e967c692801b1ab26e5d059e8960168d

En dejt i taget

Efter en lyckad träff är det lätt att börja smida stora framtidsplaner. Det finns ju så mycket roligt att göra ihop. Mitt råd är dock att ta det ganska lugnt och inte sväva iväg.

Den 21 maj ska jag springa mitt livs första maraton, i Köpenhamn. Så träningen för att klara de 42 195 meterna är i full gång. Men faktum är att jag var redo att anta den här utmaningen redan för några år sedan. Jag hade då varit på en grymt trevlig dejt med en tjej som gillade löpning och vi anmälde oss nästan på studs till ett maraton i Malmö, som låg några månader framåt i tiden. Kruxet var bara att när loppet skulle gå av stapeln hade vi inte längre någon kontakt. Och jag struntade i alltihop, pengarna för anmälningen brann inne. På liknande sätt har utflykter och andra planerade aktiviteter runnit ut sanden för att man tappat varandra innan det varit dags.

Det är väldigt mänskligt, och logiskt, att vilja styra upp saker med någon man gillar. Inte minst för att det är kul. Men ibland tror jag också att det handlar om en form av kontroll. Eftersom man tycker om personen så mycket vill man liksom ”binda upp den”, för att försäkra sig om att man ska fortsätta att ses. Och då kan det, enligt mina erfarenheter, bli lite komplicerat. Faran är att man sätter ribban alltför högt, alltför fort. Man glömmer helt enkelt bort att man knappt känner varandra och att mycket återstår innan man faktiskt vet om man skulle passa bra ihop.

Själv kan jag därför känna en viss press om man planerar för långt fram i tiden för snabbt. För tänk om mina känslor ändras, det tar ju tid att komma någon in på djupet. Eller så har den kemi man kände i början försvunnit. Jag tänker också på den jag dejtar. Om det nu skulle gå åt skogen vill jag inte såra personen genom att ha lovat saker som inte blir av. Därför passar mottot ”en dejt i taget” min personlighet bäst. Njut av här och nu, känn efter och ta det som det kommer. Hur tänker ni?

/Har du tankar om inlägget, bloggen, förslag på ämnen eller annat? Skriv gärna en kommentar. Eller mejla mig! Jag heter Chris1980 här på Happy Pancake.

dating


There are 175 comments

Add yours
  1. KARL- INGE

    CHRISTIAN

    Du grubblar för mkt det är nästan så att du räknar med att det ska åt pipan,
    tänk om känslorna svalnar säger du
    och sen är det lätt att det blir så,, inte pga att det är ngt fel på förhållandet ,
    men att inte lita på att sina eller hennes känslor ,
    , varför ta ut olyckan i försprång,
    DU är lite för klok och för försiktig du är bara 35 år christian slappna av

    Jag instämmer en dejt i taget det är för det första moraliskt rätt i mina ögon
    att ge varandra chansen fullt ut utan några störningar
    och jag håller med dig njut av glädjen att vara tvåsam

    Men om det känns rätt och båda stänger all annan dejtingverksamhet go for it
    vad är det värsta som kan hända om ni har planerat att snorkla i Grekland i augusti
    men det tar slut du får eventuellt snorkla själv
    och ha ngn semesterromans på plats med ngn annan.
    Du vet blonda killar går hem i dom länderna skrattar

  2. Skinnylove

    En dejt i taget är väl bra men det kommer till en punkt då det inte längre är rimligt. Man måste kunna gå vidare från dejtande till en annan fas dvs relation eller annat där man får långtidsplanera eller så.
    Går månaderna och man inte kan ta sådana beslut så får man stanna upp och fundera vad det handlar om. Rädsla att binda sig kanske? Rädsla för att bli omtyckt? Fel matchning?

    Jag tycker inte nödvändigtvis att det handlar om kontroll att vilja ha planerade saker med den andra och drömma om olika framtidssaker. Det kanske är så de relationsrädda tänker…
    Människor som inte ha några problem med känslomässig närhet resonerar inte i de banorna. När de gillar någon så utvecklar de naturligt en längtan efter att få träffa den andra allt mer samt planera framtiden. Nu pratar jag förstås inom rimliga gränser (inte typ att man ska gifta sig imorgon, utan att man kanske vill åka iväg en weekend efter det att man setts ett tag etc).

    Efter att jag läst ett antal av blogginläggen här så tycker att det är alldeles för mycket tankar och rädslor och alldeles för lite känsla.
    Men ja, vi är alla olika i hur vi dejtar och vad vi behöver.

  3. Skinnylove

    Hahaha, typiskt, Karl-Inge och jag skrev samtidigt och i princip samma innehåll 🙂

    Undrar i övrigt hur länge Christian har varit singel utifrån det tankesättet?

  4. Romantisk-tjej

    Jag tänker mycket som Skinnylove och Karl-Inge! Om man trivs så bra tillsammans vill man vara tillsammans! Det är så enkelt.

    Kanske handlar det om att ni bara är trevliga och artiga mot varandra men det är känslorna som fattas? Kul att prata med en ny person och planera roliga saker, men känslorna är någon annanstans?

  5. Hasse

    Jag märker en viss desperation från kvinnor i min ålder, och det är inte roligt alls. Jag kvävs när det pratas framtid för fort och om frågan; “vad känner du?” ställs lägger jag locket på.

    Ta det som det kommer är min melodi.

    • ViraStina

      Jag är mellanbarn och antar därför en diplomatisk hållning i frågan. 🙂

      Det är jobbigt när folk frågar för tidigt om vad man känner, vad man vill, hur man ser på relationen osv. I skedet när man lär känna någon, blir sådana frågor kletiga och påflugna. Det tror jag alla känner. Ingen vill få antydningar om bröllop och barn på första dejten.

      Men samtidigt skulle inte heller jag själv acceptera en längre period av en odefinierad relation, undanglidande manövrar, och kommentarer i stil med “vi har det väl bra som vi har det…” Det är den största röda flaggan av dem alla i dejtingvärlden.

      Det är alltså en fråga om tajming. Är man inte hyfsat synkade, kommer ofelbart den ena parten känna sig pressad, och den andra kommer känna sig nedprioriterad. Sedan är det ju upp till en själv hur länge man tycker det är rimligt att vänta på någon form av “commitment” och vilken nivå man förväntar sig.

    • Romantisk-tjej

      Det kanske ligger något i det? Var man befinner sig i syskonskaran. Jag är yngst i en stor syskonskara. Och det märks, jag är en egensinnig rebell som går emot konventioner som andra tar för givna 🙂

      Min pojkvän är också yngst och han skiljer ut sig rejält i hans familj, där de andra i hans familj är väldigt “vanliga”.
      Att vi båda är minstingarna har säkert bidragit till att vi förstår varandra.

    • george

      Hasse

      Det beteendet kvinnor har i medelåldern märke inte jag av när dom var yngre. Det var aldrig nån ung tjej som kom fram när vi var yngre. Men idag när man är i medelåldern kan man knappt gå utanför dörren där hemma förrän dom gamla tanterna antastar en.

      så det där med desperation stämmer väl in på medelåldrrs kvinnor.

    • ViraStina

      George:
      Chockerande.
      En gång var jag på ett äldreboende och hälsade på en släkting. Då kom det en gammal farbror som sa att han hade god lust att fria till mig.

      Efter detta är jag bitter och misstänksam mot alla äldre män som jag träffar.

      (Obs. Inlägget kan innehålla spår av ironi)

    • Romantisk-tjej

      Nu överdriver du rejält när du skriver att du blir påflugen av äldre damer varje gång du öppnar dörren…Du har antagligen snöat in dig på att du fått förslag i högre ålder men väldigt få när du var yngre.

      Äldre har mer självdistans och kanske bjuder mer på sig själva. Men det betyder inte att de är intresserade, utan mer att de gärna pratar med främmande personer. Medans yngre tycker det är “skämmigt”.

  6. KARL- INGE

    BETTAN
    JA Det är dig väl unt du tycks behöva lite energi din stackare
    för du verkar vara fara för att hamna i insulinkoma

    Romantisk tjej jag är rädd att det kan vara vilken stackare av galtarna som helst
    det här är deras nivå tyvärr beklagligt men dom kan inte rå för det antagligen

  7. Skinnylove

    Själv vill jag kräkas när vissa säger “ta det som det kommer” gång på gång. Det är väl ungefär så de flesta människor tänker men tjatar man om det betyder det kanske att man inte vet vad man vill och vad man söker…. Sådana killar börjar jag få allergi mot. Man måste liksom inte välja mig men att vara i min ålder och inte ha en aning om vissa saker är definitivt inget bra tecken. Så, stay away from me, velisar och relationsrädda.

    • Romantisk-tjej

      Jag har träffat på sådana killar. De kan ena dagen vilja bara vara med mig för att nästa vecka inte veta vad de känner.

      Jag har väldigt svårt för killar med “otrygg – undvikande anknytning”. Sådana killar kan ha svårt för starka känslor. De tänker mer än de känner och verkar oförmögna att bli förälskade och har stora kontrollbehov. Dessutom verkar de ha många korta romanser/sexäventyr men inget som håller.

      Jag har “otrygg – ambivalent anknytning” och är mest rädd för att bli lämnad och är dessutom känslostyrd. För mig är förälskelse en stor livsförändring och omskakande. Personen blir central i mitt liv. Därför är det viktigt för mig att killen jag är förälskad i verkligen bestämt sig, älskar mig på riktigt och bekräftar mig.

      Jag har stark separationsångest i början, men när jag märker att han verkligen älskar mig blir jag trygg och kan ta ett steg tillbaka. Jag har bara känt den tryggheten med en enda person, han jag är ihop med nu.

      Innan jag träffade min pojkvän valde jag ensamheten framför något ohållbart och oäkta.
      Men jag längtade ofta efter att hitta en kille med samma syn på kärleken.

      För mig är det dock inte viktigt att gifta sig. Jag tycker inte ens det verkar särskilt romantiskt att ha en ceremoni med hela “tjocka släkten”, och det är ju trots allt bara en väldigt dyr fest. Jag håller hellre våra platser heliga där det hänt olika saker oss emellan och som vi kan minnas hela livet. Vi har redan några sådana platser/händelser ihop som vi alltid kommer tillbaka till.

  8. KARL- INGE

    VIRASTINA
    Jag har skrivit i min presentation på HP att jag söker en sista kärlek
    mer konkret än så kan man inte bli och jag får en hel del gillande,

    för att jag dels är den monogama typen som trivs bäst i tvåsamhet
    jag lämnar inget till övers för spekulationer i det fallet,

    Även om jag är extrem tydlig på denna punkt innebär det inte att jag frågar om giftermål första månaderna
    eller flytta i hop jag trivs jäkligt bra som särbo ,, så för min del kan jag tänka mig särbo och förlova mig
    som en bra verifiering på våra känslor

    Samtidigt om vi blir förälskade upp över öronen det klickar på alla sätt
    Då ser jag inga som helst problem med att köra oavsett vad det gäller t, o m giftermål

    Min farsa träffade en kvinna som det klickade med efter 2 månader gifte dom sig ,,
    hon hade flera barn varav den yngsta var 5 år,,, dom han få 42år bra år till pappas död.

    Så visst finns det goda bra exempel på att det funkar , det är bra med lite sunt förnuft men jag håller med SKINNYLOVE det är alldeles för många som är skitnödiga nu !! i bland besparar dom sig onödigt tjafs

    men hallå hur mkt positivt tror ni att ni missar pga rädsla och att ni inte öppnar sinnena

    Livet är till för att levas och det går bara om man inte slår på bromsarna för mkt i varje kurva och knappt har styrfart
    som en del har och att det blir ett och annat guppel pga. av ojämn väg det är ngt man får ta det är ändå bara obekvämt en stund.. det passar inte sekreterartypen att blåsa med den här lite cowboystilen .

    MEN jag tror att alla osäkra ,rädda, försiktiga , har allt att vinna att åtminstone lätta lite på slipsen och få lite friskt syre till huvet vilket gynnar hjärtat.

  9. KARL- INGE

    CHRISTIAN
    Jag prövade Stockholm Marathon för ett antal år sen regnigt och 9grader C

    jag har mkt massa på kroppen men kom ner till 88 kg på startdagen
    88kg med tusentals nedtramp tog ut sin tribut

    Jag haltade i mål på stadion på 3 timmar och fick en akutoperation dagen efter för trasigt knä

    ETT råd spring ett pass på minst 3 mil på träning innan maran
    det kommer du ha mkt nytta av och lycka till

    Jag tycker att det är berömvärt av dig att våga pröva på denna tuffa utmaning
    Att ställa upp och genomföra ett mara är en stor vinst i sig

    • Hasse

      Karl-Inge: Du är ett fysiskt mirakel. Du haltar ihop en mara med betongkropp på 3h! Wow. Mäktigt. Du sätter världsrekord i bänk när ingen ser. Jag känner mig priviligerad av att få göra din bekantskap här.

  10. KARL- INGE

    romantisk -tjej vad jag gillar dig och din livsåskådning du är äkta och jäkligt fin människa som det förefaller

    Angående giftermål så kan man ju åka till sjömanskyrkan i köpen hamn , Göteborg
    eller en borgerlig vigsel i stadshuset och gå ut och käka bara ni två och få ett oförglömligt och härligt och varmt minne det behöver inte vara pompa o ståt

    • Romantisk-tjej

      Tack 😀
      Nej rationellt tänkande har inte mycket med kärlek att göra. Men i dessa dejtingtider är det väldigt vanligt att ha en lista på saker partnern måste ha och inte får ha. Att försöka framkalla en förälskelse när man tycker det passar blir aldrig äkta. För det är något som uppstår utan planering. Annars handlar det nog mest om attraktion. Typ: “han/hon stämmer med mina önskemål så nu kan jag släppa fram lite känslor” .

      Jag skulle aldrig träffa min pojkvän om jag hade gått efter mina krav. Han har t ex små barn och det fanns inte i mina önskemål alls. Som tur var dejtade jag inte honom utan upptäckte honom utanför dessa ramar och blev förälskad trots att det aldrig var tanken när vi sågs.

      Och likadant för honom; han var inte ett dugg intresserad av att träffa en tjej efter sin separation. Han ville endast ha vänner att prata med och umgås med. Och han uppskattade min öppenhet och min empati och ville bli vän med mig.

      Sedan blev jag starkt förälskad efter att ha träffats några gånger. Det var på ett sätt som verkligen förändrade mitt liv, helt galet och intensivt, marken gungade under mina fötter, jag botades från ångest, jag glömde två sorger och jag fick livslusten tillbaka efter en kris. Extremt starka känslor i omlopp, alltså.

      Då fanns knappast tanken på att han inte passade på grund av praktiska hinder…

      Samtidigt var jag mycket rädd för att han kanske aldrig skulle känna samma sak, att han bara ville fortsätta som vän. Därför kämpade jag med min separationsångest/osäkerhet samtidigt som jag hade dessa euforiska livsbejakande känslor.

      Men det visade sig att han blev lika förälskad efter ett par veckor, och då blev allt som i en dröm när vi sågs igen. 🙂

    • KARL- INGE

      ROMANTIS-TJEJ

      DIN BESKRIVINING av riktig förälskelse är lik mina ,, som jag har haft ett par stycken

      just att livet påtagligt förändras allt annat är mer eller mindre viktigt man är uppslukad av varandra

      och den starka känslan har bestått över tiden och jag kan frammana den djupa tillgivenhet omtanke
      och förälskelse fortfarande jag blir varm i bröstet, vid tanken,,
      Det var ingen Klyscha för mig att jag kunde gått i döden för dom tvärtom så hade jag gjort det utan att blinka ,
      Kanske kan det likna frälsning dom lär uppleva ngt liknande känslomässigt

  11. KARL- INGE

    VIRASTINA

    MINA Systrar 2 st mellanbarn var då inga diplomater men jag är yngst,
    så det kanske ligger ngt i vad du säger..

    Samtidigt vill jag nog påstå att har man varit djupt förälskad på riktigt i varandra,,

    då behövs inga frågor !
    om man älskar varandra eller frågor om framtiden tillsammans ,,!!!

    Det går inte en minut utan att man tänker på henne
    och när man är tillsammans går det inte en minut utan beröring

    PGA att det är självklart man kan inte tänka sig att leva utan sin partner vill inte leva ett liv där kärleken inte är inkluderad
    och det rår inga rationella tankar på.

    Den som inte instämmer i detta har aldrig varit galet förälskad
    den personen kan inte sätta sig in i det vacuum man hamnar i

    • ViraStina

      Tyvärr leder den berömda “kemin” fel då och då.

      Absolut inte alltid, förstås. Men det saknas inte exempel på när folk har kastat sig huvudstupa in i relationer, som bara en liten tid senare kraschat med buller och bång. Då har man inte tagit sig tid att utvärdera den mer långsiktiga kompatibiliteten.

      Och går man enbart på kemi och omedelbar attraktion, är det lätt hänt att man fastnar i ett mönster, och blir en av alla de som undrar varför de aldrig träffar någon där det håller. Då har man kanske ett par tre månader av totalt lyckorus, och sedan går det åt skogen. Kemin kan förblinda. De rosa glasögonen kan dölja skavanker lite för effektivt ibland.

    • Romantisk-tjej

      Jag tror du syftar på den omedelbara fysiska attraktionen att man tycker någon är skitsnygg och sexig vid första anblicken. Det typen av personkemi håller nog sällan.

      Men en själslig gemenskap är starkare än fysisk attraktion. Den kemin jag pratar om handlar om att man känner att man har “hittat hem”. Det är mycket starkare övertygande känsla än när man bara tycker någon är attraktiv, snygg och trevlig.

      Och det kräver att man lär känna personen.

    • ViraStina

      Ja, jag vet inte riktigt vad de baserar det på. Många säger ju att de genast kände att det var en tvillingsjäl, att det var som om de alltid känt varandra osv.

      Och så inleder de en intensiv relation, som inte sällan kraschlandar efter ganska kort tid. I de mer extrema fallen, har de då hunnit lämna varsin familj bakom sig i ruiner.

      Men jag tror inte de själva upplever att de gjorde alltihop bara för att de tyckte att den andra var sexig. De kände nog en otrolig själslig samhörighet. Åtminstone brukar det vara förklaringen i efterhand.

      Jag funkar inte så. Visst kan jag känna direkt att “det här var en himla sympatisk person, honom vill jag prata mer med!” Det är väl en form av snabb attraktion. Men det är inget som får mig att bli kär, att bli så där upprymd, nervös, begeistrad, fixerad…

      Även om jag gillar honom omedelbart, krävs det ändå samma långa tid för mig att bli djupare intresserad. Annars stannar det bara vid ett allmänt gillande.

    • Romantisk-tjej

      Jag känner inte igen det själv. Jag har väldigt lätt att se de sämre sidorna hos en person även om jag är kär. Jag är otroligt klarsynt. Jag verkar se sådant som andra ser efter två år, redan första månaden. Och då kan jag redan avgöra om det blir ett långvarigt förhållande eller inte. Om jag kommer står ut med egenheterna eller inte. Istället för att det blir en tråkig överraskning om två år…

      Resultatet är att jag mest varit ensam medan de flesta andra har haft flera relationer som de trodde på men som visade sig gå åt skogen.

      Jag har inte fått några dåliga överraskningar från min pojkvän. Det som händer är ju bara följden av den han är. Och jag såg vem han var väldigt tidigt. Jag lär känna människor på djupet redan i början. Och är det något jag såg tydligt så var det att min pojkvän inte ens var förmögen till att spela eller låtsas…

    • ViraStina

      Jag är i och för sig snabb att få en tillräckligt tydlig bild av en person för att se om jag gillar honom i största allmänhet. Men jag behöver höra talas om många olika situationer, och även se dem med egna ögon, innan jag kan bedöma om jag vill ha en relation med honom.

      Jag vill höra hur han pratar om tidigare relationer. Höra och se hur han är med sin familj, få en inblick i vilken roll han har där. Jag vill se hur han beter sig bland sina vänner och mot främlingar, mot småbarn, mot djur…

      Jag vill se hur han agerar när han blir arg och hur han tar motgångar i största allmänhet. Jag vill höra honom berätta om sitt jobb och jag vill tillbringa fritid med honom. Jag vill se hur han sköter hemmet och hur han hanterar sin ekonomi.

      Det är massor av saker som jag inte lägger någon större vikt vid om jag bara ser på någon som en vän, men som är desto viktigare för mig om det är en person som jag har för avsikt att dela livet med.

  12. KARL- INGE

    VIRASTINA

    Instämmer det finns inga garantier på ngt här i livet det vet vi alla !
    Mer än att vi ska alla dö ngn gång

    Nu talade inte jag om att bli kär utan om total förälskelse ,,
    och jag har aldrig personligen sett att såna förhållanden har brutits
    efter ett halv år eller efter ett par år,
    tvärtom så har dom verkat älska varandra mer än någonsin efter ett antal år

    Det kan komma in sjukdomar och andra olösliga problem
    som förstör och skadar förhållandena
    men från mitt utomstående syn så är dom mkt lyckliga och avundsvärda
    och detta är inget idealiserande floskler utan en real sanning

    Men dom som aldrig har upplevt den där fantastiska känslan ,
    kanske på grund av att dom inte har den förmågan

    att kunna älska fullt ut och släppa taget
    eller helt enkelt inte är genetiskt programmerade på det sättet

    DOM personerna kommer alltid att misstro och förneka
    helt enkelt för att det inte finns i dom

    Det ena är inte finare eller bättre än det andra det måste finnas alla sorter där också

    Det enda man kan konstatera är , att dom får aldrig uppleva,
    den där fantastiska förälskelsen där två är ett

    och aldrig behöva uppleva den där bottenlösa förtvivlan om ngt händer deras förhållande som förstörs

  13. KARL- INGE

    VIRASTINA

    Jag såg på vetenskaps magasinet där dom visade att faktiskt hjärtat brast hos vissa individer

    av sorg och förtvivlan till sina älskade som gott bort ,

    Det är inte ovanligt att dom avlider inom ngn vecka fjorton dar efter dödsfallet

    och alla var inte gamla som man kan tro.

    • ViraStina

      Jo, jag tror på stark kärlek, men jag tänker nog på hur bråttom man har in i relationer. Som temat i Christians inlägg. Jag är nog lite mer “en dejt i taget”. Jag är inte typen som vet tidigt om jag kan bli intresserad av den här personen eller inte. Jag vill känna efter steg för steg.

      Men jag har inte känt att det gör min kärlek mindre stark. Det tog tid innan jag visste vad jag kände för min exmake, till exempel. Han var mycket snabbare – man han väntade in mig. Och efter några månader kunde jag inte vara utan honom!

      Det höll i 20 år, och vi är fortfarande goda vänner dessutom. Så det var ett ganska bra beslut!

      Alla är olika, men om jag skulle slungas in i ett omtumlande passionsdrama, då är sannolikheten rätt liten att det vore rätt man för mig i längden. Jag behöver mitt omdöme intakt för att kunna avgöra det. Annars skulle jag bli en av de där buller-och-bång-skilsmässorna.

  14. KARL- INGE

    VIRASTINA

    Ja det är härligt att du konfirmerar mina tankar ,
    och det är verkligen tur att det finns tusentals olika nyanser av känslor

    och kärlek
    helt individuellt och skiftande i vilken livs fas
    och andra yttre och interna faktorer som ger olika utslag
    inget är konstant,

  15. Romantisk-tjej

    Vi har alla olika egenskaper beroende på vårt arv.
    Jag minns när jag blev förälskad första gången när jag gick i lågstadiet. Jag visste inte vad det var och därför skämdes jag och berättade det aldrig för någon. Ingen hade sagt något liknande så jag trodde det var något fel på mig.

    Jag blev som besatt av en kille i min klass…Jag vågade aldrig någonsin visa det. Men jag drömde och fantiserade om att det var vi. Jag skrev hans namn i smyg på allt jag hade, jag ristade in hans namn på baksidan av dörren till mitt rum. Det var spännande och väldigt stort för mig redan då. Än idag kan hans namn väcka vissa känslor.

    Redan som barn var jag väldigt selektiv. Mina preferenser hade jag redan inom mig som barn. Jag behövde ingen erfarenhet för att veta vad jag längtade efter.

    Det handlade mest om att andra inte förstod sig på mig och inte kände som jag. Jag var finkänslig och intensiv och tog förälskelse på större allvar än andra. Jag tyckte det mesta jag såg var vulgärt.. Och det kan jag tycka fortfarande. Därför blev jag ensam.

    Om man vill lära känna sig själv bättre är det bra att försöka komma ihåg hur man var som liten. Då förstår man vem man är innerst inne.

    • ViraStina

      Ja, jag har ju den egenheten att jag inte blir intresserad av någon som inte visar intresse för mig. Jag kan inte säga tvärsäkert att det gällde redan när jag var ung, eller t o m barn, men jag hade en hemlig crush på en klasskompis redan i lekskolan. Den varade i hela lågstadiet. Sen flyttade jag och bytte skola.

      I gymnasiet återsåg jag killen. Han kände igen mig, och berättade glatt att han hade varit jättekär i mig redan på lekis… 😀 Så jag kanske snappade upp signalerna redan då. Jag lutar åt att det var just därför jag blev förtjust i honom.

  16. KARL- INGE

    ROMANTISK-TJEJ

    Skrattar jag vet inte om jag vill minnas jag hade flera kärlekar i lekskolan och jag var kär på riktigt

    när jag började första klass sprang jag och pussade tjejerna på rasten och det gillades av en del men inte alla så det slutade med stryk av fröken
    men det tog ett tag innan jag kunde sluta
    och min 2 år äldre syster hennes klasskamrater var jag på flera st och kysstes mm
    man prövade hela registret som 10 – 11 åring men när funka fullt ut ..

    debuterade jag på riktigt då jag var 12 år sen var jag förlorad för tid o evighet
    jag blev aldrig barn mer efter det ,, när jag 13 år hade jag polare som var 18 – 20 år så jag åkte raggarbil och kunde ragga på 4. 5 år äldre brudar för att få komma till
    som tur var så var jag brådmogen och såg mkt äldre ut och lika lång som i dag.

    när jag var tretton köpte jag ut på bolaget

  17. KARL- INGE

    GEORGE

    Oavsett vilket ämne som ska diskuteras så säger du likadant om gamla tanter
    har du det nedskrivet och kopierar av och lägger in det för varje nytt bloggämne

    om en äldre kvinna flirtar ta det som en rolig komplimang

    Vi vuxna och skapligt normala skrattar och tänker det var en krutgumma och vara käck,
    om dom är mkt äldre än mig
    så jag blinkar tillbaka och drar ngn vits och säger att vi ska ta en tur på stan eller liknande BJUD PÅ DIG SJÄLV
    ta dig inte på så stort allvar och kom över din ångest för kvinnor

  18. KARL- INGE

    VIRASTINA
    kommentar från högre upp

    OM det är så att dom lämnat sina familjer i ruin så kan jag säga 2 saker dom tar vem som helst som kommer och räddar dom i benägenhet en flykt från en ohållbar situation som skulle kraschat ändå

    för det andra så är det en viss typ som är otrogna har radarn på

    sen kan dom ljuga och säja att dom blev störtförälskade och att det kändes som om dom känt varandra hela livet bullskit ,,,Virastina du är så klarsynt annars så det här tror du inte på själv

    • ViraStina

      Nja, jag vet inte…

      Tror du att folk normalt sett bryter upp från fungerande förhållanden, utan att själva tro att det är allvar? Jag tror nog att många av dem är övertygade om att de träffat sitt livs kärlek, i det där ruset som uppstår.

      Jag tror i så fall snarare att folk är väldigt bra på att övertyga sig själva!

  19. KARL- INGE

    Hasse on 6 april, 2017 at 15:50

    Karl-Inge: Du är ett fysiskt mirakel. Du haltar ihop en mara med betongkropp på 3h! Wow. Mäktigt. Du sätter världsrekord i bänk när ingen ser. Jag känner mig priviligerad av att få göra din bekantskap här.
    ,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,
    HASSE OCH DU ÄR ETT FYSISKT VRAK Skrattretande men börja spring 4-5 gånger i veckan
    och styrketräna stenhårt 4-5 ggr i veckan och sluta med alla kalorier flytande och tuggbara så kan det blir folk av dig med ,,
    även om jag inte tror att du har stake till det ..

    men såna galtar som du vill alltid misskreditera
    dom som är mkt bättre än dom själva Och jag skulle inte kännas vid dig på stan o skämma ut mig
    ,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,
    det här är många år sen,
    ,jag sprang maran

    , jag var oerhört vältränad då , jag ropades ut som 71 löpare när jag påbörjade Västerbron andra varvet Västerbron till stadion är väl ca 8km,, jag började halta på nedförsluten, ,av Västerbron
    ,
    första milen klockades jag för 35,15 andra milen 36, 10 sen bytte jag skor vilket visade sig vara ett misstag dom var ultralätta och snabba men taskig dämpning.

    angående Bänkpressen det är många olika lyftare som tränat i hop med mig
    som vet min kapacitet
    kul att du kollat upp 60 års klassen och min viktklass

    mina söner är också ovanligt starka

    • Hasse

      Ja du Mr Karl-Inge du får gärna sitta här och kasta dynga på mig, George och John G men med sådan omänsklig kapacitet som du har är det väl slöseri? Du borde ju vara med i landslaget som mentor. Wow. Typ!

      När det gäller min fysik är min fettprocent 10% och har varit så i 20 år. Jag är nöjd. Jag behöver inte hävda mig i all oändlighet.’

      Du har enorma komplex.

      Puss på dig!

  20. KARL- INGE

    HASSE

    du tar verkligen fram det bästa hos mig

    Treenigheten Hasse, George och John-g får smaka egen medicin,
    jag låter aldrig såna typer som er
    låta stå oemotsagda och att ni fördömer halva Sveriges befolkning pga deras kön ,
    , det hör hemma på 1800talet

    Angående min kapacitet utvecklingen går framåt , du ska få vatten på kvarn!
    jag har varit på landslagsnivå i min ungdom i kampsport och efter den karriären ,, hade jag lätt hävdat mig i styrkelyft ,

    men i dag med vetenskapliga program som kost , och progressiv träning
    så är dom ljusår före min typ av träning där det bara var frågan om blodsmak i munnen

    och förlamande förskjutning av gränsen med mjölksyraträning

    Hasse du har berättat om spritförtäring och öl pizza godis mm vem tror du att du lura
    du är en lönnfet gubbe som masar dig runt kvarteret med fläsket darrande i bilringarna
    i bästa fall ett par ggr i veckan ,,
    jag vet vad som krävs för 10% kroppsfett i och med att jag ligger runt där själv.
    Du är en Patetisk gubbe som ljuger som en borstbindare

    Du talar utifrån din egna känsla, du har svåra mindervärdeskomplex

    jag har inte ngr som helst bekymmer med min självkänsla
    tvärtom så är jag stolt och mkt nöjd med vem jag är..

    • Hasse

      Wow far out liksom. 4-5 löppass i veckan samt 4-5 styrkepass och nu kampsport på det. Och under tiden arbetade du heltid samt övertid med att plantera gran. Vilket monster du är.

      Du ÄR ett mirakel.

    • george

      Karl inge

      Luktar lögn lång väg. Möjligt när du var ung att du höll dig på eiitnivå. Men inte nu…

      När jag var yngre tryckte jag upp 650kg i benpress. Drog 300kg i mark. Idag pga axelproblem nöjar jag mig med 200kg i mark. Bänkpress har tyvärr fått gå över till hantlar. Men jag är nöjd för det så länge medelålders kärringar håller sig borta från mig. Det gjorde dom när dom var yngre så det kan dom få fortsätta med.

      Jag har ett intressant liv där jag gör det jag gillar. Kommer aldrig byta ut det mot nån ful gammal tant..

    • Hasse

      George: Inte ens eliten tränar på det sättet, för att det helt enkelt är fysiskt ohållbart. Kroppen håller inte för den belastningen. Men på nätet funkar det. Här kan hycklare som Karl-Inge spela hjälte.

      Nog om detta. Over and out.

  21. tjej79

    Håller med i allt som skrivs i inlägget!

    Fast jag är inte personen som smider framtidsplaner efter en lyckad träff. Men, jag vet många som gör det och har båda likadant tänk?! Ja, då fungerar det ju betydligt bättre att ha den typen av framförhållning i den relationen. Hur mycket känslor som investerats?! Avgörs ju också på om man anser den planerade aktiviteten går att genomföra själv eller hitta någon annan som vill följa med. Respektive avboka. Inget är rätt eller fel i detta heller. Vilket val man nu än väljer.

    Sedan beror det nog också mycket på om man är en spontan människa eller en person som gillar att planera.

    • KARL- INGE

      HASSE

      Du får gärna fantisera, lägga till och dra ifrån ! angående min träning och mina resultat ,
      jag vet vad jag kan på det fysiska planet och jag är begåvad med en vilja långt utöver det vanliga,.

      Marathontiden finns registrerad och placering . i Resultatlistan Stockholm Marathon

      Det är barnsligt av dig att låtsas att jag ljuger och det förstärker bara människors tankar om dig.

      men det är oviktigt egentligen det som jag är stolt över är att jag har en rättvisekänsla och en medfödd moralisk Compass ,,
      som får mig att stå upp mot misantroper som har fötts till egoister och som inte tillerkänner andras goda värden .
      Som systematiskt nedvärderar exp kvinnor för att dom inte kan hålla jämna steg varken med kvinnor eller konkurrerande män i samma ålder.

      Som har suttit här på bloggen och gnällt och kvidit att dom inte har lyckats få en enda dejt
      Som skyller på alla andra med en offerkänsla ,, istället för att ta tag i sin personlighet
      och sträva efter att bli åtminstone respektabla män..

      Det känns viktigare än någonsin , att säga ifrån

    • KARL- INGE

      GEORGE SVAR 10 APRIL 11,28

      SKRATTAR vilken mupp du är ! samma sjuka trams som dina övriga bröder

      Du brukar ju påstå att medelålders kvinnor inte lät dig vara ifred !
      Det är väl fritt val vilka du vill träffa !
      Vad berättar du det För ?

  22. KARL- INGE

    CHRISTIAN

    Hur jag funkar i inledande process kan ju skilja lite från gång till gång !

    Efter en lyckad dejt är man glad och förväntansfull o pirrig i väntan på nästa dejt ,
    i mitt fall varken mer eller mindre ,

    Efter det håller vi kontakt och pratar säker flera timmar om dagen i mobilen
    jag vill att vi träffas till kommande helg och helst hem till mig

    Och blir det en fullträff och känslan infinner sig när hon kommer på fredagen ,
    Det vet man ju nästan omedelbart hon kliver ur bilen och det pussas och kramas o pirr
    DVS Ett varmt välkomnande och hon svarar upp lika mkt

    VI är öppna på alla sätt mot varandra och vi får veta varandras CV / levnadshistoria i stort sätt
    på ett naturligt sätt ,,vi vill berätta och fråga av nyfikenhet , Inte av om hon duger eller om hon har haft skelett i garderoben dvs inget fördömande

    Då har hon min fulla uppmärksamhet ända till måndagsmorgon

    efter en sån helg är allt självklart man är förälskad I varandra och pratar i mobilen hela veckan
    och längtar och träffas självklart hela nästa helg igen

    Man behöver inte fråga varandra!! utan fokus ligger på när man kan träffas så snart som möjligt.

    Så funkar jag,, man får inte nog av varandra ,
    Efter ngn månad så träffar man varandras polare
    och råkar släkten komma förbi och hälsa på hos henne eller mig så är det inget konstigt med det.
    Eventuella vuxna barn kommer in i bilden här oxo.

    Det finns inga garantier ! det kanske funkar ett halvår eller tre år eller ett riktigt Marathon förhållande
    Men jag grubblar inte över det utan känner mig glad och lycklig och priviligierad

    Funkar det inte och vi bryter så har jag ändå fått många lyckliga stunder och minnen och känner stor tacksamhet över det

    För mig är livet så ! lyckan kommer lyckan går lycklig den som lyckan får ! njut och låt det inte förstöras
    av ångest , osäkerhet , rädsla för att leva livet , varför låta mig begränsas av scenarion som kanske bara är hjärnspöken och förlora massor av lyckliga stunder och kvalitetstid ,,, samma sak som

    VARFÖR oroa sig för ngn svår sjukdom som kan inträffa om 40- 50 år och låta det begränsa hela livet.

    Ock scenariot !!! Funkade det inte i mellan oss så åkte hon hem redan på lördagsförmiddagen thats it!!!

    Jag förstår inte varför du ställde in ditt planerade maratonlopp det är 15,000 människor,,
    så du träffar henne knappast
    och gör du det så har du ändå fullt upp med fokus på att ladda för loppet

    Hade det varit på en Weekend resa med färja då kan jag haja,, då du springer i hop med henne vart du än går, och hon eller du kanske har nya partner ,

  23. KARL- INGE

    KONDOLEANS

    Jag känner ett behov av att sända mina Kondoleanser till dom drabbade och anhöriga och övriga

    i det tragiska missdåd som skedde på fredagskvällen i Stockholm .

    Jag finner det lämpligt att utlysa tankarna här på bloggen pga av att kärleken och omtanken

    som är tanken och meningen men en dejting sida
    och bloggen som forum för användarna att förstå
    alla sidor vi alla bär inom oss i kärlek och besvikelse

    Kärleken i alla dess former är den starkaste motkraften,
    mot all form av terrorism ,förtryck, skrämselpropaganda , eller oavsett
    dom mörka krafterna vill skada på ngt sätt.

  24. KARL- INGE

    VIRASTINA

    Jag tror inte att det är välfungerande förhållanden
    ytligt sett ja ,, det kan se fint ut men tristess
    och det pockande och lockande livet sliter och drar åt alla håll
    vänner / väninnor som är singlar har en förmåga
    att hjälpa till att det ska knaka i fogarna
    kanske av avundsjuka kanske av svartsjuka kanske av att dom unnar kompisen bättre,

    självhypnosteorin ansluter jag mig inte till ,

    visst kan det förekomma att dom längtat så länge
    att dom är beredda med självbedrägeri medvetet eller omedvetet undantagsfall.

    • ViraStina

      Ja, inte vet jag. Men jag tycker mig se att den berömda kemin orsakar kraftiga känslostormar ibland, och gör att förnuftet försvinner längs vägen. Jag tror inte det är så enkelt att motstå alla gånger, helt enkelt.

      Och jag tror att i det läget, glömmer man att kolla hur väl man egentligen passar ihop i det långa loppet. För det tar ju tid att utvärdera den långsiktiga potentialen, av naturliga skäl.

      Men som sagt var, jag verkar inte vara den som drabbas av snabba kemiska explosioner. Inte hittills i alla fall. Så det är kanske lätt för mig att säga att man bör hålla huvudet om inte kallt, så åtminstone inte överhettat.

    • Romantisk-tjej

      I mitt fall var det bara positivt att det blev så starkt. Att först kolla upp om man passar ihop var inget alternativ.

      Det märks väldigt väl efter några gånger hur en person är, speciellt i vårt fall då vi inte hade en ytlig inledning på vår relation. Inget “kallprat” alls, faktiskt.

      Då kommer man snart i på en människas liv utan att för den skull först testa honom. Jag skulle själv inte vilja bli testad och kollad hur jag funkar med andra o.s.v. Skulle ta det som en förolämpning. Jag skulle verkligen inte vilja att han först måste se hur jag funkar med grannar, främmande personer eller kolleger. Skulle inte kännas bra att en person gjorde detta, låter som ett “kontrollfreak.”

      Och om jag är godkänd i mitt bemötande till dem, får jag stämpeln “godkänd för relation” då? Det låter ju mer som “resonemangsäktenskap” än kärlek..

      Jag kan ju dessutom vara osocial med andra till exempel på jobbet men fungera toppenbra just med honom.

    • ViraStina

      Jag tar inte det minsta illa upp om någon vill se hur jag är som person i det långa loppet. För mig är det ett sätt att inte hamna i de där impulsiva relationerna som jag har sett många vänner kasta sig in i. Jag ser det inte som ett resonemangsförhållande i negativ bemärkelse (dvs att man struntar i känslorna) utan som att man är omsorgsfull och tar relationen på allvar.

      Jag har så många olika – nästan motstridiga – sidor att det måste vara snudd på omöjligt för någon annan att se hur jag är att leva med på bara några få träffar, även om det finns massor av kemi. Jag har t ex både en väldigt introvert sida och en väldigt utåtriktad.

      Samtidigt som jag extraknäcker som musiker och ofta står på scen, är jag en person som har stort behov av ensamhet och lugn och ro. Ju mer jag ägnar mig åt sociala aktiviteter, desto mer måste jag dra mig tillbaka senare.

      Många män söker sig till mig för att de ser den där utåtriktade sidan. Den där centrumfiguren som står i rampljuset. Men de skulle kanske inte orka med min inåtvända sida i längden. De skulle kanske tycka att jag var tråkig, att jag skulle rycka upp mig, de skulle kanske vilja dra med mig på andra aktiviteter…

      Och det är ju en delförklaring till varför jag har flera olika vänskapskretsar. Jag har vissa personer som jag musicerar med, andra som jag diskuterar forskning/studier/teorier med när vi går ut och käkar, och ytterligare andra som jag träffar hemma i soffan och ältar relationer och känslor med.

      Alla är lika viktiga för mig, men på helt olika plan. Och helst vill jag ju ha en partner som inte bara står ut med mig, utan som faktiskt uppskattar den här kluvenheten som är jag. Då kan det – och får – ta tid.

    • Romantisk-tjej

      Jag tycker det är intressant att bilda mig en egen uppfattning om personen. Sedan får det bära eller brista. Men det är ju så livet är. Det finns inga garantier, helt enkelt. Men jag skulle inte lita på vad andra säger om honom. Lika lite som jag önskar att han frågar mina nära hur jag är som person.

      Jag träffade hans föräldrar redan innan vi blev ihop eftersom det slumpade sig så. Men det var mest jobbigt att umgås med dem. Jag fick känslan av att de inte gillade mig. Sedan dröjde det ett år innan vi sågs igen. Men inte heller då fick jag någon avslappnad känsla. De är bra och rediga på alla sätt, men känslan var att jag var tvungen att tona ner mig själv för att passa in, och jag kände aldrig någon respons.

      Nu bor de ganska långt bort så då är det naturligt att bara ses någon gång per år. Och för mig räcker det.

      Min bästa väns föräldrar däremot, var väldigt lätta att prata med från första stund. De verkade dessutom gilla mig.

      För precis som du skriver – att du har vänner för olika saker – så funkar det för mig med. Min pojkvän och jag är ganska osociala över lag, men vi trivs ihop.

      Jag tycker inte det är konstigt eller udda att du vill ta det lugnt efter spelningen eller då du träffat mycket folk. Alla behöver återhämtning. Det är skönt att dra sig tillbaka till hemmets lugna vrå när man haft det hektiskt. Samma sak med jobbet om man träffar mycket folk där. Då kan det vara skönt att slappa i soffan med en bra bok. Istället för att gå ut med vänner.

      Jag umgås mest på tu man hand med dem jag känner. Då kommer jag till min rätt.

      När jag tvingar mig att vara med folk trots att jag känner mig obekväm med dessa mår jag ofta dåligt. Jag gjorde så förr, eftersom jag fick dåligt samvete om jag inte gillade/umgicks med alla som kom i min väg. Men nu accepterar jag att jag är selektiv.

      Och jag har en stark känsla som jag alltid följer. När jag nonchalerar denna omedelbara känsla blir det alltid problem.

      Men de jag trivs med resulterar däremot i mycket nära och innerliga relationer. Vi hjälper varandra och gör allt för varandra.

    • ViraStina

      Ja, vad andra säger om en person är inte avgörande. Även om jag visste sedan tidigare att de flesta pratade väl om min nuvarande kille, räcker ju inte det.

      Men det räcker heller inte för mig att se hur han är mot mig. Det är väldigt viktigt för mig att den jag är tillsammans med, visar respekt mot hela sin omgivning.

      Jag märkte ju ganska snabbt att han var respektfull och tog hänsyn till mig. Men när jag såg hur han månar om djur, och hur mjuk han är mot främmande barn – t ex låter dem gå före i kön – då smälte jag totalt! Det var sidor som visade sig undan för undan, i olika vardagssituationer.

      Det tog också någon månad av dejtande innan vi spontant kom in på ämnen som svartsjuka, och kunde känna varandra på pulsen där, och stämma av att vi hade en bra samsyn. Min snabba, instinktiva bedömning av honom signalerade att det var lugnt. Men det har många kvinnor trott före mig, och sedan ändå gått rakt i fällan med en allt mer kontrollerande man.

      Och för balansens skull kan jag nämna ett litet irritationsmoment som det tog lång tid att upptäcka. 🙂 Han står inte upp för sina rättigheter på jobbet på det vis jag skulle önska. Ibland tycker jag att han låter sig köras med vad gäller arbetstider, framförhållning etc. Det här kan drabba mig när han accepterar orimligt mycket extrajobb med kort varsel, för att han inte kan säga nej.

      Det är ett exempel på egenheter som jag behöver veta, och som kanske inte visar sig förrän efter någon månad eller mer.

    • Romantisk-tjej

      För mig är det också viktigt att han tycker om djur. Även det såg jag tidigt. Jag passade en hund precis i början. Han lekte med den och följde med mig på långa promenader. Det var tydligt att han gillade hundar.

      Jag hälsar på alla katter som kommer i min väg, så då har han sett det flera gånger och jag har sett hans reaktion då också. 🙂

      Dessutom har han vissa intressen som involverar djur. Och han ogillar all form av jakt precis som jag. Han äter heller inte kött.

      Hur han är gentemot omgivningen varierar, han är inte en person som gillar alla, men det visste jag redan. Han säger ifrån när något är fel och accepterar inte allt. Och det är bara tur att han inte har stort umgänge eftersom jag sällan trivs med folk i grupp. Det underlättar helt enkelt att han är lite åt det osociala hållet, för då kan jag vara trygg med att hans vänner inte kommer “på köpet” – när jag bara vill vara med honom 🙂

      Barnen kommer ju delvis på köpet, och det har jag däremot kunnat hantera. Åtminstone i den omfattningen det handlat om hittills. Det är där jag gör mina största uppoffringar i relationen. För barnen kommer före ibland, det måste man respektera.

      Graden av svartsjuka var något jag också märkte redan efter några träffar. Han har inga problem att jag umgås med killkompisar. Men han kanske är rädd att de är “bättre” än han, för att han kan vara osäker.

      Jag tycker det är bra att han frågar allt han vill veta utan tabun. Och då får han ju också veta. Och han har verkat lugn när jag träffar killkompisar och skulle aldrig ringa/sms:a och fråga vad vi gör eller liknande. Jag har märkt att han knappt har några kontrollbehov när det gäller oss.

      Men han ska inte behöva skämmas om han råkar bli lite svartsjuk. Utan vara trygg i att han kan säga det.

      Han har en del krav som jag redan fick veta på första träffen. Då sa han att han aldrig skulle kunna vara ihop med en tjej “som är på det eller det sättet, eller beter sig på det viset”
      Då pratade vi relationer och jag fick snabbt en inblick i vad som var viktigt för honom.
      Jag gillar människor som vet vad de vill och inte ändrar sig för att passa in. Så det var bara positivt.

      Kort sagt, inom en månad visste jag det mesta om honom, hans tänk och hans reaktioner. Sedan fördjupas bilden i takt med allt man går igenom. Och om det finns stark kärlek kan man alltid hitta vägar att lösa problem som uppstår. Ingen relation är helt problemfri.

    • ViraStina

      Nej, någon problemfri relation har jag aldrig förväntat mig. Trots allt har jag varit gift i evigheter, och vi gick igenom en hel del motgångar tillsammans.

      Men det finns vissa problem som jag helt enkelt aldrig skulle acceptera. Dit hör t ex svartsjuka, kontrollbehov, ekonomiskt oansvar, alltför hetsigt humör, och några andra dealbreakers.

      Även en nedlåtande attityd mot människor (t ex tiggare) skulle vara avgörande för mig. Och alla de grejerna är omöjliga för mig att verkligen avgöra inom kort tid. Jag får som sagt var en tillräckligt bra bild väldigt snabbt för att kunna bli vän med någon. Jag behöver ju t ex inte bry mig nämnvärt om hur mina kompisar sköter sin privatekonomi.

      Men för en livslång relation har jag mycket högre krav. Och då känns det orättvist att efter en månad ge sken av att “nu är det du och jag för alltid!” för att en liten tid senare börja komma med synpunkter på hans personlighet, allt eftersom olika egenheter visar sig. Det är exempelvis ganska få människor som inom en månad visar sitt rätta jag vid bråk och raseri. Och jag vill kunna stå för mina känslor och mitt val, och veta att jag accepterar även min partners sämsta sidor. Då måste jag ha sett dem först.

      Jag vill heller inte råka ut för trista överraskningar själv, där det visar sig att han vill att jag ska ändra på mig. Jag tar hellre ett steg i taget, och “blir omvald” vecka för vecka först, sedan månad för månad och så småningom årsvis och till sist kanske för hela livet.

      När vi nyss hade blivit tillsammans, sade min kille typ “om vi fortfarande hänger ihop till hösten så kan vi…” Då gjorde han inga planer långt in i framtiden, utan då handlade det om några månader framåt. Nu pratar han i stil med “om några år kanske vi kan…” Perspektivet är mycket längre och stabilare nu. Och det tempot passar mig perfekt!

    • Romantisk-tjej

      Ja alla har säkert dealbreakers, och för mig är det att han måste tycka om djur. Och eftersom jag inte ätit kött på nästan 30 år har jag svårt för lukten. Och då underlättar det om han också är vegetarian/vegan.

      Jag har inga problem med att han vill att jag ska ändra mig, om det är relevant. Jag har ett hetsigt humör, blir mycket lätt upprörd. Men det har jag jobbat på och nu har jag skaffat mig olika strategier hur jag ska hantera detta annorlunda. Alla har sämre sidor, även jag 🙂 Och jag har såklart även anmärkt på hans sämre sidor. Så vi har gått varandra till mötes där så gott det går. Man kan faktiskt ändra sig….

      Hos oss är det är öppna kort som gäller. Alltså finns det inga hinder för att ha synpunkter på varandras personlighet. Det behöver inte vänta tills om ett år…För ja, DÅ kommer det nog som en chock. “Vad menar du, varför har du aldrig sagt att du stört dig på det förut” kommer nog aldrig finnas i vår vokabulär 🙂

      För min del får han gärna ha andra åsikter om olika saker, man behöver inte vara lika i ALLT. Jag tycker vi är lika i tillräckligt mycket ändå.

      Vi är båda sparsamma men unnar oss ändå vissa “extra”-saker med kvalitet. Vi har samma mål med våra pengar och har liknande syn på ekonomi. Skulle vara jobbigt både med någon som är snål eller någon som konsumerar långresor varje år, köper dyra prylar eller äter ute ofta.. Jag är glad att han INTE har dyra vanor och tänker mer på miljön än de flesta andra. Han tycker till exempel det är onödigt att ha bil. Vi hyr när vi behöver. Jag tycker om att han är konsekvent.

      Han har en del hobbies som kostar, men det är hans grej och inget jag lägger mig i. Våra gemensamma saker är däremot på lika nivå ekonomiskt. Vi har till och med ett gemensamt konto till semestern. Vi har åkt på flera resor tillsammans och vi har lika behov när det gäller standard, renlighet, så lite trafikbuller som möjligt…Det mesta, helt enkelt.

    • ViraStina

      Men vissa grejer visar sig kanske inte förrän efter ett år. Åtminstone jag vill inte ha lovat något för livet för att sedan upptäcka att han har någon svårsmält egenskap.

      Jag läste en artikel av en psykolog som ansåg att det tar ungefär tre år innan man på allvar kan veta hur ens partner verkligen är i diverse upptänkliga situationer. Han avrådde starkt från äktenskap tidigare än efter minst tre år tillsammans.

      Och visst kan man ändra på sig. Men inte på kommando. Man vill vara accepterad. Ingen vill ha en partner som börjar komma med små pikar om hur man är och vad man gör. Och det vanliga är att det rosa skimret sitter i upp till två år eller så. Fram till dess är man väldigt överseende, på ett sätt som man inte kan vara fortsättningsvis.

      Så det är inte sällsynt att de där små gliringarna börjar komma efter ett par år. Eller att man märker att småsaker som man gärna ändrade på för hans skull, när man var nykär och välvillig, plötsligt börjar kännas ganska krävande och orättvist.

      Så innan jag bokar gemensam plats på äldreboendet för oss två, vill jag se hur han blir mot mig när den starkaste oxytocin- och dopamineffekten släpper. Men jag har goda förhoppningar – just för att jag har sett hur han är mot helt andra människor!

    • Romantisk-tjej

      Nu tycker jag inte om sådant som kärlekskontrakt och äktenskap. För mig håller det för att man vill ha varandra NU. Inte för att man lovat tidigare. Om man inte känner att man vill samma sak om tre år, so what? Saker ändras hela tiden. Inget är konstant.

      Man kan som sagt inte garantera något i framtiden. Någon kan bli sjuk och då kan rollerna bli snedvridna. Man kanske inte vill fortsätta relationen som vårdare respektive hjälpbehövande. Den ena kan bli djupt deprimerad och den andre vill leva livet fullt ut med aktiviteter. Då kanske det inte heller håller. Bara för att ta ett par exempel.

      Men jag förstår inte varför man ska vänta med att säga att man vill leva med varandra tills vi blir gamla om det är vad man känner att det verkligen är så? Jag är otroligt tacksam att min pojkvän säger det. När vi ser ett gammalt par kan vi säga att det där är vi om x antal år 🙂

      Omständigheterna kring relationen kan alltid ändras. Men det är inget vi råder över idag. Vi vill leva och älska idag! Och om vi gillar att planera för framtiden så gör vi det.
      Vi är så nära som en familj kan vara. Och en familj bryter man väl inte med i första taget? Att vi skulle gå skilda vägar är därför svårt att tänka sig. För vi har så starka band. Men omständigheterna kan ju alltid ändras runt omkring. Men banden kommer finnas kvar.

      Jag har inte sett någon jobbig egenskap ännu som jag inte såg i början. Vi har haft större konflikter och rensat luften många gånger. Mörka sidor, hemligheter som aldrig yttrats tidigare, egenheter som man helst håller för sig själv…Allt sådant har vi sonderat för längesen. Det finns inget i detta gör att vi vill vara utan varandra. Och det är en enorm trygghet.

      Däremot har jag träffat vänner som verkat leva i en lögn, där artighet och positivitet är en dygd och där man inte ska säga för mycket, för då kan det ju bli bråk…Där är risken stor att man inte känner varandra ännu. Och inte litar på varandra. Och då kan ju en konflikt göra att ena partnern drar.

      Och eftersom vi säger vad vi stör oss på från dag 1 så blir det inget som ligger och gror. Istället kompromissar vi utan att göra avkall på personligheten. Att han inte gillar att jag är alltför hetsig är för att han ser det i ett annat ljus än jag. Han ser det utifrån.

      Och för mig är det knappast bra heller att bli så upprörd. Så på sätt och vis hjälpte han mig att ta tag i det och jag kunde jobba på att bli lugnare 🙂

    • ViraStina

      Mörka hemligheter är en sak. Det är sällan de som orsakar splittringen. Det är nog vanligare att man blir galen på hans tuggande med öppen mun efter ett antal år. Eller ett gäng andra bagateller som man inte ens reflekterar över de första åren.

      Ja, det är här-och-nu-känslan jag syftar till, när jag säger att jag ständigt vill bli vald igen och igen. Jag är fullständigt nöjd med att veta att min partner ser en framtid med mig ett tag framåt.

      Precis i början räcker det kanske med den här veckan, eller den här månaden. Sedan ökar det allt eftersom. Och nu har jag alltså noterat att vi pratar ett antal år framåt i tiden. Och det faktum att det har tagit mer än ett år att komma dit, gör att det känns solitt. Jag tror verkligen att vi är tillsammans fortfarande efter några år. Så pass stadigt känns det nu. Och jag hoppas på betydligt mer.

      Däremot är jag inte beredd att satsa mitt huvud på resten av livet ännu. Det är en del praktiska saker som talar emot. Bland annat avståndet. Sånt har knäckt de mest stabila relationer. Jag vet inte än hur uthålliga vi är tillsammans, som par. Vi har ju inte tvingats att genomleva någon stor gemensam kris, till exempel. Han stöttade mig exemplariskt i somras när jag förlorade en familjemedlem. Men då var han inte i kris själv. Jag var svag och han stark. Då är det ganska lätt.

      Jag har i vilket fall aldrig eftersträvat en relation där mannen tidigt försäkrar mig att jag är hans livs kärlek. För mig klingar det falskt. Det kan han inte veta.

      Man kan naturligtvis inte veta det säkert förrän på dödsbädden, om man ska hårdra det. Men för mig blir ett sådant uttalande trovärdigt efter kanske fem, sex, sju år… Löften intresserar mig föga. Jag vill däremot se en tydlig strävan ända från början. Eftersom jag själv inte blir tillsammans med någon utan väldigt seriösa avsikter, vill jag se konstanta tecken på hans långsiktighet.

      Att min kille glatt skojar om hur vi tillsammans ska driva de andra till vansinne på äldreboendet, eller pekar ut hus som är till salu i hans trakter, ser jag som ett tecken på en sådan strävan efter långsiktighet. Men naturligtvis inte som någon försäkran.

      Och jag tror inte på evig kemi. Jag tror på god kommunikation, goda avsikter, välvillighet och en väl utvecklad förmåga att välja sina strider. Det är sådana relationer som jag har sett hålla i min närhet, i högre omfattning än de med maxad kemi och tvärsäker övertygelse i början.

    • Romantisk-tjej

      Jag kan däremot landa i att vi vill leva resten av vårt liv tillsammans, utan problem. Jag behöver inte ständiga bevis eller kontrakt. Den bördan vill jag inte lägga på någon. Om han spontant säger att han alltid vill leva med mig så tänker jag inte “äsch kom igen om 5 år, då vet du” utan jag hör och känner en äkta genuinitet. Han är den första jag trott på och den första kille jag inte är svartsjuk på. Och bara det säger en hel del om hur äkta hans kärlek är. Och det vi upplever tillsammans räcker för mi

      Man kan säkert hitta saker som gör att vi kanske inte kommer vara tillsammans för alltid. Om man nu är ute efter att vara skeptisk. Men jag vill ju leva med honom och ingen annan så varför skulle jag då börja tveka och tänka “men oj det här kanske betyder att vi inte är ihop om tre år” istället för att njuta av det vi har och förändra det sämre till det bättre. Ingen kan sia om framtiden och jag nöjer mig med att leva här och nu och vara lycklig med honom.

    • Romantisk-tjej

      Jag hade en kompis som alltid åt med öppen mun och det retade jag mig på direkt. Men min pojkvän har inga sådana egenheter som jag retar mig på.

      Nu tror jag inte att jag vid någon magisk tidpunkt kommer upptäcka allt sådant, det har jag redan upptäckt de här två åren. Och han är ganska ensam om att inte ha saker jag retar mig på, för det har de flesta jag har träffat.

      Men det finns större saker som varit problematiska, som har med hans grubblerier att göra. Och det har tagit mycket på krafterna. Men det visste jag redan från början, att han var högkänslig och hade tendenser till oro. Så det kommer inte som någon överraskning. Han har så många andra sidor som väger upp allt detta. Och för mig är oron inget som gör att kärleken blir svagare.

    • ViraStina

      Nej, det dyker sällan upp en magisk tidpunkt. Snarare är det så att i en lång, tung period, när båda kanske är låga, trötta och slitna, och nyförälskelsen är ett par år bakåt i tiden… Då börjar irritationsmomenten visa sig. Då kan den egna toleranströskeln plötsligt bli betydligt lägre än vanligt, och sådant som saknade betydelse när livet kändes ljusare blir provocerande, utan att man ens vet varför man retar sig på det.

      Och om partnern inte heller är på topp, utan behöver stöd och förståelse när man själv inte har kraft att ge det, utan egentligen själv behöver uppmuntran – då är det lätt hänt att molnen tornar upp sig. Då kan missunnsamheten smyga sig på och försöka kväva toleransen, välviljan och kommunikationen.

      Jag har varit med om det, trots att den situationen kändes totalt osannolik de första åren. Som alla andra par, var vi övertygade om att vi var annorlunda än de krisande förhållanden vi såg runt omkring oss. “Skulle vi börja titta snett på varandra? Bli bittra? Haha! Aldrig! Vi är inte sådana!”

      Och jag har varit med om att reda upp det också.

    • Romantisk-tjej

      För mig är det inte alls osannolikt att man kan bråka om saker eller att någon inte orkar vara ett stöd, min kille är verkligen inte psykolog-typen. Det är mer jag som är relationsexperten, trots min oerfarenhet har jag koll på vad som leder en relation på avvägar. Men jag ensam kan inte ta allt det ansvaret.

      Vi hade splittringar tidigt.. Försökte med pauser, men ingen av oss kunde vara utan den andre…
      Vi är båda allvarliga, medvetna personer som ser allt runt omkring oss. Det tar mycket energi. Vi är mycket stresskänsliga också. Behöver mycket tid för oss själva o.s.v.

      Jag är utagerande när jag är ledsen men det går att nå mig om man försöker. Till och med när jag ligger i fosterställning och skakar av ångest. Bara man försöker nå mig kommer man att lyckas. Jag är mycket mottaglig för en lugnande röst. Ord är välgörande för mig. Och jag ger alltid ett svar. Men då måste man ju försöka..

      Min pojkvän är däremot omöjlig att nå när han är upprörd och ledsen. Jag kan prata om precis allt. Men det är ofta andra saker han behöver i det läget Som att jag finns nära, håller om honom.

      I vårt fall har det alltid varit jobb och bekymmer med tid och ork. Så fort vi är lediga en längre tid är vi båda förvånade hur bra det fungerar. Men när vardagsbekymren tränger sig på för mycket kan vår relation påverkas till det sämre. Saker hinns inte med. Trötthet och stress gör att man tar mindre hänsyn och inte orkar att se att den ena är ledsen eller behöver stöd.

      Anledningen till att man pikar varandra är ofta att man inte tar upp saker direkt när det händer. Om någon tycker man viker kläderna slarvigt, tar för lång tid på sig, glömde något i affären m.m säger vi båda det på en gång. Och då kommer ju ingen pika den andre senare, för då har vi redan rett ut det.

      Många går omkring med saker de vet att de inte får säga, för då riskerar ju partnern att göra en stor grej av det eller bli sårad. Men det går att ta upp saker på ett fint sätt också.

      Jag kan inte ha en artig fasad med en person som jag är nära. Däremot är jag väldigt artig utåt, till grannar, bekanta som inte har så mycket med mitt liv att göra. Men med min pojkvän är jag alltid ärlig och rak. Och han är samma mot mig. Smärtsamt i stunden, men det leder ju å andra sidan inte till överraskningar eller pikar framöver. Och det finns dessutom en chans att möta olle i grind och förändra.

    • Romantisk-tjej

      Och med ärlig och rak är det inte så brutalt som det låter. Att vara mjuk och trevlig mot varandra kan man vara ändå. Däremot spelar jag inte glad om jag är ledsen och besviken. Det kan inte min pojkvän göra heller. Så därför vet vi var vi har varandra.

      Vi gick igenom alla de där sakerna redan efter ett halvår. För många händer det efter tre, fyra, fem år. Det beror på hur länge de orkar hålla fasaden och släta över. Men varken jag eller min pojkvän behärskar släta-över konsten 🙂

    • ViraStina

      Det jag menar är att det är enklare att ta sig igenom problem de första åren. Då är man fortfarande nykära. Man kan inte vara utan varandra, som du skriver. Då är man oövervinnerliga. Man löser vartenda tänkbart problem på ren vilja. Och man begriper inte varför andra “ger upp så lätt”.

      Men det där mattas ju av med åren. Välvilligheten och toleransen riskerar att avta undan för undan, i takt med att nyförälskelsen bleknar. Och då är det tyvärr inte riktigt lika självklart längre att man orkar vara stödjande och förstående när man själv går på knäna. Det är då det kan börja kännas motigt på allvar.

    • Romantisk-tjej

      Vi är inte nykära längre…Vi har gått igenom så mycket så det känns som det gått minst fem år eller mer. Vi har gått igenom kriser och konflikter som många inte har förrän om sisådär 4-5 år.

      Vi har inte lika stort behov av att träffas lika tätt längre. Jag mår inte dåligt om han har projekt som kräver tid eller jobbar över ofta. Vi hörs ofta på telefon då. Nu ses vi 4 dagar på raken och det räcker för mig 🙂 Detta är tecken på att förälskelsen inte är lika påtaglig. Tidigare var det viktigt att ses åtminstone varannan dag. Så är det ju ofta i förälskelsefasen.

      Men vi har fördjupat kärleken och förstått (efter alla konflikter) att kärleken måste vårdas. Alltså att man inte tar varandra för givna. Vi har rensat luften om saker som många helst undviker att prata om. Vi har fått lärdomar om hur vi fungerar när en av oss är deprimerad eller har ångest. När starka känslor kommer upp från barndomen o.s.v. Och även i de situationer då vi båda har varit lamslagna av ångest.

      Jag är förvånad hur många som inte har gått igenom det vi har gjort. Och att de knappt känner varandra på djupet. Sådana relationer är väldigt vanliga. Tjejer går gärna till sina kompisar istället för att diskutera med partnern. Och tråkigt nog sitter de ofta och snackar dåligt och säger “typiskt karlar” o.s.v. Jag skulle aldrig prata på det sättet om min pojkvän! Jag lämnar inte ut saker till vänner om honom.

      Många par gör bara roliga saker ihop, men på djupet är de som främlingar. Jag känner flera som aldrig någonsin grälat. De har aldrig sett varandra upprörda, och då har det gått tre år eller mer.

      Hur ska de då veta vilken riktning relationen tar när krisen är ett faktum? Och de vet ju inte vad partnern grubblar på i ensamhet…Allt sådant har vi redan gått igenom. Vi vet var vi har varandra.

      Vi kan prata hur öppet som helst om sex och vad vi önskar. Vi har ett bra sexliv och det finns inte på kartan att någon skulle ha sex bara för den andra vill, och vi behöver det inte heller. För märkligt nog vill vi alltid samtidigt. Och båda är trötta samtidigt o.s.v. Jag är väldigt glad för det, eftersom jag hade ett dåligt sex-självförtroende innan jag träffade honom. Jag var oerfaren och nervös. Men det visade sig att han var mer än nöjd redan i början.. Jag med. Och då förstod jag att erfarenhet inte är allt 🙂 Det stärkte mig enormt.

      Sex kan väl kanske vara ett ämne för dig Christian att ta upp? Förresten var är du Christian? “Whoever” frågade dig något här i tråden, men vi har inte fått svar 🙂

  25. Whoever

    Alltså vi dör fortfarande av nyfikenhet över CHRISTIANs framgångar i dejting efter alla rädsloinlägg!
    Jag tror mig ha sett honom alldeles för länge inne på Happy och kanske också något inlägg om hans sparsamma relationshistorik….intressant

  26. Sussi

    Jag säger bara buhu:Happy pancake är verkligen en sida för relationsrädda tänk så himla läskigt att behöva gå på dejt.

    För att inte tala om dejten dessutom råkar vara riktigt trevlig man kanske tom klickar?? Hu :läskiga tanke hur gör man då ?.Lämnar nätet som är som den allra käraste snuttenalle man kan tänka sig??

    Eller ännu värre??
    tänk om man skulle råka bli ihop hur gör man då ? För då kanske
    man missar någon som är lite lite lite bättre än den man blev ihop med??

    Hu :bara tanken är helt horribel men risken är tack och lov minimal är nog väldigt få som kan tänka sig lämna det trygga hemtrevliga nätet där konstant bekräftelse finns.

  27. KARL- INGE

    VIRASTINA

    det är inget snack om saken jag är väl din motpol i det fallet ,
    skrattar så jag vill väl bort rationalisera
    Vist kan jag väl erkänna att jag varit lindrigt blind i vissa fall åtminstone synfel .L.
    Attraktionen är alldeles förbaskat underbar och kan vara en förbannelse i vissa fall

    man vet så väl , men trillar likt förbannat dit som novis som får en gudomlig känsla

  28. KARL- INGE

    ROMANTISK-TJEJ

    A OCH O ALFA OCH OMEGA

    VISAR MKT : Omtänksamhet och vill väl i alla lägen ,,visar partnern dessutom kompromissvilja och anpassningsbarhet ja då finns alla förutsättningar

    om det andra faller på plats så är det bara att åka mot solens rike.

  29. KARL- INGE

    VIRASTINA

    då har du ju ordnat ditt sociala liv på ett bra sätt för dig om det funkar

    dom flesta har väl olika personliga sidor och det flesta har förmågan att kunna leva med,
    olika hobby
    och olika vänner , rätt normalt jag går på gym är polare med nästan alla , jag tränar med den eller dom som är där olika flera ggr i veckan den/ dom som kör bänk uppskattar att jag hoppar in i gänget och vice
    versa så vi kan stödja o peppa o passa varandra
    Sen har jag ett gäng som är tävlingslöpare en grupp på ca 20 st som jag springer med ett par ggr i veckan
    och 3 ggr själv, sen har jag polare precis som du ,,
    där vi snackar allting från politik -relationer , och mkt fighting då vi är fd kampsportare alla tre

    konstigt nog är det dom tuffingarna som är mest familjeinriktade och värnar mjuka värden
    och omtänksamma och alltid ställer upp.
    Mina barn o barnbarn självklart.

    Sist men inte minst , kanske den viktigaste sociala gruppen är mina danspolare som jag träffar slumpartad ok man vet vilka som gillar och följer vissa dansband ,,

    och vi dansar umgås käkar middagar och mkt annat tillsammans
    och dom har man även kontakt med på nätet
    PÅ färjan och dansbandveckan hänger man ihop hela veckan med olika gäng så roligt.

    Det som är troligt är att jag hittar eller blir hittad av ngn på dansgolvet för varje gång nästan utan undantag som jag åker på dans så blir det kontakt med en eller två som det finns lite känslor för .
    dvs man håller kontakt ett par veckor till att det blir långvariga bekanta

    och dansar tjejen så har vi det tillsammans och så får väl hon ha sina bekanta och vänner
    när jag tränar det är ju 5 dagar i veckan , det passar dom flesta tror jag
    då får vi hela helgen med varandra fre-mån så har jag haft det med ca 10 långa förhållanden 2-3 år och mer. särbo och sambo . och naturligtvis ett par veckor – till ett halvår med en del.

    Men min känsla är alltid att vi kör så länge det håller när man verkligen är intresserad
    och det redan efter ett par veckor , Jag struntar i hennes tidigare liv , jag har inga krav angående utbildning / jobb eller namn, eller hennes horoskop ,

    Det enda jag kräver är att hon har goda sidor mot mig och min omgivning
    då är hon perfekt för mig vad mer kan man begära om man är klok.

  30. KARL- INGE

    VIRASTINA 11APR 7,04

    Jag blev avbruten så nu ska jag skriva färdigt..

    Du säger att du inte tar illa upp om den tilltänkta kollar upp dig i det långa loppet,

    Jag skulle bli mkt betänksam om ngn tjej bar sig åt på det viset ,,, dels att hon inte litar på våra gemensamma känslor ,,,,

    dels skulle jag känna ngn sorts leta fel och skuldbeläggas // eller letar svagheter som kan utnyttjas mot mig

    så går jag tillväga vid förvärv i affärssammanhang kollar deras affärsmoral , familjesituation, personuppgifter, soliditet , jag letar styrkor och svagheter,, kollar resultat före avskrivningar, leveransskulder lager, resultatrapport före skatt, balansrapport, mm så kan man hålla . man kan var hur kall och cynisk och affärsmässig som helts man skyr inga medel

    men inte när det
    har med mänskliga relationer att göra som ska bli en del av ens framtid
    jag och romantisk- tjej verkar ha samma syn på detta

    men jag dömer inte dig , men jag undrar i mitt stilla sinne om du verkligen har haft ngt sånt förhållande jag tror inte du vet vad vi upplever,,, o vad jag o romantisk -tjej talar om ,,

    trots dina 20 år tillsammans med maken , det passade dig och det var perfekt för dig

    Haltande jämförelse ,du köper en fin trygg Volvo 6 mån gammal du kollar ägare historik mm det får inte finnas ngr överraskningar av ngt slag du läste alla broschyrer och jämförde och kollade upp andrahand värdet mm ringer förra ägaren, tar in bilen på motormännen för totalgenom gång

    jag föll pladask för en 6mån gammal BMW exteriör och hela bilen , den blev jag förälskad i så det var bara att handla. efter en timmes provtur, mens jag kör en het BMW med sportchassi och 200 mer i vridmoment N/M
    så oroar mig inte vad som händer med andrahandsvärdet om 5år trots att smällen kan bli större för mig

    Till skillnad mot dig och din trygga Volvo.

    Bäst att tillägga att detta bara var ett hypotetiskt tänk

    • ViraStina

      Nu menar jag ju inte “kolla upp” som i att snoka i deras privata angelägenheter eller historia.

      Jag menar “kolla upp” som i att se hur vi fungerar tillsammans i längden. Hur väl våra ideal, mål, värderingar, livsstil osv stämmer överens i ett presumtivt gemensamt vardagsliv.

      För om allt för mycket diffar, kan ingen kemi i världen rädda ett sådant förhållande. Då är det dömt att krascha.

      Och jag tror att de flesta kollar upp en bil någorlunda innan de köper den. Vissa nöjer sig med att provköra och sparka lite på däcken. Andra beställer en provbesiktning och anlitar en bilkunnig kompis som får nagelfara bilen innan det blir affär.

      Men väldigt få köper en bil enbart vid första ögonkastet, för att den ser trevlig ut. Någon sorts testning vill alla ha. Och om den knappt går att starta och hostar sig fram, är det få som ändå köper den, oavsett hur mycket charm och känsla den har..! Åtminstone köper man den inte i övertygelsen att den kommer att funka automatiskt, bara för att man gillar den.

    • Romantisk-tjej

      Skrattar 😀
      Jag kollar verkligen noga innan jag köper saker. När jag köpte en dator senast ville jag ha den som passade bäst för mina behov, med bästa kapacitet för lägsta pris, jag jämförde alla specs noga. Förutom det skulle den ha snygg design och vara hållbar. Sedan gällde det att välja inköpsställe, erbjudanden som jag kunde nyttja o.s.v. Inget lämnades åt slumpen. Samma sak gjorde jag när jag köpte ny mobil och kamera.

      Men jag skulle aldrig tänka på en relation som ett prylköp. Mänskliga relationer är mer komplicerade än så. 🙂

  31. KARL- INGE

    Hasse on 10 april, 2017 at 13:03

    George: Inte ens eliten tränar på det sättet, för att det helt enkelt är fysiskt ohållbart. Kroppen håller inte för den belastningen. Men på nätet funkar det. Här kan hycklare som Karl-Inge spela hjälte.
    Nog om detta. Over and out.

    ELITEN träningsvolym
    Det beror ju på vad man tränar , du ultramara triathlon 30 tim/veckan , simning ,, löpning skidor bodybuilding osv vidare så är det ansenliga mängder timmar som eliten tränar Marathon löpare i Sverige eliten ligger i 16 -18 mil snitt
    kanske dom bästa ligger periodvis 25-30 mil ,, skidor lika många timmar,,, simmare likadant 25-30 timmar
    per vecka
    Bodybuilder kör 2 pass om dagen 6 dagar i veckan ofta två timmar eller mer om dagen sista 3-4 månader går dom 45min -1 timme varje morron

    Tennis och golf 6-8 timmar om dagen osv

    Så mina löpar pass på 5×30 -45 min = 2,5tim plus mina pass med styrka 4- 5x 45-60 min = 3,5 -4 tim

    summa max 6,5tim totalt i veckan kanske 7 tim i bästa fall,,det är helt normalt för en gubbe..

    jämför det med elit tränade som tränar tre ggr mer vore tacksam om ni inte diskuterar det ni inte förstår eller kan ngt om.

    Ni är så avunds sjuka och patetiska och duger bara till att klaga på andra ,, dessutom så fattar ni noll
    uppenbarligen om träning.

    • Hasse

      Karl-Inge: Jag utgår efter det du tränar och ålder. Och efter 30 års erfarenhet inom idrottsskador vet jag lite… kan man väl säga. Du kan fortsätta spela hjälte… jag bara skrattar!

    • KARL- INGE

      ROMANTISK-TJEJ , VIRASTINA

      Det där med bilen var ju bara på skoj lattja lite med er

      Jag är mkt ekonomist och noggrann men köper jag kläder hugger jag min storlek och färg o modell

      ny garderob på en halvtimme

  32. KARL- INGE

    VIRASTINA

    Efter ett par helger som dediceras åt varandra ,, så är min upplevelse att man verkligen känner varandra mkt
    Det kanske är en viss typ som jag träffat,, men seriöst så brukar jag ha bra grepp om vem som ligger på min arm och den biten brukar inte ändras särskilt mkt ,,
    Tydligen så pratar jag mkt mer och är mkt öppnare än vad du är ,, för jag vet detta du hänvisar till på ett par tre veckor som tar dig ett halvår eller mer att få reda på Det finns par som levt ett helt liv och har inte en aning om vem dom levt med , kanske sån du är Retades, , jag tror att du har mer prestige och är mkt räddare om din framtoning bland folk ,,,
    jag skiter fullständigt i vad folk tycker och tänker om mig och tjejen,, om hon är go och fin mot mig o mina släktingar

    skrattar EXAKT fast bilen är 6 mån gammal och det finns försäkringar som gäller

    Så skulle du inte nöja dig utan att koppla in ett stort maskineri

    Ja jag skulle nöja mig med att den är 6 mån och gått ca 500 mil och att det finns nybilsförsäkring
    jag hoppar över DNA PROVET PÅ LACKEN skrattar

    • ViraStina

      Jag kan glatt konstatera att jag lägger mycket mindre vikt vid vilken bil jag köper, än vilken relation jag ger mig in i…! Min senaste bil var ett halvstolligt impulsköp.

      Men en bil är bara en bil. Människor är mer komplexa. De kan bli sårade, svikna, ta illa upp…

      Att jag är noggrann innan jag ger mig in i ett förhållande på riktigt, handlar nämligen lika mycket om omsorg med min partner. Jag tvekade länge med min nuvarande kärlek, eftersom jag inte var säker på vad jag kände för honom. Men han drev envist på.

      Jag var beredd att ge det en chans för egen del, för jag var nyfiken. Men jag visste inte hur han skulle ta det om jag sedan backade. På ett sätt kändes det egoistiskt och oansvarigt att testa. Till sist bestämde jag mig för att “Vad tusan, han är ju myndig! Ger han sig in i leken, så…”

      Men det var inget självklart beslut för mig.

    • catwoman

      Måste hålla med Virastina här, jag behöver också ta ett steg i taget, och det beror inte på att jag är rädd om någon prestige eller så, utan att det helt enkelt tar tid att lära känna varandra och komma underfund med varandras egenheter. I början när man lär känna någon så är man av naturliga skäl mer “artig” och “polerad”, precis som i alla mänskliga relationer, men efter hand som man lär känna varandra framträder ju mer av de kanske mindre smickrande sidorna. Det är fullt naturligt att de sidorna inte är det första man visar för varandra. För mig är det viktigt att veta att vi kan kommunicera och förstå varandra någorlunda bra, att vi kan “gräla” konstruktivt utan att “slå ihjäl” varandra, att vi delar någon slags värdegrund osv.

      Just hur han är mot barn och djur håller jag med om att det är en viktig indikator på hur han “egentligen” är som person. Någon har sagt att en persons karaktär avslöjas mycket av hur hen behandlar personer som hen egentligen inte kan dra någon direkt nytta av själv.

      Jag har också hört talas om personer som flyttar in hos varandra mer eller mindre direkt, det är helt uteslutet för min del, det är som bäddat för katastrof. Det känns som man sätter alltför mycket på spel direkt då, tycker jag. Tids nog kan man känna att man är mogen att ta det steget, det gäller bara att man är någorlunda synkade så inte en är för otålig och den andra känner sig pressad…

    • Romantisk-tjej

      Bland de människor som kommit mig nära har det aldrig varit polerat och artigt i början. (Kanske de första 5 minuterna då….) Tvärtom har vi båda blivit förvånade att vi kan prata med varandra som om vi känt varandra hela livet. Vi blir vänner direkt och vill träffa varandra så snart som möjligt igen. Ofta pratar vi i telefon i timmar.

      De med den artiga inledningen har jag däremot aldrig kommit in på livet senare heller.

      Jag kan inte tänka mig att flytta ihop med någon snabbt eftersom jag levt ensam hela mitt vuxna liv. Jag behöver en plats som är min egen och som jag kan dra mig tillbaka till. Men jag känner många andra som vill vara med varandra dygnet runt, och hela tiden.

    • Catwoman

      ROMANTISK-TJEJ: Ja, det är ju egentligen det allra bästa, de personer man känner att man kan vara sig själv med redan från början. Det ger en alldeles särskild känsla, av trygghet och samhörighet. Vad jag menade var nog snarare att det efter ett tag visar sig fler sidor av den man dejtar, som man kanske inte alls kan tänka sig att leva med på längre sikt. Jag har flera gånger varit ihop med killar där jag har känt den här speciella gemenskapen, vi har utgått ganska flitigt, haft det väldigt bra och kul ihop, han har också sagt att han tycker det känns bra, killen har varit både snäll, omtänksam, rolig, lyhörd osv, och sen efter kanske 3-4 månader (det varierar, ibland upp till ett halvår) så ändrar han personlighet tvärt, mer eller mindre över natten och istället börjat klaga på precis allt.

      Han gnäller hela tiden, på hur jag klär mig, vad jag säger, att jag pratar för mycket, att jag pratar för lite, vad mina vänner gör, hur mina föräldrar är, hur det ser ut i mitt hem, ja allt… “varför kan du inte vara lite mer som X, där har vi en riktigt attraktiv kvinna!” osv… I det läget är det ganska skönt att inte ha “investerat” alltför mycket i framtiden, i form av bokade framtida långresor, gemensamt boende, eller vad det nu kan vara, det gör det lite lättare att till slut bara säga “jamen slipp då” och dra sig ur, gå hem till sitt, utan att hela släkten och vänkretsen kommer och håller långa förhör på varför man inte ser till att behålla en sådan trevlig kille…

      Det betyder inte att man inte ska satsa på förhållandet redan från början, det tycker jag absolut man ska, och se till att umgås mycket och lära känna varandra och ha kul ihop och skapa minnen tillsammans, men att binda upp sig alltför mycket alltför snabbt skulle inte funka för mig iaf… jag vill först se att han står ut med mig i åtminstone ett år, helst mer, innan det kan vara fråga om lite mer “hårda” committments…

    • Romantisk-tjej

      Men hjälp det där var en riktig loser…Förstår inte varför folk är sådana. Det är ju så lätt att avgöra om man gillar det man ser från början. Så varför klaga på kläder, hur hemmet ser ut, hur man beter sig och hur man pratar, det är ju sånt man ser ganska omgående.

      Skulle själv aldrig bli ihop med en kille jag stör mig på. Jag har varit på dejter där folk har diverse ticks, dåligt bordskick och annat jag har haft svårt för. Och då är det ju troligt att han kommer ha det senare också. Verkligen hemskt att lura dig så som den killen gjorde. Men tyvärr finns det ju många konstiga människor där ute. 🙁

      Ja, planera stora saker är nog dumt att göra. Vi gjorde vår första gemensamma resa efter knappt ett år. Då kändes det självklart. Men att investera för mycket första månaderna kan vara oklokt.

      Platsen där vi blev ihop var på annan ort, men det var ingen gemensam resa, utan vi sammanstrålade där några dagar eftersom vi så gärna ville träffas. (och vi befann oss med en kort tågresa emellan).

    • catwoman

      Ett förtydligande här: Detta har jag alltså varit med om flera gånger, i större eller mindre grad, så det är inte alls så att det handlar om en enstaka “loser”, det här är ett inte helt ovanligt beteende, enligt min erfarenhet. I mitt fall handlade det om män, men det finns säkert kvinnor som beter sig så också.

      Min analys i efterhand är att männen i fråga egentligen inte hade en aning om vad de sökte, de tog någon “fösta bästa” som råkade vara jag. När de efter ett tag insåg att det här inte var vad de ville så kunde de inte riktigt stå för det och själva ta omaket och avsluta relationen, utan istället började de bete sig illa för att jag skulle tröttna och slutligen göra slut. Ett ganska fegt beteende kan jag tycka. Observera att detta har hänt även när både jag och mannen i fråga har varit över 30, så det har absolut inte alltid handlat om ungdomligt oförstånd…

      Men min poäng, som jag försökte göra, var egentligen ett svar på Karl-Inges uttalande om att man efter ett par helger tillsammans känner varandra tillräckligt bra för att kunna vara säkra på varandra. Det stämmer helt enkelt inte, många sitter inne med sidor som visar sig först efter längre tid, och det är bättre att man har hunnit uppleva dem innan man tar alltför stora steg mot ett livslångt åtagande…

      I mitt fall, t.ex., är mitt boende viktigt för mig, jag satsar mycket pengar och tid på att skapa mig ett boende jag trivs med, och det ska ganska mycket till innan jag börjar planera att byta boende eller ändra det på något annat sätt för en mans skull, jag behöver vara mycket säker på honom innan det kan bli aktuellt… Men särboförhållanden är ju helt OK de också!

    • KARL- INGE

      VIRASTINA

      Det var ju det jag sa hela tiden du har aldrig upplevt den där sanslösa förälskelsen !!!!!!

      när båda bara vet att allt är så rätt det bara kan bli, inget fel i det men att du inte har dom generna men nu måste du ju ändå inse skillnaden ,,, det finns inget rätt och inget fel bara helt olika upplevelser,
      och det är säkert perfekt för dig,,

      Att du inte har våran insikt om djup förälskelse som ROMANTISK-TJEJ OCH JAG HAR.
      du sa att maken var din stora kärlek men vi pratar en helt annan nivå efter din egna beskrivning

    • ViraStina

      Det är fel att säga att jag inte har inblick i djup förälskelse.

      Men däremot har jag inte inblick i snabb förälskelse. Det är inte alls min grej. Men det är något helt annat än djupet på känslorna.

      Långsamma relationer kan vara betydligt djupare i känslorna än snabba. Ibland. Och ibland inte.

      Att skilja mig är det absolut värsta jag har gjort, trots att det var ett ömsesidigt beslut. Jag älskade honom fortfarande. Det var som att hugga av högerarmen. Han var mitt liv, min stöttepelare, min själsfrände… Detta trots att jag inte föll för honom under de första veckorna. Vi blev tillsammans på höstkanten, lite casual. Men inte förrän vid jul var jag kär upp över öronen. Och sedan var vi oskiljaktiga, trots att vi bara var 20 år då.

      Så att jag misslyckades med dejtingen efteråt är helt begripligt. Jag gav mig in i dejtingsvängen ett år efter separationen och sökte mig till män som liknade honom till sättet – men ingen kunde matcha honom. De var nollor jämfört med honom, tyckte jag.

      Jag och nya kärleken började dejta mer seriöst för ett och ett halvt år sedan. Tre år efter min separation. Då var jag inte säker på vad jag ville. Men ett halvår senare kände jag att jag hade fallit allvarligt för honom. Det slog mig, från ena dagen till den andra. Och det var då vi bestämde att det var vi på riktigt. Då började min nyförälskelseperiod! Den sitter i fortfarande, och den blir fortfarande starkare.

      Och just därför vet jag att jag inte är helt rationell i dagsläget heller… 🙂 Jag ser honom definitivt med rosa glasögon fortfarande. Det går inte att undvika. Och ska inte undvikas! Det hör till! Men de livsavgörande besluten (som t ex att flytta till honom) får vänta ett tag till.

    • Romantisk-tjej

      Låter konstigt att du ville skilja dig från en person du älskade? Jag har svårt att tro att jag skulle gå ifrån någon jag älskar. I så fall är det inte mitt beslut. Jag tror nämligen på att om det finns kärlek kan man också leva tillsammans hela livet. Särskilt om man lärt känna varandra så lång tid och kan allt om varandra.

      Men om kärleken tar slut är det en annan sak. Om man bara vill vara vänner finns ju alltid risken att någon kommer hitta en ny partner. Och i det fallet kanske det är klokt att bryta. Men då är det ju ingen kärlek som binder en samman och då är det heller inte lika smärtsamt att inte vara ihop. Gillar man varandra som vänner kan man ju dessutom fortfarande träffas.

      Men om någon varit otrogen är det ett svek, och då kan jag förstå smärtan och att det är svårt att försonas.

    • ViraStina

      Jo, jag älskade honom, men det brast i fysisk attraktion, bland annat. Outhärdligt svårt beslut. Och vi gjorde flera omtag, i hopp om att hitta tillbaka.

      Jag kommer alltid undra om jag kunde ha gjort annorlunda. Jag tror dock att vi båda hade behövt börja göra annorlunda redan sisådär tio år tillbaka i tiden, för att inte tappa bort varandra på vägen som vi gjorde.

      Men han kommer alltid vara en familjemedlem till mig. En av de viktigaste. Och nu är en annan fas av livet, och jag är laddad med massor av lärdomar. Jag litar på att det kan bli precis lika bra igen. Helt annorlunda, men lika bra.

  33. KARL- INGE

    CATWOMEN

    Jag tror inte att det är att hålla med eller emot , som jag sa inget är fel eller rätt

    Det är bara helt enkelt olika personlighet där vi är totalt öppna och när vi träffar likasinnad så har vi delgett varandra hela vårat liv både bra och dåliga saker och händelser
    och har därmed en helt annan överblick

    än vad ni har efter tre veckor ,,
    ni kanske kommer ifatt på ett år eller aldrig
    det här är inget tillgjort utan det känns som man kan lägga sitt liv i den andres hand med 100% tillit

    Det kan förefalla i era ögon omoget, obetänksamt ,, konstigt ,,,
    men i mina ögon helt naturligt och jag har aldrig behövt att ångra just den biten
    tvärtom ger man så mkt av sig själv så får man 1000 ggr tillbaka med kärlek och anförtroende

    EN DEL säger vi har mkt bättre kontakt och öppenhet som vänner efter skilsmässan .

    det får vi direkt de förtroendet och djupa vänskapen vi berättar sånt som ingen annan får veta mer än partnern vi vågar göra oss sårbara till 100% håller förhållandet så förstår var och en vilket bombsäkert fundament man står på,, Detta är absolut sant

  34. KARL- INGE

    VIRASTINA

    jag omformulerar mig du har aldrig blivit blixtkär vid första ögonkastet !!!

    Det är en sanslös upplevelse det har hänt mig ett par ggr

    ENA GÅNGEN ringde jag för att hyra affärslokal och tjejen som svarade gjorde mig fullständigt knäsvag

    på darrande ben helt utmattad går jag in på hennes kontor för att hämta nyckeln till lokalen

    Kemin hade rätt det bara sprakade i luften då vi såg varandra i ögonen det undgick inte ngn i närheten

    DET VAR knappt jag vågade gå tillbaka och lämna nyckel jag väntade extra i 3-4 timmar jag var nämligen gift och det gjorde det otänkbart för mig att gå vidare på ngt sätt med henne

    jag skulle ge vad som helst för att träffa henne i dag om hon är singel Fan jag kanske ska börja göra eftersök på henne med risk för att hon är tillsammans med ngn vad säger du virastina ?

    • ViraStina

      Jag har känt sekundsnabb kemi, men inte alls på den nivån att jag blir kär. En märkbar attraktion, för all del – men inget som får mig att vilja göra något överilat.

      Det kan vara grunden till ett lite mer seriöst intresse, men nja, oftast inte. Snabb attraktion har aldrig varit någon bra indikator för min del för att avgöra hur väl jag passar ihop med någon.

      Jag tror jag avstår från att ge råd i frågan. 🙂 Jag är både för impulsiv och för förnuftig, på samma gång. Ytterligare motstridiga egenskaper hos mig.

  35. KARL- INGE

    SKINNYLOVE

    jag anser att det är mer seriösa kvinnor på HP även om det är en del som är på både MP OCH HP

    Lite mer att bygga på enligt mig .

    skinnylove jag vet inte hur gammal du är men vi kan snacka lite out of record alltså dejtingsidan om du vill

    • KARL- INGE

      SKINNYLOVE

      det är ok att du är mkt yngre jag ska ha överinseende med det ,, jag trodde att du var uppåt 47 ,48 år

      du är så mogen och jag är så omogen perfekt ,, skrattar skojar bara med dig

      mitt sista ex är 42 och hon var för ung ,,
      kram kram du kommer att träffa en jättebra kille för du är en toppen tjej

    • Skinnylove

      Stort tack för dina ord, Karl-Inge 🙂 Jag tänker samma om dig. Sådan klok, omtänksam, kärleksfull och tydlig man kommer säkert inte kommer behöva vara singel så länge till!
      Kram

  36. KARL- INGE

    VIRASTINA

    skrattar vilka galna inlägg i dag riktigt skojigt

    kanske lika bra att du avstår att ge råd då lät lite kom si kom sa

    Rätt kul det där jag har också en massa motstridiga egenskaper till och med ytterligheter åt båda håll
    EXP jag är extremt öppen och social älskar möten med människor men vill inte ha hem dom i soffan skitjobbigt ibland så då är jag introvert och jag kan vara djup men mkt sällan nästan alltid positiv och lättsam

  37. KARL- INGE

    VIRASTINA
    JAG upplever det som att du har öppnat upp dig lite och det imponerar på mig det är en bit kvar till

    MIG OCH ROMANTISK -TJEJ men det är i nte nödvändigt heller ,,

    virastina roligt att vi kunnat diskutera och släppa lite attityden båda två .

    Romantisk tjej är bara för häftig och hennes snubbe hennes vittnes uppgifter om deras par liv ger hopp till alla människor GRYMT JOBBAT

    Sen vill jag veta mer om SKINNYLOVE seriöst hur gammal är du vore kul om vi hoppade över till dejtingsidan du och jag för lite seriöst snack

    • ViraStina

      Jag är precis så öppen som jag har för avsikt att vara… 🙂

      I vissa sammanhang kan jag vara den där typen som delar med mig på djupet. Men lika ofta upplevs jag som sluten, sval och distanserad. Båda versionerna är jag.

  38. KARL- INGE

    VIRASTINA

    jag läste först nu om ditt inlägg om psykologen som avrådde äktenskap förrän efter 3 år

    i alla fall att man inte kände varandra förrän efter ett par år där ser vi fel det kan bli av så kallade experter

    bara på bloggen har vi ett flertal som säger inget trams vi lossar på bromsen och åker en gemensam framtid till mötes som jag vet är det undertecknad ,,romantisk.tjej och skinnylove och ett par till

    Jag hoppade av psykologlinjen efter ett år dels pga av vård av farsan ,, men det var mkt knäppskallar också

    vi på bloggen framstår ju som normala mot dom

    • ViraStina

      Jag tror inte att det är fel per definition. Det betyder inte att det gäller exakt alla i varje sammanhang.

      Men som grundtänk tycker jag att det ligger mycket i det. Trots allt är det nästan hälften av alla äktenskap som havererar. Jag tror att en hel del av dem ingicks lite för snabbt, med för kort betänketid.

      Om jag inte minns fel, talar statistiken också för det. Jag vill minnas att relationer som inletts lite långsammare har längre överlevnad i snitt än de snabba. Men bara till en viss gräns, har jag för mig. Man vinner alltså inget på att vänta i evigheter på att flytta ihop/gifta sig/bli allmänt etablerade.

      Det råder någon sorts lagom-är-bäst-princip här, misstänker jag. Men statistik är i vilket fall ändå bara statistik. Det viktiga är att man känner sig själv och kan fatta de beslut som passar en själv bäst.

      Kanske säger denna statistik i så fall mer om befolkningens självkännedom och bedömningsförmåga, än om lämplig rekommenderad hastighet på relationer.

  39. Romantisk-tjej

    Vad är det som säger att längst vinner? Någon kan ha ett fantastiskt förhållande i 4 år som de minns hela livet och som gett dem massor av lärdomar och lycka. Andra har ett förhållande i 50 år. Vissa träffar olika partners genom livet utan att för den skull vara olyckliga. Ytterligare andra trivs som singlar efter de skaffat familj och barnen blivit vuxna.

    Jag tror att jag bara kommer ha ett förhållande i mitt liv. Och för mig är det viktigaste vad jag har idag inte vad jag hade igår eller eventuellt kommer få i framtiden.

    • ViraStina

      Alla blir saliga på sin fason. Men jag är en person som vill ha en livskamrat. Det är min strävan. Och därför behöver jag lång tid på mig att se om jag kan tänka mig att spendera – förhoppningsvis – flera decennier med honom.

      Det är inget jag kan veta efter ett kvartal på rosa moln.

    • Romantisk-tjej

      Jag tänker inte att min partner är tillfällig heller. Självklart är han min livskamrat. Men jag behöver inte “pröva” honom för det, för så länge vi känner att vi är ämnade för varandra är det så. Han behöver inte bevisa något för mig. För känslan att vi hör ihop är redan så stark att det inte finns tvivel. Men har man aldrig haft den typen av känsla kan man ju inte veta vad det är. Och då kanske man kräver bevis? Vad vet jag.

    • Romantisk-tjej

      Tillägg:
      Jag krävde bevis av alla andra killar jag träffat genom åren. Och jag var dessutom svartsjuk. Och det var för att jag instinktivt kände av en osäkerhet om det var äkta. Det fanns inget själsfrändeskap. Men det hoppades jag ju på ändå.

      Och vill man gärna ha en relation så ser man igenom rosa glasögon. Men jag kan inte göra det. För jag ser tyvärr det fula också…Så är det för mig. Och det är därför jag aldrig hade en partner som höll i ett, två ,tre år….För jag ser aldrig det rosa tyvärr. Bara i mina drömmar. Men inte i verkligheten För den är ofta brutal för mina sinnen.

      En kille kan få mig ganska snart och tappa allt vad romantiska känslor heter. Jag har ofta blivit äcklad av människor. Och knappt kunnat ha någon fysisk kontakt. Så ja, jag kan nog utifrån all denna erfarenhet (upp till jag var 45) veta att jag har förmågan att se när det är rätt 🙂

    • ViraStina

      Nej, det handlar inte om bevis. Bevis för tankarna till prestation. Kanske till och med till kortsiktiga prestationer, i avsikt att uppnå en viss effekt.

      Det handlar om en långsiktig bedömning för att se hur väl man passar ihop. Jag kan inte göra långsiktiga bedömningar på kort tid. Det blir inte rättvist varken mot mig eller honom.

      Och jag vill heller inte själv bli bedömd på några enstaka dejter, när det kanske ska handla om resten av livet. Jag vill att man lär känna varandra under en lång period, för att få se så mycket som möjligt.

      Du tolkar den långsiktiga bedömningen som tester, nästan som något illvilligt och negativt granskande. Men för mig betyder det i lika hög grad att man tror på varandras potential och är beredd att låta positiva sidor visa sig under en längre period, istället för att förvänta sig att se allting på en gång.

      Många är lite tillbakadragna och slutna. De kommer inte till sin rätt förrän efter en viss tid.

    • Romantisk-tjej

      Då förstår jag inte vad du menar när du säger att du behöver lång tid. För mig pågår ju relationen i takt med tiden. Och den förändras så klart eftersom båda går igenom sorger, förluster, arbetsrelaterade svårigheter, familjeangelägenheter, sjukdomar och allt annat som livet svårt som har att erbjuda…Och älskar man varandra så tar man sig igenom det.

      Blir det en kris söker man hjälp. Men inget är hugget i sten. Det kan hända saker som gör att man tar en paus eller till och med separerar. Men det är ju inget man grubblar på varje dag OM eller när den dagen sak komma. Då skulle det ju bli outhärdligt att leva om man tänker på det när man istället kan glädjas nu när man har allt.

      Men det är ju inget som säger att någon sorts säkerhet infaller typ 4 år fram i tiden. För man kan aldrig sia om framtiden. Därför lever jag och känner det jag känner här och nu. Men känslan är mycket stark att vi är själsfränder. Ska man hejda sig när man känner att man vill yttra orden att man vill leva tillsammans hela livet? Bara för att någon psykolog sagt att det kan man inte veta förrän det gått 3 år…

      Är spontanitet något som kan skada i det fallet? Bara för att man inte kan lova på heder och samvete att man kan älska någon till döden skiljer oss åt, ja då ska man helst inte yttra det heller? Men INGEN vet ju vad man känner i framtiden. Däremot kan man ha kontrakt men dessa har ju inget med känslor att göra. Kärleken lever sitt egna liv. Många lever ihop för att de lovat det på ett papper. Trots att det skulle vara bättre om de gick isär. Kärleken kan man inte tvinga in i formaliteter! Lika lite som man kan vara säker på att känslorna är lika starka om det gått en viss tid. Det finns inga som helst garantier i kärlek eller relationer. Så är det bara.

      Att följa känslan och bry om varandra är tillräckligt. Min pojkvän vill leva med mig till ålderdomen och jag blir väldigt glad när han säger det. För det vill jag med. Och tänk, vi mår inte illa av att säga det trots att det inte finns garantier 🙂 För någon av oss kanske inte ens lever till dess. Och det är inget som skrämmer mig, eftersom jag inte är rädd för döden.

      Att analysera i all evighet förstör däremot mer än det gör nytta, speciellt när det gäller kärlek!

    • ViraStina

      Jag är ingen vän av att lägga band på sig, eller fejka. Då blir det ett spel.

      Känner man superstarkt för någon, så gör man. Visst kan man kanske behärska sig en smula (vänta in varandra lite, som jag har skrivit om tidigare) men då pratar jag kanske om några veckor eller så. För att låta den andra få chansen att hinna landa och känna efter. Inte om år.

      Men jag är en eftertänksam person på många sätt. Jag behöver gott om tid att se hur en person kan passa in i min värld. Vad det kommer att innebära. Jag har även två barn att ta hänsyn till. Jag kan inte avgöra efter några få veckor att den här nya personen, han ska fogas in i vår gemensamma tillvaro, för att han och jag råkar ha stark kemi. Jag måste vara ganska säker på att han blir kvar på lång sikt, innan jag presenterar faktum för mina barn.

      Det är en process. Och om jag har gjort en bra tidig bedömning – vilket jag verkar ha gjort – då blir det en process där kärleken stärks allt eftersom tiden går. Inte kontrolleras och bevakas.

    • Romantisk-tjej

      Min pojkvän har små barn och jag träffade dem redan på andra träffen helt naturligt. Det var knappast att barnen fick se en främmande tjej i pappas säng på morgonen…det var aldrig på den nivån.

      Nästa gång vi sågs ute sa den yngre killen “vem är hon?” storbror svarade “det är den där tjejen pappa träffade förut du vet, det är pappas kompis”. “jaha” och så kollade de in mig lite sådär i smyg och var nyfikna. 🙂 Sedan frågade de om jag skulle med och göra blåbärspaj av blåbären vi hade plockat tillsammans. Då sa jag nej, eftersom jag tyckte det var för tidigt att komma hem till dem.

      Men det fina här var att min pojkvän (som då var min vän fortfarande) inte hade något emot att jag träffade barnen i början. Andra kan vara lite väl strikta med det vilket jag inte förstår. Är man en normal vuxen människa mår inte barnen dåligt av att träffa förälderns nya vänner. Man behöver inte sitta vid matbordet där hemma i början, men kan ses ute på någon aktivitet.

      Det dröjde en månad innan jag såg barnen igen.

      Jag sov dock aldrig över hos dem i början. Det gjorde jag först efter ett halvår, en gång. Sedan har det hänt mindre än 10 gånger. Och sist jag träffade killarna (alla tre med min kille 🙂 ) var över dagen en lördag, och sedan var jag på väg hem – för jag hade att göra lite jobb här hemma. Då utbrast storebror: “Va? Varför ska du inte sova över här???” Då fick jag faktiskt ett sting i hjärtat, för de verkar tycka det är mysigt att jag sover över där och inte bara stannar över dagen.

      När pojkvännen och jag är själva och träffas sover vi alltid hos mig. Så på sätt och vis lever jag lite i olika världar med honom 🙂 En familjetillvaro med två livliga barn vissa helger och en lugn, romantisk partillvaro hos mig de andra helgerna. Däremellan sover min pojkvän även hos mig i veckorna.
      Om han inte jobbar mycket, vilket han gör nu.

    • ViraStina

      När det gäller småbarn kan man kanske glida in lite diskret i familjen, och låtsas vara kompis. Med tonåringar, som jag har, funkar inte det. De ser väldigt väl vem som är kompis och vem som är en dejt, och de skulle bli direkt förolämpade om jag försökte med någon undanmanöver. Sånt köper de inte.

      Kommer det in en ny människa i deras liv via mig, kräver de naturligtvis att få veta vem han är, och vilken roll han förväntas ha framöver.

      Tar jag hem en ny kärlek, vill jag först veta var jag står själv. Mina ungar är raka, och frågar direkt. Då vill jag inte stå och stamma dumt, bara för vi ännu inte har definierat relationen.

      Så jag pratade om honom i allmänna ordalag först, och presenterade honom inte förrän i det läge när jag jag kunde svara helt korrekt att “vi dejtar sedan en tid”.

      Det nöjde de sig med, och de hade verkligen inte uppskattat att helt plötsligt konfronteras med en främmande karl från ingenstans, som de naturligtvis genast skulle ha genomskådat som en dejt. Men de accepterade honom direkt, på en ganska obrydd nivå. De ser honom absolut inte som någon ny fadersgestalt, och de har egentligen ingen egen relation till honom. Det är de för gamla för. De tycker att han är lite cool med sin säregna stil. Mer än så är det inte.

    • Romantisk-tjej

      Men nu var vi ju kompisar. Det är klart de har frågat sin pappa och då sa han som det var, att jag är en vän. Så vi ljög ju aldrig för barnen.

      Att vi sedan blev ihop är inget de frågat om. Men deras mamma kan ju ha sagt att jag är ihop med deras pappa, det vet inte jag. Och om de frågar säger vi förstås ja. Inga konstigheter tycker jag. De har ju sett oss kramas många gånger. Min pojkväns barn är inte ängsliga på det sättet. De har heller inte visat avundsjuka för att jag har tagit pappa “i beslag”. Jag ger dem lika mycket uppmärksamhet när vi umgås. Den yngsta vill också gosa ibland. Och då får han det.

      Sammanfattningsvis; de vet att i pappas hem kan det även finnas en annan vuxen. Och det är jag. Och de har visat att de gillar att jag kommer dit. Om jag inte gör det frågar de var jag är.

      Min killkompis är tillsammans med en kvinna som är 40+ med tonårstjejer. Så jag känner till att de frågar mycket och från början var åtminstone en av dem avig och oförstående varför mamma måste dejta…. Men efter ett halvår verkade det gå bättre. Och sedan verkade de tycka att det var lite kul att han var så mycket yngre än mamman (det skiljer 13 år) det var ju ingen gubbe och han hade cool stil, ungefär 🙂

    • ViraStina

      Tja, hade jag tagit hem honom som kompis hade det ju varit en annan sak. Då hade jag naturligtvis presenterat honom som en kompis.

      Men vi umgicks inte som vänner innan. Vi var bara ytligt bekanta sedan tidigare. Och när vi började träffas, var vi i mellanläget dejtar/dejtar inte. Det utsätter jag inte mina tonårsungar för. De ska inte behöva undra sådant, och gå i ovisshet.

    • Romantisk-tjej

      Barn frågar om de vill veta. Jag har väldigt svårt att tro att min pojkväns ungar inte skulle göra det. Så pass nyfikna är de. Men jag tror inte att barn mår dåligt av att föräldern träffar nya människor oavsett vad man kallar dessa människor. Definitionerna är knappast viktiga. Däremot är det viktigt att barnen tycker om den vuxne som kommer in i förälderns liv. Och i det här fallet hade vi tur att hans barn gillar mig.

      Mamman har också en vuxen i sitt liv. Sedan ett och ett halvt år tillbaka. Och hon har ingen definition på honom. Enligt min pojkvän har de ett kompisförhållande. Han bor halvt om halvt hos henne. Gör massa saker med barnen. Men om de delar säng är inget vi vet….tror varken min pojkvän eller barnen behöver veta det, huvudsaken är att han är bra med barnen. Och det verkar han ju vara.

    • Romantisk-tjej

      Du verkade ha missförstått mig. Jag påstod aldrig att du presenterade honom som kompis. Däremot var det du som skrev att man kan låtsas vara kompis när barnen är små.. Och då replikerade jag på det och skrev att vi inte låtsades. När jag träffade barnen i början och de frågade sa vi bara som det var.

    • ViraStina

      Jo, men du skrev att hans barn sa att “det är pappas kompis”.

      Det var alltså deras enkla tolkning. Småbarn bekymrar sig inte alls i lika hög utsträckning över vilken relation vuxna människor har till varandra, och krånglar inte till det. Men med tonåringar är det en helt annan sak. Man kan inte köra kompiskortet med dem, om han inte enbart är en kompis. De skulle genast tänka “Morsan har en snubbe här. Vem tusan är han? Är de ihop, eller?!”

      Sådant ska inte halvvuxna barn behöva fundera över. De måste få tydliga besked. Och det kan de omöjligen få, innan vi själva vet var vi står. Alltså väntar jag med att presentera en ny man för dem, innan jag själv är väldigt säker på den saken. Jag kan inte ta hem honom till dem de första veckorna, eller kanske inte ens månaderna.

      Däremot behöver det inte finnas några livslånga garantier för att jag ska introducera honom. Det räcker med att de får veta att vi är ett par, men han ska inte flytta in. Ert liv fortsätter som vanligt. Ungefär så.

      Min exmake slussade in sin nya lite i förbifarten, utan definitioner. Det gillades inte. Jag märkte hur osäkra de blev, när de skulle till honom. De visste ju inte riktigt vem hon var, eller vad de kunde förvänta sig för beteende mellan sin pappa och henne.

    • Romantisk-tjej

      Ja han sa att det är pappas kompis eftersom min pojkvän sa att vi var kompisar första gången jag och barnen sågs. För då undrade killarna vem jag var. Nästa gång vi sågs kom den stora killen ihåg mig som kompisen. Men den lilla minns inte mig efter bara en gång. Så då frågade han storebror.

    • Romantisk-tjej

      Nu kanske jag tycker att man gullar för mycket med barn och tonåringar över lag. De flesta tror de får men för livet om man inte ständigt skyddar dem från allt. Och jag kan faktiskt inte se något som skulle ge trauma hos en tonåring om föräldern träffar en tjej eller kille lite då och då. Föräldrar måste även kunna ha ett privatliv. Min äldsta syster flyttade till och med hemifrån vid 16.

      Min pojkväns minsting ser mig som en vuxen som finns hos pappa. Han har känt mig i en tredjedel av sitt liv. Så för honom är det nog mer traumatiskt att jag försvinner medan tonåringen däremot kan tycka att förälderns dejt var skönt att bli av med…För en tonåring fäster sig inte så ofta vid en vuxen utanför familjen. De håller ju på att frigöra sig och ska bli vuxna själva. Åtminstone vid 16-19. Jag vet inte hur gamla dina är.

      Självklart ska inte en ny människa sitta hemma i soffan eller matbordet när barnen kommer hem från skolan. Eller gud förbjude ligga i sängen på morgonen (för att föräldern blev lite sugen och ringde efter älskaren mitt i natten) Sådant är oförlåtligt. Men man måste också kunna träffa andra. Smidighet är nyckeln, till exempel om man träffas så långt det är möjligt på annan plats än där ungarna bor eller den barnfria veckan om man har en sådan.

      Om man är kompisar kan man säga det även till tonåringar. Man kan faktiskt ha killkompisar. Jag har flera stycken själv. En var väldigt nära och alla trodde vi var ihop. Under en lång period gjorde vi det mesta som ett par gör, förutom intimitet. Och det finns ju de som är polare i ett år innan de blir ihop. Även om det inte är något som händer mig. Barnen måste ju kunna ta att de blir ihop senare, om de känner att de vill det.

      Sedan finns det ju regnbågsfamiljer och alla dessa konstellationer…För att inte tala om polyamorösa..De har också barn ibland. 🙂

    • ViraStina

      Ja, naturligtvis tar jag hem killkompisar! Men då råder det ju inget tvivel. De har hängt med länge och ungarna vet precis vilken roll de har. Och eftersom mina barn är väldigt observanta, skulle de aldrig ta miste om det var en tvärsäker kompisrelation. Den frågan skulle inte ens uppstå.

      Att ta hem nya dejter däremot, är inte samma sak. De skulle omedelbart läsa av att det var en annan spänning i luften. Och jag ser ingen vits i att träna dem i förmågan att umgås med mammas EVENTUELLT BLIVANDE pojkvän. Helt onödig oro och turbulens i familjen. Den varan har man tillräckligt av ändå, med två hormonstinna tonåringar. Och det är heller inte alltid en kul sits för killen heller.

      Därför föredrar jag definitivt att först själv bli på det klara med om jag har en relation eller inte, innan jag blandar in ungarna i det. Jag har för övrigt inte alls lust att involvera dem i det utforskandet. Det vill jag ha för mig själv.

      Fördelen med att ha delad vårdnad, är ju att man får gott om tid att utröna intresset ändå, utan misstänksamma ungar som håller koll på om den där nye verkar lägga an på morsan och hur vi beter oss mot varandra. Det är föga romantiskt att känna sig iakttagen i det stadiet.

      När jag var säker på att vi hade en relation, efter några månaders dejtande, kändes det lämpligt att börja prata om honom, och sedan ta hem honom när de var hemma. Och då blev det väldigt odramatiskt. “Hej ungar, det här är X!” “Jaha, tjena! Vad blir det för mat?”

      Jag hade ett par månadslånga dejter före honom, och jag är glad att jag inte stökade till det genom att presentera dem för ungarna.

  40. KARL- INGE

    VIRASTINA

    Nu kommer du dragandes med humbug igen enskilt största faktor vid skilsmässa är kvinnans ekonomi

    har gjort henne fri från m,annen p piller
    och en massa andra faktor som gjorde att kvinnan var tvungen att stanna i äktenskapet ,
    barn konventioner som släkt traditioner mmm
    Ingen kvinna behöver mannen idag dom kan gå ut och skaffa en älskare så slipper binda sig t, om

  41. KARL- INGE

    VIRASTINA

    DU påstår alltså på fullaste allvar att skilsmässorna i Sverige beror på att dom har gift för snabbt

    skilsmässorna beror på att kvinnan har inget behov av mannen ,, på ngt mer sätt än att hon vill ha kärlek
    och sen vill hon och väldigt många leva med upplevelser bucketlista reser lika gärna med tjejkompisar
    som med en kille många t, o m avstår att skaffa barn giftermålet har spelat ut sin roll
    den fyller ingen funktion längre där har du svaret

    • ViraStina

      Nope, jag påstår (eller snarare har för mig, det var länge sedan jag läste detta) att förhållanden som inleds väldigt snabbt har kortare livslängd än förhållanden med ett lugnare tempo, rent statistiskt.

      Om man drar det till sin spets, kan man titta på Hollywood-effekten. Kändisar som gifter sig storslaget efter tre månaders passion, och efter tre månader till är de osams och skilda igen. Vilket de flesta i omgivningen hade kunnat förutspå.

      Impulsiva, starka känslor är alltså inte den bästa indikatorn på vilka relationer som blir varaktiga. Det är mer som måste till.

  42. KARL- INGE

    VIRASTINA

    Skrattar Hollywood effekten !

    Ja det var ju ett exp som är representativt , för svenska folket och dess genomsnitt angående

    Äktenskapens livslängd :L:

    och sen tycker du att du validerar det med signifikant säkerställd data

    om impulsiva starka känslor,, i förhållandens effekt med hänvisning till filmstjärnor.

    Du pratar ju sån smörja nu,,, så jag häpnar !!! VIRASTINA bättre kan du allt !

    • ViraStina

      Och jag tror att du kan hålla en bättre ton. Du behöver inte låta oförskämd bara för att du inte håller med.

      Jag har inte “validerat” något. Jag har återgett vad jag minns, från sådant jag har läst tidigare. Det är en väldigt stor skillnad mot att validera något.

      Du tycker att det är irrelevant att ta upp extrema Hollywood-äktenskap. Men var går i så fall gränsen? När är en relation alltför snabb? Är äktenskap inom tre månader för tidigt eller inte? Ett halvår? Ett år?

      Ja, det kan ju inte jag svara på. Men de flesta har trots allt någon sorts uppfattning om vad de själva tycker är alltför hals över huvud. Och statistik kan svara på hur resultatet blir i stora drag hos hela befolkningen.

      Det är allt jag har påstått.

  43. Romantisk-tjej

    Jag kommer inte på en enda relation bland mina vänner där det varit långsamt. Det har alltid varit snabbt. Och alla flyttar nästan direkt till partnern om de bor en bit ifrån, bara för att de vill vara tillsammans.

    Ett par har varit tillsammans i tolv år, ett annat snart i två år och ett tredje tio år. Tre andra i min familj och bekantskapskrets har flyttat så långt som till till USA och Australien för kärleken. Och det var aldrig några tveksamheter.

    Sedan har jag hört även om min pojkväns bekanta. Och där är det samma sak. En av hans bättre vänner lät flickvännen flytta in omgående. De har varit tillsammans två år och nu har de köpt ny bostad. Min pojkväns tjejkompis har också hittat någon förra året där allt gick snabbt.

    Och de som dejtat men inte kommit till skott första månaden rinner ofta ut i sanden. Så det finns något som säger att om man är förälskad offrar man mer för relationen och vill väldigt mycket och löser gärna praktiska hinder för att få vara tillsammans.

    Medan andra som har en svalare relation kanske aldrig kommer igång, tycker till exempel ett avstånd är ett hinder istället för att se det som självklart och roligt att flytta till varandra. Istället tar det slut. Och det troligaste är att känslorna då var för svaga för några större uppoffringar.

    Sedan finns det ju de där eländiga relationerna där de måste fråga frun/mannen först om hen får resa, jobba mycket i perioder eller bara låta ett kreativt flow ta extra mycket tid från partnern.
    Man har ju hört folk skämta om att de måste “fråga regeringen där hemma” …Inte så väldigt sexigt…

    Då föredrar jag moderna relationer där man inte bor ihop och inte behöver bli besviken för att partnern inte städade eller vad det är man bråkar om… Och där man inte är beroende av mannens ekonomi som Karl-Inge skrev. Utan att man stannar enkom av kärlek och den egna viljan.

    • ViraStina

      Jag vill inte dra likhetstecken mellan “sval” och “långsam”.

      Jag har sett så många gånger – och upplevt själv – att förhållanden som tog tid på sig i starten, kan bli oerhört starka. Men då får inte intresset vara svalt i början, i bemärkelsen oengagerat, obrytt, nonchalant… Sånt har inget med tempo att göra. Bristande intresse är alltid ett bristande intresse.

      Jag skulle nog föredra att kalla det för ett försiktigt intresse. Det är något helt annat än det oengagemang man så ofta har upplevt av typen “jaja, du får väl duga tills något mer spännande dyker upp”.

      Intresset för männen i mitt liv har varit högst befintligt redan från början. Inte ett dugg svalt. Men det var inte tvärsäkert och övertygat. Det var nyfiket och lite avvaktande. En liten stadig låga istället för en flammande explosion. Och sedan har det växt sig allt starkare, i takt med att alla deras goda sidor har framträtt.

    • Romantisk-tjej

      Ja, det försiktiga intresset är toppen om båda är lika försiktiga personer. Men det kan bli svårt för den som redan vet vad hen vill ha, som jag. Det försiktiga tolkar jag då som vänskap eller ointresse. Och då mår jag dåligt om jag inte får bekräftelse i det läget. Jag vet inte vad jag ska förhålla mig till, vad jag kan förvänta mig och då får jag ångest. Det är ingen slump att så många starka låttexter tar upp detta. Det är något som förändrar livet markant. Det är som värsta rysaren.

      Men det betyder knappast att jag vill gifta mig i Las Vegas eller hoppa i säng på närmsta hotellrum. Det är inte den typen av buller och bång jag pratar om. Det räcker att han ringer/sms:ar och säger att han längtar efter mig – så är jag i sjunde himlen. Eller att han vill träffa mig och stämningen när vi ses säger mer än tusen ord. Nämligen känslan att han också är förälskad. För den känner jag, det behövs inga ord just då.

      Men när inget händer svävar jag i limbo och vet inte vad jag ska ta mig till. Kan inte koncentrera mig och kan inte sova eller sköta ett jobb. Därför skyndar jag på processen, trots att jag inte vet att det är bra.

      Detta är sällsynt för mig eftersom så få attraherar mig och att jag oftast ser alla tveksamma saker hos en person från början. Och då uppstår aldrig den typen av kemi heller.

      Nu skrämde jag inte bort min pojkvän, kanske för att han gillade mig för mycket. Men han har sagt i efterhand att han blev helt paff och aldrig trott han ska vara med om något liknande. Han trodde förstås att jag inte var vid mina sinnes fulla bruk, men det har han ju inget emot nu. För han vågade ju satsa.

      Han har sagt att vårt förhållande känns som det varat i 5 år när det bara hade gått ett år. Så väl hade vi lärt känna varandra. Hans exfru lärde han inte ens känna på 15-16 år. Och de hade verkligen inget passionerat förhållande. Men då visste han inte att denna typ av kärlek ens kunde existera…och det grämer honom än idag. Att han inte gjorde slut tidigare och träffade mig istället. (Var han nu ens skulle hitta mig…)

      Han ångrar att han gick med på att leva med någon där det aldrig fanns de här starka känslorna med själsfrändeskap och passion. Ekonomi och intressen verkade fungera bra. Och umgänget med varandras föräldrar, allt var så ordentligt, vanligt “medelsvensson”-förhållanade. Men det räckte inte för att bli lyckligt. Det var något som inte stämde. Det var dessutom en långsam process innan de blev ihop. Helt tvärtemot det som hände mellan oss.
      Däremot är han glad att han fick barnen.

    • ViraStina

      Ja, det hjälper ju inte hur långsam en process är, om man inte utvärderar den under tiden, och är beredd att avbryta om man märker att man inte kommer någon vart.

      Där kommer självkännedomen in igen. Man måste veta vad man söker, och vad man kan nöja sig med. Vad som inte går att förhandla med och vilka skavanker man kan ha överseende med i det långa loppet.

      Det är inte så många som vet det när de är unga och saknar erfarenhet. De kan gå in i en relation för att det är bekvämt, för att kompisarna har gjort det, för att omgivningen förväntar sig det, för att man inte tror att man kan få något bättre…

      Kräver man passion för att bli lycklig, kan man ju inte harva runt i en mer stillsam relation i evigheter och tro att man ska börja trivas så småningom. Då har man lurat sig själv.

      Och är man som jag, och behöver en mer långsam, stabil utveckling för att må bra, då kan man inte kasta sig in en passionsrelation och tro att det ska göra en lycklig. Det vore lika mycket självbedrägeri.

      I dagsläget är det kärlek-vid-första-ögonkastet som premieras, via böcker, filmer, kändisar, dokusåpor… Den eftertänksamma kärleken har ingen given plats. Den förväxlas med känslolöshet, tråkighet och brist på engagemang, tråkigt nog.

  44. KARL- INGE

    VIRASTINA

    Ja jag tycker att livet i Hollywood bland kändisarna lever i en BUBBLA
    det finns exp på att vissa gifter sig 6-7 ggr inte ovanligt med 3-4 äktenskap

    Ett annat fenomen är att gifta sig i Las vegas till helgen och skilja sig till nästa helg

    Det är ju inte heller så vanligt i Sverige jag vet ingen i alla fall !

    ja gränsen kan ju vara lämplig i norden det är ju rätt så enhetligt

  45. KARL- INGE

    ViraStina on 12 april, 2017 at 12:24

    Jag vill inte dra likhetstecken mellan ”sval” och ”långsam
    ,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,
    JO virastina det går att belägga både matematiskt och kemiskt

    Het — hög hastighet

  46. KARL- INGE

    VIRASTINA

    För att se det här med andra ögon /perspektiv så ska jag åskådliggöra med ett bra exp

    HUNDAR är ättlingar av vargen och flocken överlever tack vare att dom är extremt sociala

    och att Alfahannen och Alfahonan lever monogamt och framgångsrikt med extremt mkt kärlek

    Det handlade om en man som levde med en flock polarvargar på kunskapskanalen allt dokumenterat
    filmat och han pekade just på deras stora intelligens och sociala kompetens och den djupa kärlek som alfaparet hade

    Man kan lätt jämföra och olika hundar matte / husse har varit borta,, en vecka exp 1 en del hundar masar sig knappt fram och hälsar på husse slår ett par slag med svansen och går och lägger sig igen o sover en stund

    exp 2 en del hundar blir tok glada slickar hoppar och gnyr och vet inte till sig av känslor och kärlek när husse / matte har varit ute till postlådan och hämtat in tidningen på 2 min

    sistnämnda hundar är dom som sörjer ihjäl sig om husse matte dör ,, sista tiden kanske en vecka viker dom inte från sängen från den sjuke för att äta mat ens
    går motvilligt ut och kissar och rusar tillbaka till sängen .

    Parallellen mellan hund och människa känslomässigt ,, är mer likt än man först tror.

    Dom människorna som är rikt begåvade med empati och känsloregister är väldigt lika exp 2

    Nu kan man ju säga att hundar inte kan tänka o ta rationella beslut baserade på bästa underlag

    Saken är ju den att om dom kunde så skulle dom inte bry sig i alla fall om det

    en hund älskar villkorslöst och det innebär att bryr sig inte om vad du jobbar med hur stor lön status

    yttre attributör om du sitter i rullstol eller springer bor i slott eller koja , det enda dom bryr sig om är att avguda dig

    • ViraStina

      Ok, men vad har det med hastigheten att göra?

      En del hundar tar längre tid än andra på sig att fästa sig vid sin nya flock (sin nya husse och matte). Andra finner sig genast tillrätta. Det säger inte så mycket om hur beständig kärleken är.

      Den som fort fäster sig vid en ny flock, är inte alltid den mest trofasta. Det kan vara den hunden som utan större problem byter ägare, utan att sörja den förra nämnvärt.

  47. KARL- INGE

    VIRASTINA
    DET kan man se väldigt tydligt på en 8veckors valp hur kontaktsökande dom är med människor och såkallad förarvek och hur intresserade dom är att samarbeta

    man kan plocka ut valpar som passar till blindhundar exp som inte bryr sig så mycket om miljön utan vill vara med och hjälpa ägaren trofasta

    Jag är säker på att förskollärarna kan se på barnen vilka som är mkt empatiska och omtänksamma osv
    som är nöjda med att inte vara i centrum jämt

    • ViraStina

      Jodå, jag har god insikt i barnpsykologi, efter 20 år i branschen. Och de empatiska, omtänksamma, trygga barnen är heller inte alltid de barn som snabbast knyter an till nya personer. I utvecklingspsykologiska kretsar är det tvärtom ett litet varningstecken när ett barn tycks fästa sig vid nya människor alltför snabbt och starkt, utan tveksamhet.

      Återigen – snabba känslor är inte alls alltid likställt med varaktiga känslor. Varken hos hundvalpar eller småbarn.

  48. KARL- INGE

    VIRASTINA

    där ser man bra att man får lära sig ett och annat på gamla dar

    SÅ en trygg 6 åring med koll på sina känslor !!!
    ,
    är inte öppen för nya kontakter lika bra
    som ett skadat barn eller introvert barn

    • ViraStina

      inte nödvändigtvis, nej.

      Det barn som verkar vara öppet, kan egentligen vara gränslöst på ett vis som inte är helt okej. Och det barn som verkar reserverat, kan ha en sund skepsis inför främmande människor.

      Och nej – så lätt sätter man naturligtvis inte psykologiska stämplar på barn. De är ju otroligt olika av naturen.

      Men om det redan föreligger någon form av oro, kan det ibland hända att förskolepersonalen avfärdar det med “men hon är ju så otroligt trygg, hon fäster sig genast vid nya vikarier och är inte det minsta blyg!”

      I det läget kan det finnas skäl att fundera över varför barnet tycks acceptera nya människor snabbt och okritiskt.

    • KARL- INGE

      VIRASTINA

      JAG läste på nätet vad tv4 barnpsykolog Jenny Klefbom

      hon säger att normala trygga barn med bra hem miljö
      inte normalt har ngr problem att knyta ann till vuxna

      och barnet är rädd om den som den tycker om och kan visa svartsjuka t o m
      och hon påstår att denna präglade trygghet bär barnet med sig genom hela livet och borgar för trygga långa vänskapsband inte ovanligt att lek kamraterna följer med långt i i vuxenlivet

    • ViraStina

      “Inte ha problem att knyta an till vuxna” – det betyder inte att barnet knyter an omedelbart.

      Det betyder att barnet knyter an i normal, förväntad takt. Vilket varierar beroende på ålder, ifall det redan finns en trygg anknytningsperson osv.

      Men om barnet inte alls kan knyta an till nya personer ens efter lång tid – då är det också ett varningstecken.

  49. KARL- INGE

    VIRASTINA
    källhänvisning BARN- PSYKOLOGI Jenny Klefbom

    Trygg
    Trygga barn litar på att föräldern (eller den som huvudsakligen tar hand om barnet) finns där och försöker hjälpa barnet i svåra eller skrämmande situationer.
    Som vuxna har de lätt och snabbt att komma nära andra människor, men trivs också bra i eget sällskap. De har lätt att fungera i långvariga relationer

    Otrygg – undvikande
    Barn med otrygg-undvikande anknytning förväntar sig att bli avvisade och bortstötta när de behöver hjälp. Därför lär de sig tidigt att inte söka närhet och stöd, utan att klara sig själva. De tänker sig fram till svar snarare än känner efter.
    Som vuxna är de ofta omtyckta och fungerar bra i mer ytliga relationer. I nära relationer håller de distans – de kan vara svåra att komma inpå livet, och drar sig ofta undan när de upplever krav på närhet . svårigheter i långvariga relationer.

  50. KARL- INGE

    VIRASTINA

    Jenny Klefbom Är erkänt en av Sveriges absolut bästa barnpsykologer

    Jag antar att du inte vet bättre än henne !!!

    • ViraStina

      Hur läste du in det?

      Om du frågar henne, kommer du få samma svar som du får från mig: snabb anknytning betyder inte automatiskt trygg anknytning.

      “Trygga barn litar på att föräldern (eller den som huvudsakligen tar hand om barnet) finns där och försöker hjälpa barnet i svåra eller skrämmande situationer.”

      Ja – men det litar inte automatiskt på en ny människa. Det är normalt att det tar en viss tid. Annars skulle det t ex inte behövas någon inskolningsperiod på förskolan. Då skulle barnet genast acceptera att lämnas över till personalen.

      Och om ett barn verkar helt oberört inför att fösas ihop med främlingar, är det inte ett bevis för att det är ett barn med trygg anknytning. Tvärtom händer det att det är ett tecken på motsatsen – att barnen har en problematisk anknytning.

    • ViraStina

      Ett praktiskt exempel:

      Ett barn skolas in på dagis. Ett tryggt barn i 1,5 – 2-årsåldern brukar då vara nyfiken på de andra barnen och personalen, men det kan ändå närma sig ganska försiktigt.

      Det vanliga är att det trygga barnet kollar in läget, bedömer hur föräldern reagerar (“mamma verkar lita på de här människorna!”) och sedan närmar sig. Det brukar tanka trygghet hos föräldern med jämna mellanrum, antingen genom att söka ögonkontakt, eller genom att helt enkelt springa till föräldern och klättra upp i knät en stund.

      Sedan hoppar det ner igen, och närmar sig främlingarna ytterligare.

      Ett barn som avviker väldigt mycket från detta beteende – till exempel inte bryr sig om att tanka den där tryggheten hos föräldern – kan ha problem med sin anknytning.

      Det tror sig kanske inte ha någon trygghet att hämta från föräldern, utan försöker klara sig på egen hand. Vilket kan misstas för självsäkerhet, trots att paniken lurar under ytan.

      Samma sak om barnet gör illa sig och behöver tröstas. Det normala är att ifall en ny vuxen kommer fram, slingrar barnet sig undan och rusar till föräldern istället. Den primära anknytningspersonen. Om barnet genast accepterar att tröstas av vem som helst, behöver det absolut inte betyda att det är tryggt för den sakens skull.

  51. KARL- INGE

    VIRASTINA

    JAG KOPIERADE AV TEXTEN

    Så jag läste inte in det !! Därmed så faller all argumentation från dig !

    Jenny och Ingrid gråberg ,, har psykologkompetens där dom tar emot uppdrag

    Utbildningar, Föreläsningar, Utredningar,,, mm jenny är författare till flera böcker
    jobbat på tv4 i 10 år och svarat på tittarfrågor,

    hon är utbildad och utövar Neuropsykologi , psykodynamisk terapi, testmetodik,,
    diagnostik, kognitiv terapi, Vårdnads utredningar superspecialist på barn och ungdomar
    Medverkar som olika utredningar åt Stockholms stad , socialtjänst, rättegångar

    Hon jobbar även på,, Psykologförbundets sajt och svarar på frågor

    PLUS mycket mycket mer meriter ,,

    VIRASTINA det är inte mig du säger emot utan!!! jenny Klefbom och Ingrid Gråberg

    • Romantisk-tjej

      Vad säger det om man inte kan anknyta till andra än sin mamma och ett av syskonen? Jag vågade aldrig leka med andra barn. När jag tvingades ihop med andra barn i 6-års åldern var det väldigt jobbigt för mig. Jag fick aldrig någon kompis, blev retad och skrattad åt. Ingen gick fram till mig och pratade. Hade de gjort det hade jag kanske vågat mig på att leka.

      Det mesta jag såg skrämde mig, Killarna var burdusa och jag blev rädd. Tjejerna var också ganska framfusiga. Jag satt mest i ett hörn och gjorde saker i lera eller skrev och räknade i särskilda böcker som fanns där.. Men jag önskade att jag kunde vara med i lekarna, det såg så spännande ut.

      Som tur var hade jag syskon hemma som jag kunde leka med. Annars var jag mest själv och drömde mig bort.

      Jag var rädd för nya vuxna personer. Har aldrig tytt mig till någon. Gillade inte besök. Och bävade för att åka till någon där det fanns folk som skulle kramas (avskydde det) eller prata med mig; för då sa jag alltid något som de vuxna skrattade åt. Jag fick känslan av att jag aldrig gjorde rätt, så som alla andra bara gjorde per automatik. Jag var dessutom extremt blyg. Jag gick aldrig på några aktiviteter.

      När jag däremot frågar mamma om detta sa hon att jag var ungefär som alla andra barn.

      För 5-6 år sedan gick jag på en neuropsykiatrisk utredning. I bedömningssamtalet pratade jag med en duktig psykiater (en av få, jag har träffat många riktigt dåliga), och han kunde säga direkt att jag inte har något neuropsykiatriskt.

      Däremot är jag känsligare än genomsnittet och har en del posttraumatisk stress, det härrör från skoltiden.

      Jag gjorde ändå utredningen. Och resultatet var väntat: jag hade inget neuropsykiatriskt. Psykologen som höll i utredningen sa att jag däremot var en mycket skör person och hade generaliserat ångestsyndrom.

      Jag fick aldrig hjälp på den mottagningen utan hänvisades till min mottagning. Och där fick jag aldrig hjälp. Jag hade förstås önskat få hjälp med min PTSD, men det fick jag aldrig.

      Tråkigt nog gör de bara neuropsyk utredningar på den andra mottagningen. så dit kan jag inte gå igen, men där var första gången jag blev tagen på allvar, med några väldigt få undantag, på nästan 20 år. Ganska så nyligen gjorde jag ett nytt försök på den nya mottagningen. Men jag trivdes väldigt dåligt med terapeuten i det fallet. Och de sa att det inte fanns någon annan. Och då var det hej då…

    • ViraStina

      Teoretiskt sätt kan du t ex ha en otrygg-ambivalent anknytning, vilket är förhållandevis vanligt. Upp till en femtedel av befolkningen hör dit. Jag tänker t ex på det du har berättat att du nästan kan skrämma bort män med ditt stora behov av närhet. Det är en typisk effekt av otrygg-ambivalent anknytning. Men det är ju ingen diagnos eller nån sjukdom, utan egentligen bara en beskrivning av det relationsmönster man har skapat redan som liten.

      Och det kan räcka med att föräldrarna ofta lät en ligga och skrika när man var liten, för att man ska halka in i det här mönstret. “Ta inte upp dem på en gång, då blir de bortskämda!” var ju en inte helt ovanlig fras på 70-talet. För ett känsligt barn kan sådant sätta spår. Barnet drar slutsatsen att omsorgen inte är helt pålitlig, och fruktan för att den ska försvinna helt kan leda till ångest.

      Men de här mönstren är ju inte alls huggna i sten. Långt ifrån alla har en glasklar anknytningsmodell. Man kan känna igen sig i vissa drag från trygg anknytning, och andra från otrygg anknytning. Och har man i vuxen ålder upplevt bra, stabila relationer, präglar det undan för undan om mönstret i hjärnan, så att man drar mer och mer åt det trygga anknytningsmönstret.

      Men märker man som vuxen att man har väldigt svårt med relationer, t ex att man ständigt dras till “hopplösa fall” eller att man gång på gång backar så fort ett förhållande börjar kännas lite för seriöst, eller att man är en sån som tröttnar fort på sin partner och hela tiden söker sig till nya… Då tror jag att man kan tjäna på att fundera över sitt anknytningsmönster, och se om man kan förändra något.

    • Romantisk-tjej

      Otrygg-ambivalent var det var det jag gissade på också. Tror jag skrev det här i tråden tidigare. Då skrev jag också att jag gärna undviker killar men otrygg-undvikande anknytning. För de bör nog vara farligast för mig, har jag en känsla av…

    • ViraStina

      Ja, det är intressant att fundera över sin egen anknytningsmodell, och ifall man därmed passar bäst ihop med en partner av en viss typ.

      Jag har faktiskt knappt analyserat mig själv i de här banorna. Jag vänder ut och in på mig i många andra sammanhang, men det här med anknytning använder jag mest i jobbet.

      Mina relationsbekymmer har mer berott på andra beteenden hos mig än just anknytningen.

  52. Sussi

    För att återknyta lite till blogginlägget och att inte blicka för mycket framåt så tror jag att precis som med mycket annat att lagom är bäst.

    Att alltid använda både hängslen och livrem i kontakt med nya människor och inte våga blicka framåt tror jag är ganska så förödande när man dejtar ( om
    man dejtar seriöst) med den taktiken kommer man så småningom sortera bort även en potentiell framtida partner.

    Jag tror det är helt avgörande att man faktiskt spinner vidare på kontakten ganska omgående just för att signalera att man är intresserad av mer än vänskap.Att tex alltid planera in nästa dejt ,skicka ett god natt sms varje kväll och pausa ev dejtingsidor tror åtminstone jag är helt avgörande för att driva den där speciella dejten vidare.

    Jag känner väl igen mig i frustationen Romantisk tjej beskriver när det är glest mellan sms och kontakten tystnar eller jag är den enda som driver på.Mer än en gång har jag besviket insett att det bara var vänskap från dejtens sida ,och mer än en gång har jag fått reda på långt senare att det visst fanns intresse men att rädslan och tafattheten styrde.

    Å andra sidan är jag väldigt skeptiskt till att bara kasta sig huvudstupa in i något då jag tror att stark passion ofta är förknippat med fysisk attraktion och kanske inte alltid handlar om djupa känslor i längden.Personer som styrs av enbart passion har enligt min erfarenhet ofta många förhållanden bakom sig och är ständigt ( omedvetet ) på jakt efter något lite bättre.I själva verket är det nog passionen i sig de förälskar sig i inte personen i fråga.

    • KARL- INGE

      SUSSI

      Svenskarna är ju lagom precis som du då.

      Men att påstå att det funkar är väl att dra det för långt vi är ju mest singlar i världen per capita

    • Sussi

      Karl-Inge så du menar att bara låta något som kan bli bra rinna ut i sanden pga rädsla för framtiden är nyckeln till att fler finner varandra ??? Hur kan det vara fel att visa att man är intresserad av någon och vara beredd satsa på att lära känna just den personen ? Är det verkligen bättre att hänga på dejtingsidor i tid och otid fast man träffat någon man klickat lite extra med ?Hur vet du att jag är lagom ? Eller att jag är infödd svensk ?

  53. KARL- INGE

    VIRASTINA

    Jenny säger inte emot dig ,, men du säger emot henne

    Som vuxna har de lätt och snabbt att komma nära andra människor, men trivs också bra i eget sällskap. De har lätt att fungera i långvariga relationer

    Faktum är detta vi sa hela tiden romantisk-tjej och jag vill du ändå säga emot så är det ok för mig men meningslöst då auktoritet säger just detta

    • ViraStina

      Jag förstår inte vad du tycker att jag säger emot. Det är väl ganska uppenbart att barn med trygg anknytning är de som har lättast att fungera i långvariga relationer som vuxna?

      Det jag säger, är att en snabb anknytning inte nödvändigtvis är ett bevis på en trygg anknytning. Och det säger inte denna expert heller, om du läser.

      Människor med otrygg-undvikande anknytning kan ha lätt att snabbt gå in i ytliga relationer. Snabbare än de med en trygg anknytning.

      Som barn kan de uppfattas som självsäkra och framåt. Men de kan ha svårare att skapa djup och varaktighet, eftersom de inte vågar ställa krav, av rädsla för att bli övergivna.

      Otrygga-ambivalenta personer är ofta mer känslostyrda och kan också ge sig snabbt in i relationer för att de söker trygghet och behöver bekräftelse.

      Därmed naturligtvis inte sagt att snabbt alltid är fel. Men någon garanti är det inte, och det är heller inte en “bättre” kärlek än en som tar längre tid. Det är helt enkelt inte hastigheten som som är den främsta avgörande faktorn för hur relationen blir.


Post a new comment

(OBS! Din E-postadress publiceras ej.)