dejting

Dejta trots att magkänslan säger nej?

Åt middag med en vän igår som behövde råd angående en kille hon precis träffat. De hade blivit ihoptussade av vänner på en blinddate och haft en jättetrevlig heldag ihop.

Han är egentligen inte alls hennes typ rent utseendemässigt, och hon kände ingen som helst attraktion till honom. Men han hade fått henne att skratta och tänka i nya banor. Nu ville han ses igen och min vän stod inför dilemmat om det var värt att ge det hela en chans eller om det var lönlöst?

Å ena sidan gav bara tanken på att vara intim med honom, henne rysningar och hon kände sig taskig som kanske ingav honom falska förhoppningar genom att träffas igen. Men å andra sidan så var det något med honom som gjorde att hon inte kunde släppa honom ur tankarna. De hade ju haft så mycket intressant att prata om!

Jag måste erkänna att jag inte hade något bra svar till min vän, så jag tänkte höra med er? Borde man fortsätta dejta någon som man vid första träffen inte går igång på? Är det att slösa med både sin och den andres tid eller kan det faktiskt vara så att attraktion och känslor kommer efterhand?

Man brukar ju säga att man ska lyssna på magkänslan när det kommer till kärlek, men tänk om den har fel? Tänk om magkänslan bara leder en till samma gamla relationsmönster om och om igen som inte funkar? Vi kanske bara träffar ”fel” sorts dejter eftersom vi litar mer på magen än på hjärnan?

dating


Det finns 57 reaktioner.

Lämna kommentar
  1. Hope

    Då din väninna faktiskt är nyfiken på motparten så tycker jag att hon ska träffa honom igen.
    Det är lätt att döma ut någon baserat på väldigt klent underlag, så för båda parters skull så tror jag att det i detta fall är smart med ytterligare en träff.

  2. ViraStina

    Men hennes magkänsla säger ju ”ja”. Den säger visserligen att hon inte vill ligga (än!) men den säger att hon vill träffa honom mer. En utmärkt start.

    Det är inte magkänslan, utan medvetandet som stolpar in med påhittade motargument som ”han är inte min typ egentligen”. Eller ”jag är inte attraherad”. Men jag tror att det är falskt motstånd. Det är bara hjärnan som vill vara förnuftig och upprepa mönstret från förra gången hon var intresserad av någon. Den vill att det ska kännas precis likadant.

    Om hon är nyfiken på honom, om de trivdes ihop, om de hade utbyte av varandra, ska de självklart träffas igen. De får väl låta bli att lova evig kärlek direkt, utan ta det för vad det är. Det kan säkert han leva med också. Att kräva fullskalig attraktion direkt är väl en helt onödig regel?

  3. Morot

    Klart hon ska träffa honom igen, men hon ska vara tydlig med sina känslor!

    Det är svårt när det inte klickar! Jag har precis avslutat en relation med en jättefin man. Det var absolut inget fel på honom. Men ändå störde jag mig på skitsaker. Han satte sig t ex vid matbordet för att äta med kepsen på…

    Jag vill verkligen bli kär, och träffa någon. Hade jag känt attraktion till denna man, så hade jag inte brytt mig om han hade kepsen på eller inte 😂

  4. Teddy

    Jag tycker absolut inte att hon ska träffa honom igen, i alla fall inte utan att säga att hon antagligen bara vill vara vän med honom. Hela min dejting- och relationshistoria är en rad killar jag egentligen inte kände attraktion till (och visste det med en gång), men gillade jättemycket som vänner. Jag tänkte att jag kanske skulle börja känna mer attraktion senare, för vi trivdes ju så bra ihop, och de kände ju så för mig… Det hände aldrig och de blev sårade och sura. Så det misstaget vill jag inte göra igen. Jag vet ju egentligen med en gång om jag kan se mig själv ha en fysisk relation med någon eller inte, så nu försöker jag lyssna på den känslan och inte tänka att ”det kanske blir bättre sen”.

  5. l_eah

    Ni är ju hopplösa romantiker hela bunten. Om hon inte är attraherad och tanken på att ligga med honom ger henne rysningar vet vi ju alla hur det FAKTISKT kommer att sluta, även om romantik skulle uppstå. De kanske dejtar ett tag, hon bestämmer sig för att det är värt det, några dejter in blixtrar det till och hon börjar känna sig attraherad för att det är så hjärnkemin fungerar. Sen dejtar de i säg 6 månader, blir tillsammans. Han blir hals över huvud för troligtvis är hon snyggare än vad han normalt brukar få och han upplever ju också den där andra personkemin. Men när passionen och nyförälskelsen tynar iväg inser hon att han ju faktiskt inte är attraktiv för henne och måste krossa hans stackars hjärta.

    Jag säger friendzona direkt. Jag har gjort det flera gånger och vunnit några av mina bästa vänner i livet på det sättet. Hade jag låtit tiden gå och lett dem an längre hade vi aldrig kunnat ha den vänskap vi har idag.

    Det är ovärdeligt att ha personer i livet som får en att skratta och tänka på nya sätt. Och vi måste kollektivt sluta utgå från att den romantiska tvåsamhetsrelationen står högre i prioritet än andra relationer. Är man inte attraherad så är det väl bara schysst att låta människan hitta någon som är attraherad av dem. Och din kompis förtjänar att vara med någon som både får henne att skratta och som hon är attraherad av.

  6. standart

    Om det finns ingen frö kommer inte att växa nånting. Vid upprepade dejter kan man hitta en vän för sig i den personen men inte nån djupare känsla för att skapa förhållande eller bli förälskad i honom

    • ViraStina

      Det finns ju ett frö. De hade haft det jättetrevligt och han slog an något hos henne. De skrattade tillsammans, han fick henne att tänka i nya banor och i efterhand kan hon inte riktigt släppa tankarna på honom.

      Vad är det om inte ett frö? 🙂

      Att hon får rysningar vid tanken på att hoppa i säng med honom, behöver inte betyda något mer än att det är en helt ny och främmande tanke. Kanske för att han inte är hennes vanliga typ. För att han inte liknar det trygga och bekanta.

      Men sådant kan ändras snabbt om man bara själv vågar tänka lite nytt och utmana sina egna låsta idéer.

  7. Joel

    Hej!

    Jag håller med föregående talare, hon bör träffa honom åtminstone 1 – 2 gånger till. Det går inte att avgöra om personen är en keeper eller inte efter 1 blindträff.

    Så säg till henne att träffa honom igen, kanske en aktivitet som bowling eller biljard istället för en dejt på café/bar =)

  8. C

    Been there done that..
    ”Rysningar” av fel sort har inte vänt (för mig iaf) trots flera trevliga träffar.. jag resonerade som de flesta här i sina svar, men attraktionen på fysiskt sätt kom aldrig.. Här måste man vara väldigt försiktig med att vara tydlig mot killen och inte leka med hans känslor..
    Svårt, det där med kemibiten.. klart man vill gärna att det klickar omedelbums, men det är bara att inse att det händer ytterst sällan i verkligheten..
    Själv brukar jag föreställa mig en intim situation med mannen i fråga, och ger det mig ”rysningar” och känsla av don t toutch me…tjaaa, då känns det rätt lönlöst att fortsätta träffas..

    Man bör kunna föreställa sig en bild med sig själv och sin respektive och det ska kännas bra i magen, det ska väcka längtan att det är dit man strävar…

  9. John G

    Cecilia:

    Detta är tyvärr någonting jag har alldeles för mycket erfarenhet av.
    Gång på gång under mitt vuxna liv har jag nämligen varit just den killen du beskriver.

    Tjejer tycker jag är fantastisk. De trivs med mitt sällskap, mina insikter på olika områden.
    De uppskattar min humor, min intelligens, alla mina positiva egenskaper.

    Utom på just området sex. De tänder inte på mig sexuellt eftersom jag inledningsvis har talat till deras intellekt och inte deras fåfänga.

    Tidigare om åren när jag träffat en attraktiv tjej har jag nämligen uppmärksammat hennes tankar, ideér, drömmar, kunskaper, erfarenheter. Jag har helt enkelt behandlat tjejer som jämlikar och hoppats på att kunna gå från det intellektuella till det sexuella.

    Men eftersom tjejer, som jag hävdar, hela tiden jagar den omedelbara fixen, så har det inte fungerat. För min erfarenhet är helt enkelt att när det kommer till relationer, när det för en tjej handlar om att träffa en lämplig partner, då är hon inte ett dugg intresserad av intellekt. Då vill hon Bara bli uppmärksammad för sin kropp, bröst, ben, stjärt och så vidare. För Den uppmärksamheten från en kille ger den omedelbara fixen jag pratar om.

    Alltså har jag i stället ovillkorligen blivit placerad i tjejer kompisfack.
    Och för mig låter det som att den här killen också är på väg in i det facket hos din kompis.
    Hon uppskattar hans humor, hans förmåga att få henne att tänka i nya banor, hon uppskattar alla hans positiva egenskaper. Och det får henne också att må bra. Samtidigt som tanken på sex med honom får det att krypa i kroppen på henne.

    Och jag kan faktiskt slå vad om en ganska stor peng att din kompis upplever just detta därför att killen visade henne så mycket hänsyn inledningsvis att han inte omedelbart, med blickar eller kommentarer, uppmärksammade hennes bröst. Han kom inte med en liten kommentar om hur sexig hon är. Och det får henne att uppleva honom som asexuell. Och därav motviljan till sex.

    Samtidigt kan jag slå vad om ytterligare en rejäl peng på att killen tänkte komma till dom bitarna vid ett senare tillfälle. EFTER att han etablerat att han respekterar henne baserat på hennes intelligens och intellekt. Men nu är det redan för sent, för din kompis har redan placerat honom i ett fack. Kompisfacket. Och att sitta i det facket är lite som att sitta fast i ett spindelnät. Det spelar Ingen roll hur mycket man kämpar och jobbar för att komma därifrån, för man sitter helt enkelt bara ohjälpligen fast.

    Vilket gör att jag vill ge följande tips.
    Jag tycker definitivt att din kompis skall ge killen ytterligare en chans, eller två? För jag kan ha helt fel i det jag säger. Kanske är din tjejkompis en av väldigt få tjejer som klarar av att ta en kille bort från spindelnätet som kompisfacket innebär?

    Men, om hon fortfarande efter andra, tredje, dejten Inte känner någon sexuell spänning gentemot honom, ja, då bör hon nog Inte försöka bli kompis med honom.

    För annars finns ju risken att han blir likadan som jag är.
    En kille som, baserat på tjejer primitiva beteende, känner förakt för, och motvilja mot, i princip varenda tjej i hela världen.

    Nu säger jag dock inte att det Måste bli så. För kanske är killen du skriver om starkare än jag är. Kanske har han styrkan för att orka med 30 år av i princip 100% avvisanden. 30 år av att hela tiden bli placerad i kompisfacket.

    Och självklart, han kanske också kan klara kompisfacket eftersom han ändå hittar andra fungerande, sexuella, romantiska relationer. Men om han som jag blir placerad i kompisfacket snudd på 100% av tiden? Tja, då är det nog fara å färde?

    Och återigen, självklart, det finns säkert killar som beter sig exakt likadant när det kommer till relationsbyggande? Men det vet jag ingenting om. För jag har inget, varken sexuellt eller romantiskt, intresse i killar.

    • Marie

      Jag måste bara få ge dig en kram John. Hoppas att du hittar undantaget som bekräftar regeln. Själv går jag igång sexuellt på intellektuella och stimulerade diskussioner mer än något annat.

    • Cecilia Salamon

      Jag tror tyvärr att det du skriver om är exakt lika vanligt förekommande hos båda parter. Vi lever i ett samhälle där utseendet spelar väldigt stor roll och även de här ”snabba fixarna” som du beskriver, som jag översätter till sexuell kemi. Samtidigt så går faktiskt de flesta igång på olika saker hos olika människor vilket gör att det inte finns någon standardmall för hur man ska se ut eller vara. Det klassiska ”klicket” som de flesta längtar efter att känna när de går på en dejt är något som bara uppstår väldigt slumpartat tror jag. Ett leende eller ett ögonkast som fångar en. Min poäng är att det inte handlar om ”dumma och ytliga” personer som inte bryr sig om intelligens. Det är bara det att det inte går att tvinga sig till att tända på någon om det där ”lilla extra” inte finns där. Men i ett långvarigt förhållande är jag övertygad om att både tjejer och killar letar efter någon med både hjärta och hjärna (framför ett perfekt utseende!)

    • Hope

      Rent krasst är det väl så att en tjej som går på dejt med en kille som påvisar ett välutvecklat intellekt men inte tilltalar henne rent sensuellt/känslomässigt/fysiskt, istället väljer att dejta vidare med en lika intellektuell individ där ovan nämnda aspekter klickar.

      Alla vi som lägger vikt vid inre egenskaper kommer ändå inte ifrån att våra yttre (åtminstone initialt) självklart bedöms och därav är av stor vikt.

      Så för de flesta (både män och kvinnor) så är intellekt förhoppningsvis viktigt, men hjälper inte för att väga upp en total avsaknad av kemi/fysisk attraktion etc.

      En annan sak jag tänkte på är att det säkerligen finns tjejer (och killar) som kan känna sig underlägsna på ett sätt som gör dem obekväma om motparten omedelbart briljerar med sina kunskaper på en mängd områden.

      Jag tror, precis som Cecilia, att det är fel att skuldbelägga tjejer baserat på att de, enligt ens egna spekulationer, inte visar intresse för intellekt.
      Det kan helt enkelt vara så att de inte blir attraherade, och alla vill väl bli attraherade för att gå vidare?

      För egen del så är det bla utseendet som gör att jag drar kvinnor till mig, men jag tror mitt intellekt fördjupar deras intresse. (Hoppas åtminstone det! 🙂 )

    • John G

      Du har delvis rätt Cecilia.

      För när jag säger ”snabba fixar” så handlar det om sexuell kemi, ja.
      Men inte med likhetstecken mellan de två.

      Utan det handlar om att förvänta sig den sexuella kemin direkt.
      Omedelbart, som ett absolut första kriterium.

      Och självklart är detta någonting som gäller både killar och tjejer, absolut.
      Sedan tror jag inte heller att Alla tjejer och killar är som jag beskriver.
      Men jag tror att en överväldigande majoritet är det.
      Och eftersom tjejer är vad jag är intresserad och har erfarenhet av, så skriver jag om tjejer 🙂

      Som din kompis du skrev om. När ni käkade middag berättade hon om en helt okej dejt.

      Killen fick henne att skratta, han tvingade henne att tänka i nya banor. Han var överlag en väldigt positiv upplevelse. Och din kompis kunde inte heller riktigt sluta tänka på honom. Han var helt enkelt en ”bra” kille.

      Men, hon upplevde Ingen sexuell kemi. Och därför hade hon väl i princip redan avfärdat honom som en tänkbar partner. Och ville i stället placera honom i sitt kompisfack.

      I stället för att ge det en chans till.

      Vilket för mig innebär att hon är ganska typisk. Hon jagar den ”omedelbara fixen”, som innebär att hon från första sekunden vill, eller kanske till och med måste, känna sexuell attraktion.

      Och det är vad jag hävdar är fel med dejtandet i dag. Det finns nog nämligen inte många numera, varken killar eller tjejer, som har tålamodet att se om den sexuella attraktionen kan infinna sig på en andra, kanske till och med en tredje dejt? Utan den Måste, Måste, Måste, finnas från i princip första sekunden. Annars avfärdas dejten kategoriskt som ”Nja, nej, jo, det var okej. Men… Nä, det blir ingen mer dejt.”

      Och jag kan inte låta bli utan att fundera på hur din kompis hade betett sig om situationen varit den totalt omvända?

      Om killen i fråga hade givit henne den ”omedelbara fixen”, hon hade känt sig sexuellt attraherad av honom från första ögonblicket. Samtidigt som han i övrigt betett sig i princip som en underutvecklad, primitiv, neandertalare. Då hade hon nog ändå kategoriserat honom som en ”spännande” kille.

      Vilket, enligt min erfarenhet, innebär att hon gladeligen hade kastat sig i säng med honom. Sedan hade hon nog lika glatt givit honom chansen på en andra dejt. Och en tredje dejt. För den ”spännande” killen ger hon i princip hur många chanser som helst att bevisa, att han också kan vara en ”bra” kille.

      Men, återigen enligt min erfarenhet, det skulle Aldrig falla en tjej in att ge en ”bra” kille chansen att bevisa, att han också kan vara en ”spännande” kille.

      Och detta är vad jag kallar jakten på den ”omedelbara fixen.”

      Och som du säger, många killar av i dag beter sig exakt likadant.

      Sedan när det gäller långvariga förhållanden kan inte jag uttala mig.
      För jag är nämligen en gediget ”bra” kille. Kanske en av de bästa?
      Men eftersom jag Aldrig har fått chansen att bevisa, att jag också kan vara en ”spännande” kille, så har jag ingen, absolut ingen, erfarenhet av långvariga förhållanden.

      Vill säga tack också Cecilia, du har verkligen skrivit flera riktigt intressanta inlägg.
      Jättebra ämnen du har tagit upp 🙂

    • Justme

      Jag känner att det som tjej ofta är så att jag placeras in i kompisfacket. Jag behöver det intellektuella med killarna för att tända på dem fysiskt. Men, antingen så är de på o visar hur attraherade de är av min kropp.. eller också uppför de sig som fina vänner som jag kan prata o skratta med. Även om jag är intresserad av dem, så är det sällan någon av oss som lyckas ta oss över detta ”gap”. Det är inte att jag tolkar killen som asexuell men som ointresserad av mig (bortsett från på ett intellektuellt plan) och då lägger jag såklart band på mig eftersom jag inte är den sortens tjej som är van att vara ”på” innan jag fått bekräftelse från den andra parten.

  10. Hope

    Ok, för att motvierar min kommentar ytterligare så ska jag dra ett exempel från min omedelbara verklighet.
    En tjej som var förtjust i mig men som jag inte hade mer än vänskapskänslor för berättade att hon varit på dejt.
    Hon berättade att hon fått avsmak då hon reagerade på att han tex strök alla sorts kläder etc.
    Alltså småsaker som hon tyckte lät lite analt.
    Jag förklarade att jag inte kände mer än vänskap för henne.
    Hon gick då på ytterligare dejter med killen som hon inte egentligen var intresserad av, men efter ett tag så blev hon intresserad.
    Nu älskar de varandra och jag tror mycket ligger i de gemensamma intressen, värderingar etc de hittat.

    Kort sagt förstår de varandras behov, och kan åka på och genomföra aktiviteterna tillsammans.
    Hon ser ut att må väldigt bra nu! 🙂

  11. Frasvåffla

    Det känns som att det är väldigt vanligt att man vill att personen ska vara perfekt direkt, om någon minsta sak avviker från önskelistan så ger man upp och väntar tills den felfria dyker upp. Varför inte ge det lite tid och verkligen gräva under ytan för att se om det finns något där innan man avfärdar någon, kan väl tycka att personens känslor blir lika sårade om man avfärdar den efter en trevlig kväll tillsammans som efter tre trevliga kvällar tillsammans med skillnaden att efter tre träffar så har man ändå gett det en ärlig chans
    Och att det inte sprudlar av sexuell attraktion direkt kan ju som sagt bero på att grabben inte var den typ hon brukar falla för, då man måste gå utanför sitt vanliga mönster är det väl inte helt orimligt att det kan ta lite längre att att se det vackra i en människa.

  12. Anna

    Hm…
    Brist på kemi är en sak, fysisk attraktion en annan. Om man inte ens tycker killen är lite söt /vacker så ser jag personligen svårt att det utvecklas till nåt annat. Å det har inget att göra med vad personen pratar om även om det kan påverka vad man redan upplever innan personen öppnat käften så att säga:) Det går åt båda hållen ofc, helt ”fel” personlighet kan sänka ngns utseende.

    Det kanske gör mig ytligt men det står jag för, insidan är viktig med men tappar all vikt om inte utseendet är behagligt.
    Jag menar, mitt ex var kortare än mig mm men söt ändå, sex appeal kom senare.

    Så, om din väns dejts utseende helt sticker i ögonen och bara inte saknar sex appeal. Så inte fler dejter om det Inte åtminstone finns nåt attraktivt i hennes ögon utöver att han uppenbarligen inte faller inom hennes vanliga ”typ”.
    Om det finns nåt behagligt, ge det en chans.

  13. ViraStina

    Det är lite lustigt att så många tror att attraktion måste ”finnas” från första början. Som om det var ett eget grundämne, eller något magiskt som bara inträffar av en slump.

    Attraktion skapar man tillsammans. Med kroppsspråk, signaler, tonfall, blickar och tusen andra saker. Det är trots allt inte Cupido som svävar förbi och skjuter pilar lite hursomhelst. Ni har säkert läst om experimenten som visar att det går det att bli attraherad av i princip vem som helst rent biokemiskt, om man bara agerar på ett visst sätt. I mångt och mycket stämmer det.

    I en populär relationsbok kan man göra ett test för att avgöra om en person är en potentiell drömpartner. Testet består av en enda fråga:
    Kan du tänka dig att vara vän med personen?

    Om svaret är ja, är det en potentiell drömpartner.

    Ofta är det faktiskt inte svårare än så. Jag har med detta i bakhuvudet slutat att direkt döma ut människor som otänkbara, enbart för att de inte uppfyller vissa ideal som min hjärna konstruerat. Istället har jag tänkt att eftersom jag tycker om honom i största allmänhet, måste det ju betyda något.

    Och det har lett till att jag upptäckt personer som jag annars skulle ha missat, för att de inte passade perfekt i min färdiga relationsmall.

    • standart

      Med den vänfrågan kommer man inte långt om man söker en kille att vara förtjust i och förälskad i. Kemi och grund till förälskelse känns på direkten och avgörs i första 30 sekunder vid första titt på kille. Det är också resultat av forskningen. Inte jag som hittar på. Nu undrar jag över en sak. Du själv? Kände du nån gång när du ser på en kille första gång, vet ingenting om honom men ändå får knäna svaga, blir torr i munnen, får konstigt oro i magen, vill prata men har tunghäfta och kan kläcka ur sig dumma saker fast du är inte dum? Så känns det om kemi övermannar en. Jag kan ge exempel. Jag såg en kille när jag hade varit 27 år gammal och fick den reaktion på honom. Varje gång när jag har sett honom rodnade jag förutom alla ovanskrivna tecken. Det låter dunderdum men jag som är inte ungdom nu rodnar och förundrar mig över det när jag ser den kille.

    • ViraStina

      Standardt:
      Nej, jag kan inte påstå att jag fallit handlöst för någon direkt. Visst kan någon väcka mitt intresse omedelbart, men inte så att jag blir stum och knäsvag. Jag blir mer nyfiken och vill lära känna personen lite närmare.

      Min poäng är att den där omedelbara kicken inte är nödvändig. Tror man det, har man begränsat sitt utbud enormt. Det är inte så enkelt som att en 30-sekundersregel gäller för alla i alla situationer. Det finns forskning som visar att kärlek och attraktion lika väl kan växa fram med tiden också. Precis som en omedelbar attraktion kan vara helt missvisande.

      Min egen teori är att attraktionen mycket väl kan finnas där (magkänslan!) men att vi förnekar det med vårt medvetna. ”Han är inte min typ” säger vi till oss själva och skyller på att han är för lång/kort/tjock/smal eller något annat ovidkommande.

      Vågar man se förbi de där påhittade hindren, kan knäsvagheten uppstå i ett senare skede. Fråga mig. 😉

    • Frasvåffla

      Virastina:
      Fantastiskt bra skrivet! Håller med till sista punkt 🙂

      För om attraktionskraften måste vara så kraftig att du nästan trillar omkull vid redan vid första ögonkontakten bygger den ju enbart på de ytliga faktorerna. Säger inte att det är något fel med det men om man är ute efter en förälskelse så finns det ju många andra faktorer som är minst lika viktiga och som inte är lika uppenbara direkt.

      Sen tycker jag man ska hålla forskningsresultat i områden som dessa som högst ovetenskapliga, finns inget rätt och fel utan allt är individuellt. Det man kan påverka är att dela sina egna och ta del om andras tankar och genom att göra så utmana sina egna ideal och på så sätt utvecklas som människa.

    • John G

      För mig låter det som att Standart pratar om en sexuell reaktion medan ViraStina pratar mer om en känslomässig reaktion.

      Jag tycker nämligen att Standart beskriver en sexuell reaktion väldigt träffande, darrande knän, rodnad, torr mun, idiotiskt beteende och så vidare.

      Samtidigt som ViraStinas beskrivning tyder på en känslosam reaktion. Att känna en dragning som innebär att vi vill lära känna någon vi träffar.

      Och jag tycker att båda reaktionerna är lika rätt. För enligt mig kan man definitivt gå från en känslomässig attraktion vidare till det sexuella. På precis samma sätt som man kan gå från den sexuella attraktionen vidare till en känslomässigt attraktion.

      Vad jag dock har upplevt under hela mitt vuxna liv är att tjejer, och nu skriver jag tjejer eftersom det är vad jag har erfarenhet av, jag föreställer mig att många killar är likadana? Men det vet jag som sagt ingenting om, jag har aldrig raggat på eller flirtat med en kille.

      Men i alla fall, vad jag upplevt är att tjejer av i dag, när det kommer till sökande efter en potentiell partner, Bara låter sig styras av den sexuella attraktionen.

      För när en tjej träffar killen som ger henne svaga knän, muntorrhet och så vidare, ja, då är hon villiga att ta hur stora chanser som helst. Då chansar hon förbehållslöst och ligger med den killen. Samtidigt som hon för sig själv bönar och ber att han också skall visa sig vara, om inte drömprinsen, så åtminstone socialt och känslomässigt acceptabel. Hon chansar förbehållslöst på att den killen skall kunna väcka den känslomässiga attraktionen också.

      Och hon är också villig att ge honom i princip hur många chanser som helst för att bevisa det. För även om han är avvisande, han är nonchalant, han är till och med elak och ljuger för henne, så ger hon inte upp. Hon fortsätter att attraheras av honom, kan inte sluta tänka på honom. Hon ligger med honom gång på gång och fortsätter hoppas på att snart, snart kommer han ju ändå visa att han faktiskt är en ”bra” kille.

      Medan om samma tjej i stället träffar killen som hon känner sig känslomässigt attraherad av, ”Woow, vilken kille, undrar om han vill vara min vän- reaktonen”, ja, då skulle det Aldrig falla henne in att chansa åt andra hållet. För eftersom hon Inte har känt den sexuella attraktionen under de första 30 sekunderna så blir ju varje liten tanke på sex med honom bara vidrig och frånstötande. Och det spelar liksom ingen roll att den killen gång på gång, på gång, bevisar vilken fantastiskt bra kille han är. För enligt mina erfarenheter skulle det Aldrig falla en tjej in att chansa för att se om en kille kan väcka den sexuella attraktionen också.

      Och allt detta är vad jag syftat på i mina tidigare kommentarer när jag pratat om att tjejer inte har något som helst tålamod, utan att de i stället hela tiden söker den ”omdelbara fixen.”

      Det finns helt enkelt inte tålamod för att gå på en andra dejt, kanske en tredje dejt? För att se vad som kanske kan tänkas hända? Utan i dag handlar Allting om att uppleva den omedelbara sexuella attraktionen. Annars får det vara och så jagar hon vidare efter nästa kille på listan.

      Och återigen, det finns säkerligen killar som beter sig likadant. Men som sagt, det vet jag ingenting om.

      Jaha, nu blir ju detta jättekommentaren Allan, igen.
      Men jag vill fortsätta lite till.

      För jag funderar också på om detta är ett resultat av samhället vi lever i?

      I dag har vi smarta telefoner där i princip alla svar finns tillgängliga omedelbart. Det finns FB som gör att vi vet allt om våra ”vänner” i samma sekund som det händer. Vi har matvarubutiker tillgängliga i princip dygnet runt. I stora städer finns det underhållning till långt in på natten vilken dag i veckan som helst. Och så vidare.

      Vi har helt enkelt vant oss vid en tillvaro där vi Aldrig behöver vänta på någonting. Vi behöver helt enkelt inte längre en egenskap som tålamod. Och det färgar också av sig i hur vi tänker på det här med dejtande. Partners och kontakter har blivit precis lika mycket slit och släng som en mobiltelefon eller en strumpa.

      Och kanske är det också därför dejtandet och tänket kring partner skiljer mellan olika delar av landet? För denna slit och släng- mentaliteten är efter vad jag förstår mer utbredd i stora städer. Medan på landsbyggden, glesbyggden, går livet fortfarande i ett lite mer makligt tempo.

      Vilket kanske innebär att utanför städerna finns det mer utrymme för att gå från känslomässig till sexuell attraktion? Även om Norrland och ViraStina vittnar om någonting annat?

      Men förmodligen handlar det om att samma slit och släng- mentalitet som funnits i Stockholm, Göteborg, Malmö i årtionden nu också drabbar övriga Sverige?

      The End 🙂

    • ViraStina

      John G:
      Eller också pratar Standardt om en någon form av ögonblicklig passion. Och jag är inte övertygad om att den alltid utgör den ideala starten på en relation.

      Däremot är den förstås svår att motstå, och då blir det precis som du beskriver. Människor kan vara beredda låta sig behandlas hursomhelst, bara för att få uppleva det där biokemiska ruset. Kroppens egna lyckodroger slår ut varningssignalerna och gör att de accepterar sådant som de aldrig skulle acceptera annars.

      Nu vill kanske inte de flesta ha en regelrätt, galen passion, men den idén har ändå präglat synen på kärlek, tror jag. Om det inte slår blixtar omedelbart, vågar vi inte tro att det kan utvecklas senare heller. Kanske efterlyser vi egentligen en självmotsägelse – en förnuftig och sund passion!

      Men jag fortsätter med en dåres envishet att hävda att vår märkliga hjärna faktiskt kan åstadkomma vad som helst. All kärlek, åtrå, passion, lust etc är ju biokemisk. Och det finns ingen naturlag som säger att den enbart uppstår inom 30 sekunder, eller inte alls.

      Den KAN garanterat uppstå inom 30 sekunder. Säkert ännu snabbare också. En adrenalinutsöndring kan ju ske omedelbart, vid akut fara. Men precis som vi har delvis inlärda mönster för vad som utlöser stressreaktioner hos oss, är jag övertygad om att vi har delvis inlärda mönster som utlöser känslan av attraktion och åtrå.

      Vi kan öva upp vår förmåga att ersätta stress och ilska med lugn och harmoni, bland annat genom att uppföra oss som om vi redan var avslappnade. Därför tror jag också att det är fullt möjligt att utveckla vänskapskänslor till något mer, till exempel genom att bete sig som om man redan var jättekär. Blickar, beröring osv. Hjärnan är förvisso smart, men den är samtidigt ganska radiostyrd. 🙂

      Jag skulle inte bli förvånad om nästa stora grej inom utveckla-dig-själv-branschen, efter all yoga, all KBT, allt positivt tänkande och alla affirmationer, blir just detta. Kärlek på dina villkor! Bestäm vem du vill bli kär i, när det passar dig!

    • John G

      ViraStina:

      För mig låter det som att vi pratar om exakt samma sak.
      Du formulerar dig bara mycket bättre 🙂

    • ViraStina

      Och jag misstänker att de som kräver att det måste vara WOW från början, inte har upplevt det fantastiska i att plötsligt se en människa med helt nya ögon…

    • John G

      Jag tror att det stora flertalet människor har upplevt när kemin tar över en direkt.

      Det kallas vanligtvis ”One Night Stand”.

  14. Hope

    Mycket diskussion om graderna/djupet av känslor baserat på om de växer fram eller slår omkull en vid första anblick. Personligen har jag varit med om båda varianterna och kan inte säga att det ena är mer rätt än det andra.

    Dock har jag kommit fram till att jag på senare tid har mycket svårare att falla handlöst.
    När jag var i tjugoårsåldern kunde jag trilla dit väldigt snabbt.
    Jag tror skillnaden är en blandning av att jag lärt mig saker om mig själv och om andra, samt att man generellt har mycket mer livserfarenhet. Dessa erfarenheter gör förmodligen att jag numera värderar egenskaper samt räds andra, som jag tidigare inte ens var medveten om och därför, initialt, inte ens behövde bilda mig en uppfattning om.

    Kort sagt var fördelen med mitt yngre jag att jag var mer orädd/omedveten rent relationsmässigt och därigenom gick enbart på magkänsla.
    Nackdelen var att jag kanske valde fel tjejer, om man ska titta på kompatibilitet etc.

    Fördelen med mitt nuvarande jag är bla att jag nu förhoppningsvis har större möjlighet att välja rätt partner för långa relationer, baserat på erfarenheterna.
    Nackdelen är att jag upplever mig sålla och selektiva något enormt bland kvinnorna.
    Vilket medför att jag naturligtvis riskerar att missa en mängd underbara tjejer som skulle kunna vara en potentiell ”perfect match”.

    Ja, det sammanfattar nog min syn på det hela. 🙂

    • ViraStina

      Hope:
      Vad du har varit osynlig på sistone. 🙂

      Visst blir man mer luttrad med åren. Man lär sig känna igen egenskaper, på gott och ont, precis som du skriver.

      Men den största skillnaden mellan mitt 20-åriga jag och mitt 40-åriga jag, ligger inte i den förbättrade förmågan att snabbt identifiera önskade och oönskade personlighetsdrag hos partnern. Den ligger i att jag med tiden lärt mig acceptera att människor har både positiva och mindre positiva sidor.

      Det kan förstås låta självklart, men det är ju vanligare än man tror att folk försöker göra om sin partner så att han ska bli perfekt. Som gammal och vis börjar jag i andra änden istället – det vill säga med mig själv. Om jag som ung retade mig på något hos min partner, funderade jag mest på hur jag skulle få honom att ändra sig. Idag funderar jag snarare på om jag kan bortse från det. Och det kan man ju oftast.

    • Hope

      VIRASTINA!

      Du är vis du.
      Naturligtvis är det som du skriver, jag har sedan länge också lärt mig acceptera att alla har båda sidorna när det kommer till egenskaper.
      Och du har rätt, att försöka ändra på någon är att lura sig själv och motparten.
      Men erfarenheten om vilka egenskaper jag kan acceptera och vilka jag inte accepterar, gör ändå att jag tror man slipper risken att känna sig behöva ändra något hos den andra.

      Vet jag exempelvis att jag verkligen tycker det är skitjobbigt med någon som alltid blir förbannad på skitsaker, så har jag ju nu erfarenheten att inse fördelen i att ge någon lugnare tjej en chans.

      Beträffande min frånvaro så sög det ganska mycket energi med allt tjafs som primärt en person orsakade på bloggen tidigare, så därför har jag hållit mig undan. 🙂

    • ViraStina

      Hope:
      Hm, jo, jag drar mig till minnes en del märkliga diskussioner som gick i cirklar, för att uttrycka det diplomatiskt. 🙂

      Sant. Med en gnutta erfarenhet och självinsikt, blir det förhoppningsvis lättare att undvika att ge sig in i dödsdömda relationer. Så där som man glatt gjorde i sin oförstörda ungdom.

      Men jag kan ändå inte låta bli att misstänka att vi ofta sitter fast i våra egna mönster och fördomar. Att vi gärna tror oss veta hur idealpartnern ska vara, och att den bilden låser oss i onödan.

  15. C

    Förslaget här är alltså att träffa (i stort sett) alla som vill träffa mig, upp till 5 ggr innan man kommer till (ett välgrundat) beslut om fortsätta ell lägga ner det.. hm..

    Var på dejt igår. Första ggn med mannen i fråga, efter ca 2 veckors småmailande. Han tom. ngt kort för mig (detta överraskade mig ngt jfr hans profil), i övr ok utseende (inte alls det stuk jag vanligen gillar dock… Nåja, låt gå. Här ska det inte dömas..
    Bra samtal i 2.5 tim (han påpekade hur tiden flygit iväg, eftersom han trivdes så bra i mitt sällskap). Intressant person. Kysser bra. Mer prat och lite mys följde..och mer prat… Han ser/ bekräftar mig, är omtänksam, intresserad, frågar, lyssnar, berättar mm mm..
    Han stängde av sin sida här samma kväll och flera ggr under gårdagskvällen försäkrade mig om om sitt intresse..
    Noll kemi fr min sida..
    Förut (= fram till nu) tackade jag nej till att fortsätta ses, men nu försöker jag ändra mitt gamla mönster, ska träffa och gå ut med honom ngra ggr till och ser om det växer fram känslor hos mig ell starkare fysisk dragning på något sätt..
    Det känns lite som jag går mot min egen natur, på något konstigt vis när jag gör så..

    Kloka råd/reaktioner på det?
    Gör ni själva som ni lär? För teori är en sak….

    • ViraStina

      C:
      Nja, mitt enda råd är egentligen att det kan vara vettigt att bryta sina invanda mönster. Inte låsa sig vid petitesser, som vi gärna gör. Och känns det okej, (dvs vettig kille, inga styckmördarvibbar, trevlig samvaro) skulle jag själv absolut ge det fler chanser.

      Jag tycker förstås inte att man ska gå emot sin natur, men för mig innebär det snarare att jag skulle börja dejta kvinnor. Att träffa en kille som jag inte riktigt har lärt känna ännu, kan möjligtvis klassas som att gå utanför min invanda komfortzon. Men det är inte emot min natur. Och kanske inte emot din heller, egentligen? 🙂

      I just ditt fall, skulle jag undra lite varför han var så snabb med att stänga sin profil. Nog tycker jag att man kan ha kvar den innan man vet vad som händer? Om inte annat för att inte sätta sån press på sin dejt! För jag skulle nog känna mig lite pressad om en kille avslutar sitt medlemsskap så snart.

      Men där är ju alla olika. Han ser det kanske bara som att han pausar det, medan ni utvärderar er kontakt.

    • John G

      C:

      Det skulle var väldigt intressant att om ett tag få höra hur det har gått för dig?
      Om det uppstått intresse hos dig också? Eller om du fortfarande efter X antal dejter inte känner någonting? Vill du återkomma i ämnet skulle i alla fall jag uppskatta det 🙂

      Jag har dock inga råd att ge dig, tyvärr.
      Men lycka till

    • C

      John G
      Återkommer, ok, det lär nog dröja lite då fysisk kontakt oss emellan koncentreras till varannan vecka (pga mina förehavanden)…
      Det skrivs mkt här, men jag kan försöka hålla dig lite uppdaterad…
      Kort tel samtal idag, träff/middag bokad nu till nästa vecka. Så långt har vi kommit ..
      Mvh
      C

  16. S

    Jag träffade en man som inte direkt var min typ men han var jätteförtjust i mej. Han var jättetrevlig o humoristisk o gjorde mej glad. Vi inledde en relation o jag tänkte att känslorna skulle komma på plats så småningom men de kom aldrig. Jag var ihop med honom i 2.5 år och jag lyckades inte klara av att säga jag älskar dej nån gång. Jag bröt upp med honom o det gjorde så fruktansvärt ont att göra detta efter sån lång tid tillsammans. Jag visste dock att jag gjorde rätt. Min lärdom av detta är – finns inga känslor från början så kommer de inte senare heller!

    • John G

      S:

      Det är jättetråkigt att känslorna inte infann sig.

      Men jag vill ge dig en riktigt stor eloge för att du Vågade.
      Du försökte verkligen och gav det en ärlig chans.

      Det är värt All respekt.

  17. TheAwakening

    Det enda din vän alltså upplevde som negativt va rysningarna när hon tänkte på intim kontakt?
    Med tanke på att det va en riktig blinddate där ingen sett bilder innan heller så får man ju extremt mycket(!) att ta in på en dag, utseende, personlighet, att ens ensam umgås med en människa man aldrig sagt ett ord eller lagt en blick på innan, omtumlande dejt.
    Han fick henne att skratta, tänka på saker på nya sätt och hon kan inte vifta bort honom från tankarna, hon borde absolut träffa honom iaf EN gång till, att se honom igen kan ge henne en annan känsla vem vet.

    Hon borde iaf testa att gå utanför sin komfortzon precis som vissa andra skrivit, för om man bara går på sin vanliga typ hur kan man då va säker på att det okända/ovana inte egentligen är den rätta typen..?

    Jag snöade in mig på en viss typ, såhär måste han vara och såhär borde han se ut för att attrahera mig. Jag träffade både killar som var Wow från början och killar som intresset började vid deras personlighet. Men något saknades ändå och jag fatta inte varför, jag visste ju hur min typ skulle va (komfort komfort komfort).

    Sen helt oväntat klampa en kille in som absolut inte va min vanliga typ någonstans, han fick mig att skratta, att vara på ett sätt som kändes onaturligt naturligt för mig, jätteskumt och tankarna vandra iväg till honom mer och mer. Tyckte visserligen att han va snygg men otroligt skeptisk till hela hans person.
    Idag 4 dejter senare så har jag insett att det som aldrig vart min typ förut faktiskt är min riktiga typ och det höll faktiskt på att inte bli en dejt 2…

    Oavsett hur det går för din kompis med just denna killen så borde hon gå utanför komfortzonen i framtiden, alla borde göra det som fastnat vid en viss typ för länge och ge människor som inte finns på önskelistan en chans! 😃

  18. Romantisk-tjej

    C:
    Jag blir konfunderad när jag läser att han kysser bra och är en intressant person men ändå noll kemi? Jag förstår inte ens hur man kan gå så långt som att kyssa och mysa med en person man inte är attraherad av? Du skriver att han är omtänksam, frågar, berättar och bekräftar. Om det verkligen är sådan kan jag inte förstå att du ens funderar på att INTE fortsätta dejta honom! På vilket sätt skulle du gå mot din natur?

    • Cecilia Salamon

      Hmmm…! Vilken bra idé. Ska hälsa min kompis det 🙂 (eller hon har nog varit här inne och läst alla era bra kommentarer..) Man kan ju VERKLIGEN gå igång på en röst! (eller bli totalt avtänd också för den delen..)

  19. Spektrum

    Säger magkänslan och hjärtat nej? Ja då är det helt enkelt Nej! Så funkar och känner iaf. jag! Och det känner jag ganska omgående också. Jag behöver inte fundera om det kan vara si eller så.Jag gör mina bedömmanden och avgöranden jävligt snabbt alltså! Och det känns jävligt skönt och bra att vara funtad så helt enkelt för att slippa gnaga på i all oändlighet i nån slags undran och ovisshet om hur man egentligen känner eller ska känna inför någon? Och det besparar ju både tid och onödigt engagemang för båda parter,för något då som redan från början ändå inte riktigt känns okej i magkänslan för en av parterna. Känns det inte okej i magkänslan från början så är det heller inte okej helt enkelt! Lita på magkänslan!De är mitt recept iaf.!

  20. C

    Tack för era synpunkter, ni vet vilka ni är ☺!
    Min vana att fullständigt förlita mig på första magkänslan ledde ju inte till mer än någon enstaka träff, det blev inget dejtande just för att jag hade nobbat samtliga.. så iaf min magkänsla kanske missleder mig, tänker jag, när jag försöker trampa fram nya banor… dvs medvetet lämna magkänslan därhän, liksom det rent sexuella sortens ”kemin” (knäsvaghet och muntorrhet och allt vad det var), för att ge plats för allt det andra. Först. Såsom samtalet, humorn, gemensamma intressena, mm… För att sedan hoppas på att känslorna ska växa fram..
    Kyss/mys, ja.. förstod att det skulle bli lite kontroversiellt 😉.. men det är ju också en aspekt; om inte den biten funkar (dvs känns rentav motbjudande), tjaaa då spelar inte resten någon roll.. så när tillfället väl kom, så testade jag även det.. inte mer med det. Behöver inte övermoralisera nu, tänker jag..
    Så det här med att tänka utanför sin egen box, det är inte helt lätt..

    Fö vill jag bara tydliggöra att han är helt införstådd med mitt tänk och är fast besluten att ”vänta in” mig /mina känslor, han hoppas på seriös fortsättning.
    Jag tänker ge mig/honom flera tillfällen att lära känna varann på, innan jag fattar beslut. Om det nu är på mig avgörandet dejta/inte dejta på allvar kommer att hänga på ..
    Det är just den biten som jag menade med att jag går mot min natur; jag brukar lyssna till mitt hjärta, inte tänka/analysera för mkt… I detta fallet här och nu har jag nästan bara hjärnan igång..vill ju få romantiska känslor för honom ju..
    Önskar ju att både hjärta och hjärna kommer i balans..någon gång ☺.

    Hur var det nu då; gå dit hjärtat leder dig (?)

    • ViraStina

      Jag inser att min definition av magkänsla inte riktigt verkar överensstämma med era definitioner. Nu kanske det kvittar för själva grundfrågan, men bara för att reda ut begreppsförvirringen:

      För mig innebär magkänsla det sammantagna resultatet av mina undermedvetna intryck. Instinkter, intutition, livserfarenhet, ryggmärgsreflexer… Min magkänsla kan inte hjälpa mig att förutspå vem jag möjligtvis kan bli attraherad av i ett senare skede, men den kan definitivt avgöra om någon är vän eller fiende. Trygg eller hotfull. Pålitlig eller falsk.

      Min magkänsla säger nej när jag får dåliga vibbar av en man. När något inte stämmer. Det lyssnar jag alltid på. Det kvittar om det medvetna förnuftet hoppar in och säger ”men han är ju så snygg/proper/välklädd/känd/gift”.

      Och att min magkänsla säger ja, innebär alltså att jag bedömer mannen som pålitlig och att jag gillar honom. Vilket i sin tur betyder att jag kanske blir intresserad av honom också. Senare. 🙂

      Men i samma ögonblick som vi börjar analysera medvetet hur det skulle kännas att ligga med honom, att ta med honom på julfirande och att köpa husvagn med honom, då har vi ju stängt av magkänslan och börjat följa det berömda förnuftet istället. Och jag vet ju inte hur det är med er andra, men mitt förnuft har faktiskt ingen vidare koll.

      Magkänslan: Det är en bra kille. Han är schysst och pålitlig. Go girl!
      Förnuftet: Men asså, han har rätt konstig klädstil.


Kommentera