att vilja bli ihågkommen ett visst datum. Det är heller inte “fel” att vilja ha ett ord med i laget när partnern planerar sina helger.

      Men enligt mig är det ett stort fel att själv bestämma att förhoppningar kring namnsdagar och Alla hjärtans dag per definition är omogna och barnsliga. Över huvudet på sin partner. Oavsett hennes önskemål.

      Och där är förmodligen roten till Loves problem. Han och hans flickvänner har inte alls respekterat varandras önskemål. Snarare sett ner på dem. Då hjälps det inte om man “gör allt”.

      Det märks ju så väl om det mest är tomma gester för husfridens skull. Då hamnar man i den där destruktiva relationen där en eller båda kör med principen “Så, nu har du fått som du ville, är du nöjd nu?!”

      Naturligtvis blir ingen nöjd av det. Oavsett hur mycket som har gjorts.

      Love skrev alltså att han inte begär mycket. Bara att tjejen ska vilja vara med honom, och inte boka upp sina helger med annat. Om vi då tänker oss scenariot att Loves flickvän anser detta önskemål vara barnsligt… Om hon skulle himla med ögonen och döma ut honom som egoistisk och omogen, och säga att han är väl vuxen nog att roa sig själv på helgerna?

      Och till sist stannar hon hemma några helger, motvilligt, och låter honom veta hela tiden att hans krav faktiskt är helt orimligt, och att hon gör en stor uppoffring, som hon minsann inte alls begär av honom.

      Det beteendet vore inte okej på någon punkt alls. Inte enligt mig i alla fall. Och jag tror faktiskt inte att Love skulle känna sig nöjd med den bekräftelse och uppmärksamhet han har fått då. Trots att hon har “offrat” sig för hans skull.

      Men ungefär så okänslig tycker jag Love låter när han beskriver vad han anser om att tvingas göra något med sin flickvän på Alla hjärtans dag. Han ser det enbart ur sin egen synvinkel, och förstår inte alls hur hon kan uppleva det.

  34. ViraStina

    Nadine:
    Nope, vi har inte utgått från att han var “dålig” mot tjejer. I början fick han helt neutrala råd. Sedan började han skriva alltmer nedlåtande om hur “alla” kvinnor är. Det var då han möttes av ett mer irriterat tonfall.

    Man kan inte räkna med att få stå helt oemotsagd på ett allmänt diskussionsforum när man för fram åsikter som går ut på att alla tjejer är bortskämda, krävande och barnsliga, och förstörs av Hollywoodfantasier. Använder man ett sådant tonfall, kan man kanske inte begära att själv bli behandlad med hänsynsfulla silkesvantar i debatten.

    Jag har argumenterat emot hans påståenden att han gjorde allt, och bara fick kritik. Det är nämligen betydligt troligare att han har gjort sådant som inte har uppskattats, eller ens uppfattats. Och det är lika troligt att hans flickvänner har gjort saker för honom – som HAN inte har uppskattat. T ex försökt ordna ett allahjärtansdagsfirande.

    Men jag har även diskuterat utifrån premissen att det faktiskt var så att han gjorde allt, och ändå bara möttes av kritik. Så kan det förstås ha varit. Och det jag och några andra svarade på det, var att i så fall måste han börja sätta gränser. Säga nej. Börja kommunicera SINA behov. Inte låta sig utnyttjas. Och framför allt se över vilken sorts tjejer han dras till.

    Och det är exakt vad jag skulle ha skrivit till en kvinna som kände sig utnyttjad av sin man. Hade en tjej skrivit här att “alla män är svin, de bara utnyttjar en, man kan inte lita på dem, de är fullblodsegoister allihop som bara vill ha en viljelös hemmafru” – då hade jag protesterat på precis samma sätt.

    Jag hade sagt “Nej, alla män är inte sådana. Jag har alltid haft bra män omkring mig. Det finns hur många bra killar som helst. Men du har låtit dig utnyttjas, och du har valt fel män. Du måste se över ditt urval och dina mönster.”

  35. Mll

    Jag tycker att Virastina gör väldigt genomtänkta inlägg på bloggen och som många gånger riktar sig till båda könen.Hon verkar dessutom själv leva som hon lär.

    Jag tror att många låser sig vid en version och sen ofta omger sig med personer som bekräftar deras version utan att ge dem mothugg.

    Är man dessutom en person som blivit lämnad och sviken är det ganska lätt att få sympatier från sin omgivning.
    Men det är sällan en slump att samma personer råkar ut för samma öden gång på gång.

    För min del så tycker jag att Stinas inlägg tillför väldigt mycket inte minst då jag själv blivit lämnad och sviken och fått mycket sympatier på vägen.Däremot var jag tvungen att ta hjälp utifrån för att hitta mina svagheter och fel.

    • Romantisk-tjej

      Jag tror det är självklart att man vet att man påverkar sitt eget liv. Men man kan inte påverka andra. Det är precis som jag tror Nadine försökte säga här; att man inte har kontroll över någon annan, de kommer ändå alltid göra det de vill. En relation har man således ingen makt över. Du kan bara ha det över dig själv.

      Jag kan bara säga att jag pratat med åtskilliga killar som nämnt liknande saker som Love skrivit här. Nämligen att de inte ansågs tillräckligt manliga. Och det har varit därför tjejer dragit. Eller att de endast stannade vid vänner. Det har tagit lång tid för dem att hitta en tjej som är så förälskade att de vill stanna.

      Och i deras fall handlade det inte om att de bara tänkte på sig själva, som ni påstod att Love gjorde. Tvärtom. Just dessa killar verka vilja ge en hel del till sina tjejer. Så jag är säker på at det kan vara liknande i Loves fall.

    • Romantisk-tjej

      Jag kan också nämna flera tjejkompisar som haft killar som varit otrogna. Samma sak där, det var inte tjejens fel. Det saknades inte intimitet i deras förhållande. Men tjejen kan ju inte ha kontroll över vad killen vill/känner.

      Och själv har jag sett hur många otrogna det fanns på dejtingsidor. Jag fick högvis med mail från män som sökte spänning vid sidan av…

    • ViraStina

      MLL:
      Jag är nog lite som du. Jag har också vänner och släktingar som mer än gärna berättar hur fantastisk jag är, och att “Det är helt och hållet hans förlust!”. Och för all del. Ett pityparty kan vara stärkande en kort tid, medan man samlar ihop sig.

      Men sedan behöver man någon som har lite andra infallsvinklar än att man själv är perfekt och alla män egoistiska svin. Åtminstone om man vill komma ur självömkansträsket någon gång.

      Romantisk tjej:
      “En relation har man således ingen makt över. Du kan bara ha det över dig själv.”

      Jag håller inte riktigt med om att man inte har någon makt över relationen. Ingen kan styra den helt själv, men båda var med om att inleda den, och båda har makt av avsluta den, till exempel. Och det är inte lite makt i sammanhanget.

      Man kan även påverka riktningen väldigt mycket genom hur man själv kommunicerar, samspelar och bekräftar. Det är väldigt effektfulla verktyg som man styr helt själv över.

      Beroende på hur du svarar på din partners önskemål, har du makt att skapa tillit, romantik, glädje, uppskattning, bekräftelse, samhörighet… eller besvikelse, förnedring, avstånd, irritation, misstänksamhet, sorg… Sådant spelar stor roll för om relationen går mot framtiden eller avgrunden.

      På samma sätt har du makt över hur du framför dina önskemål till din partner. Du kan välja att framföra dem som kritik och klagomål, eller som förhoppningar och behov. Och du kommer därmed mötas av helt skilda reaktioner, även om innehållet är detsamma.

      Så jag skulle inte säga att man är maktlös. Båda två har ett stort inflytande. Men Love kommer förstås aldrig kunna få sina flickvänner att börja fungera annorlunda känslomässigt än vad de gör, hur gärna han än vill det. Den makten har han inte.

    • Romantisk-tjej

      Fast nu utgick jag från att man pratat igenom allt, förstås. Det utgår jag alltid från, jag har svårt att tänka mig att man inte pratar om allt man känner. Men det i sig är inga garantier att den andre ska sätta sig in i allt och då kommer personen inte heller bemöta mig som jag önskar. Alltså har jag ingen makt över relationen.

      Jag har inte mycket erfarenhet tidigare men kommit nära folk ändå, som vänner. Och när man är nära vänner uppstår det lite liknande saker som det kan göra i kärleksrelationer. Det som handlar om att bli sedd, lyssnad på, förstådd och uppmärksammad. Respekt är förstås grunden, men det räcker inte alltid om man även har andra behov.

    • ViraStina

      Romantisk tjej:

      Mja, jag tror inte du kan förvänta dig att alla alltid har pratat igenom allt de känner!

      Det vanligaste problemet hos diverse äktenskapsrådgivare är att paren inte alls har pratat igenom någonting i lugn och ro, utan bara tagit för givet att den andra vet vad de vill och hoppas på. Sedan slutar det med ständiga gräl där de anklagar varandra för missförstånden.

      Och många – kanske särskilt män – tycker det är snudd på obehagligt att behöva prata om sina behov, sina önskemål och sina känslor. De kan inte sätta ord på det, och de känner sig utsatta och sårbara.

      Av det Love har berättat, låter det absolut inte som att de har satt sig ner och pratat igenom till exempel om och i så fall hur man ska fira Alla hjärtans dag, och försökt hitta en rimlig kompromiss. Det låter snarare som att båda bara har utgått från att deras egen inställning är den rätta, och att partnern ska anpassa sig efter det.

    • Romantisk-tjej

      Jag såg Loves situation helt annorlunda än du. Jag kände igen den från flera kompisar och från min egen relation. Jag förutser att någon pratar när de skriver “kämpar”, då försöker man väl förstå den andra och försöker göra det man kan. Och han skrev ju att han kämpade och gjorde allt.

      Men det fungerar inte alltid att sitta ner och prata. Jag har svårt och tro att någon har en nära relation där ingen yttrat vad den behöver. Det kan ju vara att han faktiskt inte levde upp till manlighetsideal hon önskade. Det är knappast hans fel. Då handlar det om att man har olika behov. Och alla önskningar kan man inte kräva av en partner!

      Hur många gräl har man inte hört där den ena säger: “Men jag har ju sagt det miljoner gånger, varför gör du aldrig som jag säger”. Det är klassiskt. Folk gör INTE som man säger. De gör det de känner är rätt för dem själva. Annars blir man en hund som ska lyda. Man har läst spaltmeter i tidningar att “killen säger aldrig att han älskar mig, fast jag ber om det”.

      Det fina är ju att man inte behöver ändra någon, utan att den får vara fri. Det tycker åtminstone jag. Därför har jag tonat ner mina önskningar och tycker det är okej att julklappen eller födelsedagspresenten kan komma en annan dag. Nämligen när min pojkvän känner att han har tid och möjlighet, och framför allt – att han känner sig fri att fixa det när han kommer på det själv.

      För jag har prövat att sitta ner och prata om min önskemål. Det funkar inte alltid, istället känner han sig misslyckad. På det sättet är vi båda väldigt känsliga. Jag vill inte höra att jag inte gör tillräckligt, jag heller. Blir osäker av det. Men självklart kan man säga saker ändå. Men resultatet blir oftast ändå inte som man vill. Börjar vi klaga då, blir det en ond cirkel, i alla fall för oss!

      I förrgår hade han tid och ork att handla så igår fick jag mina julklappar 🙂 Han avskyr annars att gå i affärer. Därför handlar han sällan.

      Jag kommer inte på ett enda krav min pojkvän ställt på mig. Trots att han är en ganska kritisk person och perfektionist. Vi är lika inom områdena städning, renlighet, matvanor, dygnsrytm, egentid energinivå…. Och vårt känsloliv som inte har med det praktiska att göra, där är vi också väldigt lika. Vårt behov av närhet och intimitet är samma.

      Vi längtar alltid till varandra samtidigt när vi är ifrån varandra. Vi kommunicerar lika ofta. Vi har inga som helst tabun inför varandra. Vi kan berätta de mest häpnadsväckande tankar. De är väldigt skönt och tryggt att veta exakt var man har en person samtidigt som man kan få vara den man är fullt ut, utan att göra sig till. Vi kan skämta om allt.

      Men att förändra varandras personligheter försöker vi undvika.

      Därför är det förmätet att klaga på andra detaljer som skiljer oss åt. Att jag är snabbare och gör flera saker samtidigt, till exempel. Eller att jag är något mer omhändertagande och kommer ihåg praktiska saker, gillar att köpa och packa presenter. Att jag har lättare för planering och inköp, t ex lite finare mat till helgen.

      Jag kan exempelvis inte vika t-shirtar så fint som han, så när jag tvättat hans t-shirtar hos mig viker jag dem en eller två gånger lite slarvigt och lägger dem i hans byrålåda hos mig. (Hemma i hans byrålåda ligger de fint på hög perfekt vikta som i en butik. 🙂 ) Men oftast får han vika dem själv nästa gång han kommer hit. Vi kan ha roligt åt de detaljerna, mer än att vi klagar på olikheterna.

      Förresten gjorde han en uppoffring när han följde med mig och köpte bubbel igår. Han som inte ens dricker! Men en flaska bubbel vill han dela med mig, på nyårsafton. Och han minns vilken sort vi drack för två år sedan, när vi firade nyår bara han och jag. (förra nyåret hade vi barnen, då drack vi inget). Bara den detaljen var jag så glad över…

    • Dold

      ROMANTISK-TJEJ:

      Jag har också noterat att Love ofta uttrycker att han “kämpade” för relationen. Samtidigt skriver han att han vägrar anpassa sig och göra sådant han inte vill, även om det handlar om små gester. Det gör åtminstone mig nyfiken på hur hans kamp tog sig uttryck. Jag blir också nyfiken på en del av hans formuleringar, exempelvis “henne hoppades jag mycket på”, om den kvinna han skaffade barn med. Det är ett ovanligt uttryck om en person man har en kärleksrelation med, tycker jag, och det vore intressant att veta vad Love menar med det.

      Du delar med dig så generöst om hur du har det i ditt förhållande, och det verkar som om du är lycklig, och det är naturligtvis det viktigaste. Men av det jag läser, upplever jag att du gör betydligt fler eftergifter för din man, än vad han gör för dig. För ganska länge sedan, skrev du att han påpekat att du lagt på dig några kilo, så då avstod du de godsaker du tidigare unnat dig och du gjorde det så gärna, för att du tyckte att han hade rätt. Du accepterar att mycket är på hans villkor, och det kan naturligtvis bara vara kärlek och ett tecken på att du anser att många av de förväntningar man kan ha i en relation är onödiga bagateller som man kan klara sig utan – ungefär som Love, med skillnaden att du själv väljer bort dem, inte får dem bortvalda – men i en del relationer kan det vara en varningsklocka man bör lyssna på. Jag säger inte alls att det är så i ditt fall, bara att det finns risker med att alltid anpassa sig, och alltid se något positivt i det ens partner förväntar sig och gör. Det mest extrema är förstås den misshandlade kvinnan som accepterar att hon förtjänat varenda slag, för att hon gjort något “fel”.

    • Romantisk-tjej

      Men vad är det just i Love’s fall som får er att gå i taket? Ni vet ju inte hur eller om han pratat med sin tjej? Har ni aldrig haft vänner som varit med om olycklig kärlek? Jag har två killkompisar som försökt i många, många år att behålla en tjej. Vi har pratat om det i flera års tid, vridit och vänt på vad han kan tänkas inte göra eller gör. Och han är raka motsatsen till Love; han älskar att ge presenter, lyssna, uppvakta..Men alla tjejer hade olika skäl att lämna hur han än gjorde.

      Han tror själv att det är att han inte är så maskulin på många områden…Där finns i allafall likheter med det Love skrivit. Idag lever en av dessa killar med en tjej och de har det mycket bra ihop. Eftersom han har hittat rätt match. Inte att han förändrat sig för en tjejs skull. Det är ju samma för mig, med den skillnaden att jag inte haft någon relation. Och det finns ju en anledning till det och det är att jag inte hittat någon där jag känner att det är på riktigt.

      När det gäller min viktuppgång är det inte konstigare än att min syster skulle säga att jag gått upp i vikt. Vi kan säga allt vi ser hos varandra.. Jag ville själv gå ner i vikt för min hälsas skull. Inte för att jag ligger över BMI, det har jag aldrig gjort. Men jag kände att jag var tröttare med 5-6 kg för mycket. Min pojkvän tänker också mycket på hälsan, och jag tyckte det var bra att han pushade mig. Han märkte att jag led av det också, såklart. Själv märkte jag att han hade gått ner några kilo. Och sa det också. (en period när han var stressad) Inte konstigare än så.

      Jag vet att många tjejer tycker det är jobbigt, men då håller jag med John G, varför skulle det vara jobbigt endast för att det är killen som säger saker ärligt? Kan inte även killen få säga det han ser? Tjejer är ju snabba med att vilja ändra på männen, som t ex klädvanor som Love och även John G nämnde.

      Nej, jag gör inte mer än honom, jag berättar inte alla detaljer i bloggen, om du trodde det 🙂 Men flera här påstår att man ska göra slut för att man inte partnern går med på allt. Därför nämner jag min relation där min partner inte går med på allt. Men samtidigt vill jag inte outa allt han gör. Jag inriktade mig just på detta “problem” eftersom det är en snackis här. Och jag tycker det är överdrivet vad folk vill ha perfektion hos andra. Att de ska följa minsta vink. Det är svårt att ha en relation då. Och det är säkert därför många är singlar.

      Jag lever i princip på samma sätt som när jag var singel, min kille har inte bett mig ändra på någonting. Det ser jag däremot hos andra, de förändrar sina liv totalt för en man. Jag tycker jag har det bättre än många andra som kräver att de måste flytta ihop, alltid måste träffas, som sällan pratar känslomässigt och utvecklande med sina män och där männen klagar när tjejer gör karriär eller har andra intressen än mannen o.s.v.

      Jag har fördelen att dessutom vara väldigt nära min pojkvän, alltså på ett själsligt plan. Inte bara som ett “vanligt” par. Därför blir vissa detaljer inte blir så stora som de kanske blir för andra.

    • ViraStina

      Romantisk tjej:

      Jodå, Love har kan mycket väl ha kämpat. Det har jag skrivit till honom också. Men enligt honom själv, har ingen kvinna någonsin varit nöjd med det han har gjort. Det har aldrig varit tillräckligt bra. Han har aldrig gjort nog.

      Samtidigt har han räknat upp diverse saker som han inte alls har någon lust att göra för en partner, och som han anser är helt orimliga att begära i en relation. Saker som i min värld låter som enkla bagateller att ställa upp på, för att göra någon glad. Typ ge bekräftelse. Det var både barnsligt och onödigt, ansåg han. Men vi bortser från det, och utgår från att han faktiskt HAR gjort massor i vardagen för att visa hur mycket han uppskattar sin partner.

      Då kan det bara finnas två orsaker till hans upprepade erfarenheter:

      Antingen har Love kämpat på med sådant som inte är så viktigt för flickvännen, och bekräftat henne på sätt som inte nådde fram. Han har missat målet, helt enkelt. Ungefär som det jag har gett exempel på från mitt tidigare äktenskap. Men Love fnös åt det, med en spydig kommentar som antydde att jag måste vara bakom flötet som kan tro något så långsökt. Så då kan vi stryka den idén.

      Eller också har Love faktiskt valt väldigt krävande och bortskämda flickvänner, utan att riktigt inse det. Men det är ju inga egenskaper som bara uppstår ur tomma intet hos en tidigare anspråkslös tjej. Och varför skulle en krävande och bortskämd tjej ens bli tillsammans med honom, om han inte redan inledningsvis accepterar hennes krav och skämmer bort henne?

      Detta ville inte heller Love höra talas om. Hans teori var istället att de hade varit icke-bortskämda först, men sedan genomgått mystiska personlighetsförändringar, och att det är något som obönhörligen drabbar alla kvinnor, eftersom de lyssnar för mycket på sina väninnor och inte kan skilja Hollywoodfantasier från verklighet.

      De flesta som misslyckas gång på gång i dejting och relationer brukar landa där. De drar till sist slutsatsen att de själva har gjort “rätt” och att den bristande framgången istället beror på genetiska karaktärsfel hos alla av det motsatta könet.

      Det är visserligen en behagligt ansvarsbefriad teori. Men den saknar förstås all trovärdighet, och den kommer dessvärre heller inte hjälpa en vidare i livet.

    • Dold

      ROMANTISK-TJEJ:

      Jag personligen går inte i taket av Loves fall, jag är mera nyfiken på hur flera i övrigt välfungerande och kärleksfulla förhållanden kan ta slut, för att kvinnan inte får presenter. Precis som flera redan skrivit, så tror jag att kärleken inte fanns där från början, eller att något större och betydligt mera svårlöst problem låg till grund för uppbrotten.

      Det finns ju alltid en risk att det som skrivs här misstolkas eller missförstås, det har vi ju sett flera gånger när det uppstått konflikter p g a någon inte läst ordentligt eller tolkat fel, men det är blir ju orimligt att utveckla precis allt in i minsta detalj. Nu när du ger en mer utförlig beskrivning av situationen med din viktuppgång, så hamnar den i en annan dager. Jag har inget emot öppenhet i ett förhållande – tvärtom – så länge man närmar sig känsliga ämnen med finess och respekt.

      Det glädjer mig att din man gör saker för dig, och det är helt i sin ordning att inte berätta allt. 🙂 Din beskrivning av hur han känner sig misslyckad när han inte kan leva upp till dina – väldigt anspråkslösa? – önskemål, och att du därför får göra avkall på dem, fick mig att börja fundera. Men det verkar ju fungera för er, och då är allt gott och väl!

      Jag har inte samma uppfattning som du, när det gäller perfektion i ett förhållande, eller att flera här tycker att det är en orsak att bryta upp. Perfektionskravet ser jag mest i önskan om hur en partner ska vara i teorin, eller hos väldigt ytliga människor och i det som visas upp utåt. Men jag känner inte till ett enda fungerande förhållande, där man inte har överseende med varandras mänskliga brister.

    • Romantisk-tjej

      Ibland är inte alltid saker exakt som i boken. Jag är säker på att min vän gjorde allt för sina flickvänner. Han har nämligen uppvaktat med i stort sett allt från gulliga egenhändigt gjorda presenter till dyra tillställningar. Han är lyhörd och mycket generös på alla områden. Men även om ni inte vill lyssna, så handlar det väldigt ofta att tjejer gillar en sådan man i början. Men sedan kräver de maskulinitet. Visst det KAN handla om bortskämdhet, men det behöver inte. Jag har kompisar som kräver massor och de är alltid singlar också…

      Men vi kommer inte längre i diskussionen. För du/ni har bestämt er för att alla tjejer borde göra slut på grund av att inte killen har gett presenter i tid. Eller inte är lyhörd för ALLT tjejen vill. I såfall skulle mitt fantastiska förhållande vara i graven för längesedan och jag skulle ha missat mitt livs kärlek för att jag var så korkad att jag gjorde slut för att han har glömt saker si och så länge eller för att han ärligt säger att han gillar inte att göra vissa saker. Jag ska inte nöja mig med det jag får utan koncentrera mig på det jag inte får…. Bättre att njuta av det man har, vi lever så kort tid här på jorden!

      Jag kommer inte kräva någonting från min underbara pojkvän! Om jag ska vara ärlig har jag aldrig trott att det finns någon som matchar så bra. Själv säger han samma sak om mig. Han har heller aldrig trott att det finns tjejer som jag. Han träffar tjejer på jobb och intressen och ofta säger han att han är glad att just jag är som jag är. För han skulle inte kunna vara med någon av dem.

      Alla kan inte förändra sig och sådant tar tid. Och kräv aldrig att någon ska göra saker de inte vill! Spelar ingen roll om det är småsaker. Kan man inte kan man inte! Det är olika från person till person. Och jag kommer inte nämna vad min pojkvän är sämre på för då kommer jag bara få höra att han borde göra det eller det. Det har ni bestämt. Och då ratar ni honom direkt..

      På det sättet håller jag med Tjej79, att jag lämnar ut för mycket. Allt måste vara på ett särskilt sätt enligt vissa här. Tråkigt nog är det bara samma personer som tycker samma saker som svarar. Konsensus är av ondo ibland. Så jag säger bara: John G kom tillbaka, allt är förlåtet! Just i detta fall hade det varit skönt med en annan åsikt än den gängse, för en gång skull!
      Jag misstänker att han också hittat någon efter alla dessa år med tjejer han inte stod ut med.

      Saker kan se väldigt olika ut från fall till fall. Min bästa vän som har misslyckats varenda gång säger idag att han är lycklig som hittat någon som kan älska honom. De är fantastiska ihop! Det verkligen lyser om dem, de har varit ihop i 2 år.
      Hon är självständig med väldigt bra jobb och hon är rolig. Jag gillar att träffa henne också. Hon är inte misstänksam eller bitter – tvärtom, vilket är precis en sådan tjej han behöver. Och framför allt – hon bryr inte det minsta om att han inte är maskulin, händig eller att han saknar körkort…

      Vi brukade ofta prata om vad som hänt. Och jämföra med tjejen han har idag. Och han tycker de flesta tjejer han haft har krävt alldeles för mycket. Han var väldigt trött på deras krav. Han gick alltid till mig och berättade om varenda dejt och förhållande. Och jag vet att han är en person som ger i stora mått..men det hjälpte ju inte, så varför skulle det hjälpa för Love.

      Jag hoppas du Love läser det här, för jag önskar att du får träffa en tjej som passar dig! Ha min kompis som inspiration, ge inte upp hoppet! Även om du kanske måste vänta. Tjejerna du hade var inte riktigt kära i dig heller, även om det är smärtsamt att veta. Men var glad för att de inte var kvar så länge. Du är värd mer!

    • Romantisk-tjej

      Dold:
      Ja det är anspråkslösa saker enligt de som skriver här. Så jag avstår ytterligare information. Själv har jag mest börjat tänka på de sakerna i och med att ni som skriver här har regler för vad som bör hörsammas.

      Särskilt jobbigt var det att läsa vad ni tyckte om Love. Vad som är anspråkslöst och inte. Jag anser att det skiljer sig från person till person. Och om man inte kan göra det som krävs är det klart att man känner sig misslyckad. Det hade jag också gjort. Dessutom vill väl ingen göra saker som ett villkor för att relationen ska fortsätta. Det är ju utpressning..

      Det med vikten är en typisk sak som tjejer reagerar på. Killar jag känner tycker inte det är något alls. Det verkar vara könsbundet på något vis. En kille kan tycka något helt annat är mycket värre att säga, som enligt tjejen i sin tur inte är någonting.. Jag är glad att du förstod vad jag menade, att det inte var så farligt som det såg ut 🙂

      Nej nu ska jag gå och prata med min pojkvän, som städat och diskat efter middagen 😀

    • Dold

      ROMANTISK-TJEJ:

      Jag skrev anspråkslösa? eftersom du inte var detaljerad, och jag antog att det inte handlade om diamanter och lyxresor. 🙂

      Eftersom jag inte deltagit i diskussionen i den här tråden förrän idag, så antar jag att “ni” inte inkluderar mig, så jag kommenterar inte det.

      Självklart kan/ska man inte kräva av någon att den ska göra något den inte klarar av. Eller utpressa någon känslomässigt, eller på annat sätt. Det pratas ofta om villkorslös kärlek, men för mig är det uttrycket överflödigt. Är det inte villkorslöst, så är det helt enkelt inte kärlek. Men de flesta långvariga relationer handlar ju om ett givande och tagande, vare sig det rör sig om vänner eller äkta makar. Det är inte ovanligt att någon som under många år ständigt kompromissat, eller aldrig blivit bekräftad, “plötsligt” en dag bara exploderar när den känslomässiga utarmningen blivit outhärdlig, och för det mesta står omgivningen helt frågande.

      Om man inte förmår bekräfta sin partner ens med små gester – och nu tänker jag inte på din man – skulle jag tro att man har andra problem också. Love nämnde i någon kommentar att han varit deprimerad, och det påverkar ju såklart en relation. Om man inte orkar ta hand om sig själv, hur ska man då orka ta hand om och uppmärksamma någon annan? Man skulle ju önska att kärleken övervinner allt, men det är inte alla som kan hantera en relation där partnern är allvarligt sjuk.

      Gott nytt år! 🙂

    • Elle_

      Romantisk: Jag är lite nyfiken på vem det är som har krävt perfektion från en partner? Jag har helt missat att någon ens antytt något liknande i hela en här diskussionen?

    • ViraStina

      Elle:
      Jag har heller inte sett att någon här kräver perfektion, eller att någon har sagt att man ska göra slut för att man inte får en present vid rätt tillfälle.

      Det jag har skrivit gång på gång är att man inte kan strunta i sin partners behov av bekräftelse.

      Man måste inse att det jag själv tycker är störtlöjligt (t ex ett datum eller presenter) kan vara väldigt betydelsefullt för partnern.

      Man kan inte bara säga att “Vadå, JAG kräver ju minsann inga komplimanger!” och mena att därmed är det helt orimligt av någon annan att vilja ha det.

      Man måste vara beredd att kanske rucka på sina principer en smula. För att göra sin partner glad, och för att få en fungerande och trivsam relation.

      Kan man inte stå ut med den sortens anpassning, måste man helt enkelt hålla sig till partners som delar ens exakta värderingar och vill ha det på precis samma sätt som en själv. Det minskar förstås urvalet, men å andra sidan slipper man känna kravet att uppfylla behov som man egentligen föraktar.

  36. Hasse

    “En singeljul i harmoni?” Någon form av harmoni verkar inte ha infunnit sig, när man läser den här tråden. Frustrationen luktar gammal brunkål.

    Själv sprang jag på mitt livs kärlek före jul, så julen blev inte vad själen hade behövt, men så är livet. Det finns inte en för oss alla hur många självhjälpsböcker vi än läser. Göd inte profithungriga floskelmaskiner är mitt råd.

    Gott nytt år på er,
    Hasse Helsingborg

    • tjej79

      Fast tänk såhär Hasse, du har iaf fått träffa ditt livs kärlek, en gång i tiden. 🙂 inte alla som gör det

      Gott nytt år på dig

      Ps all min “frustration” raderades ändå hahah, inga inlägg fick stå kvar medan vissa fortfarande får det…så, för mig säger det ju allt.
      Då kan jag lika gärna lägga mig på “driva-nivån” om jag ska skriva här något mer framöver.

    • Nadine

      Åh nej vad tråkigt 😓 äter ni brunkål där du bor?🥗vad var det som gick snett ??? Du har alla experter här vet du 🤗🤣
      You’re only lonely if you’re not there for you, ,,,,Som dr Phil säger 😉😆

    • ViraStina

      Hasse:
      Allt handlar om att kunna skilja på skit och pannkaka!

      Tro det eller ej, men jag har hittat en massa guldkorn t o m i den utskällda klassikern “Män är från Mars, kvinnor är från Venus”.

      Jag köpte den på loppis häromåret, som kuriosa, och såg framför mig hur jag skulle bli upprörd över alla stereotypa könsfördomar. Men döm om min förvåning när författaren lyckades åskådliggöra hur män ofta tänker, känner och prioriterar, på ett sätt som gjorde att jag fick en helt annan förståelse för sådant som tidigare provocerat mig. Och jodå, visst är det generaliseringar. Men det är fler av mina manliga vänner som säger att de känner igen sig i beskrivningarna, än som inte gör det. 🙂

      Självhjälpsböcker och -bloggar har naturligtvis inte hittat några nya sanningar eller uppfunnit hjulet. De flesta säger ungefär samma sak, fast med lite olika infallsvinkel. De bygger på vanlig samtalsmetodik och utvecklingspsykologi. Men om de är välskrivna, kan de definitivt vara en vägledning till ökad förståelse för omgivningen. Och för en själv.

    • Romantisk-tjej

      Att män och kvinnor tänker olika vet vi. Men behoven kvarstår. Många orkar inte leva i en relation som inte är som i böckernas och filmernas värld, utan är singlar hellre än ha något som de anser är halvdant.

      Hur många kvinnor vill inte dra med mannen i parterapi och mannen vägrar? Det slutar med att kvinnan går på terapi ensam. Och mannen är kvar i det gamla. Kvinnan tar ut skilsmässa. Det är det vanliga scenariot man läser om och som man hört från diverse bekanta.

      Jag kan ta ett exempel från ett par jag känner. Tjejen önskade att hon och sambon skulle gå i parterapi, det vägrade killen. Men i ett senare skede gick han med på det, när allt ställdes på sin spets.

      Terapin startade och tjejen var jätteglad och hoppfull. Men killen hade en helt annan upplevelse av terapin. Han tyckte inte att det var något för honom och hoppade av efter några gånger.

      Detta är ett typiskt exempel. Hur många känner ni där det var ombytta roller? Män och kvinnor har ofta olika uppfattningar om en relation. Kvinnor gillar att rota i känslolivet, killar vill helst ha det som det är. Och det går inte tvinga någon att känna annorlunda.

      Jag själv dras inte till den typen av stereotypa män, och det är tur, för jag skulle inte orka med någon som inte är helt öppen med sina känslor. Min pojkvän har en del självhjälpsböcker.
      Det har fått mig att börja läsa dem också. Just nu ligger det en bok av Ilse Sand här, som jag börjat på. 🙂 Eftersom han är högkänslig vill han läsa om det för att förstå sig själv.

      Det är synd att du Hasse inte vill berätta sin historia, eller bitar ur den. Det hade varit intressant att veta varför din kärlek inte höll?

    • tjej79

      Romantisk-tjej

      Tja, det finns ju personer som dömer om man är allt för öppen med exempel ur ens liv 🙂
      och göra det på detta forum? Jag har själv skrivit några exempel då och då…det fick man bara skit för. Så, jag förstår varför en del personer här inte gör det. Nog bara du och Virastina som är väldigt öppna på det planet sedan länge tillbaka.

    • Romantisk-tjej

      Ja, därför att det är ett bra tidsfördriv samt lite terapi att skriva av sig och jag är dessutom nyfiken av mig. Att lämna ut sig gör man ju delvis, men man lämnar inte ut personliga saker som sitt eget namn eller namn på personerna man skriver om.

    • Romantisk-tjej

      Jag tycker många lämnar ut mer på facebook och egna bloggar, med namn och privata foton och där alla kan ha koll på vad de gör dag för dag, ibland timme för timme. Det är mer privat tycker jag.

    • tjej79

      Men, tyvärr utnyttjas det ju..du kanske känner att du kan vara öppen. Jag känner det inte.
      Så, högt i taket är det inte härinne.

    • tjej79

      Jag har inte Facebook. Men, jag förstår vad du menar. Men, samtidigt så är inte personer särskilt djupa på Facebook. Det upplevde inte jag när jag hade det. Det var en viss jargong där med.
      – Mys med kanelbullar, dvs den nivån och någon slags uppvisning bland de som var par.
      Japp, upp till var och en vad man lägger upp. Men, alla lägger i princip upp samma saker.

    • Romantisk-tjej

      Ja jag har sett det fast jag inte har Facebook själv. Men mycket är offentligt och syns för alla. Den ytliga nivån är ytterligare en anledning varför jag inte har ett konto där. Folk lägger ut dåliga foton på sig själv Och får kommentarer som: “fina du”… Det är inget jag lockas av 🙂

    • george

      tjej79

      Trevligt att läsa. Att folk går ur Facebook menar jag. Tyckte precis som du att det mest var trams på Facebook. Det var en anledningarna till att jag radera mitt konto.

    • tjej79

      George, jag var sist av alla i min omgivning att regga mig haha. Testade det en tid….men, såg inte tjusningen med det, blev snarare mer kritisk till Fb. Så, jag gick ur det.

    • ViraStina

      Ja, det är definitivt vanligare att kvinnor läser självhjälpsböcker och vill gå i terapi. Och det är vanligare att män hånar sådant och tycker det är dumheter. 🙂

      Och själv är jag verkligen ingen okritisk läsare av psykologiska självhjälpsböcker. Ofta är det syrran som förser mig dem, det ingår i hennes yrke, och hon håller sig uppdaterad. Då sitter jag där och stör mig på många av råden. “Jaha, men om man har en sån här situation då? Hur tror de att det skulle funka då, kanske?!” Syrran säger åt mig att inte vara så ifrågasättande. 🙂

      Men jag har som sagt var tagit till mig många bra tankemodeller, som hjälpt mig att byta synvinkel och vidga mitt perspektiv. Inte alls dumt.

      Nu senast läste jag på en engelskspråkig blogg där en manlig kommentator tyckte att kvinnor som är intresserade av sånt här, ofta blir väldigt duktiga på att förstå männen. Men de är sämre på att förstå sig själva! sa han. De vet väldigt väl vad männen söker och vilka behov de har i en relation, men de misslyckas ändå i dejtingen, för de har inte tagit reda på vad de själva har för behov i en relation, innerst inne.

      Det är en typisk sån grej som jag tar till mig och funderar över.

  37. KARL- INGE

    det är en vecka sen jag var på kryssning ,
    men känner mig sugen och social så jag drar iväg på ett nytt varv
    för Dans natten lång o god mat o dryck jag träffar alltid gamla o nya vänner på resan, så jag är verkligen road av det ,

  38. KARL- INGE

    Jag kan säga att det inte finns ngt mönster utan alla är olika en del kan jag säga beror på mitt beteende och en del gånger på tjejens när jag var yngre var det oftast att jag var så självsäker och gick min väg o dom fick tassa med ,,sista 30 åren med mognad och öppnare kärlek som blev djupare så var det en kvinna som jag blev galet förälskad i och vi förlovade oss blev sambo

    men det skar sig mest beroende på att hon var 18 år yngre hade andra behov o mitt i karriären hon hade ett alkoholberoende som var to mutch

    • Romantisk-tjej

      Var det tjejen du träffade sist? Ja 18 år är förstås stor åldersskillnad. Jag tycker max 10 år yngre är lagom, min pojkvän ligger inom det spannet. Jag brukar också oftast träffa yngre än jag själv.

  39. KARL- INGE

    ja det var den sista frånsett 5-6 veckor med några st sista halvåret men jag tänker på henne varje dag trots att det var jag som avslutade förhållandet

    men man måste ha lite stake och självkänsla
    man kan inte bara sitta o grotta ner sig det är osunt.

    jag har prövat med att försöka vara vän med några o bygga ett förhållande som ska bli kärlek efter virastinas modell det är konvenans förhållande o har inget med kärlek att göra det funkar inte.

  40. valter

    Lol…………… 🙂

    En singel jul Harmoni……….urartade snabbt till den vanliga pajkastningen.

    Man tänker men varför möts ni inte på något hak nu under mellandagarna för en träff och red ut dessa tankar för ni loopar i en snygg åtta hela tiden.

    Själv hade jag en skittrist jul och önskade jag hade någon att hålla i handen och tycka om att skämma bort.

    Jobbade istället bort julen och dissade den totalt….

    Hur många fler av er gjorde sammalunda…?

    God fortsättning till er alla………. 🙂

    //Valter

    • KARL- INGE

      VALTER det är tradition här vid juletid att jiddra med varandra

      Seriöst jag beklagar dig och dina medmänniskor som föredrar att jobba eller sitta ensamma hemma o lida i det tysta ,,
      det är sorgligt och fullständigt obegripligt under förutsättning att ni har lite kulor så att ni kan rulla hatt i stället Juldagen har ju blivit nästan lika stor utekväll som nyår,
      gör som jag ta en kryssning , eller varför inte en weekend resa till London , Barcelona eller en vecka på kanarieöarna eller liknade , Kombinera exp fotboll /hockeymatch med restaurangbesök
      du träffar ju massor av glada människor som vill umgås på alla möjliga sätt,

    • valter

      Ja men kanon bra tanke Karl du har hoppet i tankarna cool….
      Näe det är kanske bara mig det är fel på inte bara kanske utan helt säkert.

      Det här är lite problemet med dating sidorna man blir deprimerad pga de känslomässiga upp och ner gångarna.
      Man mailar någon “uppåt” får svar “nä tack inte ett jävla dugg intresserad” opppss nedåt…..till slut blir man ett vrak och fixar inte karusellen…….lagom till Jul….Lol
      Måste kvinnor svara så jävla elakt….???? fattar inte..kanske behov att ge igen..huh ?

      Men jodå jag drar 2 veckor till Portugal och senare ett par veckor till Spanien men Julen är lika jävla trist för det liksom Nyår troligen. För till slut kan man inte lura sig mer, man är liksom ehh ja just det ensam. Men ja jag har kanske några skojiga piller i lådan “om jag bara hittar dem” så kan man glömma ett tag. “är så förbannat många piller överallt men kanske om jag tar en av varje och med lite tur…wooosh..

      Detta är ju problemets natur utan kärnfamiljen blir man ensam och man kan bara göra det plånboken räcker till. Men ja just det råna posten..näe dom har ju stängt alla kontor Banken då….näe just det samma där…Ica affären då…..hmmm ja en tanke kanske kan lugga dem på en Julkorv innan dom är out of date…..

      Men jo det finns kanske hopp….det är ju ändå Jul tänkte han bittert medans han ströp dicken.

      Men fortfarande vill jag veta hur många av er hade en trevlig mysig jul med kärnfamiljen…..

      och satt inte som tredje hjulet vid polarens bord hos dennes kärnfamilj… 😉

      //Valter

    • Elle_

      Valter: Jag förstår att du tycker att du fick ett okänsligt svar, men ”elakt”? I stort sett ordagrann, inte alls ovanlig dialog från min låda när jag var aktiv på dejtingsida:
      Snubbe: Hallå där, ser att du är filmintresserad? Vilken film såg du senast?
      Jag: Nja, jag går på bio en del men har egentligen inte jättebra koll, och nu på sommaren blir det väldigt lite film. Jag vill tacka för att du tog kontakt, men tror tyvärr inte vi har så mycket gemensamt. Lycka till på annat håll!
      Snubbe: Sörjer inte över det precis, du verkar ju inte ha mycket i huvudet ändå!

      Den här killen var ca 50 år gammal och ändå lite civiliserad. Annars brukar man mest kallas h*ra, l*der etc, ibland brukar de även lägga ut texten kring hur ohyggligt ful man är men det blir ju komiskt i mitt fall eftersom jag aldrig hade någon öppen profilbild. 😀

      Kanske kan det vara en liten förklaring till varför inte kvinnor orkar vara silkeslena och supertacksamt gulliga när de inte är intresserade?

  41. KARL- INGE

    Valter varför möts vi inte under mellandagarna på ngt hak och fikar säger du.

    Allvarligt jag drar på kryssning och umgås med glada positiva människor ,,
    hålla handen och mer till ingår självklart det är ju halva kryssningen och en naturlig följd av dansandet. fyra dygns kryssning motsvarar 7,000 medresenärer och ca hälften är kvinnor och 30% är singlar dvs minst 1000 kvinnor som är potentiella möten , ställ det i förhållandet mot en sur blindate från HP det är inget alternativ ens ,, hoppas att du får ett bättre nyårsfirande

  42. KARL- INGE

    Valter : jag tycker att du ska sätta dig ner och fundera på om du kan kompromissa lite med valet av brudar för du förefaller sympatisk om det stämmer och o bruden väljer att öppna dialog med dig och hon blir dryg utan begriplig anledning ggr på ggr antingen är du för mkt på eller för lite och troligen väljer du småstöddiga brudar som det ska krusas för

    och är hon dryg redan vid första kontakten såå var väldigt glad att du har besparat dig mkt bekymmer framöver
    såna brudar är helkass ,, spotta upp dig ,, kasta pillrerna om det inte är Viagra och gå ut och ta för dig av alla godingar och underbara kvinnor här lär du inte hitta dom undantaget NADINE

    • valter

      He hee….tack Kalle

      Nä då jag är inte på alls jag bara frågar typ: Hej såg din bild hur är det…Gjort något trevligt på sistone…. 🙂

      Svar: inte ett dugg intresserad..

      Lol jo det var väl den stöddige då…..jezzzz vilka elaka Bit%#¤% så onödigt och dumt.

      Ok tack för tipset då har vi Nadine kvar då är hon ledig och kan vi 99999 snubbar få en “round robin schedulering” med henne så alla kan hålla sig glada och nöjda inte minst Nadine

      Men Kalle du verkar så glad så det kan ju inte bara vara viagra som du knaprar….. 😉

      Ha skoj…..jag fortsätter med mina försök och njuter av alla avspisningar ju surare och svinigare desto bättre kanske… Lol

      Nadine watch out i’m coming for yaa………………… 😉

      //Valter

  43. KARL- INGE

    Jag drar nu till mångas sorg och till lättnad för ngr andra

    NU SKA DET BLI VIN . KVINNOR ,, DANS .. O KANSKE BJUDER JAG PÅ CAREOKI MED HÖFTRULLNINGAR SKRATTAR ,, MEN ETT GLATT HUMÖR HAR JAG

    GOTT NYTT ÅR TILL ER ALLA FRÅN KALLE

  44. Nadine

    Man kan ha kärleks förhållande när man är deprimerad oxå. Men man kanske bara måste va mer förstående då,,,o inte kräva massa saker. Är man vuxen behöver man väl inte bekräftas i tid o otid. Men det är skönt att ha någon som är för för en i svåra stunder oxå. Så jag hoppas vi alla blir mer toleranta 2018🎆🥂💥🎉o inte klagar på våra nära o kära som inte kan vara för oss precis hela tiden o som inte ger presenter,,, o annat ytligt små tjafs ,please bli mer mänskliga även i denna blogg, lämna inte människor utanför bara gör att dom inte tänker o gör som er själva o er familj.Något att lära sig för många i denna blogg !!! Att vara mer tolerant o bjuda på omtankeDet hoppas jag för 2018 !!!! ☮️❤️❤️

    • Dold

      NADINE:

      Du är verkligen rolig! 😀

      “Är man vuxen behöver man väl inte bekräftas i tid o otid.”

      “Bekräfta istället !!”

      Min förhoppning inför 2018 när det gäller bloggen, är en ökad läsförståelse och färre kommentarer av typen “goddag yxskaft”. 🙂

    • ViraStina

      Jo, vuxna behöver definitivt bekräftelse i sina relationer. Varje dag.

      Som jag har skrivit tidigare, visar relationsforskningen att de par som dagligen bekräftar varandra på olika sätt, är de vars relationer håller.

      Om man väljer principen att ens partner inte ska behöva särskilt mycket bekräftelse, försämrar man genast sina egna möjligheter till en bra och hållbara relation.

    • valter

      “Jo, vuxna behöver definitivt bekräftelse i sina relationer. Varje dag.”

      Det var nog det klokaste jag läst på dessa blog sidor……jag ger 5 poäng av 5 möjliga.

      Tänk om alla fattade sådant samt en sak till “Kommunikation” i alla lägen
      vad det än gäller…………………jag skulle sagt för länge sedan det jag kände det hade sparat många trista år..

      //Valter

    • ViraStina

      Valter:
      Tack för det, men det är inte jag som ska ta åt mig äran för visdomen. 🙂

      Däremot tillämpar jag den, och jag ser en väldigt stor skillnad i hur bra en relation kan bli, när man aktivt väljer att bekräfta sin partner mer än vad man kanske hade gjort spontant. Mer beröm, mer komplimanger, mer fysisk beröring, mer tacksamhet…

      Relationen blir varmare, intimare och mer tillitsfull och man får dessutom tillbaka så mycket mer än om man kör den strama linjen att vuxna människor inte ska behöva bekräftas.

  45. Nadine

    Bekräfta istället !! Många skriver utlämnande då vi andra kan läsa o begrunda. Tacka dom som lämnar ut även mindre bra smickrande om sig själv,,,som vågar bjuda. Inte bara allt är så bra o vi gör allt rätt o riktigt. Beröm även dom som ger er något ,,,tänk när ingen skriver här vad tråkigt ni får det då,,,😶😴😂😂😂

  46. Nadine

    Det verkar som du behöver en kram då o då dold !!hoppas du får en o annan i nyår så du blir snällare !!! 😙😂du verkar gå åt så hårt o väljer vilka du ogillar o gillar här,,,

  47. Nadine

    Jag tycker det blir tillgjort man ser ju om killen bekräftar så där artigt bara för att,,,,tror inte alls gillar den stilen,,,många vill att partnern ska höra att det kommer naturligt. Betyder inte att jag inte gillar snälla killar,,,men ibland blir det för mkt mjäk med såna killar. Jag gillar lite åt det strama. Som Love. inte att dom läser ur en bok ‘gör så här då blir hon glad’ never,,, avtändsnde om det inte kommer av sig självt, så att säga.Men han ska vilja kramas o säga fina ord. Men inte mer än han känner just då. Det får inte blir för gulligt. Det är en smaksak !!!😁hade en kille gör 6-7 år sen som höll på o gulla,,det höll aldrig 🤣 var mer avundsjuk på min kompis kille. Han var mer min typ. Lite reserverad lixom. Men han var upptagen 😢😖jag får bara dom killarna ni vurmar flr,, men jag vill inte ha dom😂😂😂

    • Elle_

      Jag är allergisk mot lismande och fjäsk och klyschiga gentlemannaåthävor. Anser att det inte ö h t närmar sig det vi pratar om. Jag vet tusen sätt att vara bekräftande på som inte blir tomt smicker.

    • Nadine

      Jag har sett många förhållanden för båda är självständiga personer, ingen lipar för att dom inte få blommor. Det känns 50 tal för mig,,,alla är olika väl ?? Finns många som inte kräver vissa saker. Man bara vet att man vill vara tillsammans o det är tillräckligt. Behövs inga bevis dag o natt,,,,kärlek är att ha kul o vilja att vara hos varann. Grubblar man om vad man ska få o inte saknas det något hela tiden, men är man nöjd med själva kärleken räcker det gott,,behöver inte se filmer där dom vräker på heller, då blir det inte ‘åhhh det vill jag oxå’ !!! Dumt att påverkas för mkt av andra.

    • Elle_

      Jag har aldrig nämnt blommor? Alla människor behöver bekräftelse, även självständiga människor. I en relation behöver man känna sig sedd – det är vad en relation går ut på. Du snöar in dig på någon egenfabricerad definition av ”bekräftelse” och utgår från att alla menar samma sak som du. Det är fel.

    • ViraStina

      Jag tror inte riktigt du har förstått vilken typ av killar jag vurmar för, Nadine. Du hänvisar nämligen bara till konstlat fjäsk och ytliga manér, trots att jag hela tiden pratar om äkta välvilja och omtänksamhet.

      Varför? Är det för diskussionens skull? I så fall är det ingen som säger emot. Ingen här säger sig uppskatta tillgjort fjäskande.

      Eller är det för att du helt enkelt inte ser skillnaden på fjäsk och vänlighet? Tror du att alla som ger blommor, gör det för att de är falska och insmickrande, eller rädda för flickvännen? Och att alla som avstår från sådant är ärliga och mer djupsinniga?

      Sorry, men så enkel är ju inte tillvaron. 🙂 Det finns strama killar som inte är ett dugg mer ärliga än romantikern som överöser sin flickvän med rosor och choklad. De kanske bara är latare eller okänsligare. Det är individuellt, som du förstår.

      Några blommor har jag aldrig fått av min karl. Det känns svårt att tänka sig honom i en blomsterhandel, faktiskt. Men det saknar totalt betydelse för mig. Dels för att jag personligen inte behöver några presenter för att känna mig uppskattad. Jag värderar tiden tillsammans och hans hjälpsamhet (tjänster) oändligt mycket mer. Att han så gärna vill vara med mig så mycket som det går.

      Och dels för att han ändå ständigt ger mig andra småsaker, som inte alls är typiskt romantiska, men desto mer träffsäkra. Sådant som han har sett att jag saknar.

      Han är dålig på att ge komplimanger. Och vad vet jag. Du skulle kanske inte alls stå ut med någon som var som han på den punkten. Du behöver kanske höra ibland från din pojkvän att du är snygg, söt, sexig, vacker… Det kanske du anser vara en självklarhet.

      Gör det dig barnslig i så fall? Gör det mig MINDRE barnslig att jag inte behöver höra det? Nej – för jag behöver bekräftelse, jag med. Men jag får fullt tillräckligt ändå. I de former som är viktigast för just mig. Och jag snålar sannerligen inte med bekräftelsen tillbaka till honom heller. Han får veta varje dag, på ett eller annat sätt, att jag är glad att jag har honom. Helt ärligt, utan fjäsk.

    • Nadine

      Ja jag vill höra att jag är bra och gör bra saker o att Jag är attraktiv. Annars är jag bara kompis med killen. Men jag anser inte att killen måste göra saker han inte känner gör. Där var poängen om du missade det. Kärlek är att vara vänlig det behöver inte skrivas här. Tror alla fattar det nämligen,,,,men man kan inte träffa en kille som är stram o begära att han ska vara gullig som på passas hela tiden. Man träffar väl sin typ isåfall. Om Love är stram men tjejen ändå vill vara ihop är hon ju med på noterna,,,,sen gör hon slut för stt hon inte får presenter och hantverk hjälp,,,inte hans fel om han inte va sån från början. Men ändå var ni på honom då han slutade skriva här,,,

    • ViraStina

      Visst kan man förvänta sig att tjejerna borde ha sett att Love inte var typen som vill ge presenter och vara romantisk.

      Men då borde man ju även förvänta sig att han skulle ha sett att de var typen som vill ha presenter och romantik.

      Det går i båda riktningarna även där. I så fall borde ingen av dem ha valt varandra från första början.

  48. Nadine

    Varför inte bara inse att alla är olika ?? De är tur som gör att man hamnar i rätt famn,,,jag har inget emot att testa,,är inte ledsen att dom killar som varit i mitt liv gått vidare med sina liv. Vi hade det jätte bra när det begav sig o Jag har många fina minnen !!

    • ViraStina

      Exakt, Nadine. Varför inte bara inse att alla är olika, istället för att håna dem för att de är barnsliga, bara för att de inte behöver exakt samma typ av bekräftelse som en själv?

  49. Nadine

    Det var du som sa att det var fel på Love ,,då kom inte här o snacka,,,Elle skrev att romantiskt tjrj snart kommer inse hur jobbig hennes kille är,,,,för att han inte gör lika mkt saker som henne. Olika njääää knappast. Enligt er finns det ett mönster hos vissa o det är aldrig bra förhållsnde enligt er. Där vet ni bäst fast ni inte känner personerna i denna blogg. Enligt dig ska man inte följa hjärtat

    • ViraStina

      Nej, jag har aldrig sagt att det är fel på Love. Jag föreslog däremot att han kanske visar sin uppskattning på fel sätt. På ett sätt som inte når fram. Och då tog det hus i helsike. 🙂

      För ingen ska ju behöva ANPASSA sig efter någon annans behov! Det tycks vara det sista folk överhuvudtaget kan tänka sig. What? Anpassa sig? Efter någon annan? Jag?!

      Undra på att så många har svårt att få relationer att funka…

    • ViraStina

      En och annan är kanske elak, men de flesta gör helt enkelt sitt bästa. Förmodligen även Love.

      Och det skrev jag även till honom.Och att det inte alltid räcker. Jag gav exempel på från mitt eget 15-åriga äktenskap hur fel det kan bli, trots att man menar väl.

      Men han trodde i sin tur att hans flickvänner var krävande av någon sorts elakhet. Egoism i alla fall. Inte nog med det – han ansåg även att detta är något som gäller alla kvinnor.

      Och det tror inte jag. Teoretiskt sett kan det förstås ha hänt att Love råkade hitta elaka kvinnor gång på gång, men den sannolikheten är inte så stor. Det troliga är att de bara inte lyckades skapa en positiv relation tillsammans, av diverse skäl.

    • Nadine

      Jag såg det som att han såg mellan fingrarna när dom var mindre dnälla,,,,att han kämpade på när dom klagade på honom. Han verkade super tålig på det jag läste. Sedan fick han bara sk it ändå,,,o Dom gjorde slut. Det var ju aldrig han som drog. Det är ett fint drag,,,att kämpa. Få killar gör det !!

    • ViraStina

      Att kämpa kan vara bra, ja. Men att vägra ändra på något som inte fungerar, är sällan en bra idé. Som någon sa: Det är ingen idé att springa fort om man springer åt fel håll.

      Love kopplar ihop “kämpa” med att “härda ut” och “följa hennes minsta vink”.

      Inte med att lösa själva problemet. Och då får man den där effekten att vad man än gör, så räcker det inte. Och det mest ironiska är att alltihop handlar om att Love själv fick för lite bekräftelse i sina relationer. Trots att han sansåg att bekräftelse är onödigt och barnsligt.

      Men hade han själv fått tillräcklig bekräftelse från sina flickvänner att han var toppen, att de uppskattade allt han gjorde, att de var glada åt att de hade honom… Då hade inte den här diskussionen uppstått.

    • Nadine

      Om Det inte räcker är det fel partner.Man kan inte leva med alla,,,skulle påstå att problemet ligger där. Folk är olika toleranta med andras problem,,,en som är väldigt tolerant just med mina problem o en annan som stör dig på just mina problem,,,en som älskar just den personen o ser mellan fingrarna,,, alla sorter. 😙😉😚

    • ViraStina

      “Om det inte räcker är det fel partner.”

      Nja, jag vill opponera mig där. Det kan vara så enkelt att om man bara justerar hur man visar sin partner bekräftelse, så kan det plötsligt räcka!

      Vi tänker oss en person som länge känt sig ouppskattad och osedd, för att partnern aldrig säger något snällt.

      Partnern kommer visserligen hem med blommor ibland,och visar fysisk uppskattning. Kramar och sånt. Men vår person får aldrig HÖRA något. Det känns inte riktigt äkta då. Det känns som om något hela tiden fattas. Personen börjar tvivla på partnerns känslor, och tappar allt mer lusten att själv säga snälla saker, eller att göra det lilla extra.

      Men så börjar vår obekräftade person plötsligt få muntlig bekräftelse! Partnern börjar säga små gulliga kommentarer då och då. Komplimanger, “jag är så glad att jag har dig!” och liknande. Efter en tid börjar vår person känna att relationen inte är så dum ändå. Att partnern faktiskt är omtänksam och välvillig. Och då vaknar lusten att själv börja göra och säga gulliga saker.

      Det går alltså att vända en relation som har stagnerat på grund av fel bekräftelse. Ganska fort, till och med.

      Men det stämmer att om man är totalt olika vad gäller detta, så kan det vara fel partner. Om man inte förmår anpassa sig efter vad partnern saknar, och t ex fixa små presenter ibland – ja, då är det kanske faktiskt fel partner. Det är mycket enklare om man värderar samma saker. Det är då relationen känns nästan självgående. Som att man inte behöver anstränga sig alls, men ändå får massor tillbaka.

      Båda får gå till sig själva och känna efter:
      Kan jag leva med att min partner aldrig köper presenter, trots att jag gör det?
      Kan jag tänka mig att ge min partner presenter ibland, trots att jag själv inte bryr mig om presenter?

  50. Nadine

    Dom anpassar sig på säg 5 grejer men klarar inte 20,,,har du aldrig varit ihop med någon ? Hsr dom kunnat allt du sagt dom måste göra ? Isåfall är du ganska ensam om det,,,,eller så hade du en som gör vad som helst för dig o inte har ett eget liv

    • Nadine

      Vem vill ha en mes som säger ja o amen till allt ??? Man vill väl ha en man med karaktär som inte går att ändra på. Jag vill inte ha en som formas som lera i händerna. Men det är som jag är 😂😋😅

    • ViraStina

      Eller också har jag bara helt rimliga krav på att den man jag är tillsammans med, inte ska håna mina behov och önskningar.

      Det är nämligen inte nödvändigt att han ger upp sitt eget liv för den sakens skull. Jag har ju inte behövt skippa MITT liv för att möta hans behov. Det går utmärkt att kombinera respekt för varandra utan att kräla, nämligen.

  51. Nadine

    Nej man ska i te ge upp sitt liv !!! Jag har intressen som kräver utlsans resor då o då. Har träffat killar som tröttnat på det. Dom tycker inte att jag anpassar mig till deras behov. Ska jag sluta göra min hobby på den nivå jag känner för då ?? Är jag dålig som inte går med på att att vara hemma mer ? Lika dålig dom Love ? Dom går med på intressena till att börja med o tycker tom att det är ku &intressant. Men sen klagar dom . Precis som Loves tjejer gjorde när han inte städade rätt eller gjorde snickerier o reparationer (eller vad det var. ) Samt kom ihåg specirlla dagar

    • ViraStina

      Nej, man ska inte ge upp sitt liv. Tyckte du att jag skrev det? Lustigt, jag tyckte precis att jag skrev att jag och min kille lyckas möta varandras behov och anpassa oss efter våra respektive önskemål, UTAN att behöva ge upp våra egna liv.

      Inte kan väl vi vara så himla unika och märkvärdiga som klarar av det…? 🙂

    • ViraStina

      Naturligtvis går det i båda riktningar. Det har jag också skrivit hela tiden.

      Däremot är det ett faktum att det bästa sättet att förändra en relation i positiv riktning, är att själv börja. Genom att vara en bra förebild, både vad gäller hänsyn, kommunikation, acceptans mm.

      Det funkar sällan att börja med att kräva förändring av partnern.

  52. Nadine

    Hur menar du ??? Jag accepterar mina killar o respekt oxå ,,,är verkligen ingen garanti, för då har du inte hört alla tjejer som gör allt i kärlek men går små smulor tillbaka duDuar helt fel. Folk är som dom Är. Det kan tom vara tvärtom. Dom som inte ger så mkt får ofta partners oxå.

    • ViraStina

      De får kanske partners, men får de lyckliga, välfungerande förhållanden…? Det är i alla fall mitt mål med en relation. Annars kan det faktiskt vara.

      Vadå “hur jag menar?”

      Jag menar precis det jag skrev: Att det går alldeles utmärkt att kombinera förmågan att anpassa sig och visa respekt och hänsyn för olikheter, med förmågan att behålla sin egen personlighet/sitt eget liv.

      Men många här – däribland du – argumenterar som att “anpassa sig” betyder att man ska kräla ryggradslöst och ge upp sitt eget liv för någon annan.

      Jag hävdar motsatsen. Jag anpassar mig massor i en relation. Det är ett evigt förhandlande och kompromissande och hänsynstagande. Hur ska man annars kunna jämka ihop två helt olika liv?

      Men jag garanterar att jag ändå behåller min personlighet, mina grundvärderingar och en massa andra saker som är jag. Det är ytan man anpassar i lagom dos. Vanor, förhållningssätt, bemötandet, kommunikationen…. Inte själen.

    • Nadine

      Teoretiskt funkar det att säga dom du säger. Men nej alla vill ha en tjej som reser bort då o då. Så är det bara. Och det finns massor av annat som folk inte vill ändra. Enligt dem är det stt behövs ge avkall på intressen känslor osv och då är det att krypa. Finns ingen självklar gräns Vira stina. Det är olika vad man kan göra o inte. Och det behöver inte matcha den andra partnern. Det är inget fel om man känner att man inte vill göra avkall !!!

    • ViraStina

      Helt sant är att det inte finns någon specifik gräns för vad som är en rimlig anpassning, och när det börjar gå för långt. Det måste man känna efter själv. Vilket inte är helt lätt för alla.

      Och man måste dessutom själv säga ifrån när den gränsen överträds. Det kan man inte lämna över åt partnern. Ställer man upp på exakt allt – ja, då blir man inte respekterad, utan kanske betraktad som ryggradslös.

      Även detta skrev jag till Love i en tidigare tråd. Han gav exempel på hur han försökte anpassa sig. I mina öron lät det dock inte som en sund anpassning, utan som att han valde att bli dörrmatta.

      Hur det verkligen var med den saken vet jag förstås inte, eftersom jag har mina gränser och Love sina. Men hamnar man där, måste man reda ut det rejält, från grunden. Alternativt lämna relationen.

      Det som Love kallade för att kämpa, ser jag som det sämsta alternativet: att fortsätta anpassa sig, bli martyr och hoppas på att börja få uppskattning längre fram.

    • Nadine

      Min Poäng var att man inte ska ställa upp på allt om man inte känner för det
      Alltså vila efter jobbet om man känner att man behöver. Inte va hantverkare bara gör tjejen vill. Vara där när partner behöver stöd. Inte klaga om han eller hon är deprimerad trött överansträngd eller behöver va skälv. Jag har inte lust attgöra alks saker killar ber om,,,finns mkt jag aldrig gör. Jag glömmer, det tar emot osv,,,,Men han kommer stanna om han älskar just mig. Enkelt. Varför göra det svårAre än vad det är. Att krusa är inte bra,,,,,min kompis vi kallar henne Ellen har alltid gjort det killen vill. Så han är van vid att få det han vill. O Blir sur dom få ggr hon säger nej . För det är så sällsynt att hon säger nej eller vill annst.. Jag säger nej då o då till saker,,,, o därför är killen mer glad dom ggr jag säger ja,,,,jag köper present sällan. Därför blir killen extra glad när han får en present på födelsedagar tex

    • ViraStina

      Jag håller med i mycket. Det du beskriver, är ju att låta sig utnyttjas. Det ska man förstås inte göra. Jag brukar ofta skriva här att man själv måste vakta sina gränser. Ha en ryggrad. Att man inte kan utgå från att partnern kommer att respektera ens gränser automatiskt. .

      Det betyder inte att partnern är en dålig människa. Alla känner nog någon som blir martyr och låter sig utnyttjas för mycket, utan att någon egentligen menar något illa med det. Det kan vara på jobbet, eller med de vuxna barnen eller vad som helst. Inte bara partnern. Det kan gå av bara farten, för att omgivningen är van vid det.

      Det är lätt att börja räkna med någon som aldrig säger nej. Börja ta dem för givet. Och min åsikt är att var och en själv ska ta ansvaret för de egna gränserna, och säga nej när man faktiskt känner nej.

      Många människor gillar att hjälpa till, att göra praktisk nytta för den de bryr sig om. Något konkret. Det är förstås en bra egenskap. Men även de måste säga ifrån när de börjar känna att det är för mycket, att de inte får något igen, att det råder obalans etc. Inte bara fortsätta “göra allt”, och bygga upp allt större bitterhet mot omgivningen som inte ser att man känner sig utnyttjad.

    • ViraStina

      Förtydligande:
      Många VILL alltså göra en massa tjänster. De känner sig inte ett dugg utnyttjade av det när de gör det på eget bevåg, för det är deras sätt att visa omtanke och kärlek.

      Min kille är sådan. Men han skulle aldrig låta sig utnyttjas. Får han inte rimlig bekräftelse för det han gör (uppskattning, tacksamhet, gentjänster och liknande) så fortsätter han ju inte under klagan över hur krävande alla är. Han hjälper dem han VILL hjälpa. Och han säger nej när det inte passar.

      Och skulle jag börja ta hans hjälpsamhet för givet, inte respektera hans nej och bara öka kraven, skulle han tappa intresset och lämna mig ganska kvickt. Det är det som är att ha ryggrad. 🙂

  53. Nadine

    När jag var yngre utnyttjades jag för att jag var så snäll. Klassiker. Nu är jag hårdare o får mer jämlika förhållanden Men många accepterar inte en tjej som åker iväg ibland. Det är mest tjejer som accepterar så kallat fotbolls änkor osv

  54. Nadine

    Det är ett problem bland könen. Tjejer är inte lika fria att resa o ha intressen som tar tid,,,,,,alla tjejer accepterar en sån kille. Killarna gör slut,,,,,

  55. Mll

    Återigen så tycker jag att Virastina gör väldigt glasklara inlägg angående ämnet.
    Alla har vi olika behov men att vara i en relation där man man inte känner sig sedd eller bekräftad eller älskad kan aldrig bli långvarig och lyckad.

    Är man i en relation där man aldrig behöver anpassa sig efter någon annan utan kan leva sitt liv helt kompromisslöst bör man kanske fundera över hur ens partner känner sig?

    Och tvärtom, är man i en relation som kräver ständiga anpassningar och uppoffringar för sin egen del, och där man känner sig utnyttjad och tagen förgivet?
    Ja då bör man också fundera på varför man är i den relationen och om det finns något i sitt eget beteende man kan förändra i första hand ?

    Att leva i en långvarig relation kräver ständiga kompromisser och uppoffringar från bådas sida.
    Jag känner inga som inte behövt anpassa sig till den andra.Däremot blir det osunt om man tvingas göra avkall på på sig själv som person.

    Jag ställer mig lite undrande till personer som säger sig vilja vara i en relation, men ändå inte är beredda att göra anpassningar och kompromisser och ge ömhetsbetygelser till sin partner på ett sätt partnern uppskattar.
    Då är singellivet såklart att föredra alla gånger.

    • Hasse

      Det här med att anpassa sig har väl med åldern att göra. Jag som 50 och ett par relationer klokare har tröttnat på att vända ut och in på mig själv. Anser också att det är småaktigt trams som folk hänger upp sig på. Jag föredrar singellivet framför att bekräfta en prinsessa i tid och otid.

    • Nadine

      Håller delvis med dig hasse,,,😁 Jag vill ha det avslappnat med den jag är ihop med. Inte trassla in mig i varför jag gör si el så,,,Då blir det ofta dåligt när man hänger upp sig på saker som inte är tillräckliga. Istället för att njuta o ha kul blir det hang ups på smågrejor som växer sig stora om man ger näring till dom. Äldre människor brukar kunna leva för dagen. Därför är mångs av dom gladare i sina förhållanden. Unga hänger upp sig på allt,,,,jag vill leva mer för dagen i ett förhållande även om jag ej är gammal 😋😂

    • ViraStina

      Är man inte beredd att anpassa sig efter någon annans önskemål och inte vill ge någon bekräftelse till en partner, passar man förmodligen bäst som singel, ja.

      Alternativt försöker man hitta någon som inte förväntar sig något särskilt av en partner. Men då låter det ju mer som den sortens relation som man har med ytliga bekanta. Grannar eller kollegor, typ.

  56. Nadine

    Jag har levt i många såna förhållanden när är det inte var lika,,har funkat att vara helt själv ständig. Göra det jag vill. Så gör dom flesta killar. O tjejer äger sällan att killrn ska sluta med din hobby. Dom tom flyttar för hobbyns o jobbets skull. Har sett jätte många som gör det . Men få killar står ut med en tjej i längden som har mkt intressen

  57. Nadine

    Jag har sett många förhållanden då killen är aktiv o det funkar. Det handlar om köns skillnader. Vad som förväntas av en tjej o kille. Lite som Love var inne på. Att män ska va händiga o tjejen omhändertagande o vilja va hemma mer,,,städa, pyssla med killrn osv

  58. Mll

    Jag tror på fullaste allvar att många faktiskt passar bättre som singlar än i par.Anser man att det bara är besvärligt med anpassningar efter någon annan finns det knappast någon anledning att söka en partner heller.
    Om jag tar exempel från min senaste relation ( har inte haft så många)så lyckades vi båda väl med rimliga krav och anpassningar utan att det någonsin behövdes ta upp till diskussion ens.
    Tex han var inte kaffedrickare men införskaffade ändå både en kaffebryggare och köpte hem kaffe så att jag kunde dricka det när jag var där:
    Han saknade bil så jag åkte oftast till honom,dessutom passade vi på att göra saker som krävde bil när jag var där,tex åka till tippen eller handla åt hans mamma.
    Då jag oftast kom till honom så stod han oftare för matlagningen och var dessutom inte sen med att laga sånt jag gillar:
    Han var allergisk mot rödvin så skulle vi dricka vin så valde även jag vitt vin fast jag egentligen helst dricker rött.Men ibland köpte även han hem rödvin för att han visste jag föredrog det.
    Jag köpte ofta med mig något jag såg att han saknade hemma när jag kom,tex nya temuggar och kökshanddukar.
    Han köpte tex varma vantar till mig då han visste jag saknade det.
    Under den period vi var tillsammans så kände ingen av oss att den ena behövde ge för mycket utan att få tillbaka.
    När det tog slut så var det på ett vänskapligt sätt och helt utan anklagelser.
    Jag tycker inte någon av oss gjorde orimliga uppoffringar utan helt nödvändiga anpassningar för att ha en kärleksfull relation med givande och tagande.Då vi inte kunde ses i veckorna så var vi båda måna om att ringa och skicka kärleksfulla sms de dagar vi inte sågs.
    Idag är jag glad för den tid vi fick ihop fast det tog slut.

    • Nadine

      Men varför gjorde ni slut då om allt var så fint ???? Eftersom du anser att vi som inte anpassar oss ska va singlar,,,ni som har stora krav o gör slut för minsta grej kanske oxå ska va singlar isåfall,,,,

    • ViraStina

      Själv har jag sannerligen inte gjort slut för minsta grej, och någon perfektion har jag aldrig sett skymten av i mina relationer.

      Det har varit mycket som har varit bra, och annat som har varit svårare. Precis som för de flesta. Och så länge det positiva överväger, är det värt uppoffringarna. Det är min ganska enkla syn på relationer.

      Men jag är mer nyfiken på hur ni som inte ser bekräftelse som något nödvändigt resonerar. Hur ser en idealisk kärleksrelation ut, enligt er?

      Om det är onödigt med komplimanger, om man inte rör ömsint vid varandra i förbifarten, om man vägrar ge små gåvor, om man inte vill anpassa sig exempelvis genom att avsätta tid för sin partner…

      Om båda ska vara helt självständiga och kunna fortsätta sina liv helt som vanligt utan vare sig anpassningar eller ansträngningar – vad är det då som gör att man är speciella för varandra?

      Jag vill gärna höra er beskrivning av hur en lycklig relation ser ut i vardagen. Det verkar diffa rätt mycket i våra värderingar…

  59. Nadine

    Men då måste jag lämna ut detaljer,,,,,o det är för privat enligt mig. Jag ser inte lika svart o vitt på anpassning. Jag vill fortsätta mina hobbys,,,ingen anpassning med dom sakerna iaf men kanske med annat. Har inte tänkt på det. Analyserar väl inte så mkt som dig😌😛

    • ViraStina

      Men du har sagt att du vill ha komplimanger från din partner. Annars känns det bara som en kompis, säger du. Och det är ju ett av många sätt att få bekräftelse. Kanske ger du även bekräftelse på samma sätt.

      Vad gäller att behålla sina hobbies, har jag själv fortsatt med mitt främsta fritidsintresse i samma omfattning som förut – men nu råkar jag ju dela det intresset med min kille. Hade vi inte haft det gemensamt, hade kanske vi båda fått offra lite av vår enskilda hobbytid för att lägga på förhållandet istället. För att kunna umgås med varandra.

  60. Nadine

    Komplimanger är ganska självklart när man är kär,,, men det betyder inte att ösa över sånt varje dag. Om man har mkt jobb i intressen kanske man i te tänker på att göra allt. Det är inte så svart vitt som dom som skriver här får det till. Alla är olika o har olika sätt . Det jag pratar om är att det är tråkigt att folk gör slut o sitter ensamma istället för att vara med en person man är kär i. Bara för att den personen saknar vissa förmågor som att veta vad tjejen tänker eller komma ihåg dagar. Alla glr inte det,,,,,Jag har haft flera killsr i mitt liv som inte gör sånt. Inte ens när jag påminner. För dom har så mkt annat i sina tankar o liv. Men vi har funkat även om jag inte fick exakt allt jag ville. Det var det jag mebade. Då är det sjukt att skriva att man ska göra slut på allt bara för att man inte får allt. Eller att man bör vara ssingel om man inte kan ge allt. När det gäller bekräftelse är det alltid NGT som fattas. Någon är tyst, någon är glömsk, någon är dålig i sängen o får läras upp (o det blir ändå inte lika bra som med en annan kille man haft ),,,,någon är dålig på att säga fina saker hela tiden men säger jag älskar dig ibland, andra öser ut komplinanger,,,visst kan man göra slut om man inte får allt. Men jag föreslår att man ser det man får istället,,,man kan lätt få hang ups på det som fattas o inte se vilken fin människa det egentligen är,,för jag tänker så här: har man blivit ihop med ngn s å finns det en anledning. Man känner attraktion,,, man trivs ihop man har kul,,, Därför tog man steget. Sen kan man alltid ha en önskelista på hur partnern ska bete sig. Men den kommer inte slå in. Så,,,msn får man ‘stå ut’ med vissa saker. Jag står ut med att killen inte vill träffas varje dag o inte ger mig komplimanger varje dag. Jag står ut med killen som glömmer min namns dag o Alka hjärtans dag. Jag vill att han älskar mig är trogen o kommer o pratar om han känner annorlunda fram över. Han måste vara öppen o humoristisk. Vilja ta risker både i kärlek o på fritiden (ingen fegis ) Och han måste stå ut med att jag reser mkt o har hobbys som kan sträcka sig över en helg iblsnd. Han får gärna ha hobbys oxå så klart.Det räcker som grundkrav. Resten handlar om attraktion på båda sidor. Sen kan man bara köra,,,,

    • ViraStina

      “Då är det sjukt att skriva att man ska göra slut på allt bara för att man inte får allt. Eller att man bör vara ssingel om man inte kan ge allt.”

      Men ingen har ju skrivit det. Det är du som har misstolkat. Och Love, och Romantisk tjej.

      Det jag har skrivit, är att alla behöver bekräftelse i relationen, i någon form. Jag har även skrivit att det finns stöd i forskningen för att relationer blir stabilare om man bekräftar varandra mer. Alltså, ger varandra mer positiv uppmärksamhet i olika form. De lyckligaste och mest hållbara relationerna kännetecknas av daglig bekräftelse sinsemellan.

      Det är dock ingen som anser att man ska göra slut för en detalj, eller att man är skyldig att ge allt. Tvärtom.

      Jag har istället föreslagit att man ska fokusera på att ge den sorts bekräftelse som partnern bäst behöver, och önskar sig mest. Då behöver man inte slita förgäves, eller ge “allt” och offra sig en massa, så att säga, utan att ens få någon cred för det.

      I mitt eget fall gav min exmake mig massor av bekräftelse i form av komplimanger och fysisk beröring. Men det räckte ändå inte! Inte för att jag är onormalt krävande och bortskämd, utan för att jag var svältfödd på praktisk hjälp i vardagen, och på kvalitetstid tillsammans med honom. Några snälla ord i förbifarten kunde inte kompensera ensamheten som jag upplevde. För någon annan hade det kanske gjort det. Men inte för mig.

      Sen håller jag med om att man måste stå ut med att partnern inte kan vara exakt som man önskar. Men det gäller ju även Love. Han ansåg att hans känslor borde räcka som bekräftelse för hans partner. Vad man gör eller säger borde inte ha betydelse, tyckte han. Men han får nog vackert acceptera att hans partner kommer vilja ha bekräftelse i visst mått.

      Vill hon inte ha namnsdagspresenter och romantik på Alla hjärtans dag, kommer hon vilja ha något annat. Och kanske är det Love som ska ta sig en funderare på vilken sorts bekräftelse han har lust att ge en framtida flickvän. Att hitta en partner som inte behöver någon bekräftelse alls, kommer nämligen bli väldigt svårt.

    • Romantisk-tjej

      Du ser väldigt svart vitt på saker, där håller jag med Nadine. Ingen har skrivit att man inte er bekräftelse alls. Utan att vissa inte kan göra allt partnern vill, alltså inte precis den bekräftelse hen drömmer om. Det blir väldigt styltigt och tillgjort att göra något som inte kommer fån hjärtat.

      Om man själv har lätt att göra saker tror man kanske att den andre tycker det är lika lätt. Men så är det inte. Därför anser jag att man måste acceptera en hel del flaws hos partnern för att kunna vara lycklig i en relation. Dessa oförmågor KAN vara att det är svårt att säga “jag älskar dig” till exempel. Det har man ju läst otaliga gånger om att tjejer klagar på. Men det kan också vara som för Love, att han inte ville vara hantverkare för att bli omtyckt, han ville bli omtyckt för den han är. Man kan inte tvinga andra att förändra sig!

      Och som jag skrivit här tidigare så har jag haft killkompisar som aldrig lyckats behålla tjejer. En kille är ett under av generositet. Men just han får ingen tjej av okänd anledning. En annan kompis till mig har aldrig haft flera relationer, alla har gjort slut med honom liksom det var för Love. Trots att han gav presenter och sa det de ville höra. Han är grym på att se vad tjejen behöver. Jag har suttit bredvid när han skrivit på dejtingsidor. Han såg direkt vad det var för tjejer och vad de gillade. Han är fenomenal på att skriva och jobbar som skribent. Han är väldigt rolig och träffsäker.

      Han har idag en tjej som passar perfekt. Alltså är jag övertygad om att man måste hitta rätt person. För vissa är det extra viktigt om det ska fungera. Så är det för mig. Jag skulle förmodligen inte heller kunna behålla en relation tidigare, eftersom jag störde mig på många saker redan på dejtingstadiet, hos de flesta killar jag träffat och börjat umgås med. Jag kände mig ofta ensam och främmande med dem. Men – jag stör mig knappt på någonting hos min pojkvän. Det är en gemenskap på djupet som jag inte känt tidigare med någon, inte ens då jag varit förälskad i en kille.

      Vi har umgåtts i 11 dygn i sträck nu i helgerna och det har jag aldrig kunnat med andra. Inte ens min bästa vän. Jag är ganska ovanlig på det sättet, är mycket ensam och är van vid det. Jag blir dessutom snabbt energilös med andra, känner att vi är olika och behöver komma hem till en lugn vrå och vara för mig själv.

      Men med min pojkvän är jag redan hemma…Och det även om han har flaws som alla andra människor. Jag sätter honom inte på piedestal eller något sådant. Jag bara trivs med honom och känner mig tillfreds. Han är som en del av mig och det är något man borde vara väldigt rädd om.

      Så jag står ut med att han inte alltid gör som det står i böckerna. Han är en ganska excentrisk person med egen vilja. Och det är en del jag gillar väldigt mycket. Därför känns det extra fint när han får göra saker på sitt sätt. Även om det inte är de gamla vanliga sakerna som de flesta har läst sig till att man ska göra.

    • Romantisk-tjej

      Tillägg:
      De gångerna när jag efterfrågat bekräftelse är när jag är osäker på killen. Då jag känner att han inte är rätt men att jag ändå längtar efter en relation och tänker att: “om han bara gör de här sakerna så kanske jag kommer bli attraherad/förälskad”. Men det har INTE funkat på mig… Det spelar ingen roll om han säger vissa saker eller gör vissa saker (som jag vill).

      Det är inte handlingarna i sig som gör att jag blir förälskad i någon. Det är hans unika person. Och då är jag också intresserad av hur just han ger kärlek. Inte att han ska ge kärlek på mitt vis.
      Jag kan lätt leva med att jag inte får allt jag tänker att jag vill ha. Det är viktigare att grunden finns där – samhörigheten, tvåsamheten för evigt och en ovillkorlig kärlek till varandra. Den känner jag, i allra högsta grad även om han missar saker eller är stressad och glömmer.

      Och jag är ganska självständig så jag behöver ingen praktisk hjälp. Den hjälp jag får är bara en bonus till det jag hade innan. Då gjorde jag ALLT själv. Det gör jag inte idag.

      En annan sak som är viktigare än bekräftelse för mig är att vi har liknande dygnsrytm, energi och behov av egentid. Just de sakerna tycker jag är svårast att få till. Ofta är det någon som vill ses varje dag och som vill flytta ihop – efter säg ett år (väldigt vanligt, men skulle inte passa mig) eller någon som är mer aktiv/passiv som exempelvis en som vill gå upp i ottan (och följaktligen får äta frukost och gå ut själv, samtidigt som den morgontrötta blir väckt ur sin sömn) en som vill sova tidigt och den andre som känner sig alert till sent på natten, en som inte orkar med alla aktiviteter på fritiden så den aktive får göra det mesta ensam.

      Eller en som är social och vill träffa mycket folk/vänner medans den andre vill mysa hemma på tu man hand. Eller att den ena vill ha det snyggt och städat medans den andre lämnar det mesta efter sig, en som äter kött och en som är vegan…

      Detta skulle vålla mig större bekymmer än att han glömmer bemärkelsedagar, tjänster och presentköp.

    • ViraStina

      Romantisk tjej:
      “Ingen har skrivit att man inte er bekräftelse alls. Utan att vissa inte kan göra allt partnern vill, alltså inte precis den bekräftelse hen drömmer om. Det blir väldigt styltigt och tillgjort att göra något som inte kommer fån hjärtat.”

      Jodå. T ex skrev Love rent ut att det var barnsligt att behöva bekräftelse. Flera höll med. Vuxna människor behöver väl ingen bekräftelse, då var man omogen och skulle inte ha en relation, tyckte han. Han ansåg att enbart känslorna borde räcka. Vilket alltså är fullständigt feltänkt. Relationer fungerar inte så. De kräver att känslorna omsätts i praktiken. I handling och ord. Helst varje dag.

      Sedan har ju varken jag eller någon annan påstått att man måste göra precis det som partnern drömmer om, i minsta detalj. Det är också misstolkningar och överdrifter. Jag har försökt få fram att ju mer man försöker möta sin partner och anpassa sig efter vad han/hon behöver, desto mindre kommer krävas för att göra partnern nöjd.

      Något uppfyllande i minsta detalj är omöjligt. Så är det ju inte ens mellan mig och min nya kärlek, trots att vi båda visar kärlek främst genom kvalitetstid och tjänster. Det kommer ändå alltid vara skillnader. Men man behöver inte fulländning. Man behöver bara tillräckligt.

      Jag har även skrivit att om partnern vet att man gör vissa saker av omtanke och kärlek, då kommer han/hon kunna glädjas mer åt det. Då blir man glad av själva tanken, och då blir det lättare att uppskatta omsorgen. Då går det lätt att tolka om partnerns gest till ett “Jag älskar dig!” eller “Du betyder så mycket för mig!”

      Även om man i första hand inte önskar sig exakt DEN sortens omtanke.

      Och visst finns det folk som gör allting “rätt” gentemot partnern, men ändå blir dumpade, eller inte ens hittar någon. Det finns ju åtskilliga andra faktorer som påverkar ens framgångar i relationer. En del har problem med anknytningen, andra utplånar sin egen personlighet i viljan att vara till lags, ytterligare andra väljer konstant fel partner… osv osv.

  61. Mll

    Nadine: jag är lite imponerad över att du lyckades missförstå precis allt jag skrev det var riktigt skickligt gjort😊
    Jag skrev främst till Hasse som verkar kommit till den slutsatsen att han passar bäst som singel och det är väl bra att känna så eller ?
    Och det faktum att han ändå verkar ha en profil på Hp och önskade ( tjejer ?) gott nytt år visar väl egentligen att han bara är en god medmänniska, få gör sig den ansträngningen gissar jag.

    Nej jag har inte haft många förhållanden alls till skillnad från dig Nadine utifrån det du skriver.Och nej jag gör verkligen inte slut för minsta småsak heller tvärtom så kämpar jag in i det sista, så även med killen jag skrev om tyvärr så var det helt andra anledningar som ledde till att vi tillsist inte såg någon annan utväg än att gå skilda vägar.

    Jag måste erkänna att jag aldrig tänkt tanken på att jag är så hemskt krävande inte heller har jag tyckt mina pojkvänner varit det.Just anpassningen har varit en väldigt naturlig del i mina förhållanden precis som bekräftelsen av varandra varit det.

    Nu när så många opponerat sig emot vitastinas ‘krav’ så blir jag såklart nyfiken på hur du tex gjort i mitt ställe Nadine ?

    Hade du packat egen matsäck och sovsäck för en helhelg hos din pojkvän? Det skulle såklart minska ev press på att ha mat eller lakan att erbjuda sin nattgäst.
    Och när ni inte kan ses skulle du stänga av telefonen så att han aldrig behövde känna dåligt samvete för att han inte kom ihåg att höra av sig?Hur klarar två personer av att ha ett förhållande utan anpassningar till varandra ? Eller är det kanske därför flera på denna sida har haft så många förhållanden?

  62. Romantisk-tjej

    Nu verkar det som Love inte skriver här mer (och kanske inte ens läser) så det är kanske onödigt att spekulera vidare i vad han menade med bekräftelse. Men min sista fundering om honom är att han kanske tyckte att tjejerna var ytliga som önskade att han skulle vara manligare och kände sig otillräcklig för att han inte kunde leva upp till tjejers ideal. Den typen av bekräftelse var ytlig enligt honom, därför tyckte han det var barnsligt och ville inte gå med på det, antar jag.

    Jag skulle känna detsamma om min partner tyckte jag var okvinnlig och att jag borde göra något åt det…Det hade nog varit en dealbreaker för mig. Den bekräftelsen hade jag inte kunnat ge. För jag anser mig vara tillräckligt kvinnlig och vill inte ändra mitt beteende eller klädsel för att få partnern mer intresserad. Då hade det varit uppenbart att han inte älskade mig som den jag var. På det sättet förstår jag Love som inte ville ändra sig för tjejens skull.

    Och om man får höra att man inte är tillräckligt manlig/kvinnlig känns det nog inte särskilt inspirerande att köpa fina presenter eller uppvakta på vissa dagar heller. För mig låter det som personerna inte matchar eller ens älskar varandra. Utan att det mest handlar om krav och att “casha in” sin del än om att det handlar om villkorslös kärlek.

    För mig är det otänkbart att min pojkvän skulle göra slut på grund av mina brister. Han har redan sett allt från början. Vi är väldigt raka och öppna och döljer inget. Så det blir inga tråkiga överraskningar längre fram heller. Vi har varit med om väldigt många prövningar redan. Kärleken har definitivt pallat det. Jag skulle säga att vi kommit varandra ännu närmare efter alla konflikter och diskussioner vi gått igenom. Vi vet väldigt väl var vi har varandra och vilka brister och styrkor vi har. Och det gör oss väldigt trygga med varandra.

    • ViraStina

      “Jag skulle känna detsamma om min partner tyckte jag var okvinnlig och att jag borde göra något åt det…Det hade nog varit en dealbreaker för mig. Den bekräftelsen hade jag inte kunnat ge.”

      Men du kan aldrig bekräfta en partner genom att byta utseende eller åsikt eller liknande. Bekräftelse handlar inte om ytliga preferenser gällande exempelvis utseendet, utan om djupt liggande emotionella behov. Alltså, inte om hur partnern ser ut, utan om hur man själv vill bli sedd.

      Jag tyckte inte det framkom något om bristande manlighet i det Love skrev. Han pratade om att tjejer förväntade sig en “papparoll”, minns jag, och gav exempel på att de vill bli tröstade, få presenter och resa.

      Nu vet förstås inte jag vad alla andra associerar till manlighet, men inte anser jag att en kille är extra manlig i stereotyp bemärkelse när han ger sin flickvän presenter eller tröstar henne, eller följer med på en resa. Det tycker jag mer hör till det mjuka, empatiska och sociala. Det verkade ju i så fall vara mer av “pappas” omhändertagande de efterfrågade.

      Man kan lika gärna tänka att hur man ger bekräftelse är ett ytligt beteende som är ganska lätt att ändra, medan behovet av att få bekräftelse är väldigt grundläggande och i princip omöjligt att ändra.

      Jag har själv hur enkelt som helst ändrat mitt beteendemönster kring hur jag ger bekräftelse till mannen nu, jämfört med hur jag gjorde i mitt äktenskap. Det har varken blivit tillgjort eller uppstyltat, eftersom jag förstås inte gör eller säger något tillgjort. Bara väldigt ärliga och enkla saker. T ex att jag ofta, ofta säger/visar hur mycket jag uppskattar allt han gör för mig.

      Man kan luras att tro att det är mer värdefullt att säga/göra något “spontant” en gång i veckan, än något medvetet flera gånger om dagen. Att det medvetna skulle vara mer tillgjort, och därmed mindre värt.

      Men så är det inte. Rent psykologiskt är det effektivare med hög frekvens på uppskattningen, än med spontanitet, originalitet, storslagenhet eller vad man nu efterfrågar. (Loves uppfattning att han inte ville ge några småsaker, utan hellre något stort och fint och genomtänkt, är förstås begriplig. Men han hade med stor sannolikhet fått mer uppskattning tillbaka, om han köpt små symboliska saker ofta istället.)

      Däremot har jag inte kunnat ändra någonting i hur jag själv vill bli sedd och bekräftad. Det ligger för djupt. Man har de behov man har. Och en sån förändring blir därför inte rimlig att kräva av sin partner. Där måste man acceptera dem som de är, och försöka möta de behoven så gott man kan.

    • Romantisk-tjej

      Då måste du helt missat att Love inte vill vara hantverkare och att tjejer tyckte det var manligt…
      Dessutom ansåg han att tjejer ville vara små prinsessor. Också det har med manlighet att göra, att vara den starka vite springaren, det typiska film-idealet när mannen rycker in och räddar tjejen. Det är precis sådant jag hör för jämnan att killar klagar på. Inte bara Love, John G, Hope och Hasse. Utan även killar på dejtingsidor och killar jag träffat IRL har pratat om hur ojämlikt tjejer vill ha det i relationer.

      Jag anser inte att behov är något beständigt. Jag har ändrat behov en hel del över tid. Precis som jag ändrat mig från att vara extremt blyg (och då menar jag extremt) till att kunna prata med i princip vem som helst.

      Jag hörde även en skådespelare berätta om denna utveckling, nämligen Mikael Persbrandt. Även han var skygg i ungdomen och hade mycket feminina och excentriska sidor, han var en blyg, ensam kille som gick på balettakademin. Men när han blev äldre förändrades han och blev mer utåtriktad och enligt många ansedd som manlig.

      När jag var yngre kände jag mig osedd om killar inte sa de rätta sakerna. Detta kände jag senast jag dejtade också. Men det berodde inte på mina äkta behov utan föreställningar som var djupt rotade samt osäkerhet att jag behövde höra att han verkligen tyckte om mig som jag var.

      Jag tyckte också bemärkelsedagar var väldigt viktiga, t ex nyår som jag skrev om i ett tidigare inlägg. Jag kunde få panik om inte bemärkelsedagen blev perfekt. Men det ändrades någonstans i 30-40 års åldern. Då ändrade jag mig helt och såg inte alls poängen med dessa dagar. Istället tog jag vara på de “vanliga” dagarna då just jag mådde bra och var lycklig. De fick bli speciella dagar för mig, även om det var en vanlig måndag eller whatever…Det var så skönt att komma dithän, att jag släppte på något som var så onödigt och bara gjorde mig besviken.

      Därför tycker jag det är så tråkigt att folk på fullt allvar gör slut för att de inte får bekräftelse på dessa dagar. Eller för att inte killen/tjejen köper presenter.

      När jag senare blev förälskad och fick det besvarat hade jag inte en tanke på att han måste säga vissa saker. Han gjorde saker på sitt sätt och jag fann det spännande och annorlunda.
      För det var så mycket HAN! Just han passade inte att vara en typisk gentleman. Han är inte den typen som gör alla klyschiga saker, helt enkelt. Då skulle det mest bli en komisk situation, roligt i och för sig, men det skulle inte bli den där åh-känslan…(Men det var åh känslor i övermått på andra områden, kan jag tala om… 🙂 )

      När min pojkvän köpte presenter spontant blev det ofta fel saker faktiskt…Och för min del är jag gladare om han får tänka ut något jag verkligen vill ha och behöver. Och då blir det inte spontant eller just på Dagen D. Och det är helt okej! Jag har fått väldigt bra presenter när han fått tid och göra det på sitt sätt, och jag är nöjdare med riktiga presenter som inte landar på rätt dag – än en som landar på rätt dag men är en besvikelse.

      Därför går det inte att säga att han ska vara mer spontan i sina inköp. Då blir det fel. Alltså lönar det sig bättre att låta honom göra saker när HAN vill och orkar. Då blir det bra!

      Idag ser jag inte riktigt samma fascination i just spontana presenter/inköp. Det jag värderade tidigare var mest saker jag byggt upp på grund av påverkan utifrån. Att man läst det i tidningar och böcker, att kompisar sagt att killen gjort liknande saker i ungdomen och då blev jag avundsjuk för att jag inte hade en kille o.s.v.

      Och för att förtydliga så är jag inte missnöjd med personliga småsaker. Men just att köpa spontant är inte hans starka sida. Däremot är gör han speciella saker och säger sådant som betyder så mycket mer för mig än något som går att köpa. Det handlar om väldigt personliga saker, som vi byggt upp – inte nödvändigtvis bekräftande – utan saker som han/vi verkligen känner där och då. Något som genuint som uppstår mellan oss och som är så äkta att vi inte behöver något annat än vårt sällskap.

      Kärleken i sig är bekräftande för mig. Om den finns. Och i många fall är den osäker, därav alla bekräftelsebehov. Men nu när jag träffat min älskade och själsfrände är den säker, och då behöver jag inte vissa bestämda saker som tidigare trodde var “the shit”. Det har kommit till nya saker som är mer intressanta för mig.

    • ViraStina

      Jag läste visserligen att Love inte ville vara hantverkare jämt och ständigt, men det uppfattade jag mer som att han blev less för att tjejerna aldrig blev nöjda med hans insatser och att han aldrig fick vila. Inte att poängen var att tjejerna ville stå och beundra hans maskulina hantering med verktygen för att inte börja se honom som oattraktiv.

      Nåväl, hur tjejerna verkligen tänkte, får vi ju inte veta ändå.

      Men att killar klagar över att tjejer är “prinsessiga” är ju inget nytt. Den diskussionen har varit uppe här flera gånger. Ofta med kommentarer från kvinnor att om man INTE är prinsessig – då är man okvinnlig istället.

      Jag vet åtskilliga kvinnor som anser att män inte kan bestämma sig för vad de egentligen söker. Killarna faller för den kvinnliga, väna, ljuva tjejen, men sedan börjar de klaga en bit in i relationen för att hon inte hugger i med grovarbetet, typ. De vill ha en kvinna som ser feminin ut och beter sig feminint i positiv bemärkelse, men det får inte finnas några baksidor med den där femininiteten!

      Jag är själv oerhört långt från “prinsessig”. Jag är trots allt uppvuxen på ett jordbruk! Jag känner mig bekvämare i blåkläder och med en gödselgrep i näven än i långklänning och smink. Men faktum är att jag har fått mycket mer uppmärksamhet bland män sedan jag började framhäva mina feminina sidor lite mer. Blåställslooken går tyvärr inte hem lika bra hos män, vad de än säger.

      Däremot är mitt intryck att de flesta killar vill ha en tjej som kan dra på sig arbetskläder om det krävs – men de vill att hon ska vara vacker och feminin som grundläge, så att säga.

      Vad gäller bekräftelsebehovet, är det inte riktigt samma sak som det du refererar till. Man kan mycket väl ändra sig angående hur viktigt födelsedagsfirandet är, som exempel. Det hör till ytliga preferenser. Ungefär som att ens intressen kan variera genom livet.

      Men om man är typen som exempelvis behöver verbal bekräftelse – då ändrar det sig inte bara för att man blir äldre. Det som kan ändra sig, är VAD man vill höra. Som ung är man kanske i större behov av att höra hur snygg man är, eller hur smart och allmänbildad man är. Eller något liknande.

      Som äldre värderar man kanske helt andra kommentarer mer. Kanske mer djupa samtal istället för ytliga komplimanger, exempelvis. Men det handlar fortfarande om verbal bekräftelse. Och den som behöver mycket fysisk kontakt kommer sannolikt inte ändra sig där heller. Som ung vill man kanske ha massor av kramar, hångel, sex… Som äldre är det kanske mer en klapp på handen eller en strykning över kinden.

      Men vi föds ju alla med ett bekräftelsebehov, och det finns kvar till den dag vi dör. Frågan är bara hur vi bäst tillfredsställer det. Där ligger variationerna och olikheterna. En partner kan heller inte ge allt. Det behövs fler källor!

    • Romantisk-tjej

      Jag har också hört det att killar föredrar det feminina samtidigt som de absolut inte vill ha en osjälvständig och skör tjej. På dejtingsidor stod det i stort sett alltid att killen sökte en stadig, jordnära, självsäker tjej. Den bilden kunde jag inte identifiera mig med.

      Jag är en ganska dramatisk passionerad människa, dock inte särskilt utåtriktad och stark på det där pragmatiska sättet som många är. Jag är högkänslig och har svaga nerver. Jag är romantisk på ett udda sätt medans de flesta andra har en ensidig, färdig bild av vad romantik är. Jag är inte stark fysiskt, är finlemmad och ingen “jobbar-typ”. Men jag är ganska envis och har klarat mig själv så länge att jag hittat sätt att ändå kunna klara allt praktiskt.

      Det är många killar som tycker jag är knepig. Det tyckte även min pojkvän. Men när han vågade lära känna mig började han gilla vad han såg. Då först gick det upp för honom att han alltid drömt om en tjej som jag.

      Tidigare hade han en fru som visserligen inte jobbade praktiskt i blåkläder – men som körde motorcykel och bara hade urtvättade och neutrala t-shirts/trosor… Hon var tyst, pratade aldrig om känslor och var både längre och starkare än min pojkvän. (ändå är han över medellängd för en man).
      Det var hon som bar på alla tunga saker, räckte upp till högsta hyllorna, ja, du fattar. Min pojkvän har dock inga problem med att vara “feminin”. Den styrkan har han, trots sin dåliga självkänsla. De flesta andra killar skulle känna sig underlägsna med en starkare tjej. De skulle inte ens erkänna att hon var starkare!

      De delade flera intressen. Men det var egentligen aldrig någon passion. Min pojkvän var inte klar med vad han behövde i den unga ålder när han träffade henne. Där kan alla hamna någon gång. Och troligast är det väl att man gör dessa “fel” i 20-års åldern. När man är över 40 är man mer klar med vad man behöver. Men då måste ju den där rätta människan vara på rätt plats och på rätt tid också. Och det är det allra svåraste att få till.

    • ViraStina

      Jo, jag instämmer i att det kan ta tid att komma fram till vad man innerst inne söker. Det kräver en del självinsikt.

      Men jag har sökt mig till hyfsat liknande män hela livet. Mina grundkrav har alltid varit desamma. Jag gillar snälla killar med ryggrad och driv. 🙂 Det har jag gjort ända sedan jag var tonåring.

      “Farliga” typer har alltid varit totalt ointressanta. Likaså de väldigt trendiga och medvetna innekillarna. Vissa tjejer triggas av svårflirtade, avståndstagande och svala män, men det gör inte jag. Jag dras till de öppna, varma killarna som ger ett hjärtligt och okonstlat intryck.

      Men förut trodde jag att jag helt enkelt MÅSTE ha en intellektuell man. En högutbildad, analytisk, kvicktänkt och teoretiskt nördig typ, som min exmake. Det visade sig dock att det behövde jag inte alls. Min nya kärlek är lika snäll, omhändertagande och varmhjärtad som mitt ex. Och han har lika mycket ryggrad. Ingen av dem är personer man sätter sig på. De grundegenskaperna har de gemensamt. Och de är helt nödvändiga för mig.

      Men den nya är en eftertänksam, tystlåten, praktisk själ som hellre agerar än pratar. Teoretiska diskussioner intresserar honom inte nämnvärt. Det kan låta tråkigt – men han är en sån som ser till att det händer saker, att vi kommer iväg och gör roliga grejer. Medan mitt ex hellre satt kvar i soffan och resonerade teoretiskt om vad vi kunde hitta på vid ett annat tillfälle. 🙂

      Och nu märker jag ju hur bra det passar mig att ha en “doer”. Men som sagt var, det där med de grundläggande egenskaperna kommer jag aldrig kunna rucka på.

      Jag tror att många skulle vinna på att fundera på allvar över vad de verkligen behöver i en bra relation. Inte bara gå på vilken typ de vanligtvis gillar, av rena vanan. Då skulle de kunna upptäcka helt nya möjligheter i dejtingvärlden.

  63. Nadine

    Ni är så roliga😂😂😂varför övertyga andra hur man ska ha ett förhållande ? Var o en märker nog vad som passar för dom själva. Ingen utomståend ska säga vad som är bäst,,,,för det är olika för olika individer. Blir bara att ni drar allt i långbänk i 400 kommentarer, gäsp 😴
    Live and let live !!!

    • ViraStina

      Jaså, admininstratörerna tog bort mitt svar? Det var intressant, eftersom det omöjligen kan ha ansetts innehålla något olämpligt.

      Jag svarade Nadine att vi som deltar i bloggen, gör det för att vi gillar diskussioner och meningsutbyten.

      Samt att de som inte ser meningen med att skriva och läsa här, är fullt fria att göra något helt annat. Förslagsvis se på TV.

      Nu får vi se om denna åsikt plockas bort ännu en gång.


Post a new comment

(OBS! Din E-postadress publiceras ej.)