bal-just-another-day-at-the-office-for-don-and-megan-draper-20120429

Don´t shit where you eat

Don´t shit where you eat! Har ni hört det uttrycket förut? Jag fick höra det första gången av en kompis för några år sedan när jag berättade att jag var lite småintresserad av min granne men att jag var rädd för att det skulle kunna bli konstigt mellan oss. Hon avrådde mig alltså från att ta grannsämjan ett steg längre med dessa kraftfulla ord. Meningen betyder ungefär ”gör inte bort dig där du måste återvända och skämmas för ditt beteende efteråt.” Typ, ligga med kollegan/bästa kompisen/grannen… 

För två år sedan bajsade jag rejält i maten (usch, vad vidrigt det låter på svenska?) när jag blev tillsammans med en kollega. Vi delade samma frilanskontor och hans pappa var till och med en av mina uppdragsgivare. Tvärt emot den romantiska bild som många verkar ha av jobbromanser (flirtande vid kaffebryggaren och hångel i hissen) så tyckte jag att det var så f r u k t a n s v ä r t jobbigt och pinsamt. Mest gick jag runt och var röd i ansiktet och försökte spela normal. Jag hade svårt att separera jobb och privatliv och kunde inte koncentrera mig på mitt arbete eftersom jag analyserade precis allt mellan oss. Det slutade faktiskt med att jag sa upp mitt hyreskontrakt och bytte kontor. 

Nu hade jag ju möjlighet att flytta eftersom jag är egenföretagare. Men vad hade hänt om detta varit på ett företag där vi båda var anställda? Tänk om relationen slutat med ett svek som gjorde att jag inte ens klarade av att se honom? Tänk om han varit min chef? Då hade jag behövt stå inför beslutet att säga upp mig från mitt arbete eller genomlida förnedringen att tvingas umgås med HONOM vareviga dag.

Samma sak gäller min granne. Om vi hade haft en romans som sedan tagit slut, då hade jag behövt leva med det så länge vi bodde i samma trappuppgång. Kanske skulle jag höra när han hade en tjej på besök? Stå med örat tryckt mot väggen och med klappande hjärta. 

Hade det varit värt det? Knappast. Samtidigt visar statistiken att många par träffas just på arbetsplatsen. Jag förstår det, eftersom det är en naturlig mötesplats som vi vistas mycket i. Vi träffar ofta våra kollegor mer än våra vänner och till om med familj, så det är inte konstigt om det börjar slå gnistor. Med det sagt kan det nog vara bra att fundera en extra gång innan man kastar sig ut i en romans med någon som man kommer att tvingas ha en framtida relation med, på ett eller annat sätt.

b0dd592b2dd146832d1c5f080301b5b4
Hur ser du på det här? Skulle du kunna dejta en kollega, granne eller någon från kompisgänget?

dating


Det finns 71 reaktioner.

Lämna kommentar
  1. ViraStina

    Jag vet inte om jag är knepig på något sätt, men hittills har jag aldrig varit med om att det varit spänd och jobbig stämning efter att en relation upphört. Lite vemodigt, visst, men inte pinsamt eller förnedrande.

    Jag har visserligen ganska få ex att referera till, men det har inte känts jobbigt med någon av dem. Inte heller med f d kollegan. Vi hade en romans några månader, men fortsatte jobba tillsammans när det rann ut i sanden. Vi fnissade mest åt det hela, vill jag minnas. Vi har fortfarande sporadisk kontakt, efter alla år.

    Och killen jag träffar nu ingår i samma musikkretsar som jag. Så tar det slut, får vi vackert finna oss i att fortsätta springa på varandra med jämna mellanrum ändå. Det går inte att undvika. Men jag ser inte riktigt anledningen till att skämmas om det skulle bli så. Jag tycker inte att jag gör något som jag behöver skämmas för i efterhand.

    • John G

      Tror du inte det har med vilken inställning man har?
      Det blir bara pinsamt om man gör det pinsamt?

    • ViraStina

      Jepp, jag är visserligen rätt bra på att tycka att saker och ting är pinsamma i onödan, men överspelade förhållanden hör inte till den kategorin.

      Vad är det som är pinsamt? Att man gillade varandra? Nä, jag fattar inte riktigt den skämsfaktorn. 🙂

    • John G

      Ja du, jag vet inte.

      Men jag funderar på min egen situation. Alla tjejer jag sagt till att jag tycker om dem. Varav ingen enda, har det visat sig, känner likadant för mig.

      Och DET hade kunnat vara pinsamt. Om jag nu varit lagd åt det hållet.
      Men att tycka om någon, och det är besvarat. Ja, hur tusan kan det vara pinsamt? Inte ens efter att flirten, förhållandet är över.

      Och allvarligt, om jag nu varit överkänslig, vilket jag i och för sig inte är, då hade jag faktiskt kunnat se hela detta inlägget som en förolämpning mot alla oss, som aldrig har upplevt besvarad kärlek.

  2. Crazy8000

    ”Don’t shit where you eat” brukar mer användas när man strular runt än kärlek på en arbetsplats just för att många gånger blir det känslor för den ena men inte den andre och då kan det ställa till det om personen blir strulig.

    Personligen varför inte, shit happens, vill man vara lycklig får man skrota sådant småsint trams.
    Allt blir vad man gör det till. Skapar man en spänd situation är man den som inte är mogen nog oavsett historik.

    Inte undra på många är olyckliga, singla och så vidare!

    Antingen vågar man satsa eller gömmer man sig!

  3. John G

    Alltså, om man nu tänker som Cecilia ger exempel på i texten, ja, finns det då egentligen någon enda människa man kan satsa på?

    För jag menar, nu nämns en kollega och en granne i texten.

    Men hur är det med tjejen i matvarubutiken? Jag menar, henne kan jag ju inte dejta, för tänk så hemskt om det inte fungerar, ja, då kan jag ju Aldrig mera i heeela mitt liv gå till den butiken och handla. Och har jag riktigt otur så finns det till slut kanske inga matvarubutiker kvar i hela staden jag kan gå till och handla. Och då svälter jag ihjäl.

    Eller bästa vännens syster, vars föräldrar jag också känner sedan tidigare. Tänk om det inte fungerar där? Då får jag säga upp bekantskapen med inte bara min bästa vän, utan även kompisens föräldrar som jag faktiskt gillar också. Och jag kan ju inte fortsätta umgås med någon av mina andra kompisar heller. Eftersom alla kommer att veta vad som har hänt. Gud så pinsamt. Jag kanske måste flytta till Uzbekistan?

    Eller tjejen jag träffar på stamhaket. Ja herregud, tänk om inte det fungerar, då måste jag ju hitta ett nytt ställe att gå till. För jag kan ju för allt i världen inte visa mig där igen.

    Och så vidare, och så vidare. Det är ju helt enkelt så, att beroende på hur långt man vill dra det, så finns det ju egentligen reservationer mot att dejta någon enda människa i hela världen. Framförallt numera, när saker och ting sprids på exempelvis FB med ljusets hastighet.

    Och jag tänker så här också Cecilia. Det fungerar alltså inte med grannen i samma trappuppgång? Eller samma hus? Eller hur det nu ser ut där du bor?

    Men hur är det med killen i trappuppgången bredvid? Är det också för nära? Måste det vara minst tre trappuppgångar mellan er för att det skall kunna fungera? Eller måste han bo på ett helt annat område?

    Men tänk om du har en kompis som bor på samma område som honom? Kommer du då att resten av livet få kompisen att komma hem till dig? Eftersom du inte vågar gå till henne och riskera att springa på killen i fråga?

    Eller ännu värre, tänk om kompisen som bor på det området skulle råka bli intresserad av den killen? Vad skall du göra då? Flytta till Taiwan?

    Nä, jag tycker helt enkelt att din kompis snackar en väldig massa skit. För så länge du är ärlig, så länge du inte lurar killen i fråga, vilseleder honom, så finns det heller ingenting du kan komma att behöva skämmas för. Då finns det liksom ingenting som kan bli pinsamt.

    Din kompis kommer bara med en massa onödiga restriktioner som gör att dina chanser att träffa rätt minskar.

  4. Håkan

    Tänk va gött de hade vatt om man blev uppraggad av grannen… Nä, vänta! Här bor ju bara gamla (medelålders) kvinnor. Måtte de aldrig ringa på dörren.

    Det kan bli besvärligt att gå i trappen efter det att man snäst av henne. Bor på tredje våningen.

  5. Erik

    Hmm .. frågan är lite fel ställd skulle jag vilja påstå. Hur menar jag då?
    Jo, för ett stort flertal av oss singlar så handlar det inte om att kunna vraka och välja vem man dejtar .. utan om att över huvud taget komma över den där stämpeln att BARA vara kollega/granne/kompis/bekant.

    Jag kan med lätthet säga att jag skulle kunnat dejta minst en handfull jobbkollegor utan tvekan .. om de nu inte redan varit upptagna och/eller inte visat minsta intresse för mig annat än som kompis.

    Samma sak gäller fd studiekompisar, allt från gymnasietid till universitet eller andra utbildningar.

    Jag brukar fundera över två alternativa verkligheter:
    1) Jag är en ytterst tråkig och ointressant person och de bekanta/vänner som jag har omkring mig som säger annat, gör det av falsk artighet eftersom det är vad som förväntas av dem (tror de).
    2) Världen gynnar inte de snälla, trogna, ärliga och pålitliga … men det är liksom PK att hävda detta ungefär som att alla ska tycka att hundar och katter är söta och är självklara delar av ett hushåll, eller att kaffe är så otroligt gott att den som inte dricker det saknar smak och är opålitlig.

    Så egentligen Cecilia, så skulle jag vilja se dig ta diskussionen till en lite högre nivå än bara veckotidningsspalt. Fundera lite kring varför samhället å ena sidan påstår att lögner är dåliga, för att sedan hyckla när det kommer till att vara ärlig när en vän vill veta ”varför vill ingen ha mig?”.

    (För att lite kort bara svara på min fråga så skulle jag vilja höra den personen som vågar vara ärlig – utan att vara onödigt elak och spefull – som kan motivera varför jag till exempel inte skulle vara snygg, smart, attraktiv nog för att få chans att dejta/ha förhållande med den typ av tjejer som jag själv är attraherad av. Med ett sakligt argument skulle nog mina ögon öppnas och min hjärna kunna se möjligheter till förändring och utveckling av min personlighet åt rätt håll. Men hur ska man veta när ingen vågar/orkar/kan säga sanningen på ett konstruktivt och konkret vis?).

    • J.G

      Det kan ju helt enkelt vara så att du är för kräsen?

      Kanske dags att sätta dig ned och skriva ner egenskaper och utseende som du vill ha av en tjej. Sedan ta reda på vad sådana tjejer vill ha utav en kille. Därefter är det upp till dig om du vill vara den sortens kille. Om inte så får du revidera din preferens. Om du vill vara en sådan kille, får du se till att börja forma dig åt det hållet. Och är du redan en sådan kille får du se över hur du raggar, för då gör du något fel som du inte märker.

    • Erik

      Är du seriös eller vill du bara provocera? För du påstår att jag är ”kräsen”? Skulle tro att du är betydligt mer ytlig och patetisk.
      Visst, jag har ett gäng egenskaper som jag inte är attraherad av .. t ex rökare, psykopater, tjejer med barn som söker en försörjare, bimbos som söker en ”sugardaddy” eller ”tanter” som söker en boytoy .. för att nämna de mest självklara.

      Och om det skulle vara så att detta stämmer in på ”alla” tjejer som finns (dvs är singlar) .. ja då är jag hellre singel resten av livet.

    • J.G

      Ja, jag är seriös. Jag själv är medveten om att jag är för kräsen.

      Och det verkar också som att du har lite problem med att ta kritik. Blir man upphetsad av sådant man läser på nätet, och direkt går på personangrepp kanske man ska arbeta på humöret? Eller inte skriva när man är under inverkan.

      Men nu när du lugnat ner dig (och kanske nyktrat till). Kanske lät jag i dina öron både elak och spefull, man läser ju gärna in vad man själv vill i skriven text. Men när du själv skriver att du gärna vill veta varför du inte är smart, snygg och attraktiv nog för att locka de tjejerna du är attraherad av. Så kanske det beror på att du inte är i samma klass som de tjejerna? Eftersom vi sitter på nätet så kan ju jag varken bedöma dig eller dem. Och då faller jag tillbaka på mig själv, och jag har blivit medveten om att jag har varit för kräsen.

      Själv sitter jag och funderar på vilka egenskaper jag absolut måste ha, och vilka jag kan välja bort. Och självklart är de saker som du nämner som självklara ganska självklara. Men till exempel så funderar jag på om jag skulle kunna ta en tjej med ett barn, om hon har andra egenskaper som verkligen lyfter upp det handikappet. Utseendet är ju något som man måste leva med, men hon blir ju äldre, så för mig är det bättre att hon tar hand om sin kropp. Sådana saker.

      Man måste verkligen granska en själv, se vad man inte kan acceptera. Och om det blir så, kanske man får acceptera att man inte hittar någon som passar in.

    • Erik

      ”inte i samma klass som de tjejerna..” .. men lyssnar du ens på dig själv när du skriver?

      Vilken klass skulle det vara? Ordklass – dvs de är inte ett genus utan kanske subjekt/substantiv i dina ögon .. ja då är vi helt klart inte i samma klass.

      Dina fjantiga påståenden om att jag skulle vara upprörd eller onykter .. är ju bara så patetiskt att jag inte ens orkar besvara eller lägga ner energin på att rapportera dig för förtal, trots att det är så solklart.

      Utan att vara psykoanalytisk expert kan jag lätt bedöma vari ditt problem ligger.

      Jag är också otroligt självmedveten om mina egna brister och tillkortakommanden när det kommer till min personlighet. Men det främsta faktum som alltid ligger mig mest i fatet .. är att jag inte tillhör skaran killar av medellängd .. dvs minst 1,75-1,85. (Vill minnas att den är ca 179,5cm för män i Sverige numera – tjejer 165,5). Skulle jag tillhöra den skaran, ja då hade jag varit en kille i gänget av alla som tjejer i alla fall kunde tänka sig, eftersom jag varken är grovt överviktig, tunnhårig, ofräsch, obildad eller vulgär i språk .. för att ta några exempel på avtändande områden tjejer ofta nämner.
      Ok, jag saknar kanske en inkomst över 50tkr/månad .. vilket vissa tjejer anser vara ett minimikrav för att ”ha råd med saker” (dvs försörja dem) .. men de tjejerna vill jag ändå inte ha något med att göra så. =)
      Jag har magrutor .. ja inte jämt .. det har ju ingen, utom extremt deffade elitidrottare inför en tävling eller fotomodeller med ätstörningar, ett ungdomligt utseende – börjar nästan bli lite trött på folk som aldrig tror att jag är min ålder utan tycker jag är minst 10 år yngre till det yttre (kanske för att jag inte ”vuxit klart” i deras ögon då .. på längden alltså). haha.

      Så, varsågod att psykoanalysera och kritisera mig nu .. om du har förmåga att sakligt och konstruktivt uttrycka dig annat än med barnsligheter.

    • ViraStina

      J.G har många poänger.

      Det är definitivt värt att se över varför man inte lyckas attrahera de personer man själv är attraherad av. Vad glappet beror på.

      Här på bloggen hugger de flesta till med argumentet att alla av det motsatta könet är bortskämda, kräsna, verklighetsfrånvända osv. Men med den inställningen kan man ju inte förändra något alls.

    • Apan

      Själv har jag ”utökat sökningen” med kvinnor med barn på heltid, lite äldre kvinnor osv men kommit fram till att dessa är precis lika ytliga och fiskande efter gratis uppmärksamhet som de flesta andra kvinnor på HP.

      Nu tänker jag förstås inte ta någon jag inte är attraherad av men det vet man egentligen bara efter man träffats i verkligheten, så jag tänkte chansa lite och inte bara gå på ”säkra kort” men tji fick jag.

      Inte för att jag är bitter för det, men det är ändå en tråkig insikt. De flesta kvinnor som ”nappat” och som jag träffat har varit lite yngre, snygga, smarta, barnlösa och attraktiva så jag klagar inte men ändå…

    • John G

      Jag vill nog hålla med Erik lite. Och protestera mot det J.G säger.

      För vi lever inte i ett klass- samhälle längre.
      Varken när det gäller vilken ättelinje vi tillhör, eller när det kommer till utseende, inkomst, boendeform, eller någonting annat.

      Och användandet av klassindelning, så som J.G precis gav exempel på, tycker jag faktiskt skall vara någonting vi aktivt jobbar emot.

      Precis på samma sätt som vi aktivt skall jobba mot annan diskriminering och andra orättvisor.

    • Erik

      J.G … – är du riktigt funtad i skallen egentligen? Blir lite orolig för din mentala hälsa och tillstånd när du kraxar ur dig såna grodor. Vem f-n ”vill” bli kränkt???

    • Håkan

      Jag är 1.90cm lång. Har allt hår kvar på huvudet, har magrutor. Tränat hela livet, har tungt kroppsarbete och ser yngre ut (enligt mormödrar som stöter på mig ). Jag lyckas inge vidare med tjejer.
      Därför åker jag till glädjehusen i Danmark.😆

    • Erik

      Håkan – du inser att det inte är någon idé att försöka skönmåla dig själv på ett anonymt forum?

      Men om jag ska använda den låga nivå som verkar vara kutym här, så är det troligen då en bristande personlighet som är problematiken.

    • ViraStina

      Det blir lite naivt att hävda att det inte finns någon klassindelning i dejtingsammanhang. Här utgår jag från att J.G med ordet klass syftar till det som amerikanerna brukar benämna SMV – sexual market value.

      Om alla hade samma värde på dejtingmarknaden, om alla tillhörde samma klass, skulle vi inte behöva den här sidan. Då skulle både. Håkan och Erik kunna gå utanför dörren, välja första bästa person av kvinnligt kön och vara lika nöjd med det valet som hon skulle vara.

      Men det vill de inte. De vill, precis som alla andra, ha någon med ungefär motsvarande SMV, eller lite högre. Eller någon i samma klass, samma liga, kalla det vad ni vill. Håkan är till exempel väldigt tydlig med att han inte vill ha ”kärringar”, ifall någon till äventyrs har missat det.

      I praktiken hittar de flesta någon som är ungefär lika attraktiv som dem själva, rent objektivt. Ofta i ungefär samma socialgrupp också, för den delen. Varför ska man förneka det?

    • Erik

      Jag kan nog tyvärr inte säga att jag har förståelse eller acceptans för konceptet SMV. För mig är det ungefär lika förkastligt som att säga att en person är mer/mindre värd för att hen t ex studerat på universitet/högskola eller inte.

      Visst, jag förstår att vissa tänker så … och jag kan inte förneka deras ”rätt” att tänka och tycka lika fritt som jag, men jag behöver inte acceptera den synen utan hävdar min rätt att kalla den förkastlig (no pun intended), förlegad och baserad på en rädsla att inte ha kontroll över personen man möter. Jo, jag anser att de som söker sig till sina ”gelikar”, gör det för att det är tryggt och säkert och något de kan kontrollera och förstå.
      För mig handlar det mer om att ha något att lära och upptäcka varje dag – inte bokstavligen nu .. ett lagom aktivt lugn är helt ok.

    • Dold

      Jag tolkar J.G:s användande av ordet ”klass” på samma sätt som VIRASTINA. Och noterar att ERIK faktiskt klassificerar sig själv, när han skriver att han inte tillhör den eftertraktade skaran killar av medellängd…

    • Erik

      Det är ju ren logik att jag klassificerar mig själv .. utifrån hur jag blir behandlad. Det är inte ett val utan en observation av hur verkligheten ser ut. Empiri som det också kallas i akademikervärlden.

      Skulle jag definiera mig själv utifrån min egen syn på världen .. skulle troligen inte så många förstå, eftersom vi näpeligen kan ha samma förförståelse och erfarenhetsbaserade definitionsbas.
      Alltså får jag göra det näst bästa .. och göra en definition utifrån vad ett större flertal ändå bör kunna förstå – även om givetvis inte alla kan/vill förstå .. utan snarare på ren pin tji vill misstolka hit och dit.

    • John G

      J.G:

      Nu förstod jag inte riktigt hur du menade?
      Vem är det som har blivit kränkt? Och varför?

      ViraStina:

      Ja visst, jag håller med dig. Och tro mig, naiv är jag verkligen inte.
      Men vad jag vill peka på är frågan: Är det rätt att klassindela människor?
      Oavsett i vilket sammanhang vi gör det.

    • ViraStina

      Rätt och rätt… Vi är människor. Vi kommer alltid trivas bättre med vissa. Känna mer samhörighet med somliga. Attraheras av några, men inte av andra. Inte ens de flesta.

      Rent biologiskt beror detta knappast på någon klassificering inordnad av naturen, utan snarare på att människor har behov av att sortera och förenkla sin omgivning. Vi måste sålla. Välja och välja bort.

      Men jag tycker inte det blir ”fel” förrän man börjar koppla ihop värdet på dejtingmarknaden med människovärdet. Vi måste ju få ha olika preferenser och föredra olika egenskaper. Men för närvarande premieras som bekant utseende oerhört högt. Kanske delvis för att tidsandan är så visuell. I andra kulturer hyllas ålderdom och vishet. Då blir man kanske diskriminerad för sin ungdom istället..?

      Jag tror alltså att vi människor är tvungna att sortera, rangordna och klassificera dem vi möter på något vis. Annars skulle våra hjärnor koka. 🙂 Men vi måste skärpa oss på den här punkten, anser jag. Det är lätt att det slår över i fördomar, förakt och vi-och-de-tänk. Att man börjar tro att de egna, högst personliga åsikterna är allmängiltiga.

    • Håkan

      ViraStina

      Hade kärringarna burit sig åt som folk så hade jag kallat dom mysiga gummor eller liknande. Men tar dom en i skrevet, röven eller tafsar på andra ställen så är dom kärringar i mina ögon och får ingen respekt av mig. Du hade också fått unken mansyn om du fått fingrar långt upp mellan… eller bli tafsad på. Då skulle jag vilja höra dig säga… Åh såna gullgubbar ni är, ta för er.

    • Dold

      ERIK:

      Ditt empiriska underlag är kanske för litet? Du skriver i din kommentar, att du skulle kunna dejta minst en handfull jobbkollegor – alltså inte alla. Så redan där har du en egen måttstock för vad du finner attraktivt hos en kvinna.
      I alternativ 2 i din kommentar, listar du egenskaper som enligt många män leder raka spåret in i kompisfacket, och du avslutar med att vilja veta, varför du inte skulle vara snygg, smart och attraktiv nog för de tjejer du själv attraheras av.
      I en annan kommentar skriver du, att allt skulle vara annorlunda om du bara inte var under medellängd.
      Inget av det du skriver är nytt, och jag hoppas verkligen att du inte stoppat in dig i detta fack bara för att vi andra ska förstå dig bättre? I så fall vill jag uppmana dig att omedelbart kliva ur, och börja definiera dig själv utifrån din egen syn, inte alla andras. Om du tänker att du inte duger av den ena eller andra anledningen, så är det också det du utstrålar; en osäkerhet som fäller tjuvben på dig själv.

      Om vi pratar utseende, så tror jag de flesta har en idealpartner, och för kvinnor skulle jag tro att ”lång, mörkhårig och muskulös” ligger högt på listan. Och för män ”kort, kurvig blondin”. Men attraktion har inget med kroppslängd och hårfärg att göra, och jag för min del har fallit stenhårt för män som är så långt från min idealpartner man kan komma. Attraktionen har alltid varit ömsesidig, och lett till fantastiska kärleksrelationer. Men om jag hållit benhårt fast vid mitt ideal, och låtit mig påverkas av omgivningens uppfattning om hur det ska vara – hur jag förväntas vara – då hade jag levt ett synnerligen torftigt liv på kärleksfronten. Jag har dock förstått att många gör så; ignorerar den attraktion de känner, i väntan på idealet, som kanske aldrig dyker upp.

    • Erik

      Dold (antar att det är en anonym beteckning)

      Du ska ha STOR credit för att du som första person visar på att du faktiskt läser igenom vad som skrivits tidigare och tar upp detta i din argumentation. Det får mig att faktiskt tänka efter lite först och begrunda dina ord .. snarare än att enbart instinktivt reagera .. vilket de flesta kommentarer enbart är värda mödan att göra tyvärr.

      Vore det enkelt att kliva ut ur sitt fack .. så hade jag tagit sjumilasteg ut direkt kan jag lova dig. Men tyvärr är det inte så enkelt och vore nästan – som jag ser det – att kräva att jag skulle förställa mig till att vara någon annan än den jag är.

      Jag inbillar mig t ex inte att ”hon” (vi antar nu en presumtiv partner) är felfri, perfekt eller utan brister som jag kanske tycker mindre om. Tvärtom har jag konstaterat det allt som oftast hos tjejer jag funnit attraktiva, men ändå sett att det positiva överväger de negativa .. för det mesta (inte alltid dock).

      Till saken hör dock att jag INTE är helt utan uppvaktning, men ofta kommer det från håll där jag inte kan säga mig ha någon som helst attraktion tillbaka. Svårt att förklara utan att ge exempel och det blir för personligt för ett sådant här anonymt forum.

      För att sen svara på din kommentar om min ”måttstock”, så har du en viss poäng .. men bara om du istället anser att det inte får finnas några som helst premisser för attraktion, eller vad vill du egentligen säga?

      Mitt empiriska underlag kan givetvis alltid bli större – rent faktamässigt och vetenskapligt så är ju samtliga kvinnor i världen en optimal empirisk grund. Men det finns något som heter tillräckligt underlag för statistisk säkerhet, vilket jag anser mig ha vid det här laget. Hade jag varit 15 år yngre så hade jag helt klart gett dig rätt i att mitt underlag nog inte hunnit bli tillräckligt stort.

      Slutligen, om du har något mirakulöst som kan få en person att frångå erfarenheter, upplevelser och känslor .. och bara helt rationellt ”sluta vara osäker” .. ja då skulle jag säga att du sitter på en kunskap som är värd mer än vad alla sålda iphones och google är värda tillsammans. =)

    • Romantisk-tjej

      Intressant att jag skiljer så från vad andra kvinnor finner attraktivt. Lång, mörk och muskulös har aldrig attraherat mig. Ofta är de killarna jag drömt om varit taniga och smala…

      För mig är det mer attraktivt med en intressant person. Jag föll alltid för någon som sticker ut och bryter upp från normen. Det kan handla om att han brinner för något, har upptäckt något som ingen sett eller är ett missförstått geni. Redan när jag var 11 kärade jag ner mig i en kille för att han hade annan klädstil än den allmänrådande – i en tid när det var en dödssynd att bära annat än jeans och t-shirt. Jag fascinerades hur han kunna komma på en sådan idé som ingen annan ens funderat på och dessutom vågade bryta av mot alla killar på skolan.

    • Erik

      Ja det går givetvis inte att säga att ”alla tjejer vill ha..”. Det vore lika ologiskt och falskt som att säga att ”alla katter äter fisk”.
      Jag är säkerligen inte heller helt inpassad i ”normen” av hur killar förväntas se på tjejer genom att jag t ex inte finner botoxläppar, silikonbröst eller kardashianrumpa det minsta attraktivt, tvärtom.

    • Dold

      ERIK:

      Jag skrev min allra första kommentar i tråden om profilbilder på HP, och då jag inte har någon, kändes namnet lämpligt.

      Tack! 🙂 Jag läser allt, flera gånger om. Annars blir ju diskussionen helt meningslös och det skapas ”sanningar” som sedan hänger med i all evighet.

      Jag kanske läste in lite för mycket i dina kommentarer, när jag uppfattade en förtvivlan som gjorde mig ganska beklämd. ”Varför vill ingen ha mig”, är en fråga som ingen människa borde behöva ställa sig. Den tyder på en acceptans av de normer som säger att den inte duger, som inte har de egenskaper och fysiska företräden som anses hetast för stunden.
      Du fick mig att tänka på två saker: dels en man som jag arbetade med för många år sedan, som sett ett förälskat par på gatan, där kvinnan var längre än mannen. Han ondgjorde sig över hur estetiskt anstötligt detta var. ”Det är ju självklart att mannen ska vara längre!” Jag glömmer det aldrig….
      Dels en episod ur en av dessa smaklösa amerikanska pratshower, där en kvinna som under skoltiden varit mobbad för sin övervikt, nu var tillbaka för att få revansch på sin antagonist. In på scenen kommer en slimmad, stajlad person och säger ungefär: se på mig nu! Men det rätta hade väl varit att komma in 20 kilo tyngre, tuggandes på ett flottigt kycklingben? Och säga, att hon fortfarande struntar i sin mobbare? Inte att gå ner i vikt och ge mobbaren rätt, genom att passa in i den norm som mobbaren utgick i från?

      Vi måste kämpa mot dessa begränsande normer med näbbar och klor. Det har gått på tok för långt, när intelligenta, produktiva, sympatiska människor går runt och undrar varför de inte duger.
      Nu låter jag kanske dryg och självgod, men jag gör vad jag kan på den här punkten. Jag har gått min egen väg och låter inte främlingar diktera villkoren för mitt liv. Jag är kvinnan som med stolthet bär mina celluliter och valkar, även på badstranden. Eller utan tvekan skulle inleda en relation med en kortare man, och dansa i högklackat med honom på vårt bröllop. 🙂

      Vi har alla en måttstock för vad vi finner attraktivt, och det ska vi ha. Men det kanske är värt att fundera på hur mycket ”jag” den är, och hur mycket den är färgad av normer. Och om vi ibland förväxlar attraktion med önskemål? När jag har känt verklig attraktion till en man – den där som träffar en i magen första gången man ser varandra – har den alltid varit ömsesidig. Och detta trots att vi ibland varit helt ”fel” för varandra, sett till respektive önskemål vi haft när det gäller en partner.

      Jag har tyvärr ingen universallösning när det gäller att bekämpa den inre osäkerheten, men jag tror att ett steg på vägen kan vara ett ändrat tankesätt. Utgå från dig själv, från vad du mår bra av även om det innebär en kamp i motvind. Strunta i omgivningens normer och värderingar, om det får dig att må dåligt. Fokusera inte på sådant du inte kan göra något åt, som din kroppslängd. Var stolt, var dig själv.

  6. Katherine

    När jag läser ”Mest gick jag runt och var röd i ansiktet” tänker jag hur gammal skrivaren är. Självklart tycker jag man kan ha en relation med någon på jobbet. Vi spenderar mycket tid av dagen på jobbet och jag skulle vilja säga att det är idag väldigt vanligt att man fattar tycke för någon där. Är man vuxen ska man kunna hantera en sådan situation.
    Jag är dock helt emot folk som är otrogna på jobbet. Det har man sett och det tycker jag är vidrigt.

    • mikeserius

      Du tycker altså det är ok med könssafter på ditt skrivbord.
      Bara akten har ägt rum mellan personer som inte sysslar med otrohet?

    • Katherine

      MIKESERIUS: Vad pratar du om? Vi pratar om att inleda en relation med någon på jobbet. Nämnde jag någonstans att ha sex på kontoret? Kan du inte försöka hålla dig till vad man skriver och inte övertolka, tack!

  7. Alexander

    Jag håller med Cecilia. Ta en extra funderare innan du hoppar i säng med en kollega. Jag har haft en hel del kollegor efter mig, men aldrig gjort mer än flirtat tillbaka. De som jag gillat har jag inte velat äventyra relationen med. Känner man däremot att det här kan vara the one så visst kör på. De som jag inte gillat har det av förklarliga skäl inte varit aktuellt att hoppa i säng med. Intressanta kunder som visat intresse har det däremot känts mer okej att inleda något med (utanför jobbet).

    • Erik

      Det handlar nog också till viss del om hur stor organisationen är där man jobbar. Ju färre kollegor och ju mindre arbetsplats desto mer problem kan det givetvis orsaka om ett förhållande inte går att hålla isär från ens arbete.

      I övrigt handlar det om mognad och just förmåga att hålla isär privat- och yrkesliv .. om man nu ska försöka vara lite rationell istället för emotionell.

  8. Tord

    Nej, aldrig. Man ska ju stå ut att se henne hemma varje dag, men att även se henne på jobbet också skulle jag nog tröttna på henne till slut. Kan vara bra att komma ifrån varandra någon gång också. Nu har jag dock ett jobb där jag jobbar själv

    • John G

      Det håller jag i och för sig med om.
      För jag vet inte om jag orkat med att umgås med en tjej 24/7.

      Men att kategoriskt välja bort en kollega, bara för att det kanske kan bli pinsamt?
      Nä, inte direkt.

  9. Sussi

    Nu har jag inte varit i den sitsen själv att jag inlett en relation på arbetsplatsen eller med en granne ( har däremot haft chansen göra det men inte velat riskera något då det just rört sig om en liten flirt inte den stora kärleken.

    Om jag ser ur mitt eget perspektiv så har jag haft några förhållanden i livet där uppbrotten tagit väldigt hårt på mig.Jag önskar att jag skulle kunna se bara det underbara i att träffa någon men med mitt bagage så vet jag också hur oerhört jobbigt det är att träffa den där fantastiska personen du en gång delat allt med men som nu har en ny vid sin sida fast man själv fortfarande står där med alla sina starka känslor.

    Baserat utifrån de erfarenheterna drar jag mig också från att inleda något men någon jag riskerar stöta på varje dag när det tar slut.Ja jag önskar jag inte tänkte i de banorna men tyvärr så har jag väldigt svårt att tro på livslång kärlek.Därmed inte sagt att jag inte önskar få uppleva det.

  10. Patrick

    Lätt. Tänk att gå miste om något fantastiskt. Tycker det är fegt när folk inte tar chansen och vågar satsa, men det är min åsikt. Tycker man ska säga ja mer och bara köra på.

  11. clabbe

    Cecilia, hälsa på mig om du vågar. Jag är inte din granne än… 🙂
    Men skitful och skitsnabb i näbben, eller både ock.Har 26 sidor gillat på några månader.
    Mest min presentation faktiskt (o mina bilder också iofs)

    Hör av dig damen.

    • Erik

      Tror du ska börja med att lära dig uttrycka dig i fullständiga meningar med en korrekt meningsbyggnad. Som det är nu framstår du enbart som rätt ”creepy” (i brist på bättre svenskt ord).

  12. J.G

    Cecilia: På svenska så brukar uttrycket vara ”Man ska inte skita där man äter”. Tror inte ens att jag hört den engelska översättningen i ett engelsktalande land, men det låter jag vara osagt.

    Anglofieringen är annars ett ganska stort problem.

  13. Mike

    Att reglera/begränsa sitt känsloliv är att ljuga för sig själv. Hjärtat och hjärnan går inte alltid i takt men att värja sig mot en ”viss typ” av relationer kan jag nog tycka är lite typiskt svenskt. Kanske tillhör jag den ”fria generationen” som fortfarande uppmanar människor till:Släpp los dina känslor och det som händer det händer. Jag tror att vi har för många om o men runt i kring oss idag,kanske är det en anledning till att ex.vis 45-50% av alla Stockholmare lever i ensamhushåll,vilket jag tycker känns tragiskt då vi i grunden är ett flockdjur,även om många skyller ensamheten på en karriärsatsning.

    Fram för mera spontanitet och låt kärleken flöda,i längden vinner vi alla på det!
    Peace & Love x 4

    • Erik

      Håkan – Att påstå att en kille som är av medellängd eller lite mer .. inte skulle ha det lättare (mindre svårt) är att de facto förneka det naturliga urvalet och evolutionsvetenskapen.

      Det är ett välkänt faktum att vi är djur (ja även människor är djur) så tillvida att vi har nedärvda instinkter som påverkar vårt agerande. Således inverkar det på samma sätt som i naturen där den starkaste och ståtligaste (störst horn, störst klo, starkaste stångaren osv.) attraherar flest partner av motsatt kön.

      Sen inverkar givetvis andra premisser, men det tar inte bort det faktum att du som kille av medellängd eller lite till (givetvis finns det även en övre gräns, så egentligen vore en rättvisande siffra av medellängd kanske spänna över ett 15-20cm intervall, säg 1,75-1,90.) har en fördel, genom att det är ett ”filter” mindre att behöva passera på vägen mot en ömsesidig attraktion.

      Dock har jag aldrig påstått att längd skulle vara det enda som avgör attraktion eller inte, utan bara att det är en – om än omedveten – för många presumtiva partners, viktig grund att bygga vidare ifrån.

  14. Håkan

    Virastina

    Du har rätt. Vad har jag för gemensamt med kvinnor som är äldre än mossan? Det enda jag begär är att hitta en i min ålder kanske nåt år yngre. Men det tycks vara en omöjlighet. Jag jagar inga 20åringar. Dem må vara hur snygga, unga, och fräscha som helst. Men dem intresserar mig inte pga att vi inte spelar i samma liga som du så fint uttryckte det. Sen vet jag hur trist det är att ha personer som är alldeles för gamla efter sig. Det vill jag bespara tjejerna. Som det ser ut i dag så får jag antingen hoppa i säng med en ful kärring eller så blir det glädjehusen i Köpenhamn. Det sistnämnda lockar mer. 😆

    • ViraStina

      Du behöver inte kalla dem kärringar bara för att du inte har något gemensamt med dem. Det tyder på en unken kvinnosyn – jag skulle aldrig dejta någon som talar förnedrande om äldre människor på det vis du gör – och dessutom framställer du sig själv som gnällig och bitter. Men det är ju ett fritt val.

      Jag kan upplysa om att äldre män ofta visar intresse för mig. Mitt musicerande gör att jag umgås en hel del med pensionärer, och de pratar ofta om hur kul det är med ”ung, kvinnlig fägring” och liknande. Jag är 43…

      Själv vill jag också ha en man i min egen ålder, som killen jag träffar nu. Men jag skulle aldrig drömma om att se ner på de äldre männen i min omgivning, bara för att de skojflirtar med mig som är 30 år yngre. De uppför sig betydligt bättre än många unga. Såväl gentlemän som äckelgubbar finns i alla åldrar.

    • ViraStina

      Jäntan, tösen, flickebarnet… Jag känner mig nästan yngre nu än när jag gick på gymnasiet!

  15. Agda

    Håkan beklagar sig över att han har äldre kvinnor efter sig. Jag med flera 50+ kvinnor suckar över att det är så många 20- och 30-åringar som tigger om vår uppmärksamhet, medan de jämnåriga männen sitter och fegar vid sina datorer. Inte lätt det där.

    • Håkan

      Agda

      Det kan jag förstå att dom yngre männen vill ha er uppmärksamhet. Det är lättare att få konkat med en äldre kvinna än en yngre. Nu menar jag inte enbart sexuell kontakt utan rent allmänt.
      Ni äldre stannar upp och pratar med yngre män. Det gör knappt dom yngre kvinnorna.

      För min del så har jag problem med dom äldre kvinnorna. Dom bär sig illa åt och man blir förbannad och börja ge dom öknamn. Jag har ingen bitter syn mot kvinnor men jag kräver att man visar varann ömsesidig respekt.

  16. Håkan

    ViraStina

    Ska kvinnorna ha min respekt så ska dom respektera mig. När jag närmar mig kvinnor presenterar jag mig och börjar prata med dom. Jag börjar inte med att tafsa. Men kärringarna, där får man en hand i skrevet eller på andra ställen. Dom tafsar innan dom sagt hej. Det är lika illa när kvinnor tafsar som när män gör det. Det är olagligt att sexuellt ofreda nån. Så båda könen bär sig lika illa åt.

    Så dom som bär sig illa åt mot mig kan jag med lugnt samvete kalla kärringar utan att få höra att jag har unken kvinnosyn.

    • ViraStina

      Sexuella trakasserier och ofredanden är givetvis aldrig okej.

      Men jag har svårt att tro att du ens är i närheten av att bli lika anstastad som vilken genomsnittlig kvinna som helst. Den sortens behandling är tyvärr vardagsmat för oerhört många tjejer, från tonåren och uppåt.

      Så med din logik, borde i princip varje kvinna här på bloggen ha ”rätt” att envist tjata om karlj*vlar, snuskhumrar, äckelgubbar i varje inlägg, osv, istället för att prata om män eller killar, så fort de inte hör till vår idealtyp.

      Ändå kan jag inte erinra mig någon kvinna som skriver på det sättet. Inte på långa vägar i närheten av hur flitigt du rackar ner på ”kärringar”. Vill du framstå som en misogyn provokatör är det förstås skapligt effektivt. Vill du bli lyssnad på, är det enbart kontraproduktivt.

  17. agda

    Håkan, ingen ska behöva bli tafsad på. Men att slänga sig med ord som käringar här lär knappast hjälpa. Det är synd för sådana utfall leder bara till en massa tjafs från – företrädesvis – andra bittra män

  18. Lantisen

    Om man ska tänka så kommer man aldrig att träffa nån.
    Jag menar att känslor eller vad det nu är så kan man inte rå för det.
    Jag har en granne som vill ses över en film o div annat. Började prata på en annan singelsida.
    Jag e på såklart. Nu är det där med tiden.
    Pratar nästan varje dag på parkeringen.
    Lite nervöst är det dock. Man tänker på hur det kommer bli sen om det inte skulle bli nåt.
    Men va fan man lever bara en gång 🙂

  19. Agda

    Håkan, tror också att om man som du har för vana att köpa sig rätten till att ha sex med en annan människa, så går det inte att undvika att man blir mentalt skruvad på den punkten. För mig är sex och attraktion något fint. Men det är också känslomässigt och skört. Att sätta det i ett sammanhang där det kopplas till pengar gör mig äcklad.

  20. Miss Z

    Minns jag var förtjust i två lärare ena på komvux och andra på högskolan. Jag agerade inte.

    Däremot hade jag en kurskamrat som inledde en romance med våran datalärare, som det verkade hade de det bra. Men nåt hände och det hela sluta med att vi satt utan lärare halva terminen och hon hade hoppat av den kursen. De hade gjort slut dessutom…

    Elev-lärare kanske hör till de vanligaste ”dnt shit where you eat” senarionen där det kan gå fel.

    Tänker iallafall än idag på den läraren jag hade i Idehistoria på högskolan. Nåt oerhört attraktivt med den formen av intellekt…


Kommentera