68c1b0e337ab2745c4d474cbdec02248

Soffpotatis och hälsofreak – en omöjlig matchning?

Kan en soffpotatis med förkärlek till snabbmat få det att funka med en gym-junkie som älskar gröna smoothies? Kan en vegetarian vara tillsammans med en köttätare eller en nykterist vara ihop med en vinfantast? Hur viktigt är det egentligen att man matchar varandra när det kommer till kost och hälsovanor?

Jag råkade höra ett samtal mellan två tjejer på bussen här om dagen som diskuterade dagens hälsohysteri kombinerat med dejtande. Så här lät det:

Tjej nr 1: “Jag skulle aldrig kunna dejta en träningskille som typ bara äter kyckling och broccoli! Ska jag liksom sitta själv och äta chips framför tvn? Hur kul är det?”
Tjej nr 2:  Jag vet, det värsta jag vet är killar som säger att dom inte kan ta ett glas vin för att dom deffar. Hur tråkig får man vara?
Tjej nr 1: Jag har en kompis vars pojkvän var tvungen att bli vegan när han flyttade in hos henne. Och han smygäter hamburgare på McDonalds när hon inte är med!

…..

Jag kunde inte låta bli att nicka leende åt tjejernas konversation. Jag känner så väl igen det där, hur dumt det kan bli när man träffar någon som är på en helt annan hälsonivå än den andre. Jag har varit i liknande situationer, fast tvärt om.

En kille jag var tillsammans med avskydde träning, rökte ett halvt paket cigg om dagen och åt helst en påse ostbågar till middag. I början brydde jag mig inte om det. Det var bara härligt att äta en massa onyttigheter under våra myskvällar och att titta på tv en hel helg var inget problem när vi var så där löjligt nykära. Men efter ett par månader så började hans beteende störa mig. Även om jag skämdes för mina tankar kunde jag inte låta bli att känna avsmak över hur han struntade i att ta hand om sin kropp. Jag började tjata på honom att följa med mig ut och promenera och att vi skulle laga ordentlig middag tillsammmans, men han ville verkligen inte. Jag kände mig som hans mamma som skulle få honom att äta mer grönsaker, och det var inte en roll jag trivdes i. Det var inte det som till sist fick förhållandet att brytas, men det var en av många saker som visade på våra olikheter.

Å ena sidan kan olikheter berika en relation och det behöver inte vara något dåligt med att man har olika intressen. Om en person älskar att streckkolla på serier och den andre att svettas på gymmet så kan de väl syssla med det var för sig! Bara för att man är ihop så behöver man inte vara limmade på varandra. Så länge man respekterar den andres livsstilsval och har några viktiga beröringspunkter gemensamt så kanske dessa olikheter bara är positivt för relationen? Den hälsotokige kan inspirera soffpotatisen att vara mer hälsosam och soffpotatisen kan få den hälsotokige att slappna av mer och njuta av livets goda ting.

Å andra sidan söker vi väl alla någon som delar ens intressen och passioner? Det är tråkigt både för den som aldrig får med sin partner ut i joggingspåret och tråkigt för den som får sitta själv och äta chips i tv-soffan. (Ok, allt behöver ju inte vara svart eller vitt, men nu hårdrar jag det lite). Om man lägger ner en stor del av sin tid och energi på att tänka på vad man äter och vad och hur man ska träna, så kan det vara svårt att få ihop vardagen med någon som inte bryr sig ett skvatt om detta. Det kan vara frustrerande om man har satt ett högt hälsomål för sig själv och så kommer ens partner hem med pizza och öl. Det kan också vara extremt sårande för den partnern som känner att hen inte FÅR njuta av pizza och öl en kväll utan att få dömande blickar från den andre. Eller om den ena vill tillbringa den lediga lördagen på en hajk och den andre inte vill någonting hellre än att ta det lugnt hemma. Det ena är inte mer “rätt” än det andra – vi är bara olika som individer.

large
Har ni några exempel när det har funkat med olika kost/hälsovanor eller kanske tvärtom – att det absolut inte har gjort det? Jag är nyfiken på hur ni tänker!

dating


There are 27 comments

Add yours
  1. Miss Z

    Jag brukar oftast klicka förbi vältränade fitness killar, mest för att man själv inte är vältränad och mer rund. Man tänker oftast att de nog vill dejta en likasinnad. Inte att de ens skulle se åt ens håll.

    • Miss Z

      Cecilia!

      Förmodligen, ens egna fördomar och erfarenhet säger åt en att knalla vidare om killen är vältränad eller för snygg för en. En tjejpolare och jag hade ett ord för den sortens killar “tittsnygg”.. De va fina att titta på men man skulle förmodligen dra sig för att dejta dem, inleda förhållande pga sin egen osäkerhet över att inte få ha han ifred….

    • Cecilia Salamon

      Miss Z: Jag förstår vad du menar, en “tittsnygg” person kan lätta hamna i det facket – men konstigare saker har hänt! Vad som anses snyggt är ju som bekant upp till betraktaren…

    • Miss Z

      Cecilia!

      Javisst, är det upp till betraktaren… Men om man tar ett enkelt exempel, ta Alexander Skarsgård nu är han känd men han faller inom ramen för “tittsnygg” . En person kan va snygg men inte så att man attraheras av han.

      Nån kan se bra ut men ändå inte va ens typ. Om du förstår vad jag menar?

  2. Jag

    Det finns en del kvinnliga profiler på hp som nästan bara har gymselfies bland sina bilder och ett antal “Du ska” och “Du får inte” punkter (det mesta kopplat till mat, träning, öl, etc.), och den typen aktar jag mig för…

    våra värderingar ser för olika ut. Även om jag rör på mig en del, cyklar mycket, försöker käka hyfsat sunt osv. så vill jag hitta en partner att ha det bra med, inte en partner vars livsstil innebär att jag inte får unna mig något.

    En gyllene medelväg är definitivt att föredra.

  3. Nina

    Hälsa är viktigt, både för att leva länge och för att ha kvalité i still liv på äldre dagar. Människor som tränar för sin hälsas skull, har gjort ett smart val. Smarthet är attraktivt….
    Sedan gillar jag inte fanatiker åt något håll.
    Inget extremt är lätt att leva med, även om man kan välja att göra det ändå. Men då ska man också veta att man inte kan förändra personen ifråga och inte ha det som ambition.
    Jag avstår då hellre och träffar någon som vill träna för sin hälsas skull. Om vi ska leva länge tillsammans vore det ju bra om vi kunde göra det med samma insats och samma kvalitét.

    • Cecilia Salamon

      Nina: Håller definitivt med dig! Skulle bli väldigt frustrerad av att vara tillsammans med någon som inte tog hand om sin hälsa, just eftersom risken ökar för sjukdomar m.m.

  4. Romantisk-tjej

    Det är lättare att ha olika livsstil om man inte bor ihop. De dagar när man inte träffas kan man göra allt det partnern inte är intresserad av. Och träffa sina vänner.
    De dagar man är tillsammans gör man sådant som båda tycker om.

  5. John G

    Jag tänker att viss olikhet är bra.
    Men om man står så långt från varandra som soffpotatis och träningsfantast, kanske det blir för stora kontraster?

    När jag tänker olikheter ser jag mer att man kanske ligger på ungefär samma träningsnivå när det gäller motivation och konditon. Men att man inte tränar samma saker, samtidigt. Man får alltså till olikheten, inte baserat på hur mycket man tränar, utan vad man tränar.

    Jag tänker att någon som verkligen inte tycker om krogen, kan få det svårt med någon som vill till krogen varje helg? För visst, man kan kompromissa. Gå till krogen varannan helg. Men för vissa fungerar det inte ens med varannan helg. Det blir för mycket, eller för lite.

    Sedan tycker jag också det är tråkigt med personer som kategoriskt väljer bort andra människor. Bara för att den egna kravlistan inte uppfylls till 100%. För vem vet, även en soffpotatis kan ju i rätt sällskap bli en atlet.

  6. MisterBister

    Det handlar nog till stor del om varför man har valt en viss livsstil.

    Det är ju inte så att alla soffpotatisar eller alla träningsfreaks är identiska, och har samma syn på träning och hälsa. En soffpotatis som tycker träning och diet är helt okej för andra, men inte själv tycker det är värt uppoffringen, kan säkert funka med en open minded träningsfanatiker. En gymelitist och en träningshatare skulle nog ha svårare att få ihop det.

    Sen kan det finnas andra skäl att man inte vill dejta någon med en viss livsstil, än rent ytliga eller praktiska.

  7. Norrland

    Det går inte ihop. Det är det korta svaret.

    Varje gång jag ser en tjej som babblar på om hur viktig och central del träning är i deras liv så vet jag att de inte kommer uppskatta mig, eller jag dem. Jag tränar, men det är fan inte en del av vem jag är. Jag simmar ibland. Spelar basket på helgerna med några polare. Det är inte mitt liv, eller vem jag är. Det definierar mig inte. Så när jag ser någon som ser sån aktivitet som en så central del av vem de är att det definierar dem så vet jag att det inte kommer fungera.

    Och jag ser SÅ MÅNGA som skriver om det. “Älskar att träna”, “Jag tränar tre dagar i veckan”, “Längdskidor varje vinter annars får det vara” – vem bryr sig? Jag ser så många profiler som ser ut som utklipp av varandra. “Jag gillar att umgås med vänner och familj. Gillar att träna. Fråga om det är något”. Det här är så själlöst som det kan bli, och det är det jag förknippar folk som genuint har ett träningsintresse med – en brist på själ. En person som genuint uppskattar att inte tänka på något och utföra repetiva handlingar utan mening.

    Och det här är fördomsfullt. Tacka fan för det. Jag vet att folk kommer hosta ur sig om hur annorlunda de är och att det jag säger inte stämmer. Jag vet. Men det pekar på en trend och en viss sorts personlighet som jag känner är tom. Jag uppskattar andra saker. Jag vill andra saker. Och det är okej.

    Och det finns de som säger att andra hobbies och aktiviteter också är meningslösa och tomma. Men jag håller inte med. Matlagning är kreativt. Till och med att gilla “musik och film” (seriöst, varför säger folk att de gör det? ALLA gillar “musik och film”!) visar på att man i alla fall kan forma en emotionell kontakt till något. TV-Spel visar att man gillar utmaningar. Att gå på fester visar att man är social. Att man gillar sitt arbete visar på hängivenhet – men att bara gilla träning, för tränings skull? Nej, det är inte något för mig. Det är fan tråkigare än något annat på listan.

    • Agda

      Är helt med dig i allt, Norrland. Men på listan över dem jag snabbt klickar bort finns också de som med emfas håller fram sitt stora intresse för resor. För mig är det som att säga “jag trivs inte i min vardag, i mitt vanliga liv. Jag vill bara bort”.
      Att jag sedan ofta hamnar i lag med män som ofta är ute och rör på sig är en annan sak. Det är inte de som drömmer om att resa, utan rastlösa män som vill något med sig själva och sina liv.

    • Cecilia Salamon

      Agda: En person som framhåller att hen älskar att resa kanske gör det för att personen vill visa att hen är nyfiken och lite äventyrslysten? – Att man tycker om att besöka nya platser behöver inte betyda att man inte gillar att vara hemma också – tror jag 🙂

    • MisterBister

      Norrland, det där var bland det mest insiktsfulla någon har skrivit här.

      Olika människor har olika preferenser, och desto viktigare, man tolkar andras preferenser på olika sätt. Visst, det är fördomar, men det är också erfarenheter. Vi lär oss vilka människor vi fungerar med, och vilka preferenser som skär sig med våra egna.

      Tyvärr så gör många misstaget att blanda ihop insikten att man inte fungerar bra ihop med en viss preferens, och ett fördömande av själva preferensen.

    • Arcnice

      Håller inte med om att det där var särskilt insiktsfullt. Det finns ju mängder med olika typer av träning, och vilka mål man har med sin träning.

      För vissa är det en gemenskap att träna där man träffar mycket människor som motiverar och driver på varandra. För andra handlar det om att flytta sina gränser, utmana sig själv och öva sin kroppskontroll.
      De de flesta typer av träning är inte alls särskilt repetitiva, och kräver mycket fokus och tankeverksamhet.

      Min erfarenhet är att många som ogillar träning och har fördomar om de som lägger mycket tid på träning, har väldigt dålig insikt i träning och den stora variation som finns.

    • Cecilia Salamon

      Norrland: Jag upplever att nästan alla som tränar gör det för att de vill må bra psykiskt OCH fysiskt, inte bara för att bygga muskler. Sedan blir många beroende av endorfinerna och kicken och träningen tar ofta ganska stor del i vardagen. Så att skriva en rad om det när det kommer till att beskriva sig själv tycker jag inte är speciellt konstigt? Sedan definierar ju inte det hela människan så klart utan bara en liten del.

  8. Jimmy

    Jag tränar fem gånger i veckan. Så det blir 8-9 timmar totalt i snitt. Jag kan inte säga att jag älskar träning, men jag tycker det är väldigt kul och ger mening. Men huvudanledningen att jag tränar är att jag har ett mål att uppnå. Jag vill ändra min kropp. Jag vill komma i form och trivas med hur jag ser ut. Jag vill må bättre, psykiskt och fysiskt. Jag vill att både jag och andra ska se mig som mer attraktiv. Jag vill också utmana mig själv och genomföra klassikern med gott resultat.

    Förra året gick jag ner 15 kilo. Jag gick från att klara 15 armhävningar i rad till att klara 60. Jag mår bättre nu än vad jag gjorde då. Jag är piggare och friskare. Jag trivs mer med mig själv nu än då. Men jag har ändå 15 kilo kvar att gå ner. Jag väger idag 90 kilo, så mitt mål är 75. Jag vägde alltså 105 när jag började träna för ett år sedan. 2010 vägde jag 120 och var inte nöjd med det. Dock hade jag inte motivationen då att börja träna. Men jag tog det första steget på resan – jag slutade dricka alkohol. Något jag inte ångrar. Jag har många bra minnen från att vara full, men spriten var ett fördärv för jag blev tjock av den. Trots att jag tränade mycket under en period så gick jag upp jättemycket i vikt för att jag festade nästan varje helg. Däremot åt jag inget godis, chips eller andra sötsaker (bara läsk såklart, eftersom jag blandade grogg med det). Men nu är jag inte rädd att unna mig de där sötsakerna ibland. Så som jag tränar kan jag äta ett paket glass på fredagskvällen när jag tittar på mina tv-serier och ändå fortsätta gå ner i vikt. Så för mig är det inte ett val mellan träning och onyttig kost då och då. Det är båda två, eller inget av dem.

    Så träningen är inte ett “nödvändigt ont” för mig. Jag får ut väldigt mycket av den. Fast jag erkänner att jag hellre skulle göra annat. Men i längden är det inte värt det. Att jag slutade dricka och började träna är bland det bästa jag gjort i mitt liv.

  9. JB

    I storstaden där jag bor tycks det vara gym o inredning som definierar människor. Vi tycks leva i ett duktighetssamhälle där fokus är ens personliga perfektion. Förr var svenskar duktiga o lydiga arbetare, idag duktiga livspusslare.
    Samtidigt tror jag att mycket av den duktiga fasaden handlar om att dölja en rädsla för att behöva ta personlig ställning. Vi lever i en extremt tävlingsinriktad kultur där de som ej spelar med i spelet inte får vara med på planen.
    Arbetsmarknaden är stenhård och kräver perfekta CV.
    Livskris? Då kan man i bästa fall bli författare eller bloggare.
    Fysisk hälsa krävs för att orka med alla krav idag men samtidigt är den en del av kraven på perfektion.
    Sverige lever fortfarande i en luthersk anda där arbete är upphöjt till skyarna och där varje livsnjutning och glädje i livet ses som något som måste förtjänas. Dvs. piska och morot. Men egentligen mår människor ej bra av detta stränga ideal. Så då tar man medicin mot depression. Vi trycker undan existensångest och pinnar på som hamstrar, samlar och är ständigt aktiva.
    Skam och skuld driver många till sina medelklassfasader.
    Men det håller på att rasa nu med ekonomiska skandalerna där börserna och bankerna kommer haverera.
    Då kommer vi se till verkliga värden igen.

  10. Jimmy

    “Om en person älskar att streckkolla på serier och den andre att svettas på gymmet så kan de väl syssla med det var för sig!”
    Tänk om man gillar både och då? För det gör jag!

    Jag känner till viss del att jag redan lever i den där relationen, fast jag är singel. Jag är både en soffpotatis och ett hälsofreak. Att kombinera dem går väldigt bra. I grunden är jag soffpotatis. Jag älskar att sitta framför en bra film eller tv-serie och äta något gott. Glass är favoriten. Men chips och godis går bra med. Eller ett gäng kakor. En gång åt jag en hel rulltårta. Och en gång en hel mjuk pepparkaka (400 g). Som man äter en baguette! Fast sen går jag till gymmet och bränner bort det också. Om knappt två timmar från skrivande stund blir det spinning i en timme, sedan ett skivstångspass i en halvtimme, sedan core, också en halvtimme. Det kommer vara jobbigt, men jag kommer att må väldigt bra efteråt.

    Jag har cyklat Vätternrundan. Jag stecksåg även Lost. HELA SERIEN. Alla sex säsonger i följd. Jag var arbetslös då och kunde avverka en halv säsong på en dag. Det var fantastiskt! Så var även min känsla av att cykla Vätternrundan.

    Vissa motpoler skulle för mig inte gå att kombinera. Jag är typen som inte går ut på krogen, så att vara tillsammans med någon som är en krogmänniska och kompromissa genom att gå ut varannan helg eller en gång i månaden skulle nog inte funka för mig. Jag vantrivs på krogen. Jag skulle nog inte heller kunna dejta en rökare. Det finns inget mindre sexigt än rökning. Men ett träningsfreak skulle jag nog kunna vara tillsammans med, bara jag fick äta min glass ibland. En soffpotatis hade jag också kunnat leva tillsammans med, bara jag inte behövde äta skräpmat hela tiden.

  11. Romantisk-tjej

    Trevligt med så nyanserade kommentarer. Jag tänkte precis så själv, det är ofta inte så svartvitt. Jag själv tränar sällan men går en mil per dag för jag mår inte bra att vara stillasittande och behöver uteluften. Jag mår inte bra de gånger jag är inomhus en hel dag.

    Killen jag träffar tränar inte men det betyder inte att han äter onyttigt, tvärtom. Han dricker ingen alkohol eller läsk, är rök och snusfri, äter sällan kött, sötsaker och chips/snacks (förutom nötter). Jag är ungefär lika men äter däremot bakverk som jag bakar själv samt mörk choklad. De gånger jag äter det brukar han också smaka, men han har inte den längtan efter fikabröd och choklad som jag har. 🙂

    Alkoholhaltigt har jag dragit ner till ett minimum sedan jag träffade honom. Senast var ett par glas till nyår. Tidigare drack jag vin någon gång varannan vecka. Kötträtter har han dragit ner till ett minimum sedan han träffade mig. Man påverkar varandra när man är tillsammans och ruckar lite på sina vanor. Förhoppningsvis till det bättre.

    Jag tror att man blir tajtare som par om man har liknande livsstil. Då är det också lättare att peppa varandra. Står man långt ifrån varandra i livsstil är det nog svårt att mötas i vardagen. Men som jag skrev förut så är det hursomhelst lättare om man bor åtskilda. Då kan man till exempel sträckkolla alla avsnitt av Lost i fred eller gå ut med kompisarna de dagar man inte ses i veckan. Man får lite av båda världar på det sättet.

  12. Erik

    Jag hade ett ex för många år sen som aldrig tränat i sitt liv. Hon var musik- och soffmänniska helt klart och hade aldrig förstått det där med träning. För henne var det bara något obehagligt – vilket träning kan vara när man får mjölksyra t ex – och aldrig njutningsfullt.

    Själv var jag när vi träffades fortfarande rätt vältränad, från att ha varit elittränad mer eller mindre, och har alltid förknippat träning med något positivt för min del.

    Hon försökte engagera sig genom att börja på gym så vi kunde gå ihop – även om vi sågs sällan pga distans – men hon fastnade hela tiden i att klaga över hur tråkigt det var.

    DÄR ligger nog största problemet. Inte att man inte tycker om samma saker .. för jag är inte alls samma musikfreak som måste gå på alla konserter med ett band (enligt mitt tycke är det snarare lite sjukligt att åka runt hela Europa för att gå på samma konsert om och om igen .. lite stalker/groupie men som sagt, jag är inte felfri jag heller när det kommer till fördomar).
    Nej problemet ligger i att man kritiserar den andres intresse för att man inte tycker likadant .. som för att “rättfärdiga” sitt eget ointresse.

    Men frågan är hur lätt det är att låta den andre få ha sitt intresse, utan att vare sig vara helt ointresserad – då den andre med all säkerhet gärna vill prata om sitt intresse emellanåt – eller att själv behöva försvara sitt intresse i en diskussion.

    Min tanke är att man kanske inte måste vara helt lika, men det bör finnas en åtminstone tankemässig jämnhet/likriktning som gör att man ändå kan respektera den andres särintressen utan att se ner på dem eller ironisera.

    Kanske måste man verkligen brinna för något själv för att kunna dejta en person som brinner för något annat för att kunna åtminstone ha en viss förståelse för dennes tankemönster och dela grundläggande värderingar.

  13. Jm

    Jag känner lite så här att, en hälsotjej som äter rätt och tränar skulle vara bra för mig.
    Hon skulle kunna hjälpa.mig att äta bättre och träna normalt.
    Jag skulle kunna få henne att slappna av och ta det lite piano ibland.
    Sen ska man naturligtvis respektera vad den andra har för intressen och dela en liten del av varandras intressen.
    Annars hat man inget att prata om till slut och det dör sakta ut.

  14. Magendi

    Håller med tidigare inlägg. Helt lika måste man inte vara, men som minimum åtminstone acceptera varandras intressen.
    Det sagt hör jag helt klart till dem som väljer bort män som är soffpotatisar, men även elitkillarna. Jag älskar träning, men är snarare hobbymotionär med kurviga former som försöker käka någorlunda hälsosamt och unnar mig vin när jag känner för det.

    Soffpotatisen med noll aktivitetsintresse skulle provocera mig över gränsen och jag vill kunna vara aktiv TILLSAMMANS med min partner. Elitkillen tolkar jag, kanske felaktigt, som någon som inte skulle nöja sig med en mullig hobbymotionär som mig, trots att jag blir inspirerad av och tycker det är kul med såntdär.


Post a new comment

(OBS! Din E-postadress publiceras ej.)