42-16141484

”Att tycka om någon som mår dåligt”

Jag har dejtat en kille i två månader som jag börjar bli kär i. Sista 2 veckorna har han varit väldigt frånvarande, men har även bett om ursäkt om han inte svarat på sms. Jag har träffat många killar som slutat höra av sig efter 2 månader, så jag har börjat förbereda mig på att jag aldrig mer kommer se honom. Vilket gör så ont i mig, för han är den underbaraste människan jag träffat.

Vi har pratat innan om att han gick in i väggen för 2 år sedan och att han nu kände att de var nära igen. Jag har sagt att vi inte behöver stressa och att jag finns här. Men nu 3 veckor senare har han skrivit ett långt sms där han berättar om hans ångestattacker som han inte kan kontrollera. Att han är på en dålig plats i livet för att ge mig någonting just nu. Jag vill så gärna vara där för honom, jag känner att jag vill hjälpa honom för jag tycker om honom.

Hur svarar jag på ett bra sätt att jag finns här för honom? Så han verkligen fattar, och inte att jag skriver de bara för att?

/M

Helena svarar

Hej M och tack för din fråga!

Det är lätt att känna sig maktlös när en person man tycker om mår dåligt. När jag läser ditt mail så förstår jag att du efterfrågar hur du på bäst sätt kan få honom att förstå att du bryr dig och att du finns där. Jag tycker att du kan säga till honom att du finns som ett stöd för honom, att du lyssnar om han behöver prata eller reflektera kring sitt tillstånd. Kanske kommer han då att vända sig till dig. Att han vågat berätta detta för dig och försökt förklara, trots att han befinner sig i en svår situation, betyder möjligen att han känner förtroende för dig.

I den här situationen är det också viktigt att du tänker på dig själv. Du kommer behöva, samtidigt som du visar ditt stöd, sätta gränser för att inte bli föremål för alla hans känslor. Med att sätta gränser menar jag att du kan erbjuda dig att ta reda på var man kan få hjälp. Då ger du honom något konstruktivt och skyddar dig från att dras in i något som i förlängningen inte känns bra. Det kan kännas bra att ta reda på något konkret som han kan förhålla sig till. Möjligen är han själv låst i sina tankar just nu och har svårt att själv hitta den hjälp han skulle behöva. De flesta som blir riktigt diagnosticerade och får hjälp för ångest blir bättre inom ett par månader.

Tänk på att ångest smittar. Att vara nära någon som är på en dålig plats i livet och är bräcklig leder ofta till att man tassar på tå kring personen för att undvika att konflikter eller obekväma och svåra situationer uppstår. I förlängningen kan det leda till stress och ibland även ångest för mottagaren. En person som mår dåligt ser ofta världen genom negativa glasögon och att lyssna in och vara förstående är inte nyttigt för någon i längden. Även om det kan ta emot så kan det bästa för er relation vara att uppmuntra till att han söker professionell hjälp.

Du skriver att börjar bli kär i honom. Och troligen hoppas du på att han ska känna sig bättre och vilja fortsätta er relation. Han skriver till dig att han inte kan ge dig något nu på grund av att han är på en dålig plats i livet. Troligen menar han detta och du behöver respektera och acceptera det. Om du vill så ska du visa att du bryr dig, men med vetskapen att han uttryckt att han inte klarar av att erbjuda något just nu. Du kan uttrycka dig precis som du gör, dvs. säga att du finns för honom och att du inte säger det bara för att, utan för att du faktiskt bryr dig och tycker om honom. Tänk på att ta hand om dig själv om du känner att du hamnar i något som inte känns bra och att försöka att inte ta det personligt om han inte kan erbjuda det du vill för tillfället.

Lycka till,
Helena

dating


There are 24 comments

Add yours
  1. Norrland

    Precis som väntat så fick hon svaret “Ta hand om dig själv” på frågan. Det var inte det hon ville veta. Hon ville veta hur hon kunde vara där för honom och, om möjligt, göra en positiv förändring.

    Som någon som har varit i en jobbig situation känner jag att jag kan relatera till killen som säger det där. Man vill vara gladlynt och framåt, men det finns liksom ingen bensin kvar i tanken. Depression och ångest är en bottenlös, mörk spiral. Det sänker ens energi och tar bort alla spår av entusiasm och hopp. Att säga “det går över efter några månader” är bara ord – det kan fortsätta i många, många år, och även då så kommer det att sätta spår efter sig. Det lämnar ärr som aldrig försvinner.

    Det som hjälpte mig var inte ord. Jag fick alltid höra “vi är där för dig” och “allt kommer bli bra”. Nej, det som hjälpte var handlingar. Folk som engagerade sig i saker jag gillade, vänner som tvingade med mig på aktiviteter, släktingar som ringde mig om kvällarna för att se att jag hade det bra och kanske tipsade mig om den där nya filmen som de trodde jag skulle gilla.

    Mitt råd, som någon som har varit den här personen, är att inte vara en till källa till ångest. Det är det värsta man kan vara. Om jag känner den här killen rätt så mår han skitdåligt över att han inte kan vara det du vill att han ska vara. Förklara för honom att du inte har några fantastiska förväntningar. Förklara att du bara gillar honom och hans umgänge som det är. Förklara att det gör inget om du bara får en vecka med honom, för den där veckan är bättre än ingenting. Var en källa till möjlighet och lite äventyr – inte någon som han känner sig tvungen att vara där för. Ha kul, skit i ångest, depression och jävlighet. Vara bara du, låt han vara han, och säg att det gör ingenting att det är som det är – för ni gör varandra glada ändå, och det finns något mellan er.

    Människor med ångest och depression är värda att kämpa för, precis som så många andra. Vi är som karameller med jobbig plast som knappt går att bryta upp. Vi kanske har hårt skal och är lite bittra – men det är i alla fall något annat än den vanliga fredagspåsen med chips. Och jag lovar, det finns ljuv vanilj långt därinne – vi får bara sällan en ärlig chans att visa det.

    • Einar

      “Vi får bara sällan en ärlig chans att visa det” är så klockrent att jag blir tårögd. Jag har själv kämpat med depression, ångest och mörka tankespiraler i stort sett hela livet. De allra flesta verkar inte ha tålamodet att låta en visa sina bästa sidor, utan antar att ens negativa attityd är någon slags ställningstagande man gör, snarare än de obarmhärtiga tvångstankar det faktiskt är.

    • C

      Underbart skrivet, tack, Norrland för att du ger oss, läsare insikt och även goda råd på vägen…
      Vi som vill vara där kanske inte hittar den rätta vägen alla ggr..
      Tack!
      K r a m a r

    • En tjej som inte mår så bra..

      Så himla rätt, jag må inte vara deprimerad men känner mig nere pga min stress (sjukskriven för uttmattningsyndrom), har däremot mycket ångest.. Man är hela tiden så orolig för hur den man träffar ska ta de man känner sig taskig av att inte orka göra allt eller alltid orka ge energin. Men min erfarenhet säger att med rätt person, som inte skapar ångest kan istället ge mer energi och hjälpa en. Bara för att man mår dåligt vill man inte vara ensam, min gissning är att svaret han gav henne var för att han känner sig taskig, precis som en annan gör, som att man förhindrar personen att leva bra. Så gillar hon verkligen honom borde hon verkligen visa det istället och göra tydligt med att man inte är en börda osv..

  2. molly_1

    NeJ men gud vad dåliga råd Helena ger!håller med om mycket du skriver Norrland Det var bättre råd gett än av en psykolog haha.bryr man sig om någon så ska man visa det Genom handlingar.Ord gör ingen större skillnad.har man berättat för någon att man mår dåligt så betyder det att man litar på personen så pass mycket Och därför vill man vara ärlig med sin situation.Skriver man tillbaka som svar JAg finns här för dig och sen drar man sig undan Så visar man verkligen inte att man bryr sig!Visst kan man behöva proffs hjälp men det är inte många som blir bättre när dom går igenom det själv.får man däremot hjälp från sin omgivning och speciellt från någon man är kär i så tänker man mindre på allt som är dåligt.det bästa man kan göra för en person som mår så pass dåligt är att visa att man finns där för dom.att bara komma över spontant för att kolla på film eller ta med lite mat skulle betyda enormt mycket för någon som mår dåligt.Man mår inte bättre av att vara instängd med sina egna tankar bara.man kan anpassa aktiviteterna efter personen som mår dåligt och på så sätt visar man att man har lyssnat och att förhållandet kan vara efter ens behov.tror också att man får tillbaka mycket från en person som man har hjälp och funnits där FÖr.förhållandet kommer att bli starkare om man inte ger upp!

  3. Jag

    Har träffat några kvinnor i mitt liv som mått riktigt dåligt…
    Mitt råd efter egna erfarenheter är: gör klart för honom att du finns där men pressa inte på om stödet… han kommer att komma självmant om han vill ha/behöver stödet…

    men det kanske absolut viktigaste: var hans VÄN, inget annat… mår en person skit kommer han/hon inte heller att kunna ha en fungerande relation… du kommer inte att bli lycklig, du kommer aldrig att känna dig trygg… kort sagt… det blir ingen rosaskimrande kärlekshistoria.

    tycker man om någon som mår dåligt vill man väldigt gärna “rädda/rehabilitera” personen med sin kärlek… Men chansen att lyckas med det väldigt liten…

    Var hans vän… Men när det gäller kärleken… Leta upp en kille/man som inte har dessa problem.

    Som sagt baserat på egna erfarenheter…

    • Energislukare

      Jag håller med ‘Jag’. Det går inte att ha en kärleksrelation med en person som inte är stabil/mår psykiskt dåligt … de ser bara sitt eget … stjäl ens energi tills en själv är tom … ett medberoende. Personen behöver professionell hjälp …

    • En tjej som inte mår så bra..

      Energislukare… Jag kan förstå men bara för att någon mår dåligt behöver de inte heller vara så. Om alla skulle döma ut relationen att inte kunna lyckas för att personen dem träffar mår dåligt psykist skulle aldrig dessa personer kanske kunna bli helt bra. jag vet att de inte alltid är så enkelt att de blir bra över att träffa någon. Men jag som mår dåligt mår aldrig så bra som när jag träffar någon, för mig är det exempelvis en period där jag inte orkar mer nu innan jag kan må bättre då de tar tid att återhämta sig från utmattning. Jag sover aldrig så bra som när jag träffar någon och jag är aldrig så lycklig. Men de att någon inte vill träffa en på grund av att man mår dåligt är något som verkligen tar en ner på botten. Håller med Norrland om att även vi är fina människor. De känns så frustrerande och jobbigt att kunskapen kring psykiska problem är så dålig att man behöver se på de som att “jag måste rädda henne/honom” eller “den behöver profisionell hjälp bara”. Profisionell hjälp är bra men det är allt vi gör utanför den hjälpen som gör skillnaden. Jag vill inte ha någon räddare i nöden jag vill ha någon som bryr sig om mig och accepterar mitt tillstånd.

  4. J

    Detta låter precis som en kille jag träffade i våras. Skrämmande likt. Märkte redan första gången jag träffade honom att han mådde dåligt. Han hade rutiner när han skulle sova och var tvungen att bla. krama om sin hund för att kunna slappna av trots att jag sov bredvid honom. Det var hur fint som helst i början men sedan fick jag ett liknande sms. Man vill finnas där och hjälpa, men jag tror att dessa personer behöver tid att läka i sig själva och få hjälp. Tyvärr hjälper det inte att leka hobby-psykolog utan jag tror att man måste inse att det är över och att han troligtvis inte kommer att vilja ha någon form relation alls då det blir för mkt press samt att risken finns att han känner ångest över att ha sårat dig och du blir betingad med något negativt. Försök att fokusera på dig själv istället och låt det vara, Tyvärr tror jag inte att han kommer att vara redo för ett förhållande på länge. Sköt om dig

    • marie84

      Min ex låter skrämmande lik din ex hehe,tänk om det var samma man vi stött på:)
      Jag försökte anpassa mig till hans rutiner och jag gjorde det ett bra tag,men märkte att jag själv mådde dåligt av det.
      Dessa rutiner tog så mycket tid och energi från mig.
      Han var så osäker på vår förhållande och varje gång handlade det om att han mådde så pass dåligt för att kunna ge mig vad jag förtjänade.
      Nu förstår jag att det var mycket så i förhållandet,allt var anpassat efter honom för att han skulle må bra,men jag glömde då bort mig själv och mina känslor.
      Jag orkade inte ha det så längre och när jag bad om en förändring från hans sida,för att jag trodde att han skulle klara av det.
      Han började må bättre ju..men han sa att han klarar inte av att ändra sig eller ens kunnde se förhållandet på ett annat sätt än just anpassat efter honom.
      Jag vet helt ärligt inte om det var för det bästa att det tog slut eller om jag borde ha hållit kvar lite till.
      Det är väldigt svårt att vara tillsammans med någon som mår dåligt och har inget bra svar på vad som är bäst att göra.
      Kan vara svårt att bara vara hans vän och stötta honom när man är kär i han och om man gör slut så är det svårt att gå vidare ,för man har många funderingar på tänk om och vad som skulle ha hänt om man gjort det annorlunda.
      Kanske är det bästa ändå att chansa och se var det leder,funkar det inte så kommer man inte ha några funderingar åtminstone:)

  5. Miss Z

    Finns där som hans vän, men utan att förväntningar på nåt annat. Och gör som Helen säger, ta hand om dig själv i första hand. Annars är risken stor att du gör dig själv och honom en stor otjänst.

  6. xxx

    Intressant är ju såklart vad killen ifråga går och bär på som gör att han har sådan ångest och liknande? Roten till de onda måste ju upp i ljuset först! Annars kommer de aldrig gå över! För de är inget man bara lägger ett lock på och hoppas att killen sedan ska kunna leva med att gå omkring och förtränga nåt som betynger honom!? Mår man dåligt med ångest,,sömnsvårigheter,stress inombords,dålig aptit och drar sig tillbaka från det sociala livet och liknade? Då finns det såklart en orsak till detta beteende hos en person,som också grundar sig på nåt som känns omäktigt och betungade psykiskt att orka med att bära, som såklart är nåt som personen ifråga varit med om i sitt liv och som inte känns okej/bra? och som delsvis måste få bearbetas muntligt i rätt takt med enbart personer killen känner tilltro till! Då först kanske killen klarar av att satsa på ett förhållande med kärlek för sin kära. DE är min personliga åsikt!

    • ragge

      Herregud har aldrig hört nån ha så klara uppfattningar om psykisk sjukdom.

      “Då finns det såklart en orsak till detta beteende hos en person,som också grundar sig på nåt som känns omäktigt och betungade psykiskt att orka med att bära, som såklart är nåt som personen ifråga varit med om i sitt liv och som inte känns okej/bra?”
      Du borde börja jobba som psykolog, du kan tydligen lösa gåtan om varför en del personer drabbas av ångest och depression.

      Själv anser jag nog att det är bättre att vara tyst när ett ämne, som man inte har nån insikt i diskuteras, och låta folk fundera på om man är dum, än att öppna munnen och därmed undanröja alla tvivel

  7. Lemo

    Signaturen Norrland skriver ett mycket bra inlägg. Hur mångas ångest går över efter några månader? Jag har levt med min i 15 år, inte varje dag och ibland inte varje vecka men långa perioder varje dag och varje timme. Det ledde till sist till skilsmässa. Det har naturligtvis inte gjort min ångest bättre. Undrar vad Helena som kallar sig psykolog menar att vi ångestfyllda ska göra. Gömma oss och leva singelliv resten av livet? Vore mycket intressant att få ett blogginlägg från henne på detta tema. Den psykolog vi gick i familjeterapi hade samma ansats, lämna honom…. Blev MITT liv bättre? Hur ska min framtid se ut? Har nu levt ensam med mina och ångest i två år och kommer sannolikt ha den kvar livet ut.

  8. Paranoja

    Ett dilemma i vår tid är att det är tabu att vantrivas och vara i ett tillstånd som kan tolkas som “inte lycklig” eller “misslyckad”.
    Bland de mest kreativa människorna frodas ångest och tvära kast.

    Jag skulle hävda att dessa påtryckningar är halva problemet.
    Vi lever i en värld som är upp och ner, så hur kan man leva i en värld i kris utan att på minsta sätt påverkas själv. Antingen stänger man in sig i en falsk rosa lyckobubbla eller i en falsk mörkgrå dimma. Båda är förvrängningar och metoder att hantera det som känns “för stort”.

    Allt går i vågor, och inre och yttre med- och motvindar är en ofrånkomlig del av tillvaron.
    Världen behöver bli en justare plats för alla så att vi hjälps åt och inte tävlar mot varandra.
    Då kommer vi att ha med- och motgångar, men inte helt fastna i varken dalarnas eller topparnas dimma. Vi vet att det går upp och ner. Samhällets normer är att vi lever som om allt bara är en rak resa från A-B-C. Medan vi vid sidan om tröstar tusentals olika bedövningsmedel för sinnet.

    Ska man dejta när man mår extremt dåligt med sin självbild och situation?
    Har man fastnat i djupa negativa spiraler så bör man iaf inte använda dejting som flykt.
    Det blir sällan bra för någon inblandad.
    Ska man dejta någon annan som har ångestattacker?
    Nej, inte regelrätt dejting med sex osv. Och inte leka
    healer heller. Medmänsklighet och vänlighet funkar,
    men man kan inte få den andre att dricka ur källan.
    Och om du blir den andres “källa” så kommer du
    torka ut och tappa orken och bli själv deprimerad.
    Man kan bara hjälpa andra om de vill lyfta sig själva
    ur graven och gräva sin egen kanal till kärlekens källa.
    Då kan du inspirera och stimulera i den processen,
    hjälpa den andre att ta nya tag och se sin potential.
    Alla behöver speglande relationer och för endel
    är allt som krävs i svåra tider, att någon ser dem.
    Men det beror helt på omfattningen och orsakerna
    till att en människa mår riktigt dåligt.

    Men svackor har vi alla. Och ibland behöver man va
    ifred och skala av alla förväntningar, plikter och krav.
    Man har då klivit åt sidan ett tag för rekreation och reflektion.
    Sedan lär man sig att djupare urskilja sina behov och agera.
    Då är man på banan igen, med vanliga uppförsbackar och ned-
    försbackar.

    Om denna kille åkt av banan så är det viktigt att han i egen takt
    får komma fram till saker, dock med människor som finns där
    orädda för hans känslor (men ändå hänsynsfulla).
    Och som kan se till att han får gå i terapi, om behovet finns.

    Svår balans att vara tuff och våga möta andra som ramlat.
    Men ändå vara ödmjuk och förstående inför dens problem.
    Att skilja på var gränserna för ansvar går.
    Bättre dock att vara envis än att helt ignorera en annan,
    om man verkligen bryr sig. Men vara principfast vad gäller
    gränserna för egna och andras känsloliv. Vi kan ej permanent
    lösa någon annans dilemman och bära deras bördor, men
    vi kan tillfälligt i kris, avlasta den andre. Svår balansgång.

    Finns få exakta regler annat än att vara alert och vaken och äkta
    inför sig själv och andra.

  9. M

    Tack alla för svar men tack Norrland för bästa svar. Jag ska ta med mig det du skrivit och handla i att vara en god vän så får vi se vad det leder till.
    Livet är fullt av med och motgångar och när vi bara ska ta hand om oss själva och tänka på sig själv är väll då det leder till att andra mår dåligt. Så, when is ego I go.

  10. Blue

    Jag blev ihop med en tjej som käkade antidepressiva efter sin skilsmässa
    ett par år tidigare. Hennes humör var väldigt varierande. Jag vet inte om det
    var hennes personlighet eller tabletterna som gjorde henne “ovanlig”.
    Under den tid vi var ihop (nästan ett år och med mycket hjälp från mig)
    så löste sig det mesta för henne med
    jobb, ekonomi och förhoppningsvis vår relation. Men hon var inte intresserad av
    att sluta med sin “lyckopiller”. Jag försökte lite försiktigt få henne att sluta.
    Om jag ställt det på sin spets hade hon nog valt sina piller framför mig.
    Jag lämnade henne till slut av olika skäl. Det största var att jag inte stod ut med
    hur elak hon kunde bli mot andra. Lite fick jag även känna av humöret när jag bröt upp.
    Men jag funderar på vilken människa som trätt fram utan hennes piller ?
    En annan dam har under en lång tid gjort närmanden men jag vet att även
    hon käkar antidepressiva. Så jag funderar inte ens på om hon är något för mig.
    Antar att det även här finns de som tar/har tagit antidepressiva ?
    Vad tycker ni om mina val ?

    • sandra

      Har nog mer med tjejen i sig att göra än att hon äter medicin. Jag äter antidepressiva sedan några år tillbaka och det är lätt för omgivningen att tro att en kan sluta när allt runt omkring löser sig (jobb etc). Först och främst ska en aldrig sluta utan en läkarkontakt. Du verkar tro att en person blir någon annan utan sin medicin. Riktigt så är det ju inte, det är inte mer konstigt än att du skulle äta medicin för ex problem med sköldkörteln. Jag tycker du ska försöka bortse från att hon som nu närmat sig äter antidepressiva och ge henne en chans. Du hade nog bara otur med tjejen innan.

    • Anders

      Jag är attraherad av en tjej som gjort klart att hon vill träffa mig också. Men jag är osäker då jag förstår att hon har vissa problem, ätit mediciner i flera år (förmodligen antidepressiva)

  11. Sandra

    Ville bara tillägga att det går ju inte riktigt ställa ett ultimatum till någon på det sättet du beskriver ” välj mig eller dina piller”. Det finns ju en anledning till att vi äter dem.

    • Blue

      Visst kan det finnas anledningar till evig medicinering men jag tror
      att de här båda fallen inte har de skälen.
      De började båda med antidepressiva efter sina skilsmässor och fortsätter
      med dem 4-5 år efteråt även i perioder då de har bra förhållanden och lever
      vad de flesta skulle se som bra liv.
      Det som skrämt mig är en “avtrubbning” som jag knappast stött på hos andra.
      De två kvinnor jag skriver om och lärt känna riktigt väl saknar båda “vardagsempati”.
      De kan vara väldigt känslomässiga och empatiska när de fokuserar på något men
      de är helt annorlunda mot omgivningen i vardagssituationer.
      De kan tex vara ofattbart elaka och okänsliga mot främlingar.
      Jag har inte ställt några ultimatum men har försökt få till diskussioner om deras
      medicinering. Helt förgäves. Jag tog allvarligare diskussionener i flera lägen då
      min flickvän var elak mot andra. Men hon kunde inte förstå varför jag brydde mig
      om andra “mer än henne”.
      Man kan inte jämföra medicinering mot fysiska sjukdomar med psykofarmaka.
      Jag är rädd för att medicineringen som trubbar av den ångest som den är till för
      även påverkar annat. Jag är också rädd för att läkare är för generösa med den typen av medicinering. Jag känner fler som fastnat.
      I de här fallen så är den ursprungliga depressionen troligen borta men den har vad jag
      tror ersatts med en ny “sjukdom”. Ett tablettmissbruk som påverkar deras beteende till
      den nivå då det blir svårt att leva med dem.


Post a new comment

(OBS! Din E-postadress publiceras ej.)