En medberoende söker kärlek – Gästinlägg

medberoende

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Denna vecka delar Nettish med sig av sina djupaste känslor och tankar. Hon skriver om hur det är att söka kärleken, efter ha levt tillsammans med en spelberoende under flera år.

En medberoende söker kärlek – Gästinlägg

Medberoende och kärlek, går det verkligen ihop?

Hade någon frågat mig för sex och ett halvt år sedan så hade mitt svar blivit nej. Definitivt nej. Min dåvarande relation till en spelberoende hade lämnat mig som ett skal. Jag fanns, men det var också det enda. Inuti fanns bara ett mörker, ett enda stor hål fylld med skuld, skam och inte en tillstymelse av tilltro till mig själv eller någon annan. Jag ville känna, men var inte förmögen att ha ett eget känsloliv. Jag ville bli älskad, men var helt övertygad om att jag inte var värd det. Blir man matad med detta i fyra års tid så blir det tillslut en sanning. Den enda sanningen man känner till.

Det sved i hjärtat när jag tänkte på att jag skulle försöka hitta kärleken igen därför att det tar sådan tid för mig att låta någon komma mig nära och sedan låta personen stanna kvar så nära. Det är lättare att göra sig själv till en mindre älsvärd person och se personer tacka för sig och vända ryggen till, för har man levt med städiga svek, lögner och psykiskt misshandel i flera år och överlevt det så blir man en mästare på att inte låta någon se vad som egentligen gör en vacker. Tillslut blir till en ond cirkel att man även låter personer som egentligen får en att må bra att lämna en. Det är den tragiska sanningen i att söka efter kärleken som före detta medberoende.

När jag sedan lyckades jaga bort den enda personen som jag faktiskt vågade öppna mig för så insåg jag att jag nått min gräns. Visst hade de andra personerna som lämnat mig också gjort ont, men inte alls på samma sätt. Denna person fanns kvar trots det mörker jag lever med. Han såg det vackra och försökte öppna vägen för mig att också se den, men jag vågade aldrig ta klivet. Så istället gjorde jag som jag alltid gjort när någon kom för nära. Jag stängde dörren till mitt inre och visade bara det jag ville skulle synas, en person som inte var värd att älskas. Och visst kändes det bra för en stund, men när jag insåg att den största förloraren var jag själv så gjorde det ondare än sveken, lögnerna och den psykiska misshandeln tillsammans. Det här gjorde jag mot mig själv.

På väldigt kort tid har jag insett att jag verkligen måste släppa taget om den offerkofta jag trodde att jag kastat av mig, men som jag ständigt låtit ha släpande efter mig. Som en trygghet, något att gömma mig bakom. Jag tror egentligen på kärleken och jag vet definitivt att det finns någon även för mig. Medberoende är inte någonting fult. Den är bara en erfarenhet rikare. Jag måste bara sluta se allt som inte går och istället se möjligheterna. Den person jag blivit är en stark person tack vare det jag varit med om. Den glädje jag känner idag är alltid äkta, för livet är helt underbart att leva när man får vara sig själv och får lov att känna själv. Det är en otrolig frihet. Och jag är vacker inifrån och ut även med mina osynliga ärr både i själen och på kroppen.

Sedan behöver jag såklart hitta den personen som kan se allt det där vackra med mig också. Låta honom ta min hand och tillsammans med mig hitta vägen till framtiden. Där riktig kärlek, tillit och lycka finns. Allt det där gränslösa med ömsesidig respekt för varandra. Visst finns han. Jag har bara inte träffat honom än. Eller så kanske jag har det, men bara inte lyckats visa honom mitt sanna jag. Hur som helst så kommer våra vägar att korsas och när de gör det så öppnar jag dörren och kommer inte tänka en endaste tanke på att stänga den. Någonsin igen.

Så för att återgå till min fråga i början.

Om någon skulle fråga mig idag så är mitt svar ja. Definitivt ja. Det tar bara lite längre tid, men det är helt okej, för jag är idag en hel människa med egna känslor och helt förmögen att känna, älska och ha massor av tilltro till mig själv. Jag är bara en person som råkade bli medberoende till en spelberoende, men det är över sedan sex och ett halvt år tillbaka. Offerkoftan har släppt taget.

HP-nick: Nettish

dating


There are 4 comments

Add yours
  1. Kasia

    hej…
    vad fint du skriver. det gör mig glad och det ger mig hopp…. för vi är många med dessa erfarenheter fastän vi inte syns eller hörs..
    kram kasia

    • Nettish

      Tack Kasia! Det var precis det jag ville med min text. Ge någon annan ett hopp om att det blir bättre, för det blir det verkligen. Det krävs otroligt mycket arbete med sig själv, men jag kan lova att det är så otroligt värt det.
      Sedan jag började vara öppen med jag har varit med om så har fler och fler har kommit till mig och pratat om att de har samma erfarenheter oberoende av vilket beroende det handlar om. Medberoendepersoner lever i det tysta tyvärr, men det är fantastisk att vara med om när någon vågar öppna upp sig och prata om det för precis som du säger så är vi många med dessa erfarenheter. Vi behöver både synas och höras, dels för att hjälpa andra och dels för att skapa dialog så att det i framtiden blir lättare att få hjälp. Den hjälp som jag aldrig fick.
      Kram =)

  2. cattastroph

    Håller med! “Inget ont som inte har något gott med sig”. Jag är väldigt stolt över den person jag är idag, till följd av mitt medberoende som jag “tillfrisknar” från. Jag har lärt mig otroligt mycket av det. Har ett annat tänk. Lever i nuet och dag för dag. Jag har lärt mig att det inte finns några garantier i livet och vetskapen om det hade gjort mig galen förut. Garantier, det var bara det jag krävde så skulle allt vara bra. Men nä, det finns inga garantier och jag är trots det lugn och tillfreds med det. Offerkoftan är inte helt borta, den hänger i garderoben och tränger sig på ibland. Men den kliar inte lika fruktansvärt som förr.

  3. new-hope1

    Eller gör som jag. Strunta i kärleken och lev själv. Det blir lättare ju äldre man blir.

    Kvinnor och män blir fulare med ålder och det gör det hela enklare.

    För min del så har jag inget intresse av kvinnorna man får välja på. Dem har börjat leva på den trista halvan av livet då sjukdomar, åldrande m. m kommer in i bilden. Sitta och lyssna på nån som har ont eller har värk i kroppen är inte roligt. Ont och värk har jag ju själv och jag har fullt upp med mig själv och det räcker. Allt det roliga har man ju bakom sig nu. Framtiden blir bara sämre och sämre.

    Så vad gör man då istället?

    Jo, man ser till att uppfylla sina drömmar. Inte hitta på ursäkter för att slippa utan man tar tag i livet och drar ut på äventyr. Undviker sånt som tar pengar och energi ifrån en utan att ge nåt tillbaka .

    Jag tycker det är enklare att leva själv. Då har man frihet att göra det man vill.

    Vi har bara fått ett liv. Så se till att få nåt ut av det istället för att gå hemma och må dåligt.


Post a new comment

(OBS! Din E-postadress publiceras ej.)