Dejting är som en berg och dalbana – Gästinlägg

nätdejting

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Veckans gästbloggare skriver om ensamhet, sin rädsla för att bli avvisad och sin första happypancake-dejt!

Dejting är som en berg och dalbana – Gästinlägg

Att vara singel är enkelt. Man har ingen att ta hänsyn till förutom sig själv, man kan göra det man känner för utan att behöva kompromissa. Det är bekvämt, ofarligt, riskfritt och för det mesta känns det (i mitt fall) helt okej.

Sen finns det stunder då ensamheten inte alls känns bekväm utan nästan tryckande. Där man hade bytt bort ensamrätten över fjärrkontrollen mot att behöva genomlida Rambo 4, bara man hade en hand att hålla. Att få tjata om att soporna blev bortglömda IGEN, bara de innehöll resterna av en middag för två. Att behöva masa sig ut mitt i natten i vinterkylan för att hämta någon från en utekväll, bara man hade någon att värma sig med när man kom hem.

MEN saken är den att man går inte med på en dejtingsajt för att ens kärleksliv är bra. Man går med för att alla relationer man haft tidigare har tagit slut, och när de tar slut på ett sätt som är extremt smärtsamt byggs det upp en rädsla inom en som är svår att skaka av sig. Man VILL så gärna träffa någon men VÅGAR man?

Jag har varit med på happypancake i flera år. Jag har pratat med underbara killar men så fort man ska komma längre än till samtal så har det tagit stopp, jag har varit så rädd att jag hellre låtit en fantastisk chans rinna ut i sanden än att ta risken att bli avvisad när man väl träffas.

För några veckor sen fick jag ett mail från en person som jag fastnade för och efter att ha mailat fram och tillbaka ett tag frågade han om han fick ringa. I vanliga fall hade jag kommit på någon ursäkt men jag var på extremt bra humör den dagen så jag sa ja. Och hör och häpna, det var ett riktigt trevligt samtal som ledde till flera trevliga samtal! Sen kom ju självklart frågan om vi skulle ses och fastän jag egentligen inte vågade så blev svaret ännu en gång ja. Jag bokade en tågbiljett till följande dag och jag kan säga att jag varken åt eller sov någonting under det kommande dygnet.. Hoppade på tåget på kvällen och hela resan skakade jag i hela kroppen, var så spänd att så fort tåget krängde till kändes det som att sitta i en berg och dalbana. Var extremt nära på att bara hoppa av och ta nästa tåg hem. Väl framme på stationen var jag helt övertygad om att jag skulle drabbas av en stroke av nervositet och sen kom han och gav mig en jättekram och då bara släppte nervositeten! Inledde med att snubbla ner för en trottoarkant, var helt speedad på allt kaffe jag hällt i mig på tåget och var allmänt lost p.g.a sömnbrist men hade en sjukt trevlig kväll och när jag kom hem efter dejten var jag så in i helvetes jävla stolt över att jag gjort något jag egentligen inte vågat!

Tydligen så skrämde jag inte bort honom trots det tvivelaktiga första intrycket för vi träffas än. Jag vet inte om det kommer leda någonvart men i värsta fall har jag blivit lite modigare och jag har haft ett par väldigt roliga veckor med en skön kille. Så sensmoralen av min lilla berättelse är väl att dejting är som en berg och dalbana. Lite läskigt innan man väl hoppat på tåget men fan så mycket roligare än att bara stå på marken och se på! 🙂

Singeltjej, 28 år.

 

dating


Det finns 1 reaktion.

Lämna kommentar

Kommentera