7c58a536f07136c4c25e45bf5d26866b

Distansförhållande – funkar det?

”Kan du inte skriva något om distansförhållande? Du har ju erfarenhet av det” sa min redaktör till mig i veckan när vi bollade innehållsidéer.

Hmm.. Ja, det stämmer att jag träffar en kille just nu som bor på andra sidan jordklotet. Men i ärlighetens namn är det ju JAG som skulle behöva tips på hur man får ett distansförhållande att funka! Så det här kommer istället bli ett inlägg om hur mycket jag hatar (HATAR) att försöka ha en relation på distans och kanske några tips på hur det blir lite, lite, mindre outhärdligt.

Nackdelar

* Det är vidrigt att vara kär men inte kunna ses, sova med varandra eller krama personen.

* Tidsskillnaden (i mitt fall 10 timmar) gör att det krävs planering för att kunna prata i telefon.

* De olika liv man ofta lever när man bor i olika städer med skilda umgängeskretsar m.m kan göra att avståndet känns ännu längre. Det är svårt att vara en del av varandras liv när man inte delar en vardag.

* Det är dyrt med tåg/flyg- biljetter för att kunna ses.

* Ens känslor kan lätt svalna när man inte fysiskt kan se eller röra personen . Är man ifrån varandra under en lång tid tror jag tyvärr att risken för att någon är otrogen är större än i ett ”vanligt” förhållande.

* Man kan lätt tvivla på den andres känslor och känna sig ensam. Man har ingen att mysa med på lördagskvällen men man ”får” heller inte gå ut och flirta på krogen.

Med andra ord: det suger. SAMTIDIGT SÅ GÅR DET JU. Om båda verkligen vill. Här är några grejer som jag kommit fram till som kan underlätta (och som till och med kan vara rätt bra..!)

*  Ha ett gemensamt mål och en plan för hur ni ska få det att funka. Planera in de helger eller dagar ni kommer att träffas i förhand så att ni har något att längta till.

* Ni kommer att behålla ”nykärs-bubblan” mycket längre än andra par eftersom ni inte ses lika ofta och alltså inte hinner tröttna på varandra. Njut av detta och boka in kvalitétstid när ni väl ses.

* Sms:a och prata i telefon så ofta som möjligt. Gör den andre delaktig i din vardag. Kanske kan ni se en serie på distans som ni båda följer och sen pratar om? Försök att hitta ”er vardag”, hur svårt det än är.

*Båda måste uppoffra sig ungefär lika mycket! Det är inte rättvist att bara den ena partnern alltid kommer på besök och betalar alla resekostnader.

* En positiv sida är att ni kommer att ha mer tid över för vänner/familj/hobbys. Om relationen funkar så tror jag att det kan göra er starka tillsammans. Ni kommer känna att ni klarar av vad som helst!

602cb8c6c98971ddfa2b6d89acbb3776

Har ni några råd eller tips på hur man överlever ett distansförhållande? Dela med er till mig! (Och till varandra förstås). 

dating


Det finns 10 reaktioner.

Lämna kommentar
  1. Anneli

    För att ett långdistans förhållande ska fungera så måste man nog nästan ha en viss personlighet enligt mig. Man måste trivas med sig själv och kunna se fördelarna av att faktiskt vara ensam fast ändå veta att man har just den där speciella personen där ute.
    Jag har ett distans förhållande sen ca 1,5 år tillbaka och jag måste säga att jag trivs väldigt bra med det och vi har fått det att funka trots att vi båda har barn och jobb som dessutom gör att man inte kan ses varje helg. Det som gjort att det funkar så bra för oss tror jag att vi pratar mer eller mindre konstant dagarna igenom via nätet, då får man ändå vara en del av varandras vardag fast man inte är där. Jag vet när hans barn ramlat och slagit sig, när han bara slappar i soffan till nått uselt program, när han är på jobbet och det kört ihop sig och behöver lite extra peppning… vi är väldigt öppna med varandra angående allt vi gör och det får iaf oss att känna oss mer delaktiga i varandras liv även om vi inte fysiskt kan vara där. Nått som dessutom hjälper är att innan man åker hem till sitt så ser man till att man har nästa resa inbokad och klar så det inte känns lika hopplöst tungt och ensamt när man skiljs. Nånting som man däremot enligt min erfarenhet ska vara lite försiktig med är att ”drömma” och måla upp en bild tillsammans om hur nästa dejt ska vara eller bli. Skulle det inte riktigt bli så som man tänkt sig så kan man känna sig lite misslyckad eller börja oroa sig för om den andra var nöjd med hur det blev. Bättre man bara ses och njuter av det som sker!

    Men visst är det tungt även för oss ibland, man saknar just den där fysiska beröringen från varandra, man saknar nån som kramar om en när man kommer hem från jobbet etc. Fördelarna däremot är ju precis som Cecilia skrev att man ledsnar inte på varandra lika fort, man är fortfarande upp över öronen förälskade när man ses och man njuter mer av tiden man har ihop än om man skulle bo ihop eller ses mera regelbundet.

    • What_A_Man

      Det var väl just den erfarenheten att det blev så förbaskat konstgjort per telefon som gjorde att vi sa att vi skulle känna oss fria att gå till den vi ville. Är barn inblandade är man väldigt bunden till en plats, om man inte är beredd att ge upp dem.

      Hade jag varit utan barn… Hade jag träffat rätt hade jag nog varit beredd att flytta.

  2. Jonah B

    Tänker att distansförhållande är lite som förhållandet med den svenska sommaren, man längtar efter den och när den väl kommer så tenderar allt att bli intensivt, man vill hinna med så mycket, vara i solen när den skiner, utomhuskonserter osv. Sedan sitter man där igen och löven faller. Jag tror att det är lättare med distansförhållande om man har något gemensamt mål eller intresse som utvecklar relationen även när man inte är fysiskt nära. Ju mer ”själslig” gemenskap, desto mindre beroende är förhållandet av just tid och rum. Har man dessutom behov av en hel del egentid för kreativt skapande eller annat, så kan distans fungera bra och relationen bli djup genom en tät kommunikation och delande av humor och anekdoter från varandras vardag. Kravet på fantasi är extra stor, t.ex två författare skulle nog kunna fördriva tiden så att man stärker bandet och när man väl ses så blir det som om man tar upp relationen med en gång utan avbrott. Vissa känns det ju så med, som om tid och rum inte är riktigt lika avgörande för ens kärlek, vare sig vänskap eller annat. Man behöver känna starkt att man har ett extra starkt band till varandra. Men visst, distans är inte optimalt när det kommer till behovet av fysisk närhet.
    Utan att vara alltför fördomsfull så tror jag att det generellt är svårare att ha distansförhållande ju yngre man är, och aningen lättare när man är äldre eller oavsett ålder men lärt sig att uppskatta ”tomrummet” och andra värden i livet. Och vissa personer är bra på att få vardagen att spira med omtanke och små kärlekshandlingar, andra älskar bättre på distans om de är alltför olika i sina praktiska världar, men nära på andra sätt. Men då räcker det ju ofta att bara vara särbo i samma stad/län, med varsitt boende. Att laga mat ihop, att diska, alla de små tingen, om det mest blir källa till irritation och slentrian, då skulle de behöva mer distans. Själv har jag svårt att tänka mig att på lång sikt inte få dela endel vardag. Men samtidigt har behov av egen tid, så särbo relativt nära varandra, max samma län, hade varit perfekt, för då kan man pejla in med varandra och ibland leva som om man har distansförhållande, och ibland leva mer vardagsliv.

  3. Miss Z

    Min erfarenhet av distansförhållande är att den tar bort lite av spontaniteten. Kunna ses när man vill, sporadiskt. Kunna ses för att man vill det och inte bara för att ses. Och om den ena har det tajt ekonomiskt gör ju inte saken bättre.

  4. Nisse

    Distansförhållande funkar väl bäst om man bor hyffsat nära varandra. Då är det lätt att tex kan spontanträffas en kväll hemma, på bio, konsert, badstranden efter jobbet eller en fika någon timme om något med jobbet, skolan, kurser el lik blir inställt.

    Mycket beror även på hur nära man vill vara den andres vardag.

    Som särbo kan ju lättare locka till otrohet, för det blir ju enklare, å mer riskfritt, att ha en partner på nära håll som man kan träffa oftare och utan risk att särbo-n plötsligt dyker upp.

    Jag har haft ett långt särboförhållande i flera år fast då bodde vi på var sin sida av staden.
    Båda hade vid den tiden yngre barn hemma och min partner ville inte chansa på att bli sambo då.
    När barnen sedan växte upp, studerat klart, började jobba och flyttade då ville hon inte heller bli sambo och då tog förhållandet snabbt slut, vi var även förlovade under denna tid.

    Bor man tillsammans så kan man ju hjälpas åt med allt det monotona vardagsstöket som städa, tvättat mm så det blir tid över för nöjen, resor, träffa gemensamma vänner å annat kul.
    Som sambo har man även bättre koll på ekonomin med hyra å andra fasta utgifter och kan gemensamt planera inköp till hemmet, byta bostad, resor på ett helt annat sätt än som särbo.

    Det mesta styrs väl av att båda ska ha samma vilja att verkligen vara ett par, finns inte viljan då kanske man bara är förälskad/kär i personen, finns det djupare känslor följer väl viljan att vara tillsammans oftast med ‘ på köpet’.

  5. maiden

    min erfarenhet: nej.
    men vad räknas som distans? att bo i samma stad är verkligen inte distansförhållande enligt min mening.
    att bo i samma landskap? ja, det är väl någonstans där min gräns går. malmö – lund är inte distans. men malmö – bromölla är det.
    sedan finns det de relationer som p g a jobb eller studier blir långdistans. det är svårt men det finns en klar tidsgräns för hur länge detta jobb eller program varar. att träffas någon gång bör inte vara största problemet.

    och så finns det en slags relation till. om parterna bor i var sin världsdel. en i ett land där det råder så jäkliga omständigheter att trafik till och från landet är avstängt. det finns ingen chans att veta när eller om man får möjligheten att träffas igen. ibland inte ens telefonkontakt. alla försök att hitta ett sätt att träffas skjuts i sank. hur länge varar en sådan relation utan varken fysisk eller visuell kontakt utan att någon faller?
    jag har den erfarenheten. väldigt speciella omständigheter, men en erfarenhet. jag skulle aldrig drömma om att inleda ett distansförhållande. jag ska kunna få en kram inom snar framtid efter att jag vill ha och behöver den.

  6. Boccaccios

    Har 1 erfarenhet av distans och det fungerade helt enkelt inte.

    Vi bodde 40 mil från varandra.
    Jag jobbar mycket kvällar, nätter och helger.
    Hon jobbar 08-17, måndag till fredag.
    När jag hade ledig helg hade hon barnen.

    Det blev helt enkelt för långa tidsperioder mellan våra träffar.

    Sedan fanns det förmodligen andra faktorer som också spelade in.
    Olika personlighet? Olika telefonbeteenden? Och så vidare, och så vidare.

    Men det var nog ändå distansen det slutligen stupade på upplever jag.

  7. Riddarjakob

    Distansförhållande får det bli om man inte hittar en lämplig person att vara ihop med i sin hemstad/sitt land. Hur personen själv är är viktigast. Jag skulle hellre dejta en kul, snäll, ärlig och trogen tjej som bor i en annan stad eller på landet än att dejta en granne som sedan visar sig vara tråkig, elak, lömsk och otrogen.
    Man kan turas om att pendla till varandra. Hur vi ska göra om vi vill flytta ihop fast hon inte gillar min stad, eller tvärtom, bestämmer vi senare. Det kan hända att en lämnar sin stad för kärlekens skull. Att bli av med kärleken är värre.


Kommentera