couple-fight

Det första grälet

“Vi hade dejtat i nästan ett halvår och var fortfarande nykära. Jag hade aldrig träffat en sån snäll och lugn kille förut och vi kom verkligen bra överens. Hans trygga personlighet och min fladdriga kompletterade varandra väl. En kväll skulle vi ut på en nattklubb med hans vänner. Redan från början kändes det fel. De gjorde inga ansträngningar att lära känna mig och jag satt tyst med ett krampaktigt leende klistrat i ansiktet. Efter ett par drinkar vill hela gänget dansa och min kille försvann iväg på dansgolvet. Ingen verkade bry sig om att dra med mig. Jag satt kvar själv vid bordet och kände hur tårarna brände bakom ögonlocken. Jag kände mig förnedrad, ensam och väldigt, väldigt arg. Jag reste mig upp och flydde ut genom lokalen. När jag irrade omkring och försökte hitta en taxi hörde jag min kille ropa efter mig. Han hade sprungit efter och kom ikapp mig med andan i halsen. Där och då hade vi vårt första gräl och vi skiljdes åt som ovänner i natten. När jag vaknade nästa morgon så undrade jag om allt hade varit en mardröm? Jag kände på mig att saker och ting aldrig riktigt skulle bli som det hade varit innan.”

Broken-Heart-7

I början av en relation så visar vi upp oss från vår allra bästa sida. Ofta är man överdrivet artig , glad och trevlig. “- En inställd träff? Inga problem – vi tar det någon annan gång!” “- Så din hund har bajsat på min Persiska matta? Oroa dig inte för det!” Men förr eller senare kommer fasaden att krackelera, vare sig ni vill det eller inte. Någon gång kommer ni att ha Det Första Grälet. Hur kan du då göra för att dämpa smällen?

I de relationer jag har haft jag har lärt mig att konflikter är oundvikligt, men att det är hur man hanterar dem som är det viktiga. Först och främst måste man ha lite koll på sig själv och sitt känsloliv. Vad triggar mig? Varför blir jag så irriterad av just dessa saker? Hur fungerar jag när jag är trött och stressad? Hur agerar jag i en konflikt? Går jag i försvarsställning, gör jag mig till ett offer eller gör jag allt för att undvika bråk? Och på vilket sätt spökar min barndom i mitt vuxenliv och i mitt sätt att hantera konflikter? Men det räcker inte att förstå dessa mönster. Du måste också kunna förklara detta för din partner så att hen förstår dina behov. Tankeläsning fungerar sällan speciellt bra. Om du är på dåligt humör och vill bli lämnad ifred måste du försöka lägga fram det på ett smidigt (men ärligt) sätt så att du inte sårar din partner. Att ljuga för att undvika konflikter är dömt att misslyckas! Är du dessutom den sortens person som lätt brusar upp och säger sådant som du ofta ångrar efteråt måste du anstränga dig extra mycket. Du måste ta ansvar för dina känslor och handlingar och förstå hur det påverkar den andre personen. Här är ett enkelt knep att ta till när känslorna stormar över dig och du bara vill gapa och skrika:

Använd ett kodord, tex “banan” som du och din partner har kommit överens om. När din partner känner att du börjar “brinna av” så får hen säga kodordet och det är en signal till dig att det är dags att ta ett djupt andetag och kanske gå iväg en stund. Du kan också använda ordet för att flagga för dina känslor och att du behöver lite andrum. Det kanske låter löjligt men jag vet flera par som använder sig av den här typen av kodord och tycker att det fungerar bra.

3792c22d846254ea1432384c0b01c8c7
Det är inte enkelt att “bråka rätt”, men jag tror att det är nyckeln till en långvarig och lycklig relation. Det spelar ingen roll om du lyckas gå på dejter med helt fantastiska personer; om relationen går i stöpet så fort det blir en konflikt. Att bråka med varandra ibland behöver ju inte vara något dåligt. Det tyder snarare på att ni är trygga med varandra och vågar säga vad ni tycker och tänker. Men hur skiljer man på vad som är ett sunt och “normalt” gräl från det som är destruktivt och tärande på relationen? Vad tycker ni?

dating


There are 13 comments

Add yours
  1. Per

    Bra blogginlägg!
    Använda kodord kan fungera för en del. För en del andra kanske det kan uppfattas som något provocerande. Utifrån dyrbetalda erfarenheter och terapisamtal kan jag dela med mig om min uppfattning kring vad som är sunt och inte sunt gräl. Sunt för mig är när meddelandet går hem. En eller två i paret lyssnar aktivt och förstår och det kan leda till en lösning. Osunt är när gnabbet övergår till svordomar, fysiskt våld eller helt enkelt lämna problemet olöst och ytterligare bråk av samma sort är att vänta. Ett råd är att göra någon slags paus när det hettar till för då kan vi ta kontroll över Amygdala och resonera oss fram istället för att vara rädda och aggressiva. Det tar tid att lära om. Vi människor går ofta på autopiloten och är inte helt medvetna så vi kan kontrollera våra känslor. Vi människor tenderar att lägga skuld på någon och vi är även duktig på att ta saker personligt. Jag har varit jättedålig på de här bitarna, men jag börjar förstå nu.

  2. John G

    När du beskriver kvällen med killens kompisar, att de inte gjorde några som helst ansträngningar för att lära känna dig, så började jag osökt fundera på om du träffat en kille från Varberg?

    För jag, vars föräldrar är inflyttade till Varberg, och mina kompisar, som också är inflyttade, har konstaterat att infödda varbergare måste var Sveriges mest inskränkta, och främlingsfientliga människor.

    Och bara under det senaste året har jag haft fem tjejer som kunder. Som alla fem är hitflyttade från runt om i Sverige, för att bo med sina respektive kärlekar. Och alla fem berättar historier efter i princip samma manus. Att de helt enkelt inte blir accepterade av, eller får vara med, killens kompisgäng.

    Alltså, hon blir ju “tolererad” när det handlar om partillställningar. Men när det kommer till annat umgänge, flickvänner emellan exempelvis, ja, då är det aldrig någon som hör av sig.

    Ungefär som det är för mig och mitt kompisgäng. Som då också allihopa är mer eller mindre inflyttade.

    Så till alla tjejer, om ni någonstans i Sverige träffar en kille som är infödd varbergare, vänd och spring åt andra hållet. Så fort ni bara kan… Typ.

    Sedan det här med bråk i ett förhållande, kodord och allt vad du skriver om, tja, det kan jag tyvärr inte hjälpa dig med. Jag har ju som sagt aldrig haft en flickvän.

    • Cecilia Salamon

      John G: Jag måste erkänna att jag skrattade högt när jag läste din kommentar. Men stackars alla killar från Varberg som blir utpekade så här… kanske finns det någon läsare från Varbergstrakten som kan dementera att ni har Osköna kompisgäng? ;). Killen ifråga som inlägget handlade om var faktiskt inte från Varberg, men från en annan mindre småstad faktiskt. Vill inte läsa in för mycket i det, men kanske ligger det något i det att sammanhållningen är så pass tight i ett sånt gäng att det är svårt att klämma sig in där. Men vad vet jag?

    • John G

      Cecilia:

      För ungefär femton år sedan slutade jag gå på krogen. Jag var less på atmosfären och dricker ändå inte speciellt mycket alkohol. Och det kändes helt enkelt som att jag kunde tillbringa mina fredag, lördagkvällar med annat.

      För knappt fem år sedan började jag umgås med lite nya människor. Och då var jag på krogen igen för första gången på tio, elva år.

      Vad som slog mig när jag kom in på krogen, var att jag i princip kände, eller kände igen, alla andra gäster som också var där.

      De satt i samma grupperingar, vid samma bord, som de suttit när jag var där senast, tio år tidigare.

      Så jag tror du har väldigt mycket rätt, när du pratar om sammanhållningen?
      Att det är snudd på omöjligt att bli accepterad av sammansvetsade kompisgäng?

      Och kanske ser det, som Per säger, likadant ut i alla mindre städer, upp till en viss storlek?

      Eller kanske beror det på att Varberg i huvudsak är en turistort?
      Från att hysa 60.000 invånare resten av året, till att bli ungefär 350.000 på sommaren.

      Varbergare håller helt enkelt främlingar på avstånd, för att inte bli överväldigade?

      Inte en aning. Men det var kul att du skrattade åt min kommentar 🙂

  3. Per

    JOHN G:
    De flesta kommuner som har en befolkning under 100 000 bubblar nog in som icke toleranta. Och det är sjukt jobbigt när kompisgäng inte ens hejar på en. Samma beteende går ses hos föräldrar som knappt hejar. Kan finnas flera orsaker. Det bästa är att varken förminska eller förstora händelsen. Som par går det inte räkna med att man blir (enligt sig själv) korrekt introducerad till andra grupper av människor. Människor är vanemänniskor och jargongen kan vara som förut.

    • John G

      Per:

      Säkerligen väldigt sant.
      Sedan undrar jag hur mycket som handlar om att alla i princip känner alla?
      Eller åtminstone vet vem alla är.

      Men kanske helt enkelt känner att man inte har friheten att obehindrat umgås med vem man vill, hur man vill?

  4. Thomas

    Hej
    Att överhuvudtaget gräla är ett tecken på missförstånd och icke verbal kommunikation.Om man har frågor eller undringar så ska man inte behålla dem inombords utan öppna munnen och prata.Hur ska man få veta svarte om man aldrig frågar,att gissa skapar problem,att inte säga något alls skapar problem.Att erkänna att man inte vet och svälja egot och ställa den där frågan trots att man känner sig dum,där ligger lösningen.När vi pratar löser vi problem,gissningar och tystnad skapar problem och föder rädsla och rädsla är orsaken till våld och tragedier.Att våga säga jag vet inte,eller jag är kanske dum men jag fattar inte,svälja sin stolthet.Att välja ödmjukhet istället för prestige är hemligheten bakom en lyckad relation.Men det tar tid och mod att göra det.Rom byggdes inte på en dag,men är ens relation viktig då tar man steget fullt ut.Detta är vad jag vill kalla mod och förtjänar att hyllas,det har ingen betydelse vilket kön det är.

  5. Carlos

    Hej, tyckte om ditt blogginlägg och den lät väldigt förnuftig. Min mening är att då gräl blir en regel snarare än undantaget, kan man säga att förhållandet blivit destruktivt. Ifall man är orolig över sin partners reaktion när du ska ut med vänner eller något annat som borde anses normalt, då är relationen destruktiv. Det svåra är att bryta upp en relation när man står varandra nära. Människor förändras sällan, vi är dem vi är och även om vi utvecklas förblir vi ofta samma grundmänniskor dvs återgår till instinkter i svåra situationer. Så en konfliktiv person kommer oftast att återgå till konflikter. förändring kommer inifrån, så ifall vi själva förstår att vi har ett konfliktivt beteendemönster och vill förändras finns det en chans att man lyckas göra det. I dem fall där partnern får en ultimatum som “nu slutar du bråka, annars drar jag”, dem fallen är dömda att misslyckas. Därför om man är i ett destruktivt förhållande bör man berätta för sin partner hur dennes grälsjuka påverkar en men aldrig påtvinga en förändring.

    • Per

      CARLOS:
      Jag kan hålla med dig i det mesta vad du skriver. Men jag tycker det blivit lite för mycket fokus på hur någon partner reagerar när den andra ska ut på krogen. Det har som blivit en måttstock på en relation när det finns så mycket annat att tänka på. Det här skapar en slags värdegrund som skapar spänningar i förhållanden. Den som hållit på med psykologi, försäljning etc vet hur det går att prima och manipulera andra parten till ett beteende. Om den som ska gå ut är orolig över att sin partner kommer reagera kommer det trigga igång ett svartsjukebeteende. Människor förändras inte, dock har en och samma person många sidor. Vi kan sträva efter att vara den bästa versionen av oss själva. Vårat beteende kan förändras. Och jag kan absolut hålla med om att ställa ultimatum inte kommer fungera. För på en kortare tid eller en livstid kommer garanterat en liknande situation upp.


Post a new comment

(OBS! Din E-postadress publiceras ej.)