1

Det är alltid lättast att låta bli

Om tio minuter ankommer vi till Visby ljuder rösten ur högtalarna på bred gotländska. Barnfamiljerna med färdigbredda smörgåsar och kaffe i termosar börjar plocka i ordning bland sina tillhörigheter och manar barnen att gå och kissa en extra gång. Genom de smutsiga rutorna och dimman ser jag ön som oundvikligt kommer närmare och närmare mig och färjan.

“Vad i helvete håller jag på med? Vad i helvete håller jag på med? VAD I HELVETE HÅLLER JAG PÅ MED?!”

Den välbekanta panikångesten börjar komma krypande. Den rör sig längst magen där den vrider om alla mina tarmar och vandrar sedan upp för bröstet och halsen. Hjärtat slår så snabbt, det tjuter i öronen och munnen är torr som papper.

Varför utsätter jag mig för det här? Jag som hatar att sova borta och aldrig ens sover över hos min bästa vän, ska alltså spendera helgen ihop med en man jag aldrig förut har träffat. Det finns inga flyktvägar eller någon plan B. Jag kommer att tvingas gå av den här färjan om några minuter och han kommer att stå där och vänta på mig.

Jag ser honom på en gång. Hans snälla blick och stora leende. Han ser precis ut som på bilderna.
– Jag trodde du hade ångrat dig, säger han retsamt. Hur mår du?
– Bra. Snart i alla fall, säger jag och kramar om honom lite för hårt.

Vi går mot hans bil och regnet och blåsten gör det lättare att andas. Han tar min väska. Mina hjärtslag börjar sakta ner.

Det mesta i livet är lättare att låta bli. Att göra saker man inte gjort förut är alltid obekvämt och förenat med risker. På en dejt finns alltid risken att man antingen blir besviken eller sårad. På ett nytt jobb är risken stor att känna sig dum och göra fel. På resande fot är du aldrig i din comfort zone och du måste rucka på dina vardagliga rutiner. Det är en enorm utmaning för mig och många andra.

Ändå är det så värt det. Att ta den där risken. Varenda relation, oavsett om det är djup vänskap eller en livspartner så har den oftast börjat med ett första nervöst, trevande möte. Och det är ju bara läskigt och jobbigt precis i början. Det är viktigt att komma ihåg.

Så, hur gick det då med min gotlandsvistelse? Jo, det var helt klart ett par fantastiska och romantiska dagar som vi spenderade ihop. Framtiden får utvisa vad som kommer hända, men oavsett vad det blir så är jag stolt över mig själv för att jag vågade lyssna på min magkänsla som sa att jag bara var tvungen att träffa den här killen.

Vågar jag, så vågar du också.

dating


There are 5 comments

Add yours
  1. Hasse

    När jag var yngre drog jag iväg lite hur som och hade mycket roligt. Härliga tjejer och mysiga minnen. Men för mig numera 50+ är den tiden förbi. Det är för komplicerat och kvinnorna inte lika trevliga.

    Tack för fint inlägg som fick minnen till liv. 👍😘

  2. Nadine

    Jag gillar precis sånt här men såååå få killar vill samma sak! Dom säger alltid nej om man inte bor en km från dom,,,trist att det är så. Dom flesta är gör bekväma for äventyr,,,😪😩🙈🙉🙊💔


Post a new comment

(OBS! Din E-postadress publiceras ej.)